Min kropp min själ

Jag satt för någon vecka sedan och tittade på ett fotografi. Det var en bild av en ung man som seglade. Han såg stilig ut och jag tänkte att han har säkert inga svårigheter med att hitta en partner. Jag vet inte varför jag tänkte just på det men så var det. Bilden hade jag sett tidigare många gånger men innan det senaste tillfället, var det många år sedan. 

Vad var det i bilden jag såg som väckte mina känslor? Jo jag såg någon som såg självsäker och mogen ut. Jag såg någon som hade självrespekt och bra självkänsla. Jag såg någon som verkade trygghet och var trygg i sina kunskap. 

Det jag såg var definitivt inte det jag kände då. Min inre bild var något helt annat fyllt av osäkerhet och brist på fokus. Fyllt av tankar och känslor som inte var i balans. Otrygg i relationen jag hade då och  och allmänt osäker om vad jag ville. Redan då vet jag att jag hade ett jagande i mig och att jag var hemlig. Jag kände mig ensam.

Tänk att det kan vara så stor skillnad på vårt yttre och det som sker i det inre. Den yta vi visar handlar sällan om det som finns inom oss. Alla bär vi på dessa skillnader på ett eller annat sätt. För många kanske den yttre och den inre bilden närmar sig varandra men jag vet att den aldrig kommer att bli den samma. Jag vill i denna stund, när jag sitter här och skriver säga att det finns en tydlig linje mellan mitt inre och mitt yttre och att det kanske i vissa delar alltid ska vara på det sättet. Vi är inte till hundra procent transparenta. Min egen målsättning är att arbeta för att jag så mycket jag någonsin kan spegla mitt inre och att mitt inre också är det som jag vill visa utåt, både för mig själv och för andra. I detta ligger också att sträva efter att ha en balans i mig själv där det saknas en besvärande konflikt mellan mitt yttre och mitt inre och att jag har en bra balans mellan mina tankar, mina känslor och mitt agerande som speglar en för mig bra självkänsla vilket handlar om en trygg person och att den personen är jag.

När jag vilar ögonen på ett fotografi av mig idag ser jag samtidigt en människa som jag inte känner igen, för den mannen jag ser är inte sådan jag känner mig själv. Jag känner mig ung och jag känner mig mindre härjad. Samtidigt är det så livet är i min kropp. Jag har varit med om ett liv och det livet har satt vissa spår i mig. Just det och allt det är jag idag och sakta sakta börjar jag vänja mig vid att jag är jag varje dag både nu och sedan oavsett hur kroppen ser ut och hur mina förmågor än är och förändras. Jag är just nu. 

Det är dags att börja älska allt i mig och se det som en gåva för jag finns faktiskt. Släppa allt förakt och bara släppa in det som är jag just nu. I morgon kan bli en helt annan dag men idag så lever jag och livet är här och nu.

Hur mycket accepterar du att du är den du är både i kropp och själ?