Oro och stress styrde mig

Oro handlar om framtid, stress har samma kopplingar. Både två tar sitt fäste i dåtiden för att bygga upp sin tankar och känslor omkring det som inte ännu hänt. Stressen har inte med att göra att leva här och nu. Stressen hittar oro i det jag ännu inte uppnått eller det jag är rädd för  ska hända. Kommer jag att hinna. Är jag tillräckligt bra. Kommer han att lämna mig? Tänk om jag blir sjuk? I morgon ska allt hända, inte idag. Jag vill inte bli ensam. Tänk om han bedrar mig. Tänk om det regnar i morgon. Tänk om jag upptäckt. Tänk om, tänk om, tänk, tänk. Tankar skapar känslor och det ökar min stress och min oro. 

Om jag kan sluta att oroa mig om i morgon och acceptera att det som varit har varit så finns bara nuet kvar och jag lovar dig att i nuet just detta nu brukar nästan allt eller kanske just allt vara helt ok. Utan stress och utan oro. 

För det är just hur det varit eller hur det kommer att bli som stökar till nuet.

När jag ljög som mest för att täcka upp min skuld och mina lögner skapade allt detta just stress och oro. Jag kan idag se när andra på film skapar liknande situationer hur detta får mig att åter känna denna stress och oro. Den är från början helt självpåtagen och på samma sätt har vi alla skapat dessa situationer. Antingen genom att skapa den från början eller genom att ha blivit utsatt och sedan fortsatt att bära på denna stress. Som barn eller som vuxen. 

Vi är inte skapade för att till exempel ljuga och vara dumma men vi är skapade för att känna rädslor för att undvika faror. Frågan är vilka faror vi i dag vill och behöver undvika. 

Rädsla är något vi behöver ha i oss men det är inget vi behöver styra vårt hela liv med särskilt om det är rädslor vi själva skapat genom våra tankar. 

Vilka kopplingar har du själv till din stress och din oro om du har någon vill säga?

Vi är de vuxna barnen som tar hand om de nya vuxna

Alla föräldrar fostrar och tar hand om sina barn i försök att göra barnen till tidens barn med tidens värderingar och möjligheter att klara sig själv ute i stora världen. Vi gör vårt bästa. Vi gör alla vårt bästa för att dessa barn ska bli bra vuxna i ett samhälle, utan undantag.

Vuxna barn är politiskt korrekta. Vuxna barn har åsikter som avviker från andra. Vuxna barn som är för hårda. Vuxna barn som är aggressiva i grupp. Vuxna barn som har svårt att visa mjuka känslor. Vuxna barn som har lärt sig att göra är viktigare än att känna och tänka. Vuxna barn som iklär sig att vara ett offer och anser att det är andras fel. Vuxna barn som bibehåller gamla könsroller och är inte jämnställda. Vuxna barn som anser att solidaritet inte är viktigt utan ser bara till sitt eget. Vuxna barn som röstar på invandrarfientlig politik. Vuxna barn som vandaliserar, mobbar och förstör. Vuxna barn som mår dåligt och känner sig utanför. Vuxna barn som har låg självkänsla och tillit. Vuxna barn som blir beroende och som missbrukar för att kväva sina känslor. 

Vuxna barn är du och jag och våra barn. Vuxna barn gör som vi gör ändå är vi inte nöjda. 

Vi är föräldrar och samtidigt det vuxna barnet. Vi är de som ska få framtiden att förändras genom att ta hand om våra barn så att de tar hand om världen och sig själva på bästa sätt. 

Men det verkar inte alltid bli bra och då blir vi förvånade. Ändå var det vi som uppfostrade och lärde dessa vuxna barn hur livet ska levas.   

Ändå är vi inte nöjda. 

Vi bibehåller alla gamla cementerade värderingar och hoppas samtidigt på förändring. Vi förändras inte själva och arbetar sällan med vår egen person. Men vi vill gärna att andra ska våga ta steg vi aldrig själv varit i närheten av. Vi gör i många stycken som våra föräldrar och komfirmerar gamla gömda rädslor och beteenden. Vi tar emot ett arv som vi aldrig ville ärva och förvaltar det ändå på samma sätt som våra föräldrar och på samma sätt kommer våra barn att göra.

Är det så du vill ha det? 

Jag har gjort det men valt att stoppa detta satans arv. 

Hur vill du ha det och vad är du beredd att göra för att förändra sådant du tycker är dåligt och som någon stans strider mot dina värderingar ? 

Medvetandet om mig själv- det är livet

Om livet är att finna full närvaro, stillhet, rikt liv och harmoni behöver jag finna det som stör denna längtan. Jag behöver hitta det som får mig därifrån. 

Håven för att plocka upp dessa hinder är att medvetandegöra vad som sker inne i mig. Jag behöver se mina tankar och hur de påverkar mina känslor. Jag behöver se när mitt ego tar över och stör min egen närvaro och mitt liv. Jag behöver lära mig känna igen det faktum att mitt ego behöver växa genom klagande, jakt på prestige och aldrig vara nöjd.

Mitt vara, genom att vara en människa, är i fara om jag tänker för mycket. Min närvaro hämmas definitivt av tankar som handlar om då och sedan. Min livfullhet, att vara nöjd, kreativ, sinnlig och empatisk hämmas, ja till och med blockeras.

För att få kontakt med själva livet där kärlek, natur och hela universum finns behöver jag finna tomrummet. I tomrummet finns närvaron och stillheten.

I ett sådant medvetande är jag samtidigt i djup vila och fullt alert. Jag växer i min närvaro och därmed släpper jag taget om rädslan. 

Under många, många, många år var mitt liv kidnappat av mitt ego. Detta höll på att kosta mig mitt liv på något sätt. Jag tog risker som var helt utan förstånd. Jag utsatte mig själv för saker som var dumma och som fick andra att ta avstånd. Jag förlorade sådant jag inte var beredd på att offra. 

Hur medvetandegöra du dig och får tag på ditt liv? 

Mitt eget mellanrum

Man brukar säga att det är punkten som förstärker det sist skrivna. Det är tystnaden som förstärker det sist sagda. 

Det ligger något i tysnaden som öppnar upp våra sinnen och gör dessa tillgängliga för oss själva. I tystnaden finns närvaron i avsaknad av då eller sedan. Det är där allt händer.

När jag blir medveten om mina tankar och mitt egos irriterande försök att ta plats har jag chans att bli närvarande. 

Den närvaron befinner sig mellan mina tankar och det är just där emellan jag har möjlighet att få kontakt med mig själv. Kontakt med det som omsluter mig. Kontakt med här och nu. 

Det är inte mina tankar som lugnar mig. Det är inte mina känslor som lugnar mig. Det är inte mina handlingar som lugnar mig. Det är tystnaden och mellanrummen    där emellan. 

Att hitta mig själv är just att hitta detta mellanrum.

Jag har stört detta mellanrum genom alla mina tankar och känslor. Jag har stört detta mellanrum genom att handla och på det sättet inte givit mellanrummet en chans att närvara.

Hur gör du för att ge ditt mellanrum en chans?

Coachningens offer eller...?

När vi är som svagast och skriker efter hjälp finns det risk att vi blir ett lätt offer att fånga. Vi blir ett byte för de som vill erbjuda sina tjänster och "hjälpa" oss. För när vi är som svagast griper vi tag i minsta grässtrå för att komma ur den vak vi hamnat i. Det kan handlar om liv eller död. 

Men en coach eller en terapeut är inte alltid de vi kanske tror att de är, ämnade för just oss.

Vi som klienter ser räddaren och den som erbjuder sina tjänster ser en kund. En kund betalar sin faktura och terapeuten eller coachen får en inkomst. 

Jag väljer här att just se skillnad på terapeut och coach eftersom det i botten är en avgörande skillnad i hur dessa två yrkeskårer kan arbeta och ska arbeta. Coachen arbetar mer med att hitta andra sätt att jobba framåt utan att gräva i orsaker. Terapeuten kan däremot också arbeta för att leta efter de bakomliggande orsakerna till vissa beteende bara för att ta ett exempel. 

Ok, tillbaka till min tråd. Så långt är allt klart och inget konstigt alls. Någon erbjuder en tjänst och mottagaren betalar. Så ser alla affärsförhållanden ut. 

Frågan är mer, är det rätt tjänst vi köpt. Bara för att någon vill "hjälpa" är inte det samma sak som att vi får den "hjälp" vi behöver. Vi behöver granska vad det är vi köper och vi behöver ta reda på vad det är vi behöver. Nämner någon om att de vill "hjälpa" kanske det har andra syften än de som kan leda dig i för dig rätt riktning. Kommer terapeuten med konstiga lösningar på dina problem, våga ifrågasätt det. Det behöver inte vara fel och det är kanske precis det du behöver men ta det inte för självklart genom att bli ett offer för en som vill "hjälpa". Du kanske inte vet vad du behöver men det är inte samma sak som att du behöver göra vad som helst för att hitta vägen fram. Våga känn efter om det du uppmanas göra är bra för dig. Våga ta diskussionen och våga protestera. Är du "snäll" mot din "hjälpare" kommer det inte att leda dig framåt. Var snäll mot dig själv vilket kan betyda att du ibland gör som du blir tillsagd men inte alltid om det inte känns rätt. Det är du som gör det och det är du som får ta konsekvenserna av det du gör både positivt och negativt. 

I denna typ av situation, terapeut/ klient (kund), hamnar vi direkt i en dubbelriktad beroendesituation. Vi som klient är i behov av något och terapeuten vill få en inkomst. Det finns en risk att det kan bli väldigt känslostyrt från båda hållen. Klienten har sina syften som inte alltid behöver vara tydliga (återkommer om det i kommande blogg) och terapeuten har sina syften som kan vara styrda av behov av inkomst, viljan att vilja "hjälpa", egna andra behov, eget medberoende eller bara det faktum att det finns en egen bred kunskap om sig själv som person och sina egna syften, egna erfarenheter i problemställningen och en identifierade och frikopplade professionella rollen som terapeut. 

När du söker hjälp, var noga med när du välja terapeut eller coach. Fundera på och gör klart för dig själv vad du vill ha och hur det ska se ut när du fått det du vill ha. Välj den person du vill bli vägled av och stäm av att den personen har något du vill ha. Ibland är en kvinna bättre än en man och tvärt om. Ibland är en personlighet bättre än en annan, beroende på situation. Ibland kan till och med rädslan för att anlita en viss person vara anledning att välja just honom. Var noga med ditt val och våga välj det du kanske inte riktigt är komfortabel med. Förmodligen är det just i den relationen en förändring kommer att ske som ruckar dig ur den situation du just då befinner dig i. 

Spänsten och tilliten mellan dig som kund och den terapeut som du väljer kommer att vara avgörande för resultatet. Väljer du en för lätt relation har du troligen valt att inte gå ur din komfortzon. Blir det fel kan det vara så att du själv inte varit klar över vad du själv vill ha och vad det ska leda till.

Som kund tar vi ansvar för valet och vi får det vi väljer. En röd bil är inte gul och en liten bil är inte stor.

Kom ihåg att avviker vi inte från vår egen norm är utveckling aldrig möjlig. 

Väljer vi ett val som handlar om att vi blir ett offer för en terapeut eller en coach har vi kanske inte varit riktigt noga med vårt eget val av den som vi önskar få hjälp ifrån.

Hur jag du när du öppnar dig för andra människor? Är du noga med dina val?

Vissa tar mer risker än andra

Vi tar alla olika typer av risker varje dag. Risker som är kalkylerade eller inte. Risker som vi omedvetet utsätts för och ibland också risker vi vill bli utsatta för. Vissa tar större risker än andra. Vissa vågar knappt ta några risker alls. Vissa jagar risken eftersom de får en möjlighet att verkligen vara i nuet och får starka adrenalinpåslag av att utsätta sig för nya risker som de inte riktigt vet om de behärskar och att de därför måste vara oerhört fokuserade när de utsätter sig för denna risk. 

Det finns barn som aldrig slår sig och de finns barn som alltid slår sig. Jag är övertygad om att det handlar om hur beredda vi är att ta risk men också om vi är en person som vi själva tycker att vi vill vara rädd om eller inte. Är det någon som bryr sig? Självklart kan barns oförsiktighet även handla om andra saker som att kroppen och hjärnan inte är riktigt synkroniserade under uppväxttiden.

Sättet på hur vi tar hand om oss själva och bekräftar vår egen kärlek istället för att bekräfta att vi inte är värda kärlek yttrar sig inte bara i vårt sätt att tänka utan även i vårt beteenden. Människor som är inne i ett drogberoende eller annan typ av beroende tar generellt stor risk. De vistas i miljöer där de utsätter sig för våld, lånar pengar och utsätter sig för risk när de inte kan betala, utsätter sig för våld, äter dåligt eller inte alls, tar inte hand om sig när de blir sjuka, riskerar att bli sjuka på grund av sitt beroende, är oförsiktig osv.

 Om jag tittar på min egen personlighet så tar jag risker och jag har tagit betydligt större risker. Det handlar inte om att jag vill att något riskfyllt ska hända mig utan jag tänker att det mer handlar om att "- Det ordnar sig!" och att jag är beredd att ta risken för att få det jag vill ha. Ibland har jag varit medveten om risken men ignorerat den till förmån för det jag vill ha just i stunden. Det har inte alltid varit bra eftersom jag tagit helt felaktiga och dumma risker. Oftast tror jag att min grundinställning när det gäller risk är att jag räknar med att jag kan hantera risken och att jag därför är beredd att ta den. Men självklart finnas det också olika grader av hur jag ser på mitt eget värde och min egen självkänsla, värden som varit lägre historiskt jämfört med nu. 

Det är förhållandevis lätt att se just personligheten risk hos personer. Vilka som är riskbenägna och inte, om vi ser på ytterligheter, blir mer tydligt. Jag tror också att vi själva var och en vet vilken personlighet vi är när det gäller detta. Är jag en person som tar risk kan det vara värt att ta sig själv en funderare på vad detta innebär för mig och om det är så jag vill ha det i livet.

Hur benägen är du att utsätta dig för risk? Är det så du vill ha det? 

Lögnen är en drog

Vad är att tala sanning och vad är lögn? När är det ok och när är det inte ok att ljuga eller att glida på sanningen? Svaret på dessa frågor måste var och en ta reda på. Det finns inget rätt svar men jag vet var jag står. 

Lögn kan vara något vi tar till när vi vill vara någon vi inte är eller dölja något vi gjort eller inte gjort. Vi är rädda för konsekvenserna av sanningen och därför ljuger vi eller vi inser att vi inte kommer att lyckas om vi inte glider på sanningen.

Vi vill med andra ord ta genvägar. 

Många kan lyckas att bevara en lögn väldigt länge. Andra faller dit ganska snabbt och blir avslöjade. En lögn är något som finns kvar i oss och belastar vår brist på närvaro. Vi blir stressade eftersom vi löper risken att bli avslöjade. Någon kan komma på att vi ljuger och i och med det får andra veta hur vi egentligen beter oss. 

Lögnen är givetvis ett problem för den som blir lurad men der är ett precis lika stor problem för den som luras. I lögnen tror vi att vi äger kontrollen men i själva verket är det just kontrollen vi förlorat när vi börjat ljuga. Den som inte ljuger behöver inte heller hålla koll på sanningen  utan vet i varje stund vad som hänt. Den som ljuger har bekymmer med att veta vad han sagt till vem och när.

Bär vi på en lögn bär vi också på ett problem. Problem har tendens att äta upp oss innifrån om vi inte befriar oss från problemet. Att inte erkänna för sig själv situationer eller saker som hänt eller hur vi mår är också en lögn på samma sätt som att tro att gamla oförrätter som påverkar oss starkt känslomässigt och skapat rädslor kan glömmas bort och gömmas utan att bearbetas. 

Den som ljuger har lärt sig det någon stans. Föräldrarna kanske ljög eller att vi tagit till lögnen som en genväg och märkt att det fungerade. Vi fick en tillfällig lättnad. Men den är som en drog, vi blir snabbt tillfredsställda men får bära ångesten och kanske skadorna av drogen resten av vårt liv. När stressen blir som störst av alla lögner vi gjort blir vi sjuka. Vi blir starkt påverkade av alla de lögner vi levererat och all den skam och skuld som detta innebär. Lögnen blir som en snurrande spiral som tar oss längre ner i ett djupt träsk av lögner, svek och brist på tillit. 

När vi är i lögnens land är vi inte fria.

Den som börjat ljuga har också lärt sig genvägar. Genvägar som är förödande. För att bli frisk från detta beteende krävs ett noggrant arbete för att bli lögnfria igen. Vi behöver gör ett noggrant självgranskande arbete. Vi behöver renas. Att ljuga är en drog och för att sluta ljuga behöver vi bli ljugfria. Vi behöver direkt sluta ljuga och göra precis tvärt om, tala sanning om allt. Även berätta det som vi tidigre ljugit om och där vi troligen också skadat andra. 

Först när vi själva varit lögnfria under lång tid ökar möjligheten att aldrig ljuga igen. 

Den som är inne i en värld av lögner går det inte att lita på på samma sätt som du inte kan lita på någon som är inne i ett aktivit missbruk. Den delen av personen är inte att lita på. För att förtroendet ska kunna komma tillbaka krävs total ärlighet och ett totalt erkännande till de lögner man använt sig av. En total rannsakan. 

Jag är en gammal lögnare och jag lärde mig det som liten, jag fick fördelar av det. Jag lärde mig att jag kunde ta genvägar för att tillfälligt lätta på min egen ångest. Jag ljög för mig själv och jag ljög för andra. När jag blev vuxen fortsatte jag med lögnerna och för att klara av att lätta på ny ångest ljög jag ännu mer. Jag ljög för min partners och jag ljög för min familj. Jag hittade genvägar som gjorde att jag drog ner mig själv i ett stort svart hål. 

Allt detta briserade en dag och jag blev avslöjad på ett mycket brutalt sätt. Jag kan fortfarande se sviterna av detta men det var också det bästa som kunde ha hänt mig. Jag kom inte undan. För just att komma undan med en ny lögn, det är lögnarens knep och vapen. 

Kan man lita på en gammal lögnare? Ja absolut om lögnaren på riktigt tagit tag i sitt missbruk och rannsakat sig själv och gjort det arbete som måste göras. Men innan dess, nej inte alls.

Idag mår jag verkligen illa av att ljuga och jag har till och med svårt att se filmer där andra ljuger. Det vrider sig i magen. Jag kan känna igen den smärtan, den mentala och fysiska smärtan jag förut kunde känna av att själv ha ljugit. 

Vad tycker du att en lögn är? Hur mycket av en lögnare är du? Är du ärlig mot dig själv och andra? 

Du är min Gud

Jag har en Gud. Jag har en tillit till den guden. Ibland tvivlar jag och tror inte ett smack på honom när jag står som mest ensam. Men många gånger har jag en Gud.

Det har varit stunder som min Gud varit någon annan och jag också trodde att det var min Gud. Det började med mina föräldrar. Men det visade sig att de hade andra egna gudar framför sig och såg nästan inte mig. Nu är de döda och jag hoppas att de slutligen fann den Gud som är bra för var och en. 

Jag blev som mina föräldrar och jagade gudar över allt. En Gud som fick mig att glömma. En Gud som fick mig att sluta känna. En Gud som såg ut som Gud men var djävulen själv. En Gud som kunde vara stand in för den Gud jag saknade. En Gud som jag trodde var Gud men som var någon som i sin tur sökte mig som Gud. 

Jag försökte också vara Gud själv för andra, någon slags allvetare och hjälpare. Men fann enbart substitut för det jag själv sökte. 

Länge sökte jag Gud i kärleken och närheten. Dessa skulle ge mig lugnet och harmonin. Men ofta kom de också med andra budskap och krav som jag inte ville ha. Det visade sig att dessa gudar var de gudar som mina föräldrar också hade jagat. 

Det budskap jag trodde Gud skulle haft med sig var ofta döljt och insvept på sätt jag inte visste hur man packade upp. Långt senare förstod jag att jag aldrig förstått vad budskapet egentligen betydde. Ett av dessa var kärlek.

Jag var övertygad, ganska länge att kärlek och Gud ibland var samma sak och att de gömde sig i tillfredställelse, sex och bekräftelse. Den övertygelsen höll nästan på att ta livet av mig och ödelägga allt det jag byggt upp med andra. Efter upptäckten insåg jag att jag sjunkit mycket djupt och tappat min egen  kontroll. En kontroll jag trodde jag haft men insåg att jag hela tiden saknat. 

Först när jag slutade leta och erkänt för mig själv att jag inte hade kontroll och istället insåg att jag var maktlös började jag att möta något nytt. När jag sakta sakta började granska mig själv och se vem jag var och vad jag hade gjort. När jag började se hur jag hade försökt styra det som inte gick att styr och låta bli att styra det som jag kunde styra. Först då började jag inse hur mitt letande efter Gud varit förgäves. 

Jag hade hela mitt liv sökt efter något jag trodde jag saknat. Jag hade hela mitt liv försökt kompensera för det jag trodde jag aldrig ägt. 

Den Gud jag sökte fann jag aldrig där jag trodde jag skulle finna den. Den Gud som skulle visa mig den väg jag aldrig själv funnit.

Det visade sig att det jag sökte hade jag redan. Jag hade redan allt och behövde inget. 

Den Gud jag sökte var mitt genuina jag. Fylld av kärlek. Fri från skuld och skam. Uppstånden och befriad. Välsignad och vägled av mina egna reflektioner av det som skett. Tydliggjord att det finns det jag kan förändra och der finns det jag inte kan förändra och att jag lärt mig att inse skillnaden.  

Inget mer sökande utan det gav mig egen frid i min kropp och min själ när jag insåg att jag inte ska sätta några andra gudar framför mig själv. Tillit till att jag själv har kraft att i varje stund finna det som är bäst för mig genom att lita på min egen inre kraft. Att inte ingripa mer än jag behöver och finna lugnet, balansen och friden i mig själv. Då vägleder jag mig själv på bästa sätt. 

Nu är jag hemma med min Gud. 

Vem är din Gud? 

 

Du är genomskinlig

Du är transparent. Du är det över allt även när du går på gatan eller surfa på internet. Vi lämnar en massa avtryck efter oss som enkelt går att logga. Hur vi beter oss och vad vi verkar vara intresserad av plockas upp av de som vill veta för att försöka ta reda på och tolka vem vi är. Grannen gör det, arbetsgivaren gör det, dina barn gör det, du gör det ja alla gör det. Vi vill veta för att köpa din gunst eller för att bedöma din risk. 

Ibland är det inte heller direkt det du gör eller inte gör som syns utan sammansättningen av allt det som du gör som andra väljer att definierar dig genom och givetvis innebär detta också hur du definierar dig själv. Det sista egentligen det viktigaste, hur du definierar dig själv. För hur du definierar dig själv styr sedan vad du fokuserar på. Alltså vad vi fokuserar på definierar också oss själva.

Vi är transparenta och mycket syns väldigt tydligt hos oss själva oavsett om vi vill det eller inte. Inte sällan ser omgivningen vissa saker kanske före att du själv är medveten om det. Inte sällan säger människor, när vår situation är uppenbar, att de sett detta för länge sedan. Förälskade människor som försöker att dölja sin kärlek har ingen aning om hur tydliga de är, bara för att ta ett exempel. 

Vi skapar en massa fotavtryck och dessa gör oss transparenta. Vi blir genomskinliga och därför är det viktigt att vi själva väljer vad, när och hur vi vill vara för det syns och märks.

Om jag vill vara snäll och säger att jag är snäll men samtidigt gör saker som inte är snälla blir det jag gör som slutligen definierar mig. Om jag låter andra tro att jag är en jämställd person som ser till att dela på gemensamma sysslor i en familj och samtidigt sällan är hemma definierar jag något annat. Om jag arbetar för att sluta dricka alkohol och samtidigt glorifierar fester jag varit på där alkoholen flödat och alla beteenden jag bidragit till som berusad blir det jag fokuserar på som definierar mig och jag kommer att få det svårare för att sluta. Om jag klär mig i bomberjacka och kängor och rakar mitt huvud och samtidigt talar om att jag känner mig ensam och egentligen vill ha kärlek blir det som syns som definierar mig. Om jag klär mig starkt utmanande som tjej och samtidigt får problem jag inte vill ha med män som gör allt för mycket närmande blir det jag signalerar som definierar mig. Givetvis ska jag få ha vilka kläder jag vill och se ut som jag vill men jag lämnar mina fotavtryck som utåt sätt ger olika typer av signaler som definierar något och det i sin tur får olika typer av konsekvenser. Ansvaret ligger hos oss själva var och en men jag ska inte bli förvånad om resultatet inte alltid blir som jag tänkt mig om jag inte själv är konsekvent.

Alltså, hur vi slutligen sammantaget definierar oss och vad vi lämnar för signaler spelar en oerhört stor roll. Vi behöver vårda våra egna varumärken så att människor i vår omgivning inte ser en yta utan istället ser vårt genuina riktiga jag inifrån och ut istället för utifrån och in.

Jag har inte själv varit tillräckligt tydlig här utan tänkt en sak och sedan gjort helt andra saker.

Hur tydlig är du och vad lämnar du för fotavtryck egentligen?   

Du har ansvar i vår relation

I går hade jag samtal med några män när det gäller ansvar i en relation med någon annan. Frågan var har den andra lika stort ansvar som jag själv och i så fall på vilket sätt? Vi var inte helt överens vilket självklart är ok. 

Relationer är något vi har eller inte har. En relation fungerar för att båda just i stunden vill det och att relationen attraheras av att det är något båda vill ha eller vill ge. Hade det inte varit så hade någon av parterna valt att lämna. Ibland kan det vara så att vi får något i relationen vi inte vill ha vilket är blir skäl till att förändra relationen. 

Männen jag talade med menade att ansvaret i relationen ligger hos båda parter. Svårt att förneka för visst är det så. Båda behöver vilja ha relationen. Men diskussionen stannade inte där utan vissa tyckte också att de gjorde själva sådant som behövdes för att relationen skulle bestå och tog ansvar för det vilket de tyckte att den andra inte gjorde. I detta fall handlade det mycket om relationen mellan våra egna barn och oss själva som föräldrar. Alltså ansvaret ligger hos båda där det också gick att ha åsikter omkring vad den andra gjorde eller inte gjorde. 

I en relation har båda ansvar för att relationen ska fungera. Det låter självklart och naturligt men jag har ändå ansvar till 100 % för min egen del. Där emot när vi lägger en del av ansvaret i en relation på den andra och vårt fokus blir att den andra gör "fel" enligt vårt eget sätt att se det finns det risk att vi tappar bort oss själva och lägger över vårt eget ansvar på den andra som vi tycker inte gör som vi vill. Det handlar inte om ansvar. Var och en har samtidigt ansvar att ta 100% ansvar för sin egen del att allt blir bra så som man själv önskar oavsett någon annan. Att inte vilja ha kontakt eller sköta sin kontakt på sitt eget sätt är också ett sätt att ta ansvar och det är upp till den andra att förhålla sig till det som sker.

Jag hade inte så mycket kontakt med mina föräldrar. Det var på en artighetsnivå och skälet var att jag själv hade svårt att hantera relationen. Det blev inte bra för mig att ha en tät kontakt. Jag kan se att historien upprepar sig och mina barn har inte så mycket kontakt med mig. Jag kan se min del i det som skett och sker och jag accepterar att det är så. Mina barn gör sina val och tar ansvar för sig själva vilket har ett högre värde och är det viktigaste för mig. De ska se till att må bra i denna värld och göra sådana val så att det blir så bra som möjligt utifrån deras sätt att se det oavsett mig. Om de gör det så är jag nöjd och jag ser då att de tar ansvar för sin egen del. Ansvaret för att jag ska må bra, det ligger på mig oberoende mina barn.

Är jag känslokall? Nej det handlar inte om det. Jag saknar mina barn varje dag men jag har accepterat att det är som det är just nu och mitt högre värde är att de har det bra oavsett mig.

Om de kommer tillbaka står min dörr öppen utan krav om varken skuld eller skam. Den är bara öppen. Under tiden ser jag till att jag är mitt bästa jag. Det är på detta sättet jag vårdar både mig och min relation till mina barn.

Så vems är då ansvaret i en relation. Ja bådas och var och en på sitt eget sätt.

Lägger du gärna skuld på någon annan för att du ska må bra och växa och för att en relation ska bevaras?

Även salt ser ut som socker

Det kom ett brev i brevlådan för några daga sedan som lovade mig en resa för två till varmare länder bara jag svarade på några frågor och deltog i ett möte. Det var så uppenbart att det inte skulle bli så men ändå kände jag känslan att få just den där resan och prövade tanken att jag ändå skulle gå dit. Var det sant eller var det inte sant. 

Världen och vardagen är full av påståenden som vi avvisar eller anknyter till. Inte minst på Facebook kan vem som helst väcka känslor och debatt bara man presenterar något som verkar tillräckligt trovärdigt. Facebook behöver inte leva upp till någon pressetik eller hotas av förtal så var säker på att det finns mycket som inte är som vi tror att det är. På samma sätt är det i livet med påståenden och berättelser som i all urminnes tider gäckat oss genom skvaller, berättelser och nyhetsmedia. Allt är det samma men klär sig i olika skepnader. Så länge vi inte sökt källan till historien har vi ingen aning om hur det är och har vi inte talat med alla delar av källan kan vi vara säker på att den inte är helt sant. Dessutom tolkar vi sedan det som sägs så det stämmer överens med våra egna värderingar och vår egen uppfattning.

På samma sätt är det med de tankar och känslor vi har i oss själva om oss själva. Tankar om att vi är fula, snygga, dumma, tjocka, smala, ensamma, dominanta, svaga, fattiga, rika eller vad det är vi tänker. Hur vet vi att det är sant? Vi tänker så och kanske känner vi det så men vad är det som säger att vi är så? Vi matas varje dag med jämförelser som vi sedan tar för sanningar. Vi jämför och vi tycker att vi har för lite eller för mycket av något. Vi jämför och värderar om det är bra eller dåligt.  Det pågår en hög aktivitet inne i oss för att få allt att stämma överens och bli logiskt. Vi skapar osanningar.

Hade vi bättre sållat och själv granskat våra egna tankar hade vår inre värld varit enklare att hantera.

Lita inte självklart på vad du hör, ser, känner eller tänker. Det är inte säkert att det är sant. Det är inte säkert att du mött källan. Det är inte säkert att du tillräckligt granskat vad du tänker. Oftast har vi en förmåga att skapa de tankar som förstärker det vi själva tänker om oss själva och det vi tror andra tänker eller tycker om oss själva. Vi skapar ett sammanhang som stämmer överens och verkar logiskt så att matematiken går ihop. 

Även salt ser ut som socker.

Har du drabbats av att tro att saker är på ett sätt som det senare visat sig inte är? Hur stor del hade du i så själv till att det blev som det blev?
 

  

Välkommen alla ni och alla det

Att sluta att ifrågasätta de teser jag själv satt upp och att sluta att vara nyfiken på det som ännu inte är, är ett misstag. 

Det är det som ännu inte är som får mig att hitta nya stiga och vägar som leder mig framåt och samtidigt lär mig att leva här och nu. Det är inte det som jag tänkt utan det jag tänker och kommer att tänka som förför och kan förgöra men samtidigt kan föra mig i nya riktningar. 

Jag är en person som är men vill ta intryck av det som sker och pröva min tankar och mina sinnen. Tänk om jag skulle fortsätta äta precis samma mat alla dagar som jag åt i min uppväxt samtidigt som vår matkultur är i en ständig utveckling, idag inspirerad av hela världen. Vad skulle det göra mig och hur mycket skulle jag då missa att möta. Det är inte de människor jag mött som kanske inspirerar mig mest utan det är de människor jag möter och ännu inte mött som utmanar mig och får mig att växa. Det är inte de åsikter jag redan stött och blött som prövar mina egna utan det är de åsikter och argument jag ännu inte fått pröva. 

Samtidigt så finns det en trygghet i att finna plats för återhämtning och känna trygghet där jag kan i lugn och ro sortera de intryck som kommer till mig varje dag. Men jag vill inte att enbart denna plats ska pröva mig. Det kommer att få mig att resignera och sluta växa och leva.

Jag har inte alltid tänkt och gjort rätt. Definitivt inte. Jag tänker inte och gör inte heller rätt alltid. Jag påverkas av det som händer i mig och det som händer utanför mig. Jag försöker att lära mig att balansera detta på ett bra sätt för mig. Men ändå ibland blir det fel och det styr mig i konstiga riktningar.

Jag behöver ta diskussioner och möta situationer där jag inte är helt komfortabel. Jag behöver pröva mina egna tankar på samma sätt som jag behöver pröva mina muskler och alla mina sinnen. Inget är beständigt eftersom jag lever i en värld som är under ständig utveckling. Jag kan bli bärare av ett gammalt tänk eller jag kan pröva mig själv med nytt. Det betyder inte att allt gammalt är fel och allt nytt är bra. Det betyder att jag däremot behöver tillåta mig själv att våga möta båda.

Att sluta träna min hjärna och vore samma sak som att sluta röra på mig och pröva mina muskler och det kommer att göra mig svag och sjuk på sikt.

Så välkommen alla ni och alla det som bär med er det jag inte vet, det jag aldrig mött eller det jag trodde jag visste.

Hur mycket tränar du dina sinnen och dina tankar?

När jag har kontakt med hela jag

Alla har känslor på samma sätt som alla kan tänka. Alla har känslor som både visar sig i magen, i armarna, benen, ryggen, hårfästet eller på andra ställen. Känslor som ger vibrationer i muskler, häftiga kroppsliga utspel, inåtvänd tystnad eller visar sig på annat sätt utåt eller inåt. Tänkta tankar och kroppsliga reaktioner i en kombination. Alla blir berörda på något sätt. Att säga att vissa inte kan visa och känna känslor är ett feltänk för då har vi samtidigt sagt vad detta innebär. Det handlar mer om hur vi klarar av att se det och ge uttryck för det. Vi gör olika. Sedan kan vi ha en önskan om att göra på annan sätt än vad vi gör eller vad andra gör.

Jag blev för många år sedan beskylld för att tänka känslor och inte ha kontakt med mina känslor. Jag tog det som en kritik och gjorde allt för att känna så som andra skulle önska att jag gjorde det. Det blev en jakt och ett letande som då kändes konstlat. Vad jag omedvetet gjorde som ledde till något annat var inte att jag gjorde det andra ville att jag skulle göra utan att jag kände efter och observerade vad som hände i min kropp och hur. Jag tog till mig alla olika typer av reaktioner, inte enbart de som jag tänkte. På det sätter öppnade jag också fler av mina sinnen och inte enbart mitt intellekt. Jag kände förändringar i kroppen, jag kände dofter, smaker, ljud. Jag märkte hur mina tankar snurrade och värderade alla dessa intryck. Rätt eller fel.

Egentligen har jag alltid gjort det men inte uttryckt det. Som liten kunde jag just känna stämningar i rummet när det inte var som det brukade. Om jag hade gjort något som var fel så blev jag spänd och nervös. Även tystnaden blev en reaktion i sig.

Det handlar således inte om vi kan känna känslor eller inte utan om det handlar om något så är det hur vi kan visa det utåt och vad vi tolkar in som känslor eller inte. Allt är olika typer av reaktioner antingen fysiskt i kroppen eller i olika beteenden som blir ett uttryckssätt för det som händer.  

När vi för diskussioner med någon kan det lätt bli så att vi diskuterar sakfrågan och det handlar då inte så sällan om vad som är rätt och vad som är fel. Våra intellekt möts och någonstans söker vi ett rätt svar. På frågan "- Har du ett liv som du vill leva?" kan det snabba svaret lätt bli:- Ja eller - Nej. Det kommer bara ut så där. Svaret kan bli kort eftersom jag kanske inte vill berätta hur det egentligen är och svarar jag ja slipper jag frågor. Men om du får frågan: - OK på vilket sätt är det bra eller inte bra? Då behöver jag själv bottna i det. Kommer sedan frågor som hur det känns att vara nöjd eller hur det känns att vara missnöjd med livet blir det mer komplicerat. Då behöver jag någonstans leta fram min känsla i det svar jag ska ge. Desto fler frågor jag får som mindre har med mitt intellekt och göra och mer har med vad jag kan tänkas känna, som jag försöker sätta ord på desto närmare kommer jag mig själv och mitt svar blir mer en beskrivning av hela mig.

Det är därför frågor som går att besvara med ja eller nej oftast inte leder så djupt in i mig. Men om frågan formuleras; - På vilket sätt känns det?.... - Var känns det?...- Vad tänker du när det känns så?... - När kändes det så?... - Hur känns det att ha det så?

När jag möter mig själv med alla mina sinnen oavsett vilken typ av reaktion det är och jag reflekterar över det som sker då är chansen större att jag har kontakt med mig själv.

Det handlar inte om att definiera mig genom att bara tänka. Det handlar inte om att definiera mig genom att bara känna. Det handlar inte om att definiera mig med att bara göra. Det handlar om att skapa en möjlighet att ha kontakt med hela mig och alla tre lägen.

Har du kontakt med hela dig? Hur känns det när du har det? Var känns det och när känns det särskilt?

Vad som än händer

En gång var vi där du och jag. En gång möttes våra blickar, du och jag. Du kom från ingen stans damp ner och var det viktigaste för mig. Du var självklar från första stund. Jag känner ingen annan som är som just du. Din skörhet och ditt skratt. Din ilska och dina spratt. Det var något viktigt som hände den där dagen du fanns där, mitt framför mig. Du blev viktig för mig.

Sen gick åren, jag vet inte men just nu känns det som det gick riktigt fort. Jag vet att jag gjorde en massa misstag och jag vet, så här efteråt att allt inte blev rätt. Jag var rädd för att mista dig och jag gjorde som jag blivit lärd. Allt blev inte på bästa sätt, då. Ibland väldigt fel. Allt handlade om mig och hände inne i mig. Mina svåra val och en osäkerhet som du fick stå i vägen för. Jag känner så här efteråt att jag kunde ha gjort mycket annorlunda men då såg jag det inte alls. Det blir lätt så när man ser allt från distans. Allt blir på ett annat sätt. 

Jag kan inte ångra eftersom allt redan är gjort jag kan bara lära och själv försöka förstå. Jag kan möta dig som jag är idag. Jag ber om ursäkt för det som jag gjorde. Det handlade om mig, inte om dig.  

Nu är du vuxen och skapar ditt liv. Du har en egen vilja och egna mål. Det som är din historia får du nu möta som jag mötte min. Kanske hittat du bättre vägar än de jag från början fann. 

Vilka val du än gör så hoppas jag att du hittar fram dit du vill komma. Jag hoppas att du på din väg väljer människor omkring dig som du trivs med och som stöttar dig. Jag hoppas att du hittar dina svar och kan lämna din eventuella rädsla bakom dig så att det skapar ditt mod.  

Vad som än händer, vad du än tänker eller gör så finns jag där, när du vill. Jag finns kvar. Vad som än händer finns du kvar i mig. 

Kanske våra vägar möts ännu en gång kanske inte alls. Oavsett, jag finns där om det sker. Du finns i mig. 

Om inget annat är kärlek så kanske just detta är. Jag finns där och du finns i mig.

Du som läser, har du någon som du saknar och inte har möjlighet att nå? Hur mycket handlar det om just dig? 

Svart eller vitt

Det är inte det vita som leder mig bort. Det är det vita som får mig att närmas. Det är inte det vita som låter mig förgöras. Det är det vita som får mig att växa. Det är inte det vita som får mig att bli beroende och utsatt. Det är det vita som möter kärlek och finner förlåtelse.

Det vita finns där när jag behöver det. Det är det svarta jag ska ha uppsikt på. 

Det är det svarta som färgar och täcker. Det är det svarta som styr och ställer. Det är det svarta som raserar de vägar jag skapar. 

Det svarta har ibland en tendens att klä sig i vitt och skapa en illusion. Då behöver jag vara på min vakt. Jag behöver vara uppmärksam på vilket syfte jag har så att det inte bara åter en gång är ett sätt för mig att skapa kontroll på något jag varken behöver ha kontroll på eller vill ha. 

I en värld där allt är vitt behövs varken kontroll eller skydd. I en värld som är vit behövs inte styrka eller jakt. I en värld som är vit kommer det jag behöver att finns där när jag behöver det. I en värld som är vit har jag allt från början och saknar inget. I en värld som är vit är jag tacksam och nöjd. 

Men i en värld som är svart jämför jag och tror att allt är en kamp. I en värld som är svart vill jag vill ha mer. 

Det är inte det vita jag behöver fasa, det finns alltid för mig och försvinner aldrig. Det är det svarta när det med sin styrka tar för stor plats.  

Tänk dig en vägg som du målar vit. Väggen glänser och lyser. Minsta lilla mörka fläck kommer att synas. Med svart färg kan du täcka den vita färgen ganska snabbt. Det svarta absorberar allt det ljusa och nästan äter upp det vita. Tänk nu tvärt om, du har en svart vägg som du vill måla vit. Du kommer att få måla flera gånger för att täcka allt det svarta. Så fungerar också vi. När det svarta får fäste är det svårt att behålla det vita. Vi behöver i varje stund bekämp det svarta så det vita får chans att lysa och dominera. De små mörka fläckarna  behöver hållas efter. Men det är inte genom att undvika att se det svarta som det försvinner utan det är genom att belysa det och acceptera att det finns. Det är först då vi har möjlighet att hantera det. 

Jag är en människa med svart och vitt och nyanser av detta. Jag är en människa som reflekterar för att det är bra för mig. I min färglåda finns också regnbågen alla färger. Dessa umgås jag med varje dag. Det är däremot kontrasterna svart eller vitt som för min kamp och som jag behöver belysa. 

Hur ser din färgpalett ut? Har du tillgång till alla färger och kontraster? Målar du med det som du tror att du målar med eller döljer sig en helt annan kontrast under dina penseldrag? 

Min egen vandring

Om nu livet handlar om att vara i balans där mina tankar, känslor och handlingar samarbetar och tar den plats de behöver så att jag i varje stund kan hantera det som kommer till mig. Om nu livet handlar om att acceptera och leva här och nu utan att vila kvar i historian eller oroa sig för framtiden. Och jag arbetar med det varje dag och jag gör sådant som gagnar allt detta. Varför blir det då ibland ändå så svårt att hantera livet i sig? 

Människor agerar och gillar inte det jag gör. Människor får mina sinnen att reagera och jag agerar på det. Känslor kommer och stress tar plats. Jag är inte alltid balanserad och känner att jag kan möta andra som jag skulle önska jag kunde. Ibland kommer gamla känslor och beteenden fram som jag trott jag lagt på hyllan. Jag blir lika förvånad varje gång. Ibland blir jag inte av med vissa beteenden som jag länge önskat skulle ha försvunnit. Rastlösheten, som är en sådan, tar plats precis när den tycker att den ska och överraskar mig inte längre, men effekterna av det irriterar mig.

Ibland är jag bara just så där dum, korkad, otålig och imbecill, ja som en riktig surgubbe. Det är helt plötsligt så där obegripligt att förstå mig själv och jag både gör och säger saker som om förståndet helt lämnat min kropp och låtit dörrarna stå vid öppna så att vilka intryck som helst tror att de får rätt att klampa på. 

När allt detta sker så är det just mina rädslor som försöker att ta fäste igen. De tror att de har den där givna platsen och självklart kan kliva på och ta med sig både historian och oron för framtiden som sina följeslagare. 

När allt detta sker vet jag att jag fortfarande har bit kvar att gå. Jag är inte framme än. Resan fortsätter och det är jag som behöver vandra. Det är jag som behöver ta mina egna steg. Det är jag som behöver pröva mig själv och utmana. Det är jag som behöver skapa precis den där balansen som jag behöver, ingen annan. Det finns de som jag behöver förlåta, det finns de som jag behöver be om ursäkt för. Det finns det jag behöver granska ytterligare och det finns det jag bara behöver acceptera. När jag tror jag är i balans finns det risk att jag slutar med det som fick mig i balans. Det är ibland ett av mina misstag.

Jag kommer aldrig att vandra klart och komma fram utan jag kommer att få vandra och att vandra olika fort med olika steg. Ibland behöver jag vandra med någon men som oftast vandrar jag själv. Jag behöver ta raster, hämta energi, vila och jag behöver ibland se var jag är.

Är du i mål eller fortsätter du vandra?

Den starka svagheten

Vi talar om oerhört stora nästan omänskliga krafter för att klara av att bryta våra egna mönster och beteenden. Vi talar om oerhörda krafter som samtidigt håller oss fast i ett järngrepp med en kraft som i ett skruvstäd och som gör allt för att cementera det som pågår. Vi är beredda att till och med offra våra liv för att slippa förändra. För den utomstående är detta helt obegripligt men för den som är i det, den enklare vägen även fast den kräver sina offer. 

När vi sitter fast i djupt rotade mönster präglade av beroende, rädslor och historia finns det ibland bara en väg, om vi vill fortsätta leva.

Den vägen är utan kontroll helt överlämnad till någon annan. Allt annat leder till nya misstag, nya lögner och nya misslyckanden.

I dessa lägen går det inte att lita på den som sitter fast, det blir bara ett sätt för den som sitter fast att fortsätta styra och ha kontroll.

12- stegsprogrammet uttrycker det så här, i tredje steget:

"Vi lägger vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, så som vi uppfattar honom."

Gud är ett begrepp men beskrivs som den högre kraften. Tänk dig vilken kraft som helst; en människa som t.ex en terapeut, sponsor eller någon annan som vet vad det handlar om och som inte själv sitter fast på något sätt i eget beroende inklusive medberoende, utan som gjort sitt eget arbete och nu har skapat en möjlighet att styra och ha kontrollen igen men på helt andra grunder.

Valet, ligger fortfarande hos den som sitter fast att välja liv eller död. Är valet död kan vi inget göra. Är valet liv kan vi visa vägen även fast jobbet fortfarande ligger hos den som sitter fast. 

Skruvar du dig hårdare och hårdare fast i ditt eget skruvstäd? Kämpar du med att fortfarande se till att ha kontroll och försöker styra med den styrka som just nu förgör dig?

Styrkan skrämmer

"Det som skrämmer oss mest är inte vår svaghet utan det är vår styrka"

I det svaga finns inget hot. I det svaga finns inget som gör mig rädd. I det svaga kan jag gömma mig.

Det är i styrkan jag blir rädd. Det är där jag inte har kontroll över mig själv. Det är där jag inte vet hur det slutar. Det är där allt det ovissa finns. 

Styrkan har inget slut. Styrkan leder mig till det okända. Styrkan gör mig till något som jag känner igen från förr och som jag då var rädd för. Styrkan var det som jag hatade och fruktade. Styrkan var det som gjorde andra illa. Styrkan var det som mobbade och tog för sig. Styrkan var det som skadade och gjorde illa. Styrkan var det som visade på besatthet och förgjorde. 

Ändå är det i styrkan jag söker mig för att förändra det som är svagt. Det är i styrkan jag kan finna kraften för att gå från det jag vill ifrån. 

Det blir som jag behöver söka mig till det jag är rädd för, för att komma ifrån där jag inte vill vara. 

Jag suger på orden igen: - Det som skrämmer oss är inte vår svaghet utan det är vår styrka.  Styrkan är min nyckel samtidigt som den var mitt hot. Ordet styrka blir en motsats i sig, beroende på hur jag tar till mig ordet. Den skapar rädsla på samma sätt som den kan befria mig från rädslan. Styrkan skrämmer och samtidigt kan den öppna något nytt som kan bli bättre. 

Det kanske är där just oviljan till förändring ligger för jag ska helt plötsligt hantera något som jag själv föraktade. Jag ska bli den som jag och andra hatade. Jag ska förvalta den styrka som var en katastrof i mitt förflutna.

Vilka motsatser går du och bär på som kan vara svaret på varför du står still?  Vad är det i ditt förflutna som håller dig  kvar? 

Jaga monster

"När jag jagar monster behöver jag se upp så jag inte blir som det monster jag jagar."

Jag kan jaga monster i mig själv eller utanför mig själv. Monstren kan vara mina egna tankar, mina värderingar eller snarare det jag inte gillar, människor som kör illa i trafiken, byråkrati, politikerförakt eller andras övriga beteende. Jag ser saker som monster och något som jag behöver bekämpa. Låt mig ta några exempel.

Jag ser hur människor kör illa i trafiken och jag ser då som min mission att styra upp detta genom att påpeka, förhindra eller förändra andras beteende. En självpåtagen polisroll. Mina metoder blir lätt att jag beter mig som de monster jag försöker jaga. Snabba inbromsningar och egen okoncentration i trafiken gör mig själv livsfarlig. Jag ogillar en granne som beter sig illa på olika sätt. Mitt vapen blir att markera och påpeka vad han gör och samtidigt frysa ut honom. Jag tar med andra ord till mig beteenden som jag kanske själv från början föraktat. Någon blir fysiskt eller psykiskt misshandlad och i min iver att reagera tar jag till våld mot förövaren. 

Jag antar beteenden som jag själv föraktar och vill bekämpa. Jag blir det där monstret. På samma sätt kan det vara med min egen rädsla för mina egna beteenden där jag så starkt försöker förhindra att något ska ske och utvecklas i mig att jag antar andra konstiga beteenden. Ett annat sätt är att jag skyddar mina egna tillkortakommanden och beteenden genom att starkt moralisera beteenden jag själv är en del av. 

Jag behöver se över mina medel och lära mig se mina egna syften. Jag behöver välja att främst ta hand om mig själv, inte andra. Risken är stor att jag leder mig själv längre bort från mig själv genom att jaga de monster jag tror mig se.

När jag städat runt min egen trapp har skiten runt andras trapp mindre eller ingen betydelse alls. 

Vilka monster jagar du och vad riskerar du att själv anta för beteenden? 

De avgörande stunderna

"De avgörande stunderna är inte planerade"

Det avgörande som händer i våra liv är inte alltid det som vi planerar ska hända utan det som händer och som vi sedan får förhålla oss till. Det finns många exempel på det och var och en har sina egna erfarenheter av när detta hänt. Vi blir utsatta av saker som vi sedan behöver hantera. Det kan handla om död, kärlek, kränkning, olyckor, möten, sjukdom eller andra främst yttre men också inre händelser som försätter oss i helt nya situationer. Situationer som påverkar oss starkt känslomässigt, i våra tankar och de handlingar som vi sedan gör. Flera av dessa händelser bär vi sedan resten av vårt liv. 

Inte minst det vi upplevt som barn när vi är som mest utsatt har en tendens att bära spår resten av vårt liv så länge vi inte gör något åt det. 

Alla dessa tillfällen är sällan planerade utan kommer av sig själv och ibland helt plötsligt. I en sådan situation är vi också mer oförberedda för den kraft som den bär med sig. I en planerad situation bygger däremot kroppen och själen upp ett försvar för att parera det som sker. 

I vissa fall är det bra att det är oplanerat. Ta till exempel förälskelsen hur hade den varit om den varit planerad? Troligen inte alls. På samma sätt kanske det också är med händelser i vårt liv som får oss att bli klokare, mer insiktsfulla och erfarna. Dessa erfarenheter hade vi kanske aldrig fått om vi planerat detta. Då hade det kanske aldrig skett. 

Den nakenhet vi utsätts för är både på gott och troligen i det korta perspektivet på ont med andra ord. 

På samma sätt är det med själsliga förändringar i vårt liv, även när vi söker hjälp via någon annan. Varför det också kan vara bra att ta hjälp, vilket är min egen erfarenhet, är för att vi blir knuffade sidledes och därmed tappar vi balansen för ett tag, vilket aldrig hade skett om vi gjort det själv. Just i obalansen öppnas stråk av nya insikter. Egot hinner på något sätt inte med att parera. 

Så ta vara på det oplanerad för det har något att säga dig även fast du utsätts för den värsta katastrof.

Hur kan just du göra för att se vad som sker, ta tillvara budskapet men inte fastna i händelsen? 

Det mörka och det ljusa

Att inte se sin mörka sida är att inte se hela sig själv. 

Att inte se sin goda sida är att inte se hela sig själv.

Vi kommer inte undan, om vi vill ha ett bra liv, genom att vara sann med oss själva. Vi är inte bara vackra och väna. Vi är inte bara dumma och otrevliga. Vi är både och. Vi är en sammansättning av personer som bildar oss. Vårt liv har fyllts med händelser, misstag, historia och framgång och ur detta har vi skapat strategier. En del är avbilder av någon annans en del har vi skapat helt själv. Vi har gjort avvägningar och vi har fattat olika beslut. 

Att tro att vi bara har goda sidor förleder oss att inte se hela oss och det i sin tur gör att vi inte är sann och genuin. Att tro det motsatta precis på samma sätt. Vi har ibland en tendens att fastna och leva i en önskan vem vi vill var istället för att acceptera den vi för stunden är. Vi har en önskad bild och försöker tränga bort den verkliga bilden. 

Om vi tycker att vi inte når de resultat vi önskar med oss själva kan just detta vara orsaken. 

Jag kämpade länge med att skydda min önskade bild av mig själv mot alla intrång samtidigt som mina andra sidor hela tiden i hemlighet gjorde sig påminda. Först när jag erkände även de andra sidorna av mig själv hade jag chans att utveckla dessa andra sidor så att de stöttade en önskad utveckling. Jag behövde se hela mig och lära mig själv att utveckla de andra sidorna som bärare av det goda. 

Har du koll på hela dig eller väljer du enbart att se den sidan du önskar du var och ägnar resten av kraften att stävja det mindre bra? 

Några personer i mig

Jag har en massa olika personligheter. Surgubben är en. Just idag är jag lite uppmärksam på den mer tysta observerande på gränsen till avvaktande och den som är drivande, skämtande nästintill kör över andra.

Den observerande önskar jag att jag kan vara nöjd med för den är inte fel. Jag behöver ibland bara ta ett steg tillbaka och observera istället för att lägga mig i, ha åsikter och ta plats. Avslappnat observerande inte påtvingat observerande. Jag trivs med den rollen när jag känner mig nöjd i att vara där. Jag hittar den balansen mer och mer. 

Den andra personligheten, som är mer drivande och skämtande kommer fram i stunder. Den är inte ny. Den får kraft och energi från bekräftelsen och har en tendens att ta för mycket plats och ibland på bekostnad av andra. Den karaktären behöver jag ha koll på. Jag gillar den men den har varit allt för dominant allt för länge. Jag märker när den startar och att jag kan på något sätt utanför mig själv se hur den håller på. Jag trivs med den men känner att det är en del i mig som jag behöver portionera ut i små doser annars kommer den ur kurs. Den drivande för sig är bra så länge den är öppen och lyssnar men i kombination med bekräftandet och på bekostnad av någon annan, då vill jag inte vara med. Den senare egenskapen har förstört så mycket. 

Men jag är observant och ser vad som pågår så jag håller inne hästarna utan att tappa allt för mycket fart så att jag håller mig på vägen. 

Har du koll på dina personligheter och vet i stunden hur du ska hantera dessa? Vilka trivs du med och vilka behöver du eller vill du tona ner? 

I skydd av smärtan

Ibland är kaos och smärta vår följeslagare. Vi lider, känner sorg och känner oss otursförföljda. Som om all olycka planterat sig hos oss.  

Visst kan det vara så. Men våga pröva dina tankar att det inte är så. Våga se att det kan vara så bara för att du inte vill ta tag i något som känns än mer jobbigt.

Ibland bär vi vår egen sorg och olycka som en skjöld framför oss. Vi styr oss in i ett hörn för att skydda oss och för att få ursäkter för att slippa ta tag i det som smärtar än mer i oss. Genom att göra något istället för något annat blir det ett sätt att smita från vårt eget ansvar att ta hand om oss själva och det vi behöver göra. Vi får en ursäkt för att låta bli."- Nu när jag har så ont i benet så kan jag inte springa som jag egentligen behöver men som jag tycker är så trist."

Att vila kvar i en sorg, ett lidande, en ilska  eller en harm mot någon eller något kan vara ett sätt att försöka smita. Ibland talar man om just detta med sjukdomsnytta. Jag har nytta av att vara sjuk. Det finns en nytta i ett lidande som är mildare än lidandet som jag annars skulle ha eller behöva ta tag i.

För den utsomstående kan detta upplevas som väldigt konstigt att det inte finns ett tillräckligt intresse och en vilja att kliva ur ett lidande som verkar så svårt. Men det är just för att lidandet som finns gömt bakom är så mycket större och så mycket mer svårhanterligt. 

Vi slipper att ta eget ansvar om vi har det svårt och är ett offer. Vi slipper att göra det vi egentligen borde göra. 

Just detta är mer vanligt än vi kanske tror samtidigt är det lite tabu att ifrågasätta någon annans lidande och svårigheter, det är ju så synd om honom eller henne.

Kan det vara så att till och med vissa sjukdomstillstånd kan vara framkallade just på grund av detta? Cancer, olika oförklarliga sjukdomstillstånd och andra tillstånd? Direkt eller indirekt? Jag vet att säga så här är verkligen att sticka ut hakan. 

Jag och min syster kände, när vår mamma hastigt dog i cancer att det var hennes sätt att smita undan en svår situation som hon var i. Vad vi vet är att om vi är psykiskt instabila och nedsatta innebär också att vi har en sämre motståndskraft. Vi vet också att vår tro och vilja till livet kan påverka utfallet till exempel i en svår cancer. 

Jag hade utsäkter för att inte ta tag i min egen skit. Jag pekade på andra i tron att deras förändring skulle bidra till min förändring. Jag skyllde mina beteenden på andra. Jag agerade på olika sätt för att skyla vem jag egentligen var. Jag tyckte synd om mig själv. Jag led och det kunde uppfattas att min situation var svår. 

Vad gör du istället för det du borde göra? Hur har du det istället för att ta tag i det du behöver ta tag i? Agerar du offer elller rent av en förövare för stt skyla något annat? 

Surgubben tar plats

Ibland så kommer han bara där och tar plats. Han tror att världen ska snurra för honom och förstår inte när världen snurrar ändå och gör det på sitt sätt. Det regnar när det regnar och det snöar när det snörar och världen tar ingen hänsyn till honom. 

Det går inte tillräckligt fort och han bekräftas inte när han vill. Han kommer i situationer där han behöver anpassa sig och ibland skiter andra helt i honom. 

Han balanserar på gamla meriter och tror att världen ska acceptera att vi alla lever i en oföränderlig värld. Han själv har tappat begreppet flexibel.

Han agerar blixtsnabbt och hugger till, ibland helt överraskande. En kommentar eller en blick. Ibland för att till och med sabotera så att det blir som han tänkt sig och förutsatt att det kommer att bli. 

Han styr och ställer och är inte älskad av någon, inte ens av sig själv. 

Ändå fortsätter han och inser inte att det är dax att ge upp. Ge upp och sluta kontrollera för det är just kontroll han försöker skapa. Kontrollerar istället för att acceptera. 

Jag har talat om honom förut och hans finns där. Denna surgubbe är den gubben jag behöver acceptera att han finns. Han är en del av mig även fast jag skulle önska att det inte var så. Däremot kan jag välja hur stor plats han får ta. Jag kan förminska honom så mycket det går eller välja att ge honom plats. Det valet är helt mitt och är jag i balans är det enklare att förminska honom jämfört med när jag är i obalans.

Hur hanterar du din surgubbe eller din surkärring? 

Våra olika bubblor

Vissa känner hela tiden. Känslorna blir det som styr och resultatet därefter. Detta känns inte bra och oj vad det känns nu. Det känns som det är något i rummet. Jag känner som jag inte borde vara här. Det känns som jag ska följa mitt hjärta. Jag följer mina känslor för de vet svar. Mmm jag känner in det och det vibrerar i luften.

Det är bra att ha kontakt med sina känslor för att ta in och för att hitta känslouttryck för sådant som sker. "När du säger eller gör så då känner jag att... ". Känslan är vår egen och tillåts stå oemotsagd. Uttrycker vi i känslor beskriver vi något som pågår inne i oss som inte behöver ifrågasättas. Samtidigt så ser vi till att skydd oss och låter oss vara kvar i en koncentrerad känsloobalans.

Vissa tänker hela tiden. De tänker ut allt och har svar på allt. Tankarna styr personen och det är ibland väl underbyggt, inte alltid men ibland. Analysera och fundera. Tankarna ger en bild av att uttrycka hur det är och när andra inte tycker lika så går tankarna igång att ifrågasättas. Vetenskap är sådana tankar som man också arbetar med att bevisa. Åsikter är också sådana tankar men som handlar om tyckande där det troligen inte finns rätt eller fel.Samma när det gäller hur vi tolkar vår omvärld. Tankarna skapar känslor. Tankarna kan bygga på en sanning eller en lögn. Vissa är bara i tankarna och blir lätt formella. Det som inte går att bevisa finns inte. De som är mycket i sina tankarna uttrycker även sina känslor genom tankar. Det finns inga känslouttryck för svårbeskrivna känslor utan mer inlärda ord för känslor. Känslorna har ingen plats, ingen doft och inga vibrationer utan mer ord. Tanken vill gärna söka förklaringar till det som känns genom ord och ibland kväva känslan helt genom kontroll. Det finns risk för att tankarna äger oss. Kontrollen stänger ute viktiga intryck och uppfattningar om rummet. Vid kontrollen hindrar de nakna känslorna att ta plats. Vi är i en tankebubbla.

Den som agerar enbart på känslor kan bli väldigt spontan och luststyrd. Det kan lätt bli så att personen uppfattas som att leva i nuet men det behöver definitivt inte vara sant eftersom känslorna kan komma från något som tidigare upplevts. 

Den som agerar enbart på tankar kan få problem med att komma till handling. Allt behöver vara uttänkt och genomtänkt innan handlingen sker och tanken kan begränsa mer än den tillför. Tanken är också ett vapen för att låta bli att förändra eftersom det behöver finnas begripliga förklaringar på allt. Det blir en massa ord.

Jag tror och nu är det mitt intellekt som talar att alla har tillgång till både tankar och känslor men att vi ibland lärt oss att trycka undan något av uttrycken på grund av någon anledning. Valet är en strategi för att skydda oss eller så var det en strategi när något hände som vi sedan inte släppt. Ibland ett rent socialt arv där vi lärt oss att göra det på ett sätt men inte på det andra. 

Vi behöver känslorna för att direkt agera på fara. Vi behöver en frikopplingen från tankarna och analyserandet. Vi behöver också tillgången till känslorna för att agera på starka spontana positiva känslor som att bli förälskad. 

Vi behöver tankarna för att i det längre perspektivet se på konsekvenserna av vårt agerande både innan vi agerar och efter. Tankarna och analysen hjälper oss att lägga planer och att räkna ut flera steg i förväg på vad som kan ske om jag agerar på ett visst sätt.  

Ibland behöver vi agera utan att tänka efter och utan att känna, det i sig kan få helt nya positiva effekter och erfarenheter. 

En bra balans hjälper oss att använda de olika egenskaperna när det behövs. Känna utan att tänka och tänka utan att känna. Agera där efter. 

Jag har varit full med känslor men kontrollerat dessa för mycket ibland och levt ut dessa helt utan att tänka ibland. Det har varit förödande.  

Hur gör du och för satt det ska bli bra för dig? För vi behöver inte förändra det som vi gör. Vi förändrar för att vi vill och för att alternativet att inte förändrar leder oss en väg dit vi inte vill gå.

Vi äger oss själva

Ingen är som vi. Ingen annan äger oss mer än vi. Jag äger mig själv och fattar alla mina egna beslut. Jag bestämmer vad som ska komma in i mina tankar och känslor och vad som ska stå utanför. Jag väljer själv vad jag boostar min hjärna med för att må bra och för att nå mina mål. Jag bestämmer vad som ska härska över mig och hur jag ska skapa min nya historia. Inget dåligt kommer in i mig och allt gott är välkommet. Jag är den som förbereder mig så att jag kan hantera motgångar och min egen historia som knackar på. Inget är någon annans fel.

Detta låter logiskt och klokt. Det är rimligt att jag själv är källan till hur jag själv mår och hur jag själv förhåller mig till det som sker både utanför mig själv och innan för mig själv. 

Men ändå, men ändå blir det inte alltid så. Jag tar både intryck av vad andra säger och vad de verkar känna. Jag tar intryck och tolkar. Jag skapar min egen sanning och jag låter mig själv bli ett offer när andra handlar. Jag låter mig ägas av något annat och låter mig bli styrd. 

Det är bra att vara känslosam och inte bara tänka. Det är bra att vara logisk och inte bara känna. Det är bra att agera och inte enbart känna och tänka. Jag äger allt detta själv även fast jag ibland inte tror det. 

Jag insåg att jag inte hade tillgång till allt detta och det blev förödande. Det var som att baka utan att ha alla ingredienserna, det blev inte bra. Jag trodde att jag hade koll men hade noll koll. Jag lät mig själv luras in att jag kände, tänkte och att jag agerade logiskt. Jag gjorde också det men utifrån helt andra syften och sanningar än de som var sunda. Jag trodde på mina egna lögner. Det var mitt misstag! 

Först när jag jag brutalt fick inse den sanningen började jag sakta göra nya val. Jag hade hela tiden gjort val men utifrån felaktiga och falska grunder. Grunder som jag själv trodde på och fabriserat.

När ska du göra de valen som grundas på en annan sanning än den som förför och förgör dig? Eller är du redan där? 

Ett liv

Jag har ett liv och fyller det med flera tankar. Jag har ett liv och fyller det med flera känslor. Jag har ett liv och fyller det med flera handlingar. 

Jag har ett liv. Ibland glömmer jag bort och fyller mitt liv med samma känslor. Ibland glömmer jag bort och fyller mitt liv med samma handlingar. Ibland glömmer jag bort och fyller mitt liv med samma tankar.

Jag har ett liv.

Jag har ett liv. Jag fyller det och tror att just det jag fyllt det med är livet. Jag har ett liv och tror att jag saknar något att fylla det med. Jag har ett liv och fyller det med annat för att skyla det som redan fyllt mitt liv. Jag har ett liv.

Jag har ett liv.

Jag har ett liv där jag vet att jag är genuin när jag är i balans. När jag balanserar mellan tankar, känslor och handlingar. När jag accepterar det som är och förhåller mig till det. När jag gör det som leder mig själv till kärlek.

Jag har ett liv som jag vill fylla med kärlek. 

Jag har ett liv som jag fyller med kärlek. 

Kärleken till mitt liv där jag är genuin.

Jag har ett liv.

Vilket liv har du? 

Den tid du fått till låns

Vi gör en massa saker vi inte vill göra och ändå gör vi det. Vi tror oss inte göra saker som vi ändå gör som tar en massa tid. Vi fyller dagar med sådant vi tror att vi inte fyller det med och sådant vi kanske inte alls vill göra. Ändå gör vi det. 

Vi ser på tv för vi har inget annat för oss och ändå klagar vi på att vi inte hinner med annat. Vi fyller dagen ibland med sysselsättning för att det bara blir så och sedan klagar vi på att allt tar tid. Vi sitter vid datorn och slösurfar och sedan gick den dagen. 

Vi ägnar tid till sådant som inte stödjer våra mål utan sådant som bara fyller vår tid. Hur ska vi då kunna nå dit vi vill? 

Vi har alla tid bara vi väljer att fokusera med den tid vi har. All tid går att omdisponera, all tid går att slösa bort eller användas på ett sätt som vi själva vill.

Gör ett experiment. Räkna din tid på det du lägger ner på väsentligheter och det du lägger ner på oväsentligheter. Ändra inget annat bara notera tiden du lägger ned. Titta sedan på den tid du har och hur du disponerar den och om det är så du vill ha det. Stödjer den tid du lägger ned dina mål eller inte? Du kommer att bli överraskad.

Jag har i perioder lagt ner min tid på en massa onödigt skit som jag skulle kunna vara helt utan och som bara för mig längre bort från mig själv.

Hur gör du?