Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

torsdag 30 april 2015

Tänk om

Bara ett tankeexperiment. 

Tänk om vi alla kunde lära oss att varje dag skapa balans i oss själva genom att göra en del saker på rutin. Tänk om dessa rutiner var något vi lärde oss i skolan redan som barn. Kanske rent av i förskolan. Vad skulle detta innebära för all mänsklighet. Skulle vi sluta att vara osams? Skulle vi sluta att ha krig? Skulle vi ha inga eller väldigt få med psykiska problem? Skulle alkohol och andra drogmissbruk vara helt utrotade? Skulle ilska vara utbytt till kärlek? Skulle oförrätter mot andra vara ett minne blott? Inga skulle plåga djur och växtlighet och jorden skulle hållas i en miljöriktig balans? 

Bara om vi hittade ett sätt att vara i balans i oss själva och lära oss att vara här och nu. 

Kanske skulle vägen dit kunna vara att vi varje dag hade som rutin att:
- meditera morgon och kväll för att närvara här och nu genom att koncentrera oss på vår andning,
- bestämma oss för vilken känsla vi vill bära på under dagen
- på kvällen skriva vår dagbok och reflektera över dagen
- direkt be om ursäkt för de felsteg vi tar
- förlåta oss själva och andra
- be om hjälp för det vi känner vi har svårt  att förändra

Varje dag samma rutin för att skapa balans i oss själva.

Hur skulle det påverka oss själva och vår värld? 

Om du tänker att detta skulle vara något väldigt stort så kan jag tala om att det är precis vad det är. 

Detta är ett tankeexperiment men ändå är det precis så alla gör som har funnit sig själva i något slags troende. Kristna, muslimer, ortodoxa, buddhister, katoliker osv. De som valt att vara så kallat bokstavstroende och följer skriften har hittat en rutin som ger dessa personer en chans att skapa en balans i sig själv. De väljer att följa rutiner för att hitta meningen med livet och hitta sig själv genom att hitta frid i sin själ och kropp. 

Det finns de som gör det. Det finns gott om de som förnekar kunskapen och inte förstått och det finns de som tolkar budskapet sedan flera tusen år tillbaka på ett felaktigt sätt. 

I den världen lever vi med väldigt många människor som inte vet hur de ska komma i balans och därför, på en massa andra olika sätt försöker skapa en balans som tyvärr oftast misslyckas. Balans går inte att köpas för pengar och inte heller att vinnas med makt. Balans handlar enbart om det egna arbetet med mig själv att genom rutiner föra mig till min egen balans fri från rädslor fylld av kärlek. 

Vilka rutiner har du valt för att hitta din egen balans? 

onsdag 29 april 2015

Hemligheter 2

Hemligheter, till slut har vi inget annat val än att berätta allt och avslöja vem vi egentligen är. Vi berättar lögner om vem vi egentligen är och visar något vi inte är samtidigt som vi inte vill annat än berätta vem vi egentligen är. 

En viss hemlighet är sunt för att inte bli allt för utsatta. Låt säga 25 procent, bara för att anta ett tal. Resten är en börda att bära på. Resten är en mask som visar något som inte är vi. Det blir en ryggsäck som får oss att sakta kliva in djupare in i något falskt. Som att äga en oäkta märkesklocka men uppge att den är äkta. Vi själva vet och omgivningen kommer att få veta, det är bara frågan om när. Känslan att bära på det falska blir outhärdligt, så outhärdligt så att vi själva gör det falska till äkta i tanken, bara för att stå ut.

Ett annat sätt att hantera besvärliga hemligheter är att försöka glömma det som hänt eller det vi gjort. Vid stora trauman är hjärnan fantastisk genom att just då få oss att glömma bort det som hänt. Eller snarare sätta det på vänt eftersom kroppen först måste se till att överleva innan en psykologiska hantering kan ske. Ni vet ABC (andning, blödning, chock).

Men kroppen minns och det finns gömt i hjärnan. Känslan av obehag och rädsla som blir till hemligheter, hemligheter som lägger sig djupt där inne och lägger sig som en hinna över allt. Vi vet men ingen annan vet. Vi förstår men ingen annan förstår. Efter ett långt tag förstår vi inte själva men alla andra förstår att det är något som blockerar allt liv och all fortsatt utveckling.

Jag tror mig inte veta någon som inte från början burit på för mycket hemligheter. Särskilt när jag ser på mina kunder och på mig själv. Hemligheter som handlar om skam, skuld, rädslor, harm och oförrätter. Hemligheter som fått bäraren att göra konstiga saker, tänka konstiga saker och känna konstiga saker. Hemligheter som twistat om, styrt och ställt i oss. Hemligheter som gjort oss ensamma. Hemligheter som t o m gjort oss farliga både för oss själva och andra.

Hemligheter är som ett gift som alla andra negativa tankar.

Den dag jag släppte på många av mina hemligheter var en viktig dag att minnas. Som jag minns det var känslan, varför i helsike släppte jag inte på detta för länge sedan. Varför gick jag och bar på detta i alla år. Jag vet varför, jag var ännu mer rädd för konsekvenserna om alla skulle få veta, vilket de ändå fick till slut och faller blev bråddjupt men ändå så befriande. 


Kan dina hemligheter vara något som får allt för allvarliga konsekvenser för dig?



tisdag 28 april 2015

Tid

Om ungdomen blott anade
Om ålderdomen blott kunde

Tid är en vara jag har som jag kan välja att förvalta på olika sätt. Tid är något jag har gott om och ibland förbaskat ont om. Ändå är det just all tid i världen som jag har. 

Tids äts upp på jobbet och vi hinner inte med samtidigt kan en ensam jul vara hur lång som helst. När det blir semester kan vi njuta av all semester som är framför oss och när sista dagen på semestern kommer undrar vi var semestern tog vägen. Samtidigt som andra aldrig vill ta semester för den ångest det känns att vara ensam.

Jag slås av hur tiden är en viktig del av mig. En dag kan gå fort när mycket händer och dra sig fram när jag väntar på något. Jag har en tendens, när det gäller vissa saker att jag drar ut på tiden tills dess att tiden nästan runnit ut och blir för kort för mig, speciellt när jag ska vara klart med något en viss tid. Jag går och väntar på inspiration samtidigt som jag låter andra saker distrahera mig istället för det jag ska göra. Tiden kan samtidigt stressa mig när jag har för lite av den. Att komma i tid är viktigt för mig och jag springer gärna till tunnelbanan för att hinna. Inte för tidigt och definitivt inte för sent. Det senaste är nog säkert en form av kontroll. Däremot känner jag inte att andra äter min tid. Tidstjuvar som den sak jag håller i min hand lyckas ofta ta mer tid från mig än jag planerat.

Jag har haft en tid och jag har en tid kvar. Innan mina ögon släcks vill jag fortsätta att fylla min tid med sådant som får mig att lära mig mer, får mig att uppleva mer och få mig att känna mer. Jag vill använda min tid för att fortsätta växa och lära mig allt som jag har kvar att lära. Inte jaga det jag tror att jag inte har utan lära mig mer av det liv jag fått.

Hur förhåller du dig till tid?



måndag 27 april 2015

Mod att tåla

Vi ska ha tålamod att vänta. Barn ska ha tålamod att vänta på tomten, vänta på godis efter maten, ta en  tårtbit till eller på min tid vänta en timme efter maten innan vi fick bada igen. 

Som vuxna ska vi ha tålamod att vänta på framgång, gå upp eller ner i vikt, bli bättre när vi tränar och kanske få en högra lön. 

Tålamod att vänta på något annat. Tålamod att något bättre ska hända. Tålamod att livet vi lever idag ska bli på det sätt vi vill eller kanske få som alla andra har men inte jag, tänket. 

Jag såg en action för inte så länge sedan där en maffiosos uttalade följande: "- Ge folket något att skydda och bevara för då kämpar de för det de har och har tålamod att vänta på mer. Ger du folket inget, har de inget tålamod alls och gör uppror".

Tålamod kanske är ett arv från religionen och gamla som nya statsskick. Bröd och skådespel åt folket för att de ska hålla sig lugna. Vi ska tåla mod, tåla att ha mod att vänta på något annat.

Enligt Wikipedia: Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. 

Mod att tåla att det vi vill ska hända inte händer eller händer någon annan gång. Bibehålla lugn. Inte kräva för mycket. Vänta, vänta vänta. Kanske kommer det vi vill ska ske, men inte nu. Vänta.

Jag har varit otålig i mina dar. Jag har inte haft mod att tåla. Samtidigt har det också bidragit till att jag gjort saker på mitt sätt. Jag har inte alltid accepterat den rådande ordningen å andra sidan har jag samtidigt accepterat en massa annat som oftast handlat om att försaka mig själv på ett eller annat sätt. Jag växte upp i en familj som var dysfunktionell. Det handlade om att hoppas och ha tålamod för att det kanske skulle bli bättre och annorlunda. Till slut orkade jag inte vänta utan stack iväg. Men just detta att ha mod att tåla och tålamod har jag nog fått sedan den tiden, samtidigt som jag fått en revolutionär ådra i mig. Det kanske är tur att jag fått båda egenskaperna frågan är var jag fick den andra ådran ifrån.

Hur förhåller du dig till tålamod?

söndag 26 april 2015

Lyssna på mig själv- ??

Vad betyder det, att lyssna på sig själv? Jag lyssnar men vem säger något? Vad menas egentligen när vi säger att vi ska lyssna på oss själva? Det låter som en klysch och lite new age.

Lyssna på sig själv gör vi definitivt när vårt ego får tala och styra men det är inte det som detta handlar om. Egot styr genom att locka fram lidandet, jämförelser, självömkan, dominerande eller underlägset hjälpande. Den typen av "lyssnade" får oss själva att komma på avvägar. Då är det enbart våra tanka som styr. 

Att lyssna på sig själv handlar om att vara fokuserad, se det som faktiskt finns runt om oss själva och i oss själva, vara glad och tacksam för det vi har och lyssna på vad vi egentligen vill i livet. 

Lyssna handlar inte om att prioritera bort oss själva, offra oss före något eller någon annan för att i slutändan kanske få det vi vill ha. Det handlar om att vara uppmärksam på de signaler kroppen sänder som t.ex. smärta, oro, när vi blir sjuka och att kroppen vill en sak men tankarna en annan osv. Det handlar om när vi innerst inne vill en sak men ändå väljer att göra något annat i rädsla för att såra eller i rädsla för att själv bli sårad. Det handlar om att göra och framför allt våga göra sina egna val för att vi vill. Våga välja oss själva. 

Jag tror att många inklusive mig själv allt för länge offrar eller har offrat något i relation med andra människor. Vi offrar oss själva för att vi vill ha något. Vi skruvar på tiden, vi arbetar över, vi offrar tid med familjen, vi offrar vår egen tid för att uppnå något. Priset vi får betala är både en kropp som tar stryk och relationen med andra och oss själva som kommer i disharmoni. 

I allt offrande finns det någon som får betala. Även fast vi själva tror oss kunna vinna så får vi betala. Det är lite som en trisslott. Vi betalar för att få en känsla av att vinna samtidigt är chansen så liten att det kommer att ske. Vi har en baktanke varje gång vi köper den där lotten om att det äntligen kommer att hända. Vad många av oss gör är istället att betala för att någon annan ska kunna vinna. 

Lyssna på mig själv, var jag verkligen inte duktig på förut. Jag offrade allt av mig själv för att få bli älskad. Jag jobbade åt andra, jag arbetade gratis, jag var med i frivilligorganisationer, jag förödmjukade mig själv, jag tog risker, jag offrade min familj och mina barn. Jag utsatte mig för andra människors eget godtycke och allt detta för att få det jag trodde, vid den tiden att jag saknade. Detta var inte att lyssna på mig själv. Jag blev till slut en person som fick betala ett högt pris. 

Hade jag, som nu, lyssnat på vad jag ville och haft en balans mellan mina tankar, känslor och handlingar hade jag inte fått betalat det pris jag fick betala. Jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Jag såg hur tokigt det kunde bli och hur illa man kan göra sig själv.  

När törsten känns olidlig är vi beredda att göra vad som helst för att få chans att släcka den. 

Offrar du dig själv på jakt efter något eller har du funnit ett sätt att lyssna på dig själv? 

lördag 25 april 2015

En plats

Vaknar ganska tidigt varje morgon. Just nu ser jag havet som ligger blankt och lugnt. Den enda krusning jag ser är när en ejder bryter spegeln. Det är lugnt, lugnt på samma sätt som det är inne i mig själv när jag kommer hit. Det är något som händer. Platsen, luften, havet, tystnaden, fåglar som tar plats i ljudrummet, växter och blommor som letar sig upp ur den kalla jorden, saker som behöver göras och fixas, att få se när det blir fint när marken är krattad från hösten och vinterns tumult och ljuset förstås. Ja det är något med ljuset.

Jag känner min egen närvaro och jag känner den här och nu. Den gör mig uppmärksam på saker som jag annars inte ser. Jag luktar, jag ser, jag känner, jag  hör, jag smakar och förförs. Är det en illusion allt detta eller är det en sanning? Det är svårt att egentligen veta. Just nu är det just jag som upplever denna närvaro. Just nu finns det inga bekymmer  som kan ta plats. Just nu är det möjligheterna som bjuder upp till dans, möjligheten att få vara närvarande och iaktta med alla sinnen. Vissa säger att vi har ett sjätte sinne som heter det sociala sinnet. Om det finns så är jag social med naturen och talar och lyssnar med deras språk. Det finns så mycket som behöver höras, kännas, se och luktas och det finns så mycket som behöver tas in. Precis sprang ett råttliknande djur över altanen. Så där efteråt såg jag att det var en ekorre med ovanligt svart storyvig svans.  Tänk om det gick att tala med djuren. Ibland undrar jag om det ändå inte går genom att klappa, beröra och vara nära. En katt jag hade förmånen att leva med något år fick jag en härlig kontakt med när alla andra hade kommit i säng. Det var som det då var vår sociala tid tillsammans. Proceduren var den samma och när katten var nöjd gick han.

Nu är det som jag hör tystnaden. Det gör nästan ont i öronen när ljudmattan har försvunnit. Morkullan som alltid flyger på kvällen i samma stråk över huset är fortfarande i någon morgonvik och speglar sig. Jag vet att hon kommer vid skymningen igen. Sothönan och Doppingen har för vana att häcka i vass som ännu inte finns. Två ensliga bon utan skydd kommer de att bygga vid bryggan. Så har det varit varje år. Lagom till att det är dax att ruva har vassen hunnit växa till sig. 

Här är en plats som jag känner och kan vara närvarande här och nu. Nästan som en meditation. 

Var har du din plats där du får kontakt med alla dina sinnen och där du kan släppa allt vad historia och oro om framtiden är? 

fredag 24 april 2015

Ansiktet visar

Jag slås av det jag ser och det jag tror finns när jag ser mig själv i spegeln eller när någon tagit ett kort på mig. Vad har hänt och hur blev det så här, så här fort? 

Jag ser en man, en åldrad man. Jag ser min far. Jag ser min morbror och min morfar. Jag ser historia och jag ser framför allt skillnad. 

Inte ens jag kommer undan. Håren blir färre och mer grått. Ansiktet mer fårat och trött. Kroppen har inte samma form som tidigare och inte heller samma smidighet och styrka. 

Det är vad jag ser, jag känner och blir påmind samtidigt som jag har en egen självbild som är en annan. Kanske är det detta som skapar skillnaden i sig, min egen bild av mig själv. 

Jag lever med min egen historia av mig själv och har glömt att även förflytta min egen uppfattning om mig själv från då till nu. Det behöver inte betyda att jag för alltid ska vara lite rund och svagare, men just nu. Det betyder inte att jag för alltid ger upp utan mer förhåller mig till det som är och den jag är just nu. Då har jag också chans att fatta nya beslut utifrån hur det faktiskt är just nu. Men just nu upplever jag skillnad. Kanske är det också det som leder eller inte leder till förändring om det är det jag önskar?!

Vän av ordningen kanske då säger, innifrån ut och att älskar vi oss själva har det yttre ingen betydelse. Det är sant samtidigt lever jag, i alla fall, i en värld präglad av mycket och en egen historia där jag vet att mitt yttre följer mig och att jag önskar att mitt yttre också känns bra. 

Jag är nog lite fåfäng. 

Jag säger att, nej det är jag inte men ändå är jag det och kanske mer än jag skulle önska. 

Mina tankar styr mig åt ett håll och mina känslor och mitt undermedvetna styr mig i en helt annan riktning. 

Samtidigt är jag en människa och det är ok. Det är ok att åldras och det är ok att känna att det är svårt ibland att inse det. Det är också ok att sakna något som varit och fasas över det som kanske kommer. Det är helt ok så länge jag inte fastnar i en dålig känslan så det förgiftar min närvaro här och nu. Det är ok att vara en människa och inte vara en undermänniska. 

Den jag ser i spegel är en man som lärt sig en massa saker under alla dessa år och som både haft positiv och negativ framgång. En man som fått ta många smällar men samtidigt hittat en väg tillbaka, lite rikare, fylld av lite mer erfarenhet, lite klokare och närmare just mig själv. 

Jag hade definitivt inte varit den man jag är idag med alla de erfarenheter jag har idag om jag samtidigt skulle gå obemärkt i livet. Den jag ser i spegeln har fotavtryck av livet i sitt ansikte. Fyllt av ålder. Fyllt av historia, fyllt av minnen,fyllt av händelser och erfarenhet som inneburit kunskap framför allt kunskap om mig själv. 

En man i lärande.

Det finns en glädje och en stolthet i detta som ingen kan ta ifrån mig. Inte minst jag själv. 

Tack för att det syns att jag är jag. 

Hur ser dina fotavtryck ut i livet? Har det inneburit en väldigt massa lärande för dig? Grattis i så fall! 

En trevlig helg på er alla. 


torsdag 23 april 2015

Jaga

Idag kom tunnelbanan precis så jag skulle kunna springa ikapp och hinna med. Jag skulle kunna göra en rusch och maximera. Lite så jag alltid gjort, springa ifatt och hinna med. Jag valde, som jag gör lite nu att istället tänka, det går ett annat tåg och skillnaden är inte stor. Jag valde att gå och nu sitter jag här och får tid med min blogg. Det blåser. Men det är sol och allt är ok. Jag reflekterar.

När jag tittar tillbaka kan jag se att jag jagat. Jag har jagat för att hinna ikapp. Jag har jagat för att inte missa något. Jag har engagerat mig i en massa saker för att jaga bekräftelse. Jag har jagat för att hjälpa andra och på så sätt bli sedd. Jag har jagat för att maximera tid och alltid komma i tid även vid de tillfällen jag inte haft en tid att hålla. En jakt som jag märkt att jag själv inte alltid vetat varför den skett, förrän de senaste åren. 

Jag har jagat för att nå andra men missat att jaga för att nå mig själv. Det blev en förändring på detta i och med mitt eget arbete med mig själv, vilket jag är tacksam för. Jag tror också att detta arbetet kanske aldrig hade blivit av eller att det hade tagit betydligt längre tid om jag inte sökt hjälp. Jag sökte hjälp när mina krafter var helt slut och det mesta som var bakom mig hade raserat. Mina konsekvenser hade blivit allt för stora. Först då vågade jag successivt släppa taget och det första stadiet i det var att släppa taget om att våga be om hjälp. Jag bad om hjälp. 

Hjälpen handlade inte om att någon annan skulle göra mitt jobb, även fast jag nog tänkte så då. Hjälpen handlade om att lära mig att göra det själv och lära mig se på mig själv på ett annat sätt än det sättet mitt liv lärt mig att se på saker. Sätta ord på känslor och sätta känslor på ord. Se saker från ett halt annat perspektiv. Reflektera och få insikter för att göra annorlunda.

Vi kan alltid fortsätta att kämpa och fortsätta att jaga. Vi kan alltid fortsätta att göra sådant som får konsekvenser vi inte vill ha. Jakten kan pågå i evigheter för att få till en förändring som kanske aldrig kommer att inträffa eftersom jakten sker på fel grund och fel syfte. Resultatet kanske då alltid kommer att bli det samma. 

Men jakten kan också få ett annat syfte som gör att resultatet har chans att bli ett annat.

Jag tror och jag ser att det finns väldigt många som skulle vilja ha möjlighet att ta den möjligheten för att nå en förändring. Men tyvärr, vissa vågar ännu inte, andra har inte ännu fått tillräckligt med negativa konsekvenser, andra har inte tänkt tanken, många kanske inte har råd eller tar sig råd. Många kanske samtidigt kan känna att det finns en stor rädsla för att göra det för huvud taget.

Vad jagar du i livet eller har du fått det mesta på plats och ser att det nu finns ett balanserat liv att leva?






onsdag 22 april 2015

Shortcut

Så händer det. Det kommer konstiga ord ur min mun. Det kommer konstiga tankar. Känslorna styr och för mina olika ord i olika former inne i mig och ut från mig. Herre Gud. Vad har jag för problem. Varför var det viktigt att hävda mig just där och just då? Varför var det viktigt att för huvud taget säga något. Kända jag mig liten? Var det någon som jag tyckte körde om mig. Fick jag inte den uppmärksamhet och plats jag tycker att jag behöver. Vad hände? 

I ett ögonblick så händer det. Vi faller tillbaka i hamla mönster och gamla beteende. Det är lite som att som någon som tidigare varit rökare helt plötsligt sitta där med en cigarett eller som en person som kört med Lchf- program helt plötsligt äter godis som förr. Det bara händer och kommer från ingenstans. Det överraskar och det anfaller och just när det händer sker det helt okontrollerat. 

Just i stunden när det händer påverkas vi av något som kommer för nära eller där vi för tillfället kände någon slags rädsla. Något som passar in i en öppning av vår egen själ. Något som inte fått läka som det ska. Något som vi rent av inte ännu varit riktigt uppriktig och ärlig med oss själv om. 

Det handlar inte om kontroll, för att det sker är helt ok, vi är inte mer än människor. Det handlar mer om när det biter sig fast i oss och vi inte riktigt kan släppa det som skett som vi behöver arbeta med det. Vi kommer att göra fel och tokigheter många gånger om i vårt tillfrisknande och det är ok. Det viktiga är hur vi hanterar det när det sker och att vi finner vägarna som leder oss vidare. Vi kanske behöver snabbt be om ursäkt för det som skett till andra eller vi behöver snabbt förlåta andra eller oss själva. Vi behöver finna snabba shortcut för det som tidigare fick oss att gräva ner oss i oss själva. 

Har du funnit dina shortcut när du stiger fel?

tisdag 21 april 2015

Vänlig

Vissa har förstått andra använder det på felaktigt sätt många använder det inte alls. Vi har allt att vinna även mot vår fiende. Om vi inte inser detta finns det enbart en förlorare och det är vi själva. Allt annat utan detta leder oss fel väg.

Det betyder inte att vi inte får bli något annat och att reaktioner är otillåtna eller förbjudna. Det betyder inte att vi inte får använda hela vårt känsloregister. Att få ut alla negativa känslor och reaktioner är befriande och kanske viktiga att få släppa ut. Annars finns det kvar i våra kroppar. Men det finns alltid ett pris vi får eller vi fått betala för detta. Priset att vi inte från början tagit hand om oss själva. Att reagera och bli ilsk betyder att någon annan eller något annat kommit åt något som vi lagrat i vår kropp.

Saknar vi vänlighet mot oss själva och andra kommer de andra krafterna att vinna. Särskilt om det handlar om de negativa känslorna och krafterna.

Vänlighet handlar om kärlek. Vänlighet handlar om ödmjukhet, vänlighet handlar om respekt, vänlighet handlar om en grundsyn mot andra, vänlighet handlar om utveckling, vänlighet handlar om förlåtande, vänlighet handlar om välkomnande, vänlighet handlar om att älska sig själv och andra, vänlighet handlar om att se andras behov lika stora som mina. Vad betyder vänlighet för dig? 

När min grundvärdering är att hjälpa alla även mig själv balanserat får mitt ego inte lika stor chans att kontrollera och styra. När min grundvärdering är att alla människor i botten lever i kampen mellan kärlek och brist på kärlek ökar min respekt. När min grundvärdering är att välkomna även min fiende minskar jag både på min egen och andras rädslor. 

Vänlig har jag varit men inte alltid med rätt syfte. Det betyder inte att jag alltid har varit vänlig för det har jag verkligen inte, tvärt om. När vänlighet varit ett medel för att få något annat som uppmärksamhet, bekräftelse, medlidande, självuppoffrande eller andra obalanserade karaktärsdrag har det alltid misslyckats och jag själv har blivit en förlorare. 

Hur förhåller du dig till mötet med andra människor? 

söndag 19 april 2015

Ett syfte

Vad jag än gör, tänker och känner så finns det ett syfte. Det kanske låter svårt att se det på det viset men låt oss pröva tanken. 

Jag äter för jag är hungrig, jag dricker för att jag är törstig. Kroppen är så finurlig att den ger signaler som en mätaren på en bil när bensinen håller på att ta slut. Syftet är att skapa balans. Smärtan har samma funktion, syftet är att undvika det som kan vara skadligt för vår kropp så att skadan inte förvärras eller att jag blir skadad. 

Våra tankar fungerar på samma sätt. Det finns ett syfte med våra tankar. Syftet med mina tankar kan vara för att skada eller för att ge kärlek. Se mig själv i ett bättre perspektiv än någon annan. Peka på andras fel för att slippa se mina egna. Tänka och tala skit om andra har enbart som syfte att slippa fokusera på mig själv och vem jag är. Något kan däremot vara fel i sak men då ska det bemötas i sak och inget annat. 

Känslor fungerar på samma sätt. Syftet kanske är att jag tycker synd om mig själv och vill visa andra detta. Jag vet att offerkänslorna fungerar ibland för att få det som jag vill ha det eller att känna och agera precis tvärt om. Känslan att vilja hjälpa andra och mildra skapat fördelar för mig vilket gör att mitt känsloliv styrs åt det hållet. Dominerar jag andra och är barsk, anklagande och hänsynslös kan syftet vara att jag är rädd för att förlora och tappa känslan av att inte vara någon därför att jag innerst inne känner mig liten och utsatt. 

Syften finns där, frågan är bara om det är rätt syften?

Vad är rätt syfte då? Är jag törstig dricker jag vätska, syftet är att återfå vätskebalansen. Här är det ingen tvekan, rätt syfte. 

Om jag låter bli att göra mina läxor för att något allvarligt hänt i familjen kan det vara med rätt syfte men där emot om jag låter bli, för att jag inte fick känslan att göra det i rädsla att misslyckas kanske det är med ett mindre bra syfte. 

Bekräftelse behöver vi alla på olika sätt. Det verkar ligga i vår natur och är en del av vårt flockbeteende. Genom bekräftelse vet vi om vi tillhör flocken eller inte. Men om mitt bekräftelsebehov pågår hela tiden och till och med skadar andra kan det vara ett tecken på att det sker med felaktigt syfte. Syftet kan vara en bristvärdering att jag aldrig känt bekräftelse och därför omättligt jagar bekräftelsen till vilket pris som helst. Då sker det med fel syfte. 

Jag kan skylla på att något jag ska göra inte hinns med vilket säkert skulle kunna vara sant fast mitt eget syfte med svaret eller tanken i mig själv är rädslan för att göra det som ska göras. 

Allt går att göra, tänka och känna bara jag gör det med rätt syfte. 

Hjälpa någon annan är fint om jag gör det med kärlek. Om jag gör det för att vinna egna fördelar kanske det är med fel syfte. 

Vad som är rätt syfte och fel syfte är svårt att säga. Svaret på detta finns enbart i oss själva varför frågan är viktig att själv ställa. Varför gör jag, tänker jag eller känner jag på detta sätt? Känns svaret rätt och ärligt och samtidigt som det är rätt syfte, då är det rätt. Men tänkt till både en och två gånger. Det är lätt att lura oss själva. En del syften har vi tränat på länge, mycket länge, vi tror att vi gör det av en anledning fast det finns en mer omedveten döljd anledning till att vi gör som vi gör som också är skälet till att vi misslyckas eller till att saker och ting inte sker på det sätt som vi önskar.

Gamla strategier, som vi gjorde för länge sedan, kanske inte är aktuell när vi är vuxna. Föremålen har försvunnit men vi agerar på samma sätt. I dess fall kan det vara klokt att se över syftet, varför gör jag så här!? 

Jag kände mig inte älskad och ägnade stor del av mitt vuxna liv till att få bekräftelse för att känna mig älskad. Jag sökte efter svar på något jag redan egentligen hade men vägrade se. På min väg frammåt skadade jag andra och mig själv. Syftet var fel. 

Vad är dina syften? Kan det vara så att du gör, tänker eller känner saker men har fel syfte och det är därför det inte går som du tänkt dig? 

lördag 18 april 2015

Människan utan minne

Det var en gång en människa som levde på denna jord. Människan var speciell som alla människor. Men det var något som var särskilt med denna människa, hon saknade minne för det som var obehagligt och gjorde henne rädd. Inte så att hon inte visste att skydda sig mot farliga djur och att inte gå för nära elden utan hon saknade minne för sådant som handlade om länge sedan och vad som hänt i hennes uppväxt. Hon saknade minne för obehagliga upplevelse och det som människor gjort mot henne. Hon visste när det var fara för livet så det var inte det. Hon saknade minnet för det som andra väljer att komma ihåg och som påverkar deras liv på ett negativt sätt. Hon saknade minne för det som stämplar andra att inte leva sitt liv fullt ut. 

Alla andra i världen tyckte hon var konstig  som inte kom ihåg dåliga saker som hänt. De kunde inte heller förstå att hon hade ett liv när hon inte kunde minnas allt. De tyckte även att det var alldeles galet att glömma allt eftersom det vi gjort och varit med om skapade just oss människor. Dessa andra tyckte även att det var oerhört viktigt att inte glömma för glömmer man då är det som det inte hänt. De tyckte att det var viktigt att kunna minnas så att världen inte skulle glömma alla hemskheter som hänt år efter år och att en dag kanske få en förklaring eller att kunna hämnas det som skett. Vad skulle de andra vara om de inte minns? Var det då värt att leva vidare om man inte hade detta mål?

Men denna människa hon mindes inte det som på något sätt skulle göra det jobbigt att leva i livet. Det bara var så.

De andra var förundrade och kunde inte förstå och ibland tyckte de att hon var både fanatisk och lite speciell nästan lite konstig. 

Ändå var de andra avundsjuka.

För denna lilla människa som inte kom ihåg det som var jobbigt i livet levde ett väldigt härligt och bra liv. Hon struntade i allt vad historien var och vad minne från uppväxten innebar. Hon hade inget besvär av det eftersom hon inte kom ihåg. Eftersom hon inte kom ihåg vad som hänt så hade hon inte heller anledning att oroa sig för vad som skulle kunna hända. 

Denna människa hon njöt av dagen precis som alla andra dagar och kunde som tjuren Ferdinand sitta vid sin korkek när det passade och bara njuta och lukta på alla fantastiska blommor. Där hon var där njöt hon och kunde uppskatta allt det som fanns. Hon kände ingen avundsjuka och begär efter mer för hon tyckte att hon redan hade allt inne i sig själv. 

Detta gjorde alla de andra mycket förundrade och de ville också på något sätt ha det hon hade. Känslan av lycka och närvaro här och nu helt befriad från historiens eller framtidens tunga fängsel. 

Det som var skillnad mellan denna människa och alla de andra människorna var just det att hon mindes inte det alla andra ville fortsätta att minnas. 

Vad kan vi lära oss av detta? Jo att minnet inte alltid innebär bra saker för oss och att det kanske till och med är så att vi inte är beredda att göra något åt den börda som vi bär på eftersom vi till viss del kanske vill fortsätta att ha den kvar, kan det bli svårt att leva det liv vi vill leva. 

Ibland kan det bli svårt att få så som vi vill ha det om vi inte samtidigt är beredd att offra något annat. 

Jag var en av de människor som kom ihåg allt vilket stämplade mig och påverkade det liv jag levde. Jag var inte fri. 

Vilken sorts människa är du och vad är du beredd att offra för att få det liv du egentligen vill leva? Om du inte vet vilket liv du vill leva, börja då att fundera på just det och titta sedan på vad som hindrar dig från att leva det livet du egentligen vill leva. 

fredag 17 april 2015

Hemligheter

Egentligen har jag varit väldigt hemlig i mitt liv. Jag har gjort saker och kanske gör vissa saker fortfarande. Hemliga saker. Saker som ingen annan vet, eller jag tror att ingen annan vet. Hemligheter som jag vill bevara för mig själv. Jag kan skämmas för dessa utan att vilja ändra på dessa och det är därför jag vill bevara hemligheterna. Jag kan känna skuld eller jag kan vara beroende av dessa. På något sätt så hade jag och kanske har saker som jag inte vill att andra ska veta för visste de detta då skulle de andra kanske förskjuta mig, hata mig, ogilla mig eller tycka illa om det jag gör. Det ville och vill jag inte. Jag ville och vill att andra ska ha en viss uppfattning om mig och därför skyddar jag mig från att berätta mina hemligheter. 

Samtidigt så blir mina hemligheter mitt eget fängelse. De skapar rädsla och de skapar stress. Känslan av att bli avslöjad gör att jag inte lever fullt ut. Känslan av att bli avslöjad bidrar till min egen ohälsa. Kanske, rent av, är hemligheten ingen hemlighet, alla andra vet. Kanske är det inget att vara hemlig om, alla andra gör. Jag skapar hemligheter som tär mig innifrån och får mig att inte vara mitt rätta genuina jag. 

Jag hade hemligheter tidigt, jag minns från det jag var väldigt liten. Jag tog pengar från pappa och jag köpte godis, innan mina föräldrar kom hem på dagarna. Jag onanerade tidigt och det var en tung hemlighet, tänk om andra skulle få reda på detta.

Så fortsatte livet och hemligheter lagrades på varandra. När jag skiljde mig var jag fylld av hemligheter. Många hemligheter som fick många att ta avstånd. Det var tungt då. Mina hemliga val ledde alla åt ett håll som jag var rädd för. 

Jag blev avslöjad och det var en oerhörd smärta. Helt plötsligt var mina hemligheter inte hemlig längre och det var inte jag som berättade dessa. Jag ägde inte mig själv. 

Jag hade kommit in i ett nytt fängelse.

Min strategi blev sedan inte att bli hemlig igen. Att falla så långt ned, vid upptäckt, gjorde för ont. Istället gjorde jag tvärt om. Min strategi blev att äga mina egna hemligheter igen, ta tillbaka dessa. Knepet blev att själv berätta mina egna hemligheter och på så sätt neutralisera allt. 

Detta blev också en framgång. Vägen har varit lång att komma dit men både nödvändig, avgörande och ett resultat som blev befriande. 

Inget mörker är skrämmande om vi själva belyser det.

Vilka hemligheter går du och bär på i rädslan för att bli avslöjad? 

torsdag 16 april 2015

Det känns igen

Det blir uppenbart när vi stängt inne detta så länge. Det blir till och med skrämmande. Är jag galen? Vad är det som håller på att hända? Gråt av ingen orsak alls. Bubblande i bröstet. Som något som kommer att brista. Det går nästan inte att sätta ord på det.

Förut var det lätt att sätt stopp på det. Vi lät det aldrig komma fram. Vi drack, vi drogade, vi hade sex, vi åt. Vi jobbade tills vi stöp, vi tränade oss trötta. Vi skar oss eller slutade att äta. Det var enkelt när känslan kom men gjorde egentligen smärtan mycket värre efteråt.

Nu går det inte längre. Vi har väckt upp något som legat i träda under väldigt lång tid. Något som skulle ha förlösts för länge sedan. Minnen kommer tillbaka som egentligen hela tiden legat där och grott. 

Det ligger en sorg, kanske en skam, ibland en skuld. Rädslor som kom när vi var barn och som på något sätt aldrig fått lämna vår kropp. Känslor som varit allt för smärtsamma att känna. Känslor som saknat ord. Känslor som rivit sönder oss inifrån. Som en alien som tagit över vår kropp och våra sinnen.

När jag arbetar som volontär i samtalsgrupper är det uppenbart hur lika mönster vi alla har. Det är uppenbart hur vi gör allt för att döda den smärta som osynligt för ögat gömmer sig i våra kroppar. Smärtan som vi alla vill få bort och de fruktansvärda medel vi använder för att döda det som känns.

Det är, på samma sätt som det är smärtsamt, förlösande att se när samma människor efter lång tid hittat ett annat sätt. Människor som vågat släppa taget och ge upp sina gamla strategier. Människor som vågar känna känslor igen. Det är verkligen en form av uppenbarelse och en frälsning.

Jag var en av dessa människor som hittade en väg tillbaka till dessa känslor. En väg tillbaka och till en ny väg fram. Jag var en av dessa människor som kunde känna en ny förlösning och en befrielse. Jag var en av dessa som helt plötsligt fick min gråt tillbaka. Jag hade allt för länge kvävt mina känslor i kontroll och bekräftelse. Jag drogade förälskelsen.

Kontrollerar du dina känslor eller har du hittat en väg tillbaka där du åter igen blir berörd och känslomässigt påverkad och att du samtidigt tycker att det är ok? Du känner, kan sätta ord på det och du kan leva med det? Eller är det dags att bryta något som länge förstört ditt inre liv?

onsdag 15 april 2015

Uppvaknande

Jag satt i bilen i helgen på vägen från en helgträff ute i landet. På P1, som jag lyssnar på ganska ofta var det ett program som heter teologiska rummet. Ämnet för dagen var uppenbarelse och bland annat frågan om detta var avgörande i ett prästerskap. 

Det satt några tyckare som skulle kunna ha åsikter i frågan utifrån lite olika yrkes och åsiktsvinklar. Jag kände ganska snabbt att det blev en diskussion på en allt för abstrakt och teoretisk nivå. De egna tankar jag fick blev däremot lite mer spännande. 

Jag tror att alla, precis alla får någon slags uppvaknande i livet. Uppvaknande från något till något annat. Lite som ett "- Aha!!". Vi möter något helt plötsligt från en annan vinkel och ser något från ett håll vi aldrig tidigare sett det ifrån eller ens tänkt på att försöka se det på. 

När vi får chansen att möta saker på detta sättet kan det omkullkasta vår tidigare uppfattning och ställa allt på högkant. Ibland helt självklart något vi tar emot, ibland fullständigt omvälvande och svårt att ta in. En ny sanning bryter sönder en gammal sanning så till den milda grad att det blir som en på nytt födelse. Allt behöver läras om igen. Som en ny världsuppfattning; "- Så jorden är inte platt!"

Jag tror det ibland är därför som nyväckta människor ibland blir lite fanatiska och nästan påfrestande i sin egen övertygelse med deras önskan att få alla frälsta i samma tro och förändring. 

Det är här jag tror bibelns och religionens tal om frälsning kommer in. Uppenbarelsen handlar om vår egen upptäckt i oss själva. Det handlar om ett eget uppvaknande som får mig att se saker på ett helt annat sätt. Min egen nya insikt.  Det är det uppvaknandet som är uppenbarelsen och som vi söker i livet. Sedan kan andra tala om att de uppenbarade Gud eller Jesus men i botten handlar det om hur uppenbart allt helt plötsligt blir i ens liv och den insikten leder oss vidare. Det blir vår ledstjärna.

Jag har haft ett antal sådana definierade uppenbarelser. Det handlade om insikten om vad kärlek egentligen är, det handlade om min egen insikt om hur jag själv styrde mig i en viss negativ riktning och det handlade om att mina "negativa karaktärsdrag" kunde bli positiva karaktärsdrag genom att jag ändrade på mitt syfte.

När fick du ett uppvaknande och vad handlade det om?

tisdag 14 april 2015

Döden

Vad relaterar jag till när jag skriver ordet död och döden? Det första jag tänker på är rädsla samtidigt som jag inte direkt känner denna rädslan just nu. Men det finns där på något sätt, rädslan för att inte finnas mer och rädslan för att det är slut. Jag har inte några tankar om att jag återuppstår eller finns själsligt på något sätt efter min död. Jag dör och finns inte mer. Något stans är detta också ok. Det är lite av livets fång. Vi föds, vi lever och vi dör.

Den dag jag står inför att dö eller bara gör det tänker jag säkert annorlunda. Jag som har svårt för att göra slut. Jag kanske har svårt att görs slut med livet med.

Min morbror är 94 år. Han orkar inte lika mycket och han har ont men fixar det. Han ser ut som 80 och är klar i tanken och har precis köpt en ny laptop för sitt författande. Underbart att träffa honom. 

Men även han kommer att dö. Hans syn på döden är att det är ok. Han känner att det är lagom och dags. De vännerna han hade lever inte längre, han har överlevt alla med råge. Hans förhållande till döden är att det är ok. Jag kommer att sakna honom den dagen det sker. Han har levt som sambo sedan han var 55 år alltså i 39 år, visst är det fantastiskt.

Det kanske är precis så det är. Döden, livet och livet efter döden handlar mer eller kanske bara om vi eller de som är kvar inte om vi eller de som har dött. Det är våra tankar och känslor omkring saknad, längtan och vår egen död i en framtid som gör det så svårt. De som dött har det ganska bra. Tyst, lugnt och klart. Min mamma dog en för tidig död, vid 64 års ålder i en snabbt nedbrytande magcancer. Jag tror att hennes död var en befrielse i den kamp hon hade. Jag har idéer om att befrielsen inte bara var att komma undan smärtan, men det är en egen historia.

Vissa dör väldigt unga och andra dör väldigt sent och ibland väldigt ovärdigt med livsuppehållande metoder och svår smärta. Jag hoppas att min död blir snabb och utan lidande det är både jag och andra värd.

Döden kanske enbart är ett begrepp, något som inte lever och är det så så kan vi ju leva men ändå vara döda i ett liv fyllt av tristess, torftighet och misär. Ett äktenskap eller en relation som är död, ett liv utan känsla av mening. Fullständig avsaknad av känsla av sammanhang. Det kanske är det som menas i bibeln och befrielsen ligger i uppvaknandet, frälsningen att se att man kan få ett annat liv. Uppstigen från dödsriket upp till himmelen kanske mer handlar om uppvaknandet så länge jag lever. Jag återkommer till detta framöver.

Jag hoppas innerligt att jag slipper att se mina barn dö före mig. Det känns som det skulle vara i fel ordning. Mina barn har ett långt liv kvar att leva och jag tänker att jag har det med. Samtidigt vet jag inget om framtiden och tänker inte välja att oroa mig om det som kommer och som jag ändå inte kan påverka. Däremot väljer jag att påverka det som är här och nu och det är att ha en balans i mitt liv både i mina tankar, känslor och handlingar men också i övrigt i vad jag äter, vad jag gör och hur jag förhåller mig till allt. Jag väljer att leva just nu just här och just precis med mig själv i relation med mig själv och min omvärld.

Hur förhåller du dig till döden, din egen kommande död och andras död? Hur påverkar detta jag skrivit idag dig och dina tankar och känslor omkring allt detta?

måndag 13 april 2015

Den svarta svanen

För länge, länge  sedan fanns det bara vita svanar i Europa men inga svarta. Svarta svanar var en omöjlighet, tänkte man. Så när man tänkte att det fanns något som aldrig någonsin skulle kunna inträffa kunde man ibland kalla det just en svart svan. Men tiderna förändrades och vi blev mer globala. Vi började resa långt ute i världen. Så hände det helt plötsligast att man på södra halvklotet, på vissa ställen kunde stöta på en svart svan. Det omöjliga hade hänt. Idag använde man en svart svan för saker som statistiskt skulle kunna hända men som troligen inte alls händer, men ändå händer det. Harrisburg, 9-11, kraftiga stormar som raserar skog i Sverige osv. 

På samma sätt har vi svarta svanar i livet.  Depressioner, sorg, beroende, utsatthet, arbetslös, att bli sjuk kanske rentav att död. Vi vet att de kan hända men det känns som det inte gäller oss. 

Samma sak med kärlek, känsla av lycka och sammanhang. Omvänd, befriad från missbruk och beroende, få ett arbete, bli frisk eller kanske att vinna 1 miljon på triss. 

Ändå sker det omöjliga eller nästan omöjliga. Det händer och alla trodde vi att vi var imuna eller saknade tur.

Det nästan omöjliga händer som en blixt från en klar himmel. Eller så är allt detta bara en konsekvens av ett liv där vi adderat bra saker eller mindre bra saker som slutligen leder till något.

Mina svara svanar handlade om döden, åldrandet, kärleken och tryggheten. 

Tänker du att det finns svarta svanar i ditt liv? Du vet att det finns men det kommer aldrig att hända dig, bra eller mindre bra saker! 

söndag 12 april 2015

Tillbaka

Vi stänger dörrar och försöker glömma. Vi göra allt för att försöka dölja för att inte minnas. Vi till och med slutar att tänka på det. Ändå blir det inte någon skillnad. 

Det finns kvar. Tankarna kommer tillbaka och allt finns kvar. 

Det som hänt och det som vi gjort. Det som andra gjort och hur saker har blivit. Sorg och längtan, skuld och skam. Allt finns kvar och gömmer sig i bakgrunden. Allt finns kvar och minsta lilla antydan väcker allt till liv igen. 

Allt, precis allt kommer tillbaka igen. Inget slipper jag undan.

Så länge jag inte gjort upp med det jag gjort eller någon gjort eller vad som hänt kommer det tillbaka. 

Det finns i våra tankar. Det finns i våra drömmar. Det finns i vårt fokus. Tydligt eller dolt så finns det där.

Inget kan få bort detta genom att tro att vi kan runda det som skett. Det är som skuggan en solig dag, den följer med oss vart än vi går. Tiden läker inget. Tiden aderar men läker absolut ingeting.

Allt kommer tillbaka. 

Både det som är fyllt av gladje eller sorg kommer tillbaka. Är vi onda eller ödmjuk mot oss själva eller andra kommer det tillbaka. Allt kommer tillbaka som en bumerang. 

Smärtsamt eller tacksam. Våldsamt eller ödmjukt. Brutalt eller kärleksfullt. Allt studsar tillbaka i olika hastigheter och på olika sätt. 

Hur jag väljer att hantera mig själv genom  att acceptera och att bearbeta styr hur duktig jag blir på att ta emot det som kommer. Träning och åter träning visar hur framgångsrik jag blir. 

Det finns många metoder och namn för hur vi ska göra för att lyckas bära och ta emot. Resultatet leder alla till samma sak. Kärlek till mig själv och andra. Metoderna är enkla och budskapet med, det är alltid besluten och att gå till handling som försvårar det hela. 

Mycket har kommit tillbaka i mitt liv. Oftast är det de dåliga sakerna jag sett även fast de goda kommit med samma kraft. Båda har jag däremot varit en pappa till.

Hur duktig är du på att fånga det som kommer tillbaka? 


lördag 11 april 2015

Vägen fram är vägen bak

Egentligen är det enkelt. Alla vet vi vad vi behöver göra. Vi vet vad som är fel och vi vet vad vi behöver förändra. Rökaren vet. Den som är viktproblem vet. Den som har svårt med skolan vet. Den som är otrogen, dricker för mycket alkohol, spelar för mycket, tar andra droger vet. Den som har problem med att vara sensitiv, för mycket i sina känslor eller i sina tankar vet. Den som skär sig i sina armar eller på annat sätt självskadar sig vet. Alla vet vi vad vi behöver göra. I sak har vi koll på det men ändå förändrar vi inte det vi behöver förändra. 

Vi vet men ändå tror vi oss inte veta eller vilja erkänna det. 

Synd, kan man tycka att inte dessa människor (vi) förstår bättre och bara ser till att göra det vi vet att vi behöver göra. 

Hur svårt kan det vara? 

Men vi sitter där och bär på något. Vi bygger våra liv på det vi vet. Vi bygger vår sanning och skapar vår egen nya historia på det vi vet. Vi till och med har fördelar av det som för den utomstående  kan tyckas fruktansvärt och bedrövligt.

Nu tänker du kanske att detta inte berör dig och att detta gäller de som har "problem". Glöm det! Detta gäller alla i olika grader. Vårt undermedvetna är smart och har under lång tid byggt upp finurliga och sofistikerade strategier. Vissa är grova och uppenbara andra är smarta, kluriga och listiga.  Alla har vi beteenden, tankar och känslor som är lite udda rent av märkliga och som gömmer något mörkt. Du tänker att du viftat bort det men ack nej, det ligger där och slumrar för att väckas, bara så där, i stressade situationer eller senare i ditt liv. 

Inget av det är konstigt och du håller inte heller på att bli galen. Vi alla kan känna så här ibland. 

I en uppväxt och i ett långt  liv är det klart att det händer saker som skapar obehagligheter, rädslor, tankar och konstiga handlingar. Sådant som sedan leder till strategier i livet. De flesta av oss reflekterar inte över det men det betyder inte att de inte finns. 

Allt detta är adderade kunskaper i livet som vi får och en del skapar konsekvenser som vi får problem med och som kan vara svåra att kliva ur. 

Jag vet! Du vet! Vi alla vet vad det handlar om och vad vi behöver göra. Men av olika anledningar bevarar vi det som är.

Det är inte vad du säger att du vill göra som är det viktiga utan det är vad du väljer att göra som leder någonstans. 

Jag kan räkna upp en mängd av dessa kunskaper jag har där jag smiter och inte går till handling. Tidigare var de ännu fler. En massa egenheter som är just jag just denna människa som jag får leva med eller välja att förändra.

Vilka egenheter har du som du får leva med eller som du kan fatta ett nytt beslut i och handla?


fredag 10 april 2015

Det kommer ett slut

Ålder eller snarare åldrandet är något som jag haft svårt för att förhålla mig till. Det är som det ligger ett hot över att bli gammal. Jag har under hela mitt liv sett yngre ut än vad jag är på pappret. Väldigt länge har jag fått hävda min ålder. Jag har uppfattats som yngre och har fått på något sätt bevisa min kunskap och min trovärdighet. Det jag sagt eller gjort har inte mottagits på ett självklart sätt. Självklart har detta varit en del av mig och en del av min egen självkänsla som styrt att det blivit på detta sätt.

För kanske 15 år sedan började jag se en förändring. Kanske också för att jag umgicks med människor som var yngre. Jag blev kallade senior och min långa erfarenhet efterfrågades. Jag märkte att jag ibland kunde betydligt mer, i vissa frågor. Självklart hade jag också kunskap som hade ett bäst-före-datum. Men än då så blev mina kunskaper och åsikter självklara och det saknades samma spår av ifrågasättande. Jag hade även varit med om en massa historiskt som en del av mina vänner aldrig hade hört talas om.

Att bli äldre blev alltså på ett sätt något som blev bra. Det vilar ändå en oro över att bli äldre. Ålder= gammal har varit något som varit fult. Jag tror för min del att detta att tappa glansen och tappa attraktionsvärdet, eller min egen tro att tappa attraktionsvärdet är ett av dessa spöken. Även detta ligger givetvis enbart hos mig själv. Det vilar även en känsla av förväntan från andra att pensionen närmar sig. Min egen upplevelse av vilken ålder jag har står ibland långt bort från den ålder jag faktiskt har. Räknas jag, vid ett visst datum, inte längre som lika duglig och värdefull? Kommer andras trovärdighet och förväntningar på min kapacitet att minska? Vad har jag för roll om 10 år. Helt plötsligt finns det ett slut.  Helt plötsligt är det andra som ska ta över och jag ska sätta min plats till förfogande. Inte minst på arbetsmarknaden, blir det tydligt. Det finns inte lika många platser till seniora personer.

Jag har länge försökt att hålla mig ifrån detta och tänka att det är vad jag själv gör det till och visst är det så. Frågan är vad jag vill göra det till och hur jag vill ha det. Vad är jag? Vem är jag? Hur är jag och hur vill jag vara? Vad vill jag känna, tänka och vad vill jag göra?

Det senaste året har jag börjat känna att det är som det är. Jag känner mig trygg i vem jag är och jag känner att det finns en acceptans. Det blir mycket lugnare så. Jag behöver inte ta tankestriden, för det är precis så det är, det är min egen inre tankestrid oavsett vad den yttre världen tänker och tycker. Både positivt eller negativt är det min egen tankestrid som pågår. Ska jag välja att ta den striden eller är det dags att lägga ner ett antal krig. Kanske är det så att jag har krigat allt för länge om allt för många saker och detta med ålder är bara en av dessa. Skit samma var det startade och vem som tangerade dessa frågor i begynnelsen. Skit samma vilken åsiktssmitta jag bär på. Nu är det jag som kan välja mina krig och det är också jag som kan välja bort dessa krig.

Det är som det blir mycket enklare då. Det är som lugnet äntligen kommer. 

Hur ser du på dina krig? Vilka krig väljer du? Finns det krig som det är dags för dig att lägga ner?


torsdag 9 april 2015

Magkänsla

Magkänslan vad är det? Vad menar vi när vi säger att vi följer magkänslan? Magen, hjärtat, lusten eller vad vi nu använder för ord, vad menar vi och är det så bra? 

Fundera ett tag på vad som hänt när du använt dig av din magkänsla! Har det alltid blivit bra? 

Jag gick på känslan när jag var i mitt bekräftelse och kärleksberoende. Känslorna styrde för att få de snabba kickarna. Känslorna styrde och slängde mig in i korta kickar för att stilla oro, korta kickar för att känna självkänsla. Hade jag ägnat mina känslor tankar och avvägt mitt beslut hade resultatet troligen blivit något annat. 

Mannen som slår, mannen som super eller tar droger. Kvinnan som är rädd, tränar eller jobbar för mycket. Någon som fastnar i spelberoende och tror att känslan infinner sig snart så att turen vänder. Alla går de på känslan som handlar om rädsla av något slag. Rädslan att känna samtidigt som de känner väldigt mycket och agerar på det.

Känslan att inte våga se svagheten i oss själva, känslan att tro att alla svarta tankar är förbjudna. Känslan att undvika allt som är mörkt. 

Om känslan styr finns det en risk att våra beslut blir obalanserade och därmed våra handlingar. 

När jag var som mest i obalans var min känsla åt helsike. Den fortsatte att eskalera och förde mig in i felaktiga beslut. 

Ibland brukar vi säga att ett problem kommer inte ensamt och det är precis vad detta handlar om. Känslor styr känslor som leder till nya känslor. Tankarna har inte en chans. Handlingarna blir därefter. 

När vi hittar balansen eller strävar efter balansen genom en bra mix av tankar, känslor och handlingar blir oftast, kanske alltid våra beslut bra. Det är inte alltid vi kanske tänkt rätt men besluten har, med de förutsättningar vi har blivit väl grundade. 

Alla har vi känslor, absolut alla och alla har också kontakt med sina känslor. Däremot är det inte säkert att alla vet hur de ska visa detta, så att andra förstår. 

Beslut som du fattar när blir de bäst för dig? När har dina beslut inte blivit lika bra? 


onsdag 8 april 2015

Vad är det som gömmer sig

Ibland är vägen fram så ren och vacker. Den är så självklar och öppen. Allt är mig givet och allt jag önskar har jag redan. Hon är så härlig och jag är så fin. Barnen hittar sina liv och känslan är där den ska vara. Jag är här och nu. Historien är långt borta och när den kommer är det lätt att möta den för att sedan vinka farväl. Framtiden har ingen oro utan kommer när den kommer. Jag har släppt på kontrollen och kör nästan förarlöst.

Kärlek till mig och kärlek till min omgivning. Kärlek till alla. 

Så enkelt är det.

När allt är på plats och vilar i sin vagga öppen för det som kan komma. När känslan nästan skapar sin egen balans. 

Då.

Då kommer det från ingen stans alls. Då kliver han på tåget, en besatt. En ligist utan skrupler och undantag. Då ger han sig till känna.

Men det här känns inte bra. Nu känner jag mig inlåst. Nu är jag inte fri. Nu är det en tristess. Vad händer? Händer det nått? Känslan är för bra. Kaoset söker sin väg som bäcken söker sin väg ner till havet. Sakta, sakta svallar känslor över. Som en tsunami sköljer känslorna in över land och förstör allt i sin väg. Den som inte befinner sig på en skyddad nivå kommer att förgöras och försvinna tillbaka ut i kaosets hav.

När gamla känslor kommer tillbaka känns det ibland som inget förändrats. Allt är som det var. Ingen annan förstår men jag känner.

När gamla beteenden och känslor kommer tillbaka gäller det att vara på sin vakt. Då handlar det om att betrakta vad som händer och sätta ord på sina känslor. Då handlar det om att vara saklig, sann och ärlig med det som sker och öppen med det som händer både i relation med sig själv och i relation med andra.

Det är i dessa stunder den egentliga prövningen kommer. Det är inte i själva stormen det blir uppenbart utan det är i det lugn som kommer efter. Antingen för att jag befinner mig allt för långt bort från stormen eller för att jag befinner mig precis i stormens öga.

Lugnet, lugnet som har en tendens att vara granne med kaoset. lugnet talar om något eller rättare sagt lugnet återskapar gamla känslor som tidigare talade om något.

Vad händer när du har det för bra? Hur påverkas du av att kaoset inte är där?


tisdag 7 april 2015

Terapeutens uppgift

Som samtalsterapeut får jag ta på mig många roller. Roller som speglar det den personen jag har framför mig vill eller inte vill möta. 

Jag kan vara en pappa, en mamma, en kompis, en man en något i många skepnader. Jag kan uppfattas som mycket och det speglar också samtalet men framför allt blir det de möten där den som söker hjälp kan möta sina rädslor.

Vad jag egentligen påtar mig att möta är deras egon och jag är också beredd att ta kampen med dessa. Jag är beredd att ta den kamp som de själva tidigare förlorat. Kampen att våga stå emot egots tankar, känslor och handlingar som den utan att tveka alltid är beredd att utsätta oss för. 

Egot är beredd att offra allt för att segra och det är väldigt svårt att vinna den kampen om man inte vet hur. Egot är en överlevare och en del av oss men det pris vi får betala är långt förbi denna överlevnad.

När någon söker min hjälp är det inte det trevliga konversationssamtalet som förväntas men det är precis det egot vill föra. Tala om inget för att lägga dimridåer.  Egot är smart och vill gärna mata med sådant som kan göra terapeuten nöjd. Allt detta sker obemärkt och för den oinvigda skulle man kunna tro att jag enbart har fantasier omkring detta.

Jag var slug som bara den för att slippa och för att gå runt det som egentligen skulle avslöja mig. Min strategi var att snacka, argumentera, bli förbannad och vara tyst. Allt för att inte avslöja mig själv. Detta är egots kamp. Jag behövde då någon som kunde se förbi detta. Någon som kunde vänta in rätt tillfälle och under tiden se mitt ego arbeta sig trött. När rätt tillfälle inträffar slå hål på allt men givetvis med kärlek som grund.

Idag behöver jag ibland ta en kamp med mitt eget ego. Då är det jag som behöver söka hjälp.

Det intressanta med egot är att egot går samma utbildning som jag i min egen utveckling. När jag blir smartare blir mitt ego det med.

Hur är det med ditt ego. Har du ännu tagit kampen med hen eller har du fortfarande den striden kvar?

måndag 6 april 2015

På tredje dagen

På tredje dagen uppstånden igen från de döda uppstigen till himmelen. 

Det finns hopp och alla kan vi räddas. Det finns en möjlighet att segra trots alla motgångar och förluster. Det finns en möjlighet att befrias och att lyckas få det vi känt vi saknat hela vårt liv. Det finna en möjlighet att räddas från allt ont som drabbat oss.

Befrielsen ligger i uppvaknandet. Inte kanske på det sätt som de beskrivs utan på ett helt annat sätt. Det är inte genom döden eller ett liv efter detta. Det är på ett helt annat sätt.

Domen låg i på vilket sätt vi dömt oss själva till undergång. Synden är det straff vi lagt på oss själva som behöver befrias. Syndernas förlåtelse är befrielsen från mina egna tankar om mig själv. 

Det handlar om mitt eget uppvaknande.

Uppståndelsen från de döda handlar om min egen uppståndelse från det dödslika sätt jag dömt mig själv. Uppvaknandet från hur jag betraktar mig själv och mitt liv. 

Genom att sluta döma mig själv och istället förlösa mig själv från ondo och alla onda tankar jag skjuter in i mig själv. Genom denna handling förlåta mig själv kommer befrielsen sakta att förlösa mitt rätta jag. 

Jag är en människa fylld av kärlek både till andra men också till mig själv. Ur mig kommer kärleken till alltet. Först när jag fattar allt detta är jag fri och kan börja leva, återleva.

Hur mycket straffar och förminskar du dig själv? Vad skulle det innebära för dig om allt detta försvann? 


söndag 5 april 2015

Offras

Det sägs att Jesus, som kom ned på jorden, offrades för mänsklighetens synder och att han på tredje dagens skulle uppstå från det döda, uppstigen till himmelen. 

Jag offrar mig själv för någon annan. Jag låter genom mig själv någon annan förstå att jag offrar en del eller hela mig för vad någon annan gör eller har gjort. Detta är ett religiöst budskap som kanske många lärt sig att leva efter. Jag gör egna val för att andra ska förstå. Jag till och med offrar mig själv.

Kanske är just detta den största synden av alla att med anledning av min egen rädsla för något så väljer jag att offra mig själv och på det sättet tro att jag löser något. I själva verket så frigör jag inget utan istället så fängslar jag mig själv ytterligare att inte våga tro på mitt eget värde. Mitt värde är mindre viktigt än någons annans. Jag tar på mig även det som andra gjort eller gör. 

Det finns inget heroiskt i detta. Detta är enbart en egoistisk handling för att vinna något. Detta är enbart ett sätt att skapa fördelar. 

Det heroiska är däremot när vi gör något för någon annan utan någon som helst egen vinst. När vi ger till andra utan vinst och utan känslan av att uppoffra eller offra. Jag ger för att jag vill ge inte för att jag vill visa något eller själv vill dra fördel av något. 

Hur många människor finns det inte som offrar sig och sitt liv för att det ska bli lugnt, slippa konfronteras, slippa stå upp för något i rädsla att missuppfattas eller i rädsla att misslyckas. Rädsla för att ge upp en gammal föreställning om något eller rädslan för att bli övergiven. 

Jag lyckades med detta offertrick på samma sätt som flera i min släkt. Jag tror att denna strategi kom genom bröstmjölken. Ett arv som det tar tid att befria sig ifrån men som är nödvändigt att bekämpa för den mänskliga överlevnaden. 

Är just detta att offra dig för något eller någon en strategi även du tampas med? 

lördag 4 april 2015

Känslan av återseende

Det finns saker som återkommer och som berör mig varje gång. Jag märker hur starkt jag blir berörd och hur det påverkar mig. Jag har också märkt att jag många gånger strävar mot att komma dit. 

Känslan av återseende och att möta något bekant. 

Troligen är den känslan starkare än många andra samtidigt som jag haft strategier i livet som bidragit till precis motsatsen. Jag satte mig ner här för någon vecka sedan och kunde konstatera att jag bland annat flyttat 20 gånger i mitt liv. Jag har haft många kärleksrelationer och jag har barn med mer än en kvinna. Jag har bytt arbete flera gånger lika så med en del av mina vänner. 

Ändå är det känslan av återseende och att ha en historia ihop som gör mig lugn och glad. Det blir som värme i min kropp. 

Idag är jag på mitt sommarställe. Det finns en historia här som är lång men därmed inte sagt att den är okomplicerad. Men det finns en historia som troligen också får mig att känna känslan. Jag blir lugn och jag finner något .

Jag kan se att detta med att känna igen drar sig tillbaka från den tid jag växte upp. Det fanns en känsla av uppbrott och det fanns en känsla av att inte vilja hålla sig kvar vid något gammalt som kunde väcka upp gamla känslor. 

Vi tappade tyvärr de goa känslorna men lärde oss att hänga oss fast vid de mindre goa känslorna. 

Sedan dess har bevarandet av något som varit gammal och som burit på en historia känts viktigt. Särskilt om jag själv varit en del av dess längtan och dess drömmar. 

Senare år har jag också valt att även komma ihåg och möta den del av min historia som varit mer kantad av sorg speciellt den där jag själv varit bidragande till sorgen. Det har känts viktigt att bekräfta för att acceptera. Viktigt för att gottgöra och förlåta. Viktigt för att förstå att även det är en del av min historia. Även det har då chans att förvandlas till något bra. 

Vad i ditt liv ger dig en go känsla? 

fredag 3 april 2015

Inte som jag tänkt mig

Det blir ibland inte som vi tänkt oss. Saker och ting faller inte ut precis så som vi önskar. Vi planerar våra liv efter kalendern. Veckor, dagar, timmar och ibland till och med minuter. Vi vill göra mycket och vi vill vara effektiva. Ibland har vi inte ens tid med det vi egentligen vill göra för att det inte finns tid tillräckligt. I alla fall säger vi att det är så. Människor vi vill träffa och det vi egentligen vill göra prioriterar vi bort till förmån för annat. Våra skäl är många, varför det blir så, förklaringar som enbart leder oss längre bort från oss själva. 

Men ibland styr vi inte över tiden och det vi vill göra. Ibland känns det som det är något annat som vill bestämma över vår detaljerat inplanerade tid. Vi blir sjuka, ibland riktigt sjuk. Vi råkar ut för någon olycka och blir skadad. Någon annan blir sjuk eller skadad. Helt plötsligt säger det stopp och vi kan inte följa vår plan och vår vilja att göra allt vi önskar. Det behöver inte vara katastrofer utan bara det faktum att vi inte kan göra det vi planerat. 

I dessa stunder kan det vara lätt att bli besviken och förbanna det som sker. Oftast leder detta inte till mycket mer än en fortsatt besvikelse.

Ibland säger vår kropp själv till att den behöver ta det lugnt, den hastighet jag haft kanske inte på sikt är hälsosam för mig. Ibland handlar det bara om att bromsa in för att bli varse hastigheten jag kör. Ibland behöver jag väckas för att se hur jag prioriterar och vilka val som egentligen borde vara viktiga för mig. 

Är jag uppmärksam på det som sker, blir det alltid det bästa för mig, i dessa situationer att acceptera det som sker. Vara tacksam för den nya tid jag får. Det som sker ger mig alltid en ny chans att fatta ett nytt beslut. En ny chans att betrakta och reflektera. Antingen är det som sker konsekvenser av tidigare val eller så är det som sker bara något som sker. Oavsett så kan jag alltid utifrån det som sker göra ett nytt val. Nya val ligger närmare i tiden och är kanske mer aktuella än de val jag tidigare fattat. Förhoppningsfullt kanske också mer kloka val. 

Jag var inne i en sådan här karusell för ett antal år sedan. Jag gjorde saker allt fortare, mer maniskt och prioriterade helt fel saker. Jag såg inte det jag hade utan jagade det jag ännu inte uppnåt. Jag fyllde mitt liv med o morgon istället för idag. Jag fyllde livet med löften om något annat. En jakt som jag själv aldrig kunde bli segrare över. 

Hur prioriterar du din tid? Gör du det du vill eller det du tror du måste? Boka in dig själv varje dag, då får du tid för betraktelse och reflektion. Kanske kommer du då på vad du egentligen vill. 

torsdag 2 april 2015

Vi skiljer oss inte åt

I ett samtal i går möte jag tre män. Alla hade något att tala om oberoende av den andra. Ingen visste vad den andra skulle ta upp. Allt efter som kvällen gick kom det fram att alla tre berörde samma ämne. Alla tre kunde också lära av varandra. Alla tre hade bra frågor att ställa till varandra, frågor som de hade svårt att ställa till sig själv. 

Ämnet denna gång handlade om rädslan av att bli avvisade, men från tre helt olika perspektiv. Rädslor som sedan skapade tre olika typer av strategier men som ledde till samma sak. Otydlighet, självuppoffrande och konflikt. 

Vi lärde oss alla något, samtidigt var det härligt att se att vi kan visa vägen genom att spegla och se likheter. 

Lärare och elev kan lätt uppfattas som om det finns någon som i sin profession vet mer än den andra. Låt oss skrota begreppen och mer tala om kunskap och erfarenhet som sådan. Alla har något att lära ut, det handlar mer om att hitta den om vill ha min kunskap. Denna kväll var det alla som lärde och alla som lärd ut. 

Det är ofta jag ser i samtalsgrupper hur lika problemställningar människor har. Det  gäller bara att ha ögonen öppna för att i olikheterna se likheterna. Källan i min egen vägledning för andra bygger mycket på mina egna erfarenheter.

Det finns mer som förenar oss än skiljer oss 
även fast vissa av oss vill tro det motsatta.

När jag vågar lyssna och öppna mina ögon
ser jag oftast en bit av mig själv. 

Har du haft möjlighet att se att något som tynger dig, saknar du egna frågor att ställa men det blir enkelt att ställa frågor till andra som möter liknande problematik?


onsdag 1 april 2015

Tomt

Idag kändes det som det var tomt på ämnen. Jag har en del ämnen på lut i min bok men inget passade för dagen. Känslan är inte närvarande för något speciellt. 

Ändå bedrar jag mig själv. Mitt ego är verkligen slugt. Jag intalar mig en sak men i botten gror det något annat. Jag ser det och känner det. 

Jag skulle kunna skriva om något allmänt som låter bra och bidrar till att infria en bild jag vill att andra ska ha pm mig. Något som skapar diskussion och likes. 

Men nej det känns inte bra. Det är inte det som finns i mig och jag skulle då bara leverera yta. Målet är att jag ska skriva ärligt om det som berör och påverkar.

Jag skulle kunna skriva om en härlig dialog jag hade med en ung kille i går som var på väg till Stockholm för att söka in till en skola. Han hade bra intressanta tankar om livet och var öppen för att våga möta nya tankar och känslor. Han till och med berättade en hemlighet som ingen annan visste, till mig denna främmande man på tåget, sättet intill.

Men nej det är inte det som känns viktigt och trycker. Det är nått annat och som jag också in i det längsta håller inne.

Sluga ego.

Jag ljög och jag vet hur det nu för tiden plågar mig. Jag kunde kända det i hela min kropp. Jag ljög om skitsaker i skenet av en gammal rädsla om uppenbarade sig igen. Jag ljög i rädslan att bli bortvald. Jag ljög för att komma i en bättre dager. Eller nej inte alls så, jag ljög för jag trodde att min sanning skulle avvisas. Jag ljög för att min sanningen också kanske var någons annans sanning. Ändå vet jag att min sanning är ingen sanning utan påhittade tankar. Även en lögn för mig själv.

Helt otroligt hur detta bara kom upp från ingenstans men samtidigt tacksam för att jag ser det och kunde rätta till. Tacksam för att jag inte fastnar i det som jag gjorde förr.

Helt otroligt vad egot försöker kämpar mig till baka till gamla beteenden och tankar.

Upptäcker du ibland att du faller tillbaka som en tung sten faller till marken? Märker du att du faller tillbaka till gamla beteenden och hur detta sedan smärtar att ha hamnat där?