Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

fredag 31 juli 2015

Regn

Har nu varit på semester snart 3 veckor. Vi har varit på landet och det är oftast väldigt skönt och avslappnande. Oftast är det sol på sommaren och ofta ett underbart sätt att koppla av. Det vilar ett lugn på ön.

Denna sommar har däremot blivit en utmaning för mig. Jag inser att det varken är smart eller att det leder någon vart att klaga, tvärt om för då svärtar jag ner här och nu ytterligare och låter något annat bestämma över hur jag ska må. Men ändå så verkar det som vädret för en smula vunnit. Jag känner mig irriterad och jag beter mig på ett sätt i småsaker som gör att jag just nu är formligen knäpp. Det kryper under huden och det skapar olust. Varje liten gnutta sol som visat sig och nu särskilt  i helgen får mig att se det jag saknat och förbanna att jag har mer arbetasdagar kvar till nästa sommar än semester nästa år. Fötterna fortsätter vara kalla och badvattnets temperatur vägra krypa över 18 grader. 

I samma stund jag tillåter mig beklaga mig en stund så inser jag hur tokigt det är. Acceptera, gör nya val, se fördelar, gör det du vill även fast det inte är sommar och sol. Vad är det egentligen som hindrar mig?

Denna dag ser jag blå himmel. Härligt! Nu kan vi sitta ute. Är det mulet och grått får jag sitta inne. Tänk vad många saker man kan göra inomhus. Elda i spisen på sommaren det går inte när det är varmt. Bastu kan man bada i alla väder. 

Jag har alltid möjlighet att göra andra val och nya val jämfört med de val jag gjort sekunden innan. Acceptera och anpassa mig till omständigheterna och göra val som får mig att må bra utifrån situation. 

Att sitta kvar och älta som i detta kalla väder gör även stunden nu olidlig. Det blir som om regn blir dubbelt plågsamt då. 

Så härliga regn välkommen! 

Hur påverkas du av väder? 


Avundsjuk

"- Jag är så avundsjuk, jag är så avundsjuk...." sjunger Nanne Grönvall. Ja jag märker att min avundsjukan dyker upp ibland. Det blir mindre och mindre men den finns där om jag inte är uppmärksam. Jag har varit avundsjuk på vad andra har som inte jag har och jag har varit avundsjuk på egenskaper andra har jag saknar. Jag jämförde och jag var uppmärksam på allt som jag inte hade. Andra hade stora nya bilar, hus, fina sjötomter och lyckliga familjer. Andra hade ett bra jobb och bra betalt. Andra lyckades i livet och verkade ha guldbyxor. Andra hade fått egenskaper i livet jag fått kämpa för. Det blev en mängd saker jag jämförde mig med och där jag såg att jag inte lyckats lika väl. 

Desto mer jag jämförde desto mer kom jag bort från mig själv och blev sjuk av missunnsamhet och avundsjuka. Det fanns alltid något som jag kunde jämföra mig med. Jag var verkligen inte nöjd.

När jag väljer att jämföra och titt utanför mig själv vad andra har slutar jag också att se vad jag faktiskt har. Jag slutar att vara närvarande i det som är och för mig själv bort från mig själv och bort från det som faktiskt är nu. Jag accepterar inte det som är. Vad det än är, är det något annat än det som är just nu. Avundsjukan  får mig att tvivla på mig själv och jag missar vad jag faktiskt har och kan vara tacksam för. Jag missar att se mig själv.

Vad vet jag om andras kamp och slit? Vad vet jag om vilka uppoffringar andra har gjort eller behöver göra? Vad vet jag om hur resan varit för dessa personer? Det jag ser är ett yttre resultat, inget annat. 

Bakom varje resultat ligger ett arbete och en uppoffring. Bakom varje resultat finns ett antal misslyckanden. Bakom varje resultat finns det också ett risktagande. Allt har ett pris och vilket pris det är har vi ingen aning om. 

Avundsjuka är ett sätt för oss att inte acceptera det som är och smita från något. Avundsjukan får oss att låte bli att vara tacksamma för det som är och inte se det som vi faktiskt har. Avundsjuk är energi vi lägger på något annat, när vi inte är nöjd med den egena situationen. Oftast handlar avundsjukan om saker men det kan också handla om utseenden, egenskaper eller egentligen vad som helst. 

Vi kan verkligen bli sjuka av avund och offra nästan vad som helst för att få det som vi tror att alla andra har. Vi kan till och med bleka vårt skinn eller operera vår kropp för att få något som andra har. Gränserna för vad vi kan tänka oss göra utsuddas.

Ändå är det precis detta vi inte ska göra om vi vill ha ett rikt liv. Det är egentligen så långt ifrån vi kan komma när det gäller hur vi ska lyckas.

Många, kanske rent av de flesta har ingen aning. Några få har hittat en väg som kanske leder dit. Någon enstaka är redan där. Att förstå vad lycka egentligen är, är svårt. Vi vill gärna skapa lycka med sådant som kommer utifrån men de flesta kanske alla misslyckas med just det.

Lyckan ligger i det vi redan har. Vi saknar inget och kommer aldrig att göra för vi har redan allt, det är bara det att vi inte riktigt än fattat det. Vi har allt! Vi har allt! Vi har allt! Läs det igen! Jag, du, vi har allt! Vi behöver inget mer. Vi har haft allt från första början. 

Egentligen är avundsjuka en illusion eftersom vi har allt redan från början så finns det inget att vara avundsjuk på. Vi saknar inget utan det är perfekt som det är och vi är perfekta som vi är.  

Är du avundsjuk och i så fall varför? 

torsdag 30 juli 2015

Svartsjuk

På förekommen anledning från en av mina läsare tar jag idag upp ämnet svartsjuk. Att vara svartsjuk eller att leva med någon som är svartsjuk.

Svartsjuk är egentligen en beskrivning av någon som inte litar på det han eller hon får höra eller se eller möter en konkurrens i den relation ett par har oavsett om det är en kärleksrelation, en inte ännu startad kärleksrelation, en kompisrelation eller någon annan typ av relation som t.ex. barn/ mamma. Det är inte omöjligt att första konflikten uppstår med "första kärleken", mamma/ son och pappa/ dotter och den konkurrens som uppstår i familjen. 

För många kan svartsjuka bli oerhört jobbigt att hantera och bidrar till slut att relationen upphör. Svartsjuka kan verkligen bli just sjuka.

Svartsjuka är en konflikt som uppstår mellan känslor och tankar. Att höra en sak men känna något annat. Det blir lätt för den som är "sjuk" att läsa in saker i det som sägs som egentligen inte sagts. Den "sjuke" tolkar in sådant som stämmer med de känslor som den "sjuke" har. 

Var kommer dessa känslor ifrån? Antingen så har den som är svartsjuk tidigare erfarenheter och gamla känslor som återupplevs oavsett vad som händer i relationen eller så finns det fog för att vara svartsjuk för att den andra är otrogen, flörtig eller faktiskt har en relation med någon annan. Svartsjuka är ett uttryck för känslor i en icke uttalad eller bekräftad kärlek eller misstänksamhet i en relation som i sin grund handlar om brist på tillit. Känslor tar över intellektet och tankarna. 

Ibland är det befogat eftersom det ligger ett svek i det som sker. Ibland är det kanske inte befogat då det är rester från tidigare svek som spökar och som inte alls har med den aktuella relationen att göra. Ibland handlar det om att den andre har ett sätt som bidrar till att skapa otrygghet i relationen. Ibland är det bara känslor som skapar inre konflikter i relationer och förväntningar som aldrig uttalats. 

Svartsjuka gör den "sjuke" riktigt sjuk och det blir som en stark inre konflikt. Som alla inre tankar är det viktigt att just få ut sig de känslor man har och våga tala om det. Antingen tala med någon neutral person som en terapeut eller/ också tala med partnern det gäller. "- När du gör så, då känner jag så." Denna typ av förmedling är tydlig och kan inte ifrågasättas eftersom det just är de egna känslorna vi talar om och de är sanna för oss i stunden. 

Svartsjuka är bara en inre konflikt av många andra men har blivit lätt att ta till som uttryck i olika situationer.

Vi har ansvar till 100 % för oss själva i vad vi tänker, känner och gör i en relation men vi har bara ansvar för 50 % av relationen. Vi själva få ta på oss det som har med oss själva att göra som t.ex. att gamla känslor korsar vägen i relationen och att vara ärlig med med bl.a. det vi känner. Vi har däremot inte ansvar för sådant som den andra faktiskt gör, känner eller tänker. Så i svartsjuka behöver vi själva reda ut om det handlar om oss själva eller om det är sådant som handlar om den andra. Kärleken kanske aldrig uttalats, partnern är flörtig på ett sätt som inte känns bra, du själv bär på en kronisk svartsjuka i relationer eller kanske så är svartsjukan en naturlig process på vägen till kärlek, i uppväxten eller i uppbyggnaden av tilliten.

Det viktigaste med vad vi känner är att vi vågar tala med någon eller med den det berör. Att vi är ärliga med vad vi känner och vilka tankar vi har och att vi skiljer på det som är sker utanför oss själva och innan för oss själva.

Det kan så klart vara så att vi själva först måste göra upp med vårt eget inre eller att den vi lever med inte är den som vi ska leva med på grund av den andras beteenden. Detta gäller oavsett om vi är den som är svartsjuk eller vi utsätts för svartsjuka.

Vi behöver i sådana här lägen alltid sortera vad vi känner och vad vi tänker samt alltid göra ett val som handlar om vad som är bäst för oss själva.

Att fortsätta leva med någon som är svartsjuk eller vara svartsjuka i sin kropp kommer på sikt att göra personen riktigt sjuka om personerna inte gör något åt det. 

Är du svartsjuk ibland eller utsätts för svartsjuka? 


onsdag 29 juli 2015

Smutsar ner livet

Jag tror att alla i stunder verkligen ångrat något som vi själva gjort. Tänk om vi hade och tänk om jag inte. Vi fattade verkligen ett tokigt beslut som senare gav ett riktigt surt resultat. Hur mycket vi än tänker på det så finns det ändå ingen chans att det som skett kommer att kunna förändras eftersom allt redan just skett. Det enda som faktiskt sker är att jag smutsar ner det som faktiskt sker just nu. Jag låter det som skett påverka det som sker. Det betyder egentligen att jag låter mig själv straffas två gånger, både då och nu eller kanske rentav flera gånger. 

Samma gäller egentligen i allt som jag släpar med mig från min historia. Saker som andra gjort mot mig och vad jag gjort mot andra blir som ständiga följeslagare och smutsar ner allt liv jag lever just nu och i framtiden. 

Det är som ett smutsigt okammat hår, det kommer att fortsätta vara smutsigt och okammat om jag inte tvättar det och kammar ut det. Att bara låta tiden gå förändrar inget. Min hjärna behöver tvättas och kammas ut på samma sätt som mitt hår. Vi behöver tvåla in och lösa upp de tankar vi har som gör att vi inte kan leva ett bra liv idag. Vi behöver räta ut och frigöra de tankeslingor vi har så att hjärnan kan tänka klart och se allt som finns i livet och inte bara det som varit. Det kan vara svårt att se det vackra bakom, genom ett hår som är smutsigt och är i oreda.

Ibland behöver smuts tas bort med smuts, det är lite så det är med mycket annat. Vin kan faktiskt tas bort med vin och en tuschpenna som felaktigt använts på en whitboard kan bidra till att ta bort det jag skrivit. Det är bra att gå ner och rensa i sitt förflutna för att få reda på varför historien är viktig att hänga kvar i. Det finns en orsak och det finns ett syfte som gör att jag krampaktigt håller mig kvar även fast jag vet att jag definitivt inte kan ändra på det som skett. 

Vårt ältande har ett syfte som om vi önskade och trodde att om vi smutsar ner i det liv vi lever så kommer vi att kunna ändra det som varit.

När jag formulerar det på detta sätt så skriker hjärnan så klart att det är omöjligt att ändra på historien, men varför är det då så väldigt många av oss som ändå lägger väldigt mycket energi på att inte acceptera det som skett? Jo för om jag accepterar det som skett så tar jag bort sista hoppet till att det inte ska ha skett. Jag slutar att hoppas, jag kan inte längre komma undan. Jag blir tvungen att ta tag i min egen situation och jag vet att det är bara jag som kan göra det. Jag kan inte längre skylla något på någon annan utan allt faller tillbaka på mig. Vill jag slippa smutsa ner mitt liv är det jag själv som måste tvätta mig själv ren.

Smutsar du ner ditt liv med din historia? 

tisdag 28 juli 2015

Arvet

Allt som kommer till mig på olika sätt ger mig olika tankar. I går lyssnade jag på avslutningen av ett radioprogram som tog upp ett viktigt ämne, vårt arv. Jag talar då inte om det ekonomiska arvet som förvisso kan skapa en massa bekymmer för de efterlevande. Nej jag tänker på det sociala arvet. Sociala arvet handlar om vad vi ärver i form av beteenden, ansiktsuttryck, yrkesval, klasstillhörighet, sorg, ilska, skam och skuld bara för att ta några exempel. Vi ärver mer än vi kanske tror och arvet är inte alltid till vår fördel. 

Vi lär oss en massa i vår uppväxt. Det handlar om att gå och att tala, det handlar om det vi lär oss i skolan och tillsammans med andra. Vi lär oss grundläggande värderingar och vilka vi kan tycka om eller ogilla. Vi lär oss sätt som är framgångsrika eller inte och vi lär oss att undvika rädsla. Vi lär olika sätt att bli tillfredsställda och bekräftade. Allt har sin grund från de vi växte upp med och som la grunden för vad som är rätt och fel. Vår anknytning till våra föräldrar blir den prägling som vi har att hantera resten av vårt liv. Det bara är så. 

Vi kan gilla det eller inte. Men det vi lärt oss är en del av det som gör oss själva till oss. Mig till mig och dig till dig. Vissa kanske säger:- Jag ska inte bli som min mamma eller pappa, ändå blir det mycket som blir just på det sättet som vi önskar undvika. Vi är präglade.

Andra tycker att detta något verkligen ska unvikas och gör då precis tvärt om till och med för mycket åt andra hållet så att även det blir en belastning för dem själva och nästa generation. 

Vad som vi än ärvt och hur det än har varit har vi alla ändå möjlighet att lära om och göra nya val. Arvet är inget måste även fast arvet kan vara svårt att se och svårt att ändra på. Vi kan bära på en sorg eller en ilska som inte ens är vår egen. Vi kan bära på en skam eller en skuld som vi aldrig själva varit en del av. 

Arv kan förflytta sig mellan flera generationer. Arv kan också bäras av grupper och till och med ett helt land. Vi växer in i ett sätt att förhålla oss. Israel och Palestina. Svarta och vita. Asien och västvärlden. Irland och England. Djurgården och AIK. Tjänstemän och arbetare. Storstadsbo och de som bor på landsbygden. Vi lär oss att älska och vi lär oss att hata. Det handlar om vi mot dom. Ändå är detta bara ett arv som vi tillåter fortgå som nya generationer inte ens eller knappt vet orsaken till. 

Jag ärvde en massa olika sätt att förhålla mig till andra och hur jag skulle göra för att bli bekräftad. Sådant som jag hatade som barn men som jag ändå tagit till mig som vuxen. Jag lärde mig om vi och dom och jag lärde mig att älska eller hata. Jag lärde mig beteende om att visa ilska och vara otålig och jag lärde mig att fördömma andra. Jag lärde mig att var dominant och jag lärde mig att ha dålig självkänsla. Men jag lärde mig också att ta initiativ och sköta ett hem, jag lärde mig att bry mig om andra och vara lyhörd. Jag lärde mig sådant jag inte ville jag skulle vara som förälder. Jag lärde mig vikten av att reflektera och tala med andra och jag lärde mig att vara social.

Det låg en rädsla, en skam och en sorg i min familj som jag både förstärkt och hittat vägar där ifrån men som samtidigt präglat och lärt mig mycket i livet. Det har inte alltid varit lätt och lärdomen har smärtat men jag har lärt mig. Jag fick ärva vissa saker och andra har fått ärva andra saker från sin familj. En del på gott och en del på ont, men likväl arv som vi alla får hantera på olika sätt. 

Min vilja att reflektera och min vilja att förändra gör att jag idag har en möjlighet att välja så som jag vill ha det. 

Vad bär du på för arv som du vill ha eller som du skulle önska att du var utan? 

måndag 27 juli 2015

Gör dig frisk- förlåt

EÄltande och att leva kvar i vår historia påverkar inte enbart våra våra tankar och våra känslor. Att bära på gamla känslor påverkar allt i vår kropp och gör oss sjuka. Hela vårt totala system sitter ihop. 

Att bära på hemska minnen, hemska upplevelser och bitterhet får oss sjuka. Kroppen har en obalans som påverkar minsta lilla cell. 

För att inte bli sjuk behöver vi göra oss av med det som påverkar vårt system. Vi behöver ta bort det grus som gör att vårt maskineri kärvar. När jag formulerat det på detta sätt blir det på något sätt självklart. Saker som finns i oss som vi inte borde bära på påverkar oss så klart. 

Bär vi på saker som gör att vi inte lever ett liv fullt ut behöver vi göra oss av med det. Det finns också bara en person som kan göra det och det är vi själva. Vi behöver göra ett arbete för att detta ska ske. Vi behöver befria oss själva från gruset. 

Hur gör vi då för att bli av med gruset? 

Vi behöver arbeta med oss själva och komma till den punkt när vi kan förlåta de som vi tycker gjort något och be om ursäkt för det vi gjort. Vi behöver säga farväl till det grus som stört vårt system allt för länge. 

När gruset är bort kommer systemet sakta att läka och maskineriet kommer att fungera på ett helt annat sätt framöver. Risken för att vi blir sjuka minskar och de sjukdomar vi kanske fått har större chans att läka. 

Hjärna och kropp verkar i ett system och det är självklar att de påverkar varandra. Vi behöver ta hand om både kropp och hjärna. 

Vi kommer inte att ha ett bra liv om inte hjärnan är i balans. Vi kommer inte att ha ett bra liv om inte kroppen är i balans.

När jag lyckats förlåta och bett om ursäkt för allt det jag gjort kommer jag i balans och jag är då också mer beredd att ta hand om min kropp. För att min bil ska fungera väl och hålla länge räcker det inte enbart med att bara tvätta den och polera lacken. Jag behöver också se till att den får bra med smörjning, bensin, byta ut delar som blir trasiga, lagom med luft i däcken, däck som är hela och har mönster, köra den på ett snällt vis och att jag sköter den innuti. Då kan bilen leva mycket länge och må bra under resan. 

Jag skötte inte mitt inre vilket gjorde att jag inte tillräckligt skötte mitt yttre. Jag tog inte hand om mig. Både mitt rykte och min kropp fick slitag. Nu arbetar jag för att reparera båda delarna. 

Kan du känna att ditt inre också påverkar din kropp? 

söndag 26 juli 2015

Älta

Älta betyder att jag åter och åter igen repeterar i mitt huvud något som har hänt. Jag beklagar mig och stannar kvar i något som längre inte är. Jag vägrar att släppa något av en orsak. 

Jag håller mig kvar vid något kanske för att jag kan få andra att tycka synd om mig och då blir jag bekräftad. Jag kan vara kvar i det för att jag någonstans anklagar mig själv för det som hänt. Jag kan ha orsaker att vara kvar i det för att jag inte accepterat det som faktiskt hänt. Jag är kvar för att jag känner skam eller skuld. Jag är kvar i det för om jag lämnar ältandet är mycket mer hemskt än att ha kvar något som jag känner igen. Jag identifierar mig med personligheten att älta. Ältandet är något jag ärvt från min uppväxt.

Ni ser orsakerna till mitt ältande kan vara många. En sak är sant och det är att ältandet har en funktion för oss annars hade vi inte valt att älta. Frågan är bara om den funktionen är tillräckligt positiv för oss. Det kan bara var och en avgöra. 

Vad som är uppenbart är att ältandet aldrig kommer att innebära en förändring av historien. Den kommer aldrig att få något ogjort. 

Så länge jag ältar kommer jag också att överlåta mitt mående till något som aldrig kan läka mig. Jag överlåter det till något som skett utanför mig själv. 

Vad jag väljer är upp till mig.

I läkandet ligger att först acceptera det som skett. Genom att acceptera ser jag också till att avsluta det som skett. Först då kan jag bestämma vad jag vill ska ske istället. 

Ältandet är var och ens ensak men vanligtvis bidrar ältandet enbart till ett fortsatt dåligt mående.

Jag minns att jag ältande länge i perioder och att jag ibland sa att jag ville älta för att jag ville att andra skulle förstå hur mycket jag led. Ältandet gav mig inget mer än att jag fortsatte att plåga mig.  Ältandet förstörde mycket för mig både på kort och lång sikt. 

Ältar du och i så fall varför? 

lördag 25 juli 2015

Välja vs välja att inte välja

Vi väljer det liv vi vill leva. Detta är något som är avgörande och viktigt att ständigt påpeka. Det är mina val som skapar mitt liv. 

När jag väljer att flytta över ansvaret för mitt eget liv till någon annan eller något annat tappar jag i samma stund möjligheten att själv äga frågan. Jag har då överlåtit ansvaret utanför mig själv. Enda chansen att påverka mitt eget liv är att återta makten över mitt eget liv genom att inse att jag själv helt och hållet alltid har ägt, äger och att jag alltid kommer att äga ansvaret helt själv. Vem skulle annars göra det? 

Jag kan t.ex välja att observera vad andra gör och se hur andra har det på Facebook och bli avundsjuk på andras liv eller så kan jag välja att delta genom att vara aktiv, ta initiativ och delta i det jag vill delta i. Jag blir en del av att delta i stället för en del i observerandet. Jag kan välja att vänta på att andra ska höra av sig till mig och under tiden uppleva att jag är ensam eller så kan jag välja att höra av mig till andra och föreslå eller bjuda in till en träff. Mitt liv har alltid och kommer alltid att styras av mig själv i förhållande till det som sker. Jag har alltid ett val. Alltid. Jag väljer att äga eller låta någon annan äga. Jag må vara sjuk, fattig, orkeslös eller något annat. Jag kan förbanna det eller så kan jag välja att förhålla mig till det på annat sätt.

Jag behöver accepter det som är och utifrån det besluta hur jag vill ha det. Inget är fel och inget är rätt för det är bara jag själv som får ta konsekvenserna av allt som ser. 

Det låter kanske både självklart och som att öppna en redan öppen dörr men ändå är detta avgörande och viktigt. Jag behöver säga det till mig själv och jag skriver det här. Acceptera, göra mina val och göra det jag valt. Egentligen är det precis så jag gjort hela mitt liv, du med, skillnaden är bara det att sedan ett antal år tillbaka är jag också medveten om det, kanske du med. 

Var befinner du dig i denna medvetenhet? 


fredag 24 juli 2015

Default

Jag har ett defaultläge. Du har ett defaultläge. Alla har ett defaultläge. Vi gör  saker i första hand för vi lärt oss en gång i tiden att det hjälpte oss eller så gör vi det utifrån värderingar, snabb tillfredställelse eller en grundrädsla. Vi agerar eller tänker automatiskt på ett särskilt sätt. Vi skapar rutiner som gör att när något händer som är på ett speciellt sätt så vet vi vad vi ska göra. Det är så hjärnan fungerar oavsett om det är bra eller inte. Allt är bra i normala former men när det överdrivs och blir i obalans blir det skadligt för oss. 

Defaultläge var kanske bra en gång i tiden för då var det nödvändigt. Du hade inte något annat val eller så kanske det var så att det val du gjorde var det val som gav dig minst obehag. Eller så fick du en kicka av det som du tyckte om.

Oftast när vi blir äldre så fortsätter vi att agera automatiskt på samma sätt i olika känslolägen. Vi har ett defaultläge.

Vi tänker för mycket, vi känner för mycket eller vi gör för mycket. Vi överagerar eller överdriver på ett sätt som inte blir bra för oss. På kort sikt känns det väldigt bra men på lång sikt kan det vara förödande. Reaktionerna vi lärt oss och effekterna vi söker som vi känner igen för oss in i situationer som ibland skapar sådant vi någon stan förstår inte blir bra för oss men samtidigt är ger oss just den effekter vi vill ha eller att inte gör det skulle få betydligt mer negativa effekter.  

Mitt eget defaultläge var kaos och att bli sedd. Detta styrde allt jag gjorde även när det skapade effekter jag intellektuellt inte ville ha. Jag hade ett defaultläge att få kickar av att äta ibland och jag lät filmer föra mina tankar iväg någon annan stans. 

Det finns fler defaultlägen, fler än vi anar. Jag har säkert inte ännu hittat alla. Vissa som ändrats, andra som är kvar några som helt försvunnit. 

Det är inget fel på defaultlägen det handlar mer om just om de jag har är bra för mig eller inte. Handlar det om att fly eller hitta den lösningen som ger fortast kick eller handlar det om bra beslut. 

Vad jag egentligen behöver göra är att jag behöver lyssna på vilka defaultlägen jag har och vända på dessa ut och in för att ta reda på om jag vill ha dessa kvar eller  inte. Först då har jag fattat medvetna beslut som förhoppningsvis leder mig rätt och som gör mig till den människa jag vill vara.

Vilka är dina defaultlägen? 

torsdag 23 juli 2015

Ändra på andra

I en relation, med kompisar, i ett möte när syftena och förutsättningarna för mötet överensstämmer blir det ofta ett bra möte och en bra relation. Det saknas något dolt och därför blir relationen öppen och mer förutsättningslös för båda parter. Det finns ingen anledning till att misstänka dolda syften eller avsikter. Sådant märks oftast till slut på ett eller annat sätt.  

Men så fort jag själv eller den jag möter eller har relation med har andra dolda syften märks detta oftast direkt. Om jag själv har det blir det jag säger eller gör otydligt eller mindre övertygande. Jag agerar på ett oärligt sätt som förr eller senare kommer att avslöjas. 

Märker jag detta hos den andra att det kan vara oklara eller dolda syften behöver jag själv fundera över hur jag vill förhålla mig till det. 

Det är lätt i dessa stunder att bli osäker och vilja avslöja den andras egentlig syfte. Både för att det gör mig själv osäker men också för att bli klar över om syftena är öppna och förutsättningslösa eller dolda och riktade. 

Allt detta är givetvis sådant som enbart pågår i mitt eget huvud. Så länge det är misstankar och gissningar så har jag egentligen ingen aning. I slutändan handlar detta om tillit till den andra men också givetvis förutsättningarna för att andra ska kunna ha tillit till mig. 

Skit in skit ut. Det är en grundad regel. Mitt ansvar är att ta hand om det jag tänker och känner och ta konsekvenserna av det som jag gör så att gott in blir gott ut. Andra kan göra andra val och i det läget är det viktigt att jag tar konsekvenserna av det så att skit utanför mig själv ändå blir gott för min egen del vilket skulle kunna sammanfattas i att andras skit behöver inte bli min skit.

Jag har alltid möjlighet att göra mina egna val oavsett vilka val andra gör. Det är det som är så fantastiskt. Ingen behöver tycka, tänka, känna eller handla som mig utan det är enbart min ensak. När jag gör som jag vill och är ärlig mot mig själv i dessa val kan det inte bli fel. Det blir en intekonflikt.

Brukar du vilja ändra på andra? 

onsdag 22 juli 2015

Bekräftelsesökare

Jag har varit och är säkert ibland fortfarande en bekräftelsesökare. Jag har behövt erkänna det.

Det har varit mycket värre och jag är tacksam att jag delvis stigit av det tåget. Bekräftelsen går jag igång på och triggar mig både att leverera och att leverera över förväntan. Bekräftelsen finns över allt och jag har de senaste 10 åren arbetat hårt för att kunna prestera utan att skapa egna förväntningar om bekräftelse. Inte lyfta fram mig själv utan att se mig själv som en del av något gemensamt. Jag vill inte framhäva mig för jag vet att det bär åt fel håll för mig. Däremot gärna vara en del av något och känna en trygghet i att det jag ger av mig är så gott jag kan och att jag är tacksam för att jag får ge. 

Jag behöver förminska min storhet och förstora min litenhet. Jag behöver hitta ett mellanläge men ändå vara tacksam för det jag kan, det jag gör, det jag tänker och det jag känner.  

Jag duger som jag är och är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är jag och det jag levererar är en del av mig på samma sätt som det som andra levererar är en del av dessa. 

Idag känner jag ett lugn i kroppen som gör att det är enkelt att säga det jag säger och inte heller agera på det. Ibland händer det att jag får en släng av bekräftelse och högmod. Då tänker jag: - Aha där är du som jag hållt borta. Så du är och hälsar på. 

Att bli av med bekräftelsen eller att minska på den gör livet mycket lättare att leva och det finns nu tid till så mycket annat som bekräftelsen tidigare tog. Jag inser att bekräftelsen var en förlust som jag gick och bar på i tron att jag förlorat något. Det var detta som ledde till den ständiga jakten. Idag vet jag att jag inte saknar något utan redan från början haft allt. 

Däremot har jag kvar en del beteenden som är rester av mitt bekräftelsesökande.
Jag gillar att tala med människor och jag tar gärna kontakt för att få snacka en stund. Idag känns det mer som något trevligt än ett behöva av att själv synas. Samtalen blir också mer lyssnande än ensidigt talande. 

En sak lever däremot kvar och blev tydlig för mig för några år sedan och det är jakten på att människor ska läsa min blogg. Ja kanske inte en jakt men mer någon slags bekräftelse på att andra läser det jag skriver varje dag. Jag skriver för att det känns bra för mig men jag har också en förhoppning om att andra ska hitta något hos sig. Det hade kunnat stanna vid det men det gör det inte utan jag söker också bekräftelse på att andra faktiskt ser det och kanske läser det. I Facebook går detta att följa till viss del. Det blir en siffra som kan vara låg eller hög och är den hög blir det en bekräftelse som jag jagar. Jag gillar att se att det jag skriver når många och när så inte sker blir det någon slags besvikelse. Det är ingen stor sak men jag märker att jag ändå behöver vara uppmärksam på att inte ständigt kontrollera hur det går och istället bara acceptera att det är som det är. Ibland väldigt höga tittarsiffror ibland lägre. Ibland kommenterar människor på Facebook, ibland inte. 

Är bekräftelsebehov ett problem för dig? 

tisdag 21 juli 2015

Hjärnan mår som kroppen vs

Studerar boken om hjärnforskningen och det känns skönt att det går att bekräfta att hur vi tar hand om vår kropp även påverkar vår hjärna och tvärt om. Att det nu går att bekräfta också medicinskt att hjärna och kropp är viktigt att ta hand om. Minsta lilla cell som inte är i bra form påverkar alla andra celler. Det skapas olika typer av inflammationer som bidrar till obalansen och därmed stör kroppsfunktion eller hjärnfunktioner. Mår vi dåligt fysiskt har det också sin orsak psykiskt och mår vi dåligt psykiskt har det också sin orsak fysiskt. Allt sitter ihop. Kroppen är gjord för att brukas på samma sätt som hjärnan är gjord för att brukas. Får de inte sin träning och används blir de sämre. Cellernas salthalt påverkas av en massa olika yttre och inre händelser som vi till väldigt stor del kan styra över. Både hur vi tar hand om vår kropp, våra tankar och känslor. Obalans skapar till slut fel i systemet. Detta gäller allt från hur min hjärna fungerar till hur min kropp fungerar. Blir jag sjuk i kroppen har det också orsaker i min hjärna och tvärt om. 

Detta skapar hopp! Med andra ord har jag möjlighet att genom att vårda min kropp också påverka hur jag mår. På samma sätt har jag möjlighet att genom att vårda min hjärna genom att ta hand om mina tankar och känslor också möjlighet att påverka min kropp hur den drabbas av sjukdomar. 

Jag äger frågan på något sätt vilket är befriande. Till hur stor del är svårt att säga men ändå. Forskare vet till exempel att de cancerpatienter som har hopp om livet och en vilja att vilja leva och tror på att bli friska också har en större chans att  leva fortsättningsvis jämfört med de som givit upp hoppet. 

Vi blir sjuka oavsett vilken del vi missköter. Detta kan också påverka hela vårt system. 

Tack för det. 

Forskningen säger bl.a fritt översatt att om vi samlar på oss för mycket fet skapar vi inflammationer i vår kropp som gör att hjärnan fungerar sämre på grund av inflammationen som i sin tur gör att vi blir sämre på att använda vår pannlob vilket påverkar vår förmåga att fatta kloka beslut där vi tar hänsyn till alla möjliga faktorer. Vi fattar också mer underbyggda beslut på morgonen än sent på kvällen då vi på morgonen är mer utvilade. 

Inflammationer som är en obalans i kroppen påverkar kroppens samtliga celler, även hjärncellerna vilket gör att vi behöver ta hand om både vår kropp och själ oavsett vad som var orsak till inflammationen. 

Vi lever i ett system utanför oss själva och vi lever i ett system inne för oss själva. Allt hänger i hop och vi ska inte bli förvånade när systemet kommer i obalans fast vi tagit hand om vår kropp om vi samtidigt glömt att ta hand om vår hjärna.

Jag ser detta så tydligt för mig och blir mer ich mer övertygad om och stärkt av det liv jag lever idag jämfört med tidigare. 

Tack för all den kunskap jag får varje dag om hur allt hänger ihop.

Tar du både hand om din kropp (hälsa) och dina tankar och känslor?   

måndag 20 juli 2015

Mitt ego och jag

Jag är jag. Det är jag som känner kärlek och är skör. Det är jag som känner empati och berörs. Det är jag som påverkas av andras och min egen kärlek. Det är jag som bryr mig och ger utan att behöva få. Det är jag som känner att jag duger som jag är och tillåter mig att lyckas. Det är jag som förstår att alla inklusive jag själv gör så gott vi kan. Det är jag som förlåter och accepterar det som varit. Det är jag som har mitt fokus och befinner mig här och nu. Det är jag som tillåter mig att göra fel och klandrar mig inte för de misstag jag gjort. Det är jag som kan ge mig den kärlek jag behöver. Det är jag som inser att allt det jag behöver har jag redan.

I mig bor också den som ser till att jag överlever i krissituationer och kopplar på min reptilhjärna när jag så behöver. Det är också den som får mig att tycka synd om mig själv och har svårt för att förlåta. Det är den som gärna är kvar i min historia eller mer är i framtiden men definitivt inte här och nu och har svårt att acceptera. Det är den som ältar och får mig att bete mig som ett offer. Det är den som dominerar och får andra att känna sig små. Det är den som gör att jag gör saker i syfte att få inte bara för att ge. Det är den som ljuger och är osann för att få så många fördelar som möjligt och för att kunna förutse vad som ska hända. Det är mitt ego som agerar och ibland gör det svårt för mig. 

Dessa två agerar i min kropp och i mina tankar. De leverera ett parallellt liv i mig och är båda en del av mig. Jag behöver båda men jag kan själv välja vilken jag vill mata. Båda kommer alltid att finnas kvar men beroende på vilken jag matar styr vilken som dominerar i mig.

När jag arbetar med mig själv och när jag får mina lärdomar i livet går båda samma utbildning. Båda lär och förstår hur de ska förhålla sig till det de lär. Var och en utifrån sitt eget syfte. 

Jag hade länge egot som en dominerande följeslagare i mitt liv. Han tog mycket plats och förminskade mitt jag. Han skapade det liv han ville ha men inte det liv som mitt jag behövde. Idag skapar jag en annan balans och matar mitt jag för jag har insett att då överlever jag på ett annat sätt, jag lever. 

Vem matar du just nu? 

söndag 19 juli 2015

Träning är inte lätt

Vi behöver träna våra lungor och träna vår kropp. Får inte kroppen arbeta så mår den inte bra. Blodkärl, inre organ och muskler behöver rörelse och utmaning. På samma sätt är det med vår hjärna. Stimuleras hjärnan så håller den sig pigg och fortsätter att lära sig. Så länge hjärnan är frisk finns alla möjligheter till att hjärnan fortsätter att utvecklas. Stannar vi upp och inte låter hjärnan arbeta kommer hjärnan inte att utvecklas utan istället att minska ner på sin aktivitet. 

På samma sätt är det med våra tankar och känslor. Tillåter vi oss att reflektera och skapa större insikt om oss själva kommer vi också att utvecklas som människa. Vi kommer totalt sätt att få ett rikare liv där allt är möjligt oavsett ålder och andra så kallade begränsningar. 

Men ska vi utvecklas så behöver vi träna. Träna är inte lätt. Det kan ibland finnas tusen skäl till att låta bli att träna. Träna är svårt och är det inte svårt är det ingen träning. Detta gäller all typ av träning oavsett om det är kroppen, hjärnan eller själen. 

Träning blir en uppoffring samtidigt som om det inte är en uppoffring är det ingen träning. V kommer inte undan, om vi inte arbetar för det vi vill blir det inget. Det är lite det som är en del av livet. Vi sår och vi skördar. 

Vill du inget, gör inget. Vill du något så gör något. Börja med andra ord och ta reda på vad du vill. Ägna dig tid åt detta för det är inte lätt. Många har ingen aning om vad de vill när de får uppgift att svara på frågan. 

Jag har länge gått i livet och trott att saker skulle bli mig givna. Blev det inte som jag önskade kändes det orättvist och jag blev avundsjuk på vad andra hade som inte jag hade. Samtidigt har jag känt att jag saknat annat omedvetet som jag kunnat kämpat och gjort uppoffringar, hur mycket som helst. 

Vägen till en förändring för mig var att bestämma vad jag ville och utifrån det träna och kämpa för att uppnå det. Grunden till detta har handlat om rutiner och struktur och en tydlig ärlighet mot mig själv. 

Medvetet omedvetet har jag sedan successivt nått det jag önskat. 

Men det har varit mycket träning och mycket uppoffring. 

Tränar du och vad tränar du? Är det för att nå något du vill eller gör du det av något annat skäl?

lördag 18 juli 2015

Misslyckas är livet

Genom att lära utvecklas vi. Varje ny dag tar oss längre bort från då. Det vi kunde i går kan rent av vara gammal kunskap. Det som vi trodde var den absoluta sanningen i går visade sig inte alls var sant utan sanningen var långt från det vi då trodde. Vi trodde eller gjorde för sannolikt att det var på ett visst sätt.

Så kan det vara med rykten som vi trodde var sant för att vi hört någon säga det och sedan blir det vår sanning. Tidningarna är fulla av det och även Facebook. Grannen eller en nära vän berättar något som han hört eller säger sig ha sett sedan är resan igång. Men det jag fått till livs är enbart personens spegling av det som skett utifrån den personens tankar och känslor. 

Samma är det med vetenskap och forskning. Den bygger på vad man vill bevisa och göra för troligt. Alltså kan det vara styrt av vem som betalar forskningen och de personer som bedriver forskningen. Det behöver inte vara så men det kan vara så. Det kan också vara så att vi äger en gammal kunskap vi äger som bygger på gamla teorier. Ta idén om att jorden var platt. Det byggde från början på den rådande uppfattningen att den faktiskt var platt. Denna kunskap ändrades när någon vågade tänka ett steg till och på så sätt skapa en ny sanning. Hjärnforskningen idag går med en rasande fart. I detta område är det mycket gammalt som omprövas. Gamla böcker har inte samma värde idag inom detta område. Då trodde man till exempel att hjärnan inte bildade nya celler utan att vi fick vår andel celler när vi föddes och sedan avtog cellerna successivt. Idag vet man att hjärnan bildar nya celler.

Vi lär oss hela tiden. Ta inget för givet utan våga ifrågasätta och våga se saker och ting från ett annat håll. Ompröva och våga lära dig nya saker. 

Men framför allt våga misslyckas! Misslyckas är det som är livet för det är då vi lär oss. I misslyckandet får vi till oss nya kunskaper som vi aldrig hade fått om vi inte just misslyckat. I misslyckandet ligger erfarenheten. Hur många fel har jag inte gjort när jag byggde mitt hus. Idag skulle jag delvis byggt på ett annat sätt. Hur många plank har jag mätt rätt men sågat på fel sida strecket? Hur många som helst. Men jag lärde mig och det fick kosta.

Så är det i livet i övrigt. Utan mina misstag och mina misslyckanden skulle inte jag vara den person som jag är idag. Jag skulle vilja påstå att mina misslyckanden har gjort mig till den samtalsterapeut jag är idag. Utan dessa hade jag inte haft de erfarenheter jag har idag. Jag hade aldrig kunnat vägleda människor på samma sätt. 

Allt kommer genom våra misslyckanden som är en del av livet och kanske rent av så är det just livet. Hur hade ett barn kunnat lära sig så mycket på så kort tid om barnet inte misslyckat och på så sätt lärde sig att till exempel äta, gå, cykla, simma, gå i skolan, bli modig, bli glad och ledsen. 

Misslyckandet ger oss en chans att våga vilket är det barnet gör. När vi går mot att bli vuxna så försvinner modet att misslyckas. Misslyckandet blir ett hinder istället för en möjlighet. 

Vad misslyckades du sist med och vad lärde du dig? 

fredag 17 juli 2015

Myran och grenen

I en skog i en glänta mot söder där fanns en oerhört fin plats mot ett trä för att bygga ett bo. En stack för familjen Myrman. Det var många som skulle bo där och det var verkligen viktigt med att det var varmt och sol så att det gick att hålla en jämn temperatur. Familjen skulle kunna trivas och mor i huset skulle kunna få de allra bästa förutsättningarna för att producera fler till familjen. 

Myran som var en drönare hade nu funnit den perfekta platsen och allt arbete kunde börja. Det tog 3 månader att bygga stacken som efter allt slit för arbetarna, stod klar. Temperaturen var perfekt och platsen den bästa man kunde tänka sig. 

Nu satte ett febrilt arbete igång för att få till en massa nya invånare till stacken. Drottningen (myrmamman) formligen jäste av nya myrägg som pluppades ut och de fick precis den omvårdnaden de behövde. Temperaturen var perfekt för att få till en stor myrfamilj för Myrman. 

Så kom den där dagen när det började blåsa kraftigt. Så kraftigt att en väldigt stor gren rasade ner över myrstacken. Allt kom i skugga och temperaturen sjönk i stacken. Halva stacken var förstörd och det var nu stor risk att alla äggen skulle förstöras. Nya ägg gick inte att skapas innan vintern. 

Myran som ofta var en klok tänkande myra satte sig ner för att tänka. De andra arbetsmyrorna bara jobbade. 

Det skulle bli ett nästan omöjligt arbete att bygga en ny stack innan vintern och då skulle alla ägg gå förlorade. Det verkade som allt var kört.  

Myran tänkte tvärt om. I problemet finns också lösningen. Nu var det så att grenen låg där. Det var bara att acceptera det. Vad är nackdelen med det? Jo det förstod alla. Men vad är fördelen? Jo fördelen är att den cellulosa som finns i grenen kan lösas upp för att mata svamparna myrorna har i boet som ger myrorna den lättare söta maten. Helt plötsligt fick samhället närhet till cellulosa och det  handlade nu om att bygga in grenen i boet inte bygga bort. På detta sätt skapades ur svårigheten en enkelhet. 

I varje problem vi möts av finns det nackdelar men också fördelar. Det är oftast därför det blir ett problem för oss att vi också har fördelar i det som sker. Fördelarna är oftast mer dolda än nackdelarna. Men de finns. Hade de inte funnits hade vårt problem för länge sedan varit löst. 

I problemet finns också vår lösning. Inte självklart synlig utan det krävs ett arbete och det krävs ett nytt sätt att tänka för att se lösningen. Men den finns där. Det gäller bara att tänka på ett annat sätt. 

I en karaktär av dominans finns kunskaper om att leda. I karaktärer av underkastelse finns kunskap om att kunna lyssna. För en människa som bara ser till andras behov finns en förmåga till lyhördhet. 

I allt ont finns det något som är gott. Konsten är att kunna se detta och använda den goda sidan av samma myntet. Detta finns att se i allt.Sjukdomar, krig, svek, bråk, förtryck, brott ja allt. Det är inte alltid lätt att se det men det finns där.  

Kan du se hos dig att det finns problem som du har eller sätt som du är på som både kan vara negativt men också ha något positivt i sig? Om inte, ta dig en ytterligare funderare.

torsdag 16 juli 2015

Våga vänta

En bok, som jag läser just nu, handlar om att fatta beslut och det senaste inom hjärnforskningen. I boken tar författaren bl.a upp frågan om en av nycklarna till framgång, egentligen nyckeln till att vi alla människor generellt blivit mer framgångsrika i förhålla till djuren. Det handlar om pannlobens utveckling och förmåga att bedöma en tänkt framtid. Forskare har bl.a kommit fram till att de som inte behöver direkt tillfredställelse utan kan vänta på utdelning i framtiden har också en möjlighet till större framgång. Att våga ha is i magen. Hundar vill ha tillfredställelse direkt och äter medans det finns mat medan katten äter när den är hungrig och ekorren hamstrar. Vi människor har olika utvecklade pannloben och också olika relation till behovet av att bli direkt tillfredsställd. Människor som har svårt att stå emot alkohol, cigaretter, sötsug, sug efter mat, droger, träning, jobba och andra dopaminpåslag kan ha en mindre utvecklad pannlob eller en pannlob som påverkats på något sätt. Detta kan göra att det finns vissa som har svårigheter eller en benägenhet som andra inte har på samma sätt. Svårigheter med att just kunna motstå direkt tillfredställelse.

Vi kan ha svårare att fokusera och vi kan ha svårare att förutse framtiden genom att inte våga spara oss till framtida behov eller konsekvenser. Samtidigt ligger det i mänskligheten att vi har lättare för att fatta beslut som ligger nära i tiden än beslut som ger utdelning i framtiden. 

Jag tror att jag utvecklat en kombination där jag både ser framtida behov och kan hålla inne min nuvarande lust samtidigt som jag i vissa situationer definitivt söker de kortsiktiga kickarna. Jag känner mig ibland definitivt som en dubbelnatur.         
Jag är övertygad om att ha is i magen, våga vänta och hålla inne en lust ett tag skulle föra nytt syre i mig samtidigt som jag kan se att jag i andra stunder väntar alldeles för länge, för att jag verkligen vill ha det bästa och att jag då helt missar allt. 

Hjärnan har en uppbyggnad och en funktion som det kan var bra att försöka förstå så att det kan bli lättare att förstå hur den tänker, hur den fattar beslut och vilka svårigheter den behöver hantera i dess väg.

Det är t.ex viktigt att kunna ha en vision eller ett långsiktigt mål men delar vi inte upp det i delmål kan lusten att uppnå målet omintetgöra hela projektet eftersom det kan upplevas som ouppnåeligt och svårt. 

Beslut är ett intressant ämne som det finns mycket att skriva om och som jag gärna vill återkomma om. 

Hur fattar du dina beslut? 



onsdag 15 juli 2015

Den lilla

I oss alla finns det lilla barnet. Den lilla flickan eller den lilla pojken. Oavsett hur gammal vi än är så finns den lilla där. 
Vi kan vara "vuxna" men den lilla finns där. Den lilla försvinner aldrig. 

Du kan välja att hantera den lilla på en massa olik sätt men den lilla försvinner inte. Du kan ignorera, skyla över, glömma bort, förbjuda och distrahera men den lilla finns kvar. 

Du kan välja att låta den lilla ta all skit genom att låt det den lillas vilja och önskan aldrig gå i uppfyllelse genom att hela tiden förminska. Du kan välja att låta alla andras krav vara viktigare än dina egna. Du kan välja att lyssna mer på andra än på dig själv. Du kan låta dig själv komma i sist rummet om du ens själv får vara med. Vad du än gör finns den lilla kvar. 

Du kan välja att låta dig bli slagen. Du kan välja att låta andra skända dig och kränka dig. Du kan välja att bli spottad på och misshandlad. Men den lilla finns kvar. 

Du kan välja att smutskasta ditt namn och ditt rykte. Du kan välja att inte se det lilla barnet i dig utan stålsätta dig och svälja. Du kan knyta din näve i fickan istället för att ge uttryck för vad du känner. Du kan använda droger eller blockera din egen närvaro i dig själv på andra sätt. Du kan välja att göra saker för mycket. Vad du än gör finns den lilla kvar.

Ja du kan förminskar den lilla nästan så att den lilla knappt syns, men den lilla finns kvar. 

Du kan välja att bli hård, ilsken eller stänga av allt vad känslor heter. Du kan välja att hata allt och alla. Du kan välja att bli fanatiker på ett eller annat sätt. Den lilla finns alltid kvar. 

Du kan välja att vara bitter eller ett offer. Du kan välja att leva kvar i din historia eller vara mer fokuserad på sedan men definitivt inte vara här och nu.

Hur du än gör kommer det lilla barnet i dig alltid att vara kvar och alltid vilja bli bejakad. Det lilla barnet kommer alltid att behöva bli sedd, få närhet, få gråta eller vara innerligt glad. Det lilla barnet i dig kommer alltid att vilja få växa och bli en del av dig hur mycket du än försöker hålla barnet borta. 

Det lilla barnet försökte jag länge hindra komma nära mig. Det lilla barnet fick mig att känna sådant som smärtade att känna. Det lilla barnet var egentligen jag själv så som jag ville vara. Oförstörd, skör och precis sig själv utan en massa påklistrade beteenden och föreställningar.  Naken, fri och oförstörd. 

Var har du gömt det lilla barnet i dig? 

tisdag 14 juli 2015

Till och med hata mig

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." ur Doktor Glas, 1905

Vi är beredda att göra vad som helst för att bli bekräftade. Att bli någon. Att visa på att vi faktiskt existerar. 

Inte bara en gång utan för evigt.

Vi går omkring i livet och känner att vi i det undermedvetna saknar något som vi vill ha. Detta undermedvetna driver oss som en osynlig ledstjärna att söka tills vi finner det. När vi tror vi funnit det som vi inte medvetet visste att vi sökte så är vi inte nöjda utan vill ha mer. Vår törst går inte att släcka.

I detta ekorrhjul är alla dömda som tror att de saknar något. Vi är fast. Det krävs en stor kraft större än oss själva för att ta oss därifrån. Det är som en förbannelse. Ägd av egot. 

Det är när vi både tankemässigt och känslomässigt inser att vi aldrig saknat något och att vi alltid haft allt som vi sakta sakta kan börja ta oss där i från. Inte bara en gång utan en när vi gör det en mängd av gånger kan vi sakta börja släppa taget i det som vi under lång tid av livet hållit krampaktigt i vår kontroll. 

Jag saknar inget, jag har allt. Jag saknar inget, jag har allt. Jag saknar inget jag har allt. 

Jag behöver säga det varje dag. Jag behöver tala till mig själv och få mig att förstå att jag inte längre har ett liv jag behöver rädda.

Reptilhjärnan arbetar instinktivt för överlevnad. Jaga, jaga, jaga! Kompensera och se till att du existerar. Få det bekräftat.

Är vi törstiga dricker vi vatten. Är vi i behöva av salt, får vi smak för salt. Är vi i behov av sött får vi smak för sött. Gravida vet vad det innebär att ibland få sug på särskilda ämnen som de känner att de har brist på.

På samma sätt är det med känslomässiga behov. Alla sorters av känslomässig behov. Männen har det, kvinnorna har det alla har det på olika sätt. Jag talar inte om sex men visst kan det vara detta med. Jag talar om just de brister vi kanske känt att vi haft i vår uppväxt som vi gång på gång upprepar och söker. Det blir mer som ett sätt att leva än ett sökande där vi finner det vi behöver.

Det finns nämligen inget att finna eftersom vi redan har det. Letandet blir meningslöst och ger bara tillfälliga kickar knappt märkbara. Har du funnit det kommer du snart att börja leta igen.

Du jämför. Du blir besviken. Du förbannar din historia. Du kämpar. Du verkligen kämpar. Du blir också ofta kanske alltid oerhört besviken. Du har verkligen slitit och gjort allt ändå kommer du på sista plats eller så har du aldrig varit med i loppet och blir diskad.

Kampen pågår i dig själv. Det finns inga andra tävlanden. Det finns inte ens en tävling.

Du är dömd i dina egna tankar och känslor. 

I detta kretslopp lyckades jag manövrera under många många år i mitt liv. Det var som jag inte ägde mig själv. Jag fattade det inte då utan först när jag började leta i mig själv för att finna mina karaktärsdrag. Jag skapade en strategi som fick mig själv att komma längre bort från mig själv. Det fanns inget guld. Jag fick till och med människor att hata mig bara för att få känslan av någon slags bekräftelse. Intellektuellt en katastrof men i det undermedvetna en befrielse.

Vad döljer sig bakom dina strategier? Vilka syften har du egentligen med allt det du gör?  

måndag 13 juli 2015

Jag är ensam

Själv har jag varit fylld av denna känsla och jag möter många kanske alla som lite då och då känner känslan ensam. Känslan av att vara utanför sociala nätverk av alla slag. Känslan av att inte vara i ett sammanhang och vara utanför allt. Känslan av att vara vid sidan om det som sker. 

Jag talar inte om att vara själv för det är något som är självvalt. Jag talar om att vara ensam, utanför och kanske rent av känslan av att vara udda och inte tillhöra. 

Jag mins det tidigt som grabb att jag inte hade så många kompisar. Jag var mycket ute och gick själv med de hundar vi då hade. Det blev långa och många ensamma promenader. Jag lärde mig att gilla det. Det blev också ett sätt att komma hemifrån. Men det var ensamt, ja förutom hunden som var ett viktigt sällskap. Det var vi två. 

Samtidigt har jag hela mitt liv jagat livet ur mig för att inte hamna i känslan av ensamhet. Jag har skapar sammanhang där jag varit en viktig del i det sammanhanget. Jag har engagerat mig i en massa saker. Jag har arbetar fackligt. Jag har varit projektledare i olika sammanhang. Jag har varit ordförande och engagerat mig i olika styrelser. Jag har arbetat med tidningar. Allt jag blivit tillfrågad om har jag engagerat mig i. 

Jag har skapar mig sammanhang och jag har kämpat där min grund och mitt syfte egentligen varit att inte känna känslan ensam.

Jag har lätt blivit "förälskad" och haft partnerrelationer. Inte alltid för att jag varit förälskad, så här efteråt utan för att det fyllde en funktion. Det fick mig att inte känna känslan ensam. 

Min strategi var att bygga sammanhang så att jag inte kände mig ensam. Jag skapade, kan man säga, något artificiellt.        

Jag var ganska framgångsrik i det och engagerade mig mycket och gjorde säkert i stunder ett bra jobb och var omtyckt. Men jag gick och bar på ett undermedvetet syfte. Jag ville inte vara ensam. Känslan av att vara ensam var en plåga och en känsla av att jag var ett offer för något. 

Jag tror att jag tidigt lärde mig att detta med att vara ensam var ett sätt att skydda sig och att vara fri. Jag kommer inte ihåg att vi hemma där jag växte upp hade så mycket vänner. Mina föräldrar var för sig själva. Jag minns några få vänninor mamma hade och pappa hade sina anställda som vänner. Ibland kunde jag känna att det inte var på riktigt utan vi var fortfarande alla i familjen ensamma. Det vilade en tristess i detta som jag på något sätt ärvde. Det var inte självklart att ta hem vänner. 

All min kamp för att inte vara ensam har haft ett högt pris. Jag förstörde mycket i min väg. Det var som om jag, som vikingarna, brände mina skepp för att omöjliggöra återresan. Jag skapade och förstärkte min ensamhet med mitt syfte istället för tvärt om. Jag skapade fiender istället för vänner. 

Vad jag inte då fattade var att jag inte förstod vem jag skulle bli vän med. Jag hade hela tiden valt fel person. Jag förstod inte då vem jag egentligen skulle imponera på och bli kompis med. 

Jag hade inte heller vett att se det som faktiskt fanns runt omkring mig. Det som redan var sammanhang och som gång på gång skapades runt mig. 

Jag hade relationer. Jag hade någon att ringa om jag kände mig ensam. Jag var  definitivt inte ensam.

Sedan var det ju just det som jag länge inte hade förstått. Jag hade mig själv och det var egentligen honom jag först och främst behövde bli vän med. Utan den vänskapen skulle inget fungera. 

Kanske är det till och med så att när vi gillar och är vän med oss själva är det omöjligt att vara ensam med den person vi är ensam med. 

Jag är inte ensam för jag gillar mig själv. Jag tror att jag ibland är ensam men då är det mitt ego som för en stund vill ta plats. Jag ser det idag.  

Känner du dig ensam?

söndag 12 juli 2015

Vuxen men ändå inte

Jag är ett barn som den vuxna jag är. Jag är klädd i en vuxen kropp och varit det länge. Jag tar eget ansvar och jag arbetar. Jag är pappa till två söner som gått från barn till vuxen. Jag har haft flera vuxna kärleksrelationer och byggt mig ett hus. Jag har körkort och vet att köra en båt. Jag läser och driver ett eget företag. Jag tar ett glas vin eller en kopp the när jag vill och har lust. Jag står vid grillen på somrarna och jag har en massa projekt. Jag har vänner och jag har de som jag är mindre vän med. Jag är en ganska ordinär vanlig vuxen med andra ord. 

Ändå är jag ibland inte vuxen alls.

När känslor av rädsla kommer tillbaka och jag åter igen känner. När sådant som var dyker upp igen. När ensamhet och brist på kontroll blir tydligt. 

Då är jag inte vuxen längre. 

Då är det som känslorna tar mig bak i tiden till just då den känslan var som starkast. Då var jag inte en vuxen utan ett litet barn. Då blev utsattheten en ovän och strategier ett vapen. 

Då handlade det om att vårda den som skulle vårda mig. Då var känslan leva eller dö. 

I den kvarglömda känslan ligger min rädsla och också svaren på vissa av mina känslor idag. Då när jag känner mig som det barnet som inte visste och blev osäker. 

Det är inte jag nu, det är jag då.

Nu vet jag mycket väl vad som gäller och jag klarar mig alltid själv om så skulle vara. Men då var en annan sak. Då behövde jag någon annan, mina föräldrar.  Jag behövde trygghet och tillit. Jag behövde närhet och tilltro. Jag behövde inte ta ansvar. 

Så när jag blir det barnet " älska mig mest när jag förtjänar det som minst ty då behöver jag det som mest".

Det betyder inte att jag har rätt att bete mig som ett barn och göra sådant som kränker andra men det förklarar lite vad som just då händer. 

Så som den vuxna jag är, är jag det lilla barnet. Just då när det pågår är det svårt att tänk som en vuxen för jag är det där lilla barnet som känner. 

Möter du barnet i dig ibland? 



fredag 10 juli 2015

Hur hittar jag kärleken?

Hur hittar jag min egen kärlek, för det är precis den jag talar om. Ofta när vi talar om kärleken är det kärleken till någon annan vi talar om men det börjar inte där. 

För att hitta min egen kärlek behöver jag ta reda på vad kärlek är och hur jag tänker mig att det är. Jag behöver titta på mig själv och känna in hur det skulle kunna kännas att ha denna kärlek i min kropp och i mina tankar. Jag behöver tänka tanken i ord vad kärlek är för just mig. Känna och tänka. Känna och tänka. Vad är det att ha kärlek i sig och känna kärlek till mig själv och vad gör jag för att visa min kärlek till mig själv och vad ska jag inte göra

Jag behöver tänka in vad kärlek inte är så jag förstår skillnaden. . 

Hur ser jag på andra med kärlek i mig själv och vad gör jag för handlingar när jag har kärlek i mig. Vad gör jag inte? Blir jag arg, stressad och stingslig eller blir jag tillåtande, förstående och kärleksfull!? Jag behöver sätta ord på mina agerande och mina känslor när jag har kärlek och när jag inte har kärlek. Jag behöver se skillnaden. Gör kärlek skillnad i mig?

Vill jag ha kärlek i mig måste jag också veta varför jag vill ha det och vad det skulle kunna innebära för mig. Är det självklart att jag vill ha det i mig. Var noga med detta och skriv gärna ner det för dig själv. 

När du skapat dig en bild om hur det skulle vara för dig att ha kärlek i dig i dina känslor, i dina tankar och i allt du gör är det dax att gå till verket.

Starta sakta. Överdriv inte utan försök med lite i taget. Du kanske väljer att le till det du gör och det andra gör. Möt andra med ett leende. Du kanske bara väljer att öppna dagen med att tänka idag är en dag med kärlek. Inget mer. Lite i taget bara för att känna efter och möta vad kärlek kan innebära för dig.

Du kommer att göra misstag och du kommer att ramla tillbaka till något som inte alls påminner om kärlek. Men fortsätt bara. Ny dag nya möjligheter. I går var i går idag är i dag.

Fortsätt så och se vad som händer. Ja jag vet det kommer att hända något men först när du slutat leta efter det som ska hända. Kärleken kommer steg för steg i dig. Du kommer att märka det.

Har du svårigheter och märker att du faller tillbaka så finns det olika sätt för att komma upp på spåret igen. Ibland behöver man ha någon som kan hjälpa till. Någon som du litar på och som du känner tilltro till. Ibland en kompis, ibland en mer neutral person som en terapeut eller coach.

Jag letade efter kärleken länge. Jag trodde jag funnit den i mig men desto mer jag letade desto mer förstod jag att jag egentligen inte alls visste vad kärlek var. Där började mitt arbete.

Var börjar ditt arbete eller har du funnit kärleken i dig själv?

torsdag 9 juli 2015

Kärleken är

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."

Så skrev man i Första Korintierbrevet 13: "Vägen framför andra: kärleken".

Den talar om att vi är inget utan kärlek. Vi kan tala om det men är vi inte det fattas oss allt. 

Kärleken är inte bara orden utan också känslan. Kärleken är inte enbart känslan utan också handlingen. Alla tre i balans. 

Som jag sagt tidigare är kärleken vår grundkänsla och alla våra andra känslor egentligen brist på kärlek. Så när vi inte mår bra är grunden i detta vår brist på kärlek. 

Kärleken är så fundamental att vi är beredda att kalla allt för kärlek. När vi känner brist hittar vi en massa uttryck som vi tycker är svar på vår törst på kärlek. Men det vi ser behöver inte vara guld. Det kan också bara vara något som glimmar som vi så gärna vill få till guld. 

När kärleken finns där är den självklar och går inte att ta miste på. Har vi tagit fel är det oftast så att vi sökte efter den men med fel syfte. Vi kände oss ensam, vi ville att någon ska fylla vår tid eller vi vill ha något annat. Oftast när det blir fel har vi inte lyckats hitta kärleken i oss själva. 

Kärleken handlar om min egen ärlighet. När jag är osann är jag så långt bort från kärleken jag kan komma. Då har jag tagit distans både från mig själv och andra. Då vilar jag i rädsla för att bli upptäckt och styr mina syften åt ett helt annat håll än för att möta kärleken i mig.

I kärleken till mig själv föds allt annat. Utan den finns inget att finna.

Jag är min egen kärlek. Jag är min egen kärlek. Jag är min egen kärlek. Jag behöver säga det många gånger varje dag för att få mig själv att förstå att det finns inget utanför mig själv om jag inte funnit det i mig själv.

Var tror du att du hittar det du söker?
 

onsdag 8 juli 2015

Tacksamhet lär mig nuet

En av de viktigaste delarna i egen reflektion är att vara tacksam för det som är just nu näst efter att acceptera det som är eller varit. 

Tacksamheten lär mig att se det jag har. Tacksamheten får mig att sluta jämföra. Tacksamheten förmår mig att vara här och nu.

Det finns hur mycket som helst att kunna vara tacksam för och det finns hur mycket som helst att känna avund för, jämföra eller sakna. Det ena gör mig glad och det andra gör mig mindre glad. Valet blir enkelt. 

Tacksamhet får mig att se det som jag faktiskt fått och som jag då också kan glädjas åt vilket lär mig att se att jag fått en massa. 

Jag har haft de föräldrar jag har haft och föräldrar som skapat mig den jag är idag. Utan mina föräldrar hade jag aldrig varit den jag är idag. Jag hade faktiskt aldrig funnits. Grunden till mig är att de skapat mig och lärt mig en massa som jag nu använder mig av. Oavsett mina åsikter om vad de gjort och om de gjort på rätt sätt så har resultatet inneburit det som jag själv möter idag när jag möter mig själv. Hur kan jag låta bli att vara tacksam för det! De tog hand om mig de första åren av mitt liv, resterande alla år fram till idag har jag själv förvaltat mig på mitt sätt. Det kan jag inte på något sätt klandra mina föräldrar för. Tack min mamma och min pappa. Jag älskar er som ni varit inte som jag tycker att ni skulle ha varit. Det gör mig tacksam. 

Att säga dessa ord högt och att formulera det tydligt för mig själv lär mig att just känna tacksamhet. Tacksamhet för allt som varit, som är och som kommer att vara.

Det finns egentligen inget som vi inte kan vara tacksam för. Inget alls. Väder är som  det är, det kunde varit värre. Är jag fattig och hungrig, kunde det varit värre. I länder i krig eller stor fattigdom lider människor men ändå hittar de sådant som går att vara tacksam för. Det kan vara små saker eller stora saker. Vad det än är finns det något som är positivt. 

Det är också i den lilla glädjen livet finns för var och en. Det handlar inte om vad jag inte har utan om vad jag faktiskt har. 

Är jag smal eller tjock så finns det tacksamhet i båda. Fattig eller rik samma sak. Har jag arbete eller inte arbete så har båda glädjeämnen. Tycker jag att jag är vacker eller ful, stor eller liten, klok eller mindre klok så är jag ändå den jag är och det finns alltid fördelar som jag behöver lära mig att se. Fördelar som kan göra mig tacksam för det jag faktiskt har. För den som är sjuk hör jag många säga just att de är tacksamma för den insikt de fått i att vara sjuk. Det låter konstigt men ändå är det en bestående känsla hos många. 

Det är först när jag jämför som jag skapar avund och besvikelse. Det är när jag jämför mig med andra som jag går utanför mig själv och letar istället för att jämföra bara med mig själv. Utan jämförelse skulle jag utan problem vara tacksam och då också leva ett lyckligare liv. Bara att formulera det som jag gör, gör mig tacksam för då blir det så mycket enklare. 

Jag har det jag har och jag behöver just nu inte mer än det jag har. Allt jag har är tillräckligt och jag saknar inget och har heller aldrig gjort. Jag trodde länge att jag saknade något och med den känslan jagade jag ett helt liv för att finna det jag aldrig saknat. Jag ägnade ett helt liv att söka efter det jag redan har och hade. Tänk vilket slöseri med tid samtidigt är jag tacksam för att jag fått den insikten att det är och varit så. Jag har nämligen lärt mig massor under den resan som gör mig till den jag är idag. 

Vad är du tacksam för, just nu när du läser detta? 

Kärlek till mig själv

Vad betyder det egentligen? Vi slänger oss med orden, särskilt vi som arbetet med själen. Kärleken till mig själv! Vi ska älska oss själva! Var kärleksfull mot mig! 

Smakar på orden. Vad väcker det? Känsla av kärlek i sig, oftast inte. Men jag tänker ju på mig hela tiden!? Visst men kanske inte på ett kärleksfullt sätt utan mer med förakt, vad jag vill ha och vad jag saknar. 

Hur många gånger per dag, per timme tänker du kärleksfullt om dig? Hur många gånger tänker du att den du är är just de du vill vara just nu? När du tänker på dig själv tänk du med kärleksfulla förtecken? Utan att anklaga? Utan dömande? Utan att du saknar något?

Troligen inte så ofta. 

Vad betyder kärlek till mig själv? Vad har det för innehåll? 

Tacksamhet. Tacksam till det jag har och den jag är. Tacksamhet till det som sker. Tacksam för att jag har mina tankar och mina känslor. 

Stolt för det jag kan och de som finns runt mig.

Positiva förtecken till allt som beskriver mig själv just här och nu.

Acceptans för det som är precis nu. Just nu är det ok att vara, tänka, tycka, känna och göra. Det är ok. 

Se det som är bra i livet.

Mindre fokus på det som inte är bra.

Unna mig något som jag tycker om eller gillar.

Ägna tid varje dag för reflektion. Bara min egen tid.

Planera in luft i kalendern för mig själv. 

Göra det jag vill istället för det jag måste. 

Ta hand om mitt hem så att jag har det fint runt omkring mig. 

Sova ut.

Äta mat som är bra för min kropp. Äta regelbundet.

Motionera och leva ett hälsosamt liv.

Dricka vatten.

Inte använda droger, alkohol eller andra sinnesförändrade medel.

Vara uppmärksam på när det jag gör blir ett beroende istället för ett komplement. 

Ha fokus på mig själv än det som är utanför mig själv.

Det är vad jag kallar att ge kärlek till mig själv och att älska mig själv.


Ta hand om er där ute och ägna sommaren till att hitta kärleken i dig själv.

Vad är att ge kärlek till dig själv för dig?

tisdag 7 juli 2015

För det är bara en sak som gäller

Vi glömmer bort det. Jag glömmer bort det. Vuxna glömmer bort det. Barn glömmer bort det. 

Det är en sak vi är så snabba på att glömma bort eller snarare förtränga. En gång eller kanske flera fick vi bevis på motsatsen och det gjorde så ont. Vi förstod att den där ovillkorliga var helt underbar att få men att vara utan den ett rent helvete. Så för att verkligen se till att få var vi beredd att offra något. Vad hade vi att offra då? Jo något som vi gav till oss själva. 

Vi offrade kärleken till oss själva. Kärleken  till oss själva blev vårt offer för vi ville ha tillbaka den där kärleken vi aldrig fått eller som tagits ifrån oss. 

Vi är beredda att göra allt för kärleken till och med offra allt vi själva har.

Vi offrar tid. Vi offrar familj. Vi offrar jobb. Vi offrar ryktet. Vi offrar pengar. Vi offrar oss själva. Vi offrar hus och hem. Vi offrar våra barn. Det blir som ett manisk begär. Längtan efter bekräftelse. Längtan efter någon/ något som liknar kärlek. 

Jag hade till och med glömt bort vad kärlek var. På frågan kunde jag inte svara. För mig hade kärlek blivit min egen bekräftelse. Enkelriktat, kallt och mekaniskt. Jag till och med var kär i kärleken, inte i personen. Definitivt inte kär i mig själv mer än yttre attribut. 

Jag smutsade ner mig i tron att finna skatten. Jag letade och såg skatten över allt. Men det var bara kattguld. Som vid regnbågens fot där vi tror oss finna skatten men när vi närmar oss platsen är det som försvunnet.

Jag är det räcker. Jag är och jag finns och jag är i ett sammanhang. Jag existerar. Kärleken den har jag haft sedan jag var född. det var bara jag själv som stötte den ifrån mig.

Vilken j-vla lögnare jag varit hela mitt liv. Jag trodde på min egen osanning

Har du också upptäckt att du haft det hela ditt liv men varit allt för upptagen för att se det?


måndag 6 juli 2015

Barn

Jag brast! Jag gjorde inte det jag skulle. Jag skapade en repris på min egen uppväxt. Jag lovade mig dyrt och heligt att jag skulle skapa något annat. Jag skapade en replik. 

Mina barn är en skatt! En skatt som jag i perioder inte tog hand om som den skatt de är. Det var perioder jag satte mig själv före mina barn. Det var perioder jag satte mina behov före och skapade en obalans. Mina och mina kanske blir fel jag äger som inte men är pappa till dom och de barn som jag fick chansen att växa upp med under en period. 

När vi har barn har vi inte enbart oss själva att tänka på utan också de som är beroende av oss. Vi har fått förmånen att förvalta och föra livet vidare. Den förmånen innebär ansvar. 

Jag talar inte om att du ska offra dig själv jag talar om att du ska välja att ta hand om dig själv så att du kan ge dina barn så mycket du kan av din närvaro i dig själv och tillsammans med dina barn. 

Så gör vi inte om vi arbetar för mycket, aldrig skapar tillräcklig tid tillsammans, är otrogna, är beroende av droger, alkohol, träning, bekräftelse, spel, sex, övergrepp, våld osv.  Så gör vi inte heller om vi inte är i balans och inte har en bra kontakt med både hur vi tänker, vad vi känner och vad vi gör. Vi behöver a koll på vem vi är med andra ord 

Väljer vi att förvalta våra barn som vi tycker att vi själva blivit förvaltade och vi dessutom är missnöjd med hur det blev är vi helt ute och cyklar. Då behöver vi sätta oss ner och tänka om. Vi behöver sätta oss ner och fatta ett nytt beslut och gå till handling. För gör vi inte det låter vi våra barn ärva något vi själva aldrig velat ha. 

Är det så du tänker dig ditt föräldraskap? 

Inte jag men ändå steg jag fel. 

Mina barn är vuxna nu men jag tror vi ändå har en barriär att forcera. Idag får mina barn som vuxna hitta ett sätt att ta hand om sig själva så att de en dag inte skapar ett arv för sina barn. 

Vi ärver inte enbart utseende och sjukdomar vi ärver också beteenden som är det så kallade sociala arvet. 

Har du sätt att vara och brist på närvaro som har eller som kan smittas över på dina barn? Ta hand om dig och möt dina barn på nytt. Ta hand om dig och gottgör. 

söndag 5 juli 2015

Ett minsta steg

Det finns en himmel och det finns en Jord. Det finns hav och det finns sjöar. Det finns människor och djur. Det finns växtlighet och det finns allt annat. Sen finns det just du och jag.

Det finns rädslor och det finns kärlek. Det finns syften som stöder dessa. Det finns tankar som överröstar och känslor som påverkar och påverkas. Det finns historia och framtid och så finns det ett just här och nu.

I allt detta formar jag mig och min nya historia.

Inget blir en överraskning om jag från början förstår att jag äger det som finns inom mig. Inget blir en överraskning om jag förstår att allt utanför mig leder mig bort från mig själv. 

Idag är just nu och nu och nu. Det blir så enkelt och så möjligt att greppa då. Att sedan fokusera på det som är jag och enbart ta ansvar för det som finns inom mig förenklar allt. 

Om jag bara för en stund kan lära mig att se och förstå detta, är jag fri. Om jag bara kan låta mig väckas är den eviga jakten och smärtan över. Om jag bara kan tillåta mig känna och tänka detta en sekund har min nya vandring börjat mot ett nytt jag. 

Det är så allt nytt skapas, genom ett nytt minsta steg i en ny fåra olik den vi nyss lämnande. Det är så vi kan mutera om oss själva att möta oss själva på ett annat sätt. 

Min egen vinnare eller en fortsatt förlorare. 

Bara att skriva orden väcker hopp och längtan. Bara att tillåta tanken får mig att möta det nya. 

Jag får mig också att förstå att jag ska enbart förändra det lilla inte det stora för då kan det bli mig för övermäktigt. Ett steg i taget. Ett steg i taget. 

Vilken fråga behöver du ge dig själv idag?