Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

onsdag 30 september 2015

Vem tror du att du är?

Jag är den jag är men egentligen vet jag vem jag är men döljer det genom att vara den jag tycker att jag vill vara som egentligen är den som jag tror att andra vill att jag ska vara och då är jag ju inte den som jag är och det innebär att jag inte är sann.

Så pågick det år ut och år in. I mitt stilla sinne väntade jag på att människor skulle upptäcka vem jag egentligen var och bli avslöjad. Avslöjad för allt jag egentligen inte kunde eller var. En lögn som jag lyckats hålla borta väldigt länge. Hur skulle andra då reagera och vad skulle andra då tycka om mig om de bara visste? 

Jag bar upp min rustning för att visa någon som jag inte var. Jag täckte det jag ville att andra inte skulle se. För det mesta var det sådant som enbart var mina egna föreställningar om mig själv som jag ville skydda och dölja. 

Men under en period var jag riktigt hemlig och döljde en massa lik i garderoben. Jag ville inte att andra skulle se och förstå och jag kunde samtidigt inte själv hålla det borta från mig. Jag var förförd av situationen. Det var i omgångar när jag var hemlig mot min familj och var helt förblindad. Jag höll en hög moral och var en människa utåt sätt som tyckte att det var viktigt med rätt och fel men i mitt hemliga liv gjorde jag precis tvärt om. För att dölja detta blev jag än mer moralisk och än mer tydlig med hur viktigt det var att ha en hög moral. Jag var som jag tänkte att andra tyckte jag skulle vara och lite till. 

Min stress var på högvarv och mitt fokus ägnades nästan enbart åt att dölja och leva dubbelliv. Jag blev en dubbelkataktär. Jag var okoncentrerad, tänkte konstiga saker, var livrädd och gjord ännu mer konstiga saker. Till slut sprack allt och jag föll väldigt djupt och hårt. Olika saker hände samtidigt och kom slag i slag. 

Det värsta fallet i mitt liv men också det bästa, så här efteråt. Jag fick riktigt på käften och det ömmade och gjorde ont.

Jag är idag eller försöker idag att vara den jag vill vara. Jag står upp för den jag är. Jag gör det jag vill med öppna kort och jag väljer att låta bli att göra sådant som jag inte öppet kan hantera. 

Skillnaden mellan den jag tycker att jag är och den jag visar att jag är och den jag är försöker jag göra så liten som möjligt. Det blir så mycket enklare då.

Att leva med känslan av att bli avslöjad är aldrig värd något. Den gjorde mig sjuk och skulle göra mig sjuk igen om jag försatte mig själv i det. 

Är du den du själv vill vara och visar det även för andra? 

tisdag 29 september 2015

Jag gillar lika

Vi känner igen och känner samhörighet. Vi känner att vi kan lita på och tror att vi har ungefär samma sätt ett se på saker och ting. Vi tror att vi kan hantera situationen och kan bli älskade. Vi rationaliserar för att hjärnan vill det. Vi gillar lika för vi attraheras till lika.

Det är därför olika blir skrämmande. Vi vet inte hur vi ska förhålla oss till det som är olika och vi har svårigheter att bedöma det vi möter. Vi lyssnar till andra och gärna till de som redan bekräftar min egen rädsla och osäkerhet. Sällan eller aldrig lyssnar vi till de som är olika och bildar oss en egen uppfattning. 

Jag har gjort det misstaget många gånger och allierat mig med de som redan tycker som jag. Jag har inte gett de andra en chans genom att lyssna på vad de har att säga och hur de bygger upp sin verklighet. Jag har verkligen inte strävat att försöka förstå deras argument och sätt att tänka med mitt hjärta utan möjligen har jag stått där med egen full utrustning och laddad med egna kraftfulla argument. Hur stor var chansen då att jag skulle kunna lära mig och förstå? Har jag sedan ändå lyssnat har jag gjort den med mig själv full med gammal kunskap och egna värderingar om hur det egentligen är.

Att gilla olika betyder inte att vi ska gilla lika. Det betyder inte att vi ska se lika ut och det betyder inte att vi ska känna lika. Det betyder inte ens att vi ska tycka om varandra. Det betyder precis tvärt om att saker och ting får vara olika. 

Så jag gillar lika men jag gillar också olika. Jag gör allt för att våga möta det jag eventuellt är rädd för för att möta olika och lära mig förstå genom mötet. Inte för att övertyga och förändra utan för att enbart möta och försöka förstå. 

Jag gillar olika för att det är ett ansvar jag har för att försöka förstå det jag inte förstår. Både mot mig själv och andra. 

Jag är inte lik en sverigedemokrat eller en moderat. Jag är inte lik en asiat eller en romer. Jag är inte lika en grek eller en engelsman. Jag är inte lik en mörkhyad eller ens någon med mörka ögon. Jag är inte lik min granne eller ens min partner. Jag är inte lik de som är för apartheid eller rasism. Det är mycket jag inte är lik, tycker lika eller gör lika. Samtidigt är det många som just är olika mig på många sätt. Att stänga alla dessa ute känns dumt för jag förstår att jag går miste om det som är olika och som jag just nu inte förstår.

Så jag gillar olika i dess egentliga mening där även det som definitivt är olika i varje del, även det vi tycker är något jag vill möta och lära mig att förstå.

Hur ska vi kunna förstå om vi inte möter andra där de är med oss där vi är? Hur ska vi kunna lära att älska om vi möter andra med hat?

Så välkommen det olika i egentlig mening. Låt oss försöka förstå.Det är så vi bygger broar.

Gillar du olika och hur öppen är du egentligen för det som är olika?

måndag 28 september 2015

Svart eller vitt eller svart eller vitt

Det handlar om val och det handlar om att välja och det handlar om att själv välja. Svart eller vitt. Aftonbladet eller Expressen. Godel eller fulel. Vara hemma eller gå ut. Vara trevlig eller otrevlig. Glad eller sur. Leva det liv jag lever eller förändra till något annat. Göra slut eller leva kvar i relationen.  Leva eller dö. 

En etta eller en nolla. Livet är egentligen så enkelt. Lika enkelt som en dator. Ettan får strömmen att passera och nollan får strömmen att inte passera. 

Vi har alla möjlighet till val. Faktiskt så väljer vi alltid förutom att vi en dag kommer att dö även fast vi kanske inte valt det själva. 

Ibland är valen ganska angenäma som att välja på en maträtt före en annan, välja en resa eller valet vilken bok jag vill läsa. Ibland betydligt svårare och mer komplexa val.  Men val kan också bara vara att välja mig själv för en liten stund.

Låt mig ta ett exempel. Jag gick i mitt äktenskap och var de sista åren oerhört frustrerad på olika sätt och visste inte vad jag ville. Jag var i mina känslor och gjorde en massa tokiga andra val. Men vad jag faktiskt stod mitt i under flera år var mitt val om jag skulle leva i relationen eller inte. Jag var förförd i något annat samtidigt livrädd i att välja bort. Jag minns hur jag bestämde mig under lång tid varje dag för vad jag ville men i slutet av dagen gjorde jag ett nytt val. Om och om och om igen. Jag var feg mot min partner, jag var feg mot mina barn och jag var feg mot mig själv. Jag gjorde val när jag också inte gjorde val. Jag valde bort saker jag hade och resultatet blev förödande då jag omedvetet valde saker som jag någonstans inte ville välja mellan. Jag valde när jag inte valde.

När jag slutligen gick hemifrån var det i kaos och jag fattade långt efteråt vilket kaos jag levt i inte enbart de sista åren utan under väldigt lång tid. Att leva med val som inte blir tydliga val utan "inteval" leder till en massa stress som leder till en massa konstiga tankar som leder till en massa konstiga känslor som leder till en massa tokiga handlingar. 

När jag började att arbeta med mig själv på riktigt var det just en situation som jag minns väldigt väl och det var när jag till slut såg mig själv i all den röra jag hade omkring mig och att det i grund och botten handlade om att leva eller att dö. När jag kom till den kärnan blev valet tydligt och även min riktning. Jag gjorde ett medvetet val.

Medvetna val leder till en riktning som oftast innebär en lättnad.

Gör du medvetna eller omedvetna val?

söndag 27 september 2015

Bara för mycket!

När vi slutat känna. Är det för att smärtan är för stor? 

När vi slutat lyssna. Är det för att vi är för upptagna av oss själva?

När vi slutat tala. Är det för att vi inget längre har att säga?

När vi slutar tänka. Är det för att vi inga tankar har kvar?

När vi slutar göra. Är det det ett utryck för att vi tappat kraft? 

I allt jag beskriver kan det vara lätt att tänka att det handlar om svårigheten att hantera smärtan och lösningen blir uppgivenhet. 

Men att sluta tala kan också vara ett sätt att börja lyssna. Att sluta lyssna ett sätt att möta bara oss själv. Att sluta känna ett sätt att börja tänka. Att sluta tänka ett sätt att börja känna. Att sluta göra ett sätt att börja känna och tänka. 

Jag tror och jag känner starkt att när vi känner att vi inte lever ett bra liv är det för att vi har en obalans i oss själva. Något dominerar och ofta kanske alltid dominerar det i vår person. Vi har för mycket av något. När vi är för mycket av något betyder det också att vi tappar något annat. Där startar obalansen. 

När jag talar för mycket har jag ingen chans att lyssna. När jag lyssnar för mycket glömmer jag bort vad jag själv tänker. När jag agerar för mycket hinner jag inte tänka och känna efter. När jag känner för mycket har jag slutat tänka. När jag tänker för mycket har jag slutat känna efter.

Ibland kan jag se att jag själv fastnar i delar av detta. Jag slutar lyssna och talar för mycket. I dessa stunder behöver jag säga till mig själv - håll tyst! Ibland känner jag efter för mycket och i de stunder behöver jag säga till mig själv- lita på dig själv. Ibland tänker jag för mycket och då behöver jag vara tydlig med att bara gå ut och göra det jag ska göra. 

I samtalet med mig själv i reflektion och genom att titta på mig själv utifrån skapar jag successivt min egen balans. Det tar tid och det får ta tid. Men i varje stund det sker så lär jag mig mer av mig själva. Jag är inte statiskt utan en levande människa som ständigt formar mitt jag utifrån mig själv och vad jag känner, tänker och gör. Jag utvecklas. Den dag jag slutar utvecklas är första steget bort från mig själv. 

Genom att just bara vara och acceptera det som sker och reflektera hjälper jag mig själv att utveckla mitt bästa jag.

För mig att i farten stanna upp och se mig omkring. Stanna upp och se hur jag kan skapa min egen balans.

Är du för mycket av något? 

lördag 26 september 2015

Vandrare är vi alla

För 74 000 år sedan höll vår tids människa på att dö ut. Svåra förhållanden, ny istid och vulkanutbrott gjorde att kanske så få som 2000 människor överlevde. Man tror att vår tids människa har sitt ursprung som människa för ca 200 000 år sedan. Olika människoliknande arter har däremot funnits kanske sedan 2 miljoner år tillbaka. 

De 2000 människor som överlevde samlades på platser i Afrika närmare bestämt Etiopien. 

Ur detta växte människan sig sedan starkare igen och vandrade ut över hela världen. Vandringen var nödvändig för att hitta mat och för att överleva allt eftersom människosläktet ökade och förutsättningarna förändrades. 

Människor har vandrat i alla tider. 

Vi kan säga att vi alla, för inte så länge sedan, är släkt med varandra och har ett ursprung från varandra. Idag har det aldrig tidigare funnit så mycket människor som nu på denna jord. Det är klart att det skapar nya situationer. Det finns plats för alla människor men människan vill inte förändras och vill ha det som det alltid varit. Detta är inget vi kan på sikt ta för givet. Om enstaka 100 år kanske det ser helt annorlunda ut. I slutet av 1800- talet vandrade Sveriges invånare från lort- Sverige just på grund av fattigdom och svält. 

Vi är ett vandrande släkte på samma sätt som djur söker vi nya möjligheter för att överleva. Driften att skydda och få mat är nästan autonomt och leder till att vi vandrar och tar risker för att överleva. 

På samma sätt gör vi var och en. I kris tar vi tag i den minsta lilla livlina som kan få oss att överleva, få skydd och bli omhändertagna på ett eller annat sätt. Vi tar risker, vi tar ställning, vi förnedrar oss och vi utsätter oss. Vi är beredd att göra allt för att få fatta greppet om en tunn livlina som ska få oss att överleva. Så gör det lilla barnet, så gör barn i sin uppväxt, så gör vuxna, så gör vi på arbetet, i familjen, bland vänner och i övrigt. Så gör tiggaren och så gör de som flytt från länder där det finns fattigdom, svält, krig och förtryck. 

Vad är annorlunda egentligen med det och vad gör oss förvånade och gör att vi vill tänka vi och dom?

Vi kan ha tusen argument som är mer eller mindre välformulerade. Vi kan tillhöra olika politiska fraktioner som sympatiserar mot olika håll. Många kämpar med näbbar och klor för att hålla andra utanför och försvara sitt revir.

Vi behöver, som i livet i övrigt, hitta vår solidaritet och vår vilja att ge service. Allt annat kommer att leda oss själva bort från oss själva. När vi motar bort andra motar vi också bort oss själva. Det är inte den ensamma människan som överlever utan det är människan som finner sin plats i ett socialt nätverk och där gemenskap är den nyckel som får oss alla att överleva. 

Alla typer av tendenser stora som små att skapa vi och dom gör oss till en förlorare. Just nu på kort sikt kan det kännas bra och skapa kortsiktig gemenskap men på lång sikt är det förödande. 

Vägen fram är tillsammans vägen bort är i ensamhet. 

De rika är inte beredda att dela med sig av det de har om det inte gagnar dem medans de fattiga delar på allt det de har.

Kanske är det så att det är när vi inget har som vi först då förstår att livet inte är givet och självklart. Det är först då vi har chans att bli tacksamma och ödmjuka för det lilla vi har. 

Jag har varit allt för snål och haft svårt för att dela med mig. Inte av tjänster och service men av sådant som handlar om att jag skulle få mindre. Kanske har det sitt ursprung i att jag alltid fick dela med min syster. Idag kan jag fortfarande se mig själv ta den största kakan på kakfatet. 

Hur öppen är du att öppna din famn för att ta emot och ge service till andra och minska ditt behov av att skydda ditt eget? 

fredag 25 september 2015

Besserwissertonen

Jag hade ingen aning. Jag trodde det var på mitt sätt. Min världsuppfattning begränsade mig. Det jag tidigare hade åsikter om och ibland försköt och som jag upplevde som lite tokigt och udda har fått andra värden. Det betyder inte att allt udda är så som jag vill ha det men jag har slutat att vara kategorisk och att stänga dörrar ideligen. Till slut blev nämligen världen så tom och innehållslös och ibland också ensam. 

När jag slutat att stänga dörrar har jag börjat att se och känna saker som varit helt främmande för mig. Främmande för att det var tidigare inte mitt sätt att se på livet och det som pågick. 

Nu accepterar jag att det finns olika människor som ser på livet på olika sätt och gör olika saker för att hitta det som känna bra. Inte alltid saker jag skulle gjort men de är ju inte heller jag. 

Jag har länge trott att jag varit öppen och tillåtande och inte fördömt andras sätt att vara, göra, känna och tycka. Jag har tyckt jag varit en reko kille med en öppen blick för både det nya och det gamla som kommit till mig. Jag är mindre säker nu om det verkligen var så. 

Det jag inte såg då som jag börjat se nu sedan 10 år tillbaka är religionen budskap och vad den egentligen säger. Det jag inte såg då men förstår kanske mer nu är människors olika sätt att söka svar, deras tankar omkring vad som är läkande och hur de ser på världen och livet är på deras sätt och det fungerar bra för dessa på samma sätt som mitt sätt att se fungerar bra för mig.

Det har ingen betydelse hur människor gör det viktigaste är att det blir bra för dessa människor på samma sätt som jag gjort för mig. Det finns inte ett sätt utan det finns olika sätt. Detta är ytterligare ett område som jag fått ge vika på och det nederlaget har inte bara gagnat andra utan gagnar också mig själv.

Besserwissertonen har varit förödande. Andra har flytt och jag har stått ensam. Jag skulle ha rätt och jag trodde jag hade rätt. Jag skulle vinna. Jag skulle styra och jag skulle peta i detaljer. Jag skulle få igenom mitt sätt att se på saker och ting och det skulle vara på mitt sätt hur man skulle vara. Jag var en diktatorisk åsiktsmaskin som visste allt i alla tillfällen och var snabb att påpeka det för andra.  

Jag fick fiender och jag fick vänner. Vännerna var mer sympatisörer än vänner. De jag fick som vänner tog det väldigt lång tid med att nå fram med för jag var så jäkla kärv innan dess. Kärv och seg att släppa på mitt eget garde.

Så må jag i varje stund sluta tycka så mycket och sluta att ha åsikter om allt och alla. Låt mig ha fel och låt mig ge vika. Det är inte viktigt att det blir som jag vill. Det viktiga är att jag har en åsikt men det är inte alltid den åsikten behöver höras. Välj mina tillfällen och lägg sedan ner allt annat krig.  

Är du en besserwisser och inskränkt med vad du tar till dig eller inte? Hur öppen är du och tillåtande?

torsdag 24 september 2015

Sitter vi på läktaren?

Vi är allt för många som i perioder, långa eller korta kanske ibland ett helt liv sitter och tittar på när andra spelar. Vi låter oss omfamnas av ensamhet och passivitet. Vi sitter och väntar på att något ska hända. Någon annan ska göra det vi inte gör och uppfylla det vi vill. Allt detta som vi vill ha eller göra pågår där ute på spelplanen men själva sitter vi på läktaren. Det kommer inte att hända. Ingen kommer att göra det för oss. Det kommer inte att hända. 

Ändå sitter vi kvar och väntar. Vi sitter kvar och väntar och blir mer och mer passiviserande, mer och mer ensamma. Det blir som att bekräfta det vi känner längst inne att vi är ensamma. Vi tänker det. Vi känner det och bevisligen gör vi det. 

Livet pågår ute på planen och vi sitter på läktaren. Resultatet är givet och vi är en del av varför det blir som det blir. Kanske rent av den enda delen till varför det blir som det blir. 

Jag adderar en massa "men.." och sedan sitter jag där och skyller på andra. Jag pekar finger åt olika håll. Världen är orättvis och lilla jag är utsatt. Föräldrarnas fel, hustruns fel, jobbets fel, regeringens fel, människornas fel. Allt är fel att det är som det är. Jag anklagar också mig själv men jag gör det kopplat till att det i grunden är någon annans fel. 

Inget händer och jag sitter kvar på läktaren. 

Jag pekar på det som finns utanför mig själv och en sak vet jag om det och det är att jag inte har någon som helst kontroll eller möjlighet att styra det som finns utanför mig själv. Det jag kan styra och som är inom min kontroll är det som finns inom mig själv. Det har jag full kontroll över, om jag vill.

Jag är den som bokar spelplanen och jag är den som rekryterar spelarna. Jag är den som coachar och jag är den som är materialare. Jag är den som är lagets läkare och jag är den som är domare. Jag är den som belyser spelplanen och jag är den som är min egen publik. Jag är den som fixar målen och jag är den som får ta emot resultatet.

Det är just detta som är mitt liv och jag är den som får sköta allt. Blir det bra så är det på grund av mig blir det inte bra så blir det bättre nästa gång. Jag sår och jag skördar.

Jag har suttit på läktaren ibland jag är också den som har spelat med ett annat lag än det laget som var mitt.

Vem är du? Sitter du på läktaren eller är du redan ute på spelplanen och gör vad du kan för att dit lag, ditt liv ska vinna?

onsdag 23 september 2015

Den gyllene triangeln

Det finns en nyckel som alla har nytta av om man känner till den och det är den gyllene triangeln eller KBT- triangeln. Tänk dig en triangel och att det i respektive hörn står ett av orden: känsla, tanke och handling. Alla dessa tre ord har en koppling till varandra och är också en vägledare till hur vi förhåller oss och hur vi kan förhålla oss. 

Känsla: När något händer kan vi välja att agera direkt på känslan eller så kan vi välja att tänka på det vi känner för att sedan handla.

Tanken: När det är något vi tänker kan vi agera direkt eller så kan vi känna efter innan vi handlar.

Handling: När vi direkt handlar utan att tänka eller känna, bara handlar kan detta få effekter både i tanken och i känslan. Vi kan också välja att känna efter om det känns rätt eller tänka om det är rätt att handla.

Målet är att inga hörna ska dominera i det stora hela utan finna sin balans. Ibland kan ett av hörnen dominera däremot. Känslan av rädsla behövs för att undvika fara eller för att försvara sig. Tanken behövs när vi ska lösa svåra saker. Handlingen behövs för att agera direkt när vi inte hinner varken tänka eller känna. 

Det är ok att bli arg och uttrycka alla slags känslor. Det är ok att tänka och bli intellektuell. Det är ok att handla direkt och tänka och känna efteråt. Sammantaget kan det däremot vara bra att ha en balans som gör att vi använder oss av hela triangeln och blir bra på att kommunicera mellan delarna.

När det är obalans i allt detta under längre tid, det är då livet kanske inte riktigt blir som vi har tänkt oss. Vi är en mer känslostyrd människa, vi är en mer funderande människa eller vi kanske är en mer agerande människa. När det är obalans är detta givetvis också ok om det inte får konsekvenser som vi själva får problem med.

Bara att acceptera att det är på detta sättet är första steget till en förändring, om vi vill det. När vi blir medvetna om nycklarna och var vi själva står så finns det också möjlighet att förändra för alla som vill.

Ibland vill vi inte förändra för vi har nytta av vår känslighet som till exempel att vara skådespelare kräver tillgång till sina känslor på många sätt och de behöver se till att detta ben dominerar. För de som behöver tänka kluriga saker och räkna ut till exempel hur en bro ska byggas behöver använda sina tankar och vara kontrollerande mer och vara fokuserade på detta. För den som klättrar i ett högt berg är fokus på funktion och kroppens förmåga och kontroll över musklerna kanske det som är mer viktigt än något annat.

Jag hade obalans i min triangel. Jag kände och agerade på känslan direkt och slutade fundera på vilka konsekvenser mitt agerande skulle få. Jag var väldigt lust- och händelsestyrd. I andra stunder var jag allt för kontrollerande och uträknande och använde mitt intellekt mer än vad som kanske var bra vilket gjorde att jag inte riktigt kände efter hur det egentligen kändes. Ibland fick allt detta allt för stora konsekvenser för mig.

Hur har du kontakt med dina känslor, tankar och handlingar och hur väljer du att använda hela ditt register och skapa din balans?

tisdag 22 september 2015

Zombie beteende

Det var två munkar som var ute och vandrade. Deras tro var att leva i celibat och inte låta sig bli frestad av det andra könet. På sin vandring kom de fram till en bäck där det stod en vacker kvinna som hade svårigheter att ta sig över en bäck. Den ena munken erbjöd sin hjälp och bar kvinnan över. Den andra munken var riktigt förvånad och förstod inte att han kunde utsätta sig för detta vilket var mot deras tro. När munkarna gått en bit därifrån kunde den upprörda munken inte hålla sig utan sa: - Hur kunde du utsätta din tro för denna frestelse att bära denna kvinna över bäcken, vilken fruktansvärd handling?! Den andra munken svarade snabbt: - Jag bar henne över bäcken du bär på henne fortfarande. 

Det är inte det som händer och hur vi utsätts för det som är vårt problem utan det är hur vi väljer att förhålla oss till det.  Händelsen är kort men efterbörden kanske en evighet och det är vi själva som väljer att bära på det och låta oss påverkas. Vi kan ha blivit utsatt för något vi ogillar mycket eller lite kanske rentav något fruktansvärt men det är sedan vi själva som utsätter oss genom att fortsätta älta, bära ilska, sorg, rädsla eller aggression över det som redan varit. Den som blir utsatt utsätter sig själv kanske för ett mångt längre och mer påfrestande lidande. Ett lidande som kan vara under väldigt lång tid och påverka våra liv, våra strategier och våra val.

Hur gör vi då för att det inte ska bli så här?

Glömma? Glöm det!

Bli arg när det händer och lev ut aggressionerna? Ja det är ett val!

Tänk om och formulera dina känslor i ord för att hitta de handlingar som bäst hjälper dig att ha det bra här och nu? Ja en klok idé!


Tala om det och med människor du känner dig trygg med och har tillit till? Ja visst! 

Hitta sätt att rensa din hjärna och dina tankar från känslan omkring det som hänt? Ja absolut!

Formulera andra tankar än de du har omkring det som hänt? Ja verkligen!

Aldrig glömma det som hänt? Fundera på det hur viktigt det är för dig att minnas händelsen. Det bästa är att arbeta sig igenom det som hänt, komma ihåg det men efteråt vara neutral för det som hänt!

Ställa frågan och svara: - Vad har jag för nytta av att fortsätta bära på det jag bär på? En viktig fråga att ställa!

Se min del i det som pågår och i de rester som finns kvar i det som hänt? Mycket viktigt!

När vi tillbringar mer tid i vår historia än i att leva här och nu har vi tappat något på vägen. Kanske är det det som kallas zombie- beteende. Vara levande men ändå död.

Jag upptog allt för mycket av mina tankar och känslor till det förflutna vilket styrde mig mot helt felaktiga vägar.

Har du mer kontakt med det som hänt än det som händer?

måndag 21 september 2015

Före ställer

Jag önskade att jag skulle vara tuff så jag betedde mig illa. Jag önskade att jag skulle vara vältränad så jag drog in magen. Jag önskade att jag var smart så jag engagerade mig i mycket. Jag önskade att jag var en svärmorsdröm så jag gjorde det andra gillade. Jag önskade att jag skulle vara älskade av alla så jag slutade att ta hand om mig själv. 

Jag ville vara någon annan än den jag uppfattade att jag var. Jag visade en falsk bild av mig själv som gjorde att andra inte hade en chans att själva bedöma vem jag var. Min brist på självtillit blev även en brist på visad tillit till andra. 

Jag visade en bild av mig själv som inte var sann och lät andra tro att jag var någon jag inte var. Jag föreställde någon annan så jag ställde före någon annan framför mig själv. Det var också den bilden andra lärde sig att älska eller ogilla. En bild som jag hade skapat som inte var jag. 

Jag skyddande något som inte var jag och jag lurade alla till och med mig själv. 

Jag kom aldrig från början att riktigt älska och acceptera mig själv. Det jag representerade var en bild av en person som jag trodde att jag ville vara för att slippa möta det jag var rädd för. 

Denna låtsasman var inte jag ändå gick jag och bar på honom. Jag var lojal mot honom även fast han ofta gav mig bekymmer. 

När jag började att lösa den oro och den rädsla jag bar på mognade också mitt inre. Jag började sakta hålla mig själv i handen. Idag finns inte tryggheten i eller hos någon annan utan den finns i mig själv. Jag är trygg med mig själv och de rädslor jag bar på har jag löst upp utan att runda. 

Är du den du vill var eller ger du en bild av dig som inte är du och som inte är sann? 

söndag 20 september 2015

Attraktion gör det jag tänker

Allt jag attraheras av och då talar jag om allt både det jag verkligen vill och det jag kanske inte tro att jag vill söker upp mig. Det styr mig i den riktning jag sätter mina tankar. Detta är oundvikligt och kan kännas som en naturlag. Det blir bara så. 

Tänker jag på att jag är ett offer blir jag ett offer. Tänker jag att jag är en hjälte blir jag en hjälte. Tänker jag att jag är rik blir jag rik. Tänker jag att jag är fattig blir jag fattig. Tänker jag att jag är den lyckligaste människan på jorden blir jag just precis det. Allt jag låter mig själv attraheras av kommer att gå i uppfyllelse. Allt.

Så pass upp på vad du tänker på och hur du tänker på det. Att säga att jag vill bli rik förutsätter att du är fattig. Att tänka att du är rik gör dig däremot rik. 

Jag har haft det bedrövlig i min uppväxt så vad kan förväntas i resten av mitt liv eller kan jag tänka fantastiskt att jag har det så bra idag jämfört med hur det var när jag växte upp.  

Det kan uppfattas som detaljer men är helt avgörande. Jag upptäcker ibland hur jag verkligen egentligen tänker och att det styr hela min personlighet och var jag befinner mig. 

Jag kliver ibland fel och borde inte bli överraskad av resultatet. Då handlar det om att tänka om. Processen behöver pågå ständigt. 

Tänker du på ett sätt som får dig att leva det liv du vill leva? 

lördag 19 september 2015

Det som stör stör

Vi kommer inte undan. Det är en enkel lag. Det går inte att sopa smutsen under mattan och tro att det blir rent. Många har försökt tidigare och många försöker nu och många kommer att försöka. Det kommer inte att försvinna av sig själv. Många med mig har fått veta det. Hårt och hänsynslöst. 

En sak vet jag och det är att om du inte tar hand om det som stör dig kommer det som stör dig att ta hand om dig. Det verkar som det är en lag och som om det gäller alla oavsett.

Jag har rundat många hinder och haft idéer att det ska lösa sig. Vad jag egentligen gjort har handlar om att jag samlat mina hinder på hög och skapat mig strategier som successivt förvärrat allt. Den enda som lidit har blivit jag själv. 

Det är förståligt att vi vill glömma och inte varken tänka eller tala om sådant som hänt som vi gjort, upplevt eller är rädda för att få uppleva. Det är naturligt att skydda sig från det som verkar farligt. Frågan är bara om vi gör en korrekt tolkning och bedömning. Vad har vi skapat för tankar om det och vad har vi faktiskt upplevt. Hur säker är vi på att det vi tänker är sant? Vem kommer att fortsatt bli utsatt om jag själv fortsätter att skapa rädslor från det förflutna eller min framtid? Att vi upplevt saker och känt det vi känt är en sanning men är det säkert att det löser sig bara för att vi tror vi slutar att tänka på det i vårt medvetande? Det undermedvetna har en backup! 

Vi behöver göra upp med det som gör eller gjort oss rädda för att inte släpa på denna rädsla resten av vårt liv. 

Vad försöker du glömma? 

fredag 18 september 2015

Fyll mitt tomrum

Vi talar om att fylla ett tomrum som finns inom oss. Vi har någon slags saknad. Inte sällan handlar det om en man man eller en kvinna som ska fylla vårt tomrum. Det är som vi inte känner oss hel utan någon vid sidan om oss. 

Vi känner oss ensamma och vi känner att vi inte kan dela det vi vill dela som händer vårt liv, med någon annan än oss själva. Vi söker närhet, vi söker kärlek, vi söker sammanhang och att tillhöra. Det är med andra ord tomt och vi söker desperat något att fylla detta tomrum. 

Jag var en sådan person. Jag sökte ständigt kanske alltid sådant jag kunde fylla mitt tomrum med. Hur tomrummet såg ut visste jag egentligen inte men tomt var det och det behövdes fyllas. Jag fyllde det med projekt, med förälskelse, med snabb tillfredsställelse som mat, sex, med mera projekt både i jobbet och på fritiden, med full aktivitet i föreningsliv, engagerade mig i olika frågor och jag till och med byggde ett hus för att fylla det som var tomt. 

Det fungerade. När projekten pågick och när jakten i förälskelserna var som mest intensiv var allt det jag gjorde ett väldigt bra sätt att fylla mitt tomrum.

Men sedan!

Sedan kom det nya läget. När det som var tom var fyllt falnade mitt intresse. Nu var det ju fullt. Nu behövde jag inte fylla det som skulle fyllas och intresset fanns inte mer, för nu var jag ju mätt. Då uppstod istället ett nytt problem, problemet med det jag fyllt mitt tomrum med. Slutföra projekten, leva med kärleken osv osv. 

När vi försöker fylla det som är tomt med något som finns utanför oss själva sätter vi oss i ett beroende till någon annan eller något annat. Då ligger detta något utanför vår egen kontroll.

Det tomrum som ska fyllas behöver fyllas av oss själva både för att då äger vi frågan själv och det är det enda sättet att bli hel. Vi behöver acceptera att den känslan som vi bär på kommer att finnas där och det är en del av oss. Först då när vi inser att den kommer att finnas där är detta också en öppning till något nytt. Jakten att kompensera detta tomrum kommer aldrig att leda ända in till mål.

Har du ett tomrum som du känner att du vill fylla?

torsdag 17 september 2015

Jag behöver ta några steg tillbaka

I diskussioner, när jag ser på ett konstverk, befinner mig uppe på ett fjäll eller i mitt liv är inte alltid saker och ting som det först verkar vara. Jag betraktar det nära och jag riktar in mig på detaljer. Jag verkar förstå och ha en översikt men ser bara delar. För att få ett begrepp om helheten behöver jag ta några steg tillbaka för att förstå helheten. Oftast så skymmer detaljerna helheten och när jag tar några steg tillbaka blir det mesta mer begripligt och konsekvent. 

När vi arbetar med oss själva och försöker ta oss ur en situation som vi befinner oss i är det just detaljerna som är vårt problem. Vi har bara en del av kartan och tror att dessa enskilda detaljer  är en del av lösningen. Oftast är det inte så. För att ta oss därifrån vi befinner oss behöver vi ta ett antal steg tillbaka och betrakta oss själva för att förstå hela vårt sammanhang. Vi behöver se hela den bild som fått oss dit där vi är just i stunden. Vi behöver få oss själva att förstå varför det blivit som det blivit. Se vårt eget sammanhang.

Detta betyder att vi behöver ransaka oss själva. Både se det som är bra och det som är mindre bra. Inte döma och förgöra oss själv men kritiskt granska våra beteenden, våra tankar och våra handlingar. Vi behöver sortera ut det vi ser som vi inte vill ha och lägga till sådant som vi vill ha. Vi behöver fatta beslut. Vi behöver acceptera den vi för stunden är. Vi behöver visa oss själva en riktning åt vilket håll vi vill gå.   

Allt detta är möjligt om vi tar några steg tillbaka och betraktar helheten. 

Det vi kommer att se är inte alltid vackert. Det vi kommer att se kan ibland synas fruktansvärt och hemskt. Men du kommer också att se det vackra och kärleksfulla. Allt det du ser är just precis du och du kommer att se det med dina egna ögon. Ögon som fått perspektiv. 

Med din nya bild av dig själv öppnar sig ett hav av möjligheter, om du gör ditt jobb. Missar du detaljer och får nya misslyckanden brukar det bero på att du inte tagit tillräckligt många steg tillbaka och inte varit tillräckligt ärlig mot dig själv. 

När du gjort ditt arbete och varit fullständigt ärlig mot dig själv har du också funnit din egen nya väg.

Jag var tvungen att gräva mig bakåt och jag var tvungen att möta nya sammanhang. Sammanhang jag tidigare aldrig sett. Sammanhang som visade på nya saker jag aldrig tidigare mött. Sammanhang som fick mig att förstå, förlåta och be om ursäkt men också sammanhang av avsky. I allt detta fann jag också något nytt, kärleken till mig själv.

Behöver du ta några steg tillbaka för att se din helhet? Har du koll på ditt eget sammanhang?

tisdag 15 september 2015

Sluta hjälpa

Hur du än anstränger dig är det ingen god gärning det du gör. 

Du hjälper för att du vill få beröm.
Du hjälper för att få ett tack.
Du hjälper för att visa att du är god.
Du hjäper för att slippa ta tag i dina egna bekymmer.
Du hjälper för du tror att du inte kan hjälp dig själv. 
Du hjälper för att du får dåligt samvete.
Du hjälper för att visa att du har ett gott hjärta. 
Du hjälper för att du tycker synd om någon.
Du hjälper för att andra ska bli beroende av dig.
Du hjälper i tron att den andra ska blidka dig.
Du hjälper i tron att den andra ska ändra sig. 
Du hjälper för att få vara behövd.
Du hjälper för att du lärde dig som mycket liten att du fick något tillbaka. 
Du hjälper för att du tror att du kan hjälpa.

När vi hjälper har vi alltid ett syfte och det syftet är inte så ofta för att bara få ge utan för att få.

Kanske är det så att vi aldrig kan hjälpa någon alls. Vi bidrar med något men sällan hjälper vi. Det vi bidrar med kan bidra till att förvärra eller att stoppa upp en pågående process. Kanske sällan bidrar det till att människan förändrar sin egen situation. 

I mitt arbete som terapeut finns det många förföriska situationer. Många leder mig in i bås där andra vill att jag ska framstå som ett omen som visar vad som är rätt och fel och vilken väg som är rätt att vandra på. Sådant förför bara mitt ego.

Jag vet inte ett skit om det. Jag vet bara det som är rätt för mig och det vet jag kommer inte att fungera för dig. 

Men det är en sak jag vet och det är förmågan att göra vad jag kan för att rubba ditt nuvarande kanske fastskruvade läge för att få dig att bestämma dig och ta reda på vad du vill och kanske i så fall få dig att välja din nya väg. 

Jag tänker att om du får möjlighet att känna smärtan och kärleken kan det vara så att du hittar en ny öppning. Jag vill att du ska få möjlighet att se att du alltid gör tydliga val. Jag vill att du ska fatta att det går att gottgöra andra och förlåta sig själv. Jag visar i vilken riktning vägen kan finnas men du måste hitta din väg och vandra den själv. 

Men hjälpa nej det gör jag inte. Då kommer inget att hända. Då gör jag ditt jobb och därmed stjälper jag det du kanske är på väg att lyckas med själv.

Är du en människa som försöker hjälpa andra i all välmening? Är du klar över dina egna syften när du hjälper? 

Kampen är min, bara min

Jag var på väg mot en sakta död, inom mig, där allt var som det alltid varit. Jag levde ett till synes fungerande liv med mina egenheter och egenskaper. Jag gjorde fel, jag kom i konflikt, jag kände stress och jag var aldrig nöjd. Det som fanns inne i mig var kaos även fast jag i stunder inte såg det. 

Jag hade byggt upp en massa strategier som retade många eller skapade irritation i mig. Jag styrde och ställde. 

I mitt arbete med mig själv höll jag fast vid allt detta under lång tid. Jag vägrade lämna Bastiljen. Den sista striden var ännu inte över.

Men jag kom aldrig att vinna denna sista strid. Jag var tvungen att låta mig bli besegrad. Jag var tvungen att inse att jag inte skulle kämpa längre. Jag var tvungen att lägga ner alla mina vapen. 

Det var inte jag som skulle styra landet Johan längre utan någon annan. Jag var inte längre min egen diktator. Jag var tvungen att inse att demokrati skulle råda även i detta land. Det var inte enbart mitt intellekt som skulle styra utan det skulle också finnas plats för känslor och balans. Gamla föreställningar, osanningar och tankar var tvungna att bytas ut mot nya med helt andra förtecken än de jag burit på under så lång tid svärtad av min historia. Jag hade blivit fullständigt indoktrinerad och hjärntvättad av det som varit.

Det krävdes nya värderingar och en ny människosyn. Det krävdes en ny politik och ett nytt förhållningssätt. Det behövdes ett nytt kroppsspråk och nytt vokabulär. Det behövdes ett helt annat tänk.

Processen har varit lång men det har gjort resultat. Vattnet har till slut urholkat stenen och gjort den vacker, rund och mjuk. Precis så som min självbild är idag.

Visst hittar jag små kanter som är vassa ibland men det gör inget de är också en del av stenen och en del av mig som jag idag kan hantera.Även dessa vassa kanter har sakta börjat bli lite mer runda.

Striden vanns av mitt nya jag som till en början leddes av en härförare som just då var starkare än jag. Jag är dig evigt tacksam.

Hur är det för dig? Kämpar du fortfarande eller har du slutligen lagt ned dina vapen?


måndag 14 september 2015

Besattheten gör mig dum

Har du blivit förälskad någon gång? Du vet så där riktigt förälskad så vi glömmer tid och rum. Vi missköter arbetet och vi tänker inte riktigt på vad vi gör. Vi blir besatta av förälskelsen och kan inte släppa det som sker ut ur vårt huvud. Vi beter oss lite tokigt och kanske rentav dumt. Känner du igen dig? 

Hjärnan har slutat att fungera och beter sig på detta sätt just för att släppa till de känslor som kommer. Vi blir besatta av de signalsubstanser som kommer till oss och vi slutar att tänka för tillfredsställelsen att få tillgång till dessa känslor har ett större värde. Vi kopplar bort intellektet.

På samma är det med beroenden. Socker, träning, alkohol, droger, arbete sex, bekräftelse eller något annat beroende. Vi blir dumma och för konstiga saker bara för att få tillgång till känslan och få detta stimuli in i kroppen. Det är precis samma centra som är mottagare.

Vi slutar vara kognitiva och har bara en sak i huvudet och det är att få mer. 

Det finns mängder av exempel där vi just stänger av intellektet för att vi är rädda för våra tankar eller att vi vill ha mer av stimuli. 

Jag var besatt av denna känsla under lång tid. Känslan av bekräftelse. Jag gjorde dumma saker och jag tänkte sällan före jag handlade. Jag var allt annat än kognitiv. Ruset, som det faktiskt var, pågick länge och i omgångar. Det var som jag hade en särskild radar inopererad för att söka och finna efter mer.  

Jag var egentligen ganska dum och knäpp när det pågick. Der var som att ha blivit räddad efter en olycka med en bil och sedan direkt efter allt läkt, stiga ut i trafiken igen framför en buss för att bli påkörd igen och garanterat skadad. Jag blev bränd många gånger men kunde inte sluta.

Faller du in i gamla dumheter och kopplar bort ditt intellekt och har svårt för att komma ur den cirkelgång du kanske befinner dig i? 

söndag 13 september 2015

Vänner av vänner

Jag är ute med mina vänner på en tillställning tillsammas. Vänner som jag känt i mer än 30 år. Från början var det ett gäng som spelade vollyboll, sedan ett gäng som umgicks lite mer. De har kommit och de har gått. Jag har kommit och jag har gått och jag har kommit tillbaka igen. 

Jag fattade inte riktigt vad jag egentligen hade. 

Jag avvisade och tyckte det var besvärligt. Jag fokuserade på annat och på mina kärleksrelationer. Jag var förbannad och jag var trött. Jag till och med flyttade långt bort innan jag till slut förstod.

Det fanns något som jag hade som jag inte sett. Det var något som jag tagit för självklart och som jag inte visat min uppskattning för. 

Vilken idiot jag varit. 

I detta gäng av killar finns något stort som egentligen strålat länge men jag har vägrar se det för jag har velat ha något annat. Vad det var jag ville ha i stället vet jag inte men jag vet att jag inte var nöjd. 

I detta gäng av killar finns en grund av genuin kärlek som ibland gömmer sig bakom killsnack, regeltolkningar, tävlande  och en och annan öl. 

Det strålar något och jag var inte mottaglig för detta till en början. 

När jag själv började lyfta mina ögon från golvet och frågade om hjälp fanns de där. När jag själv hittade vägen fram fanns det andra som vågade be om hjälp. Vi har funnits där för varandra hela tiden men jag har varit blind. 

Nu finns det något genuint som jag ska göra vad jag kan för att det ska fortsätta växa. 

Våra samtal har fått ett annat djup och yta har blivit något genuint. 

Vi är inte alltid överens men det gör inget.  Vi är vi och det finns en kärlek och en respektfull förståelse. 

Tack mina kompisar och vänner för att ni väntat in mig och att ni finns. 

Har du vänner som du inte riktigt ser att du har? 

lördag 12 september 2015

Vi gör alltid planer

Vi gör alltid planer. Alla gör det medvetet eller omedvetet. Vi gör planer för att bli framgångsrika på det vi vill bli framgångsrika på. Bra eller dåligt så blir det en framgång.

Ingen har hitintills inte fått det de önskat sig. 

Om vi inte planera för att lyckas planerar vi för att misslyckas. Allt ligger i våra egna händer. 

Att tjata om omvärlden, en massa men och en massa ursäkter om ditt och datt fungerar inte. Vi befinner oss alla i omständigheter och vi utsätts för händelser, måste fatta beslut om risker och allt blir inte som vi tänkt. Det är en del av spelets regler och något som alla drabbas av. Det är det som kallas livet. Först när vi förstår detta fattar vi att det inte finns något som kallas tur. Möjligtvis lyckliga omständigheter men aldrig tur. 

Vi tänker saker och vi känner saker och ör inte tanken klar är det känslorna som vinner. 

Lägger vi en plan över vad vi vill och hur vi vill att det ska se ut när det är klart är sannolikheten större att det kommer att bli så. Om vi inte vet vad vi vill är sannolikheten stor att det blir som vi inte vet att det ska bli. Logiskt eller hur. 

En plan har en utgångspunkt från ett mål och ett mål är vår vilja. Vi vill alltid något,  det gäller mer att vi ska bli medvetna om vad vi vill eftersom då har vi chans att styra det. 

Vet vi vad vi vill handlar det enbart om ett arbete för att komma dit. Arbetet behöver en plan så att du har en karta att arbeta efter. 

Tydlighet, medvetenhet och vårt eget arbete gör oss framgångsrika. Otydlighet, omedvetenhet och inget medvetet arbete leder till ett resultat vi inte kommer att vara tydligt medvetna om. Men det blir forfarande som vi vill medvetet eller omedvetet. Tro inte att processen stannar upp bara för att du inte medvetet tänker. 

Brukar du lägga planer och ha ett medvetet mål? Om inte varför gör du inte det. Det finns en anledning.



fredag 11 september 2015

Svaghet skapar styrka

Förändring är enkelt när det är förenat med lust. Det går enkelt att starta upp och vi har inga problem att genomföra det vi vill. Resultatet vet vi blir lustfyllt och resan dit på samma sätt. Tänk bara att planera inför en semester och sedan genomföra den, tänk hur enkelt det går. På samma sätt att förbereda en middag eller något liknande. Då har vi all kraft i världen för att genomföra.

Svårare blir det när vi ser motgångar, känslan av olust, avsaknad av kraft och när det finns tusen olika fällor och möjligheter att smita just för att det vi vill göra är jobbigt och utan lust rent av läskigt innan vi når ett eventuellt resultat. Vi kanske också tvivlar på målet och vår egen förmåga. Viljan finns där inte riktigt och vi tar inte det vi vill riktigt på allvar. 

Beteenden som vi har, att vi äter fel mat och för mycket, tränar och rör oss för lite, gör inte det vi sagt att vi ska göra eller kanske har ett beroende eller strategier som sakta tar livet av oss. Dessa behov av förändringar har en tendens att vilja skjuta på sig. De har i sig egna stimuli som är starkare och svåra att utmana. Vi vet intellektuellt att vi vill men våra inre medvetna och omedvetna känslor är starkare.

Då är det ibland enbart en kraft som är starkare och som kan leda till ett avgörande och det är vår svaghet. 

När vi är som svagast är vi som starkast. Då är denna en extra styrka som visar sig och ger oss kraft. När vi nått den absoluta botten och inte längre kommer längre ner vaknar signaler inom oss till förändring. 

Oftast når vi den där kraften innan det är för sent. Ibland får vi flera riktiga smällar innan det händer något. Några överlever tyvärr också inte innan den där kraften visar sig. 

Det är något just i det där att nå den riktiga botten och bli riktigt svag som ger den där avgörande kraften. 

Jag fann den. Jag var oerhört svag och nådde en botten där jag kände mig oerhört rädd, ensam och totalt utsatt. Den botten kan jag känna tacksamhet för idag. Det var några personer som hjälpte mig att nå den absoluta botten. Jag tror inte att de då såg det som en hjälp utan det var ett uttryck för deras eget behov av hämnd. Då var det människor jag ogillade nu märker jag att de bidrog till att jag hittade min egen kraft. Tack ni som gjorde min svaga känsla nåbar och att jag nådde min botten.

Kan du se att det skulle kunna vara så att när du är som svagast kommer du att bli som starkast? Är du där? Väntar du på att få komma dit? Eller är det så att du fortfarande kämpar och hoppas?

torsdag 10 september 2015

Jag vill göra upp med dig!

När vi bär på ilska, sorg och saknad. När vi känner harm och saknar kärlek. När skuld och skam täcker vår kärlek. Då är det inte ovanligt att vi vill hämnas, ge igen eller göra upp. Den lagrade kraften i oss är så stor att den behöver spilla ut. 

Ibland blir det aggressiva handlingar mot någon. Ibland blir det känslor av att slutligen tala om till den andra vad vi känner. Ibland har känslorna tagit över så vi bara vill skälla. Några sätter sig ner och skriver ett brev eller ett sms. 

Känslorna är starka och vårt eget behov är bara att få ut alla dessa känslor. 

Detta handlar aldrig om den andre utan detta handlar enbart om oss själva. Det är våra behov vi vill tillfredsställa. Om du har för avsikt att läka och komma närmare i den relation du har problem med, hitta ett annat sätt att få ut din frustration.

Är relationen med din kompis, dina föräldrar, din partner eller kanske dina barn frusna och tuffa, hitta andra sätt att först komma i balans innan du gör något annat. Skäll på någon som bara är där för att vara ställföreträdande lyssnare. Skriv ett brev som du sedan bränner upp. Boxa på en boxboll eller ta dig en löprunda. 

Allt det du ska säga bör handla om dina egna känslor som uppstår i dig, dina fel och dina brister men framför allt om kärleken till den andra. För det är just vad den andra behöver höra. Allt det andra du skulle vilja ha sagt vet den andra redan om.

Antingen har vi kärlek eller så har vi brist på kärlek, det gäller både dig och den andra.

Frustration och infrusna känslor är en handling från oss själva. Skuld och skam är våra egna. Ord som inte tidigare sagts är innehållna handlingar från oss själva.

Om vi tänker att alla i stunden utifrån allas egna förutsättningar gör så gott alla kan, var och en för sig så har alla gjort så gott de kunnat och har inte haft möjlighet att göra annorlunda. För hade de kunnat göra annorlunda hade de gjort det. 

Men om du vill öka aggressionen och missförstånden. Om du inte vill få till en förändring utan bara vill markera och göra upp och inte komma till en lösning i relationen med en annan person, se då till att få ut alla dina aggressioner och göra allt jag säger att du inte ska göra. Det fungerar garanterat om det är det du vill.

Varje gång jag märker hur jag markerar, säger till, tar till överord eller har syften som handlar om att ändra på någon annan, handlar det om mig. Det handlar om mina egna rädslor och min egen skuld och skam. Strategin är då inte av kärlek utan av brist på kärlek.

Känner du ibland att du vill göra upp?

onsdag 9 september 2015

Jag är lojal

Jag är lojal. I alla fall så tänker jag att jag är det. Jag håller vad jag lovar och jag ser mycket till att leva upp till eventuella förväntningar. Jag är aldrig den som säger farväl och lämnar varken när det gäller person eller organisation. Jag håller mig kvar. Ibland kanske jag håller mig kvar allt för länge både för min egen skull och för andras. Det blir på något sätt som jag ibland är rädd för att missa något och bli utanför. 

Men jag är lojal. 

Lojal är bra att vara om vi vet varför vi är det. Lojal är någon form av ärlighet samtidigt som det givetvis kan finnas andra syften som gör att det kan vara mindre ärligt. Lojal kanske kan likställas med att vara trogen och att stå kvar oavsett vad som händer. Lojal kan också kanske vara rentav dumt om det är så att det som händer omkring den du är lojal mot innebär att du själv kommer i svårigheter. Det kan handla om moraliskt felaktiga saker, kriminellt eller andra saker som inte blir bra för dig i förlängningen.

Att vara lojal är inte samma sak som att inte vara okritisk. Att vara lojal innebär inte att du ska offra allt som avser dig. Att vara lojal handla om kärlek förutsatt att alla handlingar som omgärdar din lojalitet också handlar om ärlighet och kärlek. 

En hund är ofta lojal sin ledare och är nästan beredd att göra vad som helst för sin ledare. de som ingår i en sekt är lojala men det kan få både dumma och farliga konsekvenser.

Lojalitet är egentligen något som är dubbelriktat. Det är som att ha en relation, det räcker inte med att den ena älskar den andra, båda behöver göra det.

Jag är lojal. Men jag har inte alltid haft ett lojalt sätt. Jag har varit otrogen. Jag har inte varit tillräckligt uppmärksam på mina barns behov. Jag har inte vårdat de relationer jag haft. Jag har gjort saker på mina arbeten som jag inte alltid borde ha gjort. Det kan man egentligen säga har varit illojala handlingar.

Jag upplever att jag är lojal men jag inser att jag ibland har gjort handlingar som inte varit lojala. 

Att vara solidarisk och pålitlig menas ibland att det är samma sak som att vara lojal. Kanske är det det som menas med kooperationen att det finns en pålitlighet och solidaritet i dessa typer av organisationer.

Jag känner mig lojal men jag är inte alltid lojal.

Hur är det för dig. Är du lojal, solidarisk och pålitlig eller slirar du på begreppet? Vad innebär lojalitet för dig och din egen person?



tisdag 8 september 2015

Mitt varför styr mitt vad

Alla gör en massa saker. Bra saker. Mindre bra saker. Dumma saker. Goda saker. Snälla saker. Idiotiska saker. Jätte idiotiska saker. Kloka saker. Smarta saker. 

Vad vi än gör så gör vi det av någon anledning och vi gör så gott vi kan. Alla gör så gott de kan även när vi gör sådant som är fruktansvärt. 

Det finns en anledning till att vi gör som vi gör. Vi har inte lärt oss annat. Vi är sjuka. Vi gör det på det sätt vi gör för annat hade varit värre. Vi är stressade. Vi är i balans. Vi är i obalans. Vi är smarta och kloka. Vi har lärt oss detta från barnsben. Vi vill alla väl. Vi har en särskild grundsyn och värdering. Våra erfarenheter från när vi växte upp. Anledningarna kan vara många.

Varför vi gör som vi gör är också för att det finns ett syfte. Det finns ett klart syfte och en strategi som gör att vi gör de val till handlingar vi gör. Det är just dessa syften som du ska ta reda på när du reflekterar över dig själv. Där finns nycklar. I handlingen, som ofta inte är plötslig, finns strategier och idéer om varför du gör som du gör. Föreställningar som du samlat på dig i livet. Arv du ärvt från din släkt och din familj. Erfarenheter du dragit i livet i möten med andra. Hur du förhåller dig till det som sker utanför dig själv och dina tankar du skapar innanför dig själv. Allt detta svarar på frågan varför du gör som du gör. Det finns en orsak. 

När du kan svara på frågan varför i dig själv så vet du vad det är som gör att du gör som du gör så att det blir som det blir. Svaret finns i dig och det har inte med någon annan att göra än just dig. 

För det är vad du gör styrt av ett eller flera varför. Det handlar inte om vem du är utan vad du gör. 

När vi vet varför kan vi göra val och ändra dessa varför till ett annat varför. 

Enkelt, eller hur!?

Jag har haft en massa varför som jag fått ändra. Syften som handlade om rädsla blev syften som handlade om att hjälp. Jag bytte känslor till andra känslor och fick med samma egenskaper helt andra effekter. Dominans för att skydda min rädsla blev dominans för att hjälp. Egen bekräftelse för att få vara någon blev att hjälpa andra att bli bekräfta. 

Hur mycket kunskap har du om dina varför?  Är det de varför du vill ha eller behöver du byta ut dessa?

måndag 7 september 2015

Jag behöver hjälp

Det finns nog ingen i hela världen som inte någon gång behöver hjälp på något sätt. Det kan handla om vad som helst. Vi kan inte allt utan vi kan olika saker. Vissa behöver hjälp med att reparera bilen, andra behöver hjälp med en svår arbetsuppgift, en läxa eller hjälp när man ska flytta. Det finns en mängd saker som vi inte klara helt själv eller inte klarar alls och därför behöver hjälp av någon annan. Det är inget konstigt utan vi accepterar detta och söker den hjälp vi behöver. Vi lägger ingen skam eller skuld i detta.

När det gäller vår egen person blir det helt plötsligt mycket svårare. Vi har svårare att be om hjälp för sådant som vi på något sätt tar för självklart att vi ska klara själva. Här är några exempel: äta, borsta tänderna, gå, komma ihåg, gå på toaletten, torka oss om munnen osv. Basala saker som vi en gång lärde oss men som vi kanske inte längre kan, tillfälligt eller permanent. När vi kommer i dess situationer kan det bli jobbigt att bli beroende av någon annan och att be om hjälp. Jag kan se detta med min morbror som fått en stroke nyligen att det finns saker som är svåra att andra helt plötsligt ska göra för honom. Just nu är det också många flyktingar som kommit i en situation där de behöver hjälp av andra i situationer de kanske alltid klarat av själva eller löst inom familjen tidigare.

På samma sätt är det när vi mår psykiskt dåligt och i stunder inte klarar av att hantera vår sorg, vår ilska eller kanske beroende som vi hamnat i. Det är som vi ändå ska klara det själv och att be om hjälp är fyllt av skam och skuld.

Men vad är egentligen skillnaden? Vi har lärt oss en massa saker men det finns alltid saker vi inte kan, och när vi inte kan hantera vårt eget liv så är det just för att vi kanske inte lärt oss det. Ibland har vi också lärt oss fel och behöver lära om.

För min egen del så var det så, under en väldigt lång period i mitt liv, att jag tänkte att jag kunde allt. Jag behövde egentligen inte hjälp med något i mitt liv. Det var som det var min egen ensak. Vem skulle lära mig? Ändå blev en del helt fel. Jag var i stunder som en amatör med mig själv. Jag hade byggt upp strategier som inte fungerade i det vuxna livet. Men be om hjälp, nej det var inte aktuellt vad skulle andra kunna hjälpa mig med som jag inte redan kunde? 

Jag hade låst in mig själv i mitt eget fängelse och kastat ut nyckeln.

Idag är det just detta med att be om hjälp som jag använder mig av i arbetet med mig själv men också i arbetet med andra. Hjälpen att hitta vad jag eller andra behöver hjälp med. På något sätt vet vi detta. Vi vet vad vi behöver hjälp med och det är ett oerhört viktigt steg i arbetet med oss själva. Vi accepterar ett problem och vi formulerar vad vi behöver hjälp med. Detta är ett oerhört långt steg i den egna utvecklingen. Att sedan komma med lösningen är en annan sak som ibland är en detalj. 

Jag behöver hjälp med..... Ja vad är det som du behöver hjälp med? Fundera på det ett tag. 

söndag 6 september 2015

Det brinnande sexet

Lusten får oss att brinna och att bli brända. Den sexuella lusten driver oss in i olika erotiska gångar. Drivna av bekräftelse och lust att bli tillfredsställda. Känslorna blir så starka att förnuftet helt släpper taget. Vi drivs av en osynlig kraft bort från ansvar och logiskt tänkande. Driften får oss att glömma allt. Vi gör saker vi vanligtvis aldrig skulle ha gjort. Vi tänker saker vi vanligtvis aldrig skulle ha tänkt. Vi känner en kraft vi oftast inte känner. Kraften blir en besatthet.

För vissa av oss är detta helt otänkbart för andra den enda driften. För många av oss något som vi vill ska vara en del av oss ibland. 

Utan den sexuella kraften skulle mänskligheten aldrig leva vidare. Utan denna instinkt skulle det bli tomt på människor. Vi behöver denna kraft samtidigt som kraften kan bli som ett gift, förföra oss och förgöra oss. 

Unga och gamla gör det. Rika och fattiga gör det. Tjänstemän och arbetare gör det. Människor med olika politiska åsikter gör det. Religiösa och ateister gör det. Ordentliga och slarviga gör det. Alla gör det på olika sätt och låter sig bli förda bortom tanken och logiskt förnuft. Drivna av lust att bli sedda och att få känna känslan ytterligare en gång. 

Den erotiska närheten kan öppna stängda dörrar och få oss att känna den närhet vi så länge saknat. Den erotiska känslan kan göra att vi känner att vi verkligen lever. Vi får oss att känna oss viktiga och behövda. 

Men många har blivit besvikna. Många har känt sig smutsiga och mindre älskade efter än före. En del har blivit oerhört utsatta och våldförda, tvingade att göra något de inte vill. 

Det finns också en före- och en efterkänsla. Före är vi beredda att göra allt, efter ibland knappats något. Relationer får ett skifte i bytet mellan före och efter sexet. 

I denna skira besatthet ska vi styra oss själva både att njuta av närheten och erotiken samtidigt som vi ska försöka kontrollera oss så att det inte gå över styr. Bekräftelsen och njutningen är sexets drivkraft men när den går för långt också dess fängelse. 

Jag har varit fången i detta fokus av besatthet och bekräftelse. Jag gjorde saker jag inte hade tänkt färdigt. Jag kände saker som jag inte kunde hålla mig ifrån. Jag förstörde och jag förgjorde allt det jag redan hade i tron att jag skulle få det slutgiltiga. Jag lurade in mig själv i olika fållor av känslor och trodde att jag såg en ny sanning. Jag trodde att jag älskade men hade bara ytterligare fallit offer för min egen besatthet. 

Jag kunde inte älska för jag visste inte vad det var. Jag sökte sexet i tron att jag hittat rätt. I sexet trodde jag kraften fanns att både hitta mig själv och göra upp med mitt förflutna. Jag jagade det jag redan hade och jag trodde att jag saknade det jag aldrig förlorat. 

Först när jag insåg att allt handlade om mig kunde jag befria mig från besattheten  och tänka klart. 

Jag kan se att jag var en av flera arvtagare till denna besatthet. Både som offer och förövare. 

Möts du av dessa starka brinnande krafter och det besatta sexet? Vad är din relation till sex och erotik? 

lördag 5 september 2015

Historiens våta filt

Till slut är det ingen som kommer ihåg varken vem man är och vad man gjort. Det enda som kanske lever kvar är känslominnena av det som hände. 

Jag sitter på ett sjukhem och talar med en släkting om känslor och hur känslor påverkat våra liv. Saker som hänt. Människor som gjort. Sorger, besvikelser, svartsjuka och andra draman. Ilska och djup smärta som nålat fast känslolivet och fjättrat det vid historien. Som en våt filt har historien legat och tyngt ner livet och skapat medvetna eller omedvetna strategier i livet. Strategier som har haft som enda uppgift att stjäla energi från  lusten att leva det egna livet fullt ut. 

När jag lyssnar på historien som berättas förstår jag mer av min släkting. Samtidigt så bli både han och jag mer mänskliga. Jag berätta om mina irrvägar och han berättar om sina. Vi byter tankar och idéer. Vi delar sorger och besvikelser. Vi jämför och vi lär oss av varandra. 

Av alla hemligheter som berättas ökar min ödmjukhet till själva livet. Det är som om alla historier går igen fast i nya skepnader. En del bär vi med oss och återupprepar, andra skapar vi själva. Några i sin tur är en repris på gamla besvikelser. 

Jag ser vad sår kan göra oss och påverka våra beslut. Jag kan se hur vi kan bli präglade av att möte det vi inte vill möta. Jag kan se hur händelser kan riva upp våra känslor samtidigt som de kan kväva våra liv. 

Kraftfält och energier stör våra och andras känslor som leder till tankar och konstiga handlingar. Vi vill ta oss därifrån men kan samtidigt inte släppa taget. 

Tack för att du kom tillbaka till mig och berättade en ny dimension av din historia jag kanske aldrig annars skulle få höra. Tack för att du öppnar dig så för mig och i vårt samtal. När du går bort en gång är det, som jag sa till dig när jag lämnade dig idag att jag kommer att sakna våra ärliga öppna samtal. Det är 33 år i åldersskillnad och jag är glad att vi möttes en gång. 

Hur ser din våta filt ut?

fredag 4 september 2015

Utanförskap

Att vara utanför något annat. Utanförskap  innebär någon typ av känsla som får mig att känna att jag inte tillhör en majoritet utan är en del av en minoritet. Många vill gärna koppla ihop detta med bidragstagande, invandring, kriminalitet, missbruk eller kanske arbetslöshet. Människor som avviker från en tänkt etablerad norm. 

Utanförskap är något jag känner och jag tror att detta kan kännas hos vem som helst. Känslan av att vara utanför och inte tillhöra något som jag tror att andra tillhör. 

Men vem sätter denna norm? Samhället,  andra eller jag själv? Jag tror att det alltid är jag själv som sätter normen. Jag själv när jag känner att jag vill befinna mig utanför utanförskapet eller jag själv när jag tror att jag är en del av utanförskapet. Även bland de av oss som känner utanförskap kan det finnas graderingar hur mycket utanförskap man känner och att det kan vara bättre att ha ett visst utanförskap jämfört med ett annat. Utanförskapet arbetslös är ett mindre utanförskap än att vara invandrare och flykting, bara för att ta ett exempel. 

Utanförskap är ett tankeverk som får mina tankar och därmed också mina känslor att spela mig ett spratt. Jag jämför och med tanken försätter jag mig i en situation att vara mindre eller mer än någon annan. Allt är bättre eller sämre än något annat. Det är bättre att komma först, men det är ok att få en pallplats. Det är bättre att fixa en placering bara man inte kommer sist. Det är bättre att komma sist än inte alls ha deltagit.

Tillbaka till utanförskapet. Jag tror vi alla ibland kan känna utanförskap och vi kan känna det i olika situationer även kanske rent av olika på en och samma dag. Jag känner som ett exempel kanske en tillhörighet i min familj men känner ett totalt utanförskap på mitt arbete.

Jag har varit arbetslös, jag har varit oliktänkande, jag har befunnit mig i situationer där jag inte gjort som andra och inte följt normen. Jag har gjort saker och tänkt saker som andra i perioder tyckt varit väldigt konstigt. Jag har förlorat människor i min närhet men jag har också vunnit människors förtroende på grund av min egen känsla av utanförskap. 

Människor som tar tag i sitt eget utanförskap kommer att hitta lösningar som inte alltid följer normen. En del väljer kriminalitet för att klara sig, andra väljer grupperingar där normen mer motsvarar och påminner den egna situationen. Invandrare i Sverige eller utanför Sverige grupperar sig och bor i närheten av varandra. Svenskar i Spanien, bara för att ta ett exempel. Kriminella eller missbrukare grupperar sig. Landsmän finner sina grupper. Före detta missbrukare finner sina. Men den som känner att utanförskapet är just att vara ensam har svårt att hitta sin grupp eftersom då är den som är ensam just inte ensam och har inte längre ett utanförskap. 

Utanförskap är något som jag väljer att känna. Så länge jag jämför kommer utanförskapet alltid att kunna vara ett alternativ. När jag väljer att söka upp en gemenskap har jag brutit den känslan. Vi lever alla i ett sammanhang och är en del av något. Tror jag att det är annorlunda kan det vara ett sätt för mig att få tag i känslan utanförskap. Flyktingar flyr och är utsatta för risker, ibland risker som är fruktansvärda. Samtidigt är det människor med stort mod som vågar förändra sin situation. USA är fyllt av dessa flyktingar som sedan 1500- talet och kanske tidigare med vikingarna invandrade till USA för att skapa sig ett nytt liv. Det var fattiga människor där vissa kanske alla kände ett stort utanförskap men samtidigt sökte en lösning på sitt problem. 

Känslor är en produkt av våra tankar. Tankar kan ändras.

Känner du att du befinner dig i ett utanförskap? 

torsdag 3 september 2015

Glömsk

Idag på vägen till jobbet sitter jag med min mobil och svarar på en del mail. Tunnelbanan kom och jag steg på. När dörrarna precis stängt slår det mig, var har jag glasögonen? Vanligtvis har jag dessa på pannan men av någon anledning har jag börjat att göra på ett annat sätt. Det blev för mig att försöka dra mig till minnes när jag hade dessa sist och det var på väg till tunnelbanan. Bara vända och ta nästa tåg tillbaka för att se om jag hittar dessa på bänken jag satt på, vilket de var. Någon vänlig hade lagt dessa snyggt på kanten. 

När jag glömmer eller inte har koll beror det ofta på något hos mig själv. Brist på närvaro, ofokuserad, ändra rutiner, saker utanför mig själv som påverkar mig eller något annat. I grunden har vi alla ganska bra kontroll över oss själva och det vi gör det är en del av överlevnadsstrategin. Saker och ting händer ofta inte bara utan det mesta är påverkat av oss själva. Nu, med mina glasögon var jag för fokuserad i mitt skrivande och jag har börjat ändra på en rutin som gjorde att jag inte hade koll kanske var det något mera.

Vissa människor har stenkoll och missar inget och kommer ihåg allt. Inget händer av en slump eller rent av inget får hända av en slump. Utrymme för spontanitet finns inte. Andra i sin tur har inte koll alls vilket innebär att saker och ting bara händer och mycket kanske allt blir en överraskning. Risken finns att dessa människor upplever att världen är emot dem.

Åter igen är balans nyckeltalet. Inte för bra koll men inte heller för dålig koll är ett bra nivå. Vi behöver överleva vilket betyder att vi behöver ha koll på oss själva och var vi befinner oss samtidigt behöver vi inte ha allt för stor kontroll så det inte alls finns utrymme för spontanitet.

De av oss som lever i någon form av inre kris kan ha två generella spår som de arbetar efter. Den ena är att ha kontroll på det man kan ha kontroll på eftersom livet i övrigt är kaos. På detta sätt skapar man kontroll av en del av kaoset men äger samtidigt kontroll över något. Dessa har kontroll över skrivbordet, städningen, något särskilt intresse eller på något annat sätt. Det andra är att släppa på allt våg för vind som i sin tur skapar mera kaos där personen mer kliver in i en offerroll. Sen har vi de som har kontroll på andra och gärna hjälper andra och gör det säkert på ett bra sätt men som inte har kontroll på sig själv och sitt eget liv. Den sista gruppen kan vi nog säga är en del av den första gruppen som har kontroll på något.

Jag är en person som har en tendens att ha lite för mycket kontroll ibland och tappar på det sättet min spontanitet samtidigt som jag tidigare i vissa stunder blev för känslostyrd och tappade kontrollen på det som rörde min egen person. Vägen till harmoni har varit att skapa en fungerande balans med stort utrymme för att våga släppa på kontrollen och att allt inte ska bli som jag vill. Men så här efteråt har jag stor respekt för varför kontroll blev en viktig röd tråd i mitt liv.

Är du glömsk och i så fall varför?

onsdag 2 september 2015

Allt du lärt dig kan du lära om

Hela livet lär vi oss saker. Även i mammas mage lär vi oss saker som vi tar med oss i livet. Vi adderar våra kunskapar i forma av kärlek och rädslor, teoretiska kunskaper och erfarenheter på ett sätt som skapar en summa delkaraktärer i oss. Vi skapar ett jag i oss. Allt vi lärt oss får oss att ha åsikter eller inte ha åsikter. Det får oss att vara rädd eller modiga. Dumma eller snälla. Kärleksfulla eller avvisande. Tankarna fulla av olika värderingar. Förmågor och brister. Tankar om vem vi tror vi är eller om den vi tror vi inte är. Allt samlas i vår bank av tankar. Delar föds vi in i på grund av kultur och samhällsnormer. En del söker vi själva upp. Allt vi gör speglas både av oss själva och andra och resulterar i accepterande, uppskattning, dömande eller förakt. Vi bedöms utifrån det vi gör och det vi ger uttryck för.  

Allt detta kokas sakta sakta ihop och blir ett uttryck och ett fotavtryck bland andra fotavtryck och en del i samhället. Inget glöms bort särskilt inte det som upplevts som mindre bra varken hos oss själva eller andra. 

Många klarar sig ganska bra i livet. De har ett jobb och en familj. De har en gemenskap och en slags närvaro. För en del av oss blir det mer tufft med en känsla av att inte vara accepterade, en oro i våra kroppar och att delar inte känns bra. Vi blir inte närvarande. För andra en ovilja att falla in i det som är normalt och vedertaget.

Alla har lärt sig en massa på gott och ont som just i stunden skapat just dig, dig och mig. 

Vi är som vi är i stunden vilket vi behöver acceptera. Kommer det alltid att vara så?  Självklart inte, det ligger bara ett val bort. Vi kan alltid lära om, om vi vill det. Gamla kunskaper kan bytas ut av nya kunskaper. Gamla erfarenheter kan bytas ut av nya. Allt styrs av vad jag vill och hur jag vill ha det. Allt styrs av vad jag vill känna, tänka och göra i livet. Är du nöjd gör inget. Är du missnöjda gör något. Vill du förändra men vet inte hur, sök hjälp av någon. Vill du ha en förändring men har inte lust att jobba för det, gör inget för misslyckanden ökar bara på dina gamla mindre bra sanningar.

Vi kan alltid lära om, du och jag och det finns inga men. Det är inte försent. Du är inte för gammal. Du har inte brist på tid. Du är tillräckligt intelligent och klok. Du ör värd det, om du vill. 

Så vad vill du? Behöver du lära om och i så fall vad behöver du lära om?  Om du tänkt tanken, så behöver du!