Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

lördag 4 november 2017

Du lämnade ett tomrum

Du fanns där för alltid, trodde jag. Du hade dina idéer och dina åsikter jag hade mina. När du blev äldre blev du mer förstående och inte så ältande. Du visste vad jag tyckte om det. I botten var du en snäll go människa som jag länge märkt hade många tankar och känslor som liknade mina. Du kände mycket och tänkte desto mer. Jag märkte tidigt att behovet av bekräftelse var lika stort för dig som för mig.  

Nu finns du inte mer det är ett år sedan nu du försvann. Du stannade kvar på denna jord väldigt länge och du har varit med om mycket under dina 95 år. Jag vet att du hade en besvärlig barndom och att du låg inne 5 år som militär vid norska gränsen under kriget. Du var förbannad på din far för att han inte var snäll mot din mamma. Du var ungkarl till att du fyllde 55 år och fick inga egna barn.

Det var något med dig som jag först inte såg. Mitt första intryck var mer att du alltid hade zinkpasta på din ena mungipa och luktade piprök. Du hade dina åsikter och du talade gärna om dem. Du var moderat men slog tidigt om och jag tror du var mer socialdemokrat eller liknande i slutet.

Ja det var något jag drogs till och det var något jag kände attraherade. Du hade något och det tog mig tid innan jag såg det. 

Du var lik mig och desto mer jag öppnade ögonen för det desto tydligare blev det. Både det jag attraherades av och det jag inte gillade vad spegelbilderna av mig själv i dig. Kanske var det just därför du alltid varit viktigt för mig förutom att du var en länk till min mamma som dog alldeles för tidigt. 

Jag tänker på dig denna dag på samma gång som jag tänker på min mamma, min pappa och andra som avlidit alldeles för tidigt, idag när jag tänder ett ljus på kyrkogården i minneslunden. 

Ni är en del av mig och jag är en del av er. Jag börjar förstå detta mer och mer hur vi hör ihop och många delar av er har jag i mig. Det lär mig att förstå. Det lär mig att se. Det lär mig att lära mig mer om mig själv. 

Vem tänker du på denna helg? 

Idag är jag tacksam för att jag sakta kan öppna mina egna ögon för att se det jag behöver se. 

Du lämnade ett tomrum men fick mig att öppna mig för något nytt. 


måndag 30 oktober 2017

Min kropp, min själ, mitt jag

Min kropp är min kropp. Jag äger den. Jag äger den och det är jag själv som tar ansvar för den. Jag äger den och det är jag som bestämmer över den. Jag äger den och bestämmer vem som får inkräkta på den. Jag äger den och älskar den. Min kropp är min kropp och jag är stolt att denna kropp är just min kropp.

Men det finns stunder när jag inte väljer att älska min kropp. Stunder då jag inte älskar mig själv och stunder när jag, om inte hatar så ogillar mig själv. När jag äter så som jag ska. När jag inte respekterar mig själv. När jag söker kaos istället för balans. När jag jagar efter den bekräftelse jag tror jag saknar. Situationer som träffar känslan av brist i min egen självkänsla. I situationer jag inte känner stolthet inför.

Men ändå är det just det jag gör. Jag skapar en konflikt mellan hur jag tänker och hur jag känner omkring mig själv som leder mig bort från mig själv och hur jag egentligen vill behandla och respektera mig själv. 

För det handlar inte enbart om min kropp utan det handlar om mig själv, min själ och hur jag ibland brister i respekten till mig själv. Jag brister i att göra det som skyddar mitt eget jag. Jag brister i att balanser så att jag inte tar skamgrepp på mig själv grundat på min egen skam och skuld. Jag tror jag har vissa värderingar men låter dessa dölja andra mer djupgående värderingar byggd på känslan som jag fick som barn. Jag lärde mig att jag inte var ok, dög och kunde. Jag lärde mig att bekräfta genom att skända och utsätta. Jag lärde mig genom att inte respektera främst mig själv. Jag tog risker och var oförsiktig. Jag slarvade och var bordus, mot mig själv.

Där stod jag och skapade mitt eget kaos i viljan att både skydda och förgöra. Den min egen inre aktuella konflikt. Ur detta skapades jag och i detta fortsätter jag skapa mig själv. Skapar förutsättningar för att bevara min upplärda syn på mig själv istället för att byta till en ny mer respektfull väg. 

Det handlar om mitt varumärke både hur jag visar det för andra men även hur jag visar det för mig själv. 

Jag vet hur jag många många gånger smutsat ner mitt varumärke som på ett sätt kan uppfattas som en medveten handling.

Allt detta är jag och ur allt detta föds, allt eftersom mitt nya jag.

Det svåra är inte att det skett det svåra är mer att förlåta mig själv att det skett. 

Jag är tacksam över att jag ser vad som hänt och uppmärksam på vad jag kan göra för att läka.

Min kropp, min själ och mitt jag allt hänger ihop. 

torsdag 19 oktober 2017

Ett inlägg i en debatt som handlar om #metoo



en fortsättning på en tråd jag skrivit under dagen som handlar om #metoo
………………….

Första steget för att hitta den andra i en diskussion som handlar om kvinnan vs mannen handlar om att våga lyssna inte avfärda. Vi lyssnar och vi försöker förstå. Vi ställer frågor så att vi verkligen förstår för vi är intresserade av att få veta. Om det finns ett öppet klimat från båda sidor så är troligen sannolikheten stor att vi har möjlighet att lära oss lite mer av den andra. Gör vi det motsatta och enbart lyssnar på våra egna argument och vår egen tro och vår egen uppfattning kommer vi tillsammans inte att nå en högre nivå. Detta gäller oss alla oavsett vem eller vad vi representerar. På samma sätt är det i denna diskussion som vi för här omkring grunden för kampanjen #Metoo. Det handlar inte om att döda den andras argument med slagkraftiga uttalanden och dräpande kommentarer utan det handlar om att förstå. Om det är en öppen dialog vi önskar mellan könen är det också så vi var och en behöver agera. Vi bjuder båda in till samtalet med en grundsyn att båda har vettiga argument.

Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få veta och vi kommer att skapa grupperingar och motsättningar istället för att verka mot samma mål. För väljer vi ett hårt klimat blir det lite så som männen också gärna anklagas för att göra och vara;  arroganta, översittare och kör med härskarfasoner. Dessa beteenden är sällan kanske aldrig enbart givet mannen.
Nu åter till frågan hur förändring kan skapas när det gäller värderingar och sätt att vara som människa oavsett om vi använder begrepp som humanism eller feminist eller vad det än är som är målet. Är det ett strukturellt problem och i så fall vad ska först förändras för att förändringen ska ske hos individen. Om det en kombination av ett strukturellt problem och ett individuellt problem vem ska startar processen. Om det också är ett individuellt problem är det då enbart en part som ska förändras men inte den andra och vems ansvar är det i så fall, den som uttryckligen agerar eller den som i tystnad agerar? Övergrepp, sexuella trakasserier vad det än är av detta slag så självklart är det no no. Den som agerar på detta sätt har fullt ansvar.

Min poäng är mer vem ska starta. Någon annan eller jag själv. Om min tro är någon annan lär troligen inget hända och händer det något kan det vara så att förändringarna sker på ett sätt som inte blir mer än att någon annan ska tala om vad någon ska göra vilket ofta är svårt, se hur vi försöker med våra egna barn, de gör som vi gör sällan som vi säger vilket ibland kan vara allt för tufft att se.

Ett litet experiment.

Låt oss för en stund ta bort allt som handlar om sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och män för den delen i en relation. Låt oss ej se förövaren eller offret. Låt oss ta bort kvinnan helt bara för en stund. Låt oss bara sen en man och en man. 
Mannen och mannen har en kärleksrelation. Var och en har sina karaktärsdrag. Var och en vet med sig att vissa värderingar är lite knäppa och vissa handlingar tokiga eller rentav dumma. En av dem kan bättre uttrycka känslor den andra kanske är mer praktiskt lagd och starkare. En lite mer hetsig och burdus den andra lite för tillåtande och undanhållande. Den ena killen gillar den andra killens burdusa och lite grovt manliga sätt den andra har det svårt i diskussioner och hittar sällan ord på det han känner. Den enas sätt är mer kraftfullt på gränsen till våldsamt medan den andras mer undergivet och låst. Båda spelar olika spel och roller. En del invanda sedans barnsben en del andra utvecklade som vuxen. Det finns saker i relationen som gör den icke balanserad.
Båda inser att relationen är svår, den ena mer än den andra. Vem har största ansvaret att förbättra relationen?

Den burdusa mannen eller den mer undergivna mannen? 

Det är mer lätt att fatta tycke för den som är undergiven. Det är som vi gärna vill försvara den som är i underläge medan den som har ett burdust sätt får sansa sig och förändra sig. 
I en relation vilken den än egentligen är känns det rimligt att båda har eget ansvar för sitt eget sätt att vara och både två när det gäller att var mot den andra och mot sig själv. Samtidigt har båda var och en ansvar för relationen fritt från detta. Låter detta rimligt? Om inte hur ser ni på detta och vilken ordning borde det i så fall vara?

Om vi känner oss överens om att det är bådas ansvar och att var och en har en del som den själv behöver ta tag i så visst ökar förutsättningarna att de tillsammans också kan få en relation som kan ha förutsättningar att fungera bättre. Var och en behöver ta sitt lilla steg för att hitta en gemensam väg, inte bara den ena eller den andra. Värderingar, förhållningssätt och en större ödmjukhet både i relationen med den andra men också med sig själv.

När det gäller en kvinna och en man och när det gäller att en kvinna inte ska behöva känna sig hotad i någon situation ställer det en massa krav både på mannen och på kvinnan. Mannen att sluta men handlingarna men också söka finna andra sätt att tänka, känna och agera. Männen behöver se över sina egna värderingar och sina egen syn på kvinnan. Männen behöver reflektera och hitta ett nytt jag där mannen slipper att agera på sina rädsla rutinmässigt på ett kanske manligt sätt vad det nu är. Mannen behöver göra ett eget arbete och detta arbete börjar med mig eftersom jag är man och representerar manligheten och vad jag kan göra som smittar av sig på mina barn min sambo och mina arbetskamrater. Hur jag är förändrar också min omgivning. På samma sätt är det rimligt att även kvinnan gör, ser över sin rollkaraktär och se över sitt sätt, sina värderingar, sina känslor, tankar och handlingar. Vad kvinnan gör kommer att smitta av sig på andra, hennes barn, hennes man, vänner  och arbetskamrater. Var och en har ett eget arbete att göra om vi tillsammans ska kunna skapa en bättre värld där vi bättre förstår och är i bättre harmoni med oss själva och i relation med andra.
Jag tar mitt steg och du får ta ditt eget steg. Mina hundra procent och dina hundra procent men våra varsina 50 procent i relationen vilken den än är vi har.

Det blev ett blogginlägg istället för en kommentar på facebook i en tråd jag varit lite aktiv i.
Min förhoppning är inte att förbättra världen idag men ge mig själv lite bättre perspektiv i vad jag tänker och tycker och hur jag själv vill agera. Alla har vi svarta sidor och jag gör vad jag kan för att bleka den sidan i mig lite mer åt grått för att kanske i vissa delar rent av se att de glänser i vitt.

Tack!

söndag 15 oktober 2017

Saknad en längtan som kan låsa oss för evigt

Pojkar som aldrig blivit sedda av sin pappor eller känner att de inte fått kärlek av sin mamma. Flickor som inte blivit bekräftade av sin pappa eller hittat en bra relation med sin mamma. Pojkar som fortsätter jagar bekräftelse och försöker bli sedd resten av sitt liv. Flickor som söker sin pappas kärlek i alla killar de söker. Mammor och pappor som är saknade och som vi för evigt göra upp med på ett eller annat sätt. 

Men det kan även vara pojkar och flickor som tidigt och plötsligt mött det gränslösa, oförklarliga och hemska och inte riktigt därefter repat sig.

Vi söker det vi inte fått eller ständigt saknat antingen kärleken som vi aldrig mött eller frågor som vi aldrig fått svar på. 

Längtan efter något som troligen aldrig kommer att infrias. Längtan efter något som håller oss fast i ett grepp hårt och nästan omöjligt att ta sig ur. 

Men vem håller oss egentligen fast?

Det vi upplevt har vi upplevt och det vi direkt utsatts för har vi utsatts för där av inget tvivel. Men sedan då? Troligen hör allt detta till historien även det som kan ha hänt i går. 

Vi väljer sedan som vuxna att plåga oss med minnen av det som aldrig infriades eller den utsatthet vi då kände. En plåga som kanske är mycket mer värre eller i alla fall lika stor som det som hänt. Vi ägnar resten av vårt liv att skapa kaos och misslyckanden eller tar till oss tydliga karaktärsdrag som blir vår egen plåga. 

Som vuxna har vi alltid ett val. Vi kan förlåta både oss själva oss andra och vi kan be om ursäkt för det vi själva gjort. Vi har alltid möjlighet att göra ett nytt val. Ett av dessa val kan vara att sluta välja att fortsätta plåga oss själva. 

Nej det handlar inte om att glömma eller att förringa utan det handlar om att skapa den energi och de förutsättningar som behövs för att vi själva ska ha ett bra liv. Det handlar om att våga acceptera att det som skett eller inte skett faktiskt har skett och just detta kan vi inte göra något åt. Det tillhör vår historia och enbart det. 

Vad livet sedan därefter blir, när historien än skedde, handlar om att hitta ett sätt att förhålla mig till det som skett. Jag glömde betala parkeringsavgiften och fick därför en böter. Allt detta har skett och jag kan inte på ett ärligt sätt förändra den historien däremot kan jag acceptera vad som skett och betala bötern just för att få ur känslan i min kropp. Jag betalar alltid en böter så snabbt jag någonsin kan för sedan är den glömd och hanterad. Och nej jag menar inte att saken är att jämföra med vårt personliga lidande men jag menar att hur vi väljer att acceptera det som ändå skett underlättar hur vi förhåller oss till detta under resten av vårt liv. 

Kanske kan vi till och med bli tacksamma över sådant som hänt i vår historia eftersom det i slutet ändå berikat vårt liv med erfarenheter och behovet av att hantera våra tankar och känslor för att skapa en större balans i oss själva. Vi är den vi är av en anledning och det är summan av våra erfarenheter som gör oss till den vi är idag. Summan av händelser och summan av reflektioner.

Jag har själv en stor börda som jag burit på under mitt liv, uppdelad i olika småbördor. En del har jag lyckats befria mig ifrån en del jobbar jag på att frigöra. Jag inser att så länge jag låter mina tankar och känslor upptas av saker jag gjort eller saker andra gjort kommer detta att störa mitt fokus och möjligheter att hela mitt eget liv. 

Det kommer ingen upprättelse och det kommer inga förklaringar. Det kommer inga ursäkter och svar på mina frågor. Hur mycket jag än önskar kommer det aldrig att infinna sig något så som jag vill ha det för jag kommer aldrig att bli nöjd. 

Lika bra att ta tag i det själv. 

Hur vill du skapa ditt liv från och med nu?

Idag är en dag jag inser att om det ska bli något gjort behöver jag själv ta i det.

söndag 1 oktober 2017

En sak är säkert- inget kommer att hända

Detta är exempel på saker många av oss söker på olika sätt och som kan göra oss besatta:

- bli älskad
- bli förlåten 
- slippa skuld
- slippa skam
- behovet av hämnd 
- få en ursäkt 
- få en förklaring 

Vi har en ide' om vad som behövs för att vi ska må bra, komma ur vår sorg eller bli glada och nöjda igen. Vi har idéer om upprättelse och att få det där som ska göra att vi kan börja leva igen. 

Bara vi får det vi så bestämt känner att vi behöver, då, då blir allt bra igen. Då ska allt vända och vi ska hitta det liv som vi så länge gått och väntat på.

Problemet är, problemet är att detta något aldrig kommer att hända. Det vi är besatta av kommer aldrig att hända. Vi kommer aldrig att få den upprättelsen vi tror att vi behöver så att vi blir nöjda. Vi kommer aldrig att bli nöjda. Är det inte det ena så är det det andra som krävs för att vi ska vända och förändra vårt liv. Vi kommer aldrig att bli nöjda så länge vi tänker med gamla tankar.

Länge har vi byggt upp vårt liv på just saknaden av våra föräldrars kärlek, upprättelsen i övergreppet och kränkningen, förklaringar och önskan om att få en ursäkt. Vi har byggt upp vårt liv på en rädsla som inte bara så där kan förändras. Hur skulle det bli om vi helt plötsligt fick det som vi så länge begärt och önskat? Skulle vi bara så där byta fot och allt skulle bli bra igen? 

Det är så lätt att bygga upp sitt eget liv på ursäkter och krav som någon annan ska göra. Det är så lätt att göra sig själv till ett offer för då behöver vi inte jag själv ta ansvar. Då är det någon annan som ska göra jobbet, inte jag. Det går till och med att bygga upp hela sitt liv på detta sätt att tänka. Det är någon annans fel. 

Inget, absolut inget kommer att hända. Inget kommer att hända förrän den dag jag väljer att ta hem alla mina önskningar och all min besatthet. Inget kommer att hända förrän jag börjar ta mitt eget ansvar över mitt eget liv och hitta den väg och det liv jag själv vill leva. Ingen kommer att göra det åt mig. Ingen mer än jag själv. Jag behöver byta mitt gamla tänk till ett nytt tänk. 

När vi kommit så långt och börjat fatta detta så är vi på väg. Då har vi hittat vår egen väg fram.

Du kan fortsätta att kräva att någon annan ska göra något så att du kan börja leva ditt liv. Jag är rädd för och väldigt övertygad om att inget kommer att hända mer än att du hjälper dig själv att cementera dig dig själv djupare i det du vill ifrån. 

Sitter du fast? Känner du igen dig? 

Idag är en dag jag inser att jag behöver ta hand om allt skit jag själv bär på. 

söndag 24 september 2017

Jag är

Jag skulle vilja vara. Jag har varit. Jag ville vara. Jag hoppades att jag skulle ha varit. Jag hoppas vara. 

Det handlar om oss själv. Det handlar om mig. Min historia och min framtid. Om förhoppningar och sorg. Om besvikelser och skuld. Om skam och vanära. Om lust och olust. Om känslan av makt eller att vara ett offer. Om utsatthet och kränkning.

Det handlar ofta om då eller sedan men sällan här och nu att jag är.

Frågan är därmed mer vad är jag just nu. Vad är jag? Är jag lycklig? Gör jag det jag vill? Älskar jag den jag är just nu? Är jag fin? Är jag klok? Är jag fokuserad? Är jag vacker och mysig? Är jag smart och intelligent? Är jag påhittig? Är jag dum? Är jag stressad och irriterad? Är jag klarsynt eller inskränkt? Är jag fundersam och eftertänksam? Är jag reflekterande? Är jag ilsken eller snäll? Är jag en person som kan skada andra men också skydda? Är jag snål eller givmild? Är jag hjälpsam eller utnyttjande? Är jag rätt eller fel? Är jag omvårdnaden eller självisk? Är jag glömsk eller en som lommar ihåg? Är jag känslosam eller en som inte har kontakt med mina känslor? Är jag i balans eller obalans? Är kag närvarande eller frånvarande? 

Är jag och i så fall vad just nu i denna stund? Inte vad jag var och inte vad jag skulle önska jag är utan just precis nu? 

Vi är genom att göra och vi är genom att tänka och känna. Detta betyder att om vi ändrar vad vi gör kommer det att påverka vad vi känner vilket betyder att vi är på ett nytt sätt. 

Så vad jag är, är just det jag är just nu. 

Vad är du just nu? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för den jag är just i denna stund oavsett om det känns bra eller mindre bra. Jag är av en anledning och der är viktiga signaler till mig. 

fredag 22 september 2017

Mellanrummen

Det är inte då, när jag bestämt mig som oron är som störst. Det är inte då, när jag står inför fullbordat faktum som ett resultat av ett beslut. Det är inte då, när jag har en strategi för att nå mitt beslut. 

Det är när jag står mellan två lägen och saknar både strategi och beslut min oro och min tvekan är som störst. 

Rädslorna som kommer över mig. De olika valen som jag väger för och emot. Hoppet om att kanske ska situationen förändras av sig själv. Hoppet om att slippa besluta. Strategier där jag försöker ha kakan men ändå ha möjligheten att äta upp den. Tron att det finns ett rätt tillfälle någon gång men inte just nu. Oviljan att såra någon som egentligen redan blivit sårad för länge sedan. Oron över det faktum att jag inte är bättre än de som föraktat och sårat mig.

När jag forfarande saknar ett ärligt och uppriktigt beslut som kommer att leda till handling. Då är jag som mest svag och min oro är som starkast. När jag tror jag försöker att slippa möta konsekvenserna av ett beslut som egentligen redan är fattat i mina tidigare handlingar. 

Rädslan som finns inne i mig har funnits där oerhört länge. Rädslan av att bli övergiven och lämnad. Rädslan av att bli ensam och saknaden efter bekräftelse. Rädslan styr mig ovh för mig i riktningar som överraskar mig men som samtidigt känns bekanta.

Kaoset skapas i mitt mellanrum precis på samma sätt sim fet troligen gjorde för min mamma och min pappa. De befann sig i ett mellanrum hela sina liv. Var och en på sitt sätt. 

Jag ärvde detta mellanrum och förvaltade det länge. Mycket länge. 

Idag är mina mellanrum både kortare och mindre plågsamma. Idag gör jag nya val. Fortfarande kan jag se att när mellanrummen blir för långa börjar jag samtidigt känna smaken av dess effekter.  Lögnen, hemligheterna, tvivlen och hur jag väljer att försöka säkra i tron att jah kan ha kontroll.

Besväras du av mellanrummen i ditt liv?  

Idag är en dag jag känner tacksamhet över att mellanrummen blir förre och mindre. 

söndag 17 september 2017

När vi äger situationen är all oro borta

Allt, precis allt tufft som hänt eller sådant som vi oroar oss om i framtiden har en och samma grund. 

Problemet är att vi upplever att vi inte äger situationen.

Den dagen eller under den period det hände tappade vi kontrollen och började ifrågasätta oss själva. Helt plötsligt blir det självklara inte självklart längre. Vi börjar vänja oss vid att det finns något annat än bara kärlek.  

Då förlorade vi en del av vår egen självrespekt, då när vi tappade all kontroll. 

Resten av livet har allt handla om att försöka återfå den kontroll vi tappat. Återfå en del av oss själva och den självrespekt vi inte längre känner att vi äger.

Vi kämpar och kämpar för att få åtminstone lite kontroll för att slippa känna det vi egentligen känner. Skammen. Skulden. Utsattheten. Självföraktet. 

Helvete, om jag bara för en dag kunde känna kärlek till mig själv. Helvete om jag bara för en dag kunde få bara lite kontroll. 

Jag har dövat på mitt sätt jag vet att du har dövat på ditt sätt. Vi dövar men det löser inget mer än att vi känner ännu mer efteråt. 

Ångesten. 

Ensamheten. 

Utsattheten.

Skammen. 

Skulden. 

Det blir som ett ältande och det är precis så det är. Det är ett ältande därför att vi saknar helt kontroll över den situation vi tycker att vi befinner oss i. 

Men så en dag kom det något ivägen som fick mig att haja till. Jag hade sett och hört det bra länge men först denna gång började jag att förstå. 

Länge länge har jag blivit uppmanad att släppa taget. Herre Gud släppa taget, det är ju kontroll jag vill ha inte något som är totalt okontrollerat. 

Skillnaden denna gång var att jag släppte kontrollen på det jag trodde att jag skulle kontrollera och fick kontroll på det jag kan kontrollera. 

Så det handlade om att släppa taget om det som jag länge vägrat att släppa taget från.

Från den dagen ser jag allt, precis allt på ett helt annat sätt. Jag ser mig och jag ser situationen. Jag kan känna sorg, ledsenhet, ilska och kärlek men jag lär mig att se de jag kan kontrollera och det jag inte kan kontrollera. 

När jag hittar det jag kan kontrollera blir allt lugnt. 

Då, då återfår jag det jag en gång tappade. 

Känner du igen dig? 

Idag är en dag jag känner hur viktigt det är att äga det som är mitt men inget annat.

lördag 16 september 2017

Livslögnen håller mig kvar

Jag har en bild av mig själv om hur jag ser ut som säkert är lika gammal som när jag var tonåring eller åtminstone när jag var 30 år. Jag kan tänka mig att den bilden successivt justeras allt efter som åren går.  

Men när jag kommer till frisören, går på toaletten eller kommmer till en annan plats där det finns en spegel blir jag varje gång förvånad över hur jag ser ut, egentligen. Bilden överensstämmer inte med min egen inre bild av mig själv. 

På samma sätt är det ibland med andra saker som gäller mig. 

Jag lever ibland på olika sätt med inre lögner gällande mig själv. Lögner som för mig i olika riktningar. En del lögner känns trivsamma att ha en del andra skulle jag kunna tänka mig att vara utan. 

Jag tror en massa och jag friserar mina egna sanningar/ lögner för att det ska passa mig i stunden. Jag tror att jag är smalare än vad jag är. Jag tror att jag är öppen och rak. Jag har föreställningar om att jag är enkel att ha att göra med och att jag är en reko kille. Jag tror att jag är smart. Jag har en massa goda uppfattningar om mig själv så som jag gärna vill att andra ska se mig.

På samma gång far min tankar i helt motsatta riktningar. Jag tycker att jag inget kan och känner mig ganska osmart. Jag tycker jag är ful och har sidor som jag verkligen har svårt att ha överseende med. 

I båda riktningar skjuter mina lögner och och många av dessa handlar om något som är dåligt. Som jag känner mig så tänker jag i stunden.

Allt blir ett falsarie konstruerat för att spegla mina egna känslor och för att få mig att tro; "- Du fattar väl att det inte är något märkvärdigt med dig!?"

En del livslögner sätter sig väldigt djupt inne i mig och har en tendens att aldrig vilja lämna mig.

Låt mig räkna upp några:
- När ska de komma på mig att jag inget kan? 
- Jag tror att jag är bättre än andra.
- Vilken tur att de inte ser vem jag egentligen är.  
- Mina föräldrar var inga bra föräldrar. 
- Tänk om det kunde ha varit på ett annat sätt, så mycket bättre det då hade varit. 

Mina livslögner har bara ett syfte och det är att hålla mig kvar i där jag är och se till att jag inte förändras. 

Först när jag vågar ifrågasätta mina egna lögner och göra på ett annat sätt börjar jag att befria mig från mina bojor. 

Jag är en kärleksfull människa som gör så gott jag kan och det är tillräckligt bra i stunden. 

När jag vågar att se mig själv på detta sätt tar jag ett steg från hur jag varit van att se mig själv. Jag våga bryta gamla mönster genom att tänka, säga och känna på ett annat sätt. Jag äger mina tankar och jag äger mina känslor därför äger jag mina handlingar. 

Vilka livslögner går du och bär på? 

Idag är en dag kag känner mig tacksam att jag är en kärleksfull människa som alltid gör så gott kag kan. 

söndag 10 september 2017

När jag inte ser mig själva förlorar jag mig själva

Jag har alltid ett val och jag gör val. Jag väljer bort mig själv eller väljer mig själv. Jag väljer att göra sådant som är bra för mig eller sådant som jag tror är bra för mig men som blir dess motsats. 

Jag väljer att se min egen del i allt som sker eller enbart fokusera på vad andra gör. När jag väljer att enbart se vad andra gör har jag också tappat kontakten med mig själv. Mitt inre jag. 

Vi gör inte alltid rätt. I själva verket kan man säga att det är svårt att alltid göra saker rätt, kanske är det rent av fantastiskt när vi gör saker rätt. Ändå är vi bestämda över att det vi gör är mer rätt än det någon annan gör, särskilt i situationer vi känner oss kränkta, överkörda, utsatta eller där vi på något annat sätt fått uppleva rädsla.

När vi sitter fast i våra egna föreställningar om vad som är rätt och fel har vi valt att inte vara öppna och se om det är något vi själva behöver förändra. Vi har valt att leva kvar i våra egna föreställningar. Detta betyder också att vi själva valt att sitta fast.

Jag behöver varje dag granska mina beslut och handlingar särskilt när det inte går som jag själv vill och önskar. Jag har alltid en del i det som sker eller hur jag hanterar konsekvenserna av det som sker. 

Sitter du fast i situationer du har svårt för att ta dig ur? 

Idag är en dag är tacksam för att jag som oftast hittar min del i det som sker. 

måndag 4 september 2017

Lyckliga är något vi alla är- om vi väljer att vara det

Vad är? Är lycka en ny bil eller en bostad att bo i? Är lycka mat för dagen eller den där fina Prada väskan? Är lycka någon att leva med och att inte bli sjuk? 

Kanske inte.

För är det så kan ingen vara lycklig om man är sjuk, fattig, hungrig och inte har någonstans att bo. 

Kanske är lycka något helt annat och något som vi alltid har och skulle kunna känna men att vi inte har en aning om det. 

Lyckan är. Så är det. Lyckan är det som pågår just nu och det vi har omkring oss. Lyckan är hur vi väljer att se det som är och pågår just nu. Lyckan är att vara tacksam för det som finns inte det jag saknar. Så åter igen är det hur vi väljer att tänka som påverkar hur vi ska känna. Väljer jag att acceptera det jag har i denna stund jag lever här och nu som något jag är tacksam för så är jag lycklig.

Jag är tacksam för att jag kan åka till jobbet och att det finns en tunnelbana som jag har råd med som tar mig dit jag vill. Jag är tacksam för att det regnar och är lite svalare så att jag kan prova min dina jacka som jag köpte på rean ock som kag hade råd med.

Ja ni fattar.

Jag brukar i mina samtalsgruppen fråga, när vi går igenom hur läger är och om hur känslan är just precis nu i denna stund. Oftast när vi tvingas att svara vad känslan är precis i stunden så brukar det var ganska bra till att det är väldigt bra. Få tycker att det är dåligt och katastrof. Men hade jag frågat allmänt hur det är hade de sagt att det inte är riktigt bra eller rent av att det är ganska dåligt. Vi väljer gärna att adderar både oro om framtiden och bekymmer med vår historia i dessa lägen och glömmer att riktigt känna efter hur det är just nu. Ibland kan vi till och med ha svårt för att erkänna att det är bra för att känslan är ovan och andra kanske då inte förstår att vissa saker är mindre bra eller katastrof. Vi vänjer oss vid att ha det dåligt vilket betyder att vi också kan vänja oss vid att ha det bra.

Så om vi kan just här och nu tänker efter hur det känns så är det, om vi väljer, ganska bra. 

Jag behöver skapa mitt tänk på ett sätt så att kag känner mig lycklig. Tacksamhet för att leva kanske är en ynnest för den som är sjuk. För den blinde för att han kan höra och den stumme för att han kan se. 

Väljer jag däremot och formulera det som att jag skulle vilja kunna tala och jag skulle vilja kunna se blir jag ett offer eftersom det aldrig kommer att kunna hända. Samma människor men med två olika sätt att se på tillvaron. Både den blinde och den stumme kanske skulle önskar att de var fullt friska men detta försätter personerna i en omöjlig situation och skapar bara olycka.

Jag är lycklig för jag väljer att vara det.

Hur lycklig är du?

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag kan förstår att det är skillnad på att göra mig lycklig och att göra mig olycklig.

söndag 27 augusti 2017

Utifrån in

Såg en video i går som var en inspelad aktivitet som jag var med i. Det blev åter igen uppenbart för mig hur mycket jag låter och att jag fyller upp tomrum och tystnad. Jag hörde min röst och inget mer. Vad upplevde jag om jag var så upptagen av att tala. 

Ibland behöver vi få distans till oss själva för att se vilka uttryck vi har och var vi lägger vår energi. Vi behöver ställa oss utanför oss själva och betrakta vad det är som sker och observera. Vi behöver reflektera över oss själva för att få en chans att se vår egen del i allt som sker och förändra det vi ogillar hos oss själva. 

När vi reflekterar över oss själva öppnas våra ögon. Ofta behöver vi även berätta detta för andra för att verkligen själva förstå och ta in det vi reflekterar över. 

Vi kan kalla det en ständigt pågående utvärdering och kvalitetssäkring av oss själva. 

Vad gör du för att ha koll på dig själv? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag får lära mig mer av mig själv. 

fredag 25 augusti 2017

Jag är en ganska lokal företeelse

Jag tror att det som finns inne i mig i vad jag känner, tänker och gör borde även intressera andra. 

Jag tänker en massa och ägnar tid att i tid och otid förmedla mina upplevelser och mina tankar till andra. Dessutom förväntar jag mig att de ska vara intresserade och lyssna och gärna tycka precis som jag. Jag känner en massa och har någon slags förväntan att andra ska sympatikänna som jag, i alla fall förstå att jag kan känna som jag känner och i vissa stunder känna empati.

I stunder när det känns tung eller jag har det svårt med mig själv eller någon annan vill jag gärna att de ska bry sig, se mig och fråga hur jag har det. I stunder vill jag till och med att de riktigt mycket ska känna min djupa smärta. 

Men det är inte så många som förstår, hör eller ser. Det är inte så många kanske inga som har varken möjlighet, tid eller lust för att engagera sig i just mig. För den delen är det inte heller så lätt att veta hur just jag vill ha det eftersom jag kanske aldrig eller mycket sällan sagt vad jag önskar. 

Kan de inte bara känna och se mig. 

....

Men egentligen.

Men egentligen är det kanske inte så konstigt. 

Jag är ju bara en ytterst lokal företeelse på denna jord. Ytterst lokal som ett mycket lokalt regn. Andra har sina lokala regn jag har mina. Alla de processer och all den historia som jag bär på som präglat mig är mycket, mycket lokal. Inte ens min syster känner och tänker som jag och då har vi ändå levt ihop under minst 15 år i samma familj och med samma föräldrar.

Så kanske är det inte så konstigt att jag och du är väldigt mycket lokala och att det därför är väldigt svårt, kanske omöjligt att förstå en annan människa eftersom vi inte finns i den andra människans kropp och hjärna.

Mina referenser, mina minnen, mina sammanhang, mina rädslor och mitt mod. Allt det där är mitt och just bara mitt. Visst kan jag dela skärvor av det som finns inne i mig men det kommer ändå bara att vara en bråkdel av det som verkligen finns där. För jag är en ganska lokal företeelse.

Egentligen förstår jag att det inte är så lätt för andra att förstå, engagera sig och vara en del av mig för de andra är en del av sig och även de en ganska lokal företeelse som i sin tur har liknande tankar som jag om just detta men utifrån sitt eget perspektiv.

Vilka tankar och känslor har du om dig själv och vad du önskar att andra ska göra mot dig?

Idag är en dag jag känner tacksam över att jag kan se mig själv i ett större sammanhang.

 

söndag 20 augusti 2017

Extrem- jag är extrem

Om vi upptäcker att vi själva är extrema på något sätt kan det vara bra att börja titta efter vad det är vi går och bär på. Det kan vara så att vi går och bär på något som vi behöver kompensera på ett eller annat sätt. Alla strävar vi efter någon slags jämnvikt och balans och det vi går och bär på skapar ofta ett distorsion som behöver balanseras.

Det kan handla om en självkänsla som skevar, mindervärdeskomplex eller kanske händelser som hänt under barnåren. Rädslor som fått oss att stänga av och skapat beteenden som har någon slags källa. 

För min del var det brist på självkänsla och bekräftelse som lärde mig att hitta andra sätt att tillfredställa det jag kände att jag inte dög till själv och inte själv klarade av att bekräfta. Jag skapade egna bekräftelser i avsaknad av de bekräftelser jag tyckte att jag saknade som liten. Jag har alltid varit extrem på olika sätt samtidigt som jag till en början var en blyg pojke. Men jag har tagit risker och jag har satt igång saker jag kanske inte förståndsmässigt borde. Det har i min egen innre rädsla funnit någon slags orädsla som ändå givit mig modet. Främst kom detta under mina senara tonår. Men det moder och den viljan har också lett in mig på villospår. Allt i min jakt på att bli sedd vilket troligen har sitt ursprung i min uppväxt och mina föreställningar om hur set skulle ha varit istället. 

Är du extrem i något? Städar för mycket? Tränar för mycket. Droger? En besserwisser? Väldigt kontrollerande? Perfektionist? Väldigt dominant eller väldigt undergiven? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet och har tilltro till att i mitt eget reflekterande om mig själv kommer jag att ha möjlighet att bryta ny mark och lära mig mer om mig själv. 

Det är min vilja som styr mig

Regn utmanar mig. Regn får mig ibland att tappa fokus och får mig att gå in i en offerkänsla. Jag klarar regn ett tag men sedan blir det ett hinder för mig. Jag blir ett offer och blir destruktiv. Jag gör saker som mer handlar om att döda tid och jag tappar min egen vilja och gnista. Istället för att hitta nya vägar plöjer jag ner mig själv i gamla fåror och gör sådant jag vet att jag efteråt inte kommer att känna mig så särskilt nöjd med. Jag önskar att jag i dessa lägen accepterar det som är och väljer att gör nya bra val men det är inte alltid det blir så. Jag går istället tillbaka till gamla beteenden som ger mig känslan av rastlöshet och leda. 

Mina val, vilka de än är visar vad jag känslomässigt vill och är det så att jag fortsätter att skapa situationer som ger mig en dålig känsla är det enbart min ovilja att förändra och min vilja att få fortsätta känna det jag egentligen inte vill känna.  

Det är min vilja för stunden som leder mig fel och gör att jag inte tillfrisknar och når dit jag tänker att jag vill nå. De val jag gör är ett uttryck för att jag vill tillfriskna eller inte tillfriskna och de valen är helt mina egna. Om mina val handlar om att inte tillfriskna behöver jag för stunden lämna över mig till någon som kan leda mig rätt utifrån vad jag vill.

Detta är ett enkelt exempel på hur vår vilja leder oss i olika riktningar. Vi är aldrig viljelösa utan vi har alltid en vilja som bottnar i vad vi känner och den viljan leder oss i olika riktningar. För att skapa förändring behöver jag ändra min vilka som i sin tur bottnar i min egen känsla om mig själv. Jag behöver med hjälp av någon annan eller med mig själv fråga och ta reda på vad jag vill och utifrån detta göra nya val. Jag behöver ändra mitt tänk så att detta kan leda till en nya känsla som gör att jag kommer att vilja tillfriskna. 

Jag har alltid ett val och det är mina val som leder mig och skapar resultat.

När min vilja tryter och jag inte kan leda mig själv behöver jag acceptera detta och tillåta mig att lämna över mig till någon annan som för stunden är starkare än jag och låta mig bli ledd. Först när jag släpper min egen vilja kan jag lära mig något nytt som sedan kan leda mig själv vidare. 

Det är min vilja som fört mig hit och vill jag förändra mitt liv behöver jag också förändra min egen vilja. 

På vilket sätt har din vilja fört dig på avvägar? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att det alltid finns en ny chans att förändras. 

onsdag 16 augusti 2017

Rasism och fördomar

När jag ser hur rasism och fördomar breder ut sig i allt som är obekant och konstigt blir min första tanke att detta måste ta ett slut. Vad får människor att stödja nazism och vad får människor att säga fruktansvärda saker till grupper av andra människor. Vad är det som händer som får oss att visa den mest fruktansvärda sidan av oss själva?  

Jag tänker att det i botten är rädslor som får människor att ta ställning och då för det lätt att anklaga en hel grupp. Rädslor av att egentligen själv vara marginaliserad. Rädsla för att vi själva inte får vara vara med och att det är någon annan som får mer än jag själv. 

Människor vi möter är annorlunda på olika sätt. De talar ett annat språk. De har en annan hudfärg och annorlunda kläder. De har en annan kultur och sätt att se på saker och ting. Vi vill gärna klumpa ihop allt och säga att de är alla så. Inte individer utan alla tillhör en och samma grupp med liknande värderingar och fulla av falskhet och lögner. Man kan inte lita på dem och är det något fel som gjorts eller saker som blir orättvis så är det deras fel. Det är bögarnas fel som någon sjöng. 

Vi söker, vi och dom oavsett om det handlar om invandrare eller om det handlar om politik eller i någon annan typ av fråga eller gruppering. 

Och visst vi förstår inte och vi har en mängd åsikter om vilka värderingar de andra har när de inte beter sig och tycker som vi. När det gäller människor som invandrar var det samma typ av företeelse när människor kom från en annan socken för 150 år sedan och mer. Andra tog jobben och andra tog socknens kvinnor. 

Vi behöver någon att skylla på för att vi själva känner att vi kanske inte räcker till och att inse detta är mer smärtsamt än att peka ut någon annan. Särkilt om det är någon gruppering man inte har en direkt relation till. 

Samtidigt som jag skriver detta så inser jag att jag inte kan fördöma andra för då gör jag på samma sätt. Jag ser på grupperingen av individer istället för enskilda händelser. I grund och botten handlar det om rädsla och rädsla innebär att männkiakor kan behöva hjälp att hitta ett annat sätt att tänka, inte bannor för vad de gör i sin rädsla.

Vad jag behöver göra är att som nu försöka hitta ord och tankar för att kunna förstå vad der är sim sker. Allt annat leder bara mig själv in i en dans jag själv inte vill vara med om. 

Jag behöver förstå och möta andra där de är oavsett om det handlar om offer eller förövare. Först då kan jag i mig själv möta mina egna fördomar eftersom jag alltid behöver börja med mig själv. Jag behöver söka fakta på samma sätt som jag har idéer om vad andra behöver göra. 

Hur lyckosam är du i att försöka förstå andras beteende innan du börjar att argumentera?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag vågar möta mina egna fördomar och förstå att det är en del av både min och andras processer. 

lördag 12 augusti 2017

Livet är och det inkluderar allt

Det är ett antal saker som fått mig den senaste tiden att särskilt reflektera. Livet och dess skörhet. 

Det första tanken är vad är det som gör att jag kommer undan så lätt? 

Jag märker hur andra drabbas runt omkring mig och har så mycket svårare och djupare saker att behöva fundera över och prövas i. Sådant som har med liv och död att göra. Plågsam smärta och rädslor som kräver mycket. Det handlar om att stå ut med den yttre och innre smärtan. Existentiella tankar och känslor blandat med kraftiga rädslor som givetvis finns inne i oss men som vi ibland hittar olika strategier för att dölja både för oss själva och andra. 

Just när vi tror oss tappar kontrollen är just kontroll det som vi definitivt i dessa situationer jagar efter. Vi jagar efter möjligheten att kontrollera något eftersom det vi vill kontroller har ett eget liv och låter sig inte förföras. 

Vad är jag då, med mina besvär och tankemönster. Vad har jag då egentligen att komma med. Simpla gamla känslor från förr som hemsöker mig i tid och otid och som påverkar min närvaro här och nu. Detta handlar inte om liv eller död. Känslan kanske var så en gång i tiden men definitivt inte nu. 

Ryck upp dig! 

Den andra tanken är att livet i sig är så förgängligt. Vi finns en stund kanske blått någon microsekund i denna jords livscykel och under den tiden kan vi stöka till det ganska smycket. Både med oss själva och den jord vi lever på. Hur blev det så här. 

Jakt på överlevnad. Jakt på trygghet. Jakt i girighetens tecken. Jakt på bekräftelse. Jakt på närhet. Jakt för att slippa vara ensamma. 

Ändå är det inte detta livet handlar om utan livet handlar om den enda simpla förmågan att lära sig att vara tacksam och leva här och nu. Hitta ett sätt att uppskatta det som pågår. Lägga ner vår egen strävan att uppnå något större och bättre och därmed stilla oss att se det vi faktiskt har. Inte sällan missar vi att uppskatta det som finns närmast oss och låter oss istället snegla på det som vi inte har. Bra, kanske du tänker det är bra att ha en strävan. Visst kan det vara så men risken finns att vi då inte öppnar ögonen för det vi faktiskt har. Tro inte, bara för att du uppnår det du strävar efter att lyckan då är gjord om du inte innan lärt dig att uppskatta det som faktiskt är. 

Jag märker hur jag behöver hitta balansen mellan vad jag vill och vad jag faktiskt har. Mina tankar för mig gärna till det jag ännu inte har istället för att uppskatta det jag faktiskt redan har. 

För den som inget har är detta ända vägen. För den som allt har finns det fortfarande en väg kvar att vandra. 

Är du nöjd?

Idag är en dag jag känner mig nöjd och tacksam. 

Slut! 

lördag 5 augusti 2017

En Borg är inte alltid en borg

Vi har troligen alla gjort misstag. En del har gjort större misstag andra mindre. Några har gjort väldigt grova misstag där vissa till och med strider mot landets lagar. Inte omöjligt att de flesta någon gång gjort det sistnämnda, ibland utan att kanske riktigt veta om det eller tar det för att det ändå är ok. 

Vi begår misstag och tokigheter på olika sätt. Vi säger konstiga saker till varandra, vi kommer i slagsmål, brusar upp, gör hemska saker och kommer med mängder av olika anklagelser. En del kanske är sanna många känslomässigt styrda. 

Hur vi beter oss är styrt av vad vi har med oss från vår uppväxt, olika saker som hänt i livet, dagsformen, psykisk obalans, stress, psykisk sjukdom, missbruk, diagnoser och en mängd andra orsaker. Konsekvenser som ibland skapar beteenden som blir utöver det "normala". En del känner ånger efter och vill gottgöra andra inte.  

Om det inte är en väldigt grav personlighetsstörningar är jag övertygad om att de flesta inte vill vara som de gett uttryck för och därför nästan alltid känner skam. Personer, rent allmänt är ofta för det mesta helt ok men kan ändå ibland få svårigheter att hantera sina känslor på ett rimligt sätt. Stress, djup ilska, svår kränkning, posttraumatiskt besvär eller t.ex. personlighetsstörningar i samband med missbruka av alkohol kan få oss att helt ändra våra beteendemönster. Vi blir personlighetsförändrade. Människor med långvarig missbruk är ett bra exempel på hur olika det kan vara hos personen när personen är nykter och personen när han är onykter. Det är verkligen två olika personligheter som doktor Jekyll och Mister Hyde. Den ena personen är lätt att älska den andra går det inte att älska. 

I mitt arbete med människor som hamnat lite snett i sina liv är just skillnaden mellan att vara en "normal" människa med "normala" beteenden och den som faller utanför dessa ramar hårfin. Det ena leder till det andra som till slut skapar ohållbara situationer. En del har ett fungerande nätverk och en tillåtande omgivning andra inte. En del har förmågan att söka hjälp för att komma till botten med sina egna problem andra saknar detta, oavsett samhällsklass. För de som vågar söka hjälp och vågar titta på sina egna beteende brukar det gå ganska bra för och leder oftast till att man hittat orsaker,  nya lösningar och vägar till ett bättre liv. För de som inte är beredda att reflektera över sina egna liv kan livet inland bli ganska torftigt. 

Det kvittar om vi är politiker, direktörer, arbetare, tjänstemän, pensionärer eller arbetslösa alla kan bli drabbade på samma sätt som vi kan bli drabbade av en förkylning. Allt handlar om vilken motståndskraft vi har för att hantera det vi blir utsatta för. 

Anders Borg är en offentlig person men han är också en vanlig människa. En vanlig människa av kött och blod som på samma sätt som alla andra kan göra misstag, grova eller mindre grova som får konsekvenser. Han, som vi andra kan skada andra när vi gör våra misstag och han som andra får också stå för de misstag som man gör, som oftast. Det finns lagar som styr detta på samma sätt som det finna människor i vår omkrets som gillar eller ogillar det vi gör. Ibland blir vi förlåtna ibland inte. Som oftast behöver vi be om ursäkt när vi skadat andras person eller andras sak. En del kommer lättare undan andra döms i förtid.

Jag vet att i samband med att personer har konstiga beteenden finns det oftast personliga tragedier bakom. För Anders Borg är det troligen på samma sätt. 

Vi kan alltid peka på andra och ha åsikter om vad andra gör. Oftast är det för att lindra våra egna tillkortakommanden och det egna lidandet. Vi tar oftast ställning utifrån den information vi enbart fått från ett håll och fått en sida av saken, sällan får vi hela bilden. 

Jag hoppas, när jag gör tokiga saker att folk frågar mig vad det var som hände och väljer att se hela bilden inte enbart det man attraheras av att vilja se. 

Jag har gjort en mängd tokigheter och också blivit dömd av andra på olika sätt. Detta är inget jag idag funderar över utan mer tar lärdom av.

Vad har du gjort? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag är en människa som både kan se mina brister och min styrkor. Jag väljer att fokusera på det som får mig själv att växa. 

torsdag 3 augusti 2017

Jag en man- men hur blev det så

Jag är uppenbart en man. Om inte annat så går det att se på mig att jag är en man. Jag har hår på kroppen, mörk röst och så har jag en penis. I mitt födelsebevis står det också att jag är en pojke och jag har också uppfostrats som en sådan. Jag har även en syster och vi ser inte lika dana ut rent kroppsligt. Så då är jag en man.

Men hur blev det så här och varför blir det så självklart? Vad gör mig till man förutom det rent fysiska?

Jag är uppväxt med en mamma, en pappa och en syster. Jag är storebror och jag hade min far som förebild för hur jag skulle vara som man och min mor när det gäller min längtan, attraktion och till det kvinnliga i mig. Båda formade mig socialt i kombination med mina hormoner, fysiska attribut och förväntningar. Jag lärde mig sakta ett bli den man jag är idag tillsammans med allt annat som livet givit mig fram till idag. Framgångar och misslyckanden (lärdomar) har format mig och fått mig att förhålla mig till mig själv och min omvärld.

Jag har begått en stor mängd misstag men jag har också lärt mig en himla massa saker. Framgångarna finns där men det är väldigt lätt att fokusera på misstagen även fast de är betydligt färre än mina framgångar.

Tidigt i min uppväxt lärde jag mig att familjelivet inte alltid var så spännande och kul. Familjen var dysfunktionell och detta hade båda mina föräldrar ärvt från sina respektive familjer. Jag kan idag se att beteenden som mina förfäder och förmödrar haft har gått i arv ända fram till min egen generation. Sociala arv som satt oerhört djupa spår i släktträden. Förebilder på hur män är män och hur kvinnor är kvinnor. I botten rädslor som präglat beteenden. För min del blev det rädslan för att bli själv, rädslan för att få vara genuin och skör och beteenden som följde där av för att undvika dessa rädslor. Jag läde mig att bli ilsken och jag lärde mig att bli medberoende. Jag lärde mig att bli otrogen och jag lärde mig att såra. Jag lärde mig att känna skuld och jag lärde mig att vara hemlig. Jag lärde mig givetvis också en mängd spännande och bra saker som att våga och att ta ansvar. Jag lärde mig att ta tag i saker och få lite som jag tänkte att jag ville. Jag lärde mig att vara charmerande och påhittig samt att bland annat kunna flirta.

Jag var tonåring på slutet av 60- talet och 70- talet så jag lärde mig att det var lite fult att leva upp till de mansideal jag haft som förebild. Detta skapade stor osäkerhet i mitt jagande efter rollerna att vara man, pappa och människa. Kanske är det först nu jag har landat i en del av mitt sökande.

Allt detta och en himmla massa annat skapad jag och detta har gjort mig till den man jag är just nu. Men jag har mycket kvar att lära och upptäcka.

Hur har det kommit sig att du är den man du är idag? Vad hände under resan och vad har gjort dig till dig? Vilken historia går du och bär på?

Skriv ner din livhistoria och berätta för dig själv hur det blivit att du är den man du är idag. Jag lovar det läker och ger dug en bra bild om dig själv. Respekt men också tacksamhet.


Idag är en dag jag känner tacksamhet för allt jag får vara med om och allt jag lär mig under tiden. 

Det går över med tiden

Många säger efter en skilsmässa eller i samband med att något allvarligt och hemskt hänt att "det går över med tiden" och " du ska se att tiden läker alla sår".
Vi säger det gärna för att trösta och vara snälla. Kanske säger vi det för att vi själva gärna vill tro på det och att vi har svårt med att se andra lida, särskilt när saker nyligen hänt. Vi vill så gärna hjälpa till. 

Men hur fungerar det? Kommer våra minnen sakta att glömma det som varit? Kommer vi att få mindre besvär eller kanske inga alls av sådant vi till en början upplevt som mycket besvärligt och kanske fick ångest av?

Sådant som bara tillfälligt skrämt oss och som i övrigt inte sätter några djupa spår i oss eller som vi inte får några andra känslomässiga besvär av kommer ganska snabbt att fasas ut och kanske bara bli ett minne av händelsen inget mer.  

Händelser som varit traumatiska känslomässigt kommer däremot att mer bestå och kan enkelt väckas till liv igen känslomässigt om vi inte gör upp med det som hänt. Backhoppare som rasar i ett hopp tvingar sig själv upp i backen igen så snabbt som möjligt för att inte ha kvar minnet och känslan av fallet för att fortsättningsvis klarar av att hoppa. Den senaste känslan behöver bytas ut med en ny mer positiv känsla. På samma sätt är det egentligen med alla saker som vi inte prövat än och är osäker på om vi klarar av. Det bästa sättet är just att pröva tills man lyckas. Den nya känslan kommer då att ersätta känslan av att kanske inte klara av det. Varje misslyckande adderas och förstärker just denna känsla. Däremot att klara av och inse att det inte var så farligt att ens misslyckas kommer att stärka modet. 

Så gamla minnen av misslyckanden, utsatthet, förnärmanden och andra olika slags trauman kommer inte att försvinna utan sätter spår som visar sig på olika sätt. Spår som gör att vi inte vågar ta risker och inte vill utsätta oss för att känna dessa känslor igen. Spår av att få sina egna farhågor besannade. Spår i form av ältanden, fobier, förändrade beteenden och ovilja att bli utsatt för andra känslor och komma i situationer som kan upplevas som skrämmande även fast vi aldrig tidigare varit i en liknande situation. Vi blir rädda och därmed förändrar vi våra karaktärsdrag. 

Men det finns en väg. Det finns en väg att ta sig ur allt detta och det är just att mata hjärnan med positiva händelser för att förstärka motsatsen. Risken finns annars att vi matar hjärnan med det som bekräftar våra negativa känslor och tidigare negativa upplevelser. 

Slår vi oss på knät kommer såret för alltid att vara kvar i form av ett ärr. Med tiden kommer ärret att blekna men ärret finns fortfarande där.  Ibland är det ett större sår och då behöver vi behandla det kanske genom att sy eller äta antibiotika eftersom såret blivit infekterat. Troligen kommer då såret att slutligen läka och sakta blekna. Om vi inte skulle ha sytt eller behandlat såret skulle det kunna bli hemska konsekvenser. På samma sätt är det med våra psykologiska sår. 

Så nej tiden läker inga sår varken gamla eller nya. Såret finna kvar och behöver ibland mer konkret behandlas av oss själva eller genom någon annan. Vi behöver mildra och underlätta att såret sakta kan läka och bleknat ut som enbart ett minne. 

Har du sår inne i dig som du behöver ta hand om? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att många av mina sår enbart är olika slags minnen. 

onsdag 2 augusti 2017

Vi är vår egen motsats

Banne mig blir det mer och mer tydligt för mig hur vi alla agerar på olika sätt för att kompensera vårt eget beteende. Vi är inte enbart en person med ett beteende utan vi är en person med olika beteenden, någon slags dubbelnatur. Vi hittar olika sätt att skapa jämnvikt och det tar sig olika uttryck. Jämnvikt för att skapa en balans i oss själva. 

Vi kan ta mig som ett exempel som alltid värnar om likhet och lika värde mellan könen. Jämlikhet är jag uppfostrad med, kanske inte i hemmet men i den ungdomsvärld jag senare växte upp i.  Jag hade mött förryck i min grundfamilj vilket gjorde detta med jämlikhet än mer viktigt. Ändå lyckades jag i livet på olika sätt skada andra och då särskilt kvinnor med mitt sätt att vara och bete mig. Jag skapade en egen dubbelnatur, en mörk sida som var motsatsen till det jag ville att andra skulle se. Sällan medvetet men det var så det blev. 

Den ordentliga chefen som har stor makt på en arbetsplats kan ha en helt annan situation i hemmet med sin familj. 

Vad vi kämpar mot under dagen tänder vi på under kvällen. 

Det som skapa vår vardag och som är viktigt på dagtid blir dess motsats i mötet med vår partner. Vi attraheras till vår egen motsats. 

Kaos i livet skapar ofta ett starkt kontrollbehov. Vi gör vad vi kan för att kontrollera det vi kan.

Summan av våra synder är konstant.  Begreppet är en ursäkt eller snarare en förklaring till varför vi gör som vi gör men visar ändå på att det finns en strävan till jämnvikt. 

Balans och jämnvikt verkar vara väldigt viktigt för oss. Vi lär oss att vi ska skapa balans i vårt liv, då brukar det bli ganska bra. Kanske finns det en väldigt viktig sanning i detta som vi behöver vara uppmärksam på. 

Vi är av en dubbelnatur och vi kanske är det för att kompensera någon sida av oss som vi har lite svårare att hantera. Saker vi upplevt eller beteenden som vi tagit till oss som vi på ett eller annat sätt har lite svårt att vara ärlig med. Vi har alla olika hemligheter som vi känner att vi kanske behöver bevaka. 

Samtidigt är jag övertygad om att vi kan kontrollera våra beteenden, om vi bestämmer oss för att göra det. Jag kan vara ilsk men är det sällan eller aldrig på jobbet. Det är kontroll och jag har mött många andra som kan hantera det på liknande sätt. När jag säger att vi kan bestämma oss för att förändra menar jag att vi kan få oss att övervinna de mörka sidor vi har inom oss genom eget arbete. Självklart är det olika gamla känslor och inlärda beteenden som finns inbakade i oss som gör att vi beter oss som vi gör. 

Vilken dubbelnatur är du? 

Idag är en dag jag gör mig medveten om att jag har flera sidor där många av dem har sin egen motsats i mig själv.