Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

onsdag 28 september 2016

När jag vågar välja att handla i tid

I går gjorde jag något som jag märker att jag ibland har svårt med. Jag valde att handla på ett ärligt och öppet sätt. Jag valde att tala om som det var, vara ärlig och välja det som var bra för mig och mitt jag, inte det som kanske kunde vara bra för andra eller för mitt ego. Jag valde att göra slut och lämna en grupp som jag haft gemenskap med under en period. Jag valde att avstå något för något annat. Jag valde att inte förlänga någon annans eventuella smärta eller min egen genom att vänta med mitt handlande. Jag har varit med om detta ett antal gånger när min agenda var hemlig och jag vet vilken plåga det är och vilka konsekvenser det ibland kan få både för mig själv och andra. 

Ni kanske tycker att detta är enkelt och jag hedrar er för det. För mig handlar det om att jag får känslor som svek, att jag själv kommer att missa något och att jag tappar en gemenskap av flera. Jag tror också att det är en känsla av brist på egen kontroll. 

Smärtan att göra slut dröjer sig kvar tills dess att jag till slut gör det. Jag märker hur jag gärna dröjer kvar i en mängd andra saker för att slippa säga det som egentligen är oundvikligt. Hjärtat klappar lite extra och känslan av att vara lite forcerad. Men så till slut så kommer det som ska komma från min mun och just då vet jag inte var den kraften kommer ifrån men det som ska ske, sker. Jag hör mig själv säja att jag vill sluta och att jag vill sluta idag. Jag är ärlig och jag bakar inte in det i en massa förklaringar. Jag säger kanske inte allt som varit min anledning till mitt beslut men tillräckligt mycket för att ändå vara ärlig och berätta om det som ändå varit avgörande. 

Tänk att vissa handlingar är så svåra att göra och de gör så stora djupa spår i oss. Handlingar som för den ena inte är så mycket att tala om är fyllt av smärta för någon annan. 

Självklart finns det en mängd förklaringar, historia och en massa egna erfarenheter som gjort denna process lite svårare just för mig och vägen från att känna på detta sätt är att träna, träna och åter träna för att skapa en ny vana och lära mig hantera det som sker. Hur farligt kan det vara och känna in den positiva känsla ärligheten ändå får i slutändan. För så är det, när vi lyssnar på det vi vill och genomför det så blir det en god känsla till slut.

Vad gömmer du och vad är det du inte är riktigt ärlig med. Har du handlingar som du medvetet eller omedvetet håller inne i rädsla för konsekvenserna av ditt beslut?

Idag är en dag jag väljer att vara uppriktig med vad jag känner i mig själv och vad jag verkligen vill.

tisdag 27 september 2016

Det står en pojke vid min sida

Varje morgon när jag vaknar står det en pojke vid min säng och önskar att han ska få plats under dagen. Varje morgon står det en pojke vid min dörr och önskar att kärleken ska få finna sin väg. Varje dag går det en pojke bredvid mig och önskar att bli accepterar som han är. Varje dag är det en pojke som är i min närhet för att visa sin skörhet. Varje dag lockar en pojke fram sin egen känsla i mig själv som ibland gömt sig i det mörka. Varje dag sitter det en pojke vid min sida så nära att jag nästan tror att han är jag. Varje dag följer det en pojke med mig vart än jag går och jag har upptäckt att han är jag. 

Vi har alla en pojke eller en flicka vid vår sida som vill oss väl och som önskar att vi ska locka fram kärleken i oss själva. En pojke eller flicka som är vårt genuina jag och som ständigt blir förminskad för det budskap som de bär med sig. En pojke eller en flicka som bär på allt det som vi själva inte vågar visa och som vi ibland själva blir rädda för. Det svaga. Det nakna. Det ärliga. Det kärleksfulla.  Utan konkurrens och utan egots medverkan.

Vi var alla detta barn en gång som vi idag nästan knuffar undan. Vi kanske blev svikna. Vi kanske blev utelämnade. Vi kanske blev ratade. Vi kanske blev utsatta. 

Detta barn kom längre och längre bort från oss själva tills att det nästan inte längre fanns kvar och det budskap barnet bar med sig nästan fullständigt bleknat. 

Det bor en pojke i mig själv och jag önskar att du vågar visa dig och vara kvar. Det bor en pojke i min själ och jag välkomnar alla dina försök. Det bor en pojke i min själ och jag önskar att jag till fullo kan vara du.

Jag mins tillfällen när jag tryckte undan min pojke ner i det svarta. Måtte jag vara så stark och klok att det aldrig hända igen. 

Hur ser mötet ut med din pojke eller din flicka? Är du tillåtande och bejakande eller har du förpassat barnet till en mörk plats?

Idag är en dag jag lyssnar till pojken i mig själv.

måndag 26 september 2016

Det står något i vägen och jag önskar att vi löser det

Kan du ibland uppleva att det står något emellan dig och din partner, din vän, en släkting, kompis eller kanske rent av din chef på jobbet? Att det finns något som blockerar er mer naturliga relation. Du kanske känner dig ifrågasatt, det saknas en tillit, det finns något som stör dig eller du upplever att du själv eller den det handlar om har en skuld som behöver gottgöras. På något sätt är det något som upptar dina tankar och känslor som gör att du inte känner dig tillräckligt ärlig och uppriktig i kontakten eller att du själv upplever detta hos den andra. Om det är på detta sätt behöver det ske något för att relationen ska kunna utvecklas vidare i en positiv riktning.

Det kan vara fantasier och att du vill mer än den andra eller tvärt om eller så är det så att det är något ouppklarat som står emellan er som gör att er relation står och stampar. Oftast är det något som behöver rensa i luften och det bästa sätter är att våga vara ärlig i sina känslor omkring vad vi känner. "- Jag känner så här...", "- Jag upplever att...", "- Jag behöver be om ursäkt för..." , "- Jag förlåter dig...", "- När du gör på detta sätt så....". Så länge något outtalat fortfarande lever i oss kommer relationen ha små chanser att bli hållbar och utvecklas.

Vårt negativa fokus blockerar vår egen ärlighet, vi känner det själva och det märks utåt. 

Kanske går relationen aldrig att reparera eftersom att vi blir blockerade av vår motståndsfokus eller så är det möjligt att göra något åt det, vilket då är ett arbete som måste göras av båda parter på ett eller annat sätt. Detta är också möjligt förutsatt att vi båda har en genuin vilja att både granska oss själva och beredda att göra förändringar. Relation är aldrig en människas verk även fast initiativet kommer från en av parterna. 

Jag levde i en relation där jag hade min del av att relationen inte fungerade. Vi hade ett hav av spärrar men jag kände att det var bara jag som skulle bidra till förändringen. Känslan var självupplevd och bland annat mina rädslor ledde till att vi gick skilda vägar. Det har tagit väldigt lång tid att nå en ny mer positiv nivå i denna x- relation, vilket jag tror att vi är på väg att lyckas med, 11 år senare. När man som vi har barn är det än mer viktigt att våga riva sina egna skyddsmurar och försvar för att finna en relation även efter att relationen brustit.

Jag har idag olika typer av relationer där jag ser min del i det som sker och inser att i en relation är det min uppgift att ta ansvar för mina 50 % av relationen och också tydliggöra när jag ser att det finns något som gnager mellan oss.

Har du relationer där det finns något som gnager och håller en distans mellan er?

Idag är en dag jag väljer att vara ärlig i mina känslor till de relationer jag har och vill fortsätta att ha.

 


söndag 25 september 2016

En yvig gran hindrar andra att växa

Starka yviga och synliga förebilder kan riskera att kväva de som följer. Under en stor gran med vida grenar växer det dåligt vid dess fot. Granen behöver fällas eller det som vill växa behöver byta plats för att både nå solen och för att få den näring och energi som behövs att bli lika stor som sin förebild eller den den följer. 

Vissa flyr tidigt sina hem andra stannar kvar. Vissa fångar kraften men planterar sig på en annan plats där de blir mer synliga andra dör sakta på plats. Vissa låter sig själva hindras genom dåligt självförtroende och otrygg tillvaro andra gör precis som sin förebild. Vissa tror de har brister i livet de aldrig återfinner andra väcks av sitt eget reflekterande och finner nya väga till platser där de kan växa. 

Alla har en uppgift och alla har en plats. Det finns jordmån för alla och tillräckligt ljus för alla att skina i. Det viktiga är mer att våga se de möjligheter som faktiskt finns för de finns. Tanken att de inte finns är enbart en illusion skapad av oss själva för att bekräfta det vi själva tror oss känna.

Jag växte upp under en yvig gran som tog all näring i vår familj. Det var inte fel på granen som växte och på den näringen som fanns men det var svårt att växa parallellt.  Både jag och min syster flyttade hemifrån tidigt. Vi flyttade till platser långt bort där granens grenar inte nådde. 

För mig innebar det att jag kunde växa och bli en egen yvig gran. Problemet som senare uppstod var att mina barn hindrades av min egen skugga. Jag hade blivit för yvig och hade gjort på samma sätt som det som hände i min ursprungsfamilj. Mina barn har haft lite olika strategi i livet för att hantera detta som de idag själva får reflektera över. 

Alla behöver vi få plats för att växa och glänsa, en plats som vi också själva behöver hitta. Själv inser jag att jag kanske borde ha gjort på ett annat sätt när barnen var små, men då visste jag inte bättre. Idag försöker jag öppna mina ögon och använda mig av mina nya kunskaper. 

Är du en yvig gran eller är du en planta som sakta tappar både energi och näring under en yvig gran? 

Idag är en dag jag låter mina yviga grenar vika åt sidan för det som gärna vill växa 

lördag 24 september 2016

Jag speglar mig i andras elände

Varför vill vi se elände och hemskheter. Vad är det i oss som gör att vi vill höra om andras utsatthet och tokigheter och gärna skvallra om detta. Vad triggar oss i att se filmer om elände och våld? Är det vår otillåtna fantasi som vi vill kommer åt eller är det för att förringa eller förminska vårt eget elände? 

Vi har i alla tider dragits till andras utsatthet både i berättelser och i verkligheten. Skrämmande berättande historier och skådespel och senaste antalet decennier destruktiva dataspel och film. Vad väcker det i oss som håller oss kvar. Vad är det vi vill uppnå? 

Kanske är det att förmildra vårt eget lidande och de hemskheter vi lever i eller utsätts för. Kanske är det att döva det liv vi har. Kanske är det för att inse att det liv vi själva leverera ändå inte är så eländigt för det finns andra som har det värre. 

När vi omges av andras lycka och gudomlighet kan vårt eget liv te sig ganska miserabelt och fattigt. Däremot när vi ser andras elände kan det finnas en trygghet att veta att vårt eget liv ibland kan vara ganska bra om vi jämför.

Facebook är fylld av sådant där vi visar en slags lycka och skvaller om andras olycka. Vi skapar oss en yta vi visar utåt och vältrar oss i vad andra gör, säger eller är. Det upptar vår tid och det kanske är så det är. Vi flyr undan i en vilja att visa upp en snygg fasad men samtidigt behagas av andras brister. Vår rädsla över våra egna brister håller vi därmed undan. 

Jag vet att jag vältrat mig i andras bekymmer samtidigt som jag gärna önskat hjälpa till när andra har det tufft. Samtidigt har jag gärna önskat visa min egen duktighet genom att påvisa andras brister. Jag har haft en hög moral omkring andras beteenden men inte alltid levt upp till dessa själv. Jag tror jag skyddat mig själv och önskat vara den där präktiga grabben men inte själv klarat av att leva upp till det. Min egen moral har samtidigt som den utåt ökat parallellt tappat i i kraft i mitt eget handlade. Det har blivit som jag kompenserar mig själv, ja ni vet som att kompensera en miljöbesvärande flygresa genom att stödköpa koldioxid.   

Jag vet att det finna kloka människor som väljer att inte titta på nyheterna eftersom det drar med sig en massa eländen till vår hjärna. 

Jag tror det finns en kraft att se andras olycka för att skapa en motkraft att ta hand om sitt eget elände samtidigt som vi då inser att andra har det värre. Samtidigt tror jag att möta kärlek och känna andras tacksamhet kan smitta av sig. Det finns en klar kluvenhet i detta. Det jag speglar mig i det är det jag ser. 

Hur förhåller du dig till bl.a film och teater, Facebook skvaller och annat? Vad tar du till dig och tycker om och vad undviker du och vad gör det dig? 

Idag är en dag jag väljer att spegla mig i det jag själv vill visa. 

fredag 23 september 2016

Jag ett odjur som söker min skönhet

Det finns människor att vara rädd för. Det finns människor att hysa skräck för. Det finns människor som inte går att lita på. Det finns sjuka människor och det finns skadade människor. Det finns människor som tror att de inte kan hantera sina känslor och det finns människor som tror att de inte kan hantera sina handlingar. 

Det finns en mängd människor som behöver hjälp för sina inre smärtor, både de som inte ännu vet att de behöver det och de som ännu inte vågat be om hjälp. Det finns många som ännu inte vågat komma ur sin egen garderob. 

Människor som alla har ett litet barn i sig som inte förstår vad det är som pågår och som en gång valde en strategi för att överleva men som idag utsätter andra så att de i sin tur skapar strategier för att överleva. I det lilla barnet fanns då som nu saknad, saknad efter tillit och kärlek. 

Barnet valde en strategi som fick andra att ta avstånd och som sakta ledde till ensamhet, utsatthet, våld, känslor av att vara ett offer, skyddslöshet, raseriutbrott, misshandel, depression, utveckla olika typer av sjukdomar, oberäknelig ilska och skräck. Allt i jakten på att igen få slippa smärtan och få en skärva av gemenskap och kärlek. 

Både offret och förövaren är samma rädda barn där var och en valt olika strategier. Den ena genom att försöka kväva den inre smärtan den andra genom att agera ut den inre smärtan. Båda lika hotade båda lika rädda.

För det är så att det utsatta barnet bor inne i oss alla. Hos många av oss håller den sig vid tankar eller ord, hos en del vid att slå på döda ting men hos några av oss får det betydligt större konsekvenser och ter sig som helt okontrollerad. Vissa av oss säger att det bara svartna för ögonen och sedan smäller det eller så kommer det ut elakheter och spydigheter från våra munnar. Andra fastnar i inre tankar och inre smärta som sakta utvecklar en långtgående inre depression svår att låsa upp. Båda fångade i sitt eget skal utan förmåga att älska sig själv.

Några av oss hade en frånvarande förälder, några andra av oss blev sexuellt utnyttjade, vissa av oss hade föräldrar som själva haft en frånvarande förälder. Andra av oss har fått ärva ett beteende eller en diagnos. För en del har det ena givit det andra och detta har i sin tur lett till avvägar och återvändsgränder. 

Det bor hos oss alla en skörhet och en vilja att komma åt det inre barnet i oss. Ett barn som både kan känna känslor, uttrycka dess i ord och agera på ett sätt som inte skapar skuld eller skam. 

Men vägen dit har med åren blivit blockerad så att till och med utsikten helt eller delvis försvunnit. Blockerad av händelser, utsatthet och egna rädslor. 

Jag kämpar med mitt inre barn för att tillåta mig själv att älska igen för att tillåta mig att känna tillit . Jag börjar sakta byta stig och börja trampa nya vägar. Idag är hela ansvaret mitt igår var det olyckliga omständigheter.

Behöver du börja trampa upp en ny stig för dig som skiljer sig från den gamla du trampat i alla år?

Idag är en dag jag vågar se hur jag definierar mig och där jag också vågar trampa nya stigar.

torsdag 22 september 2016

Hämnden är ljuv

Måtte han dö. Hoppas att hon får det surt i livet. Jag önskar att de blev sjuka. Tänk va bra om han fick lida som jag. Jag ska minsann repa hans bil eller stick hål i hans däck. Han borde få en riktig smäll. 

När vi tycker och känner att vi blir utsatta av andra vill vi gärna hämnas. Vi vill gärna att den andra ska få lida och få lika mycket tillbaka av det som vi fått utstå. Öga för öga, tand för tand. 

Hämnden gör oss till den förövare som ansatt oss själva. Vi blir både i ord och handling på ett sätt som vi själva ogillade.  Vad gör detta oss mer än att vi är av samma skrot och korn. Vi blir skadade och vi vill skada någon annan på samma sätt. Ibland gör vi det ibland blir det bara tankar och känslor i vår kropp. Oavsett så upptar detta en massa energi i vår kropp och i vår fantasi. Energi som håller oss kvar vid vår egen smärta. Energi som gör att vi fortsätter att själva lida. Den minsta lilla tanke om det som varit och som vi ogillar eller känner oss kränkta av gör att vi ännu inte släppt det som varit vilket betyder att vi fortfarande väljer att vara kvar i lidandet. Hämnden blir ett ältande inte en frigörelse. Hämnden har också en tendens att leda till nytt lidande. Se alla krig som pågår i världen. En mängd av dessa krig handlar om urminnes hämnd och oförrätter som aldrig får ett slut. Hämnden ärvs och i vissa fall vet inte nu levande hur allt egentligen startade utan de har bara fått ett arv att förvalta. 

Hämnden är en negativ tanke som vilar kvar långt bort från den kärlek vi själva behöver. Hämnden kan ha ett syfte och det är i så fall enbart att vi vill fortsätta lida och att vi fortfarande tycker synd om oss själva. Vi tycker att det finns en nytta i att försätta lida och vara ett offer. Vi blir själva identifierade. 

Jag har tänkt en massa hemska dumma tankar och min hjärna har tillåtit sig att vara upptagen av sådant som handlar om min egen historia och flykten från min närvaro här och nu. Till en början kommer jag ihåg hur jag tänkte; andra ska minsann få se hur jag lider och få se hur ledsen jag är. Jag drog också med andra i mina hämndtankar. Allt för att låta mig själv vila kvar i mitt eget elände och mitt egen självförakt.

Har du tankar om att vilja hämnas?

Idag är en dag jag tänker och känner att hämnden är mitt egos verk helt främmande från mitt genuina jag. 

onsdag 21 september 2016

Ödet bestämmer vad som ska hända

Tror du på ödet? Tror du på att det är något annat som styr ditt liv än du själv? Tänker du att beroende på vad jag gör kommer ödet att styra dig åt ett eller annat håll? Kanske låter du ödet styra helt? 

I min ungdom tänkte jag att om jag räknade antalet bokstäver i en neonskylt och det gick jämnt upp så skulle det gå bra för mig. Jag hade en idé om att ödet skulle vägleda mig i livet. Kanske var det inte så seriöst men ändå fanns det i mina tankar ganska ofta. Jag kan än idag komma på mig att räkna bokstäver på detta sätt. 

Vissa går inte under stegar andra spottar tre gånger när de ser en svart katt. Vi verkar vara många som låter oss styras av något slags öde, lite på skämt lite på allvar. 

När vi väljer att tro att ödet är den vägledning vi kan rätta oss efter säger vi samtidigt att vi inte har möjlighet att själva påverka vad som kommer att hända i våra liv. Vi är fångna i någon annans beslut. 

Däremot att säga- det blir som det blir och jag tar det därifrån - är mer ett accepterande över att saker händer och jag kan inte alltid direkt påverka situationen men däremot kan jag välja hur jag sedan ska förhålla mig till det som sker. Detta är ett återkommande viktigt ämne i min blogg, vi äger oss själva.

Det finns saker som vi kan påverka och ofta är det sådant som gäller vår egen person. Hur vi väljer att tänka, hur vi hanterar våra känslor och vad vi gör. Vi styr alla delar i detta och vi förhåller oss till sådant som händer utanför oss själva. Ta detta med om det regnar, inte funderar vi över hur vi ska få det att sluta regna, nej vi funderar istället över hur vi ska göra för att skydda oss från regnet om vi går ut eller så fundera vi på om vi ska stanna inne i stället. Regnet är inget öde utan är bara något som händer. 

Jag är dömd att vara ensam. Jag är dömd att drabbas av en massa problem. Jag är dömd att inte hitta någon livskamrat. När vi tänker på detta sätt är det som om vi styrs av vårt eget öde och att det är någon annan som fattar dessa domar. Vi ställer oss utanför beslutets kraft som om det är någon högre makt som styr oss.

Kan du känna att ditt liv är styrt av ödet, att du är drabbad och att du varken har kraft eller makt att förändra det som pågår?

Idag är en dag jag ser det jag tror är öden men inser att detta enbart är händelser och jag förstår att det är jag som styr mitt eget liv.

tisdag 20 september 2016

Minnets största styrka är att glömma- så vad är sant egentligen

Vad minns jag och vad kommer jag inte ihåg. Vad är samt och vad mins jag fel. Hur vet jag att det som jag tror har hänt faktiskt har hänt? 

Hjärnan har en tendens att glömma för att hantera all den datamängd som kommer i dess väg. En dator med samma ålder som du själv skulle ha givit upp för länge sedan. 

Vårt hjärnas främsta uppgift är att kunna förutse fara och hantera den på ett eller annat sätt. Förutom det, givetvis att se till att ta hand om den människa som hen är genom att skaffa mat, sköta om sig och främst se till att rasen människa fortlever. I allt detta skapas känslor och tankar som ska hanteras genom att värderas, planer för hur det ska hanteras samt lagras för framtiden om liknande händer igen. En fluga är inte farlig men en geting är det. En geting är dock inte alls så farlig som en sabeltandad tiger som man kan bli dödad av. Samtidigt kommer vi ihåg att någon dog av en geting. Alla intryck ska hanteras och lagras till nästa gång. En del blir oviktigt och glöms bort en del förstoras och blir mer än det kanske är och var. Andra minnen blir så starka att den senaste upplevelsen stannar kvar i vår hjärna som en obehaglig händelse som även skapar skräck i sådant som definitivt inte är farligt. Vår hjärna sorterar och minns ibland fel eller har värderat upplevelsen på ett sätt som skapar stora problem för oss att fungera i det vardagliga livet, även fast det som hjärnan kommer ihåg för länge sedan försvunnit för länge sedan. Hjärnan blir inte rationell utan blir ibland impulsstyrd allt i syfte att ha en chans att överleva. En mus, blir en katt, blir en hund, blir en ilskan hund, blir en rabiessmittad ilsken hund, blir ett lejon, blir ett farligt lejon, blir ett mycket farligt lejon som dessutom är ilsken och smittad.

Våra minnen låter sig manipuleras och vi förstorar eller förminskar verkligheten och skapar den vill vi vill skapa. Ibland låter vi denna bild manipuleras av sådant som kommer utifrån som gör att vi ytterligare förändrar vad som egentligen hände. Våra känslor och det vi tror har hänt skapar bilder som förstärks eller försvagas och kan bli styrande för uppfattningen om vår historia och hur vi väljer att leva vårt liv idag.

Hur vet vi att det vi mins och känner omkring det som varit om det är sant eller inte?

När jag väljer att förhålla mig till det som varit och det som är så blir jag mindre beroende av om det är rätt min hjärna minns och de känslor jag kopplar till dessa minnen. Jag kan istället förhålla mig till det som är i varje stund och chansen blir då att det jag mins i nutid kanske är mer rätt än det jag mins i dåtid. Chansen att bli lurad minskar.

Hur vet du att det som du kommer ihåg faktiskt är rätt och att det inte på ett eller annat sätt kanske blivit manipulerat under vägen?

Idag är en dag jag låter mig minnas så lite som möjligt av min historia och leva mer här och nu. Jag respekterar också att även andra kan minnas fel och leva med minnen som kanske inte är sanna.

måndag 19 september 2016

Åsikter, förbaskade åsikter

I allt kan vi ha en åsikt. Vi kan ha åsikter om vad folk har på sig, hur de ser ut eller vad de säger. Vi kan ha åsikter vad människor ska göra eller inte göra även fast vi själva knappt ibland klarar av att hantera vårt eget liv. Vi har åsikter om gott och ont. Vi har åsikter om rätt eller fel. Vi har åsikter om vem som är svensk och inte och vi har åsikter om grannens val av tapeter eller hur han sköter sin trädgård. Vi har åsikter om politik och hur landet styrs. Vi tror att det finns svart och vitt när verkligheten är en massa gråzoner. Ja vi har åsikter om allt.

Visst ska vi säga vår mening men frågan är om det alltid är nödvändigt och vad detta ständiga tyckande gör oss själva. Gör vi detta för att identifiera oss eller handlar det om att vi vill bestämma. Har det med vår egen rädsla att göra eller är det brister i vår egen trygghet.

Samtidigt är det få som efterfrågar våra åsikter.

Grannen håller på med att bygga till och jag märker hur jag är där och har åsikter om både det ena och andra. Mest handlar det om "tips" som han aldrig frågat efter. Det finns en välvilja i det jag gör men det blir så fel och är verkligen onödigt, så länge jag inte får frågan. 

Åsikter betyder också att vi jämför och jämföra innebär att jag skapar en konflikt i mig själv. Konflikter är inget som vi borde vara intresserad av och som inte heller bör fokusera på då det inte för oss framåt, om det inte är så att det är konflikten vi söker.

Så varför har vi åsikter. Vad är det som gör att vi har en så stor kraft och vilja att säga vår mening?

Jag är övertygad om att detta är hjärnans ständiga arbete att testa omgivningen med de egna åsikterna och stämma av detta för att veta vad som är bra eller dåligt. Vad som är farligt eller ofarligt. Åsikterna är egots arbete att ständigt lägga sig i, förhoppningsvis för att lära sig något nytt men oftast verkat det mer vara en vilja att lära andra. Viljan att skapa kontroll i varje stund i varje sekund, både över den egna kunskapen men också över omgivningen.

Det finns bara ett råd här och det är: - Lägg ner åsiktsmaskinen och släpp taget om ditt eget behov av kontroll.

Har du en massa åsikter som du sprider både till de som vill ha det och de som aldrig efterfrågat det? Vad får det för konsekvenser för dig?

Idag är en dag jag inte har åsikter om någonting.


söndag 18 september 2016

När vi tillåter andra störa våra cirklar

Vi kan tycka att andra stör oss. Vi kan tycka att andra kommer för nära oss. Vi kan tycka att andra påverkar vårt eget liv. Vi kan tycka andra gör livet surt för oss. Gamla ex, grannar, en jobbig chef eller en besvärlig väninna. En utsatthet från någon när vi var barn eller unga. Föräldrar som inte förstod att lyssna på vad vi egentligen behövde och ville ha. 

Förutom att vi som barn levde i ett starkt vuxenberoende som vi inte då direkt hade makt över äger vi helt kontrollen över vem och vad vi tillåter komma under vårt skinn idag. Vi blir förälskade för att vi vill. Vi känner oss som offer, för att vi vill. Vi agerar bestämt, för att vi vill. Vi identifierar oss med vår sjukdom, för att vi vill. Vi låter våra gamla föräldrar, även när de är avlidna spöka i oss, för att vi vill. Vi låter våra ex leva kvar i oss 10 år senare för att vi vill. Oavsett vad som hänt, även historiskt som barn låter vi påverka vårt inre liv utan att inse att det är vi själva som är förövarna när det pågår. I allt funderar vi på det vi vill och detta styr våra tankar. Ingen tvingade oss att älta. Ingen tvingade oss att förpesta resten av vårt liv. 

Den kraft som lät missmod och skit tvinga sig in i oss kräver motsvarande kraft för att föras tillbaka därifrån det kom ifrån. Kraften är av ett annat slag än vad du kanske tror. Det är inte genom att kämpa utan det är genom att släppa taget. Släppa taget om det som varit och fokusera på det som är. Ett fokus som handlar om att plocka in kärlek i oss själva och plocka bort det som inte är kärlek. Kärleken till oss själva och andra. 

Det är inte alltid lätt men det är, vad jag vet den enda vägen. Ilska, sorg, vrede och utsatthet är enbart egots verk, om vi tillåter oss att fastna i det. Det är först när vi inser att det är vi själva som håller oss kvar som vi också förstår att det finns en möjlighet att återfå kontrollen. Inte kontrollen över andra utan kontrollen över oss själva. 

Har du tappat kontroller över ditt eget liv?

Idag är en dag jag tar hand om mig själv för att jag kan.

lördag 17 september 2016

Hur uppfattas jag av andra

Jag har haft möjlighet att vid många tillfällen fråga mig själv hur andra uppfattar mig. Svaret är definitivt inte självklart och det är sällan andra talar om hur de ser på det. 

Saker jag säger eller inte säger. Sättet är närma mig andra eller ta avstånd. Hur jag tittar på andra eller hur jag undviker andras blickar. Vilka kommentarer jag säger och frågor jag ställer. Om jag har ett öppet välkomnande sätt eller är stängd i mitt bemötande. Om jag ständigt ser arg ut och har en särskild röst eller ser snäll ut och varierar min röst. Hur jag beter mig när jag själv är rädd eller stressad och hur jag visar det utåt. Om jag är transparent i mina känslouttryck eller om jag är svår att läsa av. Vilka bilder av mig som jag själv väljer att visa upp och hur mycket av detta som är en del av min egen historia. 

Vi har många olika manér som blir vårt sätt att identifiera oss. Vi går som vår pappa och kanske hostar som vår mamma. Vi brusar upp som pappa men säger inte vad vi själva känner som mamma. Vi kramas eller håller människor ifrån oss. Vad det än är så har vi sedan vi varit små präglats av våra föräldrar. När vi  växer upp lär vi hur vi är mot den partner som vi älskar. Vi agerar för att skapa eller slippa kaos. Vi blir en värsting för vi lärde oss att slåss eller skvallra och föra osanningar vidare. Vi identifierades oss som sjuka eller intellektuella, som överklass eller arbetareklass. Vi talar med mörk röst och ser allmänt farliga ut eller kvittrat som en fågel. Allt präglat av vad vi mött och vad som passerat oss under vår tid mot att bli vuxen. 

Jag lärde mig att kaos är tryggare än det tysta stilla. Jag lärde mig att vara otrogen för att inte bli sviken. Jag lärde mig att skrika och vara arg så jag fick som jag ville. Jag lärde mig att vara medberoende för att blidka det som sker. Jag lärde mig att ljuga för att skapa min egen sanning. Jag lärde mig att vara vänlig när det behövdes. Jag lärde mig att starta en massa projekt och hålla mig sysselsatt. Jag lärde mig att vara tyst och inte tala om det som var viktigt. Jag lärde att knyta näven i fickan och jag lärde mig att kämpa för min sak. Jag lärde mig att både vara hemlig och berätta vitt och brett. Jag lärde mig att vara duktig och praktisk. Jag lärde mig att inte känna efter och såra andra och jag lärde mig hur det är att bli sårad. Jag lärde mig att bara dominant. 

Jag har senaste tiden märkt hur vissa människor har svårt att hantera mina frågor och mitt närgångna öppna sätt. Jag har även hört att andra har svårt att hantera min ärlighet och spontana uppriktighet. Just dessa två saker behöver jag fundera extra på den närmaste tiden. 

Hur identifierar du dig och vad har du lärt dig i livet som du kanske extra behöver reflektera över? Hur uppfattar andra dig som du kanske inte är riktigt komfortabel med? 

Idag är en dag jag är i observant på mitt sätt, inte för att det kanske är fel utan mer hur det kan uppfattas. 

fredag 16 september 2016

Min känsla av att det är något

Ibland i olika sammanhang får jag bara en känsla att det är något. Jag har en känsla av att det ligger något annat bakom en kommentar, hur någon tittar på mig, någon som inte hör av sig eller t.ex. ett inställt möte. En känsla av något. 

Hur jag än försöker slå det ifrån mig och inte ta det personligt så vill detta ibland hålla sig kvar i mig. 

Beteendet i mig har sin grund i min historia och hur jag lärt mig att vara vaksam och läsa de små signalerna, som en intäkt för något som ska hända. Det är gamla inlärda beteenden och har inget alls att göra med det som händer. Jag tar det personligt och som någon typ av fara. 

När jag får denna typ av känslor är det gamla händelser och mitt eget ifrågasättande av mig själv som spökar och väcker i nutid gamla känslor från förr. Jag riktar tveksamheterna mot mig själv istället för att se det som händer som neutral  för att mer utgå ifrån fakta än något annat.

Låt mig ta ett exempel så att ni förstår. Om du vet att du gjort något som inte känns helt ok men som andra direkt kanske inte vet, då bär du på någon slags hemlighet. Varje insinuation, kommentar eller minsta lilla misstanke om att någon annan fått reda på det du gjort kommer att starta ett inre krig i dig. Du kommer att känna en misstanke som kommer att besvära dig även fast andra verkligen inte vet. Denna typ av känsla kan jag ha i mig även fast jag verkligen inte gjort något fel just för att det är en gammal känsla. Ibland kan det givetvis vara så att jag gjort något fel och då är det detta jag behöver hantera.

När gamla känslosignaler spökar är det oerhört viktigt att ställa sig själv frågan om det jag känner är sant. Om det inte är sant försöka förstå vad känsla kommer ifrån som ett sätt att lära sig hantera denna känsla framöver. Vad det än är som händer utanför mig själv är det processen som sker innanför mig själv som jag kan hantera och den processen har en benägenhet att hänvisa till en historia som inte längre är aktuell.

Går du med gamla känslor som gör sig påminda på ett sätt som besvärar dig idag men som egentligen saknar förankring i nutid?

Idag är en dag jag frigör mig från känslor från förr. 

 

torsdag 15 september 2016

Jag tror att jordaxeln går rakt genom min kropp

Ibland är vi bara så totalt fast i vårt eget och våra egna bekymmer och vårt eget liv. Det är som om det inte finna något annat att fokusera på än just oss själva och det som kretsar runt oss. Människor som sviker oss, föräldrar som inta varit närvarande och kanske partners som vi tycker gör livet surt för oss. 

För ett tag sedan träffade jag en man som uppenbarligen hade det tufft på olika sätt. Inte bara det att han kände sig ensam och var osäker utan han var också starkt fokuserad på det som andra gjort honom. Hans fokus var så stort att han i stunder knappt kunde andas. Att lyssna på honom fick mig att känna att jag själv fick stark andhämtning, blev förbannad, kände likgiltighet och blev till och med uttråkad. Han väckte känslor som det var lätt att känna in och det var inte svårt att förstå att andra kunde känna liknande, som han också beskrev. Hans tillstånd var ett uttryck för någon typ av ångest i kombination med att hans starka fokus i att känna sig som ett offer. 

I dessa lägen, när det är som med mannen, är det inte meningsfullt att samtala, det leder ingen vart eftersom personen inte kan ta in vad som sker utan lyssnar enbart för att få bekräftelse på det som personen redan tror sig veta. Karusellen snurrar för fullt och enda sättet att stoppa detta är att stanna karusellen. Få personen att stanna upp. 

Ibland krävs det någon som är mer dominant, som kan rucka till det som sker. Ni kanske har sett på gamla filmer när någon upplevs som hysterisk är det ibland någon som ger personen en örfil för att rucka på det som sker. Jag förespråkar inte våld så det är inte det jag talar om men ibland behöver man visa att det går att skapa kontroll över ett kaos som pågår. Att vara bestämd, skälla ut personen eller som jag varit tvungen ibland att göra, vara tydlig med vad jag tycker om personens beteende och vad det väcker för känslor i mig. Detta kan få karusellen att tillfälligt stoppa upp helt. Personen blir ryckt ur det sammanhang han tidigare försatt sig i.

När vi är så inne i det som är vårt eget och det som kretsar runtomkring oss själva är vårt ego som starkast. I dessa lägen finns inte alls någon möjlighet att skapa en förändring, om inte något drastiskt sker.

Jag var under stor del av mitt liv i stunder totalt fokuserad på mitt eget och mina egna behov. Min historia och mitt behov av bekräftelse och få det på mitt sätt, var min drog.

Kan du ibland försätta dig själv i en ego- trans på det sätt som jag beskriver där du ältar och ältar utan att hitta en väg ur?

Idag är en dag jag släpper fokuset på min egen person.
 

onsdag 14 september 2016

En svensk är en som....

En svensk är en som bor i Sverige. En svensk är en som jobbar. En svensk är en som gifter sig. En svensk är en som älskar. En svensk är en som tvivlar. En svensk är en som tror på Muhammed. En svensk är en som tror på Gud. En svensk är en som är bög. En svensk är en som är sann. En svensk är en som ljuger. En svensk är en som är en krigare. En svensk är en som är heterosexuell. En svensk är en som dricker. En svensk är en som slår sina barn. En svensk är en som rånar banker. En svensk är en som sköter sitt jobb. En svensk är en som blir våldtagen. En svensk är en som blir misshandlad. En svensk är en som hjälper andra. En svensk är en som är rasist. En svensk är en som tror på allas lika värde. En svensk är en som våldtar kvinnor. En svensk är en som skriver böcker. En svensk är en som är otrogen. En svensk är en som tafsar på kvinnor. En svensk är en som slår sin man. En svensk är en som skolkar från skolan. En svensk är en som lurar försäkringskassan. En svensk är en som skattefuskar. En svensk är en som inte har kontakt med sina känslor. En svensk är en som mördar. En svensk är en som skriker på sina medmänniskor. En svensk är en som hatar invandrare. En svensk är en som hatar bögar. En svensk är en som jobbar för mycket. En svensk är en som inte längre vill leva. En svensk är en som missbrukar. En svensk är en som är missunnsam. En svensk är en som hatar. En svensk är den som har svårt att hantera sin egen historia. En svensk är en som är huligan. En svensk är en som sagt upp bekantskapen med sina föräldrar. En svensk är en som utnyttjar andra. En svensk är en som mobbar eller en som blir mobbad. En svensk är en som lurar andra. En svensk är en som tar ut ockerhyra. En svensk är en som bor i Södertälje. En svensk är en som reser utomlands. En svensk är en som är fattig. En svensk är en som är manodepressiv. En svensk är en som är rik. En svensk är en som styr vårt land. En svensk är en som tror på att det är någon annans fel. En svensk är en som hotar någon annan. En svensk är en som ännu inte är född. En svensk är en som accepterar att alla är svenskar oavsett hudfärg, ursprung, sexuell läggning eller andra typer av "avvikelser". 

Alla har vi lika värde och är varken värd mindre eller mer oavsett vad vi gjort, vad vi är eller var vi kommer ifrån. Just nu i detta land bor de som bor här och alla är de svenska på ett eller annat sätt. Vi kan gömma oss bakom estniskt utsprung, medborgarskap eller andra begrepp, de har ingen betydelse. Just nu, här och nu är vi alla svenskar. Alla och en var lika mycket värd.

Det gäller även dig. Du har lika stort berättigande som alla andra. 

Idag är en dag jag ser mig själv i andra. 

måndag 12 september 2016

Den biologiska ursäkten

Förut byggde vi upp vår ursäkt på vår sociala bakgrund. Fattigdom, tuff uppväxt, utsatthet och andra sociala skäl. 

Idag har vi funnit en ny grund. Vår biologiska grund. 

Vi får och vi söker diagnoser för att få en förklaring till varför vi är som vi är. Ibland leder det till lösningar ibland kanske till låsningar. En ny ursäkt. En ny grund att stå på som en förklaring och i vissa lägen också som ett sätt att slippa ta ansvar. 

Jag håller ibland med om att en diagnos kan ha ett bra syfte, att det bidra till att minska på föräldrars skuld att inte ha varit en bra och kärleksfull förälder. Detta kan också ha ett bra syfte för den som får diagnosen, att få en förklaringar och minska sin egen skuld. 

Men jag är samtidigt inte säker på att en diagnos enbart för med sig nytta utan den kan också bli ett hinder. 

I alla tider har vi jagat efter förklaringar på varför vi själva eller andra är som vi är eller de är. En del av dessa förklaringar söker vi genom att hitta diagnoser. Vi för in sjukdomsbegreppet och helt plötsligt är det sjukvårdens ansvar att hitta en medicinsk lösning. En snabb diagnos leder till en snabb lösning. Va bra eller hur!? 

Vi är på jakt efter att biologiskt skilja oss åt fast det egentligen handlar om att vi är olika på olika sätt för att det är en del av mänskligheten. Vissa är tysta andra är skrikiga. En del är omodiga andra modiga. Kanske finns det biologiska förklaringar men samtidigt är vi som vi är och det har gjort oss till den vi är. Att skapa diagnoser leder oss att söka det perfekta och det som avviker. När jag får en diagnos avviker jag från det perfekta och det normala. Helt plötsligt är jag inte en person att räkna med jämfört med den som är normal. I domstolen kan jag inte dömas för ett brott och få ett straff om jag samtidigt diagnostiseras till att jag är sjuk då jag istället kan dömas för vård. 

Vi är olika och vi gör olika saker. Vi har olika karaktärsdrag och vi har olika egenheter. En del är mer markerande än andra. En del beteenden har vi besvär av och behöver ta hand om främst för oss själva så att vi får ett bra liv. En del beteenden kvittar det faktiskt att vi ändrar på för vi har själva inga bekymmer med det. 

Oavsett vem jag än är och vad mina gener bär på så är jag den jag är och jag har ett eget ansvar att hantera detta på bästa sätt. Jag får ta konsekvenser för det jag gör och jag får hantera de egenheter jag har på bästa sätt. 

Jag är medveten om att jag idag med mitt inlägg förenklat verkligheten kraftigt men förstår ni lite vad jag är ute efter.

Det ligger ett ansvar på mig själv som det gör på alla andra att trots diagnos göra det bästa av situationen och förändra och förädla det jag kan trots diagnos och trots att jag kanske också får medicinsk hjälp, om jag behöver det för min egen skull även fast det ibland även det kan ifrågasättas.

Jag tar ansvar för allt jag har gjort även fast jag ibland önskat lägga ansvaret på andra. 

Tar du ansvar för alla dina handlingar, det du befinner dig i och den du är? 

Idag är en dag jag är stolt över alla mina egenskaper. Även de jag ibland känner mig mindre stolt över. 

I förändringen sker ett vakuum

I all förändring tar vi bort något och ersätter det med något annat. Det vi tar bort kan vi oftast definiera som något vant och något som varit mindre bra för oss men det tillstånd vi hamnar i istället vet vi egentligen inte vad det är. Det är både nytt, ovant och kanske rent av oidentifierat. Vi tror att vi vill ha det eftersom det vi lämnat är något vi inte vill ha men vi är inte säkra på vad det är. Det nya blir som ett vakuum, en tomhet. I denna brytning kan det ligga en sorg för det som var känt som vi lämnat och som försöker fylla upp det vakuum som skapats.

I denna brytning kommer vår största utmaning, att våga stå kvar i vår sorg och vårt vakuum utan att kliva tillbaka till det vi lämnat. 

Det är därför vi snabbt går tillbaka till vår ursprungsvikt, när vi gått ner i vikt. Det är därför vi gärna igen söker upp människor som tidigare inte var bra för oss. Det är därför vi söker oss till en partner som påminner oss om den vi lämnat. Det är därför vi söker oss till det trygga kaoset även fast det osäkra lugnet säkert vore bättre. 

Det finns en sorg att bearbeta och det finns ett vakuum att våga stå emot. Förändring innebär att det för ett kortare eller längre tag blir vindstilla. I vårt skifte från det gamla till det nya finns det ett omättligt behov av att fylla upp det tomrum som uppstår, där ligger den största utmaningen.

Vissa skickar sig själv direkt in i en ny kärlek eller något annat att bli besatt av. Vissa blir troende eller ska frälsa världen. Andra hittar projekt att ta tag i. Vi får ett så innerligt sug efter att få fylla upp vårt vakuum och bli besatta igen.

Jag kan se i mitt eget tillfrisknande hur lätt det var att söka sig till det invanda eller bli helt besatt i det nya. Först när jag tog tag i sorgen efter det liv jag levt och sagt farväl till det som varit kom det verkliga uppvaknandet och förändringen.

Vilket vakuum lever du i eller har du inte kommit dit än? Kanske har du kommit förbi, i så fall grattis!

Idag är en dag jag tar tag i och är uppmärksam på mina egna vakuum och kvarvarande sorg.


söndag 11 september 2016

Jag är tillräckligt nog

Tro på mig själv leder mig närmare mig själv. Tvivel leder mig längre bort från mig själv. 

Att tro på mig själv är det viktigaste jag har och ser till att både hålla mig vid liv och skapa framgång för mig själv. Framgångar som leder mig dit jag vill komma i livet. Svar på mina egna inre frågor, närvaro i nuet och en bra balans. Min egen tro blir min egen ledstjärna. Samtalet med mig själv genom mitt eget reflekterande leder mig dit jag behöver gå. Min egen tro blir min ledare. 

Mina tvivel är när jag slutar tro på mig själv och istället låter mig styras av andra. Tvivel som leder mig i återvändsgränder. Behovet av att bli bekräftad av andra och bli älskad av andra. När jag litar på andra mer än mig själv. I dessa återvändsgränder kommer jag alltid att behöva gå hela vägen tillbaka för att finna mig själv och min egen tro på mig själv. 

Jag har trott på mig själv men jag har tvivlat mer. Mitt eget tvivel har tagit över och styrt mig bort från mig själv och bort från det jag behövt tro på. Tron på mig själv. 

Att tro på sig själv är inte samma sak som att låta bli att lyssna på andra. Vi kan inte allt utan vi behöver vara ödmjuk för att andra kan saker vi själva inte lärt oss. Kunskap är något vi behöver, det utvecklar vårt liv. Tro på oss själva är något vi behöver inse och förstå att detta är kärnan i vårt eget liv. 

Jag inser att jag aldrig tvivlat på min egen förmåga att göra saker. Jag har startat upp projekt och jag har genomfört dessa och jag har alltid haft en tro på att jag ska lyckas på ett eller annat sätt. Jag har sällan varit rädd för att misslyckas. Däremot har mina projekt och mitt görande haft ett syfte och det har varit att  bli bekräftad eftersom jag inte trott på mig själv. Jag har behövt mitt mod och mina projekt just för att bli bekräftad genom andra. Projekt har handlat om allt från att tillverka saker, genomföra olika typer av arbeten till att finna en kvinna som skulle bekräfta min person. Jag har ständigt varit på jakt efter det jag inte trott jag haft. På jakt efter något som skulle bekräfta mig själv. Tron på mig. Men jag har tvivlat och det har i stunder fört mig fel. 

Jag tror på mänskligheten och jag tror på mig själv. Jag tvivlar mindre och mindre genom att jag låter mig själv vara ärlig i det jag känner och det jag gör. Jag har inget att dölja eftersom jag tror på mig själv. Jag har inget att dölja därför tror jag på mig själv. Jag tror på min egen styrka men även på mina brister och det är ok. 

Självklart i stunder tvivlar jag och ofta är det i stunder när jag möter mina brister. Saker jag gör, tankar jag har eller känslor jag känner. Jag tvivlar och jag märker då hur jag leder mig själv att minska min egen tro på mig själv. Jag gör inte alltid saker rätt men det innebär inte att jag har ett mindre värde och är en sämre människa. Jag är tillräckligt nog. 

Tror du på sig själv? Tvivlar du?

Idag är en dag jag är ärlig i min person och tillåter mig att tro på mig själv även i stunder när jag tvivlar. 


lördag 10 september 2016

Det är när jag är naken jag är mitt vackraste jag

Jag gillar att bada och jag gillar att bada naken. Bada naken innebär en frihet och något okonstlat. Det handlar aldrig om sexualitet eller något sådant utan enbart om det naturliga. Att vara naken i bastun är lite samma sak, där är vi avklädda och befriade från skydd och gränser som kan hindrar oss själva i vår dialog med andra. Vi dömmer inte eller känner rädsla utan vi är alla lika oskyddade. 

På samma sätt är det med vår inre nakenhet. Det är när vi vågar visa alla våra sidor, humör, tankar, känslor, vår historia, våra styrkor och brister som vi visar vårt genuina jag. Den vi egentligen är med både vår egen moral och omoral. Med våra konstiga tankar och plötsliga känslor. Med vår okunskap och våra misstag. Med våra karaktärsdrag och speciella tankar. När vi vågar vara oss själva utan att dölja något och också våga acceptera och erkänna den vi för stunden upplever att vi är och de erfarenhet vi samlat i vårt liv. 

När jag själv når denna accepterande nakenheten och också vågar visa den för andra det är då jag slutar att spela teater och är precis jag är. Denna nakenhet är inte enbart för konstnärer av olika slag och författare utan kan vara tillgänglig för alla bara vi vågar erkänna för oss själva och andra att det är som det är. Jag är som jag är. Bara vi vågar att sluta dölja, för just att vi döljer är inte det vi är utan det vi tror att vi måste vara. Vi är och vi gör. Vi är och vi tänker. Vi är och vi känner.

Först när jag vågade erkänna mina djupaste svagheter började jag sakta slappna av. Jag förlorade människor som inte kunde hantera min nakenhet samtidigt fann jag nya som var lika nakna som jag eller som ville bli mer nakna än de var för de har insett att i den ärliga nakenheten ligger det en befrielse.

Hur naken är du?

Idag är en dag jag tillåter mig att vara så naken jag själv vill. 

fredag 9 september 2016

Jag vågar inte välja bort

Jag har i hela mitt liv jagat för att skapa relationer och möten. Möten vars syfte varit att bekräfta mig själv. Förbli i sammanhang och fylla det tomrum som ensamheten annars skulle skapa. 

Dessa möten och relationer har sedan i sin tur skapat behag eller obehag. Många gånger förälskelser som sedan lett till komplikationer men även andra typer av sammanhang som blivit komplexa och inte alltid behaglig. Givetvis har det också varit sammanhang som vuxit i styrka och idag är det viktigaste och mest värdefulla jag har. 

Men det har också varit sammanhang som jag inte varit komfortabel med men samtidigt haft svårt att släppa. Jag har insett att den eller de jag är tillsammans med skapar situationer jag inte gillar eller bara det att sammanhanget är stressande eftersom mitt intresse inte är tillräckligt stort eller att konsekvenserna att vara med upptar min tid på ett sätt som påverkar andra relationer eller sammanhang. 

I dessa lägen inser jag att jag behöver göra avslut och gå vidare samtidigt som en annan kraft i mig vill stanna kvar i rädslan att missa ett sammanhang. Detta kan ibland bli en stress i mig, detta att inte direkt ta konsekvenser av min egen uppfattning eller känsla. Känslan att förlora något är starkare än känslan av att  välja bort något för att skapa något annat eller ta hand om det jag redan har. 

Jag säger ja för ofta och jag säger nej för sällan.

I både ett ja och ett nej ligger det ett tydligt ställningstagande men samtidigt ett stort ansvar. Bristen på nej har inneburit att jag misskött andra sammanhang och relationer som ökat min ensamhet istället för att befästa mina sammanhang. Jag har så starkt krampaktigt hållit fast vid alla mina sammanhang och samtidigt skapat nya tills dess att jag tappat greppet om alla. Inte för att jag själv släppt taget för att fånga nya utan för att jag misskött de sammanhang jag haft och dessa släppt taget.

Detta har resulterat i att det jag fasade över och så starkt ville undvika, inneburit att jag fått det jag fasade över.

Att starta relationer och sammanhang har ett värde men samtidigt finns det en ärlighet att också våga avsluta sammanhang om de frestar på andra sammanhang jag anser är mer viktiga eller på det sammanhang jag vill avsluta. Både som en ärlig handling så att var och en blir klar över min agenda för att enklare kunna styra sin egen. Ide fall jag misskött mina sammanhang har det handlat om att jag enbart haft ett eget syfte att få inte att ge.

Hur ärlig är du med dina ja och nej? Står du upp för dig själv men samtidigt är tydlig mot andra?

Idag är en dag jag vågar säga nej för det som jag önskar välja bort.

torsdag 8 september 2016

Vi behöver släppa taget för att kunna greppa något nytt

När vi bär på vår egen tunga offerkofta fylld av besvikelser och uppfattningar om hur vår historia egentligen skulle ha gestaltat sig har vi fullt upp. Vi är fyllda av hur det varit och har varken tid, kraft eller möjlighet att engagera oss i nya saker eller ändra på det som är. Det är som om vi krampaktigt håller fast i det vi känner till  som om det var vår enda trygghet även fast det vi håller fast i mer ter sig som kaos och en styggelse. När vi fokuserar på vårt elände och de som bidragit till att vi hamnat där vi är finns ingen plats för självransakan och att öppna upp för nya tankar. Vi är låsta vid vår uppfattning om verkligheten och varken kan eller är beredda att ta till oss något nytt eftersom det kan få vår lilla känsla av trygghet att rämna. Vem är vi om vi inte är ett offer. Tänk om det jag byggt upp och min uppfattning om mitt liv inte är sant utan att sanningen finns någon annanstans? Då är det bäst att hålla fast vid det vi ändå känner till och hålla fast hårt så att inte den tryggheten också försvinner. 

När vi krampaktigt håller fast vid vår egen föreställning kommer vi aldrig att kunna greppa om något nytt. Våra känslor och tankar är upptagna med det gamla och har inte plats för något annat. Så här kan det hålla på under lång tid och det vi greppar bekräftar enbart de känslor vi redan bär på, känslan av att vi är offer för något annat eller någon annan utan egen möjlighet till förändring. 

Först när vi vågar ta av oss känslan av att vara ett offer lyfter vi ansvaret och möjligheten från någon annan till oss själva. Först i denna stund finns det en chans att nå en förändring. När vi vågar släppa taget om vår egen föreställning finns det ny plats för något nytt. 

Det kan handla om vår besatthet i det som varit eller frustrationen i vårt eget beteende. Det kan handla om relationen med våra föräldrar eller före detta partners som utsatt oss för saker som skapat trauman. Det kan handla om psykiskt eller fysiskt våld. Besvikelser av olika slag som vi vill få upprättelse för eller åtminstone en rimlig förklaring. Vi är farst i behovet av svar som enbart hindrar oss att gå vidare. Svar i oss själva eller svar från någon annan.

Sitter du fast i något som gör att du inte kan greppa tag i något nytt? 

Idag är en dag jag släpper taget för att ta tag i det nya. 

onsdag 7 september 2016

Mitt manipulativa jag

Det är uppenbart hur jag hela tiden strävar efter att driva igenom min vilja och marknadsföra mina värderingar. I varje möte med andra människor pågår en inre process som vill styra samtalet i en bestämd riktning utan att egentligen ta hänsyn till andra intryck. Jag strävar efter att få min röst hörd och mina tankar bekräftade. Vad den andra har att säga är av mindre betydelse även fast jag visar att jag lyssnar och verkar intresserad. Jag arbetar efter en egen plan som gärna inte störd. Rösten inne i mig har sin egen agenda och för att ändra en redan gjord plan krävs ett stort mod, ett medvetet handlande och att acceptera det krig som egentligen sker inne i mig. 

Ett sätt för mig att hantera detta är och har varit att våga tala om mina inre strategier och göra dessa offentliga. Jag ser till att våga blotta mig och vara skör. Jag visar min skörhet och på detta sätt kan jag också avslöja min inre plan. Jag gör mig själv till gisslan. 

När jag är hemlig är jag detta för att jag vill dölja något som andra inte ska kunna se. Jag vill styra saker eller få till något på ett sätt jag själv från början förutsatt. För att detta ska vara möjligt krävs en plan och att inte heller avslöja mina egna inre tankar. 

Ibland är denna typ av strategier en del av en professionalitet och då är det inte lika självklart att min hemlighet ska blottläggas helt. Som terapeut i möte med andra har jag, förutom mitt eget ego att kämpa med även min kundens ego som ofta har en helt annan plan. En plan som vill bibehålla istället för att förändra. I dessa lägen krävs det både tjuv- och rackarspel. Manipulation? Ja kanske det, men bara i ett syfte och det är att få möjlighet att bryta igenom den andras ego och försvar samt för att få kontakt med kundens känslor på ett eller annat sätt. 

Privat är denna typ av manipulation förödande och driver mig själv ner i en djup avgrund. En avgrund där jag aldrig kommer att tillåta mig själv att vara öppen och tillåtande, för mig själv och min omgivning. Manipulation har varit en gammal strategi som jag varit duktig på men som jag idag använder på ett helt annat sätt och mycket sparsamt.

Är du manipulerande i ditt sätt att vara i möte med andra? Tänk noga, för det enkla svaret är nej eftersom ingen vill uppfattas som manipulativ. 

Idag är en dag jag lyssnar mer än jag talar och låter mig mer ledas av samtalet än leda. 

tisdag 6 september 2016

Motstånd- en energitjuv

Jag lärde mig i skolan att motstånd inom elektroniken var något som gjorde att strömmen stannade upp lite och att den gick trögare. Det blev en energiförlust. Med olika motstånd kunde man sedan reglera strömmen och effekten av strömmen i t.ex en radio eller någon annan elektronisk sak. Trä är t.ex ett väldigt effektivt motstånd medan metall är ett mindre motstånd, då det leder ström bättre. Motstånd skapar energiförluster. Ibland är det bra ibland är det mindre bra.

Jag tror att vi var och en bär på olika motstånd som gör att vi begränsar oss på olika sätt. Vi tänker på saker vi inte vill tänka på. Vi känner saker vi inte vill känna. Vi undviker att göra saker som väcker vissa känslor. Vi kanske inte äter saker vi som barn då kanske inte tyckte om men där vi idag som vuxna inte har en aning om hur vi skulle uppleva det idag. Vi har en massa känslominnen lagrade i oss som hindrar oss att göra saker i rädsla för att uppleva det vi mins igen.

Vi har med andra ord en massa motstånd i kroppen som tar en massa energi från oss. Vänner som inte är vänner längre, men finns i vår närhet och andra människor som bara inte gillar oss. 

Låt mig ta några exempel:
- Jag misskötte, under en längre period, min relation och var bland annat otrogen. Självklart stökade det till relationen ordentligt och det fick en massa konsekvenser inte bara för min partner utan även för mina barn. Idag, om jag börjar se på en film och det visar sig att det handlar om otrohet och svek känner jag obehag och känner inte för att se fortsättningen av filmen. I övrigt tycker jag att jag kan hantera denna fråga och att jag gjort upp med mig själv och andra omkring det som skett men att återskapa det i en film känns besvärande där jag direkt förstår den besvärande utgången.
- Jag har en granne som på alla sätt visar hur illa de tycker om mig och den kraften tycks aldrig sina. Även detta suger energi från mig och blir ett motstånd som jag egentligen inte ska ha i mitt liv. I det senare exemplet finns det egentligen bara två lösningar, det ena är att flytta och det andra är att bo kvar, helt neutralisera skulden i det som skett och släppa fokuset på deras beteende helt.

Det är bara du som vet vilka motstånd du går och bär på, att de finns är jag övertygad om men vika de är och hur det påverkar dig har jag ingen aning om. Kanske kan du leva med dessa motstånd resten av ditt liv utan att det påverkar dig, kanske inte. För min del jobbar jag med att plocka fram alla mina motstånd så att de inte tar en massa energi från mig som jag kan behöva till annat.

Vilka motstånd skulle du vilja ta bort?

Idag är en dag jag lever som om jag inte längre har ett enda motstånd.


måndag 5 september 2016

Mitt 10 000 bitars pussel

Desto mer jag reflekterar desto mer lär jag mig om mig själv. Jag viktar ord och känslor och jag kombinerar för att förstå vem jag för stunden är och har varit. Jag plockar ut del för del av mig själv och studerar dessa delar bara i syfta att försöka förstå varför saker blivit som det blivit och min del i det som sker. Jag försöker se mönster och jag försöker att se konsekvenser. Allt jag lär mig om mig själv och ser är just pusselbitar som sakta sakta skapa en bild av mig själv. Ni vet kartongen med tiotusen bitar pussel som sakta sakta, när vi börjar sätta samman bitarna, blir en bild som i första anblicken känns omöjligt att få fram. Alla blå ser blå ut, utan skillnad och alla bruna, gröna, svarta och grå verkar se nästan identiska ut. Men sakta sakta inser vi att det finns skillnader. Vissa sätter vi ihop men ändå stämmer det inte andra förstår vi direkt att de ska höra samman. Men till slut så har vi skapat den där fantastiska bilden av dessa tiotusen nästan identiska bitar. 

Att sätta samman sitt eget liv och se sammanhangen är ett arbete som påminner om just detta pusslande. Vi ser inte helheten från början men efter ett hårt arbete får vi till slut fram en bild och en uppfattning om oss själva som kommer att hjälpa oss resten av livet. Skulle det vara så att vi gömmer undan vissa dela av livet som vi kanske inte vill ta fram kommer inte vårt eget pussel att bli komplett. Vi kommer till slut att märka att det är saker som inte stämmer, när vi ser helheten, även fast vi från början tänker att det inte har någon betydelse. Även fast vi från början inte är medvetna om att vi tappat en eller annan pusselbit på golvet kommer vi till slut att förstå att det finna bitar som saknas och som behöver plockas fram. Någon pusselbit kanske har gömt sig riktigt ordentligt och vid första anblicken känna det nästan omöjligt att finna den. Men den finns där och vi vet att om vi inte hittar just denna bit kommer inte vårt eget pussel att bli komplett. Vi kommer inte att komma ända fram och få hela bilden klar.

Kanske tänker du att det inte gör något eller rent av tror du att du glömt saker och att det inte har någon betydelse. Men dribbla inte bort dig själv och ge inte upp. Kanske ser du det inte från början eller så vill du inte se det, men det finns där. Både det goda och det mindre goda finna där i din kartong eller i dess närhet, allt finna där och allt behöver granskas in i minsta detalj för att få hela pusslet att bli klart. För kunna skapa en fullständig bild av dig själv.

Jag har fortfarande pusselbitar som jag försöker gömma eller som jag inte riktigt vet att jag saknar. Jag har fortfarande saker jag behöver reflektera över och göra något åt. Saker jag behöver upptäcka och sedan finna lösningar på. Jag har skapat en bild av mig själv som jag visat utåt men jag vet att det finns en mer ärlig bild som jag egentligen vill visa och som mer är jag. Den ärliga bilden av mig själv som både visar mina styrker men också mina brister. En bild som klarar av att förlåta och be om ursäkt. En bild som vågar känna och visa kärlek. En bild som är ödmjuk, tacksam och tillåtande. En bild som vågar acceptera även de mer tuffa delarna av mig själv. En bild som visar hela mig inte bara de tilltalande och vackra vyerna utan även de mörka, lite skrovliga mindre utvecklade delarna. 

Hur ser ditt pussel ut och vad visar du utåt? Vad skulle du vilja se mer av och visa både för dig själv och andra? 

Idag är en dag jag som i spelet Pokémon Go söker efter fler pusselbitar om mig själv. 

lördag 3 september 2016

Vänner kanske är det viktigaste du har

Familjen med vår partner, våra egna föräldrar och våra barn, om vi har barn ich kanske barnbarn står oss oftast väldigt när. Så nära att en förlust skulle innebära något oerhört dramatiskt. De blir en del av vår historia och en del av vårt kött och blod. 

Samtidigt skulle en förlust kunna inträffa när som helst. Någon skulle kunna avlida,  någon vill inte längre ha kontakt med oss eller så har vår partner hittat någon annan eller vill bara inte längre vara tillsammans med oss längre. I dessa lägen kan det bli väldigt dramatiskt och vi kan under kort eller lång tid, kanske resten av vårt liv känna en oerhörd ensamhet och förlust. En utsatthet som nästan kan knäcka oss helt. 

En situation som varit vår största trygghet och vårt allt kan förbytas i ett totalt kaos. Ett kaos som kan förflytta oss till en helt ny dimension. Ett ny fas i vårt liv som ibland kan nästan kännas helt omöjlig att ta sig ur. Partnern och andra i vår närhet låter vi komma nära och detta öppnar oss själva och också risken för att vi också kan falla hårt. 

När det handlar om vänner blir det på ett annat sätt. Vänner kanske vi inte tillåter komma allt för nära och är de så att vi gör det så är det ändå på ett annat sätt. Det finns en viss distans som känns bättre och där vi inte låter oss att bli allt för nakna. Vi skyddar oss att nå vårt innersta. 

Det är dessa vänner, särskilt om det är riktigt djupa vänskap som kan vara de personer som är den viktigast vänskapen vi kan få eller som vi har. Det kan vara den vänskapen som kan bli besviken men som är beredd att förlåta oss. Det kan vara den vänskap som kan stötta oss och föra oss framåt. Det kan vara den vänskap som står kvar oss ett vad det är som händer och vad det är du gör. 

Jag var dålig på att förvalta min vänskap och svek mina vänner totalt. En del gjorde vissa val och dessa ser jag inte längre. En del finns i mina cirklar men visar fortfarande vad de tycker illa om det jag gjort. Men det finns en del som istället blivit mina bästa vänner för att de vågat att förlåta och se min inre kärna. Vänner som vill mig väl. Jag är övertygad om att de alltid kommer att finnas där och jag är tacksam för att jag upptäckt detta. 

Hur vårdar du dina vänner. 

Idag är en dag jag är tacksam för de vänner som finns omkring mig. 

fredag 2 september 2016

När jag accepterar det som känns

I ilska ligger rädslan. Rädslan att misslyckas, rädslan att lyckas, rädslan att tappa kontroll, rädslan för känslor som åter känna ja egentligen rädslor för vad som helst som väckts eller kan väckas. 

Gammalt eller nytt så länge det väcker känslor blir det en kraft vi kan vilja mota bort på ett eller annat sätt. En kraft som vi ofta tänker kräver en ännu större kraft en den kraft som gör oss rädd.

Tänk om detta enbart är en föreställning att den kraft vi samla inom oss behöver vara av samma art och kraft eller rentav större kraft än den kraft vi tror vi möter? Tänk om det är så att vi kan möta våra hemska känslor med en helt annat kraft och till och med dess motsats? En kraft som kanske är positiva eller åtminstone neutrala? Vad skulle då hända? Rädsla mot kärlek. Rädsla mot acceptans. Vad tror du skulle hända inom dig då?

Vi har lärt oss att det som upplevs som våldsamt ska mötas med samma våldsamhet och gärna mer för att besegra det som finns framför oss. Vi spänner våra muskler, blodet samlas på de ställen där syresättningen behövs främst och mer eller mindre försvinner där syresättningen inte är avgörande. Det kan till och med svartna för ögonen för att stänga ute all risk för att vi skulle bli svag. Vi samlar ihop vår kropp för strid. Ni inser vilken energi detta tar och vilken anspänning det är för vår kropp.

Tänk om vi istället kunde lära oss att det vi känner ibland inte alls är en fara utan enbart en gammal känsla som gör sig påmind och som vi inte alls behöver agera på som vi gjorde när vi blev sådär rädda? Tänk om vi istället skulle våga gå emot den känslan med en annan känsla som är positiv och lustfylld eller åtminstone neutral? Ta detta med bastu och vinterbad. Hjärnan säger; - Aldrig att jag går ner i en isvak där vattnet är + 1 grad! Kroppen säger; - Mmm detta har jag varit med om tidigare och visst det känns lite kallt men wow vilken känsla det är efteråt och jag kommer inte att uppleva att det är kallt!

När vi våga skriva över de gamla känslorna vi har med nya känslor kommer vi successivt att helt radera de gamla beteenden vi haft i samband med denna känsla. Vi lär oss något nytt. Det är precis så man arbetar när man via KBT lär om och lär rätt. Vi utsätter oss för risken men vi lär oss att agerar på ett annat sätt. Tänk dig en hund som är rädd för att möta människor men du vill ändå försöka komma hunden nära för att hjälpa hunden att vänja sig vid att det inte är farligt, hur skulle du göra då? Tvinga dig på hunden eller sakta sakta möta hunden på hundens nivå tills dess att hunden vänjer sig vid dig, eller hur!? Denna typ av övning lär både kroppen, känslorna och hjärnan att successivt ändra ett inlärt beteende till ett annat beteende.

Vilka inlärda beteenden har du som du skulle behöva titta på?

Idag är en dag jag är uppmärksam på mina inlärda beteenden och ser vilka jag skulle vilja ändra på.

torsdag 1 september 2016

Ilska, ett sätt att skydda mig

Den synligt aggressiva eller den dolda inåtvända ilskan är båda ett uttryck för en brist på kontroll. Ett uttryck för brist och att åter igen känna känslor från förr. Känslor vi själva fått eller beteende vi lärt. Skydd vi skapar för att dölja vår egen inre rädsla och brister. I ilskan ligger ett offensivt agerande till skillnad från att visa rädsla som ger en mer defensiv hållning och också gör oss mer nakna. Ilskan blir ett skydd från det som inte följer vår egen plan. Grottmänniskan såg odjuret som en fara och hade två val slå ner faran eller fly. Idag har oftast de stora farorna försvunnit men däremot har vi kvar beteendet och ersatt farorna och med en mängd andra saker i stort som smått. Vårt agerar blir på samma sätt. 

När vi är ordentligt utåtagerande i vår ilska eller ordentligt inåtvända ilska krävs det ofta oerhört stor energi för att bara att ta sig igenom dagen. Vi slåss mot väderkvarnar och överreagerar på sådant som kan vara svårt att förstå och uppfatta för den utomstående. Vi ser saker som andra inte ser. Vi agerar på sådant som andra inte uppfattar. Vi arbetar hårt för att få en kontroll andra inte förstår. Processerna sker inom oss och har en grund som vi ibland inte själva har kontakt med.

När jag ska försöka leda en människa som har denna typ av ilska och beteende i sig själv behöver jag själv hitta ilskan i mig själv. Jag behöver själv hitta den delen i mig där jag vet att jag kan möta den andra. Känslan av förtvivlan och brist på kontroll. Känslan av att komma åt gamla känslor som om de var sprungna idag. Där i det mötet kan jag sträcka ut en hand och kanske leda den andra därifrån. 

Jag har denna ilska i mig och jag tror att varje människa har det. Skillnaden är den att de flesta inte ser behovet av att plocka fram denna ilska och denna kraft på samma sätt som den som kan uppleva detta behov varje dag.

Mycket handlar om träning, träning att agera på ett annat sätt än det sätt vi lärt oss som barn. För en del handlar förändringen om att förändra sitt liv totalt och på det sättet få ner sin stressnivå i kombination med att ändra sina invanda beteenden och karaktärsdrag. 

Jag har en slags ilska som jag vet jag behöver fortsätta att arbeta med och som jag själv inte trivs med.

Vilka ilskor går du och bär på som kanske dränerar dig?

Idag är en dag jag tillåter mig att känna allt men agera på ett sätt som inte dränerar mig.

onsdag 31 augusti 2016

Cirkeln sluter sig alltid på något sätt

Om jag ljuger kommer sanningen fram på ett eller annat sätt. Lögnen är svårt att hantera och får oss ofta att på ett eller annat sätt bli av med det vi ljugit om. Vi avslöjar oss i vårt beteende eller känner till slut hur vi bara vill få slut på lögnen i oss genom att säga som det är. Smärtan av att ha ljugit skadar oss mer än att erkänna sanningen. Det verkar vara så att det blir som en naturlig följd, ljuger jag kommer jag behöva berätta sanningen på ett eller annat sätt. Allt har en början och ett slut. Cirkeln börjar med ett öppet streck och när jag ritat cirkeln klar har strecket slutit sig till just en cirkel. Det som upplevs som en evig resa hittar tillbaka till där vi startade. 

Jag kan se att ganska mycket eller kanske rentav allt verkar bli på samma sätt. Har vi tillit så kommer allt att hitta sin omkrets och slutas även fast det kan upplevas som vi själva är långt från lösningen. På ett eller annat sätt kommer det att lösa sig. Allt kommer att finna sin väg även i stunder när det känns som det aldrig kommer att ske. När vi själva vågar släppa taget om det som sker och sluta tro att vi kan kontrollera det som sker utanför oss själva kommer lösningen att komma vare sig vi vill det eller ej. 

Det är när vi krampaktig håller oss kvar vid just vår egen lösning som vi kommer att bli besvikna. Vi kan inte och vi ska inte styra världen, vi ska enbart se till att ta hand om oss själva så att vi är beredda när saker sker utanför oss själva. Människor vi saknar, jobb vi vill ha, våra drömmar och våra mål, vår ilska eller vår glädje, ja allt som berör oss på ett eller annat sätt kommer att ha en lösning och den väg vi upplever som oändlig kommer på ett eller annat sätt att sluta sig till en lösning. Kanske inte som vi planerat utan på ett sätt som vi kommer att behöva förhålla oss till på ett eller annat sätt. 

När jag accepterar att detta är en naturlag kommer också smärtan och motståndet att minska. Smärta och motstånd dränerar oss på en mängd energi som vi kan använda på ett bättre sätt. 

Vad skulle det innebära för dig om du fick mer energi?

Idag är en dag jag släpper det jag inte kan förändra och förändrar det jag kan.

tisdag 30 augusti 2016

Vår rustning kan döda oss

På medeltiden hade riddare tunga rustningar för att kunna skydda sig från hugg och slag. Skydd som skulle göra det möjligt att överleva ett fältslag och kanske till och med vinna. Riddare på häst hade ännu tyngre rustning, så tung att om de ramlade av hästen hade de stora svårigheter att röra sig vilket kunde leda till att de på grund av sin rustning dog eller skadade sig svårt av fiendens vapen. De som vann och överlevde var de som var duktiga i strid, var rustade på ett smidigt sätt och samarbetade. 

Vi bär alla på olika tjocka rustningar. Rustningar som vi satt på oss av olika skäl och som vi tänker ska skydda oss från yttre hot och ibland även hot från oss själva. Rustningar som kan bli så tunga att de hindrar oss att leva ett anständigt liv och det liv vi önskar leva. Rustningar som ökar vår risk att möta hotet istället för att minska, på samma sätt som riddarnas rustning. 

Vi är känslomässigt begränsade, jagar bekräftelse i rädslan för att bli ensamma, vi har städmani eller tränar som besatt, som upptar allt för stor tid. Vi vågar inte möta människor eller får beteenden som gör att vi inte litar på oss själva. Vi bedövar oss i rädslan för vår egen smärta. Vi undviker att göra saker i rädslan för att åter igen känna. Vi skapar röstnivåer eller bygger oss starka för att skydda oss eller visa hur svaga vi är. Vi blir förövare, offer eller nitiska hjälpare. Allt för att skapa de rustningar vi tror vi behöver för de monster och fiender vi ser. Rustningar som alla leder oss längre bort från oss själva och mot de mål vi vill undvika. Vår egen längtan efter kontroll blir samtidigt vår sakta undergång.

Min övertygelse är att vi alla har drag av detta. Vissa så tydligt att det blir lätta att se det även för andra eller så inbakat och obemärkt att det blir svårt att märka. 

"- Nej jag har inga problem i livet utan lever mitt liv precis som jag vill." 

Med ett tränat öga finns det ofta mängder av saker att se och beteenden att sätta samman till ett sammanhang. Det är just detta vi ser när vi själva börjar att reflektera. Men så länge vi inte lider av det vi inte ser så är ju ingen skada skedd. Ingen mening att laga en båt som fortfarande verkar flyta och där vi inte tycker att den läcker.

Jag hade mängder av rustningar som jag successivt börjar att ta av mig. Några finns fortfarande kvar, en del ser jag inte en del kan jag skönja.

Hur ser dina rustningar ut och vad gör de dig?

Idag är en dag jag väljer att klä av mig naken för att möta mig själv.

måndag 29 augusti 2016

Stäng dörren om det drar

När jag vet att min historia präglar mig här och nu på ett sätt som får konsekvenser för mig kanske grävandet i historien inte är lösningen. Det är inte säkert att mer kunskap och mer jagande efter svar på frågan varför kommer att lösa problemet. Grävandet kommer enbart att hålla mig kvar i min historia vilket kanske då också kan bli syftet. Grävandet medför inte en lösning utan konfirmerar och förstärker enbart en gammal syn på mig själv. Synen på mig själv som ett offer. 

Grävandet tillåter mig att vara kvar och gör att min smärta fortfarande får ett fotfäste. Vägen därifrån handlar mer om att våga släppa taget helt och gå vidare. Släppa taget och inte tillåta en gammal smärta fortsatt smärtar mig och inte låta den nya framtiden att plågas av det gamla. 

Vi äger oss själva och har möjlighet att skapa vad vi vill. Att leva i tron att gamla spöken skulle äga oss och påverka vår nutid är enbart ett sätt för oss själva att hålla oss kvar i det som varit. Vi själva öppnar nya eller gamla dörrar och vi själva kan stänga dessa dörrar när vi själva vill. Att ha dörrar på vid gavel med ett innehåll vi så gärna skulle vilja slippa är enbart ett självplågeri. Stäng dörren om det drar. I samma stund du har en dörr som du borde stänga men inte stänger är det för att du vill plågas av draget. Vad kan det annars vara? Inte handlar det om att söka svar på frågan varför det drar just på dig eller svar på frågan varför dörren står öppen. Nej du vet att där står en dörr som är öppen och vill jag inte att det ska dra på mig stänger jag den. Den som är snabb i tanken vill kanske gärna, med detta resonemang, kommentera att vi behöver veta att det är just dörren som gör att det drar så att vi vet att det är dörren vi ska stänga för att slippa draget. Jo det är ett sätt att lösa det och då vänta på svaret, ett annat är att testa att göra något och se vad som händer utan att från början veta orsaken.

Vi har en mängd dörrar vi har öppna som plågar oss på ett eller annat sätt och vi går och letar efter det ultimata svaret för att få svar på frågan varför de plågar oss. Jag vill påstå att vi vill att de ska plågas oss och att det finns en egennytta med det. Hade det inte varit det hade vi stängt dörren för länge sedan.

Så stäng dörren om det drar och testa om det fungerar.

Plågar du dig själv helt i onödan?

Idag är en dag jag stänger så många dörrar jag kan och öppnar enbart de dörrar jag vill öppna.