Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

lördag 3 december 2016

I skuggan av mitt jag

Vi misslyckas. Vi har misslyckats många gånger. Vi misslyckats med vissa saker om och om igen. Saker vi vet att vi inte ska göra men ändå gör. Saker vi till och med känner att vi inte borde göra men ändå gör. 

Det är ok att misslyckas. Det är ok att misslyckas om och om igen. Det är ok. Vi är inte mer än människor och vi har våra egna skils. Saker som har fått oss dit vi är idag. Saker och händelser, val och beslut som fört oss i en riktning. Sådant som kan kännas konstigt för andra men som för oss själva är en del av det normala. Allt är inte saker vi fullt och fast älskar men de finns där och allt är en del av oss som vi sakta behöver acceptera. I de bästa av tider lyckas vi acceptera och våga visa det som egentligen är vi, även för andra. Men en del når inte ända fram utan döljer sig bakom vår mask. Döljer sig så att vi kan visa ett annat yttre än den vi egentligen är. Döljer sig i våra beteenden och i vår skugga. Döljer sig i rädslan att andra ska ogilla den vi egentligen är. 

Alla har vi en skugga där det göms något. Saker som inte nödvändigtvis behöver vara dåligt men givetvis också kan vara det. Saker som vi inte tycker om. Saker som vi är rädda för att visa i rädslan för att inte bli älskade. Sådant som vi kanske länge bevarat som en mycket viktig hemlighet. Utelämnat och gömt bakom vår mask som vi tror skyddar oss för det vi inte vill att andra ska se. 

Vår egen hemlighet. Vår egen lilla vrå som ingen annan får tillgång till. 

Samtidigt är vi rädda för att bli avslöjade. Rädda för att någon annan ska veta. Rädda för att något ska läcka som skulle kunna kullkasta hela vår existens. 

Men det är ok, det du går och bär på. Det är ok. Bördan är en del av dig.

Så länge du inte accepterar den börda du vill skydda har du inte heller accepterat den du egentligen är, dina tankar, känslor och handlingar. Då har du inte nått ända fram i att älska dig själv. Men det är ok, du kommer en dag att förstå bättre. 

När jag kan föra min egen kärlek till mig själv, längst in i min egen kärna. Längst in i mig. Först då älskar jag hela mig själv utan skuld och skam. Först då kan jag lägga ner kampen mot mina egna monster och det jag ser, som ingen annan ser. Först då är jag ett med mitt jag fritt från egots kraft. 

Jag kämpar än, med mina inre monster men jag märker sakta, när jag närmar mig mitt eget accepterande att dess kraft avtar och monstren bleknar. 

Hur nära eller långt ifrån är du att acceptera det du gömmer i skuggan av dig själv? 

Idag är en dag jag sakta tänder det ljus som ska få mina monster att blekna. 

onsdag 30 november 2016

Jag har brist på minne

Det är inget fel på min dator det är bara det att den har brist på minne. Datorn har alldeles för länge varit igång och använts utan att rensas på en massa cashfiler, loggfiler, oviktiga filer och systemfiler. Den är också fylld med en massa både bra och dåliga bilder och en del dubbletter finns det samt en massa onödiga dokument, program och annat som jag skulle behöva ta bort. Som min dator är just nu blir det svårt att få den att fungera som den ska. Processerna tar lång tid och fläkten i datorn går på högvarv för att klara av att kyla av alla processer som pågår, en del helt i onödan. Jag skulle verkligen behöva göra en återinstallation så att jag får bortrensat en massa ur minnet. 

Ungefär så fungerar en dator och det är just det vi behöver göra när den börjar bli trött, vi rensar bort sådant som upptar minnet och i vissa delar eller för hela datorn gör vi någon slags ominstallation.

När det gäller vår hjärna, som är vårt eget minne men också vår dator, fungerar det på samma eller på liknade sätt. Ibland tar vårt minne slut eller så har vi en massa processer som upptar vår hjärna som gör att en del annat inte fungerar alls eller att det rent allmänt går väldigt trögt. Minnen från förr. Trauman och händelser som vi inte riktigt gjort upp med och som vilar kvar i oss och får oss att agera sämre i nutid. Tankarna får oss att fokusera på dåtid eller framtid fast vi egentligen skulle behöva fokusera på det som sker just nu genom total närvaro. 

Med datorn använder vi inland olika rengöringsprogram för att rensa bort sådant som upptar onödig plats. Precis på samma sätt behöver vi göra med vår egen hjärna. Vi behöver arbeta på olika sätt för att skapa hjärnkraft för det som pågår här och nu genom att rensa bort sådant som stör. För att lyckas med detta finns det en mängd olika typer av metoder man kan använda sig av. De flesta av dessa handlar om att släppa kontrollen, acceptera, förlåta och be om ursäkta. Vissa har dess program på gång ständigt andra känner inte till dessa. Några behöver bli påminda om bra program och hur viktiga de är.

Jag märker ibland i min kropp hur flera processer pågår samtidigt. Kroppen och hjärnan är okoncentrerad, kroppen och hjärnan fungerar inte som den ska och jag får tendens att glömma saker, vara på dåligt humör eller bete mig på ett sätt jag inte egentligen önskar.

Hur är det med din hjärna, är den överbelastad och har du en mängd olika processer som är på gång i dig i onödan?

Idag är en dag jag arbetar med att stänga av processer som jobbar i min bakgrund i onödan.

måndag 28 november 2016

Det är ditt fel

Jag erkänner. Jag erkänner definitivt. Jag har varit en av de och kanske är det så att jag ibland antingen uttalar det eller tänker det om och om igen. 

Jag lägger fokus på vad någon annan gjort i tron att detta ska lösa mitt eget problem. Den andra borde. Den andra skulle. Den andra gjorde. Den andra tänkte, kände eller inte ville. Den andra.

Jag kan ha en massa åsikter om vad andra ska eller borde gjort. En jäkla massa åsikter som egentligen inte har något värde förrän den andra kanske frågar mig om det. Jag vet också att mina åsikter om vad andra gjort mig är helt ointressanta men ändå är det så lätt att trilla dit. Ingen då menar jag ingen är orsaken till att jag är i obalans, mår dåligt eller rent av mår toppen. Ingen. Däremot kan någon annan ha varit en katalysator till att jag tillåter mig att mitt liv just i stunden är uppåt eller neråt. 

Jag påverkas av vad andra gör, jag medger det och jag är tacksam för det. Det finna också situationer jag är glad för att jag känner både glädje, kärlek och tacksamhet samt ensamhet, sorg, ilska, besvikelse eller frustrerad irritation. Det betyder att jag lever. Däremot skulle jag önska att jag inte alltid tillåter starka känslor möta mitt inre eller reagera på det som sker i det yttre. 

Just nu på vägen till tunnelbanan ser jag en mängd saker jag skulle kunna reagera och agera på. Kvinnan som sätter upp sin ena fot med en skitig sko på på bänken där andra ska sitta. Kvinnan som släpper en fimp på marken precis innan hon stiger in t-banans foajé. Mannen som tvingar sig igenom spärren för att kunna gratisåka. Tonåringen som har sina ben och skor på motsatta sätet. Kvinnan som har sin väska på sätet bredvid. Mannen som sitter i bilen under lång tid med motorn på. Firmabilen som kastar av alla sina saker på busshållplatsen där vi andra står och väntar.

Jag är förlorad om jag låter andras handlingar påverka mitt inre utan möjlighet till kontroll. I det jag just nu beskrev tillåter jag mig påverkas av andra på ett sätt som bara blir dåligt för mig själv och det är jag som bidrar till detta. Irritation, frustration och ilska får min kropp att skrynkla ihop sig och ökar min stress. 

Mitt X som betedde sig och barnen som inte hör av sig. Arbetsgivaren som är otydlig och släkten som är värst. Allt är ett val som jag själv enbart styr över även fast det enklaste är att skylla ifrån sig.

Hur ofta skyller du ifrån dig och är det i så fall ett sätt som också hjälper dig? 

Idag är en dag jag räknar hur många gånger jag skyller ifrån mig. 

söndag 27 november 2016

Ta en kula för dig

Vem skulle jag ta en kula för? Jag behöver tänka länge när frågan kommer.

Mina barn? Min sambo? Släkt och vänner? Någon annan? 

Frågan är inte lätt och den blir så konkret när man talar om att ställa sig ivägen för en kula. 

Hela mitt liv har jag ställt mig i lägen för olika saker och människor och jag har indirekt tagit risker, skyddat och hjälpt till. Jag har offrar mig själv på olika sätt många gånger på ett omedvetet sätt. Mycket av detta har blivit tydligt först efter  att det skett.

Jag tog en kula för min mamma och ställde mig emellan för att skydd henne. Jag har sedan fortsätt att göra det på samma eller liknande sätt fast då för annat. Jämlikhet. Orättvisor. Skapa rättvisa. Skapa kontroll för att det ska bli lika. Bekräftelse. Egentligen mängder av sätt som tillsammans gjort att jag ställt mitt eget mående eller ställt mig i själv i skottlinjen för någon annan eller något annat. 

Ja jag skulle ta ett skott för mina barn och jag är övertygad om att jag skulle ta ett skott för min sambo och kanske andra med beroende på situation. Jag skulle försvara och jag skulle kämpa. 

Jag hoppas att jag också gör det i verkliga livet om det verkligen gäller och att jag då inte fegar ur.

Om det är någon som skulle ta ett skott för mig är inte viktigt. Det viktiga är vad jag är beredd att göra. 

Mina strategier har varit och kanske fortfarande är att skydda och att försvara. De svaga ska hjälpas om de hamnar i lägen de inte kan hantera. Detta finns så djupt rotat i mig. 

Ta ett skott för någon annan.

Frågan är, är jag beredd att ta ett skott för mig själv och för det som är viktigt för mig, mitt jag och den lilla pojke jag är? Är jag beredd att offra något omkring för att något annat ska få växa? Länge har jag offrat saker i min omgivning och avslut min närhet för att få tillfredställelse och bekräftelse. Det har aldrig handlat om att ta ett skott för mitt innersta jag. Pojken i mig.

Vem skulle du ta ett skott för? Skulle du ta ett skott för dig själv? 

Idag är en dag jag tar skott för den lilla pojken i mig. 

Kniven dödar men tankarna förgör

Kroppsligt kan vi bli sårade på en mängd sätt och till och med dö av det. Många av oss dör varje dag i olyckor, våld eller att vi själva skadar oss. Det är sorgligt. En del av detta handlar om att vi själva inte är tillräckligt försiktiga med oss själva.

Däremot väldigt många av oss har en inre värld där det pågår en mängd krig och stridigheter. En kamp som ibland kan förgöra oss mer och på väldigt många plan. En utsatthet som till och med kan få oss att ta livet av oss själva. 

Tankar och känslor som handlar om de handlingar vi gör och de grundvärderingar vi har. Striden mellan sanning och lögn. Saker vi borde berättat och livet från förr. Våra föräldrars brister och egen skuld. Skammen som aldrig vill släppa eller jakten på den eviga kontrollen. Svårigheten att släppa taget om gamla oförrätter eller andras beteenden. Frustration över känslor för länge sedan som krampaktigt stannar kvar eller egna beteenden som återkommer om och om igen. Oförmågan att älska oss själva eller vara i nuet. Listan kan bli lång och är processer som håller oss fast vid något som enbart kommer att skada oss själva. 

Att må psykiskt dåligt utan att hitta en väg därifrån har och kommer att skada och döda inte bara oss som mår dåligt utan också människor i vår närhet. Barn, föräldrar, syskon, vänner eller random människor som bara just då fanns i närheten. 

Genom att vi var och en, du och jag gör allt vad vi kan för att hitta ett sätt att själva må bra, på olika sätt kommer vi också att rädda många andra. Om jag strävar efter att vara mitt bästa jag, i varje stund är chansen stor att jag kommer att lyckas. 

Vad behöver du göra för att rädda dig själv och andra? 

Idag är en dag jag räddar andra genom att rädda mig själv. 


fredag 25 november 2016

Någon annan ....

Har du tänkt på att det är ganska troligt att någon annan har det svårare än vad du har det just nu. Har du tänkt på att det är ganska troligt att där du befinner dig och hur du har det just nu skulle vara något som andra önskar sig. Har du tänkt på att det är ganska troligt att just nu sitter någon annan och jämför hur han eller hon har det och tänker att du har det bättre. 

Vi lever i en illusion där vi jämför och skapar känslor av missnöje. Vi bygger upp våra liv genom att jämföra. När vi jämför kommer vi längre bort från oss själva i tron att lyckan finns någon annanstans. En annan bil eller ett annat boende. En bättre partner eller ett bättre jobb. En snyggare kropp eller en högre lön. Vi jämför för att konstatera att det vi själva har är sämre än det någon annan har. Vår jämförelse leder oss att tro att vi saknar något som vi behöver ha eller kompensera för. Vi handlar prylar och vi byter upp oss. Vi åker på resor och upplever det mest fantastiska saker och möten med människor för att uppnå något högre. 

Vi jagar och vi letar efter känslan av att vara nöjda. Men tyvärr, det kommer aldrig att inträffa på det sätt som du tror. 

Man brukar ibland säga att vi tänker inte längre än näsan räcker och då är detta något negativt. Jag vill att du tänker på detta sätt och tänka igen och se det som något positivt. Just där du befinner dig och där du är just nu, är din bästa stund på jorden. I den närvaron du är i då , genom att vara närvarande här och just nu ligger lyckan och hela ditt liv. Inga faror  och inga problem, ingen sorg och ingen oro. Närvaron utan närvaro av din historia eller oro för det som ännu inte inträffat är det tomrum som du kan fylla med precis vad du vill. 

Tomrum är samtidigt något som enkelt fylls med något annat, så vad vill du fylla det med. Vill du fylla ditt nu med då eller vill du fylla det med sedan? Vill du fylla det med Facebook eller med tittande på tv? Vill du fylla det med vänner eller vill du fylla det med dig själv? Eller är det så att du vill med ditt tomrum bara betrakta det som kommer till dig och låta det hända. Betrakta för att konstatera att allt är ok och att du i stunden inte behöver något annat än just din egen närvaro. 

I detta lugn ligger min strävan att möta mig själv och acceptera att jag är som jag är i stunden där jag är både stolt och kärleksfull till mitt eget väsen med allt vad det innebär. Jag älskar mig själv. 

Tänk att det är så svårt att i själ och hjärta ta desa ord i min mun. Jag älskar mig själv oavsett vad jag gör, ser ut och är. Jag älskar den jag är här och nu. 

Har du ett bra liv? 

Idag är en dag jag ska fylla mig själv med kärleken till mig själv och kärleken till mitt eget liv. 

torsdag 24 november 2016

Du gör allltid rätt.

Ja det stämmer. Du gör alltid rätt. Det du gör är rätt för dig eftersom det är du som gör det annars hade du aldrig valt att göra det. Det är rätt och det är enbart konsekvenserna av det du valt att göra som styr om du tycker att det var värt det eller inte. Det är också konsekvenserna som får dig att ändra ditt beteende eller inte. I varje stund fattar vi beslut även de spontana. 

När vi skuldbelägger och slår ner på oss själva ökar vi enbart vår brist på självkänsla. Vi har föreställningar om att vi gör fel och att det finns något som är rätt. Vi börjar att anpassa oss till något som andra säger är fel i tron att vi behöver nå en förändring. Vi gör alltid rätt.

Vi gör så gott vi kan och i varje stund gör vi alltid rätt utifrån oss själva i stunden. Det kan uppfattas som fel av andra och det kan till och med uppfattas som fel enligt lag och ordning. Men för oss själva är det just då rätt utifrån alla de parametrar som vi tagit ställning till. Även i stunder när handlingen varit spontan. 

När vi ändrar vårt fokus att vara den som vi tror gör fel till den som vi tror gör rätt ändrar vi också vårt förhållande till oss själva. 

Parkerar jag en bil där jag enligt regler inte får stå så gör jag fel enligt reglerna. Jag vet att om jag parkerar där är risken stor att jag får en böter. Ändå gör jag det för jag ser ingen annan lösning just då och jag är beredd att ta risken. Får jag böter så får jag och får jag inte det är det en bonus. 

Jag fattar medvetna eller omedvetna beslut och de beslut jag fattar är rätt i stunden. Jag gör så gott jag kan, jag är inte mer än en människa. 

Att lägga skuld på oss själva men ändå göra det vi klarar av att göra kommer aldrig att leda oss framåt. Detta kommer istället att öka på vår egen osäkerhet och tron att vi inte har makten över oss själva och våra egna handlingar, vilket vi egentligen har. Skuld skapar mer skuld i tron att vi gjort något fel.

Vi gör alltid rätt och vi är alltid rätt. Det är samtidigt också enbart vi själva som får olika typer av konsekvenser av det vi gör. 
Jo andra kan också påverkas av våra egna handlingar på olika sätt men det ger samtidigt en konsekvens för oss. 

När jag förändrar mitt eget sätt att förhålla mig till mig själv skapar jag helt andra öppningar jämfört med om jag istället är hänvisade till andras regler och tyckanden. Jag står mig själv närmast och jag ökar min chans att älska mig själv. Jag är jag och jag för alltid rätt. Jag är jag och jag gör alltid rätt. 

Klankar du ner på dig själv och är osäker på om du gör rätt? Lyssnar du mycket på andra och försöker göra rätt? 

Idag är en dag jag särskilt talar om för mig själv att jag gör rätt och att jag är stolt över mig själv. Jag älskar denna kille som är jag. 

onsdag 23 november 2016

Längtan efter närhet

Närheten är en känsla som är uråldrig. Närheten började en gång i tiden i våra mammas mage där vi fick möjlighet till närhet i 9 månader. Sedan föddes vi brutalt och skiljdes från denna närhet. Jag tänker att vi sedan dess jagar efter att få tillbaka den närhet igen. Närheten att bli bekräftad och närheten att bli älskad. Närheten hud mot hud och de endorfiner som då flödar i vårt inre. Vi kramas och vi pussas. Vi älskar och vi sitter nära. Vi vill på alla sätt hitta tilbaka till den känslan vi fick en gång i tiden. 

Vi hittar en kvinna eller en man att var tillsammans med, vi blir djurägare eller arbetar med djur. Vi söker och vi försöker hitta tillbaka till den villkorslösa kärleken eller egentligen så handlar det kanske om behovet av närhet. 

Jag måste erkänna att mitt behov av närhet ligger väldigt långt tillbaka i historien och det finns innom mig en inre längtan efter just den villkorslösa närheten. Kanske rentav att få möta den villkorslösa kärleken. 

Jag kan se i min historia vad det är som gjorde min längtan så stor. Det är förklaringar men jag kan förstå att längtan finns där och jag kan förstå varför behovet i mig är så stort. 

När närheten och kärleken inte blir bekräftad blir det också svårt att älska sig själv eftersom närheten och kärleken inte blir besvarad. 

Jag ser hur detta präglat mig och jag förstår hur jag också bidragit till motsatsen.

Hur viktigt är närhet för dig och hur har detta påverkat dig både positivt och negativt? 

Idag är en dag jag utforskar närheten och  vilken betydelse den har för mig och förmågan att älska mig själv. 


tisdag 22 november 2016

Frustrationen är djupt rotad

Jag går i egenterapi, som en del att tanka och för att inte fastna i mina egna gamla hjulspår. Behövligt och nödvändigt för att ha ett bra liv, kunna vara terapeut och för att möta mina egna monster. 

Just nu har jag tag i ordet frustration. Frustrationen i mig och hur den tidigt startat som en del av det innehållna skriket. 

Jag kan i mitt eget liv se hur jag hanterat mina egna känslor. Behovet av att få och behovet av att utrycka. Jag var själv som barn en tyst och snäll kille som i mina vuxna år sakta utvecklade ilskan och irritationen. Jag minns hur en arbetskollega en gång uttryckte att jag var som en kamekazepilot- ni vet en japansk pilot under andra världskriget som störtdök med sitt plan rakt in i bommålet. Jag hade uttrycket och jag hade ilskan och jag försökte på alla vis att få utlopp för min frustration genom attack. Orättvisor och ojämlikhet. Jag kämpade för andra och jag gjorde mig uppmärksam.

Jag hittade också andra uttryckssätt där jag märkt att jag agerade mycket tidigt. Uttryckssätt för frustration och sätt för att minska frustrationen. Ett sätt av dessa var onani för att få ut min frustration men också att jobba hårt fysiskt, gå långa sträcker, hitta projekt som behövde lösas, bygga hus, ja en mängder aktiviteter för att få ut den frustration som fanns eller finns i mig och som funnits där mycket länge. Frustration som har och har haft en gammal grund och aldrig vikt undan men däremot byggts på. 

Till och med min gamla otrohet har troligen sitt ursprung i denna gamla frustration. Frustration mot mamma och frustration mot pappa. Jag tror också att jag och min systers bråk som barn mycket var ett uttryck för frustration.

Min frustration idag ger mig mycket skuld och jag klankar ner på mig själv att jag ibland inte klarar av att bara vara den där lugna och behärskade personen. Idag visar jag istället två sidor som jag uppenbart kan styra beroende på i vilken situation jag befinner mig i. Hemma på ett sätt, jobbet ett annat, bland vänner på ett annat sätt osv. 

Vad är då lösning? I min berättelse låter det just nu som detta är något som bara finns där för evigt. Gammal frustration som aldrig fick chans att komma ut skapar olika typer av ageranden och reaktioner. 

Lösningen i alla typer av zebraliknande beteenden (djupa historiska invanda beteenden som ränderna på en zebra) är acceptans och tålamod. Acceptans att just nu är detta jag och just nu märker jag att jag är frustrerad. Tålamod att acceptera att förändring går mycket långsamt och att jag under tiden inte skuldbelägger mig för detta. Jag är älskad oavsett vad jag gör men medveten om att jag gör saker genom att agera eller reagera och i stunden gör jag så gott jag kan. Jag är ingen supermänniskor utan jag har med mig min historia och det jag lärt mig men också det jag inte lärt mig. Jag är mig själv just i stunden. Att jag observerar det jag i stunden gör är jag tacksam för och det får mig att lära mer om mig själv och acceptera den jag just då är.

Frustration leder till irritation som leder till agrisivitet, inåt eller utåt. 

Jag suger på detta och kommer att göra detta ett tag.

Acceptera.

Tålamod. 

Älska mig själv oavsett för jag gör så gott jag kan. 

Har du hittat något som kan vara eller som du upplever är en röd tråd i ditt liv? 

Idag är en dag jag fortsätter att suga på ordet frustration och se hur detta påverkar mitt liv.

lördag 19 november 2016

Vad slösar jag min energi på

Allt beroende bygger på att vi har funnit en lösning på något som annars stressar vår kropp. Det kan handla om rädslor som vi inte vill känna och för att slippa detta har vi skapat ett behov som löser detta problem. Det klassiska är; - Varför super Jeppe och orsaken är just detta. Jeppe super för att slipp något annat. Vilka rädslor de sedan är, är en annan sak. För andra typer av beroende är det på samma sätt. Beroendet kan sedan leda till mani, mer beroende och behov som sakta sakta leder oss till krissituationer som i det stora hela leder oss i frågeställningen om vi ska leva eller dö. De kemiska beroendet är ett sådana beroenden, men det kan lika väl handla om träningsberoende, sexberoende, bekräftelseberoende, matberoende, sötberoende, medberoende, manisk hypokondri, spelberoende, kroppsfixering och svält, skära sig eller annan typ av tvångsmässigt beroenden. Att något av dressa beroende inte är lik den andra är nonsen. Det handlar om precis samma sak. Grunden är den samma, "- Varför super Jeppe".

Jag kan se hur många psykologer och terapeuter i sitt arbete, när de stöter på t.ex sexberoende eller andra beroenden som de inte kan referera till, avvisar och säger att de inte kan när det egentligen handlar om de djupa ränder som finns inne i oss och som handlar om våra tidiga val i vår historia, vilket alla terapi egentligen handlar om. Lika enkelt eller lika svårt att knäcka som vilket annat problem som helst, egentligen. Vi är problemet och det är vi som behöver lösa det. Vi behöver göra val och vi behöver fatta beslut om att just leva eller dö och utifrån det ta konsekvenserna av våra val. 

Alla som har ett beroende som gått över styr och blivit ett missbruk, har ett jobb att göra och jag vet att alla kan hitta en ny väg. Alla, utan undantag, om vi är beredda att släppa taget om den kontroll vi så krampaktigt håller fast vid. Kontrollen över våra gamla lösningar. 

När jag skriver detta kan jag känna hur jag på vissa områden har så svårt för att bara släppa taget och flyga ut. Hur jag bär på gamla lösningar som idag bara skadar mig och stressar mig. Hur min längtan efter lust ligger och pulserar för att få bli frisläppt. Längtan att få vara jag och längtan att få leva ut. Längtan att möta mitt inre jag. I stunden känner jag hur jag skulle vilja fortsätta utveckla mitt författarskap till exempel. Jag kontrollerar min oförmåga mer än min förmåga och håller mig därför kvar utan att utvecklas. Antingen tror jag för mycket på min förmåga eller så tror jag för lite på min förmåga. Vad jag definitivt vet är att jag håller inne min energi istället för att släppa ut den. Jag missbrukar mina egna resurser för att bekräfta att jag ingen är. Att det ska vara så jäkla svårt för mig att bara bestämma mig vad jag vill och leva ut det  Eller är det så att det är just det jag gör och det jag ser är resultatet, frustration.

Beroende är ett resultat av vår vilja, hur tokigt det än låter.

Lever du ut ditt liv som du verkligen vill eller har du valt att fastna i något slags beroende?  

Idag är en dag jag känner efter vad min energi förvandlas till.  

tisdag 15 november 2016

Killarna i vattnet utanför Grekland

Jag satt tillsammans med några ensamkommande barn i går på Röda Korset. Jag är där som ofta på tisdagar. De är från Afghanistan ibland via Iran och Pakistan. De jag satt med var killar i 14-17 års åldern. Människor som är utsatta och väntar på att få asyl. De har varit här i ca 1 år och en del kan väldigt bra svenska. 

Vi sitter tillsammans och snackar om livet och hur det känns. Vi talar om sådant de sällan annars talar om. Om vad som egentligen hände när de var båtflyktingar och låg i vattnet utan flytväst utanför Greklands kust. Hur de blev räddade och vad de flydde ifrån. Hur livrädda de är för att åka tillbaka och rädslan för det besked de går och väntar på. Vissa har fått besked och är förtvivlade, andra har fått nytt litet hopp när de överklagat. Stanna eller åka tillbaka. Stanna eller åka tillbaka.

Jag kan inte föreställa mig den rädsla som de bär på. Jag är inte ens i närheten
För jag har aldrig, på detta sätt som de beskriver, varit så nära döden. Att ställa frågor om vad det värsta är som kan hända om de får åka tillbaka har bara ett svar. Djup fattigdom, svält och död. Mina ord tappar mark och ibland blir vi bara tysta. Jag letar febrilt efter att hitta hopp hos killarna. Men det slutar ändå med att se vad som sker just här och nu. Att just nu kan det kännas bra för vi sitter här tillsammans och lyssnar på varandras berättelser och just nu kan vi var och en känna att vi har det bra även fast vår egen historia och oron i land besvärar oss. 

Jag ser hopp men på samma sätt en stor djup rädsla hos alla som berättar om sig själv. Mjuka fina killar som för en stund vågar lätta på sådant som är mörkt. Det har tagit tid att komma till dessa samtal men just idag är vi där på djupet. Just idag är det fler som bakom sin fasad vågar  berätta hur det egentligen känns och vilka tankar som spökar inne i dom. Bara det faktum att hoppet börjar svikta för vissa får andra att känna oro. Det är en svår tid de har haft och kanske kommer att få där Sverige antingen blivit en början på något bra eller en paus i något dåligt. 

Jag kan inte i stunden hjälpa utan jag är bara där och lyssnar. Jag är där och är närvarande och försöker på något sätt förstå vilken situation de befinner sig i. Jag lär mig en massa och de verkar gilla att jag är där. Jag står för något sim tillåter den just nu att få vara lite svaga. 

Allt eftersom går var och en hem. Jag själv känner mig trött av allt jag fått berättat för mig. Samtidigt är jag glad för att de berättar och får ur sig det som hänt. Alla har på olika sätt, under detta år kommit in i svenska samhället samtidigt ligger hotet om avsked. 

Detta som jag fått höra ett antal gånger nu är bara några få berättelser och jag vet att det finns en mängd andra. Människor som lider och människor som far illa. Människor som lever mellan hopp och total förtvivlan. Människor som är som du och jag. Människor där andras beslut har varit och kan bli så avgörande. 

Jag går hem på kvällen och känner mig både tom och dränerad men samtliga fylld av allt killarna givit mig och perspektivet jag fått.

Vad gör du för att få nya perspektiv på livet? 

Idag är en dag jag reflekterar över mitt och andra människors olika livsöden.  

Ämne för en surgubbe

Kör inte för fort. Cykla inte när det är rött. Släpp fram oss på övergångsstället. Fimpa inte på marken. Stå inte och hela tiden och glo i din smartphone. Det går för fort. Det går för sakta. Sluta trängs. Var en bättre chef. Gör så och gör inte så. Se ut så men inte så. Skärp till dig. 

Mängder av eget eller andra uppsatta regler där jag agerar polis och domare.

Jag är verkligen ett ämne för en surgubbe. Ibland är det så tydligt i hela min person och hur hjärnan agerar av missnöje, frustration, bitterhet, saknad av lust och tron att det inte finns en egen möjlighet att påverka. Faktorer som just för tillfället saknar svar och som behöver levas ut genom att vara just en surgubbe.

Händelserna uppstår i olika situationer och jag är övertygad om att jag själv också bidrar till att provocera fram det. 

Sen är det den andra sidan där det finns regler men jag själv är en av de som inte alltid följer dessa regler. Ibland inte ens mina egna. 

Detta drama handlar givetvis om bristen på egen kontroll och behovet av att få någon slags kontroll. När världen saknar brist på kontroll och vi känner att vi har små möjligheter att påverka skapar vi situationer där vi tror att vi kan kontrollera. 

I en balansera själ saknas behov av kontroll både hos oss själva och oss andra. Vad ska vi kontrollera och vad ska vi styra om vi är i balans. Då saknar vi behov av att kontrollera för att slippa rädslor oavsett om det handlar om det som sker innanför oss själva eller det som sker utanför oss själva. 

Brist på kontroll och möjlighet att påverka sin situation skapar avarter som min sura gubbe, hitta andra att skyller på, extrem främlingsfientlighet eller t.ex att rösta på en extrem politiker som Trump. Vi söker efter extrema lösningar på vad vi tänker är ett extremt problem och vill gärna hitta någon som vi kan skylla på och som blir objektet. 

Jag blir en sur gubbe och det varken klär mig eller får mig att trivas. Ändå återkommer jag till honom vilket betyder att han fyller en funktion. Vill jag ha honom? Definitivt inte.

Vad dras du till som du egentligen inte vill dras till och som äter upp dig innifrån! Något som du egentligen inte vill kopplas till, men ändå sker det? 

Idag är en dag jag ger min sura gubbe kärlek och omtanke och lockar honom till skratt. 

Lust en kamp

Jag fick frågan en gång hur mycket jag gjorde i livet som jag kände lust inför. Jag var tvungen att tänka efter länge hur det var när det gällde lust och min familj, i mitt arbete och i min övriga tid. Vad gjorde jag som jag kände lust omkring. Vad var lust och om det inte var lust vad var det då? Jag tror att jag fick fram några enkla svar. Frågan däremot vilade kvar i mig länge och jag insåg att jag på allvarligt behövde göra en inventering.

Om livet mer handlar om en kamp än om lust är det något som jag gör som inte riktigt stämmer. Om det är så, fyller kampen en uppgift annars hade jag inte gjort valet att kämpa. Kampen och striden fyller då något i mig som lusten inte riktigt kan mäta sig med. Om det är så jag vill ha det ska jag fortsätta, om inte behöver jag få till en förändring. 

Lusten handlar om kärlek och glädje. Lusten handlar om närvaro och värme. Lust handlar om utmaningar och hitta nya vägar men också tryggheten att våga stå kvar. 

Kännar jag allt detta som lusten står för då är jag på banan. 

Min inventering visade sig uppvisa mer kamp än lust och det kändes spontant inte bra. Var hade min lust tagit vägen och var det så att det egentligen var kampen som drev mig framåt. 

När jag ser tillbaka i mitt liv har kampen varit en oerhört viktig pelare. Kampen har funnits där och jag har krampaktigt hållit fast vid just kampen oavsett vad det var jag kämpade om eller emot. Kampen blev mitt varumärke och min drivkraft och kanske till och med det som skapade lust i mig. När tystnaden och stillheten kom upphörde kampen och min drivkraft försvann. Kampen hade ett mycket större värde än lusten. Än idag kan jag se hur kampen styrt mig i olika riktningar. En del diken har jag kört ned i men jag har också haft en oerhörd nytta av min kamp.

Men hur är det med lusten i mig. Kan det finnas lust utan kamp? Kan det finnas allt lusten står för i mig och att jag vågar stå kvar och möta lusten genom närvaro, närhet, tystnad, trygghet och ändå vara mitt bästa jag i själ och hjärta? Jag har inte ett svar där idag utan det är en process i mig som just nu pågår. 

Jag vill känna lust och drivas av lust och jag vet att jag gjort det i stormande förälskelse och drivande projekt. Men sedan då? 

Drivs du av lust eller av kamp? Hur mycket av ditt liv handlar om just lust? 

Idag är en dag jag känner efter hur mycket lust jag drivs av och hur det som inte är lust påverkar mig. 

måndag 14 november 2016

Far åt helvete

Jag erkänner. Jag ägnade inte den tid jag skulle med min far igår på fars dag. Jag tänkte inte på honom och jag tände inte ett särskilt ljus för honom i går.

Under min uppväxt och kanske särskilt när jag flyttat hemifrån blev det mindre och mindre jag hade mina föräldrar i fokus och särskilt min pappa. Jo jag säger pappa och inte far. Till historien hör att jag hade en komplicerad relation till honom vilket givetvis inte enbart var hans fel utan även mitt när jag blev vuxen. Det var som det var skönt att komma ifrån båda mina föräldrars liv och särskilt min pappas för att hitta mitt eget sätt att leva och hitta kärleken till mitt eget liv.

Jag har förlåtit båda mina föräldrar och jag kan känna att det finns en tacksamhet till vad de ändå lyckats med. Kanske är jag inte där till hundra procent men jag inser att jag behöver vara det för att klara av att ta hand om mitt eget liv innan även jag själv går bort. Livet har alldeles för länge präglats av min egen historia mellan vad jag tänker att jag borde och vad jag känner. Idag upptar båda mina föräldrar, inte medvetet så mycket av min vardag på ett negativt sätt. Däremot kanske jag inte heller ger dem tillräckligt med den plats de förtjänar utifrån ett mer positivt perspektiv.

Men ändå, mina föräldrar spökar för mig troligen känslomässigt och får mig omedvetet att agera på olika sätt. Hur mycket jag än försöker att inte låta vår gemensamma historia påverka mitt nu så finns de med mig på olika sätt. Kanske just för att de är en del av min historia som också präglat delar av mig själv i form av tankar och känslor, beteenden och utseende. 

I många år var det, far åt helvete. Allt vi skulle skapa av gemenskap blev precis tvärt om och inte minst jag var hård på att diktera vad som var rätt och vad som var fel. Jag bar på min bild av vad bra föräldrar var och mina föräldrar levde inte upp till den drömbilden. I många stycken lät jag länge denna målbild ligga tungt över vår relation. Varje försök att förlikas ledde till härdsmälta.

Idag lever inte någon av mina föräldrar. Min mamma gick bort för 30 år sedan och min pappa för 11 år sedan. Vi hann aldrig att förlikas och reparera när de levde. Vi bar på våra olika lidanden, var och en in i döden. 

Idag är det mitt eget arbete med mig själv som är det viktigaste steget bl a denna förlikning.

Jag är själv pappa och kan se hur även jag lyckats att inte leva upp till den bild mina barn har omkring hur en vettig förälder och pappa ska vara. Jag har insett en del, förändrat en del ytterligare men ändå finns det många hörn som fortfarande är allt för vassa och kantiga för att kunna bli älskade. Kanske också för mig själv att kunna bli älskad av mig själv.

Jo jag fick en hälsning från mina söner och jag är mer än tacksam för det. I bakgrunden har jag själv också haft åsikter om hur söner ska vara mot sin pappa och i stunder även försökt regissera detta. Så är det inte idag utan jag är tacksam men har ibland hemliga önskningar att mycket kunde vara på ett annat sätt. 

Så "far åt helvete" drabbade även mig som det gjort för min far och jag har ingen idag att skylla på mer än mig själv. 

Tack mina söner för att ni är så tåliga och att ni finns där på något sätt.

Hur mycket präglar dina föräldrar fortfarande dig i ditt sinne? 

Idag är en dag jag tänker på mina båda föräldrar och känner att det inte är lätt att både vara föräldrar, människa och att ta hand om sig själv på ett bra sätt.

söndag 13 november 2016

Orons kraft- dränerar oss

Sitter idag med en del ekonomiska frågor och jag märker att jag varit slarvig med min privata bokföring och i samband med en kassa jag tagit hand om. Oron att jag inte har kontroll över situationen får mig direkt att känna rastlöshet, bli spänd och spontant känna varför jag inte kan se till att vara noga från början.

Jag känner igen dessa känslor när jag ljög när jag var gift och hur oron över att det som inte var sant skulle komma fram. Jag fick lägga en mängd energi på att komma ihåg min sanning och se till att inte bli avslöjad. Jag mins rädslorna och jag minns olusten i hela situationen. Samtidigt vågade jag inte bara direkt avslöja hur det var för då kände jag och trodde jag att helvetet skulle bryta loss, vilket det ändå gjorde även fast jag inte sa något genom att vara ärlig. Jag var livrädd för mitt eget svek och vad det skulle göra.

Oro över vad som ska hände vad det än handlar är ofta mer tungt att bära än det vi är oroliga över ska hända. Det kan handla om att få besked om en diagnos, tala om att vi vill skilja oss eller berätta för någon annan hur vi själva mår. Skräcken över det som ska hända blir så mycket större och fyller oss med så mycket egna fantasier och idéer som oftast går långt bort från det som egentligen skulle kunna hända. Oron kan ta död på oss och få oss i ett mentalt och fysiskt tillstånd vida från den verkliga eventuella händelsen.

När jag tittar tillbaka i mitt liv kan jag se hur otaliga alla de gånger varit när jag verkligen inte hade kontroll och hur det dränerade mig och det faktum att det jag egentligen hade behövt göra var att ta tillbaka min egen kontroll genom att vara ärlig med mina känslor och vara ärlig med de tankar som jag gick och bar på. Tala om som det var och omkring det som hände i mig och tala om hur min rädsla var i min oro.

Jag tror att verkligheten oftast är betydligt mindre farlig, jämfört med fantasin omkring den verklighet vi tror ska inträffa om vi skulle vara ärliga omkring våra känslor och tankar. Den faktiska verkligheten vi oftast fasar för är betydligt mildare än fantasin i oss själva. Ändå ljuger vi både för andra och för oss själva. Ändå går vi och bära på tunga saker utan att be om hjälp och utan att lätta på det som tynger oss och oroar oss. Jag gjorde detta under många år och jag blev dränerad både i min oro och besvärande påverkad av effekterna av att jag hållit inne med vad som tyngde mig.

Vilken oro går du och bär på som sakta, sakta dränerar dig? Handlar det om saker du borde gjort eller handlar det om att våga berätta som det är och vara ärlig både för dig själv och andra omkring sådant som handlar om dig själv?

Idag är en dag jag släpper taget om allt som oroar mig och tar tag i det som känns, direkt. Uppgifter jag skulle ha gjort för länge sedan, sanningar jag borde släppt eller annat som tynger mig där jag borde be om hjälp. Dräneringen i mig blir alltid till ondo.

fredag 11 november 2016

Ångest - min brist på kontroll

Ångesten är brist på kontroll mellan vad vi själva vill göra och andra försöker göra. Ångesten är ett uttryck för något vi inte kan genomföra eller vill ha. Ångesten är det känslomässiga fysiska utrycket för den frustration som uppstår. 

Ångesten är ett gemensamt mönster för oss själva i utsatthet på ett eller annat sätt där eget kontrollerande ageranden helt tappat kraft. Tänk dig själv en situation där du känner att du helt saknar möjlighet att påverka din egen situation och det i sin tur är livsavgörande för dig. Valet är antingen att ge upp helt och vara apatisk, kämpa eller agera fysiskt eller genom uttryck som riktigt ångest. Allt som en reaktion på de starka känslor av rädsla som gömmer sig inom oss.

Kontrollen är det sista som vi släpper och vi är därför beredda att göra allt för att skapa något typ av kontroll i den situation  som vi befinner oss i. Kontroll över något i vårt liv. Att få ångest är ett uttryck och en kontroll i sig även fast den kan uppfattas som utan kontroll. 

Alla vill ha kontroll, det är en livsuppehållande handling och är avgörande för att vi finns på denna jord. Problemet uppstår när vi själva känner att vi tappat mycket av kontroll och är utsatt för krafter långt över vad vi själva kan hantera ich kämpa mot. Krafter som skapar stora rädslor i oss. I dessa lägen är vi beredda att göra en mängd handlingar som vi kanske inte annars skulle göra. Ändra våra värderingar, bli dominanta, underlägsna, rent av döda, få olika typer av utbrott, få ångest, ändra åsikt osv osv. Allt är ett utryck för en begränsning som skapar en motreaktion. Jag är övertygad om att alla kan, i sin egen historia beskriva händelser där vi känt en fullständig vanmakt eller frustration och det i sin tur har fått oss att agera på olika konstiga sätt. Bristen på egen kontroll har fått oss att agera på ett sätt vi varken trivs med och ibland själva efteråt har svårt att hantera.

Man kan säga att ångesten är en inverterad ilska som inte fått möjlighet att få eget utrymme och därför sipprar ut på andra sätt. Sjukdomar och fysiska besvär kan vara ett uttryck för samma sak. 

Människor som känner att de kan påverka och har möjlighet att ha någon typ av kontroll i sitt liv har också mindre behov av att få ångest eller få konflikten att sippra ut på annat sätt. 

Detta med brist på kontroll kan ta sig så enkla uttryck som att gnissla tänder, ha en mer kort andhämtning eller äta för mycket eller för lite mat. Alla vägar är möjliga och det är bara vi själva som kan söka dessa svar genom eget reflekterande. 

I en värld där människor känner att de har känsla av sammanhang, på olika sätt och har möjlighet att påverka sin egen situation saknas också uttryck som ångest och andra fysiska reaktioner. Dessa inverterade uttryck behövs då inte. 

Självklart kan vi ha ångest av andra skäl på grund av diagnoser och till exempel att vi stoppar i oss olika typer av preparat  vilket är en mer direkt påverkan som också påverkar våra olika kemiska substanser i vår kropp. 

Jag är övertygad om att både för mig och andra har vi väldigt stora möjligheter att påverka hur vi mår genom att titta på hur vi har det och vad som har gjort att vi har hamnat där vi är. Jag kan själv se hur mina gamla strategier skapat olika typer av situationer som fått mig att agera på olika sätt.

Lögner, frustrationer i barndomen, rädslor, tidigt ansvar och utsatthet, brist på kontroll som skapat behov av kontroll, insikter att starka känslor är farligt och att inte släppa någon allt för nära inpå mig är ett sätt att inte tappar den egna kontrollen.

Mina strategier har haft ett pris som gör att jag idag får jobba mycket med att få tag på min känsla och lyssna in vad jag faktiskt känner. Gå från att intellektualiserande till att bara känna och acceptera. Minska på att förklara och döma mig själv och istället acceptera i stunden olika egna beteenden och känslor som uppstår. Jag är min egen motsägelse men samtidigt är den motsägelsen i stunden jag. Kanske inte i morgon men i stunden just bara jag utan värderingar och förklaringar. Utan förmaningar och förbud. Jag gör mitt bästa i stunden och det är tillräckligt nog.

Att det ska vara så himla svårt att fatta det, att få vara knäpp är också ok för mig själv.  

Har du ångest? Vet du varför du har det och vad det är du tappat kontrollen om? 

Idag är en dag jag lyssnar till mina egna uttryck för brist på kontroll. 

Vi vill ha en ledare- eller vill vi

När vi själva inte längre har lösningar och när vi märker att vi tappar greppet, vill vi ha en ledare. När vi kommer till vägens ände, vill vi ha en ledare. När vi tappar tron på oss själva, vill vi ha en ledare. När vi märker att andra styr på ett sätt som vi själva inte vill, vill vi ha en annan ledare. När vi famlar i vårt eget ljus, vill vi ha en ledare. När vi vill ha någon att skylla på, vill vi ha en ledare att peka på. När andra har något vi själva vill ha, vill vi ha en ledare. 

Som de flockdjur vi är söker vi ledarskapet i vårt liv. Under kanske 18 år av vårt liv har vi våra föräldrar som ledardjur. Deras uppgift är att lära oss vad livet handlar om och hur vi själva kan vara ledare i våra egna liv för att överleva. När vi sedan blir myndiga ska vi klara oss själv. Det är självklart att det skapas ett tomrum som vi vill fylla med något.

Vad gör detta oss? 

Jag tror att känslan av att bli ledd, när vi själva tappat riktningen kommer att följa med oss resten av våra liv oavsett hur stor vår egen vilja är att få vara fria. Det finns alltid tillfällen där vi söker oss till den som ska leda oss.

Jag var på begravning i går och då talade prästen om Herren som skulle visa vägen och förlåta. Herren som skulle ta emot oss och befria oss. Herren som skulle hjälpa oss att släppa på våra strider. Det är som om vi allra både vill och behöver en ledare för att leda oss i livet. 

Jag har länge sagt att vi är vår egen ledare och det är när vi tvivlar på oss själva jakten på en annan ledare dyker upp. Kanske är denna sanning inte svart eller vit utan det är så mycket i livets konstruktion som är uppbyggt på att det är någon annan som vet bättre. Kanske är det så att detta är så djupt rotat att ledarskapet utifrån är en del av vårt liv som vi får acceptera. I oss alla finns det ett barn som söker tröst och svar, hur vuxna vi än blir. 

Känner du att du är herre/ ledare i ditt eget liv eller önskar du att det fanns någon som kunde leda dig själv? Finns det en saknad hos dig efter din mamma och pappa din pappa som du önskade att det skulle ha varit? Vågar du släppa din kontroll och lita på någon annan eller söker du ständigt en ledare? 

Idag är en dag jag utforskar hur mycket ledare jag är själv och hur mycket jag vågar bli ledd av andra. 

torsdag 10 november 2016

Avsked - rädslan för det som kommer

Vi har ibland svårt med avsked, kanske inte alla men många av oss. Att lämna och att säja adjö. Känslan av att kanske aldrig mer ses eller återse och att en viktig länk bryts. Känslan av att själv bli ensam. Kanske har det med att göra att vi i grunden är flockdjur. Vi behöver andra för att överleva och ett avsked kan innebära motsatsen. 

Avsked i unga år kan prägla oss så starkt att det påverkar våra strategier för resten av vårt liv. 

Vi samlar på oss saker som vi har svårt att skiljas från. Vi håller oss kvar på jobb vi kanske inte helt gillar. Vi är kvar i relationer vi borde ha lämnat för länge sedan. Vi bor kvar på platser som vi egentligen borde ha flyttat ifrån. Vi håller oss fast vid människor som skadar oss. 

Avsked blir att lämna något för att möta något annat och just det andra kanske blir för skrämmande. Ett nytt jobb. En ny plats. Den egna ensamheten. Nya människor och nya möten. 

Sorgen efter att någon har dött är också sorgen över ett avsked. Sorgen över att själv bli ensam. Sorgen över det som fanns och rädslan för det som kommer sedan. 

Idag har det varit ett viktig avsked för mig. Avsked från en människa som betyder mycket. En viktig person för mig, som gick bort för några veckor sedan och idag har det varit begravning. 

Begravningen tillåter mig att sörja och tillåter mig att känna efter. I begravningen finns också en plats för att släppa taget om gamla strider och väcka hopp om det som fortsätter. I avskedet tillåts agerandet som gråt och ledsamhet. Vi tillåts att känna efter. Allt som en förberedelse för det som kommer sedan. 

Därefter kommer tystnaden. 

Tystnaden kanske är den värsta rädslan.Tystnaden  när orden slutar och punkten tar vid. Tystnaden blir resultatet av ett avsked. Tysnaden där avskedet sakta bleknar och ensamheten har risk för att ta över. 

Avskedet fortsätter att skapa rädsla på samma sätt som det gjorde när vi var mycket unga. Avskedet kanske just är rädslan över att bli ensam. 

Hur förhåller du dig till avskedet? 

Idag är en dag jag jag tillåter avskedet bli ett slut på något och en början på något annat. Välkommen!

onsdag 9 november 2016

Vad står mina känslor för?

Det blir så tydligt när känslan är ny hur den ligger och lurar under ytan. Känslor av direkt sorg, ilska, glädje, kärlek osv. Vi får lätt till gråt och skratt. Vi får lätt för att visa ilska och kärlek. Små små signaler väcker de vilande känslorna till liv. 

När det handlar om gamla känslor är det inte lika självklart. Gamla känslor har en tendens att gömma sig eller uppträda i andra skepnader. Kärleken kan bli hat. Ilskan kan bli sjukdomar och besvär. Sorgen på liknande sätt eller omsatt i andra konverterade känslor som iilska och hämnd. Känslor förkroppsligas. Tankar skapar nya känslor på gamla känslor och gamla tankar. Till slut vet vi inte vad som är reellt och vad som är fiktion. Det gamla och det nya. 

Genom egen reflektion kan vi successivt bena ut va det är för känslor vi har och vad de har för grund. Ageranden blir reaktioner och reaktioner ageranden. Förälskelse kanske inte alls handlar om personen jag är förälskad i utan bekräftelsen jag får. Jag är så arg men vad är jag är jag arg på. Jag är så förälskad men vad är det jag är förälskad i? Gammalt eller nytt, förtäckt eller direkt. 

Jag får varje dag smaka på att jag har känslor och sedan leta vad känslan är uttryck för. Hur jag identifierar mig i det och hur jag agerar och reagerar med det. 

Har du kolla på dina gamla och nya känslor, dina medvetna och omedvetna känslor? 

Idag är en dag jag känner efter vad det är jag känner. 

tisdag 8 november 2016

Men det är inte nog

Det vet du. Det är inte nog, du vet. För det blir bara värre före det blir bättre. Du vet. Det blir bara värre innan det blir bättre. Om det än är att du har det besvärligt eller att du är rastlös. Om det än är att du törstar eller är oerhört trött. Det blir bara värre och det är inte nog. 

När vi sedan får det bättre så är det inte nog. Det blir bättre men för dig är det inte nog. Det blir bättre men du vill ha mer som hunden som får sin mat. Han äter tills det är slut långt efter det att han är mätt. För det finns risk att det blir värre igen, innan det blir bättre. För om det blir bättre finns risken att det kan bli värre.

Vi vet inte heller hur länge det är bättre före det blir sämre igen så bättre att se till att få det än mer bättre innan det blir sämre. För det blir aldrig nog, det kan alltid bli bättre innan det blir sämre. 

För det går inte att lita på det som är, för risken finns att det inte är kvar när jag behöver det. Det är bäst att se till att få mer innan det blir sämre igen.

Det finns strategier i oss som inte litar på det som är utan känslan är att vi behöver roffa åt oss det som kommer till oss för vi litar inte på det som är. Vi har lärt oss att det är så mycket som kan bli sämre och risken är stor att det som blivit bättre leder till att det blir sämre. Vi får inte nog att få det bättre för det kan när som bli sämre.

För mig är det behovet av bekräftelsen som aldrig tar slut. Den tar nya skepnader men behovet tar aldrig slut. Jag har känslan av att det aldrig är nog utan jag behöver fylla på och få mer innan det blir sämre. Jag söker och jag skapar för att få det jag tror jag behöver. På liknande sätt är det ibland när det gäller mat att jag äter och äter och får inte nog och att maten, som bekräftelsen bidrar till att mätta och bekräfta mig på olika sätt. Risken finns att det blir sämre därför är det bättre att inte få nog.

Kan du i dig själv se att det finns tendenser till maniskt beteende av något slag och att det i botten ligger en rädsla för att det inte kommer att vara som det är utan att det kan bli sämre varför du ser till att skapa mer än du behöver?

Idag är den dag jag känner att det är nog och jag är nöjd med det som kommer till mig. Jag behöver inte skapa mer och jag behöver inte ta den största biten utan bara vara tacksam. Det jag får är fullt tillräckligt.

måndag 7 november 2016

Jag är monstret

Jag är ibland ganska trött på att vara avvikande och annorlunda. Jag är trött på att vara den som inte är som andra. Den som gör som inte andra gör. Den som tänker som inte andra tänker. Sticka ut i mängden och inte falla in i ledet. Jag är ganska trött att vara mitt eget monster i mitt eget liv.

Vad var det som gjorde mig till detta monster? 

Samtidigt har jag alltid stuckit ut. Jag har många gånger i stunder avvikit från mängden samtidigt som jag har haft en längtan av att vara en del av mängden. Jag både vill och inte vill. Rastlösheten och bekräftelsen i mig har gjort mig till mitt eget monster, en personlighet och karaktär. Jag har lärt mig att bestämma och se till att få det jag tror mig vilja ha.

Jag tror mig se saker som egentligen inte finns. Jag tror mig göra saker som andra inte gör. Jag tror mig ha känslor som andra verkar slippa. Jag får tankar som andra helt verkar sakna. Jag är detta monster. 

Vem är egentligen mitt monster? Vem är det som jag går och bär på? 

Monstret i mig är jag och den jag ännu inte har accepterat. Monstret är den som jag ser men andra knappast märker. Monstret är den jag ännu inte mött.

Mitt huvud är fullt av föreställningar jag mer och mer lär känna igen och förändra. 

Jag smakar ordet monster igen och igen i min mun och ju mer jag talar om det desto mer kan jag acceptera det monster jag tror mig bära på. Ordet bleknar och ur dimman föds jag. Ett jag som står upp för mig själv och tar ansvar för mina handlingar och så jag definierar mig. 

Kan du se dig själv som något konstigt och overkligt, en annan skapelse som tillfälligt eller totalt tagit makten över dig? 

Idag är en dag jag förlikar mig med mig själv.

söndag 6 november 2016

Det sitter i dig

Vi behöver göra oss medvetna om att vi kommit till denna värld av en anledning och det gäller alla. Från den dag vi föddes var det meningen att vi skulle leva för det sitter i oss bar och en. Det var meningen att vi skulle leva på denna jord och för det har vi fått ett hjärta som bultar och som håller oss vid liv. Ett hjärta som ger energi och som ger oss kärlek. Vårt eget hjärta. Det sitter i oss.

Det är när vi tvivlar på vår egen existens och där våra tankar far iväg och skapar känslor, som vi missköter det som sitter i oss. Det är när vi börjar att medvetet eller omedvetet förstöra vår kropp eller vår själ vi startat upp för att tvivla på vår egen existens. 

Ditt hjärta sitter i dig och det slår för dig. Du kan dela ditt hjärta med någon annan men det sitter i dig för att slå för dig. Ditt hjärta är ditt och bara ditt och har kommit till av en anledning och det är för att ge dig liv. Ditt hjärta är ditt och det slår för dig. 

Det finns många hjärtan som slår för var och en. Många hjärtan som får en chans att slå men också de som slutat slå. De som slutat att slå är de som inte haft ork att gå vidare utan har slutat att slå. Kanske var det av sjukdom och olycka eller så var det för att dessa hjärtan inte hade någon som tog hand om dem. Hjärtan som inte fick den chans de borde fått. Hjärtan som  inte fick den kraft de behövde. Hjärtan där tvivlet var större än längtan att leva. Hjärtan som inte fick en chans. Ditt hjärta är ditt. 

Det fanns stunder jag tvivlade på min egen kärlek till mig själv. Det fanns stunder när jag misskötte mig och när jag  tog risker jag inte borde. Stunder när jag riskerade för att jag inte visste att ta hand om mitt hjärta. Mitt hjärta är mitt.

Hur tar du hand om dig och hur gör du för att ge ditt hjärta en chans att slå. Ditt hjärta är ditt. 

Idag är en dag jag särskilt tänker på mitt eget hjärta. 

fredag 4 november 2016

Jag är eller känner mig ensam

Jag är ensam handlar om att hela mitt väsen är ensamt där jag inte har någon eller något att relatera till. Jag är ensam innebär också något stort och fullkomligt nästan ointagligt. Däremot kan jag tala om att jag i stunder känner mig ensam, vilket är betydligt lättare och en dela av något mindre som inte har att göra med att jag är ensam. Det handlar om min känsla som kan ha en grund långt långt tillbaka när gränsen mellan att vara ensam och känna sig ensam var samma sak. Idag kan jag se skillnaden och acceptera att jag har nya känslor och gamla känslor som låter mig hålla mig kvar i en gammal oidentifierad ensamhet. 

I stunder kan jag känna mig ensam. Jag relaterar till hur jag skulle önskade att det kunde vara. Jag jämför hur andra verkar ha det och jag upplever att jag inte har det andra har. Samtidigt har jag hela ansvaret för min känsla även om jag vill vara ensam eller känna mig ensam. Jag har möjligheten att själv förändra känslan genom att göra annorlunda. T.ex. Att åka till mitt sommarställe på helgerna själv, vilket jag gillar ibland, bidrar inte till att jag känner mig mindre ensam, kanske tvärt om. Mitt agerande borde istället vara att stanna kvar i stan och träffa andra. Vara bestämd i mina åsikter bjuder inte till att lyssna på andra. Styra och kontrollera hur saker ska vara leder inte till att jag öppnar upp gemenskapen med andra. Det finns mängder med agerande jag skulle kunna förändra för att öppna upp och bjuda in till gemenskap som kan leda till färre känslor av ensamhet. 

Detta är i nutid jag direkt kan göra något. Men samtidigt vet jag att känslan av att känna mig ensam har en historia som sträcker sig mycket långt tillbaka. Jag kan uppleva att jag kände i mina första år, känslan av total ensamhet. Det finns något ensamt och något sorgset i hela min person som jag präglat och präglar och som jag hela tiden återkommer till. Jag klarar mig själv och behöver ingen hjälp av någon annan. Jag klarar mig själv och bjuder inte in. Jag visar inte att jag behöver någon annan som jag kan bli beroende av vilket minskar chansen att andra söker min gemenskap. Om jag inte behöver någon annan då finns det inte heller någon annan som vill relatera till mig. Om jag hela tiden uppger mig för att vara kompetent kan det skrämma mer än bjuda in. 

Gamla strategier och gamla känslor kan helt stänga igen tillgången till mina egna djupa känslor och också stänga öppningen för att känslomässigt relatera till andra. Denna typ av djupa känslor kräver något mer än att enbart att på ändra hur vi agerar. I detta läge krävs först att vi kommer åt våra egna inre känslor av utsatthet och djup ensamhet. 

Jag tror mig äga mig själv genom att vara i oberoende men i själva verket äger oberoendet mig. Jag exkluderar behovet av någon annan och i och med det exkluderar jag också möjligheten att integrera med någon annan. Det är just det som är gemenskap och är motsatsen  vilket får mig att känna mig ensam. Först när jag bjuder in öppnar sig dörrar där ensamheten krymper. Ensamheten kommer alltid att finnas där, eftersom vi är ett flockdjur men känslan krymper och ökar därmed vår känsla av gemenskap och trygghet vilken gemenskapen står för.

Hur inbjudande är du egentligen till gemenskap? Vad är du beredd att släppa taget på för att kunna bjuda in?

Om vi har händerna fulla är det svårt att greppa tag i något annat. 

Idag är en dag jag väljer att se vad jag är beredd att släppa taget på. 

torsdag 3 november 2016

Frågan är given men handlingen svår

Under ett tag har jag mött en man som är bestämd över att hans tidigare kvinna och andra personer som hon lyckas knyta kring sig, är orsak till hans nuvarande situation. Han har förklaringar på det mesta som sker och förbannar sig själv för att han litar på dessa människor. Han dömer sig själv och han dömer andra. Allt har sin grund hos någon annan och det verkar som det ständigt pågår samma typ av konspiratoriska händelser omkring denna man. Varje gång vi möts blir det uppenbart hur ointresserad jag blir att lyssna på mannen eftersom inget nytt kommer fram utan det blir repetition utan någon lösning. Det är som han inte är mottaglig för något annat. Detta märks också i gruppen.

Men så en dag kommer det en ny man som berättar sin historia och den historien har likheter med den första mannens situation. Det finns saker som starkt påminner och som blir tydligt för den första mannen, när berättelsen sakta letar sig fram. 

Som ofta när vi berättar har vi andra i gruppen frågor för att förstå och kanske bidra med något så att berättaren själv kan hitta sitt sätt att ta sig ur sin situation. Frågor som kan hjälpa där berättaren behöver hitta sina egna svar. Helt plötsligt, från ingenstans kommer det några fullständigt briljanta frågor från den första mannen. Frågor som var klargörande och som den andra mannen behövde ta till sig och fundera på. Frågor som tydligt visade på att den första mannen hade tagit till sig en del av alla våra tidigare samtal och där han teoretiskt fullt och fast hade förstått vad vi talat om flera gånger tidigare. Frågor som givetvis var lika viktiga till honom själv som till den han ställde frågorna till. 

Vi sitter ofta inne med våra egna svar det är bara så himla svårt att agera efter det vi tror oss veta för det är andra krafter som håller oss kvar. Krafter som kan vara nog så svåra att stå emot. Det är inte sällan många av oss, vet vad den andra ska göra för att lösa sin situation men vi har själv ingen kraft att ta oss ur en liknade situation utan sitter fast i våra egna föreställningar. Det är som om hjärnan och känslorna ibland lever två helt skilda liv.  

Jag kan se detta på mig själv hur jag hela mitt liv suttit inne med en massa svar på hur andra ska lösa sina liv men jag har i stunder varit helt handfallen själv att både se och ta mig ur min egen negativa livssituation. 

Har du lösningar på andras personliga problem men sitter kvar med ditt eget utan att veta hur du ska ta dig därifrån?    

Idag är en dag jag lyssnar på mina egna lösningar till andra för att hitta nycklarna i mitt eget liv. 

onsdag 2 november 2016

I skenet av mörkret

Jag får energi av ljus. Det finns något vilsamt i ljus, öppna vidder och långa dagar. Jag får hela dagen och kan fylla den med en massa saker. Jag har tid på något sätt.

Med mörker kommer något stängt och hinder. Med mörker är det som något släcks där jag begränsas. Mörkret kryper in på skinnet och får mig att känna att jag inte kommer undan. Mörkret dränerar mig på energi. Ändå kan jag i stunder välkomna mörkret genom att jag har möjlighet att tända ljus och kan elda i vedspisen. Mörkret gör det vilsamt, oftast när jag känner att jag varit produktiv under dagen. Som något välkomnande inför natten. 

Ni ser, det kan kännas olika och som jag skriver så beror mycket på en massa olika omständigheter och regler som jag själv ställer upp kopplat till just detta med ljus och mörker. Mörkret blir en konkurrent till ljuset, samtidigt kan jag tillåta mig mörkret om jag förhållit mig till ljuset på något sätt. Mitt förhållande till mörkret styr hur jag kan hantera mörkret. Möjlighet eller ett bekymmer.

Vissa är rädda för mörkret för det känns okänt och det väcker fantasin i oss när vi inte kan se. Fantasi om att det finns hemska saker där ute. Mörkret väcker ibland också onda makter att agera i skenet av mörkret vilket kan förstärka vår rädsla. 

Mörkret får oss att känna att vi tappat en del av vår kontroll. Kontroll som vi på ett eller annat sätt tycker att vi behöver. 

Som liten var jag mörkrädd och även idag kan jag tycka att det är lite okontrollerat, samtidigt tänker jag att mörkret inte ska få hindra mig så idag är mörkret inget jag känner rädsla inför. Jag tror att kampen mot mörkret började tidigt och att mörkret idag är mer vilsamt än läskigt. I stan kan jag känna att mörkret nästan inte existerar jämfört med hur det är på landet. Det känns som en förlust.

Hur förhåller du dig till mörkret? Är du mörkrädd? Blir du deprimerad av mörkret eller innebär mörkret något välkomnande för dig? Hur påverkar mörkret ditt liv? Kan det vara att du till och med längtar efter mörkret?

Idag är en dag jag tänker på mörker som en kontrast till ljuset. 

tisdag 1 november 2016

Du vet inte hur lycklig du är

Jag har levt i många relationer, den ena olik den andra eller som jag kände det då, den ena lik den andra. Relationerna hade ett mönster som jag enkelt kunde följa. Jag hittade de relationer jag trodde att jag behövde där alla vilade på vad jag skulle ha eller vad jag skulle ge. Alla var älskvärda och ville ge mig allt. Jag kunde inte ha det bättre. Ändå var jag inte nöjd. Ju mer jag fick ju mer obekväm kände jag mig. Till slut tog relationen slut på ett eller annat sätt. Jag lämnade det jag hade för att kämpa för att få det jag trodde jag inte hade. Jakten på den totala lyckan.

Så höll det på och det verkade som om jakten i sig och kampen om att vinna en relation var en del av målet. 

Det var som jag varje gång var på jakt efter ett förstapris och när ett förstapris var vunnet var det dags att ställa den på hyllan för att kämpa efter nästa. Troféer har en tendens att glömmas bort och stå och damma på hyllan. Problemet var att även jag var en av dessa troféer som stod där och dammade. Jag glömde bort mig själv.

Jag insåg inte hur bra jag hade det utan det blev som det var en kraft som drev mig därifrån. 

Först när jag började att granska mitt eget beteende och mina olika karaktärsdrag började jag sakta inse vad jag gått miste om och hur tacksam jag egentligen skulle kunna ha varit för det jag hade. Det var också när jag summerade vad jag hade, inte vad jag inte hade, som jag sakta kom till nya insikter. Det var då jag insåg hur många jag skadat på min väg i min egen jakt på lyckan.

Hur ser din egen jakt på lycka ut? Vad är det som ska göra dig lycklig? Vad är det du söker egentligen? Saker du tror att du inte har eller saker som du tror ska göra dig lycklig?

Vår jakt på lycka är en illusion som handlar om att jaga efter något vi redan har och som inte kommer att förändras genom att få något annat. Det är en evig livlögn som den kommersiella marknaden drar stor nytta av. Nej det är inte deras fel, det är helt vårt eget.

Vi vet inte hur lyckliga vi är så det är kanske det jakten ska gå ut på, att ta reda på hur lyckliga vi egentligen är.

Idag är en dag jag söker svaren på hur lycklig jag är.


måndag 31 oktober 2016

Vi har inget att förlora

Varje typ av förändring handlar om att avvara något för att få något annat. Det är inte rädslan för det vi ska få som är problemet utan rädslan för det vi kommer att förlora. Hur eländigt det än är, är det som vi förlorar ändå bekant och vant fritt från den inre rädslan. För den utomstående kan detta upplevas som obegripligt, men för den som bär det, fullt logiskt. Kanske inte logiskt intellektuellt men känslomässigt. 

Alla vi som jobbat med förändring och med oss själva vet att rädslan är stor inför en förändring samtidigt vet vi, när vi ridit igenom rädslan, att förändringen var det mest rätta vi kunde göra. Vi har efteråt förstått att det egentligen inte fanns något annat val. 

När vi sitter fast i beteenden eller karaktärsdrag som är negativa för oss själva, där konsekvenserna blir förstora finns det aldrig något att förlora, genom att genomföra förändringen, än de bojor som håller oss fast. Bojor av beroende eller medberoende. Bojor av lögner eller våld. Bojor av förnedring och utanförskap. Bojor av ett starkt ego där jaget inte får plats. 

Rädslan för det okända är stark och får oss att göra de mest konstiga saker. Saker som handlar om att göra våld på oss själva både fysiskt och psykiskt. 

Så vi har inget att förlora än de bojor som håller oss kvar. 

Vilka bojor sitter du fast med? 

Idag synar jag mina egna bojor och ser vad som kan vara alternativet. 

lördag 29 oktober 2016

Alla har vi öden att bära

Inger är eller har det värre än någon annan. Alla har vi öden som vi bär. Saker som hänt som påverkat oss och vårt liv. Sådant som gör oss sorgliga, glada, ledsna, osäkra, tysta eller snackiga. Öden som format karaktären hos just oss själva. Sådant som vi ibland vill vara och ibland vill vara utan. 

Vi har alla öden att bära och vi behöver lära oss vilka det är så att vi kan känna igen vem vi är. För just vem vi är behöver vi acceptera för det är just den vi är när vi är. 

Det har tagit mig mängder av år att våga acceptera att jag är den jag är, se den jag är, höra den jag är och att vara den jag är i stunden. Jag är den jag är och det betyder inte alltid att den jag är och det jag gör är behagligt och angenämt utan det är. 

När jag tillåter mig att se vilka tankar jag har, vilka beteenden jag har och vilka handlingar jag gör då, då har jag också chans att ändra på dessa om det är det jag vill. När jag inser var jag är är det enklare att ta sig därifrån eller stanna kvar.

Länge har jag trott att det mina tankar skapar är en sanning och att det är det tankarna skapat som är det rätta. Det har bland annat inneburit att jag har tankar om hur saker ska vara och där jag själv haft svårt att acceptera mitt eget beteende. Trots detta har mina känslor låtit mig vara kvar i ett gammalt beteende. Detta har skapat en konflikt i mig. Förändringen har inneburit att jag även intellektuellt accepterar att beteenden som jag tankemässigt förkastar ändå är en del av mig i stunden och detta har underlättat för mig och mitt sätt att tänka. Jag kan acceptera och erkänna saker som jag föraktar och har då på sikt kanske möjlighet att påverka det i någon riktning. 

Man brukar säga att jag är inte mina känslor, jag är inte mina tankar och jag är inte mina handlingar just för att när vi säger att vi är, är chansen mindre att vi kan göra något åt det. Men samtidigt kan det vara ok att i stunden erkänna och acceptera att i stunden är jag detta på ett eller annat sätt. Vissa saker kanske inte kommer att kunna ändras och då behöver jag förhålla mig till det. 

Mitt öde är sådant som kanske kommer att bestå. Jag kommer inte att kunna ändra grunden i mitt öde men vill ändå fortsätta leva ett bra liv. Då ligger det något bra i att acceptera att jag är sådant som mitt öde skapat. Utifrån detta kan jag sedan förhålla mig. 

Vem är du och vad har skapar dig? Vad är det som du behöver acceptera?

Idag är en dag jag utifrån betraktar vem jag är.  

fredag 28 oktober 2016

Vi välkomnar eller avvisar

Vi har alla val. Valet handlar om hur vi vill ha det. Val om att ha allt som det var förut och att andra ska anpassa sig till detta eller valet att våga förändra till det som är på väg att hända eller faktiskt händer. Vi välkomnar eller avvisar.

Man brukar i gruppdynamiksammanhang säga att en grupp skapar sina regler utifrån de personer som finns i gruppen. Detta betyder att gruppens medlemmar skapar regler på olika sätt, inofficiellt eller officiellt, som talar om de regler som gäller för gruppen. Vi kan välja demokrati, konsensus eller på något annat sätt som t.ex. att den som skriker högst bestämmer. 

När det kommer in en ny person i gruppen kan man säga att det är en ny grupp och detta med regler och vad som ska gälla i gruppen påkallas på nytt där allt ska anpassas till de nya förutsättningar. Den grupp som fanns innan existerar inte längre utan nu är det en ny grupp där det tillkommit en person. Vissa kanske nu tycker att den nya personen som kommit till, ska adoptera de tidigare regler som fanns och så kan det bli men frågan är om det är så det ska vara. Låt säga att det kommer fler personer än de personer som var med gruppen från början, ska även de anpassas till gruppen eller kan vi då betrakta det som en ny grupp. Vad är det som säger att de gamla reglerna var bra och tänk om det som den/ de nya personerna tar med sig blir sammantaget en betydligt bättre grupp än den grupp som var innan? Ska de nya personerna anpassa sig genom att integreras där samtliga närmar sig varandra eller ska det ske via assimilering där de nya ska smälta in i det gamla? Om man tar ordet anpassa så tänker jag att anpassa handlar om att alla, både de nya och de gamla i gruppen behöver anpassa sig till de nya förhållandena vilket oftast är så det sker i ren gruppdynamik. Vi närmar oss varandra. 

Hur öppen är jag att anpassa mig till det nya som kommer, oavsett om jag vill det eller ej och hur låst är jag vid det gamla och att allt ska vara som det alltid varit. I går talade jag om vanor och detta handlar definitivt om vanor där vi gärna vill hävda att allt det gamla var bättre och allt det nya är dåligt. Men betänk ändå hur mycket det är i världen som har förbättrats när det gäller svält, krigens offer, arbete, ekonom, sjukvård osv. Vill vi tillbaka till hur det var för ca 100 år sedan när vi i Sverige levde i fattigdom? Nej knappats, vi behöver ständigt pröva våra egna värderingar och vår egen förmåga till förändring. Förändringen kommer oavsett om vi vill det eller ej och frågan är mer hur detta kommer att påverka oss själva. För eller emot. Bygga vindmöllor eller vindskärmar. 

Jag påstår inte att detta är enkelt men det är i allra högsta grad nödvändigt. Igår är inte idag och idag är inte i morgon.

Hur integrationsbenägen är du?

Idag är en dag jag lyssnar på andra vad de har att säga. 

torsdag 27 oktober 2016

Vanor skapar trygghet- men inte alltid

Vi äter i princip samma typ av frukost. Vi sätter oss ungefär på samma plats på väg eller hem från jobbet på buss eller tåg. Vi har samma rutiner på jobbet och under kvällar och helger. Så hållet det på och så vill vi ha det. Samtidigt beklagar vi oss för att allt går på rutin. Vi vill ha spänning och uppleva ovanliga saker så vi åker på semester där vi ser en massa nya saker och äter en mängd nytt. Samtidigt, efter ett tag längtar vi tillbaka till vår vardag och våra invanda rutiner. 

Rutiner skapar det bekanta och det trygga. Rutiner skapar formen som vi kan luta oss mot och det vi kan återgå till när vi tappat balansen för ett tag.

Rutiner är också sådant som är bra för oss när vi saknar balans eller tappat greppet. Många verktyg har just rutinen som sin kärna. Rutiner byts ut från mindre bra rutiner till bättre rutiner. Hjärnan älskar rutiner så det handlar mer om att ge hjärnan vad den vill ha men då samtidigt rutiner som också är bra för oss själva. 

Vilka rutiner har du som du skulle behöva ändra på och vilka rutiner skulle du behöva plocka upp istället? 

Idag är en dag jag betraktar de rutiner jag har som kanske inte är bra för mig. 

onsdag 26 oktober 2016

Det blir uppenbart hur jag definierar mig

När jag övar att inte tänka på vad jag känner blir det mer och mer tydligt att det är en mängd saker jag känner som jag kan fylla med ord. Ord som kan skapa nya känslor av oro och andra rädsla men givetvis också glädje. Registret är stort och fantasin om vad jag känner större. När jag började komma upp i åren även tankar om sjukdomar och begynnande ålderdom. Rädslor om att inte duga tar plats och hjärnan visar sig fylld av en mängd tankar som minner mig om min pubertet. 

Det är uppenbart vilken fara tankarna är för mig när de är på det humöret. Känslorna är mina fysiska reaktioner och betyder egentligen inget om jag inte sätter ord på det jag känner. En del av känslorna är autonoma och får min kropp att göra saker som att reagera om jag skadar mig men det finns en mängd av känslor som jag mer tolkar som varningar  eller där det autonoma reagerar på sådant som egentligen inte längre är en fara men där känslorna lever kvar.  Ja min kropp är både fantastisk och besynnerlig.  

Vissa av oss brukar ibland säga att vi ska gå dit känslorna för oss. Det hade blivit en spännande resa och jag är inte säker på att den resan alltid hade blivit så bekväm och enkel. Jag hade upplevt mycket men kanske inte alltid önskat uppleva allt av det som fått styra mig. 

Det är en besynnerlig resa jag håller på med där vägen till mig själv går inte alltid rakt och med en tydlig riktning. Jag har länge fyllt med mig ord och meningar, förklaringar och åsikter. Tänk om allt är fel och att jag på min resa förlorat förmågan att bara känna, fysiskt känna utan att söka efter förklaringar och utan att styra mig själv med dessa. Jo ibland har det varit nödvändigt och avgörande. Ibland tvunget och viktigt. Men blev det så att jag under min resa förlorade förmågan att känna utan syften och utan ord, utan behovet av att lösa det jag känner.

Min resa fortsätter, må den aldrig sluta. Låt mig klara av att känna utan att agera, låt mig klara av att känna utan att finna lösningar och förklaringar. Låt mig tillåta mig känna utan att skämmas, känna skam eller sätta ord på det som känns.

Det är inte vad du tänker som definierar dig. Det är inte vad du känner som definierar dig. Det är inte vad du gör som definierar dig. Det är kombinationen och vem är jag om jag tappat delar av detta?

Vem är du?

Idag är en dag jag fortsätter öva.

tisdag 25 oktober 2016

Fysiska känslor - att vara i

Helt riktigt, som en av er sa, vi behöver vara uppmärksam på källan och vara källkritiska även mot oss själva. Vi behöver ifrågasätta oss själva i det vi tänker eller känner men även i det vi gör. Källan till vår smärta, eller för den delen vår glädje är kanske i stunden inte viktig även fast vi lärt oss att söka det svaret. Det som gör oss ont har en egen kärna fritt från tankar och fritt från tolkningar. Där behöver vi möta det som känns. Visst vi kan sätta ord på allt och jag menar att även den som känner en massa väljer att sätta en massa ord på allt och det är orden som är det som skapar problemet orden och tankarna tolkar vad vi känner för att sortera in vad det är som händer. Vi känner och reagerar på faran men vi ser inte faran och vi vet inte ens om det är någon fara mer än det faktum att vi känner. 

Panikångesten är ett bra exempel på tydliga fysiska känslor som inte kan lösas med tankar utan där kan vi befrias från detta genom att just fysiskt påverka och känna annorlunda. Andas lugnt, andas i en påse osv. Fysiska lösningar på ett fysiskt problem. Fritt från tankar. På samma sätt är det för den som tar ett pass på gymmet eller är ut och springer eller varför inte fixar med något praktiskt. Fysiska lösningar som skapa något fysiskt annorlunda. 

Detta betyder inte att saken är helt löst men det bidrar till lösningen utan att blanda in tankens tolkningar. Utöver detta behöver givetvis var och en arbeta med att finna sina egna orsaker till det som sker och då är hjärnan med. 

Ibland behöver vi separera delarna för att förstå helheten och det är det som denna uppdelning handlar om. Känslor är känslor, tankar är tankar och när vi sätter ord på känslorna skapar vi en tolkning av våra känslor (fysiska reaktioner). Men fortfarande känner vi något fysiskt som ibland kan vara ok att känna och ok att bara vara i. Åter till panikångesten, att känna ångesten och tolka den som att vi håller på att dö eller att det aldrig kommer att gå över kommer enbart att förvärra situationen. De som vet hur det är att få panikångest vet att den kommer att gå över och att vi inte kommer att dö. Vi vet att det är fysiska väldigt påtagliga känslor i oss som vi har svårt att värja oss ifrån och som förvärras av våra tankar.

Dagarna fortsätter och att vara i känslan fritt från hjärnans kontroll är ett mästerverk likställt med att gå på slag lina mellan två skyskrapor. Det krävs mod och det krävs energi att våga stå kvar och lita på oss själva att vi kan rida ut känslan utan att hitta lösningar och förklaringar. Jag drar mig till minens det enkla att våga vara kvar i känslan av rastlöshet och hur himla svårt det är. Jag gör allt för att distrahera det jag känner.

Hur tillåtande är du i dina egna fysiska känslor?

Idag är en dag jag fortsätter öva.