Jag kan inte hjälp någon alls

Mer och mer uppenbart blir det för mig att jag försökt hjälpa människor hela mitt liv. Jag har trott att jag kunnat förändra andras liv. 

Först min grundfamilj, mamma och pappa, som inte riktigt själv kunde hjälp sig själva och där jag mycket tidigt tog på mig ansvaret för att rädda. Min pappa att få honom att ändra sitt beteende och min mamma att bli räddad som det offer hon var för de omständigheter hon satt sig i. I skolan ville jag vara vän med alla och hade bättre samtal med mina kompisars och flickvänners föräldrar än med de jag främst skulle fokusera på. Jag var en ledare som skulle ta hand om andra i lumpen och jag valde från början en yrkesutbildning som socionom och arbetade som socialarbetare under många år. Unde min utbildning satt jag i både elevråd och värnpliktigråd. Jag startade att engagera mig fackligt mycket tidigt och har arbetat aktivt i olika föreningar och styrelser. Jag har önskat att hjälpa till och samtigt bli bekräftad. Jag har ägnat mängder med timmar till frivilligt obetalt arbete och mycket har handlat om att hjälpa. Människor som varit utsatta och kraftlösa har jag ägnat mängder med tid för att försöka hjälpa på många olika sätt. Idag, på samma sätt fortsätter jag med att arbetar för att hjälpa till som samtalsterapeut och även volontärt. 

Allt har en haschtag som handlar om att hjälp. Men vad hjälper jag med egentligen? Kanske inget, jag kanske enbart fortsätter att ägna mig åt att hjälpa mina föräldrar, där allt började en gång men där jag aldrig lyckades. Jag försöker hjälpa och ser till att jag blir bekräftad. 

Jag tror att jag aldrig någonsin kan hjälpa någon mer än med rent praktiska saker som att flytta, starta en bil eller vad det nu kan handla om. Men att hjälp någon annan att ändra sin livssituation, det kan jag inte göra. 

Jag kan ha idéer men de är blott mina egna och handlar egentligen enbart om mig själv. Jag kan ha en massa bra vägar att visa, ja det kan jag men den jag ska vägleda måste vilja något och våga lita på mig, om det är jag som ska vägleda.

Min roll handlar enbart om att försätta den som vill ha min vägledning i en känslomässig situation där han eller hon gör val och vågar möta sina egna rädslor. Resten av arbete sker av personen själv när det behövs. Jag står för knuffen så att perspektivet kanske blir på ett annat sätt. Ett nytt perspektiv som kan öppna en ny dörr och en ny möjlighet.

Men den som vill ha "hjälpen" behöver vilja något och behöver vilja förändra på något sätt. 

Finns det en vilja är absolut allt möjligt. Då finns det inga hinder för någon att hitta en ny väg. En ny väg som är totalt öppen. 

Därför återkommer jag alltid till frågan, vad  vill du? Frågan är så avgörande och så viktig. 

Vill du leva eller dö? 

Vill du lida eller leva? 

Vill du vara ett offer eller någon som äger sitt liv?

Vill du vara en buse eller en ängel?

Vill du var ett monster eller en medmänniska?  

Vill du fuska eller göra ditt jobb?

Allt börjar och slutar med dessa frågor. Det går inte att göra jobbet och bespara lidandet åt någon annan utan var och en måste vilja ta tag i detta själv och faktiskt göra jobbet. 

Jag har själv fått ta tag i mitt lidande och du behöver själv göra det samma. 

Ja jag kanske vet vägar och metoder. Jag kanske kan försätta dig i en känslor som kan få dig att göra något. Men du, du behöver göra jobbet själv. Du behöver vilja förändra något och släppa något annat. 

Det är tufft ja, ett rent helvete men det går. Du behöver bara våga lita på att det är så. 

Vad vill du?