Min längtan om lycka

Jag fyller mig med idéer och behov. Jag tänker på vad jag vill och styrs på samma sätt som jag låter mina känslor styra mig i olika riktningar. Jag skapar mina drömmar om ett bättre liv än det liv jag lever. Men i takt med mina drömmar ökar  avståndet mellan mina drömmar och vad som sker. 

Jag känner mig rastlös och utan tillräcklig lycka. Ändå är jag samma person med samma liv och samma historia. Jag är mig själv men har en längtan till något annat. Drömmar ger mig en riktning men får mig att svika där jag är just nu.

Det blir lite konstigt, desto mer jag drömmer desto mindre lycklig blir jag. Drömmar är inte fel drömmar behöver jag men drömmen får mig att inte vara närvarande här och nu. Min lycka flyr i nuet med drömmen om att få den sedan och väcks till liv igen med min närvaro, här och nu. Visst är det intressant. Som om när det inte finns sedan eller då för den delen, först då har nu en chans.

Det jag har är inte gott nog utan jag drömmer om den där relationen, den där prylen, den där bostaden eller när jag blir ledig igen och kan ha semester. Jag drömmer om värme när det är kallt och kyla när det är varmt. Jag drömmer om mer och saknar desto mer. 

Jag är styrd av ett begär och en önskan skild från det som faktiskt finns i min absoluta närhet. Styrd av känslor från förr om att lyckas och bli bekräftad för den jag är. Märker ni vilken paradox, jag vill få vara den jag är inte den jag inte är, samtidigt för alla mina drömmar mig längre ifrån det som är och det som sker just nu till något jag inte är. 

Hur gör du för att inte skapa din egen paradox? 

Idag är en dag jag är nöjd och lycklig för det som är.