Det är ditt fel

Du såg mig aldrig. Du brydde bara om min syster. Du var så elak. Du kramade mig aldrig eller talade om att du älskade mig. Du brydde dig egentligen inte alls om hur jag hade det. Du fick mig bara att få mig att känna mig som jag aldrig dög. Vad jag än gjorde så var du aldrig nöjd. Du sa till och med att jag var en skit och ingenting värd. Fattar du hur illa du gjorde mig? 

Hela mitt liv har jag fått kämpa med att bli älskad och att bli sedd. Jag har fått jaga efter det som du aldrig gav mig och som jag aldrig fick. Ni båda lärde mig aldrig hur man gör utan bara hur man misslyckas. Hur ska jag någonsin kunna komma ur detta och kunna gå vidare med mitt eget liv? 

Jag ungefär så här lät det för mig för ett antal år sedan. Jag la all skuld på mina föräldrar. Jag gjorde det också långt efter det att båda gått bort, för många år sedan. Jag lade över allt ansvar på dem. 

Precis på samma sätt hör jag dagligen andra säga om x partners, tjejer som blivit utsatta av män, myndigheter som krånglar, arbetsgivare som är knäppa, utsatthet när man varit barn genom mobbing eller på många andra hemska sätt. Andra har gjort eller gör saker som gör att vi inte kan leva det liv vi vill leva. Vi skyller på andra och har ibland någon slags ursäkt för varför vi gör som vi gör, tänker som vi tänker eller känner som vi känner. Livet blev inte som vi önskat på en mängd olika sätt och nu är det ditt fel. 

Så ältade jag och så ältar andra. Vi tar på oss en offerroll och skyller på någon annan för det som drabbat oss. Vi pekar på andra och kan i och med det inte göra något på egen hand. Det är som vi inte äger frågan. 

Jag är vuxen och du med. Vi fattat våra beslut och vi gör det vi gör. Ingen bestämmer över oss själva mer än jag för mig och du för dig. Jag bestämmer själv över vad jag vill tänka och känna och jag bestämmer själv över om jag ska tjata om min historia eller släppa den, oavsett vad det är som har hänt. Att vidhålla att historien inte går att släppa är mitt eget beslut och då väljer jag det för att jag vill fortsätta att lida och att världen inte är som jag vill att den ska vara. Man kan säga att jag är mycket bestämd och dominant i min offerroll. Visst låter det som en paradox men det är inte ovanligt  att just offret och den som styr går hand i hand. Det ska vara på mitt sätt. 

Just den dominansen får mig att fortsätta lida och för mig var det så att när jag flyttade hemifrån var det ju bara jag som bestämde. Kanske rent av innan. Jag bestämde och kunde göra mina egna val men ändå släpade jag på sådant som inte var bra för mig, om man ser på det så här efteråt. Från den dagen var jag boven men jag såg det inte. Jag skapade mina egna monster, jag skapade monstret Johan som bara gjorde det mer och mer svårt för mig själv. Det var mitt fel inte ditt. 

När jag slutar att peka på andra blir världen mycket lättare att hantera. Då äger jag frågan och kan då också ta mig dit jag själv vill. Jag slutar att bli ett offer och kan bli mer ödmjuk för det som sker eftersom jag alltid på något sätt har en del i det när det sker eller strax efteråt.

Pekar du på andra?