Vad ska andra säga

Jag sitter på tunnelbanan nu på väg till jobbet. Jag skriver blogg, en annan på tåget håller på att trixa med kubrics kub, en läser Metro, en läser en bok, många tittar i sin mobiltelefon. Alla ser olika ut och jag känner ingen. Ibland kan jag känna igen någon men mycket sällan känner jag någon. 

Idag började jag tala med en person, han som satt med sin kubrics kub. Han hade mycket att berätta om sitt intresse att bli bättre med sin kub. Idag klarar han den på 13,6 sekunder. Skulle han göra det med förbundna ögon tar det ca en timme.

Jag känner ingen på väg till mitt arbete ändå märker jag så inställd jag är på att inte göra saker som andra kan ha åsikter om eller göra eller säga sådant som gör att andra kan tänka illa om mig. Visst är det intressant. Jag skyddar mig från något som jag inte behöver skydda mig ifrån. Jag är inte i en gemenskap men ändå tycker jag att jag är det och att jag behöver "uppföra mig". Det är som det finns en inbyggd kraft som får mig att skärpa mig bara för att det kan finnas andra som kan ha åsikter om det jag gör, hur jag ser ut eller vem jag är tillsammans med just då. Hur mycket styr detta mitt liv när jag inte direkt tänker på det? Hur mycket hindrar detta mig att leva mitt eget liv fullt ut? Mina värderingar och uppfattningar om andra som kanske egentligen är mina egna värderingar och uppfattningar som jag lägger på andra. 

Ju äldre jag blir ju mer märker jag att jag mindre och mindre bryr mig om vad andra ska tycka. Jag tänker att de får tycka som de vill och jag är som jag är. Men ändå finns det i mig djupt rotat föreställningar som besvärar mig och som givetvis enbart har med mig att göra. Jag kan intellektuellt tänka på ett sätt men ramlar ändå in i gammalt tänk och gamla känslor som jag verkar vara styrd att agera utifrån.

Vad ska andra tycke?
Vad ska andra tänka?
Vad ska andra få för bild av mig?
Kommer jag att bli utpekad?
Kommer människor att undvika mig och tappa förtroendet?

Jag har ibland märkt och speciellt förut när jag startade denna blogg att jag ibland kunde känna känslor av att andra skulle förskjuta mig eller bara inte gilla mig, eftersom jag kanske inte levde upp till deras förväntningar av mig. Idag har jag lagt det på hyllan, i stort sätt. Detta finns kvar ibland och kättar mig men jag vet var jag har det. Särskilt när jag lägger upp delar av min blogg som en statusuppdatering på min personliga facebook- sida får dessa tankar kraft i mig, särskilt när gensvaret där är ganska lågt.

Men ändå är allt föreställningar som sker varje dag i mig själv på en scen där det enbart finns en i publiken och det är jag.

Vad har du för tankar och känslor om att anpassa sig till din omgivning?

Idag är en dag jag vill göra sådant som faller mig in och sådant som känns bra för mig för att jag vill respektera mig själv, utan att bry mig vad andra tänker och tycker.

Känslan är artificiell

Känslor finns där av en anledning. De skyddar dig men kan också förgöra dig. De finns där och väcks av de tankar vi skapar. Eller så skapar de tankar av de känslor vi får. Låt oss börja med det förstnämnda.

Skam och skuld är duktiga på att jaga fram känslor i oss. Skamen för det jag känner eller kände mig utsatt för och skulden för det jag gjort. Skamen kan ha sin grund från något för länge sedan och kan väckas till liv igen när som helst. Skulden kommer och går. Vi kan ärva skuld och vi kan skapa skuld, resultatet blir den samma. Skulden får oss att känna rädsla för något, kanske ensamhet eller för att vi har skadat någon annan. Tar jag något från en butik som inte är mitt kommer jag troligen att känna skuld vilket kommer att skapa rädsla generellt i min kropp men särskilt när jag går förbi butiken där jag stulit eller om jag behöver gå in i butiken igen. Jag skapar rädsla för att bli upptäckt och kan kanske känna den känsla det skulle kännas att bli upptäckt. Jag har skapat en belastning i mitt sinne som kommer att påverka mig i allt annat. 

Har jag skadat någon annan som t.ex att jag sagt något tokigt till denna person som jag ångrar har detta samma påverkan i min kropp. Håller jag inne sanningen så fungerar det på samma sätt. Jag utsätter mig själv för en slags stress även fast det är någon annan jag kan har skadat så skadar jag också mig själv. 

Känsla av ensamhet kan jaga mig på samma sätt. Jag vet intellektuellt att jag inte behöver vara ensam genom att göra något som får mig att känna mig mindre ensam samtidigt vet jag om att jag har brist på egna vänner och bara den tanken gör att jag kan känna mig ensam. Alla försök att bryta min ensamhet kan uppfattas som artificiella eftersom jag tror mig veta att ingen vill vara med mig bevisligen eftersom jag är ensam. Jag faller på eget grepp och gisslar mig själv. Tanken är oerhört slug och den skapar precis de känslor jag vill att den ska skapa. Vill jag känna mig glad och tacksam fixar den det. Vill jag känna mig ensam och utsatt fixar den det. 

Men ändå råder jag dig och mig själv att våga sitta kvar i känslan vilken den är och tillåta att den kommer. Känn smärtan och känn ångesten. Agera inte bara känn. Känn var det känns och känn hur länge det känns. Känn efter om känslan luktar något och om den har ett namn. Känn efter och känn igen. Stå kvar låt den komma. Du kommer efter ett tag att se att den kommer att försvinna igen. Stå kvar och vänta ut till nästa känsla kommer. Där, just där har du dig själv och du kommer att inse at känslan enbart är en fysisk reaktion som framkalla tankar i dig. Eller så är det tanken som väckt en känsla. 

Ett rent helvete och en satans stress men du kommer att kunna rida ut den genom att vara kvar i den. Du kommer att kunna möta den och dissikera den med dina tankar och ord. Det handlar om illusioner och egna påhitt även fast, när de visar sig upplever vi det som den enda sanningen.

Jag klarar inte alltid detta men jag vet att mitt ändå vapen är just att rida ut stormen och sätta ord på det som sker. Få mig att ändra mina tankar så att jag kan ändra mina känslor. Kan jag lura mig själv med lögner som skadar mig kan jag lura mig själv med lögner som kan stärka mig. Vad är skillnaden? Ingen!

Så allt som sker i min hjärna kanske just är artificiellt och att det mer handlar för mig om att förhålla mig till det och fråga mig vad jag egentligen är rädd för. Min känsla av utsatthet eller min rädsla för att misslyckas med mina nya föresatser eller kanske att jag inte har lust att göra mitt eget jobb för att nå en förändring. 

Så varför sitter du där och lider? 

Idag är en dag jag välkomnar alla mina känslor! 

Att tillåta mig känna

Detta kan kännas självklart för den som vågar känna och den som ofta känner. Men för många är det precis tvärt om. Alla känner men många av oss har lärt sig att stänga av det vi känner för att det smärtar. Smärtan i oss får oss att ducka för det som är. Vi flyr för det som är till något som inte är men där vi hellre vill vara. Vi flyr från våra egna känslor av ensamhet, utsatthet, kränkningar, känslan av att känna oss liten, olika typ av rädslor och smärtsamma förluster som får oss att känna sorg, känna skuld och skam, känna aggressivitet, känna oss som ett offer eller falla in i en roll av att vara en förövare. Känslan styr oss tillbaka i tiden eller får oss att känna oro för det som ännu inte är. 

Vi har alla gjort det och vi har till och med som små barn fått lära oss att göra det. "- Det var inte så farlig! - Gråt inte! - Varför är du ledsen? - Så farligt var det inte! - Upp och hoppa, sitt inte där och tyck synd om dig!" Känner ni igen situationerna? Våra föräldrar har sagt så och vi själva har gjort det till våra barn eller så har hemska saker hänt men ingen i familjen har visat känslor omkring det som hänt eller vågat visa de egentliga känslor de haft omkring det som hänt. Som små barn har vi fått lära oss att inte känna eller snarare att hålla tillbaka det vi känt eller känner. 

Allt detta har lett till att vi blivit försiktiga med att visa oss riktigt glada och att tillåta oss att vara riktigt ledsna. Allt det vi kännt och känner lärde vi oss att samla på oss inom oss tills vi inte längre stod ut och fann ett sätt att döva eller att få utlopp för de känslor vi bar på. 

Jag lärde mig tidigt att stänga av vad jag kände eller hitta andra sätt för att få utlopp för det som kändes. Jag onnanerade tidigt. Jag lärde mig att bekräftelse från andra, dövade. Jag lärde mig att ljuga. Jag lärde mig att vara upptagen och ha en massa projekt på gång. Jag lärde mig att bli besatt. Jag lärde mig att bli dominant. Jag lärde mig en massa för att stänga av samtidigt som jag byggde upp en ilska i min kropp. En ilska som tog över min självrespekt och gjorde att jag slutade att ta hand om mig själv. 

Vi behöver tillåta oss att känna och vara kvar i den känslan. Känslan i sig kommer aldrig att döda oss, jag lovar. Tänker du så är det en illusion, däremot smärtan att inte få utlopp för känslan vi bär på kan bli förödande.  

Jag har gjort mängder av misstag och skapat förluster som smärtat än mer. De är dessa jag fortfarande kämpar med att förhindra i framtiden genom att våga känna idag, tillåta mig att vara i den känslan och sätta ord på det jag känner. 

Vågar du vara i det som känna just precis nu, vilken känsla det än är? Vågar du stanna kvar i den? Vågar du stans kvar till känslan försvinner och byts ut av något annat? 

Idag ska jag känna och ta emot alla känslor som kommer till mig.

Tankarna - bara objekt

Huvudet är fyllt av tankar och dessa får mig att bli glada eller rädda. De får mig att känna kärlek eller hat. De får mig att ge eller ta. Tankarna blir som ett styrprogram förinställt för olika typer av händelser och känslor. Ungefär som olika program i en tvättmaskin. Förinställningar som gjordes för länge sedan och som fortsätter att fungera på samma sätt så länge jag inte ändrar de förinställda programmen. Allt är förutbestämt så länge jag inte har ett extra program i mig som kan skriva över de gamla programmen och skapa nya. Så händer det om jag börjar arbeta med mig själv och förändra mina tankar, detta innebär att jag kan skapa andra program som kan hantera de gamla programmen.

Tankar är egentligen bara förinställda föreställningar kopplat till händelser som jag möter och har mött. Hjärnan vill ha det så för att enkelt kunna sortera och veta hur kroppen ska agera i olika situationer som t.ex vid fara, för att överleva. De signaler jag lärt mitt program att hantera har jag valt själv att lyssna till och jag kan när som helst byta ut programmets känslighet och variation. Tänk att dessa signaler är som dina tankar, objekt. På samma sätt som du kan ta bort objekt från ett bord kan du ta bort dina tankar från dig själv. De är inte en del av dig. 

Meditation fungerar som en bra metod för detta. Metoden hanterar tankar just som objekt som kommer och går men aldrig blir en del av din kropp. Känslor på samma sätt, de är objekt som kommer och går men är inte en del av din kropp. Vi är mer som en terminal som tar emot och sänder signaler.

Fördelen med att se sina egna tankar och känslor som objekt och egentligen också våra handlingar är att vi inte identifierar oss med dessa tre storheter utan att vi betraktar det som flöden av objekt som kommer och går. Vi är i grunden den samma och består men tankar, känslor och handlingar är en flyktig delmängd som enbart kan påverka oss i stunden ungefär som regn och sol.

Känns detta teoretiskt så är det just det men ändå kan det vara avgörande för att hitta sätt att hantera allt som händer i oss och utanför oss själva. Har jag en smutsig jacka så tar jag av den, då behöver jag inte känna mig smutsig längre.

Kan du se dina tankar, känslor och handlingar som objekt som du kan ta till dig eller skjuta ifrån dig?

Idag är jag stabil som klippa men mjuk som sand

Det är så lätt att möta andra som fiender och se på mötet med någon annan som om denna är farlig eller bara stör mina egna vanor. Mina cirklar blir brutna vilket får mig att reagera. 

När jag är i detta mod handlar det ofta om att jag själv är i obalans och är rädd för något. Rädd för att tappa ansiktet eller kanske rädd för att inte kunna. Rädd för det jag inte vet och känner till. 

Det handlar om min egen grundinställning och hur jordad jag är i mig själv. Det mesta kanske inte alls är farligt men jag har ett defaultläge i mig själv som säger att det är så. Detta i sin tur, kanske på grund av att jag uppfattar mig själv på det sättet. 

Men det finns andra alternativ, jag kan välja själv hur jag vill förhålla mig. Val som jag vet kommer att förändra min egen relation till andra. Jag kan välja att allt jag möter är bra och att de är mina vänner. Jag kan välja att ha ett öppet sinne till allt nytt jag möter. Jag kan välja att känna mig som en klippa, motståndskraftig mot allt men mjuk mot alla jag möter. Bara det faktum att jag väljer att tänka så förändrar hela min hållning till min omvärld och troligen också till mig själv. Mer avslappnad och mer tillåtande. 

På vilket sätt har du idag förberett dig för att möta din egen omgivning? 

Idag är jag stark och accepterar

Idag accepterar jag det som är just för stunden. Det som jag inte kan påverka och det jag känner. Det är min styrka.Samtidigt är jag öppen för att acceptera mina egna personligheter.

Jag gör ett val varje morgon som blir min ledstjärna för dagen. Den ledstjärnan vill jag ska vägleda mig själv så att jag kan behålla min balans. 

I att acceptera ligger att upphäva det motstånd jag har för det som sker både i mig och hos andra. Motståndet för det jag inte kan kontrollera. Jag väljer att våga släppa taget om det som sker inne i mig och det som händer utanför mig själv. Bara den känslan att våga släppa taget genom att acceptera, är en befrielse. En befrielse att saker och ting inte behöver bli på mitt sätt. 

Min kamp har varit just tvärt om genom att jag försökt få min omgivning att tycka och göra så som jag. Allt annat har varit ett motstånd. På detta sätt har jag begränsar mitt lärande och ägnat kraft åt det jag inte kan förändra. Jag vet vad det kommer ifrån men det är inte längre för det som är är nu.

Hur begränsar du dig och får dig att inte släppa taget?

Jag väljer, varje dag

Jag väljer hur jag tolkar mina drömmar. Jag väljer vad jag tänker på det första jag gör på morgonen. Jag väljer när jag ska gå på toaletten, om jag ska duscha och hur jag borstar mina tänder. Jag väljer om jag är glad eller sur. Jag väljer vad jag äter till frukost och hur mycket. Jag väljer om jag säger snälla eller tokiga saker till andra. Jag väljer hur jag uppfattar mig själv. Jag väljer vad jag har på mig och hur jag sköter min hygien. Jag väljer om jag ska komma i tid eller försent till mitt jobb. Jag väljer min resväg och jag väljer när jag avviker från den. Jag väljer om jag vill gå, cykla, ta bilen eller tunnelbana. Jag väljer vilken känsla jag vill bära under dagen. Jag väljer om det är en bra dag eller en dålig. Jag väljer hur jag bemöter andra. Jag väljer hur jag uppfattar att andra bemöter mig. Jag väljer om jag ler mot andra och jag väljer hur jag sköter mitt arbete. Jag väljer hur jag tolkar vad andra säger till mig. Jag väljer hur jag värderar andra utifrån vad de säger och hur de ser ut. Jag väljer vad jag äter till lunch och hur mycket det får kosta. Jag väljer om antalet likes är ett mått på om mitt inlägg i bloggen eller Facebook är bra eller dåligt. jag väljer om min utsatthet är ett straff, ett hinder eller en möjlighet. Jag väljer att ta hand om den situation jag är i eller att ge upp. Jag väljer att ta tag i saker eller låta bli. Jag väljer om min historia ska fortsätta att påverka mitt nu eller inte. jag väljer att lyssna på det positiva eller det negativa och tolkar den samma på mitt eget sätt. Jag väljer. Jag väljer hur många koppar kaffe jag dricker på en dag. Jag väljer vad jag gör efter jobbet och hur engagerad jag är på min fritid.  Jag väljer att vara ambitiös eller ta genvägar. Jag väljer att triggas av saker som inte är bra för mig eller hålla mig därifrån. Jag väljer att ha människor omkring mig som stöttar mig eller ha de som inte gör det. Jag väljer att oroa mig för framtiden eller stanna kvar i det som jag har här och nu. Jag väljer att försöka kontrollera min omgivning eller släppa taget. Jag väljer. Jag väljer att se om ett glas är till hälften är fyllt eller om det det är halvtomt. Jag väljer att se om det jag hamnar i är möjligheter eller hinder. Jag väljer att få det som jag vill i alla lägen eller att få det som jag vill någon gång. Jag väljer om jag vill styra andra eller låta blir. Jag väljer om jag vill vara beroende eller medberoende eller vara vaksam på det jag är beroende av. Jag väljer om jag enbart vill lyssna på mina känslor. Jag väljer om jag enbart vill lyssna på mina tankar. Jag väljer om jag vill definiera mig på grundval av mina handlingar. Jag väljer om jag själv vill hitta balansen i mellan mina tankar, känslor och handlingar. Jag väljer att göra mina val.Jag väljer och jag väljer och jag väljer.Jag väljer om jag reflekterar över dagen som varit och vilka tankar eller känslor jag haft. jag väljer om jag vill se min del i allt som varit eller peka på andra.

Jag gör mina val alla 24 timmarna på dygnet.

Väljer du att göra dina val eller ser du det på det annat sätt?

Starka känslor tar över

Igår var de match i volleyboll. Jag är med ett korplag sedan 36 år. Vi harvar på och håller oss kvar i serien. Ibland har vi lyfts upp ett snäpp men ofta håller vinnas kvar i samma serie och nivå. Vi gör det för att det är kul att hålla igång. 

Ibland är det som det är och vi förlorar. Ibland vinner vi. Det finns stunder där detta är tydligt men det finns också tillfällen det är på gränsen och där vi har chans att vinna och kanske rent av borde. Det är just i dessa senare situationer det kan bli lite hett och känslorna far iväg.

Alla har vi våra karaktärer och ibland kan känslorna fara iväg åt alla håll. Lagledaren  är väl den som jag tillåter mig att bli arg på och det är han som väcker saker i mig. Även denna gång blev det så i det läge vi var i. Detaljerna är inte så viktiga men känslorna blir direkta och inte med så genomtänkta briljanta kommentarer. 

I dessa lägen behöver jag egentligen bara gå iväg och hålla mig undan. En bra utmaning för mig är givetvis att stå kvar men inte själv leva ut min besvikelse. Mer tala om den.

Självklart handlar allt detta om mig. Vad är det som gör att jag startar min ilska i dessa situationer? Vad är det som får mig att tappa någon slags kontroll? Vad är det i mig som väcks som jag åter igen upplever? Vilka värderingar styr detta? Vilka gamla känslor väcks? varför tillåter jag mig själv komma i obalans?

Svaren på alla frågor handlar om min egen besvikelse över mina egna insatser och att jag i vissa stycken ibland blir det lilla barnet som känner sig förnärmad, dålig och misslyckad. Mitt intellekt säger nått helt annat och kan hantera detta på ett enkelt sätt men mina känslor är direkta och går per automatik. Känslorna har en egen snabblänk till att agera och verkar ibland göra som de vill. Så skedde även denna gång just för att jag i stunden inte var balanserad i det spel som vi spelade. Misslyckande efter misslyckande fick mig ur balans och ledde mig in på autonoma vägar som styrde mig fel.

Oftast brukar jag coacha laget under tiden som matchen pågår. Denna gång tappade jag själv, till viss del balansen och det som var intressant var att en annan kille direkt klev in och tog över denna roll. jag uppskattade det oerhört och att det på något sätt är en bra värdemätare på hur vi ändå känner varandra.

Jag har några saker jag behöver gottgöra idag.

Hur gör du när du tappar balansen och börjar agera direkt på dina känslor utan att ditt intellekt hänger med?

Sluta förstå- släpp taget

Många av oss fastnar i historien. Det som hände någon gång och sedan dess förstört vårt liv.  Vi hänger upp det som hände som ett hinder för oss själva att kunna gå vidare i oss själva och få oss att leva ett mer drägligt liv. Mannen som blev avvisad av sin fru. Kvinnan som blev utsatt av en man. Mannen som inte fått kärlek från sin mor. Kvinnan som aldrig blev bekräftad av sin far. Vi hänger upp vårt mående idag på något från förr och skyller allt på det som hände då. Vi blir som besatta och kommer inte ur vårt eget skruvstäd.

Vissa skriver en bok om det som hänt, som många läsare gillar, eftersom det är så många som känner igen sig och bär på samma historiska sorg. Vi ältar alla i saker som varit och håller oss krampaktigt fast vid det. Fokus handlar mycket om den som gjorde det, sällan om oss själva som lät oss göra det.  Minnen av elände och minnen av det goda som varit. Vi klammrar oss fast vid det som påminner om det som hänt, gärna formade i gamla prylar som vi samlar på eller definitivt inte vill ha.  Vi vill hålla oss kvar i det vi hade oavsett om det var bra eller dåligt för vi vet i alla fall vad det var vi hade som identifierade oss. Viljan att släppa blir skrämmande. 

Alla vi som sitter fast jagar ett svar på frågan, varför, för att på något sätt kunna förstå vad det var som hände. Men tänk om det inte finns något att förstå. Tänk om det bara var. 

Vi som inte kommer vidare har inte lyckats förstå att det inte finns något att förstå. Intellektet behöver svaret för att förstå men vi kommer aldrig att kunna förstå. Det hände av en anledning som vi inte kan förändra och det hände av någon som inte är vi. Hur ska vi kunna förstå när vi ibland har svårt att förstå oss själva. Kanske är det så  att vi behöver sluta försöka förstå för det kommer aldrig att lösa vårt problem för problemet är vi som håller oss kvar i det som varit. Önskan eller kravet om att förstå och hitta ett intellektuellt svar kommer enbart att hållas oss fast i historien.

Släppa taget om kontrollen och släppa kravet om svar på frågor som aldrig kommer att finna sina svar, kan vara vägen ut även fast det kanske just nu är svårt att förstå just detta. Släpp taget och lita på den kraft som finns i dig själv att läka det som varit genom att acceptera det som hänt. 

Vårt intellekt vill lösa problem och få svar på frågor. Inget kommer att bli löst av det som varit. Det enda vi kan lösa är det som är. När vi vågar förändra vårt sätt att tänka och göra, först då när vi själva vågar att ta ansvar och hantera det som är finns möjlighet att släppa tagit till det som var.  Först då blir historian oviktig. 

Är du en människa som vill förstå allt och har svårt att släppa det som varit så länge du inte fått en förklaring som passar dig? 

Jag är ingen dålig människa

Jag kan ha fattat en del dåliga beslut,

men jag är ingen dålig människa.

Jag kan ha lyssnar för mycket på mina känslor, men jag är ingen dålig människa. 

Jag kan ha haft en mängd tokiga tankar som jag låtit mig styras av, men jag är ingen dålig människa.

När jag ser tillbaka kan jag se hur jag verkligen, i olika situationer låtit mig själv styras av mina beslut utifrån mina känslor och mina tankar. Jag kan se att jag gjort en hel rad av helt vansinniga val styrt av mina rädslor i form av ensamhet, utsatthet, längtan, skam och skuld. Vissa beslut riktigt svåra att hantera. I dessa stunder visste jag inte bättre hur att göra annorlunda. Idag vet jag vad jag skulle gjort annorlunda då. På samma sätt kommer det säkert att bli här och i framtiden när det gäller andra saker men förhoppningsvis kommer jag inte att fatta samma typ av tokiga beslut åter igen. 

Jag vet att en del av mina personligheter som jag lärt känna dessa senaste år, gäckar mig och som jag framöver och alltid behöver vara uppmärksam på och det är ok. Så länge jag reflekterar och alltid strävar efter att utvecklas och göra mitt bästa kommer de stora penseldragen att för alltid få en mer rund och ny form. Men i små detaljer och med den lilla smala penseln kan det säkert, trots min noggrannhet, ändå ske misstag. Misstag jag troligen oftast själv kommer att upptäcka före någon annan. 

Det är ok och jag är tacksam över att jag varje dag med mig själv och i relationer med andra upptäcker mer av mig själv. Jag är tacksam att det finns en omgivning som låter mig prövas i nya och gamla situationer, igen och igen. Det är så jag kommer att lära mig mer och att för varje dag växa. Tack för att jag vågar ge mig själv den chansen. Tack för att andra står ut med mig i mitt växande. 

Jag vet att det finns så många som med sitt uthålliga stora hjärta är beredd att ge mig den chansen. Några kanske inte orkar mer andra har gått för länge sedan men det finns de som står kvar och accepterar mig för den jag är i stunden. För detta är jag dessa personer evigt tacksam. 

Jag hoppas att jag på samma sätt visar och öppnar mitt stora hjärta till andra på samma sätt och själv står kvar även fast livet ibland har sina toppar och dalar. Det är min vilja och min önskan och jag ska göra allt för att ge detta utan att dölja det i egna syften. 

Jag är ingen dålig människa jag gör bara så gott jag kan. 

Är du en dålig människa eller tillhör även du de som i varje stund gör så gott du kan? 

Idag är en bra dag

Jag gjorde annorlunda och valde att ta det lugnt till jobbet, stanna upp och tala med människor och göra en sak som jag länge tänkt på. Bland annat mötte jag grannen med sin nya hund och grannen mittemot där jag bor som jag sällan talar med.

På min väg till mitt arbetet möter jag en man jag känner igen från 90- talet. Vi möttes några få gånger i en arbetssituation på den tiden. Jag vet inte om hans minns mig men jag minns honom och jag har nu sett honom ett antal år stå ett dörrpar från mig i tunnelbanan och på perrongen. Jag har flera gånger tänkt, vad tokigt och att jag vill presentera mig för honom bara att tala om att jag ser honom och känner igen honom.

Idag råkade det sig inte bättre än att vi satte oss precis mittemot varandra. Nu gick det inte längre att hålla inne med min tvekan utan jag tog mod till mig och sa hej och berättade min historia, kort. Vi satt och snackade om en massa saker tills jag var tvungen att gå av vid min hållplats. En människa, ett liv, ett öde och en massa tankar och känslor.

Idag på jobbet har jag haft en avslappnad fantastisk dag så här långt och det känns som det inte finns något, just idag som kan stoppa den känslan. Även lunchen blev spännande och överraskande.

När jag själv fattar beslut om vad jag vill göra och vad jag vill känna och tänka så är det precis det som sker. Det enda som kan hindra detta är min egen tvekan till det jag bestämt. Av vilken annan anledning skulle det annars inte blir som jag bestämt?

Jag fyller mig med rädslor eller jag fyller mig med kärlek och tacksamhet.

Jag gör val och de är mina egna. Ingen annan gör mina val hur gärna jag skulle vilja vidhålla att det skulle kunna vara så, så är det inte så.

Hur jag har det handlar inte om mina föräldrar, mina gamla x, mitt arbete, sjukdomar, ekonomi, årstid, väder, min ålder, andras framgång, andras tur eller vad det än är. Det handlar bara om just mig. Mitt ansvar, mina beslut, mitt sätt att förhålla mig till olika saker, mitt fokus och allt annat som jag beslutar om.

Idag är en bra dag för jag finns och solen lyser på mig, även idag även fast det finns moln på himlen. Idag är en bra dag för att utvecklas.

Är idag en bra dag för dig?

Summan av mig

Summan av mig är mitt jag och mitt ego. Mitt ego är den som driver mig och vill få mig att känna mig svag, dum och otillräcklig. Men allt är inte dåligt som den får mig att göra, men om den får övertaget kommer den att förgöra mig. Han älskar att jag matar mig med brist på självkänsla och  fyller mig med skam. Han gillar att jag känner mig mindervärdig och otillräcklig. Han plockar gärna fram min rädsla och låter mig styras av den. Han ser varje dag fram mot mitt dominerande sätt, min offerkofta och när jag hjälper andra så att jag förminska mig själv. Mitt ego kan rädda mig från döden och när det är livsfara, han kan kämpa och fly, fördöma och förtala. Han är många gånger svår att tas med och vill gärna synas i tid och otid.

Mitt jag finns alltid med och om jag förminska honom blir han mindre. Han får ofta ta stryk och släpa på minnet från förr eller oron för vad som ska komma. Ända sättet att få honom att växa är att mata honom med kärlek, godhet, service, gottgörelse, förlåtande och trygghet. 

Summan av mig och det jag vill addera är en blandning av båda men där mitt jag får största platsen. För att detta ska bli möjligt behöver jag mata mig själv med mer kärlek än rädsla. Mer av tacksamhet en begär om mer. Mer av tillåtande än viljan att få rätt. Mer av accepterande än försök att kämpa emot. 

Summan av mig är antingen positivt eller negativt och det är jag själv som väljer hur laddningen ska bli. Summan av mig är just detta.

Vilken summa och laddning vill du ha och vad gör du för att det ska bli så som du vill att det ska bli? 

Solen- vad behövs jag mer

Hur kan jag begära nått mer när solen finns. Hur kan jag beklaga mig när den skiner. Hur kan jag begära nått mer när det finns en sol som värmer upp denna jord så att det är möjligt att leva här. Vad kan jag mer begära.

När jag ser världen och mitt liv i detta perspektiv blir allt jag tror mig bära på mindre bekymmersamt. Min bekymmer blir inte lösta men jag får perspektiv.

Människor i länder där det är krig, överlever inte bara kriget utan de finner ett drägligt liv på något sätt, där målet för dagen kanske mer handlar om att få mat och att skydda sig och sin familj. Man skulle enkelt kunna tänka sig att människor är väldigt traumatiserade och har alla typer av både yttre och inre bekymmer. På samma sätt i mycket fattiga länder där kampen om mat för dagen är det avgörande och kanske enda målet. Men så är det inte självklart, särskilt inte om kriget håller på under väldigt lång tid. Livet handlar då mer om rädsla och utsatthet att klara dagen. Ändå ökar inte psykiska problem avsevärt utan det är just grundbehoven som är fokuset. Att överleva och att få mat och någonstans att vara. Andra behov står tillbaka. Det krävs inte mycket förrän människor känner tacksamhet för det de har inte för det de inte har. jag har upplevt detta på nära håll just att tacksamheten är så mycket mer självklar när man har lite och minskar när människan får mer.

Nej, jag förespråkar inte krig och fattigdom, utan vad jag söker efter och vill visa på är att allt står i relation till något annat och det som är kaos för en person är det inte självklart för någon annan. Vi behöver kanske sätta saker i relation till något och se perspektiv som just vad jag är tacksam för. Jag har inte tillräckligt med mat men jag har överlevt. Jag har ingen stans att bo men jag har mat osv. När vi ser vad vi har istället för att jaga det vi tror vi inte har kommer våra känslor att förändras och detta i sin tur kan leda till en känsla av bland annat tacksamhet. 

Maschlows behovspyradmid visar klart på just detta förhållande som talar om att våra grundläggande behov behöver först bli uppnådda innan vi klarar av och vill söka något annat. Saknar jag luft och är sjuk är önskan att få syre och att bli frisk det främsta. Därefter kan jag tänka på att få mat och tak över huvudet. Därefter söka efter andra värden. Meningen med livet kommer att befinna sig på toppen av denna pyramid. Det blir lite som att vi bara kan hantera en sak i sänder.

1. Grundläggande behov (exempelvis mat, kläder, tak över huvudet)
2. behov av trygghet
3. behov av kärlek och gemenskap
4. behov av uppskattning
5. behov av självförverkligande

Så jag väljer att se denna dag för det som jag har och kan glädjas åt. Jag har någonstans att bo, jag är frisk och jag kan göra det jag beslutar mig för att göra. Jag behöver bara tala om för mig själv vad jag vill och vara öppen för att se det jag har och fokusera mindre eller släppa helt det jag inte vill och det jag inte har.

Kan du vara tacksam för det du har eller söker du efter det du inte har och får en känsla av att du inte är nöjd? Hur påverkar detta dig?

Aktion och reaktion

Precis allt jag gör leder till något som påverkar mig själv. På samma sätt är det med allt jag tänker och allt jag känner. Precis allt har en påverkan. Det är därför det är så viktigt att välja vad jag tänker, känner och gör. Gör jag bra val för mig blir det bra. Göra jag mindre bra val blir det mindre bra. Det är det livet handlar om.

Väljer jag att tänka på det jag vill och det goda i det jag vill kommer jag att känna gott. Väljer jag att se de möjligheter dagen kan ge mig blir det så. Väljer jag att se allt gott jag fått i livet och allt bra som finns framför mig så kommer det att bli så. Inget kan hindra mig att tänka positivt förutom en sak. 

Mina negativa tankar. De negativa tankarna kan förgöra mig. De bryter sakta ned mig och kan få mig fullständigt på fall. De finns i min historia och de finns i min framtid. Sällan finns de här och nu. De negativa tankarna kommer att såra mig och skada mig. Är det det jag vill så ös in alla negativa tankar du har i dig. Du kommer garanterat att bli sårad.

Att tänka positivt kan låta som en trött klyscha och det är det, om vi inte själva funderar över vad det innebär för oss själva att ändra våra tankar till det positiva. Vi har inbyggt i oss själva en benägenhet att ösa in det dåliga i oss själva. Vi är vana att få negativ kritik och vi är vana vid att känna skuld och skam. Vana är samma sak som mindre kaos och leder till att vi söker oss dit. Är det bra för oss, tveksamt men det var en gång bra för någon annan men inte för det lilla barnet i oss själva.

Idag är vi alla vuxna, mer eller mindre och vi kan göra våra egna val. Ingen kan hindra oss genom att stå i vägen för detta. Om det är någon som står i vägen är det just vi själva. Jag gör mina val och resultatet av mina val kommer att leda till det jag valt.

Idag är en dag av glädje.
Idag är det jag som strålar. 
Idag kommer det jag vill ska hända att ske.
Solen lyser för mig.
Jag är kung i mitt eget rike.
Jag kommer med ett budskap till mig själv som kommer att leda mig själv rätt.
Jag har bestämt att mina egna negativa tankar ska inte längre låta styra mig själv. Det är slut med det nu.
Vägen fram är inte vägen bak utan just vägen fram. 
Det som var igår är inte längre.
Det som är idag är det som jag kan påverka eftersom det som är idag har ännu inte skett.
Jag är vad jag väljer att bli.

Har du valt att vara fast i dina negativa tankar eller har du gjort ett medvetet val att göra slut med dessa?

Det går som i cirklar

Det känns som det är en tid för beslut och i vissa delar förändring. Det är som jag nått en nivå som behöver förändras. Vad det är vet jag inte mer än att jag kan ana delar. Men grundorsaken är jag inte klar över. Gamla beteendemönster, något nytt ja jag vet inte direkt. Delar har jag sett förut men då var det i en annan tid. Jag kan däremot se att det finns vissa beteenden jag åter igen använt mig av som har sin grund i rädsla av något slag. 

Jag går i cirklar och möter samma eller liknande saker på ett sätt jag kanske inte vill. Jag vill ha rutinen samtidigt vill jag möta nytt. Saker har fastnat och jag har fastnat i samma där förändringen inte är lika tydligt. 

handlar det om brist på utmaning? handlar det om brist på överraskningar eller handlar det om en besvikelse att saker inte blir som jag tänkt mig? Är det "inte nöjd" syndromet som knackat på igen?

Uppenbarligen är det brist på tacksamhet för vad jag redan har, annars hade jag inte hamnat i dessa fundering. 

I detta läget är det oerhört viktig för mig att börja med att inventera det jag har. Titta på det som finns runt omkring mig. Vänner som finns. Arbete jag har. Bekräftelsen i kärleken till någon annan. Att jag har arbete och möjlighet att försörja mig. Att jag har två fina söner. Det är vinter och mörkt så jag har alla möjligheter både få vara inne och ute. Det är förkylningstider och att vara frisk är inte självklart. Jag utbildar mig kontinuerligt och jag är just nu igång med en ny utbildning. Jag kan resa vart jag vill och jag har ett fantastiskt eget sommarställe att vara på. Jag börjar känna människor ute i världen och jag har människor omkring mig här hemma i Sverige som jag kan tala med om viktiga saker. Min kropp fungerar i stort sätt som den ska och jag känner i det stora hela en harmoni i mig själv. Jag ägnar mig åt att reflektera över sådant som förändras i mig särskilt när det inte är bra men inte fullt ut när det är bra, vilket jag vill förändra. Jag är bra på att ställa frågor till andra och börjar att bli bra på att göra detta, även till mig själv. Jag har en kraft i mig som är effektiv som jag behöver använda på rätt sätt. 

Kanske är det så att jag behöver ägna mer tid åt att vara tacksam för det jag har istället för att söka det jag inte har. 80/ 20 regeln handlar om att jag mer behöver fokusera på de 80 % jag har istället för att blicka på de 20 % jag tror jag saknar. Kanske är det där skon klämmer. Förut satt jag fast i de 20 % jag saknade, är det dit jag är på väg igen? 

Detta tål att fundera på.

Hur är det för dig, fokuserar du på de 80 % du har eller på de 20 % du tror att du saknar? Vad innebär det i så fall för dig?

Alla hjärtans dag till mig

Jag känner att det bästa jag kan ge är kärlek till mig själv. 

Inte girighet eller begär. Inte bekräftelse från andra eller fylla ett eget behov. Inte högmod eller supporta mitt ego. Inte få andra att gilla mig. Inte ge för att få. Inte offra för någon annan. Inte förminska eller förstora. Inte tiga för att skydda eller säga sanningen för att skada. Inte bli bitter för det jag inte får eller att det ska vara på mitt sätt. Inte offra eller förminska. Inte förfölja eller förgöra.

Bara vara sann och genuin mot mig själv och erkänna att jag känner och tänker. Erkänna att jag har allt i mig själv av all den kärlek jag behöver och kan ge. Oavsett vad som händer utanför mig själv. 

Jag har allt och jag är allt och lever i kommunikation med andra för att det är bra för mig.

När jag har allt detta kan jag också ge av det jag har. Vad ska jag annars ge. 

När jag tror mig känna brist på den kärlek jag tror jag inte har, det är då jag tappar fotfästet och börjar tvivla. Det är då mina negativa tankar börjar mala och mina känslor styr mig fel. Det är då jag tror att jag inget har att kunna ge. 

Alla hjärtan till mig för all den kärlek jag har i överflöd och som jag kan ge till andra. Alla hjärtan till dig för all den kärlek  jag vill dela med till dig. Alla hjärtan tillsammmans där vi tar hand om varandra var och en för att sprida all den kärlek vi har till de som tror sig sakna.

Kan du känna kärlek till dig själv? 

Skulden driver oss i två riktningar

Skulden kan ha sin grund i en rädsla för att vi gjort någon annan illa. Kanske inte alltid direkt, att vi gjort den andra illa, utan mer de konsekvenser det fått för oss själva av att vi gjort någon annan illa. Vårt ego är mycket slug. Känslan av att bli ensam där vänner sviker, hustrun flyr, barn som inte vill veta av oss, arbetsgivare som drar sig tillbaka, grannar som undviker oss o.s.v. Sådan utsatthet kräver extraordinära åtgärder. Där kommer kraften in. 

Vissa av oss ser inte detta utan stannar kvar i skulden och blir ett offer vilket då ökar på den egena skulden och spär på allt detta med skam att inte ta sig därifrån. Skulden adderas och skamen ökas. Skuldkänslan bidrar till att sänka den egena självkänsla. Ångesten ökar och rädslan följer efter vilket ökar behovet av att hitta olika sätt att kontroller känslan vilket då ofta leder till försök att döva smärtan. Dövandet av smärtan ökar på skulden och skammen. Spiralen neråt är ett faktum. 

Vissa av oss går ner sig själv så totalt, genom denna egna självförnedring att de till slut tar på sig all skuld, känslomässigt, i det undermedvetna, även fast personen i ord och tanke säger något annat. Några orkar till slut inte alls med sin egen smärta och ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. 

Ändå är allt detta just bara de tankar vi skapar inne i oss själva där ensamheten är den största smärtan. Känslan av att inte få vara med flocken. 

Känslan av skuld är, som jag sa inledningsvis, en kraft och denna kraft kan driva oss i en förändring. Den skuld vi känner kan få oss att bli beredda att göra vad som helst för att bli av med just skuld och den känsla det medför. Detta kan bidra till något gott och få oss därifrån. Få oss att komma ur skulden genom egen förändring och gottgörelse. Vänner hittar tillbaka, inte alla men vissa, barnen börjar höra av sig igen och vi får nya chanser. Omgivningen ser nya sidor som kan bottna i egen självransakan. 

Alla klarar inte detta och behöver hjälp utanför sig själv. Några har bara kraft att våga fråga om hjälp för att finns en kraft större än sig själv för att hitta en väg ut där skuld och skam försvinner med sin egen historia. 

När vi i vår bedrövelse upptäcker att det är ok att vara svag och att vi vågar möta andra som kanske haft liknande problem och vi upptäcker att vi inte är ensamma, finns lösningen. 

När vi vågar ge tillit till någon annan finns det en öppning. Vänn, kompis eller en terapeut. 

Befinner du dig i en nedåtgående spiral? Klarar du det själv eller behöver du be om hjälp? Fundera över det! 

Idag känner jag mig

Jag känner mig irriterad och ilsk. Det finns i kroppen. Intellektuellt vet jag att det handlar om mig själv även fast jag kan se situationer där det uppstått så handlar det givetvis om mig själv. 

Jag har ett tag börjat samla upp irritation på olika sätt där jag märker att det finns en rädsla av auktoritet av mig och att jag kan bli arg. Givetvis handlar det inte om mina känslor utan deras men jag är ändå en del i dessa händelser, som jag inte trivs med. Jag har ingen lust att väcka detta hos allt för mycket. Min bild av mig själv blir skev i förhållande till hur den syns utåt.

Samtidigt bär jag på en känsla av att känna mig instängd i en bur intryckt i ett hörn. Mitt tillstånd känns i hela kroppen och jag upplever att min kropp är spänd. Just därför blir  mina kommentarer och mina reaktioner ibland helt oproportionerliga och rent av dumma.

Detta är mina känslor och de spökar i mig och gör just nu att jag känner att jag inte är en trevlig person att vara med. 

Helgen behövs verkligen för att sortera upp vad jag vill och vad jag inte vill. Jag behöver komma djupare i vad det är som skapar någon typ av rädsla som i sin tur skapar olika typer av projiceringar. Det skaver.

Projiceringar talar om att det handlar om mig och inte det jag för stunden projicerar på. Projiceringar blir enbart objekt och det ökar på min egen frustration eftersom jag adderar en massa ny skuld på mig eftersom jag på något sätt gör dessa personer illa. Dumt, ja mycket dumt. 

Jag gör mitt bästa ändå vill jag inte vara i detta just nu. 

När jag kom till jobbet talade jag ut om det jag kände och det som berörde jobbet, men fortfarande utifrån min egen känsla och det i sig gör att det lättar på trycket en del i mig. Erkännandet att just nu skaver det och jag är ingen rolig person. På samma sätt behöver jag göra med allt annat där jag kan identifiera att det är saker som skaver på något sätt. Detta inbegriper givetvis också mig själv i de delar där mina beslut eller brist på beslut eller olika typer av andra agerande och beteenden, skaver.

Har du dagar där det bara känns? Dagar där det skaver och du inte riktigt kan komma åt vad det är som är i obalans och detta i sin tur får konsekvenser både mot dig själv och andra som du inte trivs med?

 

Bara om inte och ja men

För ett tag sedan möte jag en man som under väldigt många år levt under traumatiserade förhållande rent fysiskt och utöver det hade enorm smärtpåverkan som han självmedicinerade. Situationen var kaosartad och problemen travades på varandra från drogproblem, komplicerad kontakt med sina tonårsbarn, arbetslöshet, skild, ensam, svårigheter med ekonomin, brist på vänner, fysiska hinder, någon typ av depression osv. Upplevelsen i samtalet var att det var en mängd problem som gjorde att det som åhörare kändes som det var svårt att ta in allt och att hjälpnödigheten blev väldigt stor. Viljan att vilja "hjälpa till" blev stor.

Att hjälpa till skulle bli en tokig fälla att kliva in i. Att gå in och hjälpa skulle bli att acceptera att ta över den sista kraft mannen själv skulle ha att faktiskt komma ur sin egen situation. Uppenbart var att han satt fast i sina egna tankar och var inte beredd att släppa taget, samtidigt skrek han efter hjälp.

När vi sitter fast i oss själva och våra gamla föreställningar vilka de än är handlar det om att vi inte är beredda att släppa taget och att vi tror att vi inte kan ha tillit till någon annan än oss själva. Även fast vi själva inte lyckats lösa våra egna svårigheter släpper vi inte taget. 

Vi lever kvar i att vår egen situation är andras fel. Det är samhällets fel. Det är sjukdomens fel. Det är någons eller någots fel. Bara om inte och ja men. 

På detta sätt håller vi oss kvar i något vi känner igen och som vi identifierar oss i, eftersom det är det ända vi känner till. Samtidigt bidrar varje nytt eget försök till förändring att befästa ett gammalt tänk och ett gammalt tillstånd, inte förändra och nå något nytt. Jag har varit där och troligen är jag fortfarande där i delar av mina egna beteenden. Du är det samma och det är min övertygelse. Håller du inte med så låt mig pröva dig för varför skulle vi inte hellre hålla oss till något vi känner igen och skapar trygghet än något som kan lämna otrygghet och rädsla efter sig.

När vi försöker om och om igen bekräftar vi det dåliga och att vi är misslyckade därför är det först när vi bestämt oss en förändring är avgörande och viktig.

En klok man sa en gång att "- Problem kan inte lösas med samma tankesätt som skapade dem. Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka./ Einstein". Dessa två meningar är avgörande för all förändring och det är samtidigt därför som vårt sätt att tänka och vårt sätt att låsa in oss själva i våra egna tankehörn behöver en knuff. Vi sitter låsta och fast i våra egna föreställningar och det krävs både mod, erfarenhet och mer än så att dra oss därifrån. Jag själv behövde få på käften ett antal gånger innan jag slutligen drog mig ur mitt gamla sätt att tänka.

Nu handlar det inte om utan i vad sitter du fortfarande fast i gammalt sätt att tänka som också bidrar till att du inte kommer vidare?

Drömmar en chans till reflektion

Inatt eller snarare i morse hade jag en dröm. Min dröm handlade om ett hus men fantastisk havsutsikt och en massa fina spännande djur och fiskar i havet. Huset var i bedrövligt skick med läckande tak, konstig lukt och murket golv. Huset var mitt eget och drömmen gav mig en massa besvär och en massa saker som jag skulle ta hand om och en känsla av att jag gjort en dålig affär.

Hur viktiga är våra drömmar och vad betyder all dramatik som vi fångar i symbolik i våra drömmarna? Kanske inget eller något. 

Det viktigaste kanske mer är vad jag själv väljer att tolka in och det jag drömt vad det kan tänkas säga till mig själv. När jag är vaken pågår detta hela tiden så varför inte också använda drömmarna som ytterligare ett sätt att reflektera och fundera över sådant som är viktigt för mig och som driver mig framåt. 

Min dröm idag kan jag tolka på lite olika sätt. En känsla handlar om att jag kanske kan känna att jag inte alltid gör så bra affärer. En annan att jag faktiskt har ögon för det viktigaste och det var drömmen utsikten. Ett tredje att jag kan förvalta och att det är i sig  inte ett direkt problem, mer att det är en massa jobb. Eller så är huset min känsla av mig och utsikten det jag vill uppnå och min riktning. 

Drömmen i sig är inte viktig och vad den exakt handlade om utan det är mer hur jag förhåller mig till det jag drömt om och vad det väcker för tankar och känslor i mig. Tankar som väcker känslor och känslor som väcker tankar. Vad jag vet är att allt som jag tänker och känner är sådant som jag själv konstruerat och de kan vara sanna men också väldigt osanna. De tankar och känslor jag vill ha äger jag och det är sedan upp till mig att förändra det jag vill ha. Matematiken är enkel, så vad är det egentligen jag känner i mitt undermedvetna som blir styrande?

Enda chansen att komma åt mitt undermedvetna, så jag får reda på vad jag undermedvetet kan vara styrd av och som kanske speglas i mina drömmar är att börja tala med mig själv och andra om mig själv. Vilka tankar jag har, vilka känslor jag har. Mina tillkortakommanden och min skuld, min skam och min sorg. Min glädje och lycka. Desto mer jag gräver i mig själv för att lära mer om mig själv ju närmare kommer jag min egen kunskap om mig själv och minskar därmed mitt undermedvetna.

Jag går från en människa som inte är medveten om mig själv till en människa som känner, tänker, reflekterar, har känslor och agerar på ett medvetet sätt och med öppna sinnen för det som är här och nu.

Hur medveten är du om dig själv och det som sker inne i dig? Brukar du tänka på dina drömmar och få dina drömmar att ställa frågor till dig som du söker svar på? Vad skulle det innebära för dig att bli mer medveten om ditt eget varande?

Igen och igen är det jag själv som låser mina egna lås

Jag satt fast i lås och gamla beteenden. Jag höll mig krampaktigt kvar i det jag kände till. Jag kunde klart se att så det blev inte alls var bra för mig. Konsekvenser av mina egna tankar drog mig längre och längre ner och bort från mig själv. Känslan av misslyckande, ensamhet och att inte vara värd något var mer vardag än något annat. Jag tänkte jag var själv, jag kände mig som om jag var själv och jag betedde mig som jag var själv. Jag hade bevisat för mig själv att jag inte var något värd och inte värd att älskas. I stunder var jag den mest ensamma på denna jord, i alla fall kändes det så. 

I dessa stunder var jag beredd att göra vad som helst för att bryta den känslan och de tankar jag hade. Samtidigt var jag slug och höll mig kvar vid sådant som jag visste tidigare lättade på trycket eller fick mig att sluta känna som jag gjorde. Jag var då inte beredd att släppa allt som frigjorde mig. jag ville både ha kakan och äta upp den och det blev också mitt eget lås i möjligheten att koma ur min egen "oönskade" situation.

När jag slutligen sökte hjälp var det inte direkt andra som fick mig ur det långdragna läge jag var i. Skuld, skam, skild, anklagad, utsatt och känslan av att vara mycket ensam bekräftade mina känslor och tankar. Jag betedde mig efter hur jag mådde. Jag fick knuffar, jag fick gemenskapen, jag fick något nytt att relatera till och jag fick kunskap. Men fortfarande var det jag själv som skulle göra allt detta och omsätta det.

Det var när jag insåg mina faktiska egna brister och min egen del i allt som skett och känslan av att jag fått nog av allt, så som det varit, förändringen sakta kom. Först när jag förstod att det bara är jag själv och ingen annan som kommer att leda mig rätt genom att agera utifrån ändrade tankar, förlösningen kom. Aha- upplevelsen var omedelbar men förändringen kom smygande. Jag måste, så här efteråt erkänna att jag var oerhört otålig och skeptisk under väldigt lång tid. Jag var fast och envis i mitt gamla sätt att tänka vilket givetvis också höll kvar mig i gamla känslor och gamla beteenden. Mitt intellekt arbetade febrilt för att lösa alla problem och komma åt känslan. Jag tänkte allt men kände inget.

Först när jag sakta började släppa taget om mina egna illusioner och uppfattning om världen och nästan ge upp att en förändring skulle kunna ske, kom islossningen. Lika sakta som det gamla var beredd att lämna mig, kom det nya. Som en slags global uppvärmning, obemärkt men avgörande.

Det nya var att jag vågade släppa på allt och sluta med den kontroll jag tidigare trodde skulle hjälpa mig ur mitt tillstånd. Det skulle senare visa sig att handlingar som inte alls direkt och i min begränsade tankevärld skulle kunna vara lösningen, var just det som bidrog till lösningen av mina egna problem. När jag vågade släppa taget och göra det som var bra för andra utan egna dolda eller planerade syften för min egen del, skapades det nya.

Sitter du fast i ditt gamla tänk och dina gamla strategier? Är du i en situation där du givit upp? Har du börjat att inse att det kanske är så att det är du som är problemet? Skulle du våga släppa taget om allt det gamla i dig och våga ta ett steg ut i det okända?

Vad gör jag här....?

I går kom jag in i en diskussion och jag klev rakt in i klaveret, splash!

Vi hade en allmän diskussion några vänner och jag, det började med ett ämne men vi stannade inte där utan vi fortsatte med en massa andra ämnen och fastnade som ofta i politik. Jag har varit i dessa situationer tidigare tycker att jag borde ha lärt mig, men ack nej. Jag klev rakt i diket där jag inte skulle vara. Jag fann mig förhållandevis snabbt och kunde hantera situationen ganska bra men jag klev in i det och var där en stund. 

Vi vet var vi har varandra och vi ser saker på lite olika sätt och det är ok, men ändå blir jag ibland förvånad. I dessa situationer stannar jag inte bara upp och accepterar att det är olika utan jag argumenterar och nästan ska övertyga. Ofta blir det sällan bättre utan skapar ytterligare motsättningar och strid. Inget mer än diskussion men ändå. Hur svårt kan det vara att bara konstatera att det är olika?!

Jag vet att detta är en gammal strategi som ibland har svårt att släppa hos mig och som handlar om att alla ska tycka lika som mig. Samtidigt tillåter jag mig själv att kliva in i en intellektuell kamp där jag tror att det finns en vinnare och just där i detta ska jag inte vara.

Har jag inte lärt mig mer än detta?

I den situation som var i går hade jag tydligen inte det. Mina känslor och gamla karaktärsdrag fick för en stund fäste, även fast jag förhållandevis snabbt kund kliva ur och gå därifrån med ett leende på mina läppar. 

Jag vet att jag behöver vara uppmärksam på att inte fastna i ego- diskussioner där någon ska vinna och då gärna jag. Det blir intellektuellt tjafs som egentligen är ganska tråkigt och som jag spridit allt för mycket i mina dagar.

Många gånger och allt för ofta har jag grävt ner mig i denna typ av tjafs och jag gör det tydligen fortfarande. Det är bara att beklaga men är så tacksam att jag ganska snabbt kan kliva ur detta och i de flesta fall be om ursäkt för att jag tillåtit mig själv att vara där. Oftast blir just det sista väldigt förlösande och väldigt neutraliserande. 

När diskussioner ändras från att nå målet, rätt eller fel till att tala om vad vi känner i olika saker, även politik för den delen blir också diskussionen på ett annat sätt. Den handlar då inte om att ifrågasätta utan mer om att lyssna.

Kommer du i situationer där du verkligen märker att du startat upp en situation som du verkligen inte ska vara i? Hur gör du när du backar ur denna situation?

Ljuset förlöser mig

Jag är nog beroende av ljuset på något sätt. Det är som om jag vaknar till liv efter att ha varit i ide när ljuset på våren hittar tillbaka till mig. Jag blir gladare, får mer energi och ser mer lösningar än problem. Det är som om energin behövs för att jag ska bli aktiv och få lust. 

Ljuset har alltid varit en viktig faktor för mig. Jag växte upp under 60- och 70- talet där mycket var mörkt, jag menar då inte sinnet utan färgerna var mörka. Vitt var inte aktuellt att använda utan det skulle vara mycket färger. Jag mins att jag målade en Vespa jag hade då mörkbrun, varför gjorde jag det? Huset jag bodde i då hade mörka grässtrå- tapeter, golvet var mörkt, taket var mörkt, huset var mörkt jag nästan ryser av hur allt var mörkt och absorberade allt ljus som eventuellt skulle kunna finnas. 

Däremot är jag uppväxt vid havet och vyer på land som var långsträckta vilket blivit viktigt för mig. Jag gillar att kunna känna att ljuset når mig och att det går att se långt bort. Jag älskar att gå långa promenader utefter stranden, det finns en befrielse i det. Ofta gjorde jag det med min hund när det var stökigt hemma, det blev på något sätt min friplats. Jag gick ofta och jag gick långt. Bara det faktum att jag var ute och gick innebar att jag fokuserade på andra saker och kunde också tänka igenom vad jag kände och vad jag ville. 

Idag är det på samma sätt, mina promenader och att möta ljuset och vyerna är viktigt och kanske just på grund av detta har jag svårt att tänka mig att bo på en plats där jag inte har kontakt med havet och ljuset. Det kanske är en inbillning men det är lite så det känns. 

Samtidigt så kan ljuset vara krävande eftersom den energin kan ställa krav på att jag ska vara ute och njuta av allt som finns där ute. Jag har svårt att se mig själv sitta inne en hel dag med strålande solsken utanför. Kanske är det en begränsning och något jag skulle behöva pröva. Konsten ligger inte i att sitta inomhus utan att sitta inomhus och känna mig nöjd med att jag gör det.

Hur är det för dig, är du påverkad av ljuset? kanske är det så att du blir oerhört påverkad på ett sätt som gör att du t.o.m kan känna dig lite deprimerad av att det är mörkt eller ljust? Vad tror du att det beror på i så fall?

Kroppen förändras

Även fast mitt inre är den jag kanske är så är det mitt yttre som avgör attraktionen för andra i många avseenden. Om jag är svart eller vit, tjock eller smal, kort eller lång, gammal eller ung, smutsig eller ren, fysiskt handikappad eller i full funktion, fina kläder eller slavsigt klädd, vad det nu är för något. Jag bedöms som djuren gör efter mitt skal och mina fysiska förmågor möjligtvis. 

När vi som jag nu blir äldre så förändras sakta min kropp. Det som var en del av min kraft och min förmåga tappar sakta fart och min råstyrka, min sexuella förmåg, kraft och vad min kropp tål avtar sakta sakta. Det är som en nedräkning har börjat och det blir för mig att acceptera och åka med där jag själv inte har något val. Att förhindra förloppet är troligen inte möjligt och inte heller det jag vill men att sakta ner farten förstår jag att det går genom att ta hand om mig, äta det som är bra för mig, ta hand om min själ, hälsoträna och i övrigt se till att jag förvaltar det jag har på ett bra sätt. Allt behöver underhållas och användas på ett snällt sätt. Om jag gör det har jag gjort vad jag kan. 

Min kropp kommer att åldras och en dag kommer den inte längre att orka bära min själ men fram tills dess är det mitt ansvar att se till att kroppen gör det den ska i förhållande till vad den kan i varje stund.

Jag har länge gillat att vara med äldre för de har haft något jag vill ha mer av, de bär på kunskap och historia. Samtidigt har jag föraktat ålderdomen för den påminner mig om att vi alla ska dö och att vi inte är för evigt. Självklart har det sista handlat om min egen rädsla för att bli gammal och att dö. Jag vet att detta också var något som mina föräldrar talade mycket om på ett negativt sätt och som jag kanske också bär med mig i livet som en värdering.

Nu sitter jag här och min kropp som antar nya former och nya förmågor. Nu är denna kropp en del av mig och formen kommer att sakta förändras. Det är en verklighet och det bästa är att förhålla mig till det jag har, inte det jag hade eller kommer att få utan just till det jag har. Utifrån det sättet att tänka gör jag mina val för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag vet att jag behöver rensa i mina egna fördomar om just detta med kroppen och hur andra tar hand om sig på samma sätt som jag behöver omvärdera mina egna åsikter om mig själv och min kropp. 

Jag tycker att det går gansk bra och att jag sakta omvandlar mina egna värderingar kanske främst om mig själv från ogilla till gillar. Att resan börjar ta slut där den ständiga jakten handlat om att uppnå någon slags ideal samtidigt som jag inte arbetat för det tillräckligt mycket och samtidigt ifrågasätter jag själv varför jag envisas med detta, för vems skull. 

Jag är min kropp i varje stund och det är ok. Den dag jag vill ändra på den på ett naturligt sätt då kan jag göra det om det är viktigt för mig. 

Jag har mina läppar och mina röda kinder, jag har mina smala armar och små händer. Jag har mage och knän som börjar ge efter. Jag har muskler som behöver stretchas mer för varje dag. Jag är tunnhårig som min far och jag kan inte älska som förr. Jag springer inte längre lika fort och långt och saknar kraft att lyfta det jag förr lyfte. Jag har inte samma ork som tidigare och jag börjar höra och se lite sämre. Men fortfarande är det jag och det är ok och jag kan hantera det. Så vad är problemet? Jag är i stort sätt frisk idag och då är det bra. 

Tack för att du bar mig ända hit. 

Hur förhåller du dig till din kropp och att du blir äldre? 

Min kropp min själ

Jag satt för någon vecka sedan och tittade på ett fotografi. Det var en bild av en ung man som seglade. Han såg stilig ut och jag tänkte att han har säkert inga svårigheter med att hitta en partner. Jag vet inte varför jag tänkte just på det men så var det. Bilden hade jag sett tidigare många gånger men innan det senaste tillfället, var det många år sedan. 

Vad var det i bilden jag såg som väckte mina känslor? Jo jag såg någon som såg självsäker och mogen ut. Jag såg någon som hade självrespekt och bra självkänsla. Jag såg någon som verkade trygghet och var trygg i sina kunskap. 

Det jag såg var definitivt inte det jag kände då. Min inre bild var något helt annat fyllt av osäkerhet och brist på fokus. Fyllt av tankar och känslor som inte var i balans. Otrygg i relationen jag hade då och  och allmänt osäker om vad jag ville. Redan då vet jag att jag hade ett jagande i mig och att jag var hemlig. Jag kände mig ensam.

Tänk att det kan vara så stor skillnad på vårt yttre och det som sker i det inre. Den yta vi visar handlar sällan om det som finns inom oss. Alla bär vi på dessa skillnader på ett eller annat sätt. För många kanske den yttre och den inre bilden närmar sig varandra men jag vet att den aldrig kommer att bli den samma. Jag vill i denna stund, när jag sitter här och skriver säga att det finns en tydlig linje mellan mitt inre och mitt yttre och att det kanske i vissa delar alltid ska vara på det sättet. Vi är inte till hundra procent transparenta. Min egen målsättning är att arbeta för att jag så mycket jag någonsin kan spegla mitt inre och att mitt inre också är det som jag vill visa utåt, både för mig själv och för andra. I detta ligger också att sträva efter att ha en balans i mig själv där det saknas en besvärande konflikt mellan mitt yttre och mitt inre och att jag har en bra balans mellan mina tankar, mina känslor och mitt agerande som speglar en för mig bra självkänsla vilket handlar om en trygg person och att den personen är jag.

När jag vilar ögonen på ett fotografi av mig idag ser jag samtidigt en människa som jag inte känner igen, för den mannen jag ser är inte sådan jag känner mig själv. Jag känner mig ung och jag känner mig mindre härjad. Samtidigt är det så livet är i min kropp. Jag har varit med om ett liv och det livet har satt vissa spår i mig. Just det och allt det är jag idag och sakta sakta börjar jag vänja mig vid att jag är jag varje dag både nu och sedan oavsett hur kroppen ser ut och hur mina förmågor än är och förändras. Jag är just nu. 

Det är dags att börja älska allt i mig och se det som en gåva för jag finns faktiskt. Släppa allt förakt och bara släppa in det som är jag just nu. I morgon kan bli en helt annan dag men idag så lever jag och livet är här och nu.

Hur mycket accepterar du att du är den du är både i kropp och själ?

Bortvald skapa kontroll och behov av bekräftelse

När bekräftelsen uteblir och jag blir bortvald. När ingen ser mig och känslan blir att jag inte finns. Då gör det ont. Smärtan kan bli både uppgivenhet och aggressivitet. Jämlikt blir ojämlikt och jag jämför med hur det var innan eller hur andra har det. Jag kommer i ett beroende till någon annan. Det som då händer utanför mig själv tappar jag kontroll på, en kontroll som jag vill återta. Det är bara det att alla kontroll utanför mig själv existerar inte när det gäller andra människors beteenden, tankar och känslor. Det är en illusion och skapar frustration. Frustration som kan leda till olika typer av övergrepp. 

Den enda kontrollen jag ska bry mig om är kontrollen i mig själv att skapa det jag vill oberoende det som finns utanför mig själv. Det är det som är grejen. Kontroll som handlar om att fokusera på det jag vill. Kontroll som blir ett substitut för den kontroll jag saknar utanför mig själv eller för att döva mina inre tankar och känslor kommer däremot enbart att föra mig längre bort från mig själv.

Känslan av att bli bortvald och brist på bekräftelse hemsöker mig varje dag. Det är en inre process som sällan verkar ta slut. Processen har startat av mig själv en gång och den kan inte stoppas av någon annan eller något annat mer än av mig själv. Det är i min inre medvetna eller omedvetna värld allt detta sker. 

Enda sättet att bli befriad från tankarna och känslorna är att just själv bli klar över vad jag själv vill och hur jag själv stakar ut den väg jag vill vandra. Det kan handla om jobb, platser där jag vill vara, människor jag vill vara med, känslor jag vill känna och tankar jag vill ha. Det kan handla om de ska vara styrda av rädsla eller om de ska vara styrda av kärlek. Tankar om beroende eller oberoende. Allt som bidrar med att tala om vad jag som människa vill på denna jord.

För mig var allt detta styrt av intryck från vad som skedde utanför mig själv och mer av vad andra ville än jag ville själv. Mitt ego var smart så jag tänkte i egenskaper av att jag ville något men allt detta var bara som en varg i fårakläder av vad det egentligen var. Allt jag ville var styrt av om det gav mig den yttre bekräftelsen eller inte. Var jag kär var det inte på grund av min kärlek till den andra utan min bekräftelse från den andra, hade jag pekat ut min riktning med vad jag ville handlade det om hur jag på olika sätt skulle bli bekräftad i mina val. Alla uppdrag jag tog och människor jag hjälpte var styrd av hur detta kunde bekräfta mig. Det var inte så jag tänkte, på något sätt men det var så jag styrde mig själv omedvetet i en längtan att få bli synlig och kompensera alla de tillfällen när jag upplevt mig bortvald.

Idag har jag fortfarande gamla beteenden och en mindre släng av allt detta som jag behöver vara uppmärksam på där jag märker att jag triggas av gamla beteendemönster, särskilt i situationer av obalans i mig själv. Men allt är ändå bara skuggan av mitt forna jag, inte som jag trodde jag var utan som jag till slut insåg jag var.

Hur hanterar du att bli bortvald och inte bli bekräftad? Hur har detta påverkat dina val i livet? Vet du vad du vill egentligen och varför?

Idag är en dag

Idag är en dag när jag är nöjd med mig själv.

Idag är en dag när mina besvärliga minnen har lagt sig att vila.

Dig är en dag jag lever i nuet.

Idag är en dag jag inte oroar mig för i morgon.

Idag är en dag jag accepterar det som skett.

Idag är en dag när inget kan få mig att tappa balansen.

Idag är en dag jag bygger mig stark innifrån. 

Idag är en dag där allt som kommer utifrån inte kan få mig att tappa mitt eget grepp och mina mål.

Idag är en dag jag tar hand om bara mig.

Idag är en dag jag lever ut min längtan.

Idag är en dag där jag vet att jag är lika mycket värd som någon annan. 

Idag är en dag där kärleken är min största gåva.

Idag är en dag där jag känner tacksamhet för allt jag har.

Idag är en dag där rädslan sats på paus. 

Idag är en dag som är min dag.

Idag är en dag jag har mina känslor, tankar och handlingar men att jag inte är dessa.

Idag är en dag precis som den är och just den dagen gör mig tacksam för att just jag finns på denna jord. 

Vilken dag är det för dig idag? 

Det dolda förtrycket

Vi lever fortfarande i ett patriarkat där mannen har mer att säga till om och där kvinnan fortfarande har sämre villkor både i arbetslivet och i andra situationer. Allt detta har en lång historisk bakgrund som verkar vara svår att helt bryta även fast mycket är förändrat jämfört med 60 --talet då grupp åtta rörelsen startade. Genusperspektivet har fått en plats den länge saknat. Men fortfarande finns det lång väg att gå tills vi når målet att sluta att uppfatta det kvinnliga könet som det svaga könet.

Men genus handlar inte enbart om kvinnan utan också om mannen och det finns situationer där männen är den utsatta gruppen. Situationer där män inte blir trodda på eller där gamla föreställningar om vad mannen gör, känner, är och tänker som låter sig supportas av människor i nutid. Gamla rollföreställningar som aldrig verkar släppa taget. 

Jag talar om män som blir utsatta i t.ex relationer. Män som inte blir trodda och tagna på allvar om att de blivit våldtagna eller slagna av män eller kvinnor. Om män som lever i förtryck och annan utsatthet. Män som inte självklart kan hävda sina rättigheter i skilsmässa och socialtjänst och domstolar som bibehåller sin grundvärdering att barn ska vara med sina mamma. Bråk mellan makar eller mellan kvinna och man där minsta ord om att mannen misshandlar försätter mannen i ett underläge. Ord som våldtäkt, pedofili och misshandel får samhället att reagera instinktivt med hela sin kontrollapparat till nackdel för oskyldiga mannen. 

Jag vill påstå att allt detta handlar om ett dolt förtryck som försätter mannen i svåra situationer som också kan påverka mannens relation med t.ex.sina barn.

Absolut, när det finns starka skäl och anledning ska samhället och allmänheten reagera. Men min erfarenhet är att det blir som om det är en allmän uppfattning att mannen är en buse. 

När jag arbetade inom socialvården kunde jag se att denna föreställning om mannen rådde och det har vait tydligt i mitt egen liv i olika sammanhang. När jag idag arbetet som volontär med män kan jag se att vi fortfarande lever med samma problemställning. I detta avseenden kan man säga att kvinnorörelsen verkligen lyckats att ändra synen på kvinnan och kvinnans rättigheter, i vissa sammanhang, i andra har lever vi kvar i medeltiden. 

Hur löser man detta då? Jo mycket handlar om att våga tala om det och att våga möta det. Det handlar också om att vi män tillsammans behöver berätta om våra egna erfarenheter och våra egna värderingar. Det handlar om att vi inte behöver acceptera gamla samhällsschabloner och vi behöver inte ens acceptera argument som att vi inte tidigare engagerat oss i våra barn men att vi nu vill. 

Vad har du för värderingar om män? 

Fantasin kan hjälpa mig eller förgöra mig

Tänker vi på något intensivt och fokuserar på detta så kan vi säga att vi attraheras till detta och sannolikheten ökar att det vi attraheras till kommer att bli uppfyllt just på grund av detta. Både verkligen positiva saker som de verkligen negativa sakerna. Känns det logiskt? Så tänker jag och jag kan själv märka hur det som jag fokuserar på blir en attraktion som inte är bra för mig eller som verkligen för mig framåt. 

Jag lyssnade på ett program på radion nyligen, P3 dokumentär som handlade om två väldigt unga bröder, som mördade en kompis. Barn dödar barn. Hela berättelsen byggdes upp på de olika barnens utsatthet som ledde till egen fantiserad verklighet och föreställning som sedan i sin förlängning ledde till ett planerat mord. Hela upplägget byggde på hur vi själva skapar egna världar utifrån våra egna rädslor som från fantasin leder till en fysisk verklighet och aktiva handlingar. Detta gäller oss alla och visar på den kraft projiceringar och attraktion kan göra med oss. Ingen kommer undan. Attraheras jag i mina tankar till att jag inte är smart är det precis så det blir och tvärt om. Tanken har en stor kraft och kan göra fantastiska och också fasansfulla saker allt supportat av vår rädsla eller vår inre positiva kraft, låt oss kalla det senare kärlek. 

När det händer saker i samhället som vi kanske inte själva ser men läser om och det piskas upp en rädsla i detta kan vi bygga upp en fantasivärld och illusion i tron att verkligheten är på det sätt vi fantiserar om. Vi tror på att verkligen är ett samhälle som är i förfall fyllt av våld och fruktansvärd utsatthet. Med denna "fantiserade" verklighet bygger vi sedan upp vår egen värld. När vi enbart lyssnar på vad andra säger, rapporterar och beskriver så får vi enbart någon annans rädsla och egna syften till livs inte faktiskt en sanning.

Denna typ av fantasivärld och indoktrinering finns det överallt. För de som tror att kärlek är det som porrindustrin levererar blir verkligheten ganska skev. För den som tror att en ras, färg eller kön är mer värd än någon annan kommer en dag att inse hur vriden tankarna varit. För den som tror att verkligheten är den fantasi som olika religiösa fanatiska fundamentalister, kommer att bli besviken på samma sätt som allt annat som skapas och beskrivs av andras känslor och upplevelser, inte av dina egna.

Om vi väljer att lyssna på andras rädslor och andras syften mer än våra egna kommer ofta att få ta del av en mer svart och skruvad värld en den faktiska värld som finns runt omkring oss. Vi väljer då att ta mer intryck av andra än oss själva och det finns en risk att det sällan blir det kärleksfulla som kommer att styra oss utan sådant som kan bekräfta vår egen outtalade rädsla.

Jag har i omgångar attraherats av bekräftelse och det har lett mig fel, fruktansvärt fel. Jag har attraheras av sådant som skulle ge mig kickar och det har i omgångar gjort mig allt annat än framgångsrik. Mina fantasier fick mig in på spår som som enbart innebar att jag svärtade ner mitt eget varumärke. Det handlade verkligen om fantasier frammanade av andras sätt att bekräfta mig som jag också kickade igång på. Jag levde i omgångar helt inne i min egen bubbla.

Hur kan fantasin för dig leda dig rätt eller fel? Har du situationer som du själv kommer ihåg och kan beskriva där din känsla blev mer styrande en balansen mellan dina känslor och dina tankar?