Bara om inte och ja men

För ett tag sedan möte jag en man som under väldigt många år levt under traumatiserade förhållande rent fysiskt och utöver det hade enorm smärtpåverkan som han självmedicinerade. Situationen var kaosartad och problemen travades på varandra från drogproblem, komplicerad kontakt med sina tonårsbarn, arbetslöshet, skild, ensam, svårigheter med ekonomin, brist på vänner, fysiska hinder, någon typ av depression osv. Upplevelsen i samtalet var att det var en mängd problem som gjorde att det som åhörare kändes som det var svårt att ta in allt och att hjälpnödigheten blev väldigt stor. Viljan att vilja "hjälpa till" blev stor.

Att hjälpa till skulle bli en tokig fälla att kliva in i. Att gå in och hjälpa skulle bli att acceptera att ta över den sista kraft mannen själv skulle ha att faktiskt komma ur sin egen situation. Uppenbart var att han satt fast i sina egna tankar och var inte beredd att släppa taget, samtidigt skrek han efter hjälp.

När vi sitter fast i oss själva och våra gamla föreställningar vilka de än är handlar det om att vi inte är beredda att släppa taget och att vi tror att vi inte kan ha tillit till någon annan än oss själva. Även fast vi själva inte lyckats lösa våra egna svårigheter släpper vi inte taget. 

Vi lever kvar i att vår egen situation är andras fel. Det är samhällets fel. Det är sjukdomens fel. Det är någons eller någots fel. Bara om inte och ja men. 

På detta sätt håller vi oss kvar i något vi känner igen och som vi identifierar oss i, eftersom det är det ända vi känner till. Samtidigt bidrar varje nytt eget försök till förändring att befästa ett gammalt tänk och ett gammalt tillstånd, inte förändra och nå något nytt. Jag har varit där och troligen är jag fortfarande där i delar av mina egna beteenden. Du är det samma och det är min övertygelse. Håller du inte med så låt mig pröva dig för varför skulle vi inte hellre hålla oss till något vi känner igen och skapar trygghet än något som kan lämna otrygghet och rädsla efter sig.

När vi försöker om och om igen bekräftar vi det dåliga och att vi är misslyckade därför är det först när vi bestämt oss en förändring är avgörande och viktig.

En klok man sa en gång att "- Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka./ Einstein". Dessa två meningar är avgörande för all förändring och det är samtidigt därför som vårt sätt att tänka och vårt sätt att låsa in oss själva i våra egna tankehörn behöver en knuff. Vi sitter låsta och fast i våra egna föreställningar och det krävs både mod, erfarenhet och mer än så att dra oss därifrån. Jag själv behövde få på käften ett antal gånger innan jag slutligen drog mig ur mitt gamla sätt att tänka.

Nu handlar det inte om utan i vad sitter du fortfarande fast i gammalt sätt att tänka som också bidrar till att du inte kommer vidare?