Dikeskanten

Min väg är kantad av rosor. Jag har inte sett det förut men det är så. Vissa rosor är sådana som inte sticks, andra rosor har sina taggar klart synliga. Alla har de den där sammetslena ytan där varje kronblad är som ett levande väsen. Det finns också andra sorters blommor där alla visar upp sig på sitt eget speciella sätt. Ingen är lik den andra och alla är särskilda på sitt sätt. Det finns mörka och ljusa, små och stora, långa och korta, ruffsiga och slätkammade, gula och röda, svarta och bruna, vita och grå. Alla blommor får plats och samsa ut med kanterna. En del finns det fler av än andra. En del finns det så få av att det är en extra glädje att få se dessa. En del är det så många av så jag nästan slutat att lägga märke till att de finns. Ytterliga fler är lite skadade och stötta i kanten men verkar hitta ett sätt att växa och leva ändå. Alla finns och de är där. Alla pockar på min uppmärksamhet men på olika sätt. En del ser riktigt skräckinjagande ut så jag nästan inte vill se på. Andra riktigt tigger om att få bli sedda. Vissa är riktigt taggiga andra lockar så jag får svårt att motstå. 

Det finns stunder jag inte sett en blomma. Det finns stunder där jag bara sett de med grova blad. Vid många tillfällen har jag bara sett de som är taggiga och som verkar vilja skada. I stunder har jag tyckt att alla varit svarta och ibland som om ingen var mörk. 

Nu ser jag alla där i dikeskanten. Alla är vackra på sitt sätt och alla har sin funktion och behövs. Alla berör mig.  Jag vet att alla är viktiga för mig och att det är en del av min vandring. Ibland har det bara varit så svårt att se det. Jag vet också att utan alla hade vandringen varit utan värde och jag hade slutat att se vad som fanns runt omkring mig. Jag hade slutat att leva ett liv med mening. Jag hade blivit uttråkad. Det är när jag saknar rosen som meningen kommer. Det är när jag saknar tisteln som meningen kommer. Det är förändringen som får mig att förstå att det är vardagen som är livet. Det är skiftningen som är livet och att lära mig att förstå att min vandring handlar om att förhålla mig till den väg jag vandrar och vad jag möter. Lära mig att livet är vandringen. 

Tack för att jag äntligen förstått vilken väg jag vandrar på. 

Har du fattat? 

Lyckas

Vad är att lyckas? Vad betyder det att lyckas? Syns det på mig när jag lyckats! Känns det när jag lyckats? Hörs det? Förstår jag när jag lyckats? 

Om jag lyckats är det då något som är beständigt? 

Lyckas, handlar det om att uppnå något som är beständigt eller är det något som ständigt pågår? 

Når jag mitt mål kan man ju säga att jag lyckats med att nå målet. Det historien kanske inte säger är hur lyckat det har varit på vägen dit. Hur viktigt är mitt mål om resan varit ett helsike. 

Kanske är det så att resan är målet och inte målet som är målet. Det handlar i livet om att ha ett bra liv varje stund. Inte ett bra liv och lycka när jag nått målet. Vad hjälper det med en bra pension om kroppen är slut. Vad hjälper det med en trasig familj men med en hög med pengar? 

Meningen med livet kanske mer handlar om att ha en mening med livet. Meningen med livet och att lyckas är att känna att själva livet har en mening. Det är i meningen lyckan finns och därmed kanske resan är det viktiga. Resan pågår men målet har ett slut. 

Det verkar som att livet med mitt lidande, min glädje och min närvaro är det som är att lyckas för då har jag det ganska bra mest hela tiden, om jag lyckas med det. 

Lider du för att nå dina mål? Har du mål förresten i ditt liv? Om du lider är det värt att lida om du aldrig når ditt mål? Vad ska hända när du nått målet? 

Vad är meningen med ditt liv egentligen? 

Ducka för samtal

De flesta
De flesta duckar.
De flesta duckar för just samtalet. 

Inte samtalet om väder och vind, om arbete och fritid, om barnen och familjen, om det jag senast köpt eller om mina fantastiska upplevelser och bedrifter. Inte heller kanske om bedrövelser och hur andra är och annat skvaller.

Men de flesta duckar för samtalet. Det djupa samtalet. Samtalet som handlar om mig själv. Samtalet som handlar om dig. Samtalet som innehåller både frågor och svar från båda håll. Samtalet som kommer lite djupare än bara röra sig på ytan. Samtalet som önskar ett svar på frågan inte enbart ställer frågan utan vilja om svar.

Jag duckade. Jag var bra på att ställa frågor till andra men usel på att svara själv. Svarade jag handlade svaren mer om andra än de handlade om mig.

Idag kan jag vara besvärad men jag duckar inte längre utan möter det som kommer. Det finns ingen prestige och det finns ingen rädsla som tidigare.

Detta har gjort mig lugn.

Jag tror att när vi tillåter oss att möta oss själva finns det vägar som kan leda oss från de vi trodde var oss själva till det som är oss själva.

Det kräver mod. Det kräver ärlighet. Det kräver tillit. Det kräver kärlek.

Men det går och det är bara jag som kan starta det. Det beror inte på dig utan det beror på mig. det är mina val omkring det som gäller mig. Det är mina val att visa riktning och öppna upp för samtalet.

När jag visar mig riktning ökar chansen att andra är beredda att visa sin riktning och att följa. 

Jag är ljuset för mig själv men om jag vittnar om mitt eget ljus och vad jag vill finns det chans att andra kan finna sitt ljus.

Men det ska vara på bådas villkor, inte enbart på mitt villkor. Jag kan bjuda in men det krävs ett accept för att samtalet ska bli av.

Tillåter du dig själv att föra samtalet, inte bara om dig själv utan med andra, inte bara om den andra utan tillsammans både om dig själv och andra med andra?

Som en sked i en kaffekopp

Jo visst, jag behöver verkligen göra förändringar. Självklart, detta ska jag ta tag i direkt. Jag verkligen skäms och känner en massa skuld för att jag inte tagit tag i detta. Jag får nästan ångest. Det ska verkligen inte vara så här. Jag ska börja träna. Jag ska umgås mer med mina barn. Jag ska ta tag i den där personen jag sagt att jag ska kontakta. Jag ska börja ringa. Jag ska verkligen ganska omgående ta tag i de högar som ligger och skräpar. Ja men visst den där surdegen, det är dags att slutföra den. Jo jag har förstått att jag samlar på saker som jag sedan aldrig använder, det är verkligen dags att städa undan och slänga en massa saker. Jo jag ska sluta älta och ta upp vad andra gjort mig och istället ta tag i det jag kan ta tag i. Jag ska börja på den där kursen och ska ta tag i det. Jag ska. Jag vill. Jag måste. Jag bör.

Men ändå.

Men ändå händer absolut ingenting. Men ändå så blir det samma rutiner. Samma tänk. Samma känslor och samma handlingar. Dag ut och dag in. Mina löften är egentligen inte värt något. Jag gör mig själv besviken och jag gör andra besvikna. Varje misslyckande och varje gång jag inte gjort det jag sagt att jag ska göra leder mig själv längre bort från mig själv. Jag blir inte trovärdig varken för mig själv eller för andra.

Det är som att jag inte fått nog. Det är som att jag går och väntar på att något ska hända innan det kan starta. En startsignal som aldrig hörs. Det är som det helt uteblir.

Mina löften till mig själv och andra finns där och känns ärliga när jag säger eller tänker dessa. Men sedan händer inget.

Det blir som att röra med en sked i en kaffekopp. När jag rör sker det en aktivitet i kaffet men när jag stannar med skeden blir det ganska snart stilla igen. Mina försök blir som små krusningar på ytan bara för en liten stund när jag väljer att uttala min vilja. Sedan blir det bara tyst. Bara tyst. Orken, lusten, kraften allt sinar.

Så har jag ibland hållit på och sår ser jag i mitt arbete andra håller på. En bra intention utan innehåll. Det enda som adderas är misslyckanden.

Sluta upp med detta. Vi blir bara offer för oss själva. Vi blir till slut inte trovärdiga alls. Förmodligen finns inte viljan och lusten. Förmodligen finns inte kraften. Förmodligen är offret inte tillräckligt stort. Förmodligen kan jag rentav ha nytta av att få beklaga mig och att misslyckas. Det bekräftar något annat i mig.

- Sätt korta mål. Väldigt korta.
- Lova inget.
- Gör saker för att du vill, resten kan du skita i.
- Genomför de små sakerna och notera att det skett.
- Belöna dig själv genom eget beröm om att det skett.
- Säg det till dig själv högt och säg det till andra att du lyckats.
   - Idag var en bra dag. 
   - Idag lyckades jag. 
   - Idag gjorde jag det jag sagt att jag skulle göra.
- Det du inte gjort eller misslyckats med, släpp det direkt. Fokusera inte på det. Bara släpp det. Det kommer en dag imorgon igen.

Hur mycket är detta en del av dig? Vad tänker du göra åt det och när tänker du göra det? Om inte, fortsätt som det är men framför allt döm dig inte utan acceptera. Du duger som du är ändå. Vill du ha kvar det du gör så ha kvar det. Det är bara du, till slut som får ta konsekvenserna av dina egna beslut och handlingar.

Förlåt mig och dej

Förlåt mig för jag visste inte vad jag gjorde. Det är inte så att jag redan då inte visste vad jag gjorde, för det visste jag, men jag visste inte då varför jag gjorde det jag gjorde. Jag visste inte då vad som fick mig att göra alla dessa saker i olika situationer. Jag visste inte då varför jag svek mig och andra. Jag visste inte då varför jag satte andra före mig själv, även fast det för dej kanske kan uppfattas som att det var precis tvärt om. Men det var inte så. Jag ville ha din gunst, jag ville ha din bekräftelse. Jag fick mig själv att göra saker som till slut tog död på mig själv. Jag visste inte då varför jag utsatte mig själv för allt detta svek som fick mig att öka min stress och smutskasta mig själv. Jag såg vad som skedde men jag hade ingen förmåga då att stoppa det.

Jag kunde först flera år senare erkänna det för mig själv när jag själv började se vad det var som skett och vem som var orsak till det. Det handlade inte om dig. Det handlade bara om mig, det som jag gjorde.

Men jag vet nu och jag kan erkänna det nu.

Jag vet nu att det var mig själv jag ville åt. Jag vet nu att det var en fortsättning på något jag under väldigt lång tid byggt upp som jag bekräftade. Jag vet att det var andra sanningar som jag fortsatte att förvalta.

Jag minns hur bekräftelse var så oerhört viktigt så jag kunde göra vad som helst för att få det. Men allt detta ledde mig bara mer och mer bort från denna bekräftelse och mer och mer bort från mig själv.

Jag minns hur bekräftelsen var så viktig så jag till och med lärde mig att få dig att hata mig, det blev en bekräftelse i sig. Bekräftelsen på att jag fanns. Bekräftelse på att jag var någon.

Men allt detta var fel och hade inte med dig att göra. Allt detta hade med mig att göra.

Idag är det jag som behöver förlåta mig själv. Idag är det jag som behöver be dig om ursäkt. Jag ber dig om ursäkt för det som jag gjort mot dig och som kan ha sårat dig och fått dig att både göra saker och känna saker. Det jag gjorde mot dig hade inte med dig att göra, det hade med mig att göra. Men det är inte orimligt att tro att du reagerat på ett sätt som fick dig att känna att jag skadade dig. Jag ber om ursäkt för detta. Jag vet att det kanske inte hjälper dig men det är ändå det jag minst kan göra för dig. Jag vet också att du själv väljer om du vill ta emot min ursäkt eller inte. För mig är det ok oavsett hur du gör. Vad mer kan jag göra? Om det finns annat jag kan göra så säg gärna till.

Så för din skull ber jag dig att förlåt mig. Jag ber dig att släppa det jag gjort mot dig, från ditt liv. Jag ber dig att våga förlåta. Att förlåta innebär inte att det ursäktar mitt beteende men jag tror att det, på samma sätt som det gjort för mig med andra som jag tycker skadat mig, hjälper dig att läka det sår jag kanske skapat i dig.

Så förlåt mig och dig. Min ursäkt är något jag vill ge dig.

Finns det människor omkring dig som du skulle behöva förlåta, som du tycker skadat dig? Behöver du förlåta dig själv? Finns det människor du skulle behöva ge en ursäkt?

Vägledare

När jag har svårigheter som jag själv till slut inte förmår att hantera och det innebär allt för stora konsekvenser för mig är det bra och ibland kanske avgörande att våga be om hjälp. 

Be om hjälp innebär att bli vägledd, ledd till en väg och en riktning som jag själv kan börja vandra på. Bli vägledd när mina egna tankar och handlingar inte ger det resultat jag önskar. 

Be om hjälp att kliva in i något som jag varit rädd att möta hela mitt liv, är ett stort mod. Oftast är det just därför det är så svårt att be om hjälp i just dessa typer av svårigheter. 

Men att be om hjälp betyder inte att någon annan ska göra mitt jobb. Den hjälpen kommer enbart att leda mig bort från mig själv. Sådan hjälp får mig inte att använda mina egna tankar och känslor för att hitta just min nya väg. Sådan hjälp innebär bara att någon annan gör mitt eget arbete och det leder aldrig någon stan. Med sådan hjälp kommer jag att falla tillbaka för jag har då inte fattat vad som händer och hur det känslomässigt påverkar min kropp. Utan risk inget resultat.  

Hittar jag någon som kan visa mig en väg som jag kan vandra på kan allt hända. Oftast är det någon som själv fått hjälp att hitta en väg eller som gått på en sådan väg hela sitt liv. 

Ibland kan jag hitta personer som jag tror vet en väg för mig men som det senare visar sig inte själv hittat den rätta vägen. De i sin tur har kvar ett eget arbete. 

Nu ska jag inte tro att den som jag tror kan visa mig en väg behöver vara fri från alla problem och ha ett fulländat och fantastiskt liv. Det viktigast är istället att det är en människa som själv kontinuerligt arbetar med sig själv och har en stabil grund och väg att gå på. Möten med människor är alltid möten med sig själv. En sådan egen medvetenheten räcker långt och är en bra grund för en vägledare.

Det bästa rådet är det råd som aldrig lämnas. Men visa gärna en väg för mig att vandra.

Svårigheten lär

Svårigheterna i livet finns där. Det är en del av livet. Det är när vi inte förstår det som det blir så svårt. Det är när vi inte lärt oss förhålla oss till det som det egentliga svårigheterna kommer. 

Svårigheterna finns där av en anledning. De finns där för att jag ska lära mig något av livet. De finns inte där för att jävlas, så är det inte tänkt utan de finns där för att jag ska lära mig mer av mig själv och få insikter som gör det enklare att leva. 

Vad det är jag ska lära mig vet jag inte innan utan det får jag reda på när jag lärt mig det. Det är inte svårare än så. 

Om jag har svårigheter och jag inte lärt mig något efteråt har jag inte heller vågat reflektera över vad som hänt. Då finns det inte heller någon chans till insikter över vilket budskap det haft. 

Nu blir det lätt att kanske ifrågasätta och spontant säga:- Om jag gjort något själv, ja visst då kan det stämmas, men vad menar du i övrigt, är det någon mening med att få cancer eller drabbas av olycka, hur tänker du nu? 

Kanske är det ändå så att svårigheter oavsett hur de sker och av vilken orsak så försätter det mig i en ny situation med ett nytt perspektiv. Många, när de drabbas säger ofta efteråt, jag skulle inte vilja vara utan de nya erfarenheterna och den nya kunskap jag fått. Den förändrade helt mitt liv. Detta är kanske svårt att förstå men när du kommer dit så kommer du att upptäcka något. 

Ur kris kommer möjligheten, möjligheten som jag aldrig kunnat se innan för jag var då inte nöd och tvungen. 

För mig har detta hänt allt för många gånger. Det har varit uppenbart hur mycket jag lärt mig. Jag skulle inte vilja ha allt som hänt ogjort för min egen skull. Däremot finns det en sorg för det i övrigt som drabbat andra. Samtidigt som jag förstår att det är deras svårighet som de kommer att lära sig något av. 

Hur förhåller du dig till de svårigheter som du möter? 

Quick fix

Förändring är kanske lätt i tanken. Jag vet hur jag skulle behöva göra. Jag läser hur andra gör och det finns en massa kloka ord för hur jag ska skapa harmoni i mitt liv. Det finns en mängd olika kurser som låvar ett helt nytt liv bara jag går kursen. Retreathelg, spa helg, lära känna dig själv helg, meditation, yoga, äta rätt, gymkort, pt, terapi, ja en mängd olika saker som jag kan göra för att lära mig mer om mig själv och ta hand om min kropp. En del bra och en del kanske mindre bra metoder.

Men förändring är aldrig en Quick fix. Det blir en tillfällig sidoförflyttning men det bli inget bestående om jag inte fortsätter med det jag lärt mig. Om jag inte gör som jag blir tillsagd. Om jag inte tillåter att inse att tiden också är en faktor. 

Hela samhället idag är uppbyggt på snabba kickar, snabba lösningar och snabba tillfredställelser. Snabba enkla lösningar för att få det jag vill ha. Vi vill och vi har lärt oss att världen ska snurra snabbare och snabbare. Vi kan ta oss vart vi vill och vi kan i princip göra vad vi vill. Det finns få hinder. 

Men världen snurrar precis lika snabbt som tidigare. Dygnen är lika långa och allt  i universum är ungefär det samma. Vi kan öka hastigheten på det vi gör och vi kan kräva, genom olika lösningar att det ska gå snabbar, enklare och mer effektivt. Det finns däremot saker som förblir i sin egen hastighet. Det finns sådant som vi forfarande får acceptera tar tid och inte sker direkt. Sådant som kräver tid för att det ska bli som vi önskar. 

Ett av dessa saker är vår egen förmåga till förändring. Förändra sig själv och sina beteenden, strategier och rutiner tar tid. Det tar tid att hitta ett annat jag än det jag vi levt med under lång tid. Det tar tid att ändra riktning på något som under lång tid vuxit i en viss riktning. Det tar tid att växla om och få till en förändring.

Tiden blir en faktor som också blir ett hinder. Tiden får många på fall och får många att ge upp. Tiden är samtidigt det som avgör. Tiden avgör i kombination med mitt fokus att våga göra som jag blivit tillsagd för att kunna förändra det jag vill förändra. Tiden i kombination med att göra på ett nytt sätt istället för att göra på ett gammalt invant sätt. 

Hela min kropp och själ vill driva mig tillbaka till det gamla medan mitt intellekt förstår ibland att det blir fel väg att gå. 

Är det sedan så att jag försöker leva efter en för svår metod eller rent av en helt felaktiga metoder för att nå en förändring, ja då tar det ännu längre tid. 

Förändring är ingen Quick fix utan förändring tar tid. Ha tålamod. Men ta inte detta som en ursäkt för att låta bli det du egentligen vet att du behöver göra. 

Tips för att det ska bli bra:

- Gör det du blivit tillsagd. 

- Skapa rutiner och gör dessa. 

- Hitta inte på egna modeller, de leder dig ofta tillbaka. 

- Fokusera på det du vill göra inte på det du måste göra. 

- När du misslyckas, släpp det snabbt och gå tillbaka till din rutin. 

- Tänk och gör det du vill. Ägna inte tankar på och gör inte det du inte vill.

- Ha roligt. 

- Tillåt att saker och ting tar tid. Se de långsiktiga målen men sätt väldigt korta mål. Även det lilla framsteget är ett steg framåt. 

- Tycker du att det blir svårt för dig själv att följa en rutin, våga be om hjälp. 

För mig finns det saker som tagit mycket lång tid. Det är först nu jag i vissa områden kan känna hur jag skördar. Egentligen skördar jag nu varje dag. Det som var för länge sedan var inte på samma sätt i går och troligen annorlunda idag och definitivt olika mot i morgon. Förändringen är en rörelse utan slut. Det finns saker jag är mindre bra på men även den förändringen kommer att finna sin lösning. Fysisk träning är en sådan där jag behöver fortsätta göra min rutin men ändå se tiden ann. 

Hur är det för dig? Tappar du tålamodet ibland när du inte ser förändringen och söker dig tillbaka till de gamla lösningarna? 

Rädslans befriare

Vi alla är styrda av känslor. Känslor för att överleva och känslor för att reproducera oss. Känslor är ett styrmedel för att fatta beslut och få styrka, lust och vilja att agera. Känslorna styr även vilken typ av mat vi är sugna på bara för att vi är sugna eller för att vi just då har brist på något ämne i kroppen eller att kroppen vill få en kick.

Känslorna för oss och förför oss. Reklamens främsta uppgift är att skapa känslor som får oss att agera i en viss riktning.

Vissa av oss agerar väldigt mycket utifrån känslor andra tror sig inte agera alls men gör det ändå. Tankar står som motsats till våra känslor. Tankarna är vårt intellekt och ska vara logiska fast de inte alltid är det. Intellektet handlar om ettor och nollor och känslorna handlar om upplevelser av något utan att vara klart eller självklart. Våra tankar kan ifrågasättas men våra känslor är helt våra egna.

Jag blev i perioder anklagad för att inte ha några känslor. Vad man egentligen menade var att man inte ansåg att jag hade samma känslor som den eller de som anklagade. Länge trodde jag att jag inte var som andra och inte hade känslor. Alla har känslor och en massa känslor också. Vissa är duktiga på att känna känslorna och finna ord på de känslor som de har och agera på dessa. Andra har känslor men hittar inga ord för det och vet då inte heller att det är känslorna som skapat ett agerande. Åter andra stänger in känslorna så totalt i ett hörn att det inte alls finns utrymme för känslorna att komma fram, allt blir intellektualiserat. Ibland blir det verkligen obalans här mellan känslor och tankar och det får konsekvenser i agerandet.

Alla har vi känslor. Alla förför vi och alla blir vi förförda av dessa. Skillnaden är bara hur vi förhåller oss till de känslor som kommer i vår kropp. 

Jag intellektualiserade känslorna. Jag hittade ord men saknade kroppsliga uttryck för det. Jag var egentligen i grunden livrädd. Inte livrädd för farliga saker som höga höjder, fysiska utmaningar, att förföra någon annan, att käfta emot, hålla föredrag, vara en förälder, ljuga och vara oärlig. Jag sa ibland att jag inte var rädd för något. Men det var inte sant. Jag var rädd för helt andra saker vilket också blev en strategi i mig och min kropp. Jag var livrädd för att inte bli bekräftad och att bli ensam. Inte vara ensam utan bli ensam.

En kvinna som har haft en lång trasslig relation blir utslängd från sitt hem. Hon har ingen stans att bo och det blir väldigt rörigt omkring henne. Det blir ensamt, oälskat och brist på bekräftelse. Ekonomin är skral och hon vet inte hur hon ska få till det. Hon har också en son som hon på något sätt ska försörja. Hon saknar arbete. I denna situation där det mesta just för stunden verkar totalt hopplöst är det väldigt lätt att förföra och få henne att fatta tycke för någon som säger att han ska hjälpa henne. Någon som säger att han ska befria henne. Det är inte svårt att fatta tycke för den mannen. Känslor uppstår som befriar henne från vissa känslor som kvinnan haft. Det blir lätt att hon blir förälskad. Handlar det om kärlek, kanske, kanske inte. Här spelar känslorna en stor roll. Det handlar om rädslor för att inte lyckas och känslor att inte överleva. Det handlar om känslor att inte bli bekräftad, kvinnan är utsatt och en räddande prins kommer. Val som innebär att vi blir befriade från våra rädslor är inte svåra att göra.Reklamen är fylld av dessa som får oss att agera. 

Jag blev förförd av bekräftelsen och befrielsen av min rädsla som fick mig att fatta ologiska beslut och agera på ett tokigt sätt. Jag var oärlig och jag bedrog de människor som jag hade i min närhet. Allt var styrt av mina rädslor. Resultatet ledde sedan till en fortsatt ännu kraftigare rädsla nämligen det som jag så starkt försökte undvika, ensamheten.

Hur mycket kontakt har du med dina känslor? Är det bra för dig eller förför dina känslor dig åt ett eller annat håll som får dig i situationer som blir värre än de situationer du försöker fly ifrån?

Minnen mina verktyg

Minnen vägleder mig i livet. Minnen bär på kunskap och trygghet. Minnen är en del av min utbildning för att få framgång i mitt liv. Minnen lär mig att skilja på vän eller fiende, hot och möjlighet. Minnen bär med mig något som gör att jag överlever. Detta gäller allt och därför är rädslan en del av mitt vapen på samma sätt som min aggressivitet och ilskan.

Men minnet är inte livet. Minnet kan förstöra min funktionalitet idag precis som ett caschminne som är alldeles för fullt. 

Jag bär på verktyg som jag ska använda i livet för att leva livet. Ibland änvänder jag minnesverktygen på ett tokigt sätt. Verktyg jag hade tidigare i livet och som var bra då fungerar inte senare i livet men jag använder dessa ändå. I dessa fall kan det bli fel. Verktygen leder istället, bland annat till något som jag vill undvika istället för att lyckas med att undvika det jag vill undvika.

När minnen blir en belastning för hur jag ska leva idag och till och med leder mig på avvägar eller i helt fel riktning behöver jag se över min verktygslåda.

För att fungera här och nu behöver jag uppdatera mina verktyg och kanske rent av byta ut en del verktyg för att lyckas med att leva mitt liv här och nu. Det som var bra då behöver inte vara bra nu.

Minnen som bygger på rädslor brukar ibland inte vara bra minnen, särskilt om det jag var rädd för då inte längre finns kvar. Att vara rädd för elden är ett bra minne som bygger på rädsla, särskilt om jag bränt mig. Men om elden ger mig en panikkänsla, har jag en överreaktion som mer skadar än lär. Att allmänt vara rädd för män eller kvinnor för den delen och undvika en relation bara för att mina föräldrar misslyckats i sin relation är ett mindre bra minne som kanske behöver uppdateras. På samma sätt gäller det rädslan att bära på minnen där vi upplevt att våra föräldrar inte bekräftade oss tillräckligt eller rentav skadade oss på olika sätt. Minnet att komma ihåg att jag själv inte ska göra på samma sätt mot mina barn är ett bra minne men minnet att aldrig stiga in i en relation kanske mindre bra.

Alla minnen har en uppgift. Det handlar mer om hur jag förhåller mig till de minnen jag har. Jag behöver acceptera de minnen jag har och det liv jag levt men det är inte säkert och kanske rentav inte nödvändigt att jag i vissa delar behöver leva om det som redan skett i det liv jag levt, i det liv jag lever idag.

Jag ägnade väldigt många år av att använda verktyg som var för gamla och omoderna och till och med skadade mig själv istället för att laga mig själv. Minnet av mitt liv hur det varit styrde för mycket livet jag önskade leva.

Har du en massa verktyg som är för gamla och som du för länge sedan skulle ha behövt byta ut? Om du har dessa kvar, vad hindrar dig att byta ut eller uppdatera dessa idag?

Göra tokigt

Ibland gör vi tokiga saker. Vi gör sådant som kanske inte är korrekt eller rentav vansinnigt. En del av det vi gör kan vara förståeligt i just en speciell situation medan annat helt obegripligt. Men vi gör det och jag tror det gäller alla av oss. Vi gör det för att vi inte kan tänka klart. Vi gör det för vi blir stressade. Vi gör det för att gamla känslor dyker upp. Vi blir rädda. 

Hoten som vi ser och som vi känner att vi behöver skydda oss mot syns ofta inte för andra men de finns där. Hoten som får oss att göra konstiga saker. 

Till synes irrationellt beteende för den som betraktar utifrån men logiskt just då för oss som gör det. 

Men vi gör det och efteråt kan vi se det ickelogiska eller rentav förstå så vansinnigt det var, men just när det sker, enda valet. 

Vi säger dumma saker. Vi gör dumma saker. Vi beter oss dumt och konstigt. Vi får både stöd eller inte stöd för det vi gör beroende på vem vi frågar. 

Alla gör och säger vi konstiga saker. Alla tänker vi konstiga saker ibland. Det är en del av vår mänsklighet.

Jag har gjort en massa irrationella saker i mitt liv. En del som ändå lett till något bra en del som har varit både maniska, dumma och idiotiska.  Rädslorna fick mig dit och modet fick mig därifrån. 

När rädslan vinner och det är syftet med det jag gör leder det mig fel. När modet tar över min rädsla får jag något som blir starkare och kan förändra mitt syfte. Jag gör det jag vill istället för att göra det jag känner att jag måste. 

Har du varit i situationer där du efteråt förstått hur tokigt det har blivit och efteråt insett vad det var egentligen som fick dig dit? 

Fel

Vad är fel. Jo något som är tvärt om mot vad mina värderingar säger. Men betyder det att det för den sakens skull är fel? Fel är egentligen bara ett sätt att sortera. Fel är när någon gör eller något är som jag inte tänker att man ska göra eller det ska vara. Jag har sorterat in mitt intellekt i rätt och fel för att göra världen enklare och tryggare. Rätt och fel betyder att jag kan sortera in hot från icke hot. Vad behöver jag fly ifrån och vad behöver jag inte fly från. Världen blir enklare och hjärnan kan lagra det på ett lättbegripligt sätt för att plocka upp informationen när den behövs. Det som är ofarligt lagras på en plats och det som är farligt lagras på en annan plats. När livet inte längre handlar om liv och död finns risk att vi ändå skapar bilder som handlar om liv och död i vår egen databas, hjärnan. Vi skapar faror styrda av dagens tids rädslor. Julen ska vara som den alltid varit. Handdukarna ska hänga på en viss plats. Ärtsoppa på torsdagar och inga sötsaker före maten. Män eller kvinnor ska man akta sig för. Myndigheter är dumma. Sol är farligt. Utlänningar är ett hot. Saker är på ett eller annat sätt och att göra så eller så är rätt eller fel. Svart och vitt utan tillräckligt med utrymme för att vara flexibel. Tydliga bilder, tydliga rutiner och så lite förändring som möjligt. Jag säkrar min värld på mitt sätt som andra gör det på sitt sätt för att känna trygghet och identifiera hot. Frågan är bara om det är skydd från verkliga hot eller något helt annat.

För mig har sanningar om rätt och fel mer handlat om rädsla för att bli själv som gjort att jag styrt mig till att alltid se till att inte vara ensam. Ensamheten var hotet och fel. Jag har också haft åsikter om andras val jämfört med mina. Inte för deras var fel men för att vara mer säker på att mina var rätt och att få tillhöra, men på mitt sätt. Jag ser också hur jäkla mycket regler jag satt upp i mitt liv som verkligen begränsat mig. Reglerna har styrt mig till faran istället för att rädda mig från den. 

Hur mycket är du styrt av rätt och fel och av regler du själv satt upp? 

Jämlikt

Jämlikt är att veta att det räcker det vi har  till alla. Veta att ingen får mer än den andra. Det som finns det finns och det delar vi på utan uppdelning i olika värde eftersom alla har samma värde. Alla känner lika stort värde och vet att de är en del av helheten. De vet att de kämpar för alla och alla kämpar för den enskilde. Vi har olika uppgifter men är en för alla, alla för en. 

Det finns enskilda stammar i Afrika där detta är en regel sedan urminnes tider. Det finns ingen depression och ingen stress. Alla hittar en väg att klara sig för att alla vet att det de gör ett verk tillsammans. Känslan av sammanhang är stort och inbyggt. På samma sätt sker detta ute i de olika provinserna i delar av Asien. Det ligger i överlevandet att dela med sig av det lilla som finns. Det ligger också i systemet att ta hand om alla ung som gammal. En för alla alla för en. 

I detta ligger mindre förutsättningar för stress. Detta medför att färre får depression eller känner sig otillräckliga. I detta skapas inte olika typer av stressrelaterade sjukdomar. Jag är en del av något större och jag tillhör. Jag vet att jag har plats inte att jag har min plats. Jag vet att när jag har ger jag till andra, när andra har ger de till mig. Jag kommer att klara mig lika bra som andra, eller lika dåligt som andra men vi gör det tillsammans. Livet blir meningsfullt, begripligt och att jag är i ett sammanhang. 

Vissa kanske tänker att det kvittrar. Vad som sker utanför mig själv har ingen betydelse det är det som sker innanför mig själv som räknas. Det är korrekt samtidigt verkar det vara så att ett system som inte leder till utanförskap ökar förutsättningarna för mig att leva ett rikare känsloliv och ökar mina förutsättningar för att överleva.  

Jämlikhet har varit en viktig pelare för mig både på gott och ont. Gott bland annat på så sätt att det har varit viktigt för mig att inte bara titta på det som ger just mig fördel. Sämre då jag jämfört vad andra haft men som inte jag haft. Just i det senare har det varit viktigt för mig att inte se på det som finns utanför mig själv som avund utan se andras framgång som något gott. 

På vilket sätt påverkar jämlikt ditt liv? 

Not always so

Hur jag än har det. Vad som än har skett. Vad som än sker. Vad som än kan ske. I allt detta så vet jag en sak. I allt detta vet jag att det inte alltid kommer att vara på detta sättet även fast jag i stunder fått eller får mig själv att tro det. 

Vi lever i en ständig rörelse, som jag nämnde i går. Jag tror att världen står still eller att just jag står still men det är ingen sanning. Rörelsen gör att allt är möjligt och inget är evigt. Det kommer aldrig att vara som det är. Varken när jag har flow eller när det är precis tvärt om. Livet i sig innehåller alla ingredienser. Utan det skulle livet blir onyanserat. Livet är inte bara ett stort leende eller en djup sorg. Livet är rörelsen där emellan. Livet är rörelsen i livet mellan olika känslor och känslouttryck. Livet är olika tankar, både positiva och negativa. Livet är olika agerande både bra och mindre bra ibland  riktigt åt helsike. Hela mitt liv är samspelet mellan dessa tre storheter vilket gör att det kan bli precis vad som helst. Livet varierar och är aldrig stilla, även när det kan upplevas som stilla, rör det på sig. 

Men ibland är det ändå lätt att få tankar och känslor som kopplas till att livet som det visar sig ska vara för evigt. Smärtan, sorgen, bitterheten, ilskan, saknaden, lusten, relationen med barnen, ensamheten, utsattheten, mina egna beteenden, problemen och alla andra tankar, känslor och ageranden som rör sig i huvudet. 

Men nej. Det är en lögn. Det är en lögn på samma sätt som att säga att jag är. Jag är aldrig men jag kan, jag har och jag gör men jag är aldrig. Är blir en konstant utan rörelse vilket inte är möjligt. Så länge jag är en levande varelse är jag i rörelse med min kropp, mina tankar och mina känslor och detta innebär förändring. 

Livet är ingen konstant. Hur det än är kommer det aldrig för evigt att vara så. 

"Not alway so".  Suzuki Roshi 

Det betyder att det som är, känns eller som jag tänker idag kan förändras i morgon.

Jag märker och framför allt har jag märkt hur mina tankar spelat mig detta spratt. Jag har stämplat både mitt liv och mig själv som om det jag levt i skulle vara för evigt och oföränderligt. Relationer med både partners, barn och vänner. Arbete, ensamhet och allt som jag i stunder önskat var ogjort. Det som då kändes som evigt kan jag idag ibland uppleva bara var ett enda andetag av mitt liv.  

Känner du ibland att du fastnat i något som du har svårigheter att ta dig ur? 

För evigt inte

Livet är som det är. Det kommer och det går. Händelser uppstår och försvinner. Sol och regn. Dag och natt. Inget är evigt utan allt förändras. Vi lever i ett flöde och i det flödet befinner jag mig. Jag tar del av flödet eller jag står vid sidan av. Jag skapar flöde eller ser andra skapa. 

Vi befinner oss i en ständig rörelse. Ändå finns det människor som säger att de vet. Ändå finns det människor som tror sig känna andra eller sig själv, för den delen. Människor som tänker att rörelsen inte finns och att det istället är en konstant. Människor som väljer att förenkla världen för att det blir lättare så. Människor som dömmer andra i evighet. Människor som tror att alla andra åldras men inte dom själva. Människor som väljer att se världen utifrån gårdagens sätt att tänka, sällan morgondagens. Människor som tror sig känna sina barn som om de ägde dessa. Människor som tror att världens centrum går genom dom. Människor som sitter fast i gamla tankar och känslor. Människor som oroar sig för det som ännu inte hänt och kanske aldrig kommer att hända. Människor som stämplar sig själv eller andra att vara på ett visst sätt, för alltid. Människor som inte är beredda att pröva något nytt. Människor som inte är beredda att skapa nya rutiner. Människor som tror att de för evigt är dömda eller dömmer. Människor som är evigt bittra eller evigt bär på en sorg. Människor som ...

Jag hade tendenser att fastna i delar av detta. Jag öppnade några av dessa dörrar. Det skapade en tillfällig trygghet i ett yttre kaos. Det identifierade mig. Men det gjorde mig också avvikande och ensam. Det fick mig att fastna i det förflutna. Jag ställde mig vid sidan av. Inte för att jag ville utan för att jag inte vågade annat.

Det som är, är sällan eller aldrig evigt. Det kanske till och med aldrig varit. Men jag kan leva i en föreställning som om det är en evig sanning. 

Det som var igår är inte idag och det som är idag är definitivt inte i morgon. Har det någonsin varit? 

Hur mycket vet du och tror är sant, egentligen? 

Förändring

Förändra sitt liv är inget märkvärdigt, egentligen. Knepen och verktygen är enkla och resultatet kommer om jag gör det kag ska. Det är lite som att träna för att bli starkare och få bättre kondition eller att gå ner i vikt eller upp för den delen. Jag lär mig något och jag gör det jag blivit lärd. Resultatet kommer utan tvekan. 

Tvivlar du? Gör som du blir tillsagd och instruerad så sker det du önskar ska ske. 

Men ändå så blir det inte alltid som vi själv vill och önskar. Varför inte det? 

Vi vet redan svaret. Just det, vi gör inte som vi vet att vi ska göra och blivit tillsagda att göra. Vi tränar inte lika regelbundet och vi äter mer eller mindre än vi ska och fel mat. Vi kan själv och hittar på egna regler, ofta gamla regler som fått oss dit vi inte vill vara. Ursäkterna blir många och långa. Inte rätt    tid, inte moget nu, inte rätt väder, behöver köpa nya skor, lite körigt på jobbet, bättre att göra det på våren osv. osv. Du vet dina ursäkter jag vet mina. Jag vet..... men.

På samma sätt är det när vi vill förändra vårt inre och när vi ska ta hand om vårt sätt att tänka, känna och agera. Vi gör som vi alltid gjort men är lika förvånade varje gång att resultatet inte blir det vi hoppas på. 

Vårt undermedvetna har en annan vilja än våra tankar. Vårt ego i oss, som är det undermedvetna, styr oss exakt dit den vill.  Tycker jag själv att jag inte är värd en förändring så komme det inte att bli så. Har jag någonstans, även fast tanken är övertygad om att en förändring måste ske, en vinst av mitt nuvarande beteende oavsett vilket det är så kommer jag att fortsätta. Exempel på detta är att jag med en ökad vikt bäddar in och skyddar mig eller med vikt oavsett bekräftar vad mina inre känslor om mig själv känner om mig själv. Gnäller jag, men inget gör så har jag nytta av mitt gnäll för att få tycka synd om mig själv för att någon annan har varit dum mot mig. Jag skapar ursäkter för att få fortsätta med det jag gör för jag vill inte förändra. Andra ska minsann få se hur jag lider och hur synd det är om mig. Den som förstör är i själva verket jag själv.

Vi är i grunden lata och vanemänniskor. Vi vill inte förändra utan ha det som det alltid varit. När vi är äldre, mer vanebenägna än när vi är yngre. Vanan att ha det som det är för det skrämmer mig mindre även fast jag har kaos omkring mig. Den ena har svårt för att förstå den andras kaos men kaoset är en vana som det finns starka rädslor för att lämna. Vi blir starkt rädslostyrda. 

Jag levde i ett sådant kaos i min uppväxt. Kaoset blev en vana och oron kom, när jag i mitt vuxna liv, med det kaos jag själv skapat, såg kaoset börja försvinna. Oron vad som skulle komma istället. Oviljan att förändra för jag visste inte vad som skulle komma istället. Oro för lugnet, för jag hade lärt mig att efter lugn kommer storm. Ovilja att förändra eftersom jag själv kände att jag inte dög och inte var värd ett annat liv än det jag hade i kaoset.

I varje vilja att förändra ligger ett motstånd att förändra. Det är därför vi ibland talar om att vi behöver komma till botten med en situation, få lida riktigt mycket, för att en förändring ska bli möjlig. Detta lidande kan bli starkare än vårt ego, därför kan det bli en framgångsfaktor. 

Förklaringar som att var sak har sin tid och jag gör det i min takt eller på mitt sätt är alla ursäkter för att inte vilja förändra. 

Vill du förändra lägg ned ditt snack och gör det du ska. Sluta bestäm själv. Har du ett starkt ego som får dig att inte förändra, ta hjälp av någon som är starkare. Ingen, ja verkligen ingen kan misslyckas med sina mål och sin förändring om man gör det man blivit tillsagd och gör det som skapar förändringen förutsatt att man hittat den som vet och också kan leda mig i min förändring 

Hitta din ledare om du inte klara det själv och gör ditt jobb om du vill få till en förändring. Ge upp och inse att ibland finns det saker som du inte klarar av. Om du inte med själ och hjärta går in för att förändra det du vill förändra, låt bli. Ett misslyckande stärker bara ditt ego som får bekräftelse på att du inte duger.

Gör något och fullt ut eller låt bli.

Varför sker inte de förändringar du vill ska ske hos dig? 

Av ett särskilt skäl

Detta liv är mitt enda liv på denna jord. Jag just nu. Inte mitt liv som varit eller det liv jag hoppas få utan detta liv just nu. Det är mitt liv. 

Jag har upplevt mycket och jag har gjort mycket. Men mitt liv det är just nu. Naket, rent, fyllt av erfarenhet och fyllt av möjligheter. Jag ägare alla mina kunskaper och jag har möjlighet att lära mig nytt. Mitt liv är just nu oavsett ålder, oavsett plats och oavsett andra förutsättning. Jag är rik på mig men kanske fattig på annat. Det är fortfarande lika mycket mig.

Den som begränsar mig är det finns inne i mig även fast andra kan ha åsikter om min begränsning är det i slutet jag själv som avgör om det är en begränsning eller inte. Jag kan skylla på en massa saker utanför mig varför saker och ting är som det är. Då har jag beslutat att det som andra säger är sant. Jag kan också besluta att det som andra säger om mig inte har med mig att göra och istället skapa mig själv en egen sanning. Kanske andra har rätt i någon punkt och att det är något som jag behöver ta till mig, det är upp till mig. Vad andra säger kan jag alltid välja att värdera. Kanske har jag något att lära eller så handlar detta om något som inte alls har med mig att göra utan mer om den andra.

Detta liv som är precis just nu, är mitt liv. Varken mer eller mindre. Vill jag ändra på något av detta så ligger det till 100 procent helt hos mig oavsett vilken situation jag befinner mig. Oavsett någon eller något annat.

Kanske är det så att jag kom till denna värld av en särskild anledning. Det är bara det att den anledningen ännu inte har visat sig. Tills dess behöver jag göra mitt bästa för att vara förberedd till den dagen när detta tillfälle kommer.Jag behöver ta hand om mig. 

Det finns ett syfte till att jag finns och livet kanske handlar om att ta reda på detta syfte.

Jag finns för jag tror att jag har en uppgift i detta liv. Jag har en uppgift att ta hand om mig själv på bästa sätt för att sedan med mina kunskaper och erfarenheter visa andra en väg. Det kan vara till mina barn, vänner och medmänniskor. Det kan vara till de som efterfrågar min kunskap. För alla de som själv vill. Jag är en massa saker och jag har en massa egenskaper och erfarenheter. Jag tänker förvalta mig själv på bästa sätt. Jag gillar att leva och jag tänker leva. Kanske blir det uppenbart en dag av vilken anledning just jag finns här just nu på denna jord.

Mitt liv är här och nu.

Vad tror du? Varför finns du och vad motiverar dig att gå upp på morgonen, finna ditt liv under dagen och sedan mot kvällen gå och lägga dig för att nästa dag vakna upp igen?

Makten över känslorna

Det finns så många olika upplevda känslor i oss i världen. Kanske i hela universum. På dessa känslor reagerar vi och agerar. Ibland blir det som att känslorna helt tagit över och bestämmer hur vi ska agera i en särskild situation. Vissa är så starkt styrda av sina känslorna att dessa helt styr deras liv. Tanken har ingen plats. Andra i sin tur gör allt för att så lite som möjligt få kontakt med sina känslor med skiftande resultat. 

Känslor är bra, i lagom mängd. En gång i tiden var dessa avgörande för att överleva. Aggression och rädsla avgjorde hanteringen av ett hot utifrån. Det är också dessa grundkänslor som kan stöka till det i nutid. Känslorna finna där men inte på samma sätt hoten. 

Känslor får mig att vilja äta och inte vara hungrig. Känslor får mig att välja en produkt före en annan vilket är så reklamen styr oss. Känslor ser till att jag inte bränner mig på spisplattan eller öppen elden. Känslor får mig att välja den person jag vill leva med och att älska mina barn. Känslor får mig att göra barn så att mänskligheten lever vidare. Känslor får mig att göra som någon annan säger eller lyssna på mig själv. Känslor får mig att välja att förändra något eller låta bli. Känslor kan till och med få mig att överleva allvarliga sjukdomar. Utan känslor och instinkter hade vi troligen inte överlevt. 

Men känslor kan också få oss att starta krig, bygga upp hat och begå fruktansvärda handlingar. Känslor kan till och med få oss att ta livet av oss själva eller leva bittre resten av vårt liv.

För mig tog känslorna över och förde mig till ruinens brant. Både att jag stängde av vissa känslor och att jag knarkade andra känslor. Mina tankar fick plats i vissa sammanhang men i andra sammanhang ledde dessa tankar mig bara längre och längre bort från mig själv. Jag använde känslorna för flykt som i sin tur resulterade i ännu mer obehagliga känslor när ruset var över. Min mani blev som okontrollerade handlingar.

Idag kan jag se att känslorna knackar på men jag agerar inte på dessa på samma sätt eftersom jag har en balans mellan mina tankar, handlingar och mina känslor. Jag kan idag istället använda mig av de känslor som jag lärde mig att agera på men nu i ett hjälpande syfte och som ett redskap i min egen framgång. Jag styr istället för känslorna.

Livet handlar om att ta fördel av de känslor jag har istället för att känslorna tar fördel av mig. Då kontrollerar jag livet istället för att livet kontrollerar mig. 

Hur känslostyrd är du och på vilket sätt påverkar det ditt liv?

Framgång

Framgång i mitt liv kan vara på olika sätt. Jag vill ha framgång. Jag vill tjäna pengar. Jag vill vara framgångsrik. Jag vill  ha ett bra liv. Jag vill vara duktig och omtyckt på jobbet. Jag vill vara älskad pappa och vän. Jag vill vara en omtyckt person. Jag vill uppnå bra resultat av det jag gör. 

Men vad jag framför allt vill det är att jag vill ha ett bra harmoniskt liv där jag har en fungerande balans mellan mina tankar, känslor och handlingar. Jag vill ha gjort upp med det i min historia som stökar till det i mitt liv. Jag vill vara närvarande här och nu och inte fokusera mer på min framtid. Jag vill lära mig varje dag av de insikter jag får. Jag vill hitta en struktur som får mig att skilja på innanför mig själv och utanför mig själv. Jag vill kunna visa kärlek till mig själv och andra och stoppa de negativa tankar som gärna vill möta mitt inre. Jag vill sträva mot mina mål och önskningar i livet och gärna uppnå dessa. Jag vill leva mot min vision.

Ju mer jag fokuserar på vad jag vill ha desto svårare kan det bli. Framgången  blir ett så starkt fokus att jag då glömmer bort varför jag vill ha allt detta. Egentligen är framgången bara en konsekvens av det jag gör för att nå resultatet, inte medlet i sig. Kanske är det rentav så är medlet är mitt faktiska resultat men aldrig målet.

Ibland vill framgången inte infinna sig. Hur jag är kämpar så får jag inte det resultat som jag vill ha. Det blir som att trampa i kvicksand, min kamp gör situationen nästan sämre. 

När det känns som en kamp kan det vara att jag vill för mycket. Jag fokuserar på att uppnå resultatet för mycket och missar varför jag vill ha just ett visst resultat. 

Kanske är jag otålig och tror att det är enkelt och en snabbfix. Kanske är jag slarvig och försöker ta genvägar. Kanske vill jag få resultat utan att göra det faktiska jobbet själv. 

Vill jag uppnå framgång utan tillräcklig motivation och glöd kanske jag ska ändra mitt mål. Misslyckanden bidrar annars ofta till något sämre än den förändring jag försöker göra. 

Framgång har en tendens att komma nära jag väljer att släppa taget om att uppnå resultat. Framgång kommer när jag gör mitt jobb, det är oundvikligt. Framgången visar sig när jag gör det jag ska och är mogen att se det resultat jag får. 

Jag ville tidigare i mitt liv verkligen se mig få framgång men jag var för ofokuserad och var inte fullt ut beredd att göra jobbet. Jag tror också att jag hade svårt för att se mig själv få den framgång jag så starkt ville ha. Jag kände i mitt undermedvetna att jag inte var värd den. 

Hur hanterar du önskan om framgång i ditt liv? 

Mitt liv

Jag lider men överlever. Är det så det ska vara och framför allt är det så jag vill ha det? Är det min önskan att gå omkring och lida och släcka bränder överallt för att leva livet ska vara möjligt? Varje dag är vägen kantade med händelser som ska hanteras. Det händer och jag hanterar. 

Nej det är inte livet för mig. Det har varit livet för mig. Jag kan se att saker har hänt och jag har fixat. Göra har varit mitt sätt att släcka bränder. Jag började som barn att ordna till det som hände hemma. Fixa och dona för att saker och ting skulle bli bra. Alla skulle vara glada. Ordna de bästa förutsättningarna för att livet runt omkring mig skulle vara så  bra som möjligt. Inga skulle bråka och alla skulle vara glada.

Men livet var inte så och framför allt var det inte min uppgift. Men det var min strategi och jag tog på mig den.

Senare i livet fortsatte jag med samma strategi, för att hjälpa mig själv, men det blev inte bra. Jag använde strategin i olika sammanhang för att bli bekräftad. Under den perioden blev jag också den som andra försökte släcka bränderna för.

Nej livet handlar inte om att överleva. Livet handlar om att leva. Livet handlar om att tända ljus och visa vägen åt andra. Livet handlar om att tända ljusen för att leda mig själv. Jag tänder mina egna ljus för att visa mig själv vägen. Jag tänder också ljus i mörka gångar där jag inte tidigare varit. Jag tänder ljus för mig kanske också visar vägen för andra. 

Men jag slutar successivt att släcka bränder även fast den gamla strategin ibland gör sig påmind. 

Livet är här och nu och livet finns för att levas. 

"- Det ska vara gött att leva annars får det kvitta"

Det finns människor som har åsikter om vilket liv jag ska leva. Det finns människor som tror sig veta vad som är rätt och fel, för mig. Jag har lyssnat på dessa människor allt för länge.

Det liv som finns att leva är mitt liv. Vissa i min närhet kommer att försvinna och andra kommer att ansluta sig till mitt nätverk. Det är en del av livet, det med.

Jag tänder ljus och jag är uppmärksam på nya upplysta vägar. Jag våg också ta mig till nya väger som jag aldrig tidigare varit på. För en del vägar räcker det med att jag lyser upp den väg som finns. Vissa vägar behöver jag skapa själv, helt från grunden.

Överlever du genom att släcker bränder eller lever du som du vill och tänder ljus?

Negativt laddad

Att ha positiv tankar är inte det samma som att inte få sörja. Att ha positiv tankar är inte det samma som att inte kunna göra upp med vår historia. Att ha positiv tankar är inte det samma som att vi givit upp det som varit orätt. Men att ständigt bära på negativa tankar utan avslut kommer att döda var och en utan undantag. 

Våra negativa tankar är ett gift som successivt dödar vår själ för att sedan döda vår kropp (vi vet idag att bl.a cancer  påverkas även av vår mentala inställning). Negativa tankar är en bakterie som till varje pris ska tas ur vår kropp och tas bort från våra tankar. Med de medel som finns till hands. Det har ingen betydelse hur vi gör men dessa måste bort. 

Tro inte att du lyckats med detta om du bara lyckats få ett leende på dina läppar. Du behöver komma under ditt skinn och möta dig själv. Möta ditt innre jag. Så länge du inte lyckas med detta bor de förgörande negativa tankarna kvar och är i din kropp som en alien som tagit över och utvecklas inne i dig tills den förgör dig.

Så länge vi väljer att trycka i oss negativa tankar kommer vi att vara sjuka. Det enda botemedlet är att få ut allt detta gift och ersätta det med positiva tankar. 

Giftet smyger sig på oss ofta utan att vi själva märker det.  Ta dig tid att för en dag räkna alla de negativa tankar och kommentarer du haft. Jag är övertygad om att du kommer att bli förvånad hur du själv hjälper till att mata dig själv och din värld med detta gift. 

Lägger vi sedan till allt du matar dig själv med i form av nyheter på tv, dator och tidningar vilket oftast är dåliga nyheter, aggressiva filmer, stress (som också har sin grund i negativa tankar) och annat så blir det inte obetydligt.

Ägna dig sedan en dag till att se hur mycket positivt du matar dig själv med. Positivt i form av tankar, handlingar och kärleksfullhet. Även här blir du troligen förvånad när du ser hur lite det är.

Det är inte konstigt att vi blir sjuka i vår själ och vår kropp med allt som vi matar den med. Det konstiga är mer att vi tillåter det och inte förstår att vi blir sjuka. 

Detta är så viktigt och det har tagit mig oerhört lång tid för att inse hur viktigt det är. Jag har förstått att jag saknat en dimension ovh denna är en av dessa. 

Även min blogg landar ibland, kanske ofta i negativa sätt att tänka. Även fast jag själv i mycket hittat vägar för mitt liv så kan min blogg ibland mer manifestera det negativa än ta fram det positiva. Det har varit en strategi men jag har ett jobb att göra där.

Hur negativt laddad är du? 

Agera !!!

Livet är fullt av tankar och tyckanden. Facebook är fyllt av tyckanden. Det finns gott om människor som offentligt eller i mindre miljöer har åsikter. Politiskt korrekta eller inkorrekta. Retoriken leder oss att tycka olika saker styrt av hur det framställts. Det är lite som skvaller, vi håller med den sista talaren. Skitsnacket sprider sig på samma sätt som de kloka orden. Vi har fortsatt att bli ett folk som sitter i vår lossastrygghet och har åsikter. Vi talar högt och vi talar lågt. Men handling i sakfrågan, aldrig. Möjligtvis ett gillande på Facebook. 

På samma sätt kan det bli med vårt eget arbete med oss själva. Vi lämnar aldrig startblocket, mitt eget lopp startar aldrig. Jag har förberett mig i tanken och jag är mentalt närvarande. Jag vill och jag ska men så blir det tyst. Jag levererar inget utan smiter ut bakvägen och har samlat på mig ytterligare ett misslyckande. 

För att vi ska få en förändring med oss själva, i skolan, på arbetsplatsen, i samhället, på gatan, i landet, i världen så behöver vi agera. Hålla med och tycka i ordet leder absolut ingen stans. Jag behöver agera. Jag behöver göra för att det ska märkas och bidra till en förändring. 

Stå i vägen. Säga till när jag eller någon annan blir utsatt. Säg ifrån. Stå upp för de eller det du vill försvara. Ta kampen. Tillåt inte det du anser är fel. Hjälp de du tycker har de svårt. Öppna dit hem för de du vill ge omsorg. Ta ansvar för dina åsikter och agera på ett sätt som du kan känna motsvarar det du står för. Källsortera, skräpa inte ned, köp biologiskt, bli konsekvent ja vad det än handlar om agera efter dina åsikter. Förtrycket består till den dag jag ställer mig i vägen och säger nej och stopp. Till den dag jag agerar och tydligt markerar att nu för det vara slut. 

På samma sätt när det gäller ditt eget arbete med dig själv. Gör en plan och starta med att agera. Gör det du tänker och säger att du vill göra. Möter du hinder lös upp dessa själv eller våga be om hjälp. 

Inget kommer att förändras förrän du och jag väljer att handla. I stort som smått. 

Tanken ändrar inget om jag låst dörren till handling. 

Är du full av negativa tankar hela dagarna. Sluta snacka om det. Töm ut det negativa och fyll på med det som är positivt. Dina tankar är ditt gift eller din stimulans. Välj och agera. 

Är du fast i din historia. Förbjud dig själv att ta upp det som leder dig bakåt. Tala enbart om det som händer just nu.  

Har du inget positivt att säga, håll tyst. 

Känner du dig ensam, träffa någon. Om du inte har någon att träffa, erbjud din hjälp till andra. Sök olika typer av gemenskap.

Är du arbetslös och just nu inte finner jobb. Starta eget eller jobba frivilligt så att du håller dig igång. 

Ser du för mycket på tv. Ge bort teven till någon. Facebookar du för mycket, byt telefon till en enklare och köp kontantkort för bredband. 

Äter du för mycket och blir överviktig. Handla minimalt och be om hjälp att göra annorlunda. 

Har du någon typ av beroende vilket som. Be om hjälp för vägen ur kräver krafttag.

Agera och ta dig ur att enbart tänka. Enbart tanken gör dig till en förlorare. Enbart tanken ökar på misslyckandet. 

Handlar detta om mig, javisst. Handlar det om dig? 

Uppvaknande

Vad är religion och vad står det för, egentligen? Jag växte upp med kristendomen men vi var inte kyrkliga. Jag gick i söndagsskolan men jag kände mig inte religiös. Kyrkan som symbol har varit med mig hela livet och lokalen som sådant, en helt fantastiskt historisk plats. Kyrkan som lokal vaggar in mig i något slags tänk av andlighet vad det nu är. Kanske bara det att där är det på ett särskilt sätt, jag tillåter mig att stressa ner. Egentligen bara en tankes verk.

Men vad är religion egentligen? Jag fattade det aldrig under min uppväxt. Jag fattade egentligen inget av det. Det var något gammalt och det var något jag skulle kunna när jag konfirmerade mig men sedan då? Jag tror jag varit både skeptiker och ateist. Detta med Gud upplevde var mer som en ursäkt.

I mitt arbete med mig själv och särskilt kan jag säga när jag lärde mig att arbeta och själv jobba med tolvstegsprogrammet började uppförsbacken bli stor. Helt plötsligt dök Gud upp igen och jag som räknade mig som ateist.

Jag fick lära mig att ta den konflikten och släppa taget om detta med Gud. Varken ha motstånd eller lära mig att älska mer att acceptera begreppet till en början. Det blev också ett begrepp som lärde mig att våga tala mer om andlighet och lärdom än om Gud som någon ouppnåelig himmelsk fader med vitklädd, vit man dessutom och med långt hår och skägg.

Min insikt blev att jag är Gud i min egen själ och kropp. Jag fick lära mig att öppna ögonen och se bakom begreppet, bakom religionen och mer fokusera på vad.

När jag kunde identifiera mig i detta begrepp och läsa och begrunda det skrivna ordet såg jag helt plötsligt något helt annat. Jag såg en lärdom om att leva som jag kände igen från det jag lärt mig i min utbildning som coach, samtals- och beroendeterapeut. Jag såg helt plötsligt att det var ord riktade till mig.

Nej jag är fortfarande inte religiös. Egentligen är det inte viktigt att säga det men så är det men jag har börjat att se helt andra sammanhang och på det sättet börjat att förstå att människor kan bli religiösa. Det har blivit en helt annan respekt. Jag talar nu inte om kristendomen utan jag talar om alla olika typer av trossamfund och religioner. Det finns en ledstjärna och något att hålla sig till som någon/ några tänkt ut som kan leda till något bra.

Älska sig själv. Hjälpa andra. Våga tro. Var tacksam. Allt detta är ju verktyg för att få ro i det inre. Allt detta är erfarenheter som vi idag betalar dyrt för för att få ta del av via coachning eller samtalsterapi. Det är helt enormt att allt detta redan finns och att det finns mycket skrivet, berättat och förkunnat om det och att det gemensamma arbete fortgår.

Tänk att det ska ta så många år att förstå att jag hade även denna kunskap redan från början, jag hade bara inte lärt mig att tyda tecknen.

Har du upplevt att du haft något men inte egentligen sett utan att det behövts ett uppvaknande hos dig själv?

Lärare elev

Som förälder handlar det om att ge till mina barn det de behöver för att kunna växa upp till vuxna människor som kan ta hand om sig själva och ha ett bra liv. Så gör djuren och så gör vi som människor också. Jag tror att alla vill försöka lyckas med detta. Detta är en del av livet. 

För att kunna ge till mina barn behöver jag ha något att ge bort. Jag behöver ha något att lära ut. Saknar jag det jag ska lära ut till mina barn behöver lära mig det jag ska lära ut innan jag kan lära ut det. Ibland såg jag själva vad jag saknade och lärde mig att hämta upp detta. Ibland visade det sig att jag tyckte jag saknat något själva i min uppväxt och överkompenserat det till mina barn även fast de redan från början inte saknat det. Jag vet hur jag själv talade om för mina barn hur jag älskade dom för att det skulle bli riktig tydlig men det var inget de saknade. Min son sa.- Pappa vi vet, vi har alltid vetat det. Du behöver inte säga det.

Men det finns också saker som jag inte sett och inte förstått att jag saknat och därför inte heller kunnat lära ut. Då blir det genast svårare och bristen kanske då visar sig först när barnen vuxit upp och jag själv fått insikten eller barnen själv talar om det.

På samma sätt är det när det handlar om att vara samtalsterapeut eller coach. Jag kan bara vara stödjare och visa vägen om jag själv hitta vägen. Jag behöver inte ha upplevt samma sak och jag behöver inte ha genomgått exakt samma problemställning men jag behöver veta en väg för att kunna ta sig fram. Jag behöver veta och i stunder ha upplevt liknande tankar och liknande känslor. Jag behöver ha nått vissa djup och jag behöver ha upplevt möjligheten till förändring.

En del av oss har fått detta i modersmjölken andra har behövt lära sig det i livet. Hur vi fått kunskaperna är inte det viktiga utan det viktiga är att vi har kunskaperna.

Det handlar inte om teknik för det kan alla lära sig det handlar om en balansgång mellan kunnande, känsla och agerande.

I mötet med andra människor finns det en lärare och en elev. I det terapeutiska mötet kan det ibland vara så att dessa roller skiftar beroende på situation. Jag tar på mig rollen som lärare men förhåller mig till den rollen som om jag ibland också är elev. När jag möter andra betyder det också att jag möter mig själv. Detta är oundvikligt. Om jag inte låter mina sinnen vara öppna för just detta kommer jag att göra ett mindre bra arbete och inte leverera det som jag ska leverera.

På samma sätt är det med mina barn. Nu är de vuxna men utan mina barn hade jag inte varit den jag är idag. De har varit och är min lärare på samma sätt som jag är och har varit deras.

"När eleven är redo uppenbarar sig läraren."

Kan du se din roll som både lärare och elev?

För barnens skull

Jag har mitt liv och allt jag gör får jag ta konsekvenserna av. Både det som är bra och det som är mindre bra. Vad jag gör drabbar mig. Vill jag inte ha det som jag har det men ändå inte ändrar det jag har på grund av rädsla, lust eller andra orsaker är det upp till mig.

När jag lever själv utan ansvar för någon annan. 

Men har jag barn är det en annan sak. 

När jag har barn har jag ansvar för någon annan som är beroende av mig. När jag har barn behöver jag tänka några gånger till. 

När jag har barn är det någon annan som är beroende av mig och som får ta oväntade konsekvenser av det jag gör. Ja oväntade. Vi tror att barnen inte märker, att de inte förstår eller berörs av det som sker. Barnen är för unga. Barnen förstår inte. Barnen vet lite men är vuxna för att förstå.

Fel, fel fel.

Barnen har en förmåga som vi som vuxna, många av oss i alla fall, tappat bort för länge sedan. De har en förmåga att känna av minsta sinnesstämning och minsta förändring. De har förmåga att lyssna in det som faktiskt sker även fast vi på frågan om det är nått särskilt gärna vill svara: - Nej det är inget! Barn känner och vill gärna ta på sig skulden för det som sker. Barnen är så beroende av oss som föräldrar att de är beredda att göra vad som helst för att få allt bra igen. Till och med förinta och om intet göra sig sig själv för att allt ska gå över till det normala igen. Barnen lär sig i dysfunktionella situationer att ta in all stress och ta ut det på sig själv. Vi lär barnen att kaos blir ett normaltillstånd.

Det är självklart att allt det vi gör för att fortsätta skapa obalans, otrygghet och oreda tär på våra barn och gör att det går ut över våra barn. Allt påverkas. 

Var enda negativ tanke som vi odlar i oss smittar över på våra barn. Varenda.

Ibland är vi rädda. Ibland tror vi att vi är kvar i något för barnens skull fast det egentligen handlar om vår egen rädsla. Ibland tror vi att barn inte tar åt sig men det är precis det som sker. Barn tar åt sig för de vill överleva och skapar själva strategier som de sedan som vuxna försöker bearbeta. Som i sin tur påverkar deras barn som gör att de skapar strategier som sedan påverkar deras egna barn.

Allt de känslomässiga som jag föröver på mina barn i form av otrygghet och osäkerhet påverkar mina barn på samma sätt som om jag skulle ge dom en spruta med ett gift varje dag. De blir successivt påverkade av allt och försvagas varje dag tills de till slut inte finns kvar. Liknelsen får mig att må riktigt illa. Ändå var det precis det jag gjorde. Jag tog inte hand om mig och stod upp för den jag var och det jag ville vilket fick stor påverkan på mina barn. Jag var den pappan som inte tog min del av ansvaret. Jag var den pappan som satte mina rädslor före mina egna barn. Jag sprang från faran istället för att ta striden.

Inte nu. Det är inte rätt tid. Jag är kvar för barnens skull. 

Skitsnack! Det finns inte rätt tid. All tid är fel tid eller rätt tid.

Det var mina barn som fick mig att förstå. Det var mina barn som genom sina egna handlingar fick mig att till slut inse.

Tack mina barn för att ni var och är så tydliga.

Är du den som springer och tar striden för din skull eller är du den som tar du striden för dina barns skull?