Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

söndag 31 maj 2015

Fokusfångare

Om jag läser böcker varje dag blir jag bra på att hantera ord. Om jag tränar min kropp varje dag blir jag bra på att sköta mina muskler. Om jag lagar mat varje dag blir jag bra i köket. 

Visste låter det självklart. Jag gör och jag blir, med mitt dagliga arbete, bra på att hantera det som jag gör varje dag. Jag blir mer påhittig om vilka böcker jag faktiskt väljer att läsa, vilken träning jag gör eller vilken mat jag tillagar. Desto mer jag gör desto mer utvecklas jag. 

Erfarenheter utvecklar oss och det som blir rutiner gör det enkelt för oss. Vi har gjort det så många gånger så det blir en vana. Gör vi avsteg från rutinen kan det till och med kännas ovant. 

Allt detta är logiskt och detta är precis vad vi lärt oss sedan vi varit mycket små. Repetition med barn om ordet lampa lär barnet till slut att förstå att detta är en lampa som heter lampa. Barnet pekar och säger lampa och föräldrarna bekräftar genom att le.  

Repetition skapar fokus. Fokus får oss att   göra. Göra lär oss rutiner. Rutiner skapar trygghet. Trygghet ökar på repetitionen. Vi når det vi fokuserar på.

Så kan det hålla på om du väljer att fokusera. Vi når ett mål.

Jag vill påstå att alla fokuserar alla dagar, alla timmar, alla minuter och alla sekunder. Frågan är mer vad vi väljer att fokusera och bli bra på?

Någon fokuserar på drömmar. Någon annan om kvinnor. Någon fokuserar på sin historia och någon annan om oron om framtiden. Andra fokuserar på sex och att dricka öl medan någon väljer att fokusera på hur värdelös han är. Kvinnan fokuserar på sin vikt och mannen på sitt hårfäste. Ungdomar fokuserar på att vara lika andra medan en äldre man fokuserar på seriefotboll.

Vi präglar oss själva med det fokus vi väljer. Vi blir bra på det oavsett om det leder till synbart något bra eller något dåligt 

För att ändra vårt liv behöver vi således fokusera om för att skapa nya rutiner som leder till något som vi bli duktiga på och skapar den förändring vi vill få.

Att fokusera på det som vi alltid gjort kommer aldrig att leda oss bort där ifrån. 

Nytt fokus och nya rutiner, som vi gör dagligen skapar nya tankar som leder till nya känslor.

Mitt fokus var mig själv och allt jag trodde jag saknade och inte hade. Nu vet jag att jag själv äger frågan och har allt vilket gör att mitt fokus förändrats. 

Vad fångar din uppmärksamhet och som du fokuserar på varje dag? Vad upptar dina tankar och det du gör varje dag? Är det så du vill ha det eller behöver du ändra ditt fokus till något annat så det blir som du vill ha det? 

lördag 30 maj 2015

Känslodusch

När vi är helt fattig på tankar sköljer känslorna över oss som att stiga in i en strilande dusch. Tankarna bara bekräftar våra känslor. Känslorna tar över vår vilja och leder till att vi agerar direkt. 

Förälskelsen är en sådan markatta. Ohämmat driver den oss i en viss riktning där vi slutar att se risker och driver oss fram utan hänsyn till något annat. Vi vill bara ha. Tanken om risker och konsekvenser av de handlingar vi gör är som bortblåsta. Vi är i trans, en slags hypnos som får oss att göra saker helt ohämmat och utan skyddsnät. 

Förälskelsen och den bekräftelse den ger får oss att sluta äta, knappt sova och påhittigheten blir enorm bara för att få bli tankade. 

Denna känslokraft har fått många relationer på fall i form av otrohet. Vi är beredda att släppa vår familj, vänner och våra barn bara för att få bli bekräftad. Bara för att få fylla känsloskålen upp över bredden med kärleks- och bekräftelseendorfiner. 

Det blir som att inte ha druckit och ätit på evigheter. Vi formligen kastar oss över allt som finns för att få släcka vår hunger och vår törst. 

Känslorna har tagit över vår kropp ich vår hjärna.

Jag hade denna strategin under väldigt lång tid. När det visade sig att jag blev bekräftad slutade jag att tänka. Det var som jag gick på en autopilot. Jag skulle till varje pris ha det jag tyckte jag saknade. Bekräftelsen. Gärna bekräftelse i form av förälskelse. Det blev som en drog som bara krävde mer, mer, mer. Konsekvenserna sköt jag på framtiden. 

När bekräftelsen började bli mindre intensiv svalnade känslan och jag började tröttna. Då kom tankarna tillbaka och tristessen. Då kände jag igen hur jag saknade något. Jag hade en brist igen som jag behövde släcka. 

Så höll mitt liv på. Jag blev hemlig och jag förstörde allt som jag byggt upp i relationer med vänner, grannar, min egen familj och mina barn såklart.

Så här efteråt var detta en katastrof, men just då det enda självklara. Jag var förgiftad av brist på kärlek och bekräftelse och jag var beredd att göra allt för att bli frisk. Mitt liv stod på spel. 

Det var i alla fall så jag kände. Mina tankar hade helt sats ur spel. 

När vi saknar balans mellan våra tankar, känslor och vad vi sedan gör finns risken att det får konsekvenser som vi inte vill ha i det längre perspektivet.

Vissa kallar detta att gå på känslan och vara spontan. Vad kallar du det? 

Är du ibland fylld av känslor som får dig förblindad och att du göra saker som du senare ångrar? Händer det att du gör detta ofta?  

fredag 29 maj 2015

Det blir bara tankar

Jag tänker och det blir tankar. En massa tankar. Det surrar och jag tänker. Jag tänker i ensamhet. Mina tankar är hemliga. Tidig morgon och sen kväll. Huvudet är fullt av tankar om varför, hur, när och vad. Den ena tanken följs av en annan. Tankar tänks parallellt. Små tankar blir stora tankar. Saker jag inte tänkt kommer fram och gör mig liten. Tankar skapar vägar som bara pekar nedåt. Tankar föder nya tankar men inte de konstruktiva tankarna jag hade förut. Jag ser hoten men inte möjligheterna. Jag ser min litenhet men inte min storhet. Jag tar på mig all skuld samtidigt som jag tänker att det är "för att".  Jag lägger planer men inget händer. Jag känner en massa men vågar inte visat något. 

Känner du igen dig? 

Vissa av oss går in i väggen. Andra segnar bara ner en dag. Några bär på denna strategi resten av sitt liv. För en del pågår detta bara under en del av livet. Många trappar upp detta under väldigt lång tid tills det till slut inte längre går att dölja. Andra har sett detta sedan länge. Det kommer en massa signaler, varningssignaler, men inga av dessa lyssnar vi på utan vi går vidare. 

Tiden räcker inte till. Vi upplever att vi själv inte räcker till. Vi kan helt plötsligt inget. Vi undrar när andra ska upptäcka hur lite vi kan. Känslan av att vara värdelös och försaka allt, bara finns där. 

Hur blir det så här? 

Eller vad händer och vad får oss att göra så här? 

Vad tror du själv om du är en av de som hamnar i detta? 

Det finns en förklaring. Svaret är kanske inte det svar du tänkt dig från början men det finns en förklaring. 

Du, jag, vi.

Delar av vår personlighet och de strategier vi byggt upp leder oss i dessa situationer. Vi vill vara duktiga. Vi väljer att vara hemliga. Vi vill bli älskade. Vi vill inte göra fel. Vi är rädda på olika sätt oftast eller kanske alltid utifrån gamla rädslor. Rädslor som en gång gjorde oss livrädda. 

Så dyker rädslan upp igen, som vuxen. Vi överlevde då. Strategin finns kvar och beteendet blir nu på samma sätt. Föremålet för den gamla rädslan har försvunnit sedan mycket länge men i rädslan är vi fortfarande "5 år" och väldigt rädda. 

Vi vet någon stans allt detta, men ändå klarar vi inte av att förändra oss. Den undermedvetna rädslan styr och väljer oss att vara kvar. Varför? Jo för att det är bekant och ett mindre kaos, vi har varit där förut. Det nya är än mer kaosbetonat. 

Det finns alltid en orsak till våra beteenden. Alltid och de bygger på tidigare erfarenheter. Det bara är så. 

När vi går tillbaka och letar hittar vi svaret och först då har vi chans att göra nya val. 

Är du i en nedåtgående spiral som du ser men inte tar dig ur? När har du fått nog?






torsdag 28 maj 2015

Hjälpnödig

När någon berättar om ett problem han eller hon har finns det en risk att vi direkt vill komma med en lösning. Vi vill mildra sorgen och rädslan och "hjälpa" till. Allt i all välmening för att den andra ska må bra igen.

En nedstämdhet av något slag och vilken styrka det än har, skapar effekter och är en del i en människas kraft att ta sig därifrån om det är det hon vill. Rädslor får oss själva att rädda våra egna liv genom att kämpa för att komma därifrån eller för att bekämpa. Det är några av anledningarna till att vi har känslor. 

När vi "hjälper" mildrar vi och risken finns att vi leder bort den andres kraft, som behövs för att komma vidare. 

Det är viktigt att känna sorg, rädsla och nedstämdhet för att finna en kraft att förändra detta, om det är det man vill. Kraften "- Här vill jag inte vara".

Istället för att mildra, hjälp genom att fråga. Frågorna leder till självhjälp vilket alltid är den bästa hjälpen. När vi mildrar agerar vi nämligen inte utifrån den som behöver hjälpen utan istället från oss själva. Vilket sällan leder rätt. 

Vissa människor tar gärna till denna mildrande fixarstrategi. Jag har själv ibland tendens att kliva ned i denna låda. Som terapeut finns det alltid en risk att vi kliver fel för att vi vill vara "duktiga". Ibland är det ok om situationen tillåter det. Men oftast har vi inte ställt tillräckligt många frågor för att hjälpen ska komma inifrån den jag vägleder.

Att det blir så här är inte konstigt. Alla vill "hjälpa" till. Det är lättare att hjälpa andra än sig själv även fast rådet till den andra egentligen är ett råd till mig själv.

Har du en tendens att inte lyssna klart och istället kommer med dina lösningar på hur den andra ska göra?


onsdag 27 maj 2015

Nej

Hur svårt kan det vara. Om jag innerst inne känner så, gör det. Men nej det blir inte så. Det bara inte blir så. Långt långt där inne bakom det jag känner, känner jag något annat. Det blir också det som styr. Jag var så övertygad och det kändes så självklart men ändå kommer det ur min mun något annat. På samma sätt i saker jag gör. 

Så hur svårt kan det egentligen vara att säga ordet? Nej, N E J! 

Tänk om jag missar något. Tänk om detta är en möjlighet? Tänk om jag inte får vara med senare? Tänk om jag inte blir älskad? Tänk om jag blir ensam och själv?

Det ligger i botten en gömd strategi som gör att det blåser en vind i en viss riktning. Vinden ja. Många gånger känns det också helt rätt och helt i riktning med min person. Men ibland blir det helt fel. 

Vid dessa tillfällen gör jag något som också innebär att jag får betala något inne i mig själv. Jag går mot mina egen vilja men stödjer en gammal strategi. I dessa lägen hade ett nej verkligen varit på plats. 

Det är inte fel att säga ja men ibland är ett nej ett bättre svar.

Finns det situationer för dig där du har svårt för att säga nej, även fast du skulle vilja det?

tisdag 26 maj 2015

Skapa plats

När tankar och känslor upptas av något varje dag som inte släpper och detta påverkar mitt liv negativt här och nu är det ett tecken på att det är något som jag behöver göra. 

Det kan vara oro för någon annan eller ekonomiska bekymmer. Det kan vara missnöje på jobbet eller en vän som inte hör av sig. 

Men det kan också vara att vissa tankar upptar min tid genom att jag fokuserar på något särkilt varje dag som också leder till att jag definierar mig. Tankar om att jag är ensam, på sex, att jag inte är älskad, att jag inte har en hög position på jobbet, avundsjuka, harm osv. 

När tankar fyller mig fylls jag av känslor. När jag är fylld saknas plats för något annat. Är det något annat jag vill ha behöver jag skapa ny plats. Jag behöver göra ett avsked.  Jag behöver säga adjö. 

Först när jag lyfter bort något i mig ökar chansen att tänka annorlunda och känna annorlunda. 

Jag får en ny chans att definierar mig på ett annat sätt som kan vara bättre för mig.

Om det leder till att jag mår bättre styrs av vilket syfte jag har med det nya. 

Upptas dina tankar av sådant som definierar dig och som gör att det är brist på plats för annat? 

måndag 25 maj 2015

En liten pojke

På gården strax innan jag ska gå till tunnelbanan leker en lite pojke med sin fotboll. Det är sol ute och han väntar på sin mamma som ska komma så de kan gå till dagis. Han studsar med bollen mot asfalten som killar gör. 

När jag får förbi skriker en lite äldre pojke kanske 25 år ut från sitt sovrumsfönster att den lilla pojken ska sluta med att leka med bollen. Den lilla pojken blir rädd och slutar med allt som han höll på med och sätter sig ned på trappan. 

Känslan i mig blir ilska. Ge sig på denna oskyldiga lilla pojke. Direkt efter mildrande genom att säga att han inte skulle bry sig om vad den stora pojken sagt. Jag ville skydda.

Vad hände? 

En liten människa fick uppleva livet i samspel med en större människa. Jag gick in för att skydda.

Livet känns och det händer saker som påverkar våra tankar, känslor och handlingar. Det är i det livet vi skapar just oss själva. Vi påverkas av allt som sker och vi får konsekvenser, rätt eller fel. Allt detta skapar oss. 

Jag har inte möjlighet att skydda denna lilla pojken för livet som pockar på. Han behöver genomleva detta själv och lära sig att möta sina egna rädslor. Lära sig att besegra sina rädslor och bygga sitt eget liv. Min insats denna morgon kanske inte bidrog till något positivt utan jag fördröjde enbart hans resa eller så lärde han sig att den finns andra vuxna man inte behöver vara rädda för.

Vi kan inte skydda våra barn från livet. Livet ska levas för att lära sig att leva livet. Ibland får våra barn ta törnar och smällar. Det är i dessa händelser vi lär oss mer av oss själva. Det är en del av livet. 

Självklart finns det en gräns när vi ska kliva in. En moralisk gräns och en laglig gräns.

Hur är det för dig, går du in och skyddar och tar över ibland fast det ibland hade varit klokare att stiga åt sidan? Vad är det som väcks i dig när du ser att barn blir utsatta?


söndag 24 maj 2015

Vargen hälsar på

Det är lugnt och ingen, inget kan rubba det läge jag befinner mig i. Jag har gjort upp och acceptera. Jag inser att allt börjar och slutar med mig. Jag har en balans mellan mina tankar, känslor och ageranden. Jag reflekterar och vågar tala om det som händer. Jag är ärlig, gottgör och förlåter. Jag ser vad som är mitt och vad som är andras. 

Läget är stabilt och balanserat. 

Så kan det vara länge.

Sedan händer det. Sedan händer det i situationer som påminner mig om förr. Instinktivt kliver jag in i en gammal roll. Instinktivt agerar jag utan att tänka. Känslor av rädslor och brist på kontroll tar över och jag agerar. Jag tar tag i ett känt beteende och agerar ut mina rädslor. 

Helt plötsligt står jag där och skriker, som min pappa gjorde mot mig när jag var barn. Jag skriker ut min frustration och mina rädslor. Vad ger mig rätt till att agera på ett särskilt utagerande sätt, oavsett hur rädd och arg jag än är. Vad ger mig rätt att kliva in i någon annans liv och ta utrymme på det sättet?

Även fast jag hade rätt i sak så är det inte  min rätt att få gå på, på det sättet. Jag gjorde ett övertramp.

Helt plötsligt tappar jag allt lugn och all självinsikt jag lärt mig att arbeta med. Helt plötsligt är det som att vara på ruta ett igen. Jag sluta tänka och går från känsla till att handla. 

Det blir som ett kärl som brister inne i mitt huvud. 

Räkna till 10: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

Mycket tid går sedan åt att reflektera, gottgöra, erkänna, förlåta, sätta känslor till ord. Kriget ändras från krig om rätt och fel till krig om vem som gjord mest fel. Vi skämtat om det och det som hände. Vi sätter ord på hur vi upplevde det och vad vi kände. Jag var en skällande varg den andra en stingslig humla.

Jag lär mig mer om mig själv och att jag i stunder inte är mer än en människa. Jag kan mycket och jag har lärt mig mycket som jag kan hjälpa andra att finna. Samtidigt är jag bara ett steg före. Risken att trilla dit är överhängande. 

Gör jag mitt arbete minskar risken. Börjar jag tror att jag har en rustning som skyddar mig, då är jag illa ute. 

Jag är som alla andra och har mina positiva egenskaper och mina brister. Ibland tar mina känslor för stor plats. Ibland tar mina tankar och mitt intellekt för stor plats. Ibland agerar jag utan att tala med mina tankar. 

Jag är inte mer än en människa. Gör om gör rätt. 

Har du beteende, som kommer från en svunnen tid, som ibland tar över och för en stund hälsar på även fast du sagt adjö för länge sedan? 

lördag 23 maj 2015

Avsked

I går slutade en viktig person för mig på sitt arbete. En människa som jag haft förmånen att arbeta med och att umgås med på arbetet. Det avskedet berör. Det kan vara ett avsked men givetvis också en början på något nytt. Just detta tror jag kan vara ett skäl till att jag känt mig lite allvarlig och berörd de senaste dagarna. 

Lämna har alltid varit någon slags sorg för mig. Kanske därför som jag har svårt för att slänga "bra att ha saker". Lämna har också varit delar av mitt liv. Lämna för att vänskap svalnat, lämna för att partnerrelationer tar slut, lämna för nya jobb, lämna i samband med att en utbildning tar slut, lämna för att mina barn tar egna vägar i livet. Jag lämnar något bakom mig. Andra lämnar mig bakom sig. Byta arbetskamrater och byta vänner. Avskeden har varit sorgliga, ilskna, besvikna och upprörande men också fyllda av kärlek och saknad. 

För mig har saknaden i min uppväxt lett till strategier i mitt vuxna liv som just handlat om en massa avsked och att lämna istället för att bli lämnad. 

Rädslan för att bli lämnad har lett till att jag lämnat. Rädslan för att känna sorg har lett till att jag skapat sorg. Rädslan för att bli utsatt har lett till att jag utsatt. Jag har skapat mängder av avsked samtidigt som avskedet varit det jag velat undvika. Jag har skapat uppmärksamhet genom mina avsked vilket har bekräftat mig.

En paradox men samtidigt mycket vanligt. Jag skapade "kontrollen" istället för att någon annan skulle svika genom att lämna genom sin kontroll. Uppmärksamhet har smärtat eftersom mina avsked samtidigt ibland skett på oärliga sätt. 

Alla former av avsked har något som berör mig. Jag kan också se detta i mina strategier hur jag arbetat hårt för att skapa relationer och för att upprätthålla relationer. Samtidigt som jag varit den som skapat avskeden. 

Livsstrategier har sin grund någonstans i historien. Då var de avgörande för överlevnaden. Många år senare har orsaken till att behöva kämpa för att överleva försvunnit men strategierna lever kvar. Vi präglas som väldigt unga och dessa överlevnadsstrategier kommer att följa oss resten av vårt liv. 

Hur gör man för att lösa detta?

Konsten i livet handlar inte om att ta bort en del av vår utvecklade personlighet utan konsten i livet handlar om att vara medveten om vilka egenskaper vi själva har och lära oss att förhålla oss till detta. Vända de negativa effekterna till positiva egenskaper. Acceptera att dessa egenskaper är en del av oss själva, på gott och på ont och på detractors sätt göra de val i livet som blir mer rätt för oss. 

Vi har alla skapat dessa olika typer av strategier. Jag skulle kunna skriva ner en mängd av dessa för min del och alla andra kan göra det samma. 

Kombinationen av egenskaper är hur stor som helst och orsakerna till dessa ännu fler. Grejen är att få grepp om sina egna egenskaper som just skapat mig och dig. Lära sig vilka strategier vi har var och en och vara uppmärksam på när dessa kliver in och agerar. Samtidigt vända de negativa krafterna i dessa strategier till positiva krafter. Det kanske låter konstigt men det går och är en av nycklarna för ett fortsatt framgångsrikt liv. Ett oerhört viktigt arbete. 

Vilka akilleshälar har du och hur kan du vända dessa till något positivt? 






fredag 22 maj 2015

PMS

Det finns stunder kanske rentav dagar då det inte känns som det ska. Magen känns och humöret känns. Det är något oförklarligt och det finns bara där. Egentligen märker jag det i situationer jag vanligtvis inte alls tycker är besvärliga, men just då kommer känslan av att inte vara förstådd, känslan att bli missuppfattad och uppfattad som en annan än vad jag själv tycker att jag är. Det kryper i kroppen och det upptar mina tankar. Jag blir extra känslig. 

Det är inte en sådan dag då jag känner att inget kan rubba mitt känsloläge. 

Jag tror att jag i dessa stunder är Pre Män Sensitiv. 

Självklart handlar allt detta om min balans och egna tankar och handlingar som leder till olika känslor. Om jag har perioder, det vet jag inte och om det handlar om hormonella förändringar. Vissa säger att det kan vara så även för oss män. Jag ska inte fördjupa mig mig i detta för det vet jag inte så mycket om. Oavsett vad det kan vara så blir det förklaringar och ursäkter. Jag är fortfarande en kännande och tänkande människa och jag gör mina val. Mina handlingar och tankar är enbart mina även fast de kan få skjuts av hormoner och annat.

Att skylla på andra och annat leder inte mig själv närmare mig själv utan längre bort. Det kan vara så att det som är runt mig eller starkt påverkar mig gör det svårare för mig men det är aldrig en ursäkt. Möjligtvis förklaringar och även dessa har jag ju inte så mycket glädje av.

Negativa känslor handlar mycket om inlåsta tankar utan öppning och handlingar som inte blir av eller som jag gör tokigt. Dessa styr jag över helt själv.

När jag är ärlig med det jag känner och tänker just här och nu, utan förklaringar och ursäkter, skapas också en möjlighet för mig att hitta en väg därifrån, om det är det jag vill.

Hittar du på en massa förklaringar och ursäkter för varför du är som du är i olika situationer? Förklaringar som ska lindra det du gör? Vad är din känslan när du gör så? Vad skulle du ha velat göra istället?

torsdag 21 maj 2015

Mod till förändring

Hur öppen är jag till att vara i nuet och vara tacksam för det jag har utan att jämföra? Hur öppen är jag till förändringar som avviker från mitt tidigare sätt att tänka och gamla rädslor? Hur mycket vilar jag kvar i min gamla box och hur mycket är jag beredd att möta i en annan box? 

Spontant skulle jag först vilja säga att jag är beredd till mycket och jag har rört mig från en box av hemligheter, lögner och självcentrering till en annan box av ärlighet, öppenhet och självorientering. 

Men om jag granskar riktigt djupt ser jag hur mina gamla värderingar, mina gamla spöken och mina gamla strategier och innötta karaktärsdrag är där och pockar på uppmärksamhet. De finns där och troligen kommer de aldrig att lämna min kropp. Varje dag behöver jag vara uppmärksam på gammal inlärning om jag vill få andra effekter än de effekter jag fick förut. 

Hela jag vill gå den enkla vägen genom att glömma allt nytt jag lärt mig för att smita undan det som ändå ibland fortsätter smärta. Detta är en del av mina dagliga reflektioner och lärdomar. Många år av tidigare inlärning tar många år av ny inlärning för att förändra. 

Förändring är något som jag själv behöver acceptera och tillåta. För att förändra behöver jag också veta var jag vill gå. Hur jag vill känna, hur jag vill tänka och agera. Förändring är en mognadsprocess för att vara beredd att förändra behöver jag vara beredd att ta avsked från något. Jag behöver säga farväl för det som varit för att öppna upp för något nytt. Att både ha kvar det gamla och öppna upp för något nytt kommer enbart att leda till att bevara det jag vill ifrån. I ett avslut skapas nämligen utrymme för något nytt. Jag behöver således ha mod att släppa och mod att möta det nya.

Hur mycket vilar du kvar i det gamla och hur öppen är du att våga möta det nya?






onsdag 20 maj 2015

En oxel

På ett ställe där jag bodde växte det en oxel i trädgården. Jag minns den särskilt. Jag lekte med bären och kunde använda dessa till mycket och jag klättrade högst upp i toppen. Trädet var inte stort men just då var det ett stort träd för mig. Det var något med trädet som fått mig att känna något särskilt för just denna trädsort. Något som är jag. Något som är en del av min identitet. Bladens struktur, bärens bittra sura torra smak och att det stod just där för mig på den gården då. Jag vet idag inte om just detta träd finns kvar där det stod. Det har ingen betydelse. 

Idag när jag ser en oxel någon annan stans så minns jag något välbekant. Inte mer än så, men lite att jag är hemma och tillhör. Jag identifierar mig med något som är kopplat till denna sorts träd. Det skulle, om det var aktuellt, vara svårt att såga ner ett träd som detta.

Saker vi ser, dofter vi känner, smaker som uppstår i gommen eller ljud vi hör får oss ibland att minnas något som är viktigt för oss eller kanske väldigt obehagligt. Det handlar inte om upplevelsen i sig utan det vi kopplar till just denna effekt. Det skapar känslor som vi lägger värden i. Känslor som vi vill ha eller vara utan. Den fysiska reaktionen uteblir sällan när vi känner den starka kopplingen.

Men inget av detta sker på grund av det som sker just här och nu utan det sker enbart kopplat till vår historia av det som skedde.

Tänk om det är så att allt, precis allt av obehag, men också det ljuva enbart är igenkänning och "åter igen känna" upplevelser. Att det vi upplever idag är starkt kopplade till något som vi upplevt tidigare och som vi åter igen känner. Tänk om det är få saker som är nytt, eller kanske inga och att upplevelserna nu enbart får oss att känna igen och minnas. Kärleken vi möter, upplevelser vi får, obehagligheter som händer, besvikelser och glädje, sorg och lycka. 

Jag tror att det finns många sådana kopplingar som kan lära oss mer om oss själva. Kopplingar som vi får acceptera och som i sin tur kan hjälpa oss att förstärka detta eller hitta en väg därifrån.

Historien präglar oss, även fast vi gör allt för att leva här och nu så finns det en historia som präglar oss och som gör avtryck. När jag kan acceptera att det är så har jag också tagit mitt första steg därifrån.

Har du starka minnen som du kopplar till något och som följer dig i ditt liv. Goda minnen eller mindre goda minnen? En träd, en händelse, en leksak. Doften av något eller en smak som skapar tankar och känslor i din kropp?


tisdag 19 maj 2015

Vi har nått

Det som fått oss ner kan också få oss upp. Vi är olika. Det vi fått har kanske kontrollerat oss allt för länge. Vår strategi har varit att kontrollera den. Resultatet har lett till konsekvenser vi ville undvik. När vi vågar möta och lära känna vårt motstånd kan vi neutralisera det. När vi använder oss av vårt motstånd har vi också en kontroll. 

Vi äger förmågor som också kan användas. Förmågor som andra inte har, har vi. Vi är bra på att känna in. Vi är bra på att tänka och vi är bra på att agera. Det är förmågor. Vi kanske inte kan allt av det men delar. Sådana delar vi själva använt oss av i vår livsstrategi och som vi tränat på länge och utvecklat. Andra saknar det vi har. När vi lärt oss att det finns en på och avstängningsknapp har vi också lärt oss att använda oss av det. Vi äger det istället för att det äger oss.

Jag har en del sådana förmågor som tidigare var ett problem för mig. Jag har beteendena kvar som nu istället är mina förmågor. Jag vet när jag ska använda mig av dessa och när jag inte ska det. Det har blivit en tillgång istället för ett problem. 

Jag kan känna in och jag är bra på att ställa frågor. Jag kan vara bestämd och bli en vägledare. Tidigare var dessa strategier och förmågor något som ledde mig längre bort från mig själv.

Har du lyckats vända dina strategier till tillgångar? Hur gjorde du och vad är det du kan? För du kan saker det vet jag, men vad?

måndag 18 maj 2015

Vilken gud

Det finns en tendens när vi söker, vad det än är vi söker, att vi övertolkar det vi ser, andra gör eller det vi hör. Vi lägger in våra värderingar för att få det som sker att stämmer överens med vår egen bild. Oftast är det de antaganden vi gör som vi vill ska överensstämma med de "sanningar" vi själva skapat. Det handlar inte om bevis. Det handlar inte om upptäckter utan rena tolkningar.

Vi gör det ofta när vi vill få bekräftat något som vi redan tror att vi vet. Resultaten är sällan överraskningar. Vi låter oss ledas till de "bevis" vi vill ha för att få de svar vi vill ha. Det finns en mängd berättelser om detta både inom psykologin och rättspsykologin. Vi övertygar oss själva, på ett sätt så att vi själva tror att det är korrekt. 

Vi selekterat det vi läser och det vi hör. Vi sorterar ut och bygger upp vår egen sanning. Facebook är fyllt av detta. Påståenden och kommentarer blir sanningar och upprör. Vi vädrar luft som bakterien i ett slutet smutsigt sår. Chansen till förökning är enorm. På samma sätt blir det tydligt i media när det gäller hur framgångsrik ett parti är eller inte. Smutsiga artiklar och upplyftande artiklar med beröm, allt är strategiska val av medierna för att få oss i en bestämd riktning. Vi ska tycka svart eller vitt och detta fylls sociala medier med som om det var sanningar. När vi vet vilken tidning en artikel kommer ifrån kan vi sortera upp informationen beroende på vilken färg tidningen har. När det gäller sociala medier blir det svårare. Ibland kanske det enklaste är att byta facebook vänner.

När vi söker svar i livet. Varför hände detta och varför var mamma eller pappa som dom var och varför varför varför. Då kommer vi aldrig att få ett svar inte ens i närheten av en sanning. Vi får komma på svaret själv. Minsta lilla signal, ett foto, en hand, ett kort, något vi gjorde tillsammans får oss att tolka att vi var älskade eller motsatsen. Minnena kan bli förödande eller lyfta oss till skyarna. Minsta lilla signal bekräftar det vi själva vill få bekräftat. En guldgruva för en PR- byrå.

Sanningar om att vi är värdelösa eller sanningar om att vi är guds bästa barn. Inget är sant. Det är enbart en illusion. Inget av andras kommentarer eller andras handlingar mot oss definierar oss. Det är enbart vi själva som kan göra detta. Enbart vi själva. Det är vi som får leva med detta och det är vi själva som behöver sortera de sanningar vi mår bra av och de sanningar vi inte mår bra av. Bara vi själva är klar över syftena med att ta fram sanningar om oss som inte förgöra oss.

Samtalsterapeuten, psykologen, drömtydaren, mediet eller vilka egenskaper den du söker hjälp hos än har som profession är det alltid du själv som behöver hitta ett sätt att definiera dig själv. Sök hjälp när du behöver får rätsida på dig själv men kom ihåg, varför du söker hjälp är för att du valt att definiera dig på ett sätt och att vägen därifrån är att du behöver hitta andra sätt att definiera dig. På vilket sätt detta än sker har egentligen ingen betydelse så länge du kommer i hamn och kan sluta att leta.

Välj att hitta din "sanning" som du är komfortabel med och som du känner gör dig gott. Guds barn, AA, transformation, auraskådning, bli spådd, tillbe någon gud, tro på grannen eller en vän, vad det än är så är det viktigt att du finner dig själv. Den enda som kan finna dig själv och hitta svaren är du själv, men ibland med vägledning av andra. 

"Du ska inga andra gudar hava jämte dig" menas att du ska se upp till dig själv och finna dina svar som definierar dig själv och som inte är utanför dig själv. Allt annat skapar beroende som vi tyvärr inte har kontroll över. Dessa gudar kan överge dig.

Jag hade "bekräftelsen" som en sanning och den som jag hade kontroll över, trodde jag. Den guden svek mig och förgjorde mig nästan. Guden var ett monster jag trodde skulle mildra min smärta.

Vilken gud har du vid din sida?




söndag 17 maj 2015

Stressledarskap

Det finns egentligen inget som heter stress. Definitionen är enbart en reaktion i kroppen. Vi kan få en ökad puls och vi skapar ämnen i kroppen för att attackera eller fly. Så har vi gjort i alla tider. Det är normala reaktioner för att hantera livet, speciellt i fara. Stress är något nypåfunnet. Vi varken slåss eller flyr vi är kvar i en situation som skapat kemiska reaktioner men vi gör inget åt det. Vi är kvar med dessa ämnen och fortsätter att få fysiska reaktioner. Varken flyr eller fäktar.

Stress handlar om att vi inte har tagit till oss kunskapen att leda oss själva. Vi vet inte hur man gör. Det är inte det som orsakar stressen som är problemet utan det är att vi inte vet hur vi ska hantera livet som orsakar påslag av stress eller vad vi vill kalla det. 

Det är inte jobbet, barnen eller livspusslet det handlar om. Det är inte uppväxten eller oron för framtiden. Vi vet bara inte hur vi ska göra när vi får andrenslinpåslag men utan att agera. 

Stress är en känsla som är självpåtagen för att vi inget gör åt det som verkar ske. Stress är en överkokning. När det kokar tar vi bort kastrullen från plattan.

Livet sker inte bara genom en olycka utan vi behöver veta hur vi ska köra livet. Många av oss som inte kan hantera stress vet inte hur det är att köra sitt eget liv. Vi kör över andra, vi kör i diket, vi kör mot rött, vi kör utan att knappt ha något bränsle, vi kör utan att veta var vi ska och vi kör från något som vi vill till. Vi vet inte hur man lagar livet och vi vet inte vilket underhåll som behöver göras. 

Det är klart att det blir saker som blir fel och stress är en sådan reaktion som föraren till livet inte vet vad det betyder och vad man ska göra. Röd signal betyder ofta stopp och gör något. 

Stressledarskap innebär alltid att jag leder mig fel. Stress är enbart avgaser som vi inte vill ha i kupén. Dessa ska bort. 

Hur hanterar du ditt liv, är det genom stressledarskap? 

lördag 16 maj 2015

Kemiska problemet

Läst några inlägg senaste tiden där jag märker att det finns många olika uppfattningar om just detta med beroende. Beroende i form av missbruk i allmänhet, som får oss att bli styrda av det vi är missbrukare av så att vi ger upp vårt eget liv och kemiska beroende (tabletter, alkohol, narkotika) i synnerhet. 

Idag ska jag tala om det kemiska beroendet. 

Egentligen så är ju allt kemi. Alla processer som händer i vår kropp är kemiska signaler på ett eller annat sätt. Sockerberoende är ett exempel på ett beroende som kan missbrukas så vi kan bli sjuka av det, där vi ändå fortsätter att tillföra oss ämnet. På samma sätt är det egentligen med kärlek och bekräftelse, en kemisk process, som också kan bli ett beroende som vi missbrukar och som kan få allvarliga konsekvenser. Inte kemiska men sociala och på sikt medicinska i form av sjukdomar. 

Men jag tänker nu mest på de tydliga kemiska beroendena som leder till allvarliga missbruk där alkohol, narkotiska preparat och tabletter tillhör de allvarligaste. Vi kan även lägga till rökning till denna grupp även fast jag inte kommer att beröra detta idag. 

Min uppfattning är att dessa substanser i sig är starkt beroendeframkallande. Hjärnan skapar ett behov att vilja ha mer och blir sjuk om den inte får det den vill ha. Det blir som en brist i kroppen. Smärttröskeln blir lägre och lägre för att kunna stå ut att vara utan. Kroppen skriker för att vilja få till en kemisk balans. 

Är då drogen problemet? Ja många tänker så att blir jag fri substansen är jag fri problemet. Många klarar också av att bli fri sitt drickande eller sitt starka beroende av någon substans bara genom att sluta. Är problemet borta då? Ja missbruket är borta men vilket liv har jag då i stället fått? Ibland säger man t.ex. inom alkoholmissbruket att man torrdricker. Beroendet av alkoholen är borta men problemen kvarstår. 

När vi opereras får vi narkos och smärtstillande efter operationen. Starkt beroendeframkallande medel, men ändå blir vi inte beroende? Vad beror detta på? Inom sjukvården handlar det om att vi bara vill få bort en smärta, som annars inte finns där, vilket gör att när smärtan är borta behöver vi inte och vill inte ha medlet. Tar vi preparat utan förhöjd smärta blir normaltillståndet den smärta som ska dövas. 

Genom att våga rida igenom smärtan att vara utan en drog kan vem som helst bli fri sitt beroende. 

Alla blir inte beroende av substanser och väljer ett missbruk, varför inte det? Många dricker alkohol men blir inte missbrukare, vi tar starka mediciner ibland och vi blir opererade och får smärtstillande. Vissa fastnar i beroendet andra förstår inte när man talar om att det finns ett beroende. 

Problemet ligger inte i substansen även fast den är starkt beroendeframkallande. Problemet ligger i det som får mig att välja att ta drogen. Drogen ger mig en slags smärtlindring. Jag blir fri något i stunden som gör att jag, trots negativa konsekvenser fortsätter. 

För att lösa mitt missbruk behöver jag bli fri mitt problem och det som fick mig att välja missbruket. Jag behöver lösa mitt problem. Hitta bulten som sitter lös och som behöver skruvas åt. 

Vad är då problemet? Andra? Myndigheter? Världen? Sociala? Samhället? Grannen? Föräldrarna? X:et? Syskonen? Arbetsgivaren? 

Jag är inte före detta kemiskt missbrukare men har ett beroendbeteende vilket gör att det är ett mirakel att jag inte klev in i detta. Men förmodligen var det något som ändå fick mig att avstå. Tillfällena var många där jag skulle kunna välja att ta steget. 

Vad tror du? Har du ett kemiskt missbruk eller ett kemiskt missbruk du hittat vägen ur? Hur gjorde du? Räckte det med att sluta med substansen? 

fredag 15 maj 2015

Mannen monstret

Flera olika slags möten denna vecka väcker en sammantagen bild som skrämmer och har skrämt mycket länge. Jag har upplevt den själv, jag har medverkat till den, jag har läst om det och mött andra som upplevt liknande. 

Vår värld byggs upp, kanske inte alltid eller rentav aldrig på sanningar. Vår värld byggs upp av antaganden och uppfattningar känslostyrt som mycket annat. Vi skapar våra sanningar utifrån vår upplevelse av det vi hör och ser, våra egna föreställningar om hur andra är kopplat till yrken, kön, religion, land, storlek osv. Det vi ser och det vi hör skapar vår första bild. Denna bilden är också väldigt svår att förändra om den från början var negativ, men sällan tvärt om. Tvärt om går det hur fort som helst.

Rådande uppfattning i samhället som låter sig styras av bara den ena sidans sanning i sak kommer alltid att skapa oreda, förtryck och ojämlikhet utan undantag. Det kommer alltid att bli en given förlorare. Ett sådant samhälle vill inte jag bidra till men ändå har jag gjort det. 

Jag tror på jämlikhet där förutsättningarna är lika eller så lika de kan bli utifrån den allmänna synen och uppfattningen.

När jag arbetade inom socialtjänsten så bidrog jag till motsatsen och skapade enbart utrymme för den ena sidans syn och sanning. Jag lät mig färgas och jag lät mig ta in sanningar i min egen kropp som även förrådde mitt eget kön. Man och kvinna, mor och far var inte likvärdiga.

Speciellt i vårdnadstvister blir detta tydligt igen hur individuella samhällsuppfattningar får allt för stort utrymme. Handläggarens egen uppfattning styr som i sin tur är knuten till denna personens liv och upplevelse. När vår eget agerande avviker från en jämlik syn och det styr vårt agerande är vi redan ute på fel spår.

Jag tror att vi alla utan undantag kan kliva in i ojämlikhetens spår och bli starkt känslomässigt styrd och därmed avvika från vår egen allmänna uppfattning.

I vårdnadstvister är det en tredje part som drabbas och det är barnen som blir ett slagträ mellan parterna. Balansgången är svår och jag medger att det inte är lätt att ens veta när man själv stiger fel och blir färgad av sin egen historia och förstaintryck.

Låt mig ta en jämförelse. Du ser en film där två djur kämpar för sin överlevnad. Den ena är ful och ser elak och skräckinjagande ut den andra upplever du som söt och offerlik. Båda försöker överleva kampen. Vem håller du på?

Vad kom du fram till?  Vem ville du skulle vinna?

Lika känslomässigt enkelt styrs våra beslut i övrigt. Vi skapar oss en bild och utifrån den bilden agerar vi.

Jag är fylld av alla dessa fördomar och jag är fylld av helt felaktiga beslut och uppfattningar. Jag är fylld av föreställningar och synpunkter om sådant som jag egentligen inte har någon aning om alls.

Som terapeut är det min uppgift att separera vad jag tycker och istället vara så professionell jag kan vara, vägleda andra att hitta sina vägar, inte mina vägar. Just därför har jag själv en handledare för att få hjälp när jag inte har styrfart och vinglar. På samma sätt är det i livet. När vi saknar styrfart och vinglar kan det vara bara att ha någon som hjälper till att visa oss tillbaka till vår egen riktning.

Som ni kanske förstått av rubriken så är det den allmänna synen att mannen är ett monster som spökar i mig och där jag har så många erfarenheter både egna och andras över hur tokigt det kan bli. 

Vilka uppfattningar har du? Hur jämlik och öppen är du i din egen syn på din egen omgivning?


torsdag 14 maj 2015

Djävulens öga

Vägen in ser lika dan ut som vägen ur. Vi måste alltid möta djävulen i porten.

I kaoset gör vi allt för att slippa känna och slippa stå ut med smärtan, smärtan av den ångest som kommer i form av känslor av t.ex. ensamhet eller att kroppen reagerar med kraftiga hjärtslag, svettningar och yrsel. Smärtan kan vara olidlig och det vi gör för att slippa lida skapar en etter värre backsmälla dagen efter. Djävulen har visat sitt ansikte.

På samma sätt, eller liknande sätt kan vi känna när vi är på väg ur ett kaos. När vi valt att ta hand om oss själva, jobbat medvetet för att hitta andra vägar i livet. Vi lycka ta bort beroendet men under ett tag är smärtan som vi ville undvik kvar. Det var beroendet som fick konsekvenser för oss och som fick oss att göra ett viktigt val. Nu har vi bara den ursprungliga smärtan kvar att ta hand om. Förut var kampen att kämpa mot smärtan, nu är kampen att kämpa oss igenom smärtan. Ta reda på grundorsaker till att det smärtar. Då möter vi djävulen igen när vi är på väg ut. Vi måste, för att lyckas, titta djävulen i ansiktet en gång till, hur ont det än kan göra.

Nej vi håller inte på att bli galna. Känslan är påtaglig att det skulle kunna vara så.Vi  hittar bara ett annat sätt att ta hand om smärtan så att vi slutligen kan lösa vårt problem.

Om vi bara visste, från början att det var så här enkelt att överleva. Om vi bara visste hur vanligt detta är. Vi gör allt för att slippa smärtan som många, kanske alla får någon gång i livet. Vi tror att vi är ensamma och att vi kommer att bli avslöjade. Vi är så rädda. 

Ändå är det just så här det ska vara. För att en gång för alla bli av med smärtan behöver vi möta smärtan. Vi behöver möta djävulen, se djävulen i ögonen, stå kvar tills djävulen själv viker undan. Kampen går inte att vinnas på annat sätt. Du kommer att vinna bara du väljer att stå kvar. 

Har du mött djävulen både på väg in och på väg ut? Eller står du kvar där inne och inte vet hur du ska göra för att bli fri? 


onsdag 13 maj 2015

Känsloknappen

Det är inte självklart vad som är rätt och på vilka grunder vi bör agera. Låt mig ta några exempel.

Om du går in i en affär och tittar på en vara som kostar 2 900 och en likvärdig vara som är nedsatt till halva priset och kostar 2 900 kr. Den första varan har t.ex en finess som den andra saknar. Obetydlig, men den finns. Vilken vara väljer du? När du nu gör ditt val går du på känsla eller fakta? Troligen på känslan och den känslan att den ena varan faktiskt säljs så billigt som halva priset (även fast någon nu bedömt att värdet är just enbart 2 900 kr. Du gör en "vinst".

Inom finansbranschen, som handlar om att få en så bra avkastning som möjligt, finns liknande exempel. Känslan av stress för förlust kan få ödesdigra konsekvenser i en hoppande börs. Många säger att daglig bevakning leder i längden till dåliga känslostyrda beslut.

Besluten, som vi fattar bygger många gånger, kanske alltid på känsla men är det självklart bra?

Känslan bygger på tidigare erfarenheter, vad jag känner just när jag fattar mitt beslut styrt av hur jag har det just nu, om jag till exemplen är stressad, tidigare fattat ett dåligt eller bra beslut och känslan av upplevelse av de val jag har. 

Blir dessa beslut bra? De kan bli bra men också väldigt dåliga. Försäljning och marknadsföring bygger alla på denna grund, känslan av att vara lika glada som människan i reklamen eller till exempel känslan av att göra en bra affär.

I livet finns en risk att våra val sker på samma sätt. Vi tittar inte på fakta utan vi känner och fattar besluten utifrån känslan. Vi styrs av känslan. Besluten är inte rationellt grundade utan styrda av de känslor vi har. Vem vi blir kär i, vem vi skaffar barn med, var vi väljer att bo, vilket arbete vi tar, hur vi relaterar till våra barn, hur vi hanterar vänner och till exempel hur vi förhåller till oss själva. Utan känsloknappen intryckt uppfattar vi alla troligen oss själva som väldigt fina människor med både tillgångar och brister. Med känsloknappen intryckt dömer vi gärna ut oss själva och ser upp till andra.

Jag har haft en känsloknapp som varit allt för ofta intryckt samtidigt som jag har haft svårt för att visa de känslor jag haft. Många av mina beslut har varit känslostyrda och saknat balans mellan känslor, tankar och de handlingar jag senare gjort.

På vilket sätt styrs du av dina känslor? Är det bra för dig och fattar du bra beslut för dig själv?

tisdag 12 maj 2015

Statisk rörelse

Min kropp är i ständig rörelse. Successivt rör sig kroppen och gör att jag inte ser lika dan ut i dag som i går. Tänderna har inte en bestämd plats utan rörs sig i förhållande till bland annat trycket på dessa. Med åldern tappar kroppen spänst och "faller" neråt av tyngdlagen. Min förmåga till rörlighet förändras. Med tiden försvarar kroppen sig mot slitage och påverkan genom att ben och hud växer till på platser vi kanske inte skulle önska. Huden blir inte lika smidig och synen räcker inte till. Musklerna som var en del av vår identitet i styrka och kanske utseende har inte kvar samma karaktär.

På samma sätt kan vi ha fått spänningar i kroppen och annorlunda rörelsemönster av det liv vi levt men inte tagit hand om. Rörelser och sätt som vi inte hade från start. Vi kanske ser mer allvarlig ut eller krum av all den börda vi valt att bära. 

Det syns successivt att kroppen funnits till under många år. Vi som levt lite längre vet att allt detta kommer tidigare än vad vi från början förstod. 

På samma sätt är det med våra tankar, känslor och handlingar. Dessa är också i ständig rörelse. Vi kanske tror att dessa delar, på samma sätt som kroppen är ett fast materia. Men så är det inte, de tankar vi haft är inte de tankar vi har. De känslor vi känt känns annorlunda idag. De handlingar vi gör är långt från de handlingar vi gjorde när vi var yngre. Vissa delar av detta kan förändras över en natt andra förändras obemärkt. 

Jag minns när jag blev pappa, första gången, hur tydligt det var mig, från att vara sambo till att bli en familj. I samma stund som min son föddes var jag helt plötsligt pappa och det som var förut fanns inte mer. Nya känslor, nya tankar och nytt sätt att agera. 

Jag kan minnas vilka känslor och rädslor jag i vissa situationer bar på som ung. Jag kommer idag inte ihåg när jag kände på liknande sätt. 

I stunder är jag förvånad över hur andra stod ut med mig, förr om åren. Om tjugo år kanske jag tänker på liknande sätt, om idag. 

Idag är inte igår. Idag är inte heller i morgon. Dagen som är idag är just idag. Till kvällen har dagen tagit slut och blir en del av då. I morgon kommer en ny dag lika ny som dagen idag. 

Vi lever i ständig rörelse där inget är statiskt även fast vi ibland tror oss uppleva det så. Just därför är allt möjligt och just därför har jag samma förutsättningar som alla andra att skapa de känslor och tankar jag vill och utifrån detta göra det jag vill. 

Detta är livets gåta. 

Känner du igen dig eller ser du världen på ett annat sätt? 

måndag 11 maj 2015

Mina tankar och dolda känslor

Mina tankar om mig själv är de som förgör, förstör eller förför. Mina tankar om mig själv är de som lyfter, lär och lurar mig själv. Tankarna om mig själv är mitt val och det är jag själv som får ta konsekvenserna av de tankar jag väljer. 

Jag kan välja att ha osanna tankar genom att göra mig själv olycklig och eller genom att göra mig själv lycklig. Vad jag än väljer är det "hitta på tankar" och eftersom jag väljer kan det vara smartare att välja de tankar som gör mig lycklig. 

Vad jag än tänker är det tankar som kan vara sanna eller kan vara osanna. Jag kommer aldrig att veta detta så jag behöver vara på min vakt. Särskilt om det är tankar som är negativa för mig. 

De tankar som jag bär på och väljer att spara är antingen tankar som jag själv valt att skapa eller andras tankar som andra sagt till mig som jag valt att ta in i mina tankar. 

Tankarna jag väljer att tänka påverkar mina känslor. Positiva tankar ger mig positiva känslor som gör att jag kan känna mig glad, upprymd, inspirerad, sprallig och kärleksfull. Negativa tankar ger mig negativa känslor som gör att jag kan känna mig ledsen, värdelös, rädd, skräckslagen eller kanske djupt deprimerad.

Vill jag förändra mina känslor behöver jag alltså förändra mina tankar.  

När jag har personliga problem är det egentligen ganska enkelt att lösa problemet. Lösningen ligger nämligen i att ändra mina egna tankar. 

Då kan man ju generellt tänka att det är enkelt att ändra något som är negativt genom att ändra tanken till en positiv tanke och i och med det är frågan löst. Ja visst sanningen ligger just i att göra det på detta sätt. Svårigheten är bara att komma dit och att också känna att det är den efterföljande positiva känslan jag får av min tanke. Känner jag inte det jag tänker så är jag inte övertygad i min positiva tanke och ingen förändring kommer att ske eftersom känslan äger det slutliga svaret. 

Frågan är alltså att få tanken och känslan att harmonisera. 

Det finns olika sätt att arbeta med just detta. 

Jag tänkte känslor och hade samtidigt känslor inne i mig dolt som på ett avgörande sätt styrde mina val. Jag fann också vägen till en lösning genom verktyg, medvetenhet och rutiner. 

Vad stämmer för dig, ser du livet som enkelt att leva eller komplicerat? Är svaret komplicerat kan just detta med harmonisering mellan känslor och tankar vara en del av din lösning.


söndag 10 maj 2015

Den lille mannen

Det blev bara fel. Han sökte känslan och att få ha en familj igen. Han ville känna känslan av att vara betydelsefull och få hjälpa till. Han gillade hennes son och tyckte det var härligt att ha barn i huset igen. Men allt blev bara fel. Det var så svårt att vara naturlig och att bara vara vanlig och enkel. 

Nu satt han här i en lånad lägenhet. Han är gammal nu. Allt han hade är borta. Möblerna är magasinerade och hoppet om ett vettigt liv är borta sedan länge. Vad finns kvar? Varför blev det så här? Varför sitter inte han i lugn och ro och kopplar av, läser en tidning, tittar lite på tv, går ut och går och kanske till och med tar en fika? Barnbarnen kanske hälsar på och livet blev som han tror att alla andra pensionärer har det? Istället har han blivit av med sin bostad, har knappt mat för dagen och lusten att leva är som bortblåst. Han gillade ju den där kvinnan han levde med, verkligen älskade. Han hade aldrig tidigare upplevt det på det sättet, den där känslan av att ha blivit älskad och att få visa detta tillbaka till någon annan. Med sin förra fru var det verkligen inte så. De levde ihop men i övrigt var det mer som om de inte kände varandra och inte gjort det på många, många år. De gick mest och nötte och skavde på varandra, på den tiden, strax innan de skiljdes. 

Men allt blev bara fel. 

Den lille mannen visste inte hur han skulle ta hand om alla sina känslor som välde in i honom. Det var som om han fick känslor som inte hittade sin plats i hans kropp. Känslor som han inte förstod och känslor som han inte kunde sätta ord på. Det var som om han inte förtjänade alla dessa känslor. Allt gjorde honom rädd och ändå var det så fantastiskt. Han kände rädsla för att förlora allt han fått och den rädslan växte oerhört starkt i honom. "- Någon kommer att ta henne och sonen ifrån mig."  Tankarna bara snurrade och hans kropp blev så stressad. Han kände ju bara en sådan oerhörd kärlek och värme till allt som kommit till honom och ändå fruktansvärt rädd. Minsta lilla tendens till att hans egen sanning verkade stämma in fick honom rosenrasande. Nu händer det, jag måste stoppa detta till varje pris. Gamla känslor från förr växte i hans kropp och särskilt när andra män tittade på hans kvinna. Nu skulle någon ta henne och han skulle bli själv igen. 

Kroppen var i fullt kaos och hans tankar snurrade i ett i ett.  Han var livrädd så han skakade. Livrädd för att bli ensam. Livrädd för att bli lämnad igen. Livrädd att bli livrädd. Smärtan var olidlig, ändå älskade han ju den här kvinnan och önskade henne allt gott. Hon var värd allt och var som ett smycke. 

Den där kvällen när hon kom hem sent hade den lilla mannen suttit hemma och väntat på henne väldigt länge. Hennes son sov redan i sitt rum. Under kvällen hade mannen fått en massa tankar om vad kvinnan gjort och varför hon inte svarat i telefon. Han hade byggt upp sin egen bild om vad som pågick och allt var uppenbart för honom. Nu höll allt på att hända som han länge varit rädd för skulle hända. 

När hon satte nyckeln i dörren, den där natten, och kom in i lägenheten, blev allt bara svart. Alla de uppdämda tankarna och känslorna bara var tvungna att ta sig ur hans kropp. 

Sen minns han inget mer. 

Dagen efter satt den lille mannen i polisförhör. Lägenheten där hemma var som ett bombnedslag. Det var blod över allt och dörren var uppbruten. 

Den natten glömmer han aldrig och han skulle göra allt för att ha det ogjort. 

Han var bara så rädd? 

Allt blev som han befarade och nu vet han inte varför han ska leva mer. Allt känns som det tagit slut. Kvinnan fick lägenheten och all hjälp hon behövde för att klara både sitt eget liv och chocken efter det som hänt.

Den lilla mannen lämnades att klara sig själv så gott det gick. Han var förövaren hon var offret. Många sa att han fick skylla sig själv.  Visste det var han som slog. Det är inget man får göra. Ingen får slå någon annan. Ingen. 

Men ändå så sitter det just nu, i en liten lånad lägenhet i en förort en liten man som känner sig väldigt ensam och övergiven. En liten man som innerst inne känner sig som ett litet barn som blivit övergivet. Precis som den gången då han var 5 år och hans mamma försvann.

Vi män har inte alltid så lätt för att sätta ord på våra känslor. Aggressioner däms upp i kroppen och till slut brister det. Redan som små behöver killar få möjlighet att tala om sina känslor, de finns där men det saknas ibland utrymme för att få visa dessa. Speciellt de som skapar rädslor. 

Kan du känna att den lilla mannen i denna historia skulle kunna vara en del av dig?  Hur gör du för att sätta ord på de känslor du har? Hur mycket är känslor som föds just nu och hur mycket är gamla känslor som vaknar till liv igen? 

lördag 9 maj 2015

Polis

Det finns situationer när jag tillfälligt kan känna brist på kärlek. Jag har just då inte direkt koll på vad det är jag känner men jag märker på mitt beteende att det är nått som hänt.

Vad är det jag märker? Jo helt plötsligt blir jag en polis och irriterar mig på vad andra gör eller inte gör. Allt detta kommer inom min radar och jag börjar tankemässigt att ha en massa åsikter och jag börjar att utåt reagera på detta.

Inte bra.

Det är inte fel att reagera på tokigheter det är bara det att jag börjar söka mitt fokus utanför mig själv och lägger mig i vad som sker där ute. Det är som jag tar på mig ett extraarbete. 

Jag blir polis. 

Förutom att arbeta med mig själv, ha ett ordinarie arbete om dagarna så blir jag polis. Helt plötsligt tar jag på mig rollen att kontrollera att andra gör rätt. Kontrollera vad andra inte får göra eller vad andra borde göra. 

Så får man inte cykla. Men se där nu cyklade hon där när det var rött. Dessa rökare, nu fimpar han på marken, vem tänker han ska ta upp denna? Står taxin där och har igång motorn på tomgång, hur tänker han nu? Aha nu har grannen lagt över nått på min tomt. Varför äter alla denna skräpmat? Vad dyrt, bara för lite lunch, hur kan de ta så mycket betalt. Vad har hon på sig? Nu respekterade han inte tiggaren som satt där i hörnet. Är det grönt så är det då har jag rätt att gå över gatan så håll dig undan bil eller cykel. Nu kör han för fort, vilken dåre. Se nu har restaurangen byggt ut på trottoaren så jag inte kan gå här. Vad folk har en massa åsikter, på Facebook. 

Vad jag håller på, i min extratjänster. Jag lägger mig i och har en massa åsikter. Det är inte nog med att det faktiskt händer, jag tar också på mig rollen att verka som denna nyutexaminerade polis och kan bara inte släppa tanken på allt som händer runt omkring mig. Jag reagerar och agerar.

Det gör mig irriterad och det gör mig stressad. Jag tappar mitt eget fokus och den avslappnande närvaron jag egentligen behöver. Det är ett självpåtaget extraarbete som jag kan vara helt utan. Inget betalt men en massa slit. 

När allt detta sker vet jag att jag egentligen bara ska tagga ner och fundera varför jag just i dessa stunder känner brist på kärlek. Jag behöver avveckla tankar som "Jag känner mig missundsam och ogin". "Jag har inte det jag behöver då ska minsann världen veta att de gör fel och inte får bete sig".

Det går en liten kille på gatan som tror han är en polis men som egentligen bara behöver en kram. Innerst inne har han allt och har all den kärlek han kan få men just i denna stund kan han varken se det eller ta in det. 

Bara att skriva detta idag stressade upp mig en stund så det är lätt att förstå hur tokigt det kan bli ibland. 

Har du tendenser åt samma håll? Vad gör du då för att avveckla din extratjänster?


fredag 8 maj 2015

Kärlek och det andra

Man kan säga att det finns två känslolägen, de som har kärlek och de som har brist på kärlek. 

De som har kärlek är tacksamma för den kärlek de har, de som har brist på kärlek jagar för att hitta olika sätt att få kärlek. 

De som har kärlek har inga svårigheter att dela den med andra, de som har brist på kärlek vill ha den för sig själv.

De som har kärlek vill ge den till andra, de som har brist på kärlek vill övertyga andra. 

De som har kärlek reflekterar inom sig själv, de som har brist på kärlek reflekterar utanför sig själv. 

De som har kärlek har överflöd, de som har brist på kärlek kan aldrig få nog.

De som har kärlek saknar inget, de som har brist på kärlek tror sig sakna allt. 

De som har kärlek är närvarande här och nu, de som saknar kärlek är alltid någon annan stans.

De som har kärlek ger för att ge, de som saknar kärlek ger för att få.

De som har kärlek är beredd att förlora, de som saknar kärlek vill aldrig förlora.

Den som har kärlek har en bra självkänsla de som saknar kärlek kan vara väldigt självsäkra.

De som har kärlek är beredd att ge det sista de har, de som saknar kärlek vill inte ge något alls.

De som har kärlek vill gärna dela med sig om hur man gör till de som frågar, de som saknar kärlek vill inte visa något alls men luskar gärna reda på hur andra gör.

De som har kärlek har omsorg om sig själv, det är det kärlek är, de som saknar kärlek vet inte hur det är att älska sig själv.

Hur många av dessa påståenden stämmer in på dig? Jag hittar många, både som stämmer överens med hur det var förr och i hur det är i nu tid.

torsdag 7 maj 2015

Den så kallade sanningen

Vi är styrda och lurade. Vi är förförda och bedragna. Vi är förda bakom ljuset och vet snart inte vad som är rätt eller fel. Finns det något rätt och finns det något fel? I denna smältdegel av intryck, åsikter och påstående är det svårt och kanske omöjligt att veta sanningen. Jag bildar mig en uppfattning om en annan uppfattning inte en uppfattning om en sanning.

Nyheter och information om än den är från världen eller grannen intill mig har redan blivit förvanskad så fort jag inte får den från källan. Det blir som viskleken, ni kanske kom ihåg, där man står i en ring och viskar till kamraten vid sidan om. Viskandet går runt tills alla viskat klart och fått höra. När detta har gått laget runt är ursprungsorden helt förvanskade. 

Vi bygger vår sanning på detta visk. Vi lyssnar från media, reklam, tv, radio, vänner, arbetskamrater, sociala medier, artiklar, arbetsgivare ja alla och utifrån en osanning skapar vi en annan osanning. Vi går på hörsägen. Det verkar troligt. Det ser trovärdigt ut. Han känner jag och honom kan jag lita på. Men ändå är det inte källan utan en tolkning.

Så fort vi hör, ser, upplever eller läser  något skapas tankar och känslor som styr våra handlingar i en riktning. Vi värderar utifrån vår egen historia och vårt eget stämningsläge just då. Det som vi sedan förmedlar är på samma sätt en bild av den bild vi tagit del av. Ni vet som att ta en kopia av ett original det blir inte lika skarpt för att inte tala om att ta en kopia på en kopia. 

Vad är då sant? Vad är originalet? 

Vår egen upplevelse är vår sanning men troligen inte någon annans sanning. Även källan är en tolkning av det som hände men så nära sanningen vi kan komma. Ju längre vi kommer från källan desto mer osant blir det. Utrymmen för tolkningar ökar logaritmiskt. 

Även det jag skriver är min tolkning av världen så var försiktig. Ta intryck men ta det inte för en sanning. Jag ger min bild utifrån mina egna erfarenheter, utbildning, mitt liv i sig, mitt känsloläge, mina tankar och mina sanningar och givetvis mina lögner. 

På samma sätt låter vi oss själva luras av våra egna tankar och känslor. Vi luras att tro saker och tar det för sanningar, särskilt de som handlar om oss själva. Vi kan känna oss dåliga, oälskade, ensamma och okunniga men vi kan också känna oss älskade, upplyfta, duktiga, kloka  och i gemenskap. Hjärnan är beredd att tro på allt bara vi är tillräckligt övertygande.

Så vad väljer du att tro på? Vad tror du på när det gäller omvärlden och dig själv? Är det verkligen en sanning eller bara något du matat dig med och fått till en sanning?




onsdag 6 maj 2015

Tyst!!

Var bara tyst. Säg inget. Försök inte ens. Var bara tyst och lyssna. Lyssna och du kanske kommer att höra något. Lyssna och det kanske kommer att finnas en chans för dig att höra någon annan säga något. Någon annan än du själv. Någon annans tankar och känslor utan att du är där och stör. Utan att du är där och tar över och mer fokuserar på vad du ska säga och vad du har att komma med. 

Var bara tyst. 

Det finns en chans, den kanske är liten, men det finns en chans att andra inte givit upp utan de fortfarande är beredda att berätta något genuint för dig som du inte fått höra förut.

Ofta har vi alldeles för mycket att säga och alldeles för lite intresse att lyssna på andra. Lyssna på någon annan och höra sådant som Google och Wikipedia aldrig kan berätta. Höra någon berätta om deras egna tankar och deras egna känslor. Lyssna på deras erfarenheter och hur de ser på livet. Deras liv och deras liv i gemenskap med andra. Det finns en källa betydligt mycket större än du någonsin anar. En källa fylld av rikedomar som också är en del av det som formar denna värld. 

När vi börjar lyssna finns en chans att vi kan börja lära oss något nytt. Det finns då en chans att vi kanske rent av kan börja lära oss lite mer om oss själva. 

Att vara intresserad och närvarande i mötet skapar ett möte som är något helt annat. 

Hur stod andra ut och än idag ibland kan jag känna och bli förvånad över hur andra står ut när jag är för mycket i mig själv och inte lyssnar. Risken som jag tagit länge är att de slutar lyssna. 

Ibland får jag bevis och det blir tydligt, det är i mitt samtal med andra som terapeut. När jag fokuserar på att lyssna blir det ett helt annat resultat. När jag är genuint närvarande blir också effekterna precis på det sätt det ska vara. 

Har du svårt för att lyssna? Tänk efter nu!  När valde du att lyssna på andras tankar och känslor och på deras historia utan att bli avbruten av dig? 


måndag 4 maj 2015

Besserwisser

Veta allt och veta mer. Göra allt och göra bättre. Ha åsikter om precis allt. Kommentera allt och ha varit med om allt och gärna något mer och något bättre. Hörs över allt och över alla. Fördömer det som andra gör även om han själv gör det i smyg. 

Till en början kan det upplevas som charmerande och kunnigt. Efter ett tag märker man att det aldrig tar slut. Det finns åsikter om allt och alla. Det tystnar aldrig. 

Till slut är det ingen som orkar lyssna mer. Han tar allt utrymme. Till slut går alla och han står själv kvar. 

Besserwissern har tagit sin plats och nu står han till slut där själv. Ingen annan orkar med honom, i bästa fall inte ens han själv. 

För honom eller henne kan det ta ett helt liv och ändå inser han eller hon inte vad det var som hände. För andra kan det hända att insikten kan komma tidigare och då finns det en chans att han eller hon kan göra något åt det. 

Jag skapade min kontroll genom att ha åsikter om en massa även om sådant jag inte visste. Jag gjorde mig märkvärdig och jag fördömde. Jag lät andra förstå att jag kanske visste. Jag hade en undermedveten plan om att ha kontroll och att ta fördel för att aldrig mer bli sårad. Jag såg det inte då utan först för några år sedan. 

Strategin var värdelös. Detta gjorde mig bara mer och mer ensam. 

Jag visste inte hur jag skulle fånga kärlek inom mig. Jag trodde att min kropp skulle fyllas med annat. 

Har du en sådan beteende som jag hade? eller har du själv hitta vägen därifrån? 

Kontroll... inte

När vi känner oss styrda har vi gjort ett eget val. Vi har valt att lyssna på det som finns utanför oss själva. Allt vad som sker eller som vi tänker sker utanför oss själva låter vi oss styras av. Det styr vårt sätt att leva, andra val vi gör och även vad vi väljer att tänka om oss själva och om de val vi gör. Detta utanför är som en domare som likt en ägare av en marionett styr varje tanke, varje känsla och varje rörelse vi gör. Vi är ägda.

Men det finns en listig plan som låter detta ske. Det finns ett syfte. Syftet är så klart något som vi själva styr över. Syftet är att vi av någon anledning, någon gång i något sammanhang upplevde något som vi inte vill ska ske igen. Det kan vara vid ett tillfälle eller en kombination av tillfällen, som en del av vår uppväxt. Självkänslan har fått sig en rejäl käftsmäll och sådant gör ont. Bäst att passa sig så att det inte händer igen. 

Mina käftsmällar fick jag i min uppväxt. Självkänslan kom på sparlåga och jag byggde upp strategier mot allt. Rädslan att bli lämnad var överhängande och min strategi väl utvecklad för att detta inte skulle ske igen. Andra hade något som jag saknade. Andra kunde ge det jag själv aldrig skulle kunna få. Med andras hjälp skulle jag vara säker. Jag byggde upp måsten och kontroll. 

Det var bara en sak jag missade.

Min plan och mitt agerande skulle leda mig precis dit jag inte ville. Min plan skulle leda mig till den största av rädslor.

Hur kunde det bli så här? Hur var det möjligt att det som jag kämpade för att slippa få uppleva ledde mig dit jag inte ville vara?

Det fanns en lite bakplan, som jag själv inte var medveten om. Bakplanen som låg gömd i mitt undermedvetna. Jag hade ett ego som ville något annat. Det fanns en gömd plan som bekräftade det jag själv kände innerst inne och som jag sällan konkret kunde ta på, men som fanns där.

Bekräftelsen på att jag var ingen, skulle aldrig bli någon och mitt straff var att för alltid vara ensam.

Slugt låg detta nästan ohört i bakgrunden, lätt viskande. Allt jag gjorde ledde mig dit jag själv trodde jag inte ville komma, i mitt medvetande. Allt ledde mig sakta sakta till ensamhet. Min dominans, min självcentrering, min självspäkning, min ovilja att göra som andra ville, mitt sätt att själv sätta mig själv i centrum.

Allt jag gjorde för att slippa ledde mig närmare det jag inte ville.

Mitt undermedvetna hade en annan plan än mitt medvetna. Mitt undermedvetna vann.

Mitt arbete att ändra detta handlade om att förändra mitt undermedvetna så att det undermedvetna fortfarande fick vinna men med ett helt annat syfte.

Det finns en plan, som jag en gång i tiden fick hjälp med att lägga som skiljde sig avservärt från min egen medvetna plan.

Har du koll på ditt medvetna och ditt undermedvetna? Har du en plan som leder dig rätt?

söndag 3 maj 2015

Full

"Jag var full en gång för länge sedan, på knäna kröp jag fram..." 

En känd start på en dryckesvisa. Ni kanske känner igen den. Det finns många visor som handlar om att supa sig full och om spritens fantastiska gåva och misär. Spriten har funnits länge och använts bland annat som maktmedel för att ha kontroll på folket. Som med all yttre påverkan blev det för mycket och okontrollerat och idag är just spriten en oerhört stor kostnad för samhället samtidigt som samhället fortsätter att tjäna pengar på den. 

"-Men jag tycker om sprit och jag dricker för att det är trevligt och gott".Visst det är sant det börjar så och för många slutar det så med och inget mer. Men för många andra stannar det inte där. Spriten tar över. 

När den tar över handlar det om att vi fyller oss när vi vill slippa känna. Som människor har vi lärt oss att fyller vi oss med något så påverkar det de känslor vi har i kroppen. 

Vi kan fylla oss med sprit, andra kemiska droger, rök, mat, svält, sex, kontroll, skära oss, jobba mycket, träna mycket, läsa mycket, upptagen i sociala medier, styrd av inkomna meddelande, behov av bekräftelse, av andra personer och dyrkan osv. När vi fyller oss tillräckligt mycket så finns det inte plats för de känslor vi vill undvika, för stunden. Det blir som störningssignaler som stör ut det vi känner innerst inne. Alla gör vi på detta sätt utan undantag. Vi har lärt oss detta sedan födseln. Känslor styr när vi är törstiga, hungriga, varma, kalla, smutsiga eller på andra sätt känner obehag och smärta som vi vill bli fria från. Känslan är vår signal att agera på något sätt. Ibland sker allt detta också autonomt. För det mesta är det bra och det går bra att agera på dessa känslor. Många gånger definitivt nödvändigt. 

Men för en del och det är ganska många om vi skulle räkna dessa, så blir det inte bra alls. Dessa, vi, fastnar i en lösning som blir en vana och som leder till behovet att få mer och mer störningssignaler för att slippa känna den känsla vi vill komma undan. Känslan av ensamhet, självförakt, oälskad, inget värd, ja vad som helst som skapar olust och smärta i oss. 

Vi blir våra känslor och gör allt, precis allt för att komma undan den känsla vi en gång kände och är rädd för att känna igen. Vi vet också att den känsla vi får när vi har "baksmälla" av något slag är ätter värre och därför måste vi öka störningssignalerna än mer. 

Så här pågår det. Vi fyller oss själva för att slippa känna. Vi fyller oss själva och tar risker som till slut leder oss till någon slags död. Samtidigt som vi paradoxalt är rädda för att dö. 

Drogen är i alla lägen något som eskalerar tills vi inte själva ser vad som händer. Vi blir en del av beteendet och det blir vår personlighet. Många kommer inte att inse detta, ända in i döden. Några hittar en väg ut genom att våga välja något annat än "döden".

Min morfar fyllde sig med bekräftelse, min mormor dog som ett offer, min mamma på samma sätt. Min far dog av sviterna av bekräftelse och alkohol. Jag själv fastnade i bekräftelseträsket och tog risker både med min familj och med min kropp som skulle kunna bli min död. 

Jag har sett mycket av detta på nära håll och jag ser fortfarande mycket av detta. Vi går omkring och är rädda och lider och vi hittar våra egna sätt att "medicinera" för att slippa känna. Vårt sätt att agera smittas sedan över till våra barn. Är det det vi vill? 

Vad fyller du dig med som kanske smittas över till dina närmaste?