Vem tror du att du är?

Jag är den jag är men egentligen vet jag vem jag är men döljer det genom att vara den jag tycker att jag vill vara som egentligen är den som jag tror att andra vill att jag ska vara och då är jag ju inte den som jag är och det innebär att jag inte är sann.

Så pågick det år ut och år in. I mitt stilla sinne väntade jag på att människor skulle upptäcka vem jag egentligen var och bli avslöjad. Avslöjad för allt jag egentligen inte kunde eller var. En lögn som jag lyckats hålla borta väldigt länge. Hur skulle andra då reagera och vad skulle andra då tycka om mig om de bara visste? 

Jag bar upp min rustning för att visa någon som jag inte var. Jag täckte det jag ville att andra inte skulle se. För det mesta var det sådant som enbart var mina egna föreställningar om mig själv som jag ville skydda och dölja. 

Men under en period var jag riktigt hemlig och döljde en massa lik i garderoben. Jag ville inte att andra skulle se och förstå och jag kunde samtidigt inte själv hålla det borta från mig. Jag var förförd av situationen. Det var i omgångar när jag var hemlig mot min familj och var helt förblindad. Jag höll en hög moral och var en människa utåt sätt som tyckte att det var viktigt med rätt och fel men i mitt hemliga liv gjorde jag precis tvärt om. För att dölja detta blev jag än mer moralisk och än mer tydlig med hur viktigt det var att ha en hög moral. Jag var som jag tänkte att andra tyckte jag skulle vara och lite till. 

Min stress var på högvarv och mitt fokus ägnades nästan enbart åt att dölja och leva dubbelliv. Jag blev en dubbelkataktär. Jag var okoncentrerad, tänkte konstiga saker, var livrädd och gjord ännu mer konstiga saker. Till slut sprack allt och jag föll väldigt djupt och hårt. Olika saker hände samtidigt och kom slag i slag. 

Det värsta fallet i mitt liv men också det bästa, så här efteråt. Jag fick riktigt på käften och det ömmade och gjorde ont.

Jag är idag eller försöker idag att vara den jag vill vara. Jag står upp för den jag är. Jag gör det jag vill med öppna kort och jag väljer att låta bli att göra sådant som jag inte öppet kan hantera. 

Skillnaden mellan den jag tycker att jag är och den jag visar att jag är och den jag är försöker jag göra så liten som möjligt. Det blir så mycket enklare då.

Att leva med känslan av att bli avslöjad är aldrig värd något. Den gjorde mig sjuk och skulle göra mig sjuk igen om jag försatte mig själv i det. 

Är du den du själv vill vara och visar det även för andra?