Vänner av vänner

Jag är ute med mina vänner på en tillställning tillsammas. Vänner som jag känt i mer än 30 år. Från början var det ett gäng som spelade vollyboll, sedan ett gäng som umgicks lite mer. De har kommit och de har gått. Jag har kommit och jag har gått och jag har kommit tillbaka igen. 

Jag fattade inte riktigt vad jag egentligen hade. 

Jag avvisade och tyckte det var besvärligt. Jag fokuserade på annat och på mina kärleksrelationer. Jag var förbannad och jag var trött. Jag till och med flyttade långt bort innan jag till slut förstod.

Det fanns något som jag hade som jag inte sett. Det var något som jag tagit för självklart och som jag inte visat min uppskattning för. 

Vilken idiot jag varit. 

I detta gäng av killar finns något stort som egentligen strålat länge men jag har vägrar se det för jag har velat ha något annat. Vad det var jag ville ha i stället vet jag inte men jag vet att jag inte var nöjd. 

I detta gäng av killar finns en grund av genuin kärlek som ibland gömmer sig bakom killsnack, regeltolkningar, tävlande  och en och annan öl. 

Det strålar något och jag var inte mottaglig för detta till en början. 

När jag själv började lyfta mina ögon från golvet och frågade om hjälp fanns de där. När jag själv hittade vägen fram fanns det andra som vågade be om hjälp. Vi har funnits där för varandra hela tiden men jag har varit blind. 

Nu finns det något genuint som jag ska göra vad jag kan för att det ska fortsätta växa. 

Våra samtal har fått ett annat djup och yta har blivit något genuint. 

Vi är inte alltid överens men det gör inget.  Vi är vi och det finns en kärlek och en respektfull förståelse. 

Tack mina kompisar och vänner för att ni väntat in mig och att ni finns. 

Har du vänner som du inte riktigt ser att du har?