Sorg- Jag vill ta mitt ansvar.

Det är med sorg i mitt hjärta som jag känner för de som drabbats av handlingar människor gjort mot andra människor. Det blir särskilt dramatiskt och hemskt när det också handlar om död. Ingen har rätt att skada någon annan eller ta någon annans liv. Ingen har rätt att skada någon annan varken fysiskt eller psykiskt. När vi medvetet skadar någon annan handlar det alltid om olika typer av kränkningar. Även när vi gör det mot oss själva. 

Detta drabbar inte enbart välfärdsstater som Frankrike utan sker på olika sätt i alla världens länder. Flyktingar från Syrien utsätts för det. I Ryssland sker det. I Kina, Filippinerna, Thailand och Sverige sker det. Ja i vilket land du än kan komma på sker det kränkningar, övergrepp och utsatthet som görs av människor mot människor. Stater gör det och terrorceller gör det. Arbetsgivare gör det och människor i relationer gör det. Vi kommer inte undan.

Men allt började en gång med människors förtvivlan, kränkning och en utsatthet. Krig i familjer eller länder är bara ett resultat av en gammal kränkning. 

Människor är inte i grunden onda utan det är ett resultat av något. 

Den enda chans vi har att inte själva bli en del av en kränkning är att se till att vi själva tar hand om oss och hittar kärleken i oss. Lär oss att älska oss själva. Ur kärlek kan ingen kräkning näras. 

Jag lovar mig själv att strida för min egen kärlek och att ge den kärlek jag kan till andra. När jag känner kärlek kan jag också ge kärlek och i kärlek föds kärlek. 

Jag har inte alltid levt efter dessa principer. Jag har krigat. Jag har kränkt. Jag har varit missundsam. Jag har varit snål. Jag har blundat för det jag sett andra göra eller för människor i nöd. Jag har använt vassa armbågar. Jag har känt harm mot andra. Jag har utnyttjat och manipulerat. Jag inte sett till mina barns behov. Jag har varit osann och ljugit. Allt detta har bidragit till att jag kränkt andra och mig även i samma stund mig själv. 

Terror i världen är jag eller kan jag vara en del av vilken jag verkligen inte vill. Det är mitt ansvar att göra så bra jag kan för att detta aldrig ska kunna ske. Kanske är min möjlighet till välfärd en orsak till att kränkningar sker. 

Vad kan du göra för att kränkning och utsatthet inte ska bli en vardag?