Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

söndag 31 januari 2016

Jag tar giftet bekräftelse om och om igen

Det är så lätt att ha en massa åsikter och ställa sig i samma kör som många andra i en fråga bara för att det på något sätt stämmer in på våra rädslor eller tyckande. Sällan har vi hela bilden klar för oss eller så kanske vi inte ens har en aning om vad det handlar om men åsikter har vi. Den information vi tar till oss kommer många gånger inte direkt från källan utan vi lyssnar på hörsägen, debattinlägg, eller kanske bara genom att läsa en rubrik. Det blir som ett horoskop allt stämmer in på just oss och därför blir vi så intresserade av det fast texten är generellt skriven. Det är vi själva som tolkar in det vi vill tolka in. Allt handlar om medveten retorik som vill få oss att agera i en speciell riktning och alla är vi så förutsägbara. Reklam fungerar på detta sätt, dejting och kurtiserande på samma sätt. Män är förutsägbara och kvinnor lika så. Det är som man skulle kunna skriva en manual på hur man ska dejta och den som följer manualen får någon att bli förälskad i en. 

Vi längtar så efter att bli bekräftade och att få tillhöra en grupp eller någon, vi förbereder oss till att bli förförda. Reklamen lyckas med detta, politiken lyckas med detta, huliganer lyckas med detta, invandrarfientliga grupper lyckas med detta, män och kvinnor lyckas med detta när de söker en partner osv. Vi människor blir totalt förförda på olika sätt och vi har knappt kraft att stå emot. Senast i går var det en känd författare som kommenterar huliganers agerande där de tar lagen i egna händer, som något positivt och när verkligheten uppdagas och hon får kritik kommer kommentaren;- jag visste inte. Jag tror jag har hört det förut, vi visste inte, vi hade ingen aning. Just nu läser jag om människor som bränner ner flyktinganläggningar av liknande skäl. Vi bekräftar och vi låter oss bli bekräftade. Bekräftelsen att få tillhöra och att bli uppmärksammade är ett gift som vi gång på gång tar för att få kicken i vår kropp. Vi är beredda att göra allt, till och med att mörda.

Jag förlorade min familj och mina barn för detta, jag förlorade ett arbete jag hade och jag har förlorat vänner. Mitt begär på bekräftelse suddade ut alla andra regler och förhållningssätt. Jag blev beredd att göra vad som helst för att känna att jag dög som man och människa. Bara jag fick den där bekräftelsen så kunde jag för en stund känna mig lugn.

Ibland kan jag känna att vi alla går omkring i våra egna drömmar, var och en, om vem vi egentligen vill vara och jagar febrilt efter förebilder och grupper eller personer att anknyta till. Problemet är att vi aldrig kommer att bli nöjda för det är bekräftelsen i sig som är kicken, det är bara ett symtom på något betydligt djupare och någon slags tomhet i oss själva. Vad det är för dig måste du själv ta reda på, jag gör vad jag kan för att finna det i mig.

Har du behov av att bli bekräftad? Händer det ibland att du begår misstag och detta går över styr? Finns det händelser så här efteråt där du tydligt ser att det var ditt bekräftelsebehov som spelade dig ett spratt?
 

lördag 30 januari 2016

Kärleken tappar mark till förmån för hatet

Jag är bedrövad ledsen och arg på samma gång över det hat som sprider sig över landet som kusligt påminner om sådant vi sätt förut i historien. Det är när djuret trycks in i hörnet som djuret vill slå sig ut. Så agerar vi i detta land och så agerar andra. Att hata kommer aldrig att leda oss rätt väg utan fel. Vi kommer att bli misstänksamma mot alla och vi kommer att tappa kärleken inom oss och mot andra. Vi kommer att attraheras till hatet istället för kärleken. 

Det är just detta, hur vi riktar vår attraktion som skapar vårt eget liv. Vi blir fångar i vår egen brist på kärlek. Hatet fångar upp oss och riktar allt fokus mot det som var och en egentligen är rädd för och vill komma ifrån. Vi blir som de vi tror kommer med det onda. Det finns många som har intressen i att kustens polarisering ska uppstå. Vill du vara en som bidrar till detta i så fall? 

När det kommer människor på besök öppna dina dörrar och möt dessa som om de var dina vänner. Möt människor som du själv vill bli bemött. Goda handlingar leder till goda handlingar. 

Självklart kommer vi också att möta onda människor men även de har möjlighet att ändra sig. Det är inte alltid saker blir som vi tänkt oss åt båda hållen. 

De riktiga farorna ska vi skydda oss mot men det är en lång väg dit innan vi kommer dit. Under tiden kan vi lära oss att skilja på det goda och det onda och gå ihop tillsammans med andra goda människor oavsett land, religion, kön, ålder, politik eller andra områden man anslutit sig till. Låt oss lära oss att utskilja det goda från det onda inte bara för att vi är rädda utan när det verkligen är det hot vi tror oss se. 

Rädsla kan få oss att göra en mängd dumma idiotiska saker allt från ej genomtänkta uttalande, tokiga kommentarer, beteenden och tankar. Låt oss själva rensa upp bland detta och hitta det som förenar oss inte det som skiljer oss. I botten är vi alla rädda människor som försöker hitta en mening i livet och överleva. 

Imorgon bjuder min sambo hem till vår bostad en familj vi aldrig träffat och som vi inte känner. Självklart väcktes först mina egna misstankar och mina egna rädslor. 

Välkommen! 

På vilket sätt kan du bidra med att kärlek sprids i ditt hem, till dina barn, till dina grannar, på din arbetsplats, med andra människor, invandrare, oliktänkande, svarta, bruna, vita ja vilka de än är och framför allt till dig själv där allt börjar och  slutar? 

Var försiktig där ute så du inte tappar kärleken. 

fredag 29 januari 2016

Var blev du av ljuva man

Fulla av energi, hemlighetsfulla, känsliga och energiska, när han träffade dig. Han gjorde allt för att få och du som kvinna charmades av allt som hände. Visst hade han lite kanter som behövde slipas av, men du tänkte att du skulle kunna förändra honom. Hans mystik och hans i vissa stycken hjälpbehövande stil, gillade du. Du tyckte att ni kompletterade varandra. Visst påminde han om din pappa som du älskade som du ibland hade svårt att nå, men gärna ville förändra. 

Sedan kom verkligheten och vardagen. Ni får barn. Han jobbar för mycket och är sällan hemma. Han fortsätter med sitt hemliga jag och är lika svårtillgänglig som din pappa. Helt plötsligt får du en flashback från din egen uppväxt. Du ser en repris från din barndom. Torftighet, rutiner och helt utan kärlek. Var tog din man vägen som du var så förälskad i och charmades av. Älskar han dig inte längre? Har han någon annan? Du börjar ifrågasätta dig själv och bli misstänksam.

Återigen försöker du ändra på honom och få honom dit du vill men får honom mer hemlig än någonsin. Han drar sig tillbaka. Han blir än mer innesluten desto mer du försöker. Du fokuserar på barnen. 

Ni glider isär och detta var precis så du inte tänkte att det skulle bli.

Var blev du av ljuva man?

Vad var det som hände?

Ja detta var bara en beskrivning av många drama som lätt kan uppstå både i oss själva och i relation med andra. Vi uppfostras i en miljö som vi vill efterlikna oavsett om detta var bra eller dåligt och så söker vi fortsättningsvis efter samma mönster i det som vi känner oss hemma i. Vi attraheras av det bekanta. Har vi tendenser att tro oss kunna ändra på andra kommer detta också att synas i de relationer vi själva skapar. Vi söker det som kompletterar våra behov. Vi blir attraherade av sådant som vi lärt oss läsa av i vår uppväxt, små små signaler. Vi gör alltid våra val och den partner vi väljer har vi valt av någon anledning och grunden till dessa kan vi hitta hos oss själva. Aldrig handlar det om att vi blivit lurade utan mer kanske att vi lurat oss själva och faktiskt blivit oerhört attraherad av någon eller något.

Jag kan se hur det som triggat mig i relationer har varit mystiken, omvårdnaden, gåtfullheten, sexigheten och sådant som startat mitt eget bekräftelsebehov. Ofta har detta inte alltid varit det bästa för mig, på längre sikt utan enbart i det korta perspektivet. Jag har varit starkt påverkad av förälskelsefasen och de snabba kickarna och saknat en djupare analys av vad jag ville. Mina tankar och mina känslor hittade inte sin balans.

Hur blev det för dig? Vad triggas du av, var kommer det ifrån och blir det bra för dig?

torsdag 28 januari 2016

Kvinnan - det bästa eller det sämsta för mannen

Kvinnan är det bästa som hänt mannen eller det värsta. Så gick diskussionen i en samtalsgrupp jag hade för ett tag sedan med ett antal män.

Hur kan det bli att vi män känner det på detta sätt? 

Den första kvinnan vi män möter är mamma. Mötet kommer tidigt innan någon av oss sett varandra. Känslor och intryck, kanske tankar. Kärleken till den som bär oss män och mamman som gör vad de kan för att ta hand om oss. Sedan föds vi och vår första kärlek är modern. Mamman ligger 9 månader före i relationen med oss och på något sätt har hon en fördel jämfört med vår pappa. Mamma blir också vår första förälskelse och den vi kommer att jämföra med när vi möter vår nästa kvinna eller man för den delen. Vi blir kära, vi förälskar oss och där kan sagan sluta och alla blir lyckliga. Vi har funnit den kvinna som liknar vår mamma oavsett om det är de goda eller mindre goda sidorna vi funnit likheter i. 

Men så blir det inte alltid. Hon var inte som vi tänkt oss. Hon var inte vår mamma eller så betedde hon sig i delar som vår mamma, som vi ogillade. Det vi själva lärt oss i vår ursprungsrelation med våra föräldrar är också det vi söker och så vi agerar i kommande relationer. Vi gör som våra förebilder i allt. Saker vi känner igen är sådant vi attraheras till oavsett hur vi intellekt tyckte om det. Hjärnan gillar generaliseringar och enkla förklaringar så att det enkelt går att kategorisera och det ger trygghet i oss.

För min del sökte jag kvinnan jag skulle ta hand om för det var precis det jag såg skedde i min ursprungsfamilj. Jag hade en mamma som var ett offer och var utsatt. Hon behövde skyddas, samtidigt föraktade jag både min pappa som utsatte henne och min mamma som inte kunde ta hand om sig och därmed la över ansvaret på mig som barn. Detta drama valde jag sedan att skapa om och om igen i nya relationer samtidigt som jag hade lärt mig offerrollen och fått en vana i denna, lärde jag mig rollen som förövare. Jag var komplett i mitt drama och såg också till att mina relationer följde detta mönster. Dramat attraherade mig och det var detta jag fångade i förälskelsen samtidigt som resultatet var något som jag föraktade och var obekväm med. Jag skulle vilja påstå att jag har skapat alla mina drama i ett enda syfte och det är att skapa "trygghet" i mitt eget kaos.

Andra hittar kvinnor som i vissa stycken är exakt som sina mödrar. Kärleksfulla, varma, kontrollerande, hotar med att ta livet av sig, opålitliga, bullmammor, egocentriska, omvårdande, offer, madonnan eller horan. Alla finns representerade och alla har vi män själva valt dessa utifrån de erfarenheter vi fått i vår egen uppväxt i kontakten med vår första kvinna, vår mamma.

Själv har jag genomlevt en mängd relationer och precis som mina föräldrar har jag haft komplicerade relationer som både kostat mig smärta, sorg, pengar och praktiska besvär. Jag har i många av mina relationer fått kvinnor som hatat mig med en kraft som jag önskade att se hos min mamma men aldrig såg förverkligas. Jag fann kvinnor som gjorde sig till offer men som hade den kraft som jag önskat min mamma haft.

Kanske har min strategi varit att ta alla de smällar min pappa aldrig fick men borde fått från min mamma. Tanken är intressant.

Tala om för mig vilken kvinna du har ska jag tala om för dig vem din mamma är.  

Vilka drama har du skapat i dina relationer som i många delar är spegelbilder eller delar av de drama som spelats upp hemma i din ursprungsfamilj?

onsdag 27 januari 2016

Tåla mod

När jag kommer i situationer eller utsätter mig själv för situationer är modet det viktigaste jag har. Moder att stå kvar. Moder att inte automatiskt agera. Modet att stanna upp. Modet att formulera min känsla. Modet att känna. Modet att backa. Modet att inte gå in kampen och agera utifrån mitt intellekt. Modet att hitta min balans och reflektera. 

Listan kan bli lång och allt handlar om att inte agera på egots signaler eller på rädsla utan trots detta ändå snabbt inse vad det är som väcks i mig och hur jag snabbt kan finna modet. 

Allt annat leder mig själv in i situationer och känslor jag inte nödvändigtvis behöver eller kanske inte alls ska vara i.

Rädslan är så snabb på att ta över och begränsa mig medan modet kan få mig att nå ny höjder. Rädslan är det inga svårigheter att agera utifrån, det går automatiskt. Men att agera utifrån kärlek både till mig och den andra det är där modet behöver samla alla sina resurser för att ta kampen mot rädslan. 

Jag vet att när modet vinner befrias jag från min rädsla, ändå behöver jag ta denna kamp varje gång. Inte i situationer jag lärt mig att hantera på ett annat sätt utan när det inte är så. 

Igår satt jag i ett möte och vi samtalade om olika saker i livet. Jag försökte att observera och inte bara agera. Just denna kväll var jag också ganska trött och hade lite motståndskraft. Plötsligt, från ingenstans kom jag ur balans och reagerade med ryggmärgen och gav inte de svar och den reaktion jag tänkt mig och när jag skulle beskriva min känsla i det som hände blev det missförstånd. Det som stannade kvar i mig var känslor av irritation och någon slags flykt. Självklart handlade detta om mig och just det faktum att jag saknade kraft att hantera situationen eftersom jag redan var i obalans i och med att jag var mycket trött och hellre hade suttit hemma och bara göra inget. Denna gång bad jag inte om ursäkt vilket kändes tokigt.

För vissa är denna obalans en konstant och då själ den oerhört mycket energi som istället skulle kunna användas på annat sätt. 

Varje dag och i varje situation krävs det mod att tåla mod framför rädslan. 

Hur gör du för att bli bättre på att tåla mod för att ha mod att nå kärleken i dig? 

tisdag 26 januari 2016

Min kropp speglar mig

Hur jag mår i min själ, hur jag tänker och känner påverkar min kropp, min hud, mitt hår, mina naglar, mina inre organ, hur min kropp allmänt är och hela dess funktion. Reaktionerna kan vara styrda av det jag är medveten om eller i mitt omedvetna. Varje cell i min kropp har behov av att hitta sin kemiska balans och blir störda när den kommer i obalans vilket påverkar allt annat. 

Varje gång jag märker en obalans i kroppen behöver jag fråga mig själv om jag har obalans i mitt liv, mina tankar och mina känslor. 

Jag såg ett program på tv, kort som handlade om en grupp av människor där de hade sex fingrar på varje hand. Detta var ett resultat av ett enzym som det producerades mer av under ett visst stadie av barnets utveckling i mammans mage. En kemisk process som innebar en förändring i barnets utveckling. En ny norm hos en grupp av människor sprungen ur en enzymtillväxt under en kort tid av barnets utveckling. Så lite kan förändra så mycket. Då förstår ni hur allt hänger ihop och hur viktigt det är att hitta vår egen balans. Sjukdomar och förändringar i vår kropp kan påverkas av vårt inre själsliv på samma sätt som yttre faktorer som vi utsätts för.

Vi behöver fundera på vad vi äter, vilken luft vi andas och hur mycket vi tar hand om hela vår kropp. Men vi behöver också fundera över vilka tankar och känslor vi väljer att bära på. Allt påverkar vårt totala hälsotillstånd. Allt sitter ihop. 

Just de senaste dagarna har jag haft någon slags klåda på min hud som givit mig utslag. Först tänker jag att jag är allergisk mot något eller att det har någon koppling till min tidigare förkylning. Efter ett tag väljer jag att också se hur detta eventuellt kan ha kopplingar till min vardag just nu. Var har jag varit, hur har jag känt mig, är det något som ligger och stör mig på något sätt i det jag tänker eller känner? Hur känns det i mig? Allt har betydelse och på min egen karta, där jag letar, behöver jag tänk på alla dessa faktorer. 

Jag är och känner mig som jag lever och hur jag lever kommer att påverka hur jag har det. Min motståndskraft har en tendens att försvagas och blir mer påverkat av allt som kommer utifrån mig om jag inte har kolla på hur det är inne i mig. 

Tänker du att du befinner dig i ett sammanhang och att hur du lever i allt påverkar hur du har det? Finns det saker i dag du skulle behöva ändra på för att du ska kunna må bättre? 

måndag 25 januari 2016

Vi måste våga hoppa

Det räcker inte med att vilja. Vilja är enbart en tankes och en känslas väg. Vi behöver också våga att agera, våga hoppa ut över eller in i det vi är livrädda för, för det är där det finns något annat än det vi är vana och trygga med. Det kräver oerhört mod att våga och att göra. Men ändå är det enbart den vägen som är möjlig om vi vill förändra något i livet. Hjärnan söker tryggheten oavsett om det är en snäll trygghet eller trygghet i kaos. Trygghet definieras mer som något som jag känner igen och är van vid och där jag vet vad som ska hända även fast det är kaos. 

Jag var trygg med kaoset och jag fortsatte också att skapa kaos för att finna tryggheten. Jag behöver varje dag fokusera för att se till att inte hamna i kaos igen. Att falla tillbaka är så oerhört lätt. Kroppen, känslorna och tankarna är så duktiga på att minnas och att leta sig tillbaka till det invanda, vad det än är. Det går på en hundradels sekund. 

Alla som har hoppat vet att det är en befrielse och något som man då inte förstår att man velat undvik. Men för de som ännu inte hoppat, fortfarande något som nästan är värre än döden. 

Rädslor kan vara många allt från att våga göra saker vi aldrig gjort förut, bryta gamla mönster, våga misslyckas, våga ha fel, våga vara sann, våga känna, våga säga hur saker är, våga sluta var kvar i sin egen historia, våga släppa taget, våga möta ilska och kärlek för den delen osv.

För vissa är det obegripligt med andras rädslor och ändå är det ingen skillnad i känslan på den ena eller den andras rädsla. 

Vad är du rädd för? Vilka hopp behöver du göra för att komma vidare? 

söndag 24 januari 2016

Ingen kommer undan, absolut ingen!

Vi lever i våra hemligheter och våra lögner. Vi lever i våra drömmar och önskningar. Vi bekräftar vår djupaste känsla i rädsla eller kärlek. 

Så skapar vi vårt eget liv. Om det är någon som tror något annat så motbevisa mig gärna.

Vi skapar vårt eget liv oavsett vad vi varit med om. Vi skapar strategier som får oss att agera på olika sätt och ingen kommer undan. Du tänker att du föddes sådan du  är med lycka eller otur, med bedrövelse eller framgång, glöm det, allt precis allt har du under tiden skapat själv. 

Visst hände det saker när vi var små, det har det gjort för oss alla, alla vi har en historia. Det handlar aldrig om vad som hände och hur stort helvete vi hade. Det handlar om hur vi förhåller oss till detta och vad vi gör med den erfarenheten. Allt handlar om detta. Ingen kommer undan och det är hur vi hanterar det som avgör om vi blir en vinnare eller förlorare, ett offer eller den som utsätter, en hjälpare eller en som kväver oss själva.

Det finns inga strategi och inget karaktärsdrag som är bättre än något annat, det avgörande är hur jag mår i det och hur jag använder de egenskaper jag fått med mig i livet. Alla kan välja att antingen känna kärlek eller känna rädsla. Alla har hinder framför sig som är smärtsamma att hantera. Kraften i hindren är densamma för alla även fast föremålen är olika. Vi kommer inte undan. 

Det kan låta hårt och känslolöst men detta är sanningen i vitögat. 

Ingen kommer att hjälpa oss, vi behöver själv göra vårt jobb. Men det finns knep för att komma dit och alla dessa knep är styrda av vad vi vill, vad vi verkligen vill. Så för din skull, uttala det högt vad du vill, så att både du hör och andra med vad du vill. Vad du vill komma och hur du vill ha det. Du behöver höra det så att du förstår att det är sant. Visualisera det och få dig själv att fatta det, först då blir det verklighet. Om inte kommer dina inre dålda känslor att ta över och skapa det du i det fördolda vill. Detta är en kamp och du bestämmer själv vem som ska vinna. 

När vi accepterat detta och inser att vi har en inre kraft som kan förgöra oss eller som kan få oss att finna kärleken, då kommer vi att lyckas med vad som helst. Då vet vi att denna strid handlar om liv eller död. 

Vill du leva eller dö? Du bestämmer. 

lördag 23 januari 2016

Jag kan inte hjälp någon alls

Mer och mer uppenbart blir det för mig att jag försökt hjälpa människor hela mitt liv. Jag har trott att jag kunnat förändra andras liv. 

Först min grundfamilj, mamma och pappa, som inte riktigt själv kunde hjälp sig själva och där jag mycket tidigt tog på mig ansvaret för att rädda. Min pappa att få honom att ändra sitt beteende och min mamma att bli räddad som det offer hon var för de omständigheter hon satt sig i. I skolan ville jag vara vän med alla och hade bättre samtal med mina kompisars och flickvänners föräldrar än med de jag främst skulle fokusera på. Jag var en ledare som skulle ta hand om andra i lumpen och jag valde från början en yrkesutbildning som socionom och arbetade som socialarbetare under många år. Unde min utbildning satt jag i både elevråd och värnpliktigråd. Jag startade att engagera mig fackligt mycket tidigt och har arbetat aktivt i olika föreningar och styrelser. Jag har önskat att hjälpa till och samtigt bli bekräftad. Jag har ägnat mängder med timmar till frivilligt obetalt arbete och mycket har handlat om att hjälpa. Människor som varit utsatta och kraftlösa har jag ägnat mängder med tid för att försöka hjälpa på många olika sätt. Idag, på samma sätt fortsätter jag med att arbetar för att hjälpa till som samtalsterapeut och även volontärt. 

Allt har en haschtag som handlar om att hjälp. Men vad hjälper jag med egentligen? Kanske inget, jag kanske enbart fortsätter att ägna mig åt att hjälpa mina föräldrar, där allt började en gång men där jag aldrig lyckades. Jag försöker hjälpa och ser till att jag blir bekräftad. 

Jag tror att jag aldrig någonsin kan hjälpa någon mer än med rent praktiska saker som att flytta, starta en bil eller vad det nu kan handla om. Men att hjälp någon annan att ändra sin livssituation, det kan jag inte göra. 

Jag kan ha idéer men de är blott mina egna och handlar egentligen enbart om mig själv. Jag kan ha en massa bra vägar att visa, ja det kan jag men den jag ska vägleda måste vilja något och våga lita på mig, om det är jag som ska vägleda.

Min roll handlar enbart om att försätta den som vill ha min vägledning i en känslomässig situation där han eller hon gör val och vågar möta sina egna rädslor. Resten av arbete sker av personen själv när det behövs. Jag står för knuffen så att perspektivet kanske blir på ett annat sätt. Ett nytt perspektiv som kan öppna en ny dörr och en ny möjlighet.

Men den som vill ha "hjälpen" behöver vilja något och behöver vilja förändra på något sätt. 

Finns det en vilja är absolut allt möjligt. Då finns det inga hinder för någon att hitta en ny väg. En ny väg som är totalt öppen. 

Därför återkommer jag alltid till frågan, vad  vill du? Frågan är så avgörande och så viktig. 

Vill du leva eller dö? 
Vill du lida eller leva? 
Vill du vara ett offer eller någon som äger sitt liv?
Vill du vara en buse eller en ängel?
Vill du var ett monster eller en medmänniska?  
Vill du fuska eller göra ditt jobb?

Allt börjar och slutar med dessa frågor. Det går inte att göra jobbet och bespara lidandet åt någon annan utan var och en måste vilja ta tag i detta själv och faktiskt göra jobbet. 

Jag har själv fått ta tag i mitt lidande och du behöver själv göra det samma. 

Ja jag kanske vet vägar och metoder. Jag kanske kan försätta dig i en känslor som kan få dig att göra något. Men du, du behöver göra jobbet själv. Du behöver vilja förändra något och släppa något annat. 

Det är tufft ja, ett rent helvete men det går. Du behöver bara våga lita på att det är så. 

Vad vill du?

fredag 22 januari 2016

Jag är, så de så

Det är så förbannat lätt att döma, både andra men särskilt mig själv. Ha en massa åsikter om vad som är rätt och fel och hur det egentligen skulle vara och hur jag eller andra skulle ha gjort. Jag var formligen full av det förut och nu har det avsevärt minskat för att ge plats för fokus på mig själv, vad jag behöver göra genom att acceptera det jag gjort och att just göra det jag vill istället för att ha fokus på det jag inte gjort. 

Energi är en kostant så gäller det att sortera det jag vill lägga energi på. Jag tror vi alla gör så men vi behöver sortera det vi vill och just nu acceptera det eller  ändra på det till vad vi vill. Så länge jag känner mig värdelös så kommer jag att lägga energi på det som bekräftar detta. Känner jag mig smart kommer jag att lägge energi som bekräftar det. Det är just därför en arbetsgivares roll är att bekräfta det som är bra till sina anställda för detta leder till mer bra saker på samma sätt som vi själva behöver göra det samma mot oss själva.

Så dömer jag mig själv eller andra så har det en grund, jag tror på det jag dömer, om mig själv att jag inte duger, för att bekräfta att det är så. De som dömer andra lovar jag har en gigantisk lista på sådant som personen dömt ut sig själv om. Jag granskar och behöver granska min lista. 

Varje dag jag lever har jag gjort saker som är bra och saker som är mindre bra. Garanterat finns det mängder av båda delarna. Jag kan välja att göra mig uppmärksam på båda eller välja att se någon av dessa delarna. Det jag väljer att fokusera på är också så jag vill bekräfta mig själv. Jag kan plocka fram båda och jag väljer vad jag vill se. 

Min dag hade definitivt inte kunnat bli på något annat sätt än som den blev. Detta på grund av två skäl: 1. Den blev inte det och nu är det försent att ändra på det. 2. Om jag velat att den skulle bli på ett annat sätt hade jag gjort så redan från början, under dagen. 

Med detta enkla faktum är det lätt att betrakta vad som varit. Att ångra, känna skuld och skam och bli bitter leder ingen stans. Jag gjorde som jag gjorde och det blev som det blev för att jag gjorde så bra jag kunde med de förutsättningar jag hade och det jag ville med den del som jag hade ansvar för. Visst det låter lätt men jag vet, tro mig det kan innebära en vandring dit för att fatta det. En viktigt påminnelse varje dag. 

Dömer du dig själv och andra? Kan du bli bitter och ångra saker? Mår du bra av det? 

torsdag 21 januari 2016

Din befrielse ligger väldigt nära

När jag bär på hemligheter vilka de egentligen än är tynger det ner mig. Jag är inte fri. Det är som ett lån som ligger över mig som bara ska betalas, jag är inte fri. Jag är underkastad en situation och en börda som stressar min kropp, förvränger mina tankar och drar iväg med mina känslor på ett sätt som blir skadligt för mig. Jag lever i ett då bortförd från nu med små förhoppningar om sedan.

Men...

När jag väl befriat mig från min börda om det så är mina hemligheter, ett lån eller vad det nu än är lovar jag dig att du kommer att känna en så stor lättnad i dig själv att du till och med upplever att du flyger fram. Dina fötter lämnar för en stund sitt fotfäste.

Jag har upplevt detta ett antal gånger både med mig själv men också med andra när den fortsatta vägen behöver rensas från dessa bördor och modet till slut kommer där hemligheten eller vad det nu än är, löses upp genom att släppa på sin hemlighet eller annan börda. För de som inte varit i denna situation är det svårt att förstå för de som har är detta uppenbart. Jag hade människor som visade att vägen fanns, nu visar jag var vägen finns. 

Tankar och de känslor vi skapar har en så stark förmåga att låsa oss eller frigöra oss. Detta märker vi inte enbart i hur vi tänker eller känner utan även rent fysiskt genom spänningar i kroppen, låsningar i funktioner, hur vi talar, andas, vad vi blir irriterade på, förmågan att lösa problem och slappna av. Jag har läst om och är övertygad om att minsta lilla cell i vår kropp blir berörd när vi har en känslomässig obalans i oss. 

Därför blir just förmågan att släppa taget om sådant som vi är rädda för en sådan befrielse för hela kroppen. 

Ibland är ord vägen fram, ibland är handlingen innan ordet det viktiga steget. När vi befinner oss i fullständig spänning finns inga genvägar, genvägar finns sällan. Vi behöver alltid göra det vi är rädda för att göra. Vi behöver möta vår rädsla. Säga de där orden till någon. Erkänna våra fel. Blotta våra hemligheter. Våga visa oss nakna och utsatta utan skydd. Oavsett vad som hänt, oavsett vad du gjort, oavsett vad vi bär på eller är rädd för, utan undantag så behöver vi ta oss igenom. Ta mod och komma igenom den fasa vi tror att vi ser. Hur stort vi än upplever att den är behöver vi ta tag i det. Så länge inte detta skett är vi fången. Så släpp taget om du tror att du kan kontrollera din rädsla för det kan du inte. 

För mig ser jag detta i stort och smått. Nyligen var jag irriterad över en p- bot då jag ansåg att jag hade rätt och gjort vad jag kunnat. Jag förlorade och fick betala böterna, vilket jag inte räknat med. Jag släppte kontrollen och valde en förklaringsmodell som passade mig, nu är det bara ett kort minne. Men motstånden har varit mycket större och för mig har det handlat om alla mina hemligheter jag hållit inne för andra som de hade behövt veta och där jag svikit. 

Har du sådant du skulle behöva släppa kontrollen på? Har du kanske redan lyckats och har din berättelse om hur bra det blev? 

 

onsdag 20 januari 2016

Lögnen dödar mig

Lögnen ser till att störa balansen i mig. Så länge jag håller mig med lögner kommer det att tära på mitt känsloläge. Jag kommer att känna att allt inte är som det ska och att det kommer att krävas något för att komma i balans igen. Om än lögnen är den minsta lilla så kommer den att stöka till det i mig. Jag blir oärlig och det i sin tur tär på min av mig själv och hur jag är mot andra. 

Den lögn jag har mot mig själv själva har en tendens att bestå längre men även den gör mig osann mot mig själv och innebär i sin tur att jag vi tär, om än lite, på min egen självkänsla. Visst är det intressant att äga en lögn mot sig själv!

Så länge jag är lögnaktiga, oärliga och osanna äger jag inte mig själv. Jag blir en slav under det jag är osann mot. Är det mot någon annan blir det tydligt för då vet jag att jag varit osanna och att jag behöver vara noga med vad jag säger eller inte säger. Att vara osann är också att inte säga något, då bär jag på något som jag tänker kan vara viktigt för någon annan att veta. 

Lögnen får mig att tänka konstiga saker, känna konstiga saker och får mig att göra konstiga saker. Den får mig att sakta dö.

Precis allt detta behöver jag göra mig av med för att läka. Utan fullständig rannsakan och befrielse av alla de lögner och osanningar jag bär på kommer jag inte att bli friska och att läka. Jag bara fortfarande då på öppna sår och ni vet hur ont öppna sår kan kännas.

Hur blir jag då av med mina lögner och min oärlighet? 

Ja ett sätt och det är det enkla är att berätta vad jag varit osanna om och tala om det till de personer jag varit osann mot. Men bara om det inte ytterligare allvarligt kommer att skada den jag ska gottgöra till. Parallellt givetvis behöver jag sluta att vara lögnaktig och oärlig. En del av mina lögner, särskilt de som berör mig själv behöver jag erkänna för mig själva att jag varit osann mot mig själv. 

Utöver detta behöver jag förlåta mig själva för det jag gjort och inse att det är handlingar jag gjort inte den person jag är. Jag behöver be om ursäkt för alla andra jag skadat. En sådan lista kan bli mycket lång men arbetet tar inte slut förrän jag nått till sista raden på listan.

Först när jag agerat i min egen lögn och osanning och sett till att vara sann och ärlig möter jag sakta, sakta min egen befrielse. 

Lögnen var mitt medel och den är så snabb på att kopplas på igen, det har blivit som en vana. Som tur är, idag så påverkas mitt känslosystem direkt när jag gör det eller är på väg att göra det vilket får mig att bli ärlig och undvika att kliva ner i lögnens hål.

Hur medveten är du om dina egna lögner och din egen oärlighet? Hur mycket påverkar detta dig i ditt liv? Kanske är det dags att ta tag i surdegar som ligger och tynger din ryggsäck.

tisdag 19 januari 2016

Den starka driften drev mig mot skogsrået

Det bara känns. Det kommer som från ingenstans. När den känslan blir tydlig är det svårt att stå emot. Då kommer drivet. Då kommer jakten och fokuseringen. Då kommer kraften och uppfinningsrikedomen. Allt samagerar i mig. Känslan är skön på samma sätt som den känns farlig och förödande. Det är som en behaglig obehaglighetskänsla. Välbekant och helt fantastisk när jag ser på dess framsida, helt förödande när jag ser dess baksida. Som ett skogsrå. Jag har full förståelse för skogsråets förförande kraft men förödande dödliga konsekvens. 

Jakten styrdes av min drift och den driften är fenomenal i sin styrka. Den kraften kan jag idag använda till mycket men då använde jag den i omgångar till sådant som bara drog mig längre och längre från mig själv. Bort från mitt genuina jag och fokus på mig själv till att bli tillfredsställd och få de korta snabba kickarna med de långa kraftiga baksmällarna. Baksmällar förstärkta med egna värderingar, skam och skuld. Baksmälla som minskade min eget självkänsla och och förminskade mig själv. Ni vet som jakten på godis när vi egentligen är väldigt hungriga och känslan efter när vi tryckt i oss 1 kg godis och inser vad vi gjort. 

Jag vet att jag inte ska försätta mig i situationer där jag driver in mig i hörn där den gamla förödande driften far iväg med mig på lögnaktiga villovägar så att jag möter skogsrået igen. Då är det kört och jag behöver åter igen se över mitt eget fokus och vad jag vill stärkt av både min känsla och mina tankar. När jag höll på som värst var jag helt känslostyrda.

Ändå är det inte sexet jakten egentligen handlar om utan bekräftelsen. Driften sker genom sexet men det att tillfredsställelsen att bli sedd och närheten att bli bekräftad som berör mig och som gjorde mig lugn. Känslan av sammanhang genom nya kickar och efterföljande lugn. 

Just detta såg jag under min uppväxt hos min far. Jag kunde se det i hans ögon när det hände. När han styrdes av känslorna och driften och på något sätt blev helt frånvarande från oss andra, bara ett särskilt fokus i hans huvud. Det är inte omöjligt att mina barn har liknande minnen, utan att jag idag direkt vet. Jag själv kan känna igen mig i honom och just det jag då såg var också något jag hatade. Ändå fick jag samma gift i mig. Liknande beteenden. Troligen också samma konsekvenser. 

Men jag är inte min far. Min far är inte jag. Jag fattar mina egna beslut och jag bestämmer över min egen kommande historia. Vikten av att medvetandegöra mina beteenden och att kombinera känsla, tankar och handlingar är nyckeln. Att hitta min balans. 

Idag är jag tacksam att jag accepterat mina karaktärsdrag och kan lyfta fram den positiva styrkan i dessa och sortera bort de negativa delarna genom att göra mitt eget arbete. 

Driften jag talar om kan omsättas i så många olika symtom som alkoholberoende, narkotikaberoende, träningsberoende osv. Jag hade kärleks, bekräftelse och sexberoendet.

Har du drifter i dig som fått förödande konsekvenser för dig och som du idag vill lära dig att hantera eller hittat ett sätt att hantera? 

måndag 18 januari 2016

Jag en jägare

Jag ville verkligen inte bli ensam och själv.  Det var något i det som jag insåg att jag skulle få problem med om jag blev ensam. Jag tänker att jag ärvde mina föräldrars känsla där. Jag hade också länge saknat den där okuvna kärleken och bekräftelsen på att bli älskad, kravlöst älskad. Jag har en känsla av att mamma gav mig det men jag tänker att hon själv var full av samma brister som jag senare upptäckte att jag trodde jag hade. Hon gav säkert vad hon hade och klarade inte mer än så. I huset bodde hennes man tillika min far och hon hade tagit hem den som skulle bekräfta det hon själv inte trodde hon hade och det var kärleken som aldrig blev bekräftad av hennes far. I den sorgen levde hon och hon lyckades hitta någon som åter igen bekräftade att hon inte skulle bli älskad. Min pappa i sin tur saknade också denna kärlek. Både letade och försökte finna och i allt detta föddes jag. Jag lärde mig också att jaga efter närhet, kärlek och bekräftelse. Jag lärde mig jakten. Allt gick i arv. 

Det var som jag växte in i ett beteende som jag tidigt lärde mig. Jag lärde mig att använda humor. Jag lärde mig att bekräfta andra för att få det jag trodde jag behövde. Jag lärde mig att flirta. Jag blev en mästare på att jaga villebråd för min bekräftelse. Ibland kändes det som jakten var viktigare än att behålla bytet. Jakten triggade mig och fick mig att lyckas. Jag blev någon och bytet blev min bekräftelse på detta. Det kanske också är så jägarna känner det i skogen, triggad av att fånga sitt byte.

Jag lärde mig att dejta tidigt och jag tror det var just att bli sedd som var det viktiga. Att få bli bekräftad på olika sätt där sexet blev en viktig del. Jag kunde göra precis allt för att få denna kraftfulla bekräftelse. Det har kostar mig tid, en massa tid, pengar och andra fruktansvärda förluster bland annat mina relationer och min familj. Jag lärde mig överlevandens konst och slutade lita på någon, inte minst mig själv. Allt för att bli bekräftad och känna kicken i jakten. Jag blev en mästare att bekräfta mig själv på kvinnors bekostnad och i vissa fall även på mäns bekostnad. I det senare handlade det om andra typer av utnyttjande än just i relation och sex men fortfarande utnyttjande för att jag skulle få det jag ville ha. Jag har utnyttjat och varit osann och jag har lurat in andra i denna fålla men också mig själv. 

Jag en jägare ensam jagande något som aldrig gjorde mig nöjd utan bara fick mig att jaga mer. Jagandet blev mina kickar och det jag trodde var kärlek var i själva verket kicken i jakten. Jag lärde mig aldrig kärlekens språk mer än att använda det som ett medel för att känna att jag dög. 

Jag saknade inget men trodde att jag gjorde det och för att blidka min smärta fann jag jakten som min befriare. 

Vet du vad kärlek är? Kan du känna igen dig i den jakt jag beskriver oavsett om du är man eller kvinna? 

söndag 17 januari 2016

Jag ett monster

Jag är ett monster. Precis så kände jag om mig själv redan som liten. Jag gjord saker och jag kände saker som jag skämdes över men jag fortsatte att göra det. Det var något lugnade och också något spännande i det, som fick mig att för en stund att sluta tänk och var orolig. Jag kände att jag var någon och jag fick en kicka av det. Men efteråt kom ångesten och de dåliga tankarna tillbaka men med fördubblad kraft. Jag vet att jag började med detta när jag var mycket liten kanske 4-5 år. Just när det gäller tidsuppfattningen är jag osäker men jag har bestämda minnen av var jag var, så kanske. Det var som om det var en drift i mig som jag inte tyckte att jag själv styrde över. Det bara hände och ju äldre jag blev desto mer gjorde jag det. Det blev som jag i stunder var besatt. 

Jag var tidigt besatt i att onanera eller som många nu säger, att ha självsex. När jag blev tonåring och äldre var det också i kombination med att titta på porrbilder och senare porrfilm. Detta var alltid i kombination med någon slags skam och skuld och något som var fult, ändå fortsatte jag. Det var som om jag både fick ett lugn när jag gjorde det, men i samma stund någon slags bekräftelse och detta blev mitt sätt att känna att jag var någon. Samtidigt kändes det så oerhört förbjudet och dåligt så jag var tvungen att bevara det som en hemlighet, så gott det gick. Jag höll det för mig själv. Jag höll det för mig själv och jag tänkte att jag var ett monster.

Långt upp i åren fortsatte jag med detta i omgångar och bara utökade mina kickar och mina hemligheter. Jag hade ett starkt fokus som handlade om sex, om kvinnor och om att bli bekräftad. Jag levde på många sätt i en parallell värld både då som senare. Jag fick svårt att ha vettiga relationer med kvinnor för jag jagade ständigt efter kickar och efter nya bekräftelser. Jag fortsatte att vara hemlig. Jag fortsatte att utöka min skam och min skuld. Jag kände mig tvingad att fortsätta    och drev mig själv in i olika riktningar. Jag tappade fullständigt fokus på att ta hand om mig själv. Jag gjorde konstiga saker, jag tog risker och jag utsatte mig själv på ett sätt som bara blev dåligt för mig. Jag var bedräglig. Jag misskötte mitt arbete och jag blev ensam i alla mina hemligheter. Detta kostade till slut senare i vuxen ålder, mitt arbete, mina vänner, mitt äktenskap och mina barn. Delar av detta arbetar jag idag med att sakta försöka återfå. 

Jag kände mig som ett monster, särskilt mot mig själv men givetvis också mot de som var viktigt för mig och som fanns runt omkring mig. 

Idag kan jag förlika mig med mitt monster  och se orsaker och svårigheter jag hade men inte har samtidigt som jag lärt mig att ändra på mina egna beteenden av att vara hemlig. Jag har lärt mig att vara sann och våga vara ärlig. Jag har accepterat vad som varit i detta och jag har gjort mig av med min skuld och skam. Jag har lärt mig att både känna och tänka och agera utifrån den samlade bilden. Det är som allt annat, när jag vågar belysa det och erkänna. När jag vågar acceptera och se på det blir det mer som skeenden och händelser som varit men låter bli att definiera mig i det. 

Självsex är en del av livet och att inte alltid lyckas vara mitt genuina jag och göra misstag lika så. Allt detta har präglar en del av mig och det har fått mig att fokusera på fel saker men det har samtidigt ökat mina erfarenhet om mig själv och gjort mig mer kunnig. Utan detta hade jag inte varit den jag är idag. Visst, jag hade kunnat lära mig annat men just då var det inte jag för jag klarade bara av det jag klarade just då. 

Kan du känna ibland att du är ett monster eller något liknande och att du burit på den känslan mycket länge kopplat till dina egna beteenden? Om du kommit ifrån det, vad fick dig att vända. För dig som fortfarande bär på det, har du någon du kan tala med om det? 

lördag 16 januari 2016

Det är ditt fel

Du såg mig aldrig. Du brydde bara om min syster. Du var så elak. Du kramade mig aldrig eller talade om att du älskade mig. Du brydde dig egentligen inte alls om hur jag hade det. Du fick mig bara att få mig att känna mig som jag aldrig dög. Vad jag än gjorde så var du aldrig nöjd. Du sa till och med att jag var en skit och ingenting värd. Fattar du hur illa du gjorde mig? 

Hela mitt liv har jag fått kämpa med att bli älskad och att bli sedd. Jag har fått jaga efter det som du aldrig gav mig och som jag aldrig fick. Ni båda lärde mig aldrig hur man gör utan bara hur man misslyckas. Hur ska jag någonsin kunna komma ur detta och kunna gå vidare med mitt eget liv? 

Jag ungefär så här lät det för mig för ett antal år sedan. Jag la all skuld på mina föräldrar. Jag gjorde det också långt efter det att båda gått bort, för många år sedan. Jag lade över allt ansvar på dem. 

Precis på samma sätt hör jag dagligen andra säga om x partners, tjejer som blivit utsatta av män, myndigheter som krånglar, arbetsgivare som är knäppa, utsatthet när man varit barn genom mobbing eller på många andra hemska sätt. Andra har gjort eller gör saker som gör att vi inte kan leva det liv vi vill leva. Vi skyller på andra och har ibland någon slags ursäkt för varför vi gör som vi gör, tänker som vi tänker eller känner som vi känner. Livet blev inte som vi önskat på en mängd olika sätt och nu är det ditt fel. 

Så ältade jag och så ältar andra. Vi tar på oss en offerroll och skyller på någon annan för det som drabbat oss. Vi pekar på andra och kan i och med det inte göra något på egen hand. Det är som vi inte äger frågan. 

Jag är vuxen och du med. Vi fattat våra beslut och vi gör det vi gör. Ingen bestämmer över oss själva mer än jag för mig och du för dig. Jag bestämmer själv över vad jag vill tänka och känna och jag bestämmer själv över om jag ska tjata om min historia eller släppa den, oavsett vad det är som har hänt. Att vidhålla att historien inte går att släppa är mitt eget beslut och då väljer jag det för att jag vill fortsätta att lida och att världen inte är som jag vill att den ska vara. Man kan säga att jag är mycket bestämd och dominant i min offerroll. Visst låter det som en paradox men det är inte ovanligt  att just offret och den som styr går hand i hand. Det ska vara på mitt sätt. 

Just den dominansen får mig att fortsätta lida och för mig var det så att när jag flyttade hemifrån var det ju bara jag som bestämde. Kanske rent av innan. Jag bestämde och kunde göra mina egna val men ändå släpade jag på sådant som inte var bra för mig, om man ser på det så här efteråt. Från den dagen var jag boven men jag såg det inte. Jag skapade mina egna monster, jag skapade monstret Johan som bara gjorde det mer och mer svårt för mig själv. Det var mitt fel inte ditt. 

När jag slutar att peka på andra blir världen mycket lättare att hantera. Då äger jag frågan och kan då också ta mig dit jag själv vill. Jag slutar att bli ett offer och kan bli mer ödmjuk för det som sker eftersom jag alltid på något sätt har en del i det när det sker eller strax efteråt.

Pekar du på andra?

fredag 15 januari 2016

Förlåt mig själv för jag vet inte vad jag gör

Jag gör en massa konstiga saker. Jag har gjort en massa konstiga saker. Jag tänker en massa konstiga tankar. Jag känner en massa konstiga känslor. Jag gör och har gjort en massa men jag vet inte var allt kommer ifrån och jag vet inte vad jag gör. Det bara händer och sker och gör mig lika förvånad som du.

Jag bär på en massa minnen som hemsöker mig och får mig att minnas igen.

Jag bär på gamla beteenden som jag ännu inte glömt.

Jag bär på spegelbilder som får mig att se saker som fanns, inte finns. 

Jag bär på kaos som jag ser som min trygghet. Visst låter det konstigt.

Jag definierar mig med mina gamla handlingar. 

Jag bär på skuld och en del som inte ens är mina egna. 

Jag känner skam som jag själv inte är pappa till. 

Jag säger saker som jag starkt undrar var dessa ord kommer ifrån.

Jag ser fiender som inte finns och möter vänner som inte är mina vänner. 

Jag får ibland tankar om att jag inte älskar mig själv.

Jag känner ibland att jag saknar sådant som jag någonstans redan vet att jag har.

Jag jagar sådant som jag inte behöver. 

Jag väljer ibland att vara i situationer jag inte vill vara. 

Och i allt detta glömmer jag något viktigt och det är att i varje stund påminna mig att jag gör vad jag kan och jag gör alltid mitt bästa i varje stund. Det är viktigt att du vet det och det är framför allt viktigt att jag vet det. 

Jag kämpar med allt detta jag ser men jag ibland har svårt att erkänna att jag inte har full kontroll på allt som händer runt mig och framför allt i mig. Men jag arbetar på det.

Jag förlåter mig själv för jag vet allt detta, för långt där inne är jag en fin kille med ett stort hjärta som har all kärlek att ge.

Kan du förlåta dig själv och se all den kärlek du faktiskt själv har i dig trots allt som ändå händer eller aldrig blir av?


torsdag 14 januari 2016

Bra är inte bra

När vi vältrat oss i elände och under lång tid, kanske ett helt liv haft det eländigt och bekymmersamt blir det lätt en vana och det definierar oss. Vi blir våra känslor, vi blir våra tankar och handlingar. Vi blir ett med detta och detta i sig skapar trygghet. Svårt kanske att förstå för alla men de som är där eller varit där vet att kaos ibland kan vara tryggt i sig. 

När vi hamnat i detta läge är vägen till lycka och goda tankar, känslor och handlingarna svår att finna och att hantera. Det är som vi har svårt att säga att det är bra trots att det för en stund är just bra. Då kan vi t.ex känna att vi kväver det som fortfarande är dåligt och att vi inte blir sanna. 

Jag minns hur viktigt det var att alla skulle veta hur jag led även fast jag i stunder hade en bra känsla. Jag vägra på något sätt att släppa taget om det onda.

För ett tag sedan satt jag som ledare i en samtalsgrupp och mycket handlar här ofta om elände och utsattheten.  Människor känner igen och kan dela sina eländen men också sina tankar och känslor omkring dessa eländen. Gruppen får en gemenskap i sina egna bekymmer. Det blir en identifikation till en grupp och var och en blir mindre ensamma. 

När sedan saker förändrar sig och människor i gruppen helt plötsligt befinner sig i en förändring är det som om det inte riktigt är tillåtet att få säga det, inte ens för den som vill säga det. Det är som om positiva förändringar inte finner sin plats och kanske inte heller erkänns och uppmärksammas. Vi detta tillfälle som jag särskilt tänker på så var det just tre personer som gått i gruppen länge som märkbart upplevt stora förändringar hos sig själv och detta hade på många sätt påverkat deras liv som de också berättade om. De jämförde då och nu och kunde i sin mun tillåta sig att säga att det är bra, ja till och med mycket bra och de kunde ganska exakt pricka in vad det var som hade förändrats. De visade alla tre på bra exempel på framgångar för dom själva. För mig blev det oerhört rörande att se hur gamla låsningar hos dessa hittat sina nycklar och skapat helt andra förhållningssätt till livet. Förhållningssätt och nya strategier som inneburit stora positiva förändringar. Förändringar som de också själva kunde se och acceptera att detta var deras nya jag. Men när vi gör en sista betraktelse i gruppen och var och en talar om vad de kanske tar med från just detta möte är det som inget finns att ta med. Det blir som positiva framgångar inte riktigt har samma värde som att våga dela elände.

Jag vet att den positiva kraften och möjligheten att nå målet finns hos alla, men i detta gatlopp är det inte alla som orkar att springa ända fram till mål. Vissa gör det men en del fastnar på vägen i gamla strategier och gamla beteenden. Hinder som handlar om trygg- kaos som gör att de hellre stannar i det trygga kaoset än vågar sig ut för att finna det trygga trygga.

Kan du tillåta dig att se de positiva förändringarna i ditt eget arbete? Vågar du släppa ditt trygg- kaos för att möta det trygga trygga?

onsdag 13 januari 2016

Ensam, så väldigt ensam

Ett genomgående tema för de flesta jag möter och talar med är bekymret av känslan av att vara ensam och oälskad. Inte att vara själv utan känslan av den ofrivilliga ensamheten och på det känslan att inte heller vara älskad av någon.

Att tro sig vara ensam verkar för många skapa känslor av otrygghet, att inte ha det som andra och att inte ha någon att bry sig om. Ensamheten skapar tankar och grubblerier som eskalerar. Varför hör ingen av sig? Varför undrar ingen hur jag mår? Varför ska jag leva om ingen vill veta av mig? 

Jag tänker så här att känslan av att bli ensam har vi med oss redan från födelsen eftersom vi under många år behöver någon som tar hand om oss innan vi klarar oss själva. Ser vi inte till detta, kommer vi inte att överleva. Eftersom detta är så viktigt gör vi också allt vad vi kan för att hitta någon som tar hand om oss så att vi inte blir ensamma. Att inte vara ensam blir ett beroende som därmed kanske inte riktigt släpper taget om våra liv. Det blir ett mantra att se till att inte vara ensam. Flockdjuret i oss själva talar ungefär samma språk. Vi behöver andra för att klara oss på bästa sätt.

Men hur är det, är vi någonsin ensamma eller är det en föreställning som får oss att känna oss ensamma, en känsla som letar sig tillbaka till grottmänniskan?

Har du någon att ringa när du känner dig ensam så är du kanske inte ensam. Har du möjlighet att engagera dig och ta egna initiativ till möten, då kanske du inte är ensam. Har du barn att kontakta, även fast de inte tar kontakt med dig, då är du kanske inte ensam. Har du ett arbete och arbetskollegor då är du kanske inte ensam. Är du sjukskriven eller arbetslös och inte har någon att tala med men ändå kan söka dig till sammanhang, då kanske du inte är ensam. Har du möjlighet att knyta kontakt i sociala nätverk, då kanske du inte är ensam. Utanför din dörr finns det människor som känner sig ensamma, går något åt det, du kommer att bli överraskad.

Vi lever i föreställningar om att vi är ensamma eftersom vi jämför med andra som vi tror inte är ensamma och som vi tror har det vi saknar. Vi har föreställningar om hur andra har det och vi har bestämda åsikter om hur det ska vara för att vi inte ska känna oss ensamma. 

Jag bestämmer själv om jag känner mig ensam och jag bestämmer själv om jag vill ta mig ur denna känsla. Jag bestämmer själv om jag vill ändra på mina egen förutsättningar för att bryta min egen uppfattade ensamhet och jag bestämmer själv hur öppen jag vill vara för att förändra min situation. Allt börjar och slutar med mig.

Jag tror att jag hela mitt liv haft en föreställning om att jag varit ensam. Jag har på många sätt gjort en mängd saker som bekräftat detta. Jag har varit hemlig. Jag har haft idéer om vad som är ensamhet och inte. Jag har varit dålig på att ibland ta egna steg för att förändra min situation. Jag har haft strategier för att bryta min ensamhet som istället gjort mig mer ensam och isolerad. Jag har jagats av mina egna tankar och känslor och utifrån det skapat egna sanningar som på olika sätt bekräftat min känsla av ensamhet.

I själva verket var jag inte ensam utan jag gjorde mig ensam. 

Känner du dig ensam och vad kan du göra för att förändra detta för dig?

tisdag 12 januari 2016

Jag är en idiot

Precis så sa han; - Jag är en idiot. I rummet blev det tyst och var det någon som kanske inte skulle säga så så var det kanske han. Men ändå sa han det, om sig själv. Han kände sig som en idiot och det fanns inget gott att säga om honom enligt hans eget sätt att se det. Om någon annan sa något annat om honom, än detta så var det inte sant, enligt hans eget sätt att se det.

Vi andra blev först förvånade men sedan började vi försöka övertyga honom om motsatsen. 

Vi som satt där kunde ganska snabbt känna igen oss och det var kanske därför som vi var så angelägna om att bevisa motsatsen till mannen. När vi började beskriva våra egna känslor omkring detta med vår egen uppfattning om oss själva blev det ganska tydligt att flera av oss bar på liknande känslor. Vi ägde en sanning som var vår egen och som inte alls stämde överens med vad omgivningen tänkte. Vi bar på föreställningar om oss själva som handlade om att vi inte var tillräckliga och att vi jämförde oss med andra på ett sätt som gjorde att vi förminskade vår egen betydelse. Flera av oss hade starka känslor om att någon en dag skulle bli upptäckta hur lite de kunde. 

Dessa känslor om oss själva hade också skapat olika typer av strategier i livet. En del var tillbakadragna andra utagerande, arga och ilska. Några läste och gick en massa utbildningar för att bevisa motsatsen medan andra bara lagt sig platt och accepterat att de verkligen inte var något. Vissa hittade helt andra egenskaper för att briljera med än de de kände att de inte hade. Några kände ilska mot överheter och överklassen medan andra bara kände agg när han jämförde sig med de som var "utbildade". Det blev som alla de strategier som vi använde hade enbart ett syfte och det var att fortsätta kväva oss själva.

Ingen annan behövde intyga eller bevisa något mer än just att vi själva gjorde det till oss själva. Att själv känna kärleken till den vi är och det vi kan. Ändå hade vi hela vårt liv lagt ner hur mycket energi som helst för att bevisa för någon annan vad vi kunde och vem vi ville vara. Inte vem vi var utan den vi ville vara. Alla levde i en uppfattning att vara och en var fel och alla andra var rätt.

Så mycket slöseri av energi till att bevisa något som inte behövde bevisas. De flesta av oss visste också när allt detta startade. Vi visste när första spiken slogs in och det var för mycket länge sedan. Ändå levde vi kvar med denna smärta som om det fortfarande var nytt, mer än ett halv decennier senare. Sanningar som från början inte var våra egna men som vi snällt adopterat och bar på som om vi själva hade hittat på det.

Hur ser du på dig själv, tycker du att du duger som du är eller känner du att du behöver bevisa något?




måndag 11 januari 2016

Vi har allt

Detta är så avgörande. Vi lever nämligen i en illusion, när vi är i obalans, om att vi på något sätt saknar något. Vi lever i en tro att vi brister i saker som vi fått för lite av eller inte alls. Vi tror att vi blivit borttagna något eller missat att fånga upp något.

Resten av våra liv går vi sedan runt och söker för att hitta, få tillbaka eller få förklaringar till varför det blev som det blev. All denna jakt till ingen nytta. Det finns nämligen inget att hitta och det finns inga förklaringar att få som kommer att vara till nytta för att du ska återfå något eller komma i balans igen. Det som har hänt har hänt och du är fortfarande samma människa men med lite mer erfarenheter om något. Däremot saknar du definitivt inget. Du har all den kärlek du tror du förlorat eller aldrig fått. Du har all den tillit du vill ha. Du har all den kunskap och den erfarenhet som du behöver just i denna stund.

Men vi är många som inte tror på detta utan fortsätter jaga kärlek och svar. Vi är många som ägnar ett helt liv åt att fylla våra strategier för att uppnå något som aldrig någonsin kommer att mättas. 

Till mig och till alla andra, vi är älskade och vi är fulla av kärlek. Vi har allt. Nu handlar det om att plocka fram allt detta,  om det inte är synligt gömt mellan lager av rädslor och tron på brist på kärlek. Plocka fram det som vi har svårt för att se under mängder av strategier, karaktärsdrag, rädslor, sorg och ilska. Jag vet att det finns där det är bara det att vi inte alltid ser det, inte vill se det eller inte tror oss ha förmågan att se det.

Allt, precis allt vi behöver för att komma i balans igen, finns där. Det är bara det att vi lagt så många egna sanningar över allt detta så det är svårt att se allt vi har.

Vi behöver gå ut och skotta bort allt som vi lagts ovanpå vår egen kärlek till oss själv och det vi trott vi saknat så kommer vi att möta vår balans.

När jag ser detta och denna bild blir klar för mig att det förhåller sig på detta sätt börjar många saker komma på plats och min egen världsbild blir, allt efter som mycket enklare att hantera. Åter igen äger jag hela processen.

Har du sådant du behöver skotta undan eller är du full av all vetskap om att du redan från början har allt?

söndag 10 januari 2016

Du tog dig hit- vad vill du nu?

Först behöver vi förstå att oavsett vad det var som hände, vad vi inte fick, hur det än blev så är det något som varit. Som snön som bara kommer och lägger sig som ett vitt täcke över landet. Det finns bara där. Vi kan inte förändra detta som varit hur mycket vi än skulle önska. Det är bara så. Den dag vi accepterat detta och absolut först då, finns det en chans att gå vidare och ta ett nytt steg. Först då kommer jag att inse att allt, precis allt ligger i mina egna händer. Inte hos min mamma eller pappa. Inte hos mina vänner eller min partner. Allt ligger hos mig själv. Har jag fått fan i båten så är det jag själv som måste ro han i land. 

Visst hade vi kunnat önska att saker och ting blev på ett annat sätt från början men det blir bara en önskan. Det är på samma sätt som snön, jag hade kunnat önska barmark men nu är det inte så. Om inte, blir ofta kommentarer och ursäkter för att saker och ting är som det är. Dessa konfirmerar mer en situation än tar oss därifrån.

Nu är det som det är. Nu är det snö och jag behöver t.ex skotta bort snön om jag ska kunna köra min bil. Jag har ett jobb att göra och det är att förhålla mig till det som är och utifrån det fatta mina egna beslut och gå till handling. Det sista definitivt avgörande annars kommer inget att hända. 

Vill jag känna kärlek- då behöver jag göra sådant mot mig själv som får mig att känna det.
Vill jag känna att jag inte är ensam- då behöver jag träffa människor.
Vill jag känna att det finns mål och mening med livet- då behöver jag sätta mål och arbeta för att nå målen.
Vill jag ha en partner- då behöver jag se till att jag blir någon att älska.
Vill jag inget- behöver jag fundera på om det är inte jag vill eller om jag behöver bestämma vad jag vill.  

Jag behöver välja att inse att jag äger situationen själv och först då har jag också chans att ta mig därifrån, om jag själv vill. Tror jag att jag är beroende av andra kommer inget att ske. 

Jag är en människa värd att satsa på och jag satsar på mig själv. 
Jag är en människa full av kärlek att dela med andra och det finns många som ännu inte insett att de är fulla av detsamma. Jag är en människa precis som alla andra utan undantag. Det som skiljer oss åt är vad vi gör av det. 

Är du en människa som insett allt detta eller har du en bit kvar innan du också insett? 

lördag 9 januari 2016

Du är jag är fantastisk - det gäller bara att fatta det

Ja det är så. Tro det eller ej men vi är fantastiska på alla sätt. Vi är skapta en gång i tiden av våra föräldrar som en gåva till jorden. En gåva som har en uppgift som det är meningen att vi ska förvalta. Vi föds fulla av kärlek, just det är något som vi alltid har inom oss. Vi lär oss att använda rädslan och men kärleken finns där. Du och jag vi är skapta för att sprida den kärlek vi har så att nya människor kan bli skapta. Vi finns på denna jord av en orsak och det är du och jag, var och en som behöver ta reda på vad det är. Jag vet att det är av en god orsak. 

På denna jord stöter vi ibland på hinder och utmaningar som lär oss att förminska oss själva och får oss att tro att vi saknar den kärlek som vi redan har. Under denna resa börjar vi sakta, sakta offra oss själva av en orsak. Vilken orsak det är vet bara du och jag, var och en för sig. 

Vi skapar tankar och känslor. Vi hittar på egna sanningar och börjar så smått att tro på dessa. En del "sanningar" har vi ärvt, en del är sådana vi snappat upp från andra, ytterligare några skapar vi allt eftersom. Allt detta fyller vi oss sedan med som gör att vi mer och mer börjar tappa tron på oss själva. Samtidigt skapar vi strategier som får oss att tro att om vi kontrollerar vår värld kommer allt att lösa sig. Problemet blir bara att ju mer vi kontrollerar desto mer tokigt blir det. 

Detta startar mycket tidigt i åren och så här kan vi sedan leva under många många år, kanske ett helt liv. Vi skapar sanningar inom oss själva som vi själva bara ser och som är fullständigt osynliga för andra. 

Ändå är vi här av en orsak och vi äger redan all den kärlek vi behöver. 

Under min start i livet tappade jag bort mig själv. Jag började tveka och ersatte min kärlek med brist på kärlek. Jag trodde att jag inte hade allt och började jaga bekräftelse i tron att jag saknade något. 

Jag ser att många som söker upp mig gör på liknande sätt. De gör som jag gjorde, jagar kärlek i tron att de saknar den. Den finns där men det ligger en massa lager ovanpå som gör den osynlig. Mitt arbete blir att visa på att det finns lager som behöver tas bort och få de som möter mig att arbeta för att nå fram till kärleken igen. Flummigt? Inte alls, utan avgörande för att hitta vägen från brist på kärlek till full av kärlek. 

Det som är så fantastiskt är att detta går och sker också med stor framgång för oss som vågar skapa tillit till att det fungerar och tillit till den vi vågar följa. 

Om du inte funnit din egen kärlek, var började du att skyla den med annat som inneburit att du tror att du tappat bort den? 

fredag 8 januari 2016

På mitt sätt- otroligt vad det styr

Det blir mer och mer tydligt. Det har varit det förut men det ökar på och visar sig i väldigt många situationer. Saker ska vara på mitt sätt annars tappar jag balans och får känslor som handlar om att bli känslomässigt påverkad på olika sätt. Irritation är en av dessa beteenden. Det blir mer som ett beteende än en känsla. Får jag inte saker på mitt sätt så tänker jag att det finns en obalans. Nej, inte tänker det blir en känsloobalans. Den kraft som jag seden ödslar tid på att använda är att genom känslor och ageranden få det på mitt sätt och återfå balansen. 

Jag tappar fokus och balans och jag jobbar hårt för att återfå fokus och balans och det finns inga alternativ utan jag tror att det ska vara på mitt sätt.   

Vilket arv och vilken strategi jag går och bär på. Helt otroligt hur just detta styr och hur enklare världen hade varit om jag var full av kompromisser och villig att släppa taget och låta saker och ting ske. Det finns sätt, det finns inte bara mitt sätt. 

Genom att skapa mitt och ditt skapar jag samtidigt alienation och att det finns en motsättning. Motsättningar skapar känslor och ofta inte de goda kärleksfulla känslorna. Det blir istället som en kamp där alla medel blir tillåtna. 

Om jag för en dag kunde tänka bort "på mitt sätt" och bara acceptera och göra det på ett annat sätt eller flera andra sätt, hur färre skulle då inte konflikterna och känsloförändringarna då bli? Om jag var öppen att bara ta emot istället för att styra hur mycket mer skulle jag då inte lära mig och förstå hur andra tänker, känner och gör? På mitt sätt blir en inskränkt begränsning. Det blir verkligen att hålla mig innanför boxen.

På samma sätt blir förhållningssätt i sociala medier där det finns väldigt mycket och väldigt många som vill ha det på "sitt sätt". Utrymmet för acceptans och att förstår att det kan ske på många olika sätt, finns inte. Avviker man från det som är politiskt eller på annats sätt korrekt så reagerar massan. Vad som är rätt och fel kan också se olika ut beroende på inom vilka kretsar som vi håller oss inom. Sociala medier blir som små samhällen med sina regler och normer. Jag blir som ett litet samhälle med mina regler och normer och gud nåde den som avviker. 

I allt detta är det ändå jag själv som blir drabbad eller snarare låter mig bli drabbad. Jag bär på skillnader och motsättningar. Jag förvaltar gamla skillnader och jag skapar nya skillnader. Jag bär i mig konflikter som handlar om mitt sätt och missnöje när det blir på ett annat sätt. Missnöje som bara jag känslomässigt blir påverkad av och låter detta påverka min vardag och mitt nu. 

Befria mig från denna ondo. Låt mig vara öppen och tillåtande. Låt mig vara villig att acceptera att det blir på andra sätt än de sätt jag tror är de rätta och kanske till och med inte alls är rätt. Låt mig bli tillåtande och bejaka det goda i mig, inte det onda.

Hur mycket fylls du av "ditt sätt" varje dag? Vad skulle det innebära för dig om du släppte på allt detta?

torsdag 7 januari 2016

När mitt fokus får vingar

Nej det är inte självklart att vi varken ska få svar eller åsikter. Det är inte självklart att någon alls ens har lust att bry sig om vem vi är och vad vi gör. Det finns ingen automatik i att någon annan ens tänker på att vi finns. 

Var och en har nog med sitt eget och att se till att de finns. De arbetar hårt med att själva bekräfta. 

Får vi ett svar eller åsikter från någon annan oavsett vad det är handlar det om ett engagemang. När det uppstår ska vi egentligen vara tacksamma att det sker och att denna person visar en vilja att fokusera på mig på ett eller annat sätt. 

Oavsett om det handlar om kärlek eller andra typer av känslouttryck är det ett engagemang. För en stund lämnar denna person sitt fokus på sig själv till just mig. 

Min främsta uppgift i livet är att engagera mig i mig själv och plocka fram mitt bästa genuina jag där jag fungerar på bästa sätt. Det kommer förutom för mig att gagna min omgivning på bästa sätt. Till mina barn, min familj, min partner, vänner, bekanta, arbetsgivare osv. Så är det för andra med och är det så att andra för en stund visar sitt engagemang till mig oavsett orsak så är det en ynnest.

Det behöver inte alls vara relevant eller rätt. Det behöver inte vara något som gör mig glad eller ledsen utan bara det faktum att det sker, är en ynnest.

Det är sedan upp till mig att hantera det jag får till livs. Är det saker som jag kanske behöver fundera över så är det bra. Är det saker som jag känner inte alls har med mig att göra så är det bra att sortera bort det. Är det sådant som jag märker berör mig ja då är det något som jag själv behöver processa med i mig själv oavsett den andra. Allt som sker har betydelse utifrån min egen reaktion och hur jag hanterar det. 

Jag har under en tid känt att det är så mycket synpunkter som finns i olika sociala medier och jag märker hur jag ibland blir förfärad över människors åsikter och uppfattningar särskilt när det handlar om andra människor i form av förtryck, att utsätta andra och sådant som är nedsättande mot andra oavsett om det är mot invandrare, kvinnor, män, politiska personer osv. Det är en massa åsikter som sprids och en massa konstiga beteenden. Men i samma stund som jag går in och kommenterar detta och försöker stävja det som sker eller fråga då jag inte förstår då släpper jag också mitt eget fokus och börjar ha en massa åsikter om andras beteenden.

Självklart är det ok och kanske ibland nödvändigt att stävja de värsta övertrampen men det sker på en bekostnad.

Avsikten var idag att skriva just om det senare men det blir ju samtidigt en reflektion som handlar just om mig själv. I det jag ser andra gör speglar jag mig själv på något sätt.

Har du lätt för att engagera dig mer i andra än i dig själv?

tisdag 5 januari 2016

Bönen- det påminnande samtalet

Fader vår som är i himmelen. 
Helgat varde ditt namn. 
Tillkomme ditt rike. 
Ske din vilja, såsom i himmelen 
så ock på jorden. 
Vårt dagliga bröd giv oss idag, 
och förlåt oss våra skulder, 
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, 
och inled oss icke i frestelse 
utan fräls oss ifrån ondo. 
Ty riket är ditt och makten och härligheten 
i evighet. 
Amen.

Vad är det ni ser och känner när ni läser detta? Om en Gud som är i himmelen som ni ber till?  Religion som ni inte vill befatta er med? Absolut, det är ok att se det på många olika sätt bara det känns bra för dig. Texten eller bönen handlar om samtalet med mig själv eller om du vill med någon annan, om att finna sådant som hjälper mig i livet. Varför skulle människor annars ägna tid åt religion eller terapi, för den delen. Det handlar om att hitta något att hålla sig till som gör livet enklare samtidigt som vi inser att vi är människor som gör tokiga saker ibland. 

Du kan, om det känna lättare, läsa ovanstående bön så här:

Mitt inre jag som är allsmäktig. 
Helgat varde jag. 
Tillkomme mitt eget hjärta och min själ. 
Ske min egen vilja, såsom i himmelen 
så ock på jorden. 
Mitt dagliga bröd giv mig idag, 
och jag vill förlåta mig för mina skulder, 
såsom ock jag förlåter andra skyldig är, 
och inled mig icke i frestelse 
utan fräls mig ifrån ondo. 
Ty mina tankar och känslor är mina och makten över dessa och härligheten 
i evighet. 
Amen.

Samtalet med mig själv handlar om min egen medvetenhet och att se mig själv och se det i ett större sammanhang. Inse att jag inte är felfri och hur viktigt det är att förlåta mig själv och andra eftersom andra inte heller är felfria. Inse att det finns många saker utanför mig själv som kan fresta mig att tro att bekräftelsen utanför mig själv är viktigare än bekräftelsen i mig själv. Inse att det finns många saker som kan få mig att prioritera annat än mig själv i tron att jag ska få något jag tror jag saknar. Något som jag redan har men inte tror mig veta.

Bönen, mantrat eller vad jag vill kalla det är samtalet med mig själv för att jag inte ska glömma bort viktiga saker i livet för mig att tänka på. Bönen handlar om att medvetandegöra mig själv och göra det gärna varje dag så att jag inte ska falla tillbaka till något jag inte vill falla tillbaka till. 

Mina reflektioner i min blogg har samma syfte som bönen. 

Hur gör du för att påminna dig om att hålla dig till det som du vill och som du tänker är bra för dig? 

Medvetet omedveten - ett offer

Jag gör alltid olika val. Valen kan handlar direkt om att välja något som till exempel fisk eller kött på en meny när jag ska äta. Men val är också att förhålla mig till den rätt som jag blir bjuden på. Jag kan välja att kritisera att det finns så få val eller så kan jag välja att acceptera och vara glad att det finns mat som serveras. Jag kan välja att måla allt svart eller se det vita i allt svart. Jag kan välja att se nyanser i en yta fri från skiftningar och jag kan välja att se det som finns att se och känna mig missnöjd. 

Allt är mina val och det är jag som i alla stunder får ta konsekvenserna av mina egna val. Kanske inte direkt men i sin förlängning. Valen tar jag alltid med mig i livet. Vi glömmer aldrig men däremot kan vi välja att inte komma ihåg men våra val finns alltid där. 

När jag väljer att vara omedveten om detta väljer jag också att se livet som drabbad och som ett offer. Offer för mitt eget liv. Väljer jag att bli medveten om min egen person och hur jag kan påverka mitt sätt att tänka och känna ökar mina chanser att jag kan se konsekvensen av mitt eget handlade och resultatet jag uppnår. I min medvetenhet ökar jag min möjlighet att själv styra mitt eget liv.

Den som inte medvetet reflekterar har ingen chans i världen att få det liv den önskar både känslomässigt, tankemässigt och materiellt. Det är en omöjlighet. 

Väljer vi att fastna i tankar och känslor som får oss att se världen omkring oss som fiender väljer vi att skapa en gigantisk uppförsbacke. Exempel på detta kan vara förakt mot invandrare och politiker eller varför inte förakt mot myndigheter och människor i allmänhet. 

Jag mins att min pappa kände som allt var mot honom i livet de sista 20 åren. Han försökte lära mig att de som är mot är inte med. Det blev ett vi och dom tänkande som bara ledde honom själv mot sin egen ensamhet. Jag har tidigt valt att kämpa mot detta synsätt samtidigt som jag haft ett arv att ta hand om. Bara att bli medveten om detta ökar mina chanser att förändra. Jag är inte min pappa men jag har ett social arv som jag behöver hantera. 

Har du valt att vara medveten eller omedveten? Hur ser du på ditt eget liv, är du ett resultat av någon annans handling eller dina egna? 

måndag 4 januari 2016

Sorgen är glädje

Sorg är att sörja och att sakna. Sorg är att komma att sakna. Sorg är att sörja för någon annan. Sorg är avund eller svartsjuka. Sorg är skuld och skam. Sorgen kan beskriva något jag jämför med något annat. Sorgen kan förgöra oss.

Men sorgen är också den största ära som glädjen och kärleken kan få. I sorgen ligger betygelsen och bekräftelsen till mig själv eller någon annan. Men här gäller det samtidigt att se upp så att sorgen inte enbart har sitt syfte att beklä rädslan och mitt ego. För visst är sorgen också en inre rädsla för det som inte är eller blev. 

När vi går denna balansgång mellan kärlek och rädsla finns det alla möjligheter att hitta kraften som för oss upp på en ny högre nivå. I sorgen ligger en kunskap och en lärdom som gör att vi kan, men det är inte självklart, komma till en högre nivå av kunskap. Samtidigt kan sorgen föra oss ned i en dal utan slut och känsla av att väg upp saknas. 

Jag smakade i går på just detta att sorgen kan vara den största ära som glädjen och kärleken kan få. Med den meningen beskrivs just att vi tillåtit oss själva tillit och kärlek till någon annan som vi på något sätt kunnat koppla på ett beroende. Givetvis kan det också vara att jag låtit mig göra mig beroende av någon, eller något för den delen som inte är bra för mig och att det skett genom rädsla vilket gör att jag har en sorg kopplad till min tidigare rädsla, inte min kärlek och glädje.

Vi talar gärna om att sorg är något dåligt som vi ska bli av med, jag är inte så säker på  att vi behöver bli av med det snarare leva ut den och lära oss att leva med att saknaden är en del av oss just när det pågår. Vi behöver acceptera att den finns där. När vi accepterar den är det samtidigt en bekräftelse på att vi har en relation till någon eller något och att vi blir känslomässigt berörda av det. Först då finns det en chans att hantera den.

Sorgen som uppstår kan vara en ny sorg eller en spegelbild av en gammal sorg. Är det en spegelbild då kan det vara viktigt att ta tag i den gamla sorgen och inte tampas med den spegelbild vi tror oss se.

Jag tror att sorgen för mig har varit byggt i rädsla och har legat mycket i att jämföra vad jag hade och vad jag inte hade. Jag jämförde och blev aldrig nöjd. Jag kämpade för att släcka sorgen men blev aldrig nöjd. Jag kämpade för att undvika att känna den men lyckades aldrig.

Idag är sorgen med mig och jag vet att den skapat både karaktärsdrag och beteenden som jag kan vifta bort när de uppstår som skuggor när de blir belysta av ljus.

Jag väljer att se sorg som något jag tillåter och ser kraft i . Jag känner och betygar och ärar någon eller något.

Hur kan du fånga sorgen och se att det är en bekräftelse på glädje och kärlek?