Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

fredag 4 maj 2018

Roten till det onda

Jag har blivit blåst på allt för mycket kapital. Nej inte så jag satsat fel på aktier eller liknande utan för att jag haft allt för stor tillit och inte sett de signaler till tillit som jag tycker så här efteråt att jag borde ha sett.

Personen var min mentor och lärare och jag inser så  här efteråt att jag själv brast i min bedömning och förmåga att läsa andra människor. Jag klev in i en situation jag allt för många gånger tidigare varit i. Sveket som jag trott jag lärt mig att se och som jag själv tyvärr levererat till andra, drabbade mig själv igen även fast jag så många gånger sett det ske under min uppväxt. 

Denna gång handlade det inte enbart om ett känslomässigt svek utan även om ett stort materiellt svek. Känslan av att bli utnyttjad och känslan av förlust även av en vän. 

Jag vet att en del av det som skett är inte alls mitt egen utan ligger helt och hållet på den som svikit mig. Men jag förstår att en del av det som skett men även av det som sker, är mitt eget ansvar. Känslan av att inte se de tydliga signalerna och känslan av att jag tar till mig offrets karaktär. Sådant som jag fortfarande plågar mig med. 

Det finna en väg ur detta och jag inser intellektuellt att det handlar om att acceptera och att göra slut. 

Jag inser även att det finns en lång djup rot långt bak i mitt liv som skapat mina ibland återkommande förlustkänslor och jakt på stark tillit. 

Jag har hela mitt liv törstat efter sammanhang och efter att bli älskad. Jag har törsta efter bekräftelse och bli sedd. Priset har varit att kag offrat mig själv på många olika sätt.

Jag kan klandra min förövare men det sitter även ett litet barn i mig som skriker om och om igen efter att slutligen bli älskad. På den vägen har jag och tar chanser vilket jag för länge sett borde ha insett. Jag var där och jag fattade vuxna beslut men ibland genom det lilla barnet.

Det är inte sällan det jag gör eller det jag känner har en annan grund än det jag från början tror.

Tankar jag har och ställningstagande jag gör.

Känslor jag känner av kärlek, rädsla eller ilska. 

Rötter som jag behöver granska så jag inte allt för mycket stirrar mig blind på symtomet utan mer på orsaken.

Jag behöver förlåta mig själv och andras handlingar för jag inser att det är enda sättet att sluta skada mig själv.

tisdag 1 maj 2018

Offret tar inte ansvar

- Det var hennes fel!

- Om jag bara inte hade gjort det!

- Om pappa bara hade älskat mig!

- Hon låter mig inte träffa våra barn.

När vi väljer att inte släppa taget om den eller de som vi tycker gjort oss orätt slutar vi också att ta ansvar för det som sker.

Offret i oss kan ha en tendens att förgöra oss hela vårt liv. Ta makten och förgöra oss.

Enda sättet att vinna är att inte låta detta ske.

Genom att se sin egen del ökar möjligheten till förändring främst inne i oss själva.

Detta leder sedan till något nytt.

Vi har alla en del i allt som sker.

När vi inser att vi är en del av problemet är vi också en del av lösningen.


söndag 4 mars 2018

Ilskan en konsekvens av att ha blivit kränkt

Jag var en tillbakadragen tyst kille de första åren i mitt liv. Som Jag minns det var jag ensam och sa inte emot utan gjorde som jag blev tillsagd. I mina tonår hade jag samma Grundinställning men började reagera på min omgivning. Fortfarande snäll men började att agera. När jag var i mitten av mina tonår började jag bestämt sätta stopp. Inte alltid men i situationer när min mamma blev utsatt. Jag reagerade och bar på en känsla av att vara ensam vilket i sig både var en trygghet och ett hot särskilt om min reaktion innebar att min ensamhet blev större. I vuxen ålder började min egentliga tonårsperiod från snäll pojke till något annat. Jag reagerade och jag agerade. Jag tog strid och jag började att sätta stopp. Under mina första 20 år hade jag nog den symboliska knutna näven i fickan även fast jag idag inte minns att det var så då.

Successivt har min ilska stegrat och stegrat och när jag nu både ser min ilska och kan känna att den verkligen finns där blir det så tydligt att jag är en ilsk person som bär på något. Jag börjar acceptera att jag bär på något som förmodligen kränkt mig och gjort mig till en människa som jag alltid måste stå upp för och försvara som om det alltid finns hot i min omgivning.

Aldrig mer kränkt och utsatt står det inbränts i min panna. Jag har inte kunnat se det förut men just nu är det uppenbart. 

Jag är ilsk. Jag agerar och överargera. Jag blir lätt stött. Jag tar saker personligt.  Jag möter varje minsta tendens till något slags hot som något jag måste agera kraftigt mot. Jag tar initiativ och blir dominant för att förhindra att bli fortsatt kränkt och utsatt. Jag blir en person som idag gör mig själv än mer ensam. 

Jag ser det klart vilket i sig är en befrielse. Men samtidigt så jäkla tungt att inse hur jag agerar och reagerar mot hot idag, som egentligen inte är annat än nyanser av ett normalt liv.

Förmodligen såg min pappa det på liknande sätt och det skapade hans ilska och frustration. Tyvärr hittade han inte ut ur den snårskogen. Jag, däremot har börjat att se och lyckats öppna mina ögon. 

Ändå är jag kvar i mitt beteende och min, i många stycken, överreaktion och det besvärar mig. Det är som min tanke nu sakta hunnit i kapp men mina känslor i stunden fortsätter och styra mina handlingar. Aldrig mera kränkt. Aldrig mera kränkt. 

Jag växte upp men en bekymmersam  brist på självkänsla som fått mig att skydda mig själv. Jag saknar ibland koderna för "hur man beter sig". Jag går in i ett mod, en slags autopilot, som jag efteråt behöver backa på. Jag ser bad som pågår men kan inte riktigt stoppa mig. 

Mitt verktyg är reflektionen och gottgörandes och att ständigt träna pp att göra annorlunda. Jag reagerar som om min historia är mitt nu när jag istället borde se vad sim egentligen möter mig. 

Koden sitter djupt. Kränkningen sitter djupt. Än idag vet jag inte riktigt i detalj vad det var som skapade allt detta och vad som egentligen hände mig. Kanske är det i sig i te viktigt utan mer att det finns där och att mitt liv idag inte är mitt liv i går. 

På samma sätt som jag inte vill bli kränkt igen och harden kampen genom min ilska kan jag i andra situationer definitivt "stå ut" med sådant som möter mig och acceptera situationer som jag egentligen borde sätta stopp för. Även det ser jag är rester av min historia. 

Jag har spöken och jag agerar på spöken och det är ok. Det finns en liten pojke i mig som behöver all den omsorg han kan få och han är värd att försvara. Den pojken är jag och jag gör vad jag kan för att älska honom precis så som han är med alla sina brister och goda egenskaper. 


tisdag 27 februari 2018

Allt kommer att föra oss till en yttersta punkt

Vi kanske försöker förändra både oss själv och även andra. 

Vi kämpar efter att känna någon slags gemenskap eller gärna få andra att instämma i vår egen syn på livet och det som sker.

Åsikter som vi vill dela. Fakta om rätt och fel. Övertramp eller känsla av något som starkt berör vårt inre.

Är den vi mötet vän eller fiende. 

Vi vill omvända och likrikta.

Några av oss till och med känner ansvar för andras utveckling och förändring.

Ibland befinner vi oss i ett beroende som tyvärr utvecklas åt ett håll vi inte önskar. 

Vi får konsekvenser som är utöver det vi först inte förstått.

Men vad det än är kommer allt till slut till den punkt där ett beslut behöver fattas. Ett beslut att fortsätta eller göra ett avsluta. 

Världen består inte av lika utan många gånger av olika. Olika åsikter. Olika känslor. Olika kulturer. Olika historia.  Olika politiska åsikter och ideal. Olika syn på människors rättigheter och lika olika. Olika Egon med var och en sin egen agenda. Olika öppna sår som inte läkt. Olika närvaro. Olika erfarenhet. Olila sorg. Olika skam. Olika skuld. Olika färg. Olika folkslag. Olika språk. Olika utseende. 

Vi refererar var och en av oss till vår egen historia och våra egna vanor. 

Vi är olika i vår liket och det får konsekvenser. Olika något bra även fast vissa verkar tror att olika är både onödigt och till och med farligt. 

Men olika kan också leda oss i riktningar, känslor och tankar vi inte önskar. På ett sätt som leder oss fel och får oss att förminska oss själva eller inte göra de val som tillåter oss att vara sköra. 

När vi kommer till den punkt,när vi behöver göra ett tydligt val kan det även innebära att vi behöver avstå sådant vi älskar. 

Det handlar om mig eller dig. Det handlar om överlevnad eller att störta ner djupt i en avgrund. 

Ska jag leva eller ska jag dö.

Plötsligt säger du;- Nu är du lite för känslig!

Jag faller platt. 

Jag inser att tidpunkten har kommit där fler offer inte finns att skörda. 

Punkten är kommen. Nu är det slut. Nu vill jag inte mer. 

Det är slut. 

Jag gick för långt, troligen för att jag följde en egen hemlig agenda. 

Skadan har inträffat och jag behöver rädda mig upp ur vaken. 

Jag tog för stor risk och klev ut på en för tunn is. Många såg det jag först såg nu, när allt var för sent. 

Jag skickar såren och reflekterar jag inventerar min del och väljer nya bollar. 


tisdag 13 februari 2018

Det är mycket enklare att vara ett offer

Det är så jäkla enkelt att bli ett offer. Den utsatte får alltid tröst och medömkan. Ingen kan banna och tycka illa om offret. Vi kan tröttna på offrets beklagar men vi bannar inte beteendet. Offret blir det, på samma sätt som det söta rådjuret är det, vi känner medlidande och kärlek, inte hat

För förövaren blir det en annan sak, så blir det enkelt att känna hat och fruktan helt avsaknad av känsla av sympati och kärlek. För vem kan ha något över för ett rovdjur som dödar ett sött litet rådjur.

Det är så jäkla lätt att anta offrets skepnad. 

Men ändå har offret och förövaren samma syfte. Viljan att få bli sedd och viljan att inte ta ansvar för sitt eget liv. 

Ja det kanske känns hårt men några andra förklaringar kan jag inte se.

Men visst. Att visa känslor är alltid ok till en viss grad. Ilska och frustration eller rädsla, sorg och känslan av utsatthet över saker som händer. Känslorna och klagan behöver verkligen komma ut.

Svårigheten är att vi har större förståelse för offrets klagan jämfört med förövaren bordusa framfart. 

Utsattheten väcker direkt självklart medömkan och deltagande. Vi blir utsatta på olika sätt och vi behöver kärlek  och omsorg på grund av den utsattheten. Sorg för att någon gått bort, mobbing, utsatthet på jobbet, människor som är dumma och beter sig mot andra subtilt eller riktigt riktigt hemskt. Vi känner att vi vill skydda dessa personer och vår instinkt av att vilja hjälpa och omhänderta väcks direkt. Vi blir beredda att döma förövaren direkt och ta den svagas parti. 

Men för förövaren känner vi aldrig medömkan och viljan att skydda och hjälpa. Denna någon får klara sig själv. Trots att vi vet att under förövarens skal bor det en tragedi, en oskyddad person, en liten pojke eller flicka som blivit tvungen att göra en del val som barn som blivit svåra att växa ifrån. 

De få som även vågar stå upp för förövaren blir ofta själv också jagad. 

Vad är det i oss som gör att det blir så lätt för oss att döma? 

Vår hjärna har det inte lätt. Inom loppet av en microsekund ska vi kunna skilja på vad som är fara eller vad som är neutralt. Hjärnan ska snabbt bedöma om vi ska springa ifrån eller emot. Detta gör att vi snabbt blir dömande. Vi blir fördömande.

Jag har båda egenskaperna i mig. Jag gör mig själv till ett offer och utnyttjar detta som oftast leder mig själv i slutändan till en försämrad situation för mig själv. Eller så blir jag förövaren där det blir svårt att samla positiva poäng.

När jag gör mina val utan att samtidigt tala om vad jag vill och vad jag känner skapar jag egna hinder. 

Jag kan ibland tydligt och klart se hur jag ömsom antar min mammas offerlika beteende särskilt i situationer där jag möter personer som påminner om min pappa. Samtidigt kan jag i andra situationer i min egen rädsla anta en bitter och styrande förövardominans och ha beteenden som offret ogillar vilket jag lärde av min far.

Jag är kluven och en produkt av min egen uppväxt där det är tydligt att det är mitt eget ansvarar att bryta de mönster jag vill förändra. 

Jag har min historia men jag är inte min historia.

söndag 4 februari 2018

Huvudfoting

Jag var en huvudfoting. Jag kanske är en huvudfoting fortfarande men jag har varit en huvudfoting väldigt länge. 

Ni vet huvudfoting med stort huvud,  armar och ben men ingen kropp.

Det var inte det att jag inte kände, för jag kände en massa men jag skapade intellektuella lösningar. Jag såg till att försöka kontroller det som skapade känslomässig smärta. Jag intellektualiserade och försökte med all kraft trycka undan mina känslor av ilska, sorg, glädje, frustration, ledsamhet, rädsla och annat som hade behövt komma ut.

Jag var en huvudfoting och jag var duktig på det. Jag tänkte och handlade utifrån det. 

Om vi i min liknelse ser armar och ben som handling, kroppen som känslan och huvudet som intellektet så tror jag ni sakta förstå vad jag menar. 

Sedan har vi andra varianter av symboliken med stor kropp men litet huvud tillsammans med armar och ben. Den som känner en massa och handlar därefter men inte tillräckligt reflekterar vad känslorna står för och vad som är rimligt att agera på. 

Egentligen tror jag att jag pendlat mellan dessa två karaktärer fylld av känslor men olika strategier för att hantera dessa. 

Jag var säkert tvungen, som liten, för att överleva men allt eftersom övergången inträffade från barn till vuxen, från beroende till oberoende valda jag ändå långt in i det vuxna livet att ta med mig beroendet och jakten på bekräftelsen jag tyckte jag aldrig fått och de strategier som detta innebar.

Först 50 år senare började sammanhang bli mer tydliga och jag hittade med hjälp verktyg för att sluta skada mig själv och andra och sakta bygga upp mig själv utifrån en annan grund. Jag lär mig idag att leva med mig själv och jag lär mig att hantera livet så att det i slutändan ändå blir ganska bra. 

Nu strävar jag efter att vara människa med kropp och känslor, tankar och reflektion samt tydliga handlingar både i beslut och att våga genomföra.  

En huvud, kropp foting.



tisdag 30 januari 2018

Ta allt personligt- not

Världen består av en massa åsikter och agendor. Jag har mina du har dina. Åsikter och planer omkring vad som är rätt och fel. Om sådant som handlar om tyckande och som vi i tid och otid gärna vill berätta för andra eller låta andra förstå på ett eller annat sätt. 

Förutom allt detta är vi själva snabba att ta till oss vad andra eventuellt tycker eller införstått, kanske tycker och tolka hur vi ska förhålla oss till detta. Vi gissar och låter oss själva bli känslomässigt berörda.

Vi blir ledsna, glada, besvikna, kränkta, tappar självkänsla, blir dömande, känner orättvisa, blir sköra, blir jätteglada, varma, kalla, frysta till is, arga, ilskna rentav våldsamma. Vi låter oss bli berörda på något sätt av vad någon annan sagt, tyckte, kanske rentav bara tänkte eller gav sken av att tänka och tycka. 

På allt detta bygger vi sedan vår värld  utifrån vad vi hör andra tycker eller vad vi uppfattar att andra tycker. Åsikter som är ytterst personliga och definitivt subjektiva. 

Det börjar när vi är mycket små kanske rent av ännu inte födda. Det börjar med att vi får svårigheter att knyta ann och försöka känna oss älskade. Vi lär oss att hitta det vi behöver och skapa kontroll för att överleva. 

Vi skapar regler och sanningar för att veta att vi kommer att fixa vårt liv. Vi bygger styrka och vi bygger kontroll. Vi skapar karaktärsdrag och drama. Vi blir dominanta, vi blir offer, vi är till lags och hjälpande in i döden. Vi blir medberoende, alkoholberoende eller sex, spel och drogerberoende. Vi blir träfreak, shoppholick, får städmani eller blir besatta av kontroll. Vi bli spm de flesta påverkade av vår historia av vad som hänt eller vad som inte hänt. Vi skyller på andra för att vårt liv misslyckats.

Vi lär oss att ta allt personligt och försöker anpassa oss till vad andra vill och tycker. Vi försöker passa in och vara till lags. Eller så gör vi tvärt om för vi tagit allt personligt. 

Vi slutar att ha en egen vilja och blir känslomässigt instabila. Vi blir kränkta och vi tar det personligt. 

Detta blir ett gift i vår kropp som endast kan tas bort genom att detoxa vårt eget inre, vår inre uppfattning om oss själva. 

När jag växte upp lärde jag mig att anpassa mig till mina föräldrars humör och tillstånd. Min mammas utsatthet och min pappas utsättande. Jag lärde mig att läsa rummet och anpassa mig. Jag lärde mig och skapade en karaktär i mig att vara uppmärksam och anpassningsbar. Jag lärde mig att kontroll blev ett bra vapen. Jag lärde mig att inte direkt ta hand om mig själv utan satte mig själv i andra rummet för att överleva. 

Idag lär jag om, jag lär mig att jag är jag och det som sker sker utanför mig själv som jag direkt inte behöver ta ansvar för. 

lördag 27 januari 2018

Fördomar- för domar fortsättning

För att fortsätta utveckla mitt föregående resonemang har jag tagit mig ett steg till.

Det som fick mig att känna mig fryst var just den massiva upplevda fördomen när det gällde min egen person, min relation och mitt beteende. Det fanns en känsla av skarpt och tydligt dömande som jag hade så svårt för att hålla mig ifrån utan att börja försvara och argumentera i sak. 

Jag nu ser tydligt intellektuellt var att det som pågick handlade om projiceringar både från min egen sida som från den andras och jag ville verkligen inte dit. Samtidigt kände jag att jag kränkte mig själv genom att inte slå tillbaka och sätta stopp för det som pågick, mot min person. 

Oavsett vilken harm jag kände, som definitivt inte var konstruktiv, handlade mina egna känslor om mig själv och min oförmåga att stå emot det som just då pågick. 

Jag försöker i stunden göra en jämförelse. Om en annan person fysiskt skulle slå mig hur skulle jag då göra? Jag skulle försvara mig med min kraft eller springa iväg för att undvika. Jag skulle göra allt för att inte bli fortsatt slagen. På vilket sätt blir ett påhopp, som är mer psykiskt än fysiskt annorlunda? 

Jag försöker förstå och känna efter. 

Om jag reflekterar över mig själv vet jag att jag historiskt lärt mig att stå ut och att försöka att stålsätta mig. Jag har lärt mig att ta på mig skulden. Kanske blev den nya stressade situationen att åter igen kännande och detta i sin tur överraskade mig. 

På dagis lär ungarna sig att säga stopp. Stopp för att markera att här går deras gräns och för att de ska hitta sin egen respekt. Jag saknade de stopphandlingarna i mig då. Jag saknade denna rutin. Inte stopp av ilska utan stopp av respekt för mig själv.

Åter till det där med inte dömande och min känsla. Vad som definitivt fungerar är att skapa en icke dömande miljö vilket Mansjouren bevisar genom att oavsett vad du tar med dig av handlingar i lokalen är vi inte dömande. Framgången med detta tankesätt och detta agerande är att vi skapar ett utrymme för en möjlig förändring. Vi arbetar själva med våra värderingar och våra egna fördomar för att medvetandegöra vad vi tar med oss in i vårt samtal. Vi har åsikter, vi har känslor och varje tendens till att uttrycka dessa är en del av våra egna projiceringar. Är vi inte medvetna om detta riskerar samtalet att spåra ur och vi har inte hjälpt till att skapa en miljö som kan öppna en persons annars stängd dörr.

Så det var nog precis detta jag kände att det saknades en vilja att stötta och en respekt att var och en i stunden fattar de beslut som är möjliga utifrån situation. 

Vad ger mig rätt att döma andra i denna situation och samtidigt vad ger andra rätt att döma mig. 

I samma stund jag skriver denna blogg snurrar känslan av en dåres försvarstal. Mitt egos försvarstal. 

Jag är tacksam att mina reflektioner leder mig rätt även fast jag i stunden hetta fört mig själv på ett sidospår. 

Jag vill bli älskad och jag vill föra mig själv rätt in i lugn hamn. Jag vill reflektera och jag vill alltid se min del i det som pågår. Jag vill stå upp för mig själv för att jag är värd det och inte lura mig tillbaka i gamla historiska känslor. 

Jag är glad för att jag lyckades att se vad det var som pågick. 

Inte dömande kanske det viktigaste just nu

Det tog mig tid att förstå. Det tog riktigt lång tid att fatta vad det egentligen var som hände den där kvällen när vi satt och snackade och allt blev så fel. Då när jag kände att jag frös till is och kände att jag inte blev förstådd.

Vi är några män som träffas en gång i månaden och snackar om sådant som är viktigt för oss, var och en. Vi ska både vara stickan under nageln men samtidigt vara kärleksfulla och respektfulla. Kanske främst just icke dömande. Och det var just det där sista som jag inte kunde sätta ord på tidigare som hände den där dagen när jag frös till is.

Jag har berätta om detta förut men så i går kom jag på vad det var som blev så svårt. 

Vi har träffats igen. vi män och denna gång var det fler som var med i vårt gäng. Jag hade redan innan, sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att jag skulle ta upp ämnet, mer som en princip än just sakfrågan som berörde mig starkt.

Jag valde att försöka sätta ord på den känsla jag upplevde då, utan att komma in på ämnet men det blev så svårt. Allt blev en röra men jag tror att jag ändå kunde förmedla någon slags känsla som jag kände.

Jag har en mer dominant roll i gruppen och är också den som är ledare just nu. Det är en roll som är lite svår att hantera när det samtidigt gäller frågor som direkt känslomässigt berör mig själv. Framöver, kunde jag konstatera, när ämnet är jag behöver jag föra över ledarskapet till någon annan.

Även möte nummer två var det svårt att ge uttryck för vad jag innerst inne kände och återigen drev diskussionerna mot kommentarer som att "- Du som annars trycker på själv och är tuff får tåla när det handla om dig själv!". Kommentarer som vara svåra att förklara eller säga emot. Ändå var det inte det som saken handlade om. Ämnen kom upp om mitt ledarskap och vilken person jag egentligen var. Sådant som jag inte ville argumentera om och som egentligen inte var ämnet.

Det kändes inte bra men jag accepterade vad andra sa och jag försökte lyssna in och ta till mig de kommentarer som kom upp ändå. Jag försökte verkligen att se min del men kände ändå inte att jag fått sagt det jag ville få sagt, utan att börja argumentera och skapa någon slags intellektuell diskussion om rätt och fel. Det var en känsla jag hade som jag behövde få hjälp med att få fram och jag visste att den var min egen.

Så när jag satt i bilen på väg hem var det som det blev uppenbart för mig. Jag kom på vad jag hade behövt säga men som jag då inte hittade ord för. Känslan i mig som berörde mig så starkt.

Respekten och dömandet. 

Det var det som saknades. Det saknades en respekt för min egen person, mina beslut och mina handlingar. Det saknades ett totalt ickedömande som en förutsättning för att kunna våga krypa in i dammiga vrår och skrymslen där vi själva inte varit på länge och där skulden och skammen bor.

Icke dömande. Precis detta är vi väldigt duktiga med att vara i Mansjouren där jag arbetar som samtalsledare och volontär. Vi är icke dömande och det gör också att det finns utrymme att få tala om det allra allra förbjudna. Vi kan tala om våra hemligheter för vi vet att de blir väl omhändertagna. Alla erkänner och alla vet att alla andra på ett eller annat sätt har en svag länk som ibland kan vara svår att hantera men vi lägger inga värderingar omkring dessa.

Det var precis detta jag kände inte inträffade på mötet och som gjorde att jag frös till is. Jag blev dömd och de som kommenterade mitt beteende la in sina egna känslor i det jag sa på ett dömande sätt istället för att reflektera över vad det är som händer u rummet och i var och en när diskussionen pågår.

Först när vi kan vara icke dömande, oavsett handling finns det en chans att komma in under skalet. Först när vi vågar möta våra egna fördomar i det som kommer till oss och vågar beskriva våra egna känslor i det vi hör ökar chansen till en dialog istället för, som det lätt kan bli om en part sluter sig, en monolog.

Jag behöver nästa gång ta upp en dialog omkring hur vi ska göra för att i vår grupp bli icke dömande och hur vi ska göra för att bli mer reflekterande i oss själva i det som sker. Detta är en viktig princip om vi i ett samtal ska våga öppna hårt stängda dörrar.

Jag lär mig av denna process och jag hoppas att vi som mansgrupp lär oss av denna process. Det blir oerhört tydligt för mig att detta också är viktigt i mitt arbete som utbildare att ta upp detta ämne än mer tydligt.

Tack för att jag vågar och tack för att jag inte ger mig. Ämnet är viktigt för mig och jag märker hur viktigt det är att känna och uppleva för att själv kunna förstå. Om jag inte tar kampen om mina egna känslor så kommer jag fortsätta att skada mig själv. Om det inte känns rätt är det inte rätt förrän det blir rätt.





söndag 31 december 2017

2018 är ditt och mitt år

Just detta år är vårt år. Året är vårt och allt är möjligt.

Året är helt obrukat och har inga hinder heller någon historia.

Vi har alla chans att göra precis vad vi vill och inget kan hindra oss. 

Det som kändes svårt rent av omöjligt då är inget hinder längre. Vägen är öppen och om det är något som hindrar är det enbart våra tankar och känslor som åter igen spökar. 

Just precis där vi kommer att stå i året finns inget då och inget sedan. Just precis då finns det bara nu.

Och när det är nu är allt utan krav, känslor från förr eller oro för det som ännu inte hänt. 

Det som hände då den där gången, ja du vet, har inte längre någon betydelse. Vi är stora nu och vi bestämmer själv över våra liv och då vet vi att vi kan allt, är värd allt och har allt. 

Egentligen behöver vi inget mer än det som vi redan har. För vi har allt. Allt det vi behöver för allt det vi vill just år 2018.

Avundsjuka, svartsjuka, girighet, skam och skuld, allt är borta och skapar energi till nytt och det vi önskar. 

Vi vet att befrielsen kommer när vi vågar förlåta och erkänna vår skuld. Vi vet att vi blir fria när vi gottgör sådant vi gjort.

Detta år är vårt år, ditt och mitt år. 

Gott Nytt År på oss alla! Vårt goda år.

lördag 30 december 2017

Vilket år, vilket år

Det här året har jag lärt mig en mängd saker både intellektuellt och känslomässigt. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv än vad jag någonsin kunnat ana. 

Om det bara varit fantastiskt, nej inte alls men sammantaget väldigt bra. Ja enastående. 

Jag vet att jag har mycket kvar att lära men jag lär mig varje dag att förstå att det som sker under året är livet. Svart och vitt. Trist och roligt. Häftigt och långtråkigt. Kärleksfullt och skrämmande. Närmande och distans. Erfarenheter och total glömska. Gjort bort mig men också varit väldigt skärpt. Känt att jag har en massa erfarenheter och kunskap men också att jag behöver lära mig mer. Ödmjuk i det som sker och till andra människor fylld av respekt men ibland tappat konceptet och inte lyssnat och kört över. Känt mig balanserad och trygg men ibland obalanserad och känt av ilskan i mig. Bjuder till och känner att jag kan ge hur mycket som helst ibland snål och håller inne med allt. 

Med andra ord mitt liv detta år. Vilket år. 

Jag fortsätter öva på att hantera mina speciella karaktärsdrag och jag försöker att hantera sådant som fortfarande spökar i min historia. Människor som svikit mig. Människor som bara blir tysta. Människor som inte respekterar mig. Människor som tror att jag är gjord av stål. Människor som mobbar och föraktar mig. Människor som ....

Jag vet och mitt intellekt vet att det handlar inte längre om dessa människor det handlar om mig. Det handlar om min förmåga att släppa historien även om den inträffade igår. Det handlar för mig att alltid komma ihåg att oro och ältande för mig bort från det som händer här och nu. Och är jag inte här och nu missar det liv som pågår för just mig.  

Kärlek till mig själv hur förbannat svårt kan det vara. Puss på mig.

Jag har tendens att ibland fastna i min egen skuld och mitt eget ansvar och i vissa stunder ta på mig hela skulden eller skammen. Inte utåt men inåt. Jag har en innre strid som kämpar mellan förövarens styrka och offrets utsatthet. 

Nej jag är inte alltid mild, snäll och mjuk. Jag har mina sidor som jag ibland har svårt att undvika även när jag ser det pågå. Jag är butter och visar en sida utåt jag verkligen inte behöver visa men den tränger sig på lite då och då. 

Men jag vet och jag ser att jag också kan vara precis tvärt om, mjuk, tillåtande, glad och tillåtande. Då trivs jag och ser att jag kommit en bra bit. 

Detta år har det hänt en del riktigt viktiga saker bland annat kan jag känna att relationer som jag tidigare riktigt saknat och själv historiskt förstört, det senaste året sakta sakta kommer tillbaka till något starkare och mjukare. Ett steg i taget.

Jag upplever att mina två yrkesroller utvecklas på ett sätt som förvånar mig. Jag kan känna att jag känner en trygghet och en säkerhet som kommit genom att jag valt att inte forcera utan att jag tagit det lugnt och litat på att jag kan och att det jag behöver kommer till mig när tiden är mogen. Varken tidigare eller senare.

Jag gör ständigt fel men jag gör också en massa rätt. Jag tror att jag gör mer rätt än fel nu för tiden. Men jag har respekt till att det ibland kan bli fel och då får jag lösa det när det sker. Idag är jag inte rädd  om det blir fel och det verkar som oftast nu förtiden inte bli fel, kanske just därför. 

Varje år gör jag mitt bokslut för att stämma av hur året har varit och hitta min egen summering. När jag gör en samlad bild upptäcker jag en mängd saker som jag glömt bort och jag får en känsla av att det varje år sker en utveckling som jag i stunden har svårt att fånga. 

Varje år gör jag samtidigt en plan för vad jag önskar ska hända det kommande året. Jag sätter inte planer men jag formulerar mål för mig som handlar om känslor och tankar som jag önskar ska inträffa men även handlingar och sätt att vara under året. Bara genom att formulera dessa och läsa dessa högt för mig själv några gånger under året får mig att påminnas vad jag vill. 

Jag är tacksam för det arbete som jag gör och den utveckling jag ser. Jag är tacksam för det som kommer till mig och den kärlek jag bär på inne i mig själv. 

Kärlek till mig, kärlek till er. Kärlek till alla, även de som jag i mina sämsta stunder inte unnar något. 

För jag vet att det är förlåtelse och gottgörelse som får mig själv att växa genom kärleken inom mig själv. 

torsdag 28 december 2017

Samverkan med andra innebär överenskommelse

En del överenskommelser skrivas ned på papper och undertecknas bara för att säkra vad som bestämts. Många överenskommelser kan ske muntligt, egentligen alla.

Men det finns överenskommelser som de flesta har inom sig som inte finns nedtecknat eller som formellt bekräftats  genom ett handslag. 

De jag tänker på är överenskommelser som sker via kultur, religion, seder och bruk, moral och etik, allmän hävd, gentlemens agreement eller på annat sätt. Regler som finns där och som vi bara lärt oss. 

Går vi in i kyrkan tar vi män som oftast av oss hatten eller vår mössa. När vi ätit klart ligger båda besticken på höger sida, på tallriken. Vi säger hej och hej då när vi kommer och går. Män slår inte kvinnor. Vi tackar när vi får något. Saker vi lovar håller vi. Vi håller upp dörren för den som kommer efter oss. Vi skräpar inte ner i naturen. Vi går till höger när vi möts.

Reglerna som jag nämnt är de jag kunde komma på just nu. I andra länder och kulturer ser det ut på annat sätt. En del är lika en del är verkligen olika. Vissa självklara regler saknas helt på vissa platser andra kan var och en uppleva som väldigt konstiga. 

Men det finns alltid regler på ett eller annat sätt. Reglerna är till för att vi ska kunna samverka och ta vissa saker för givet vid våra olika möten. 

Men det finns situationer när reglerna som existerar inte följs som då skapar förvirring, besvikelser och rädslor. Människor som ljuger och inte håller överenskommelser. Människor som dödar andra människor, själ eller på annat sätt skapar oro, rädslor och förvirring. Lån som aldrig betalas tillbaka. Människor som använder våld mot andra,  själ eller på annat sätt utsätter andra för stor fara. Människor som utnyttjar andra människor på ett sätt som inte är överenskommet. 

Men det finns mer subtila och raffinerade sätt där vi inom oss själva har både synpunkter och krav om att den andra ska vara på ett särskilt sätt utan att vi inte direkt uttalat det. Det finns situationer vi till och med tror att den andra är tankeläsaren.

#metoo är ett annat exempel på där vi främst män men även kvinnor inte riktigt fattat vilka regler som gäller eller snarare vi har tagit till oss regler som egentligen gick i graven för mycket länge sedan. Ofredande, respektlöshet, övergrepp och att ta saker för givet. Utsätta män eller kvinnor för våld, kränkande behandling, orättvisa och t.ex ojämlik behandling är aldrig ok oavsett hur vi uppfattat situationen. Det behövs en överenskommelse och där har vi missat något. Vi har inte fattat att reglerna förändrats eller aldrig funnits.

Jag har gjort saker där reglerna varit givna men jag har också gjort saker där jag utnyttjat en position eller utsatt andra för saker som inte varit överenskomna. Det har aldrig varit ok. Detta gäller givetvis även relationen mellan föräldrar och barn. 

Vad vill jag då komma till? Jo det är viktigt att jag inser att i en överenskommelse så äger jag hela situationen som när jag är förälder där den andra parten är helt beroende av mig eller i andra direkt utsatta situationer som överfall eller hotsistuationer. Men i de flesta andra vuxna situationer är jag själv enbart ansvarig för min egen del. Är jag en förövare då utsätter jag inte och är jag ett offer spelar jag inte ut det registret. Jag utnyttjar inte min position som man eller kvinna. Just den senare är viktigt att komma ihåg för båda parter. 

Vi spelar ibland ut hela vårt register både som man och som kvinna. Den våldsamma, den sköra, den kärlekskranka eller förföraren, den hjälplösa eller hjälparen, den dramatiska eller den subtila. Vi har sedan vi var barn lärt oss olika knep för att lyckas få det vi vill ha. På bra och på ett gott sätt eller på ett mindre bra sätt där jag utnyttjar en situation. Som vuxen har jag däremot en mängd val jag kan göra. Val som stödjer en överenskommelse eller som går den emot.  

Jag inser att jag alltid är en del av överenskommelsen men jag är för det mesta inte hela överenskommelsen. 




onsdag 27 december 2017

När jag tappar kontroll, inte släpper kontroll

Igår var jag på dåligt humör. Jo jag var sur och bestämd och hade svårt att släppa taget. Jag förstod tidigt att det låg hos mig men jag hade svårt att släppa det jag höll fast vid. Första gången gick det bra men andra gången blev jag fast i mitt beteende. 

Jag känner igen det sedan tidigare just känslan av att fastna i ett av mina beteenden och mitt humör och inte riktigt komma ur det tillräckligt snabbt.

Vad som startade det, vet jag. I vissa situationer när jag känner mig begränsad och inte respekterad får jag ett så stark behov av att sätta gränser för att markera att det som sker inte är ok. Frustrationen är så stark och så levande att jag ibland blir besatt av den. Det blir som om gamla oförrätter och begränsningar åter igen väcks till liv som det var när jag inte fick bestämma själv utan, främst mina far bestämde med sitt beteende. På samma sätt som jag nu gör i dessa stunder. Jag vill inte kalla det övergrepp men något åt det hållet. Jag kände mig inlåst i ett hörn av det beteende han representerade. 

Denna gång handlade det om att jag ogillar att en kamera i tid och otid ska föreviga situationer i värsta turiststil och jag måste vara en del av detta. Tramsigt kanske ni tycker och så tyckte min sambo med. Nej hon sa inte tramsigt utan att jag var känslig. Allt för känslig och ja jag var känslig men det var viktigt för mig att vara känslig. För det är just det jag blir, känslig, påverkad och berörd. Men jag behöver verkligen inte agera på det som jag ibland gör.

Jag önskar att jag bara kan säga visst vi tar en bild. Visst vi tar en bild till. Aha nu är jag med på film. Ja självklart kan jag hälsa till den som är i andra ändan i ett Skype samtal. 

Men det finns stunder jag verkligen inte gillar det samtidigt som jag inte gillar mitt utåtagerande sätt. Det blir en konflikt i mig att både vara berövad och försöka slippa och sedan bli förövare i min reaktion. 

Men jag lär mig och jag tränar. Jag hittar bra medelvägar och jag hittar möjligheten både att be om ursäkt och att förlåta både mig själv och andra. 

Bara att formulera denna historien är ett sätt att se det klarare och att se både orsak och sammanhang. Det blir uppvaknande och det blir en träning. Ju mer jag känner mig själv och kan accepter den jag är desto mer förändras jag till den person jag önskar vara. 

Så när jag vågar släppa min egen kontroll  skapas något nytt. När jag kontrollerar hålls jag kvar.

Ett steg i taget. Ett steg i taget.

måndag 25 december 2017

Tänk om sanningen enbart är en illusion

Jag lever i tron att det jag ser, det jag känner och hör är min sanning. Jag skapar mig en uppfattning om att det finns en sanning som är min egen sanning kanske även en sanning för andra. Jag lär mig att finns det en sanning så har jag kontroll. Hittar jag inte sanningen jagar jag den tills jag hittar den. Jag avkräver sanningen av andra allt för att få den önskade kontrollen. Jag lever som om jag är övertygad om att det finns en sanning och jag försöker gärna få andra att förstå att min sanning är själva sanningen. 

Denna jakt har haft en tendens att tära mig. Jag vet inte hur många gånger jag varit i konflikt med andra just omkring detta. Ibland väldigt aggresssivt när jag mött andra, som på samma sätt som jag burit på sin sanning, där båda kämpat om att ta förstaplatsen.

När jag var tonåring jagade jag sanningen över min historia och mina föräldrars liv. Sanningar som skulle ge klarhet och skulle räta ut mina egna frågetecken. Saker som jag hade hört eller sådant som antytts. Varför och vad? Vad kände ni? Vad gjorde ni? Var jag älskad? Ville ni ha mig? Varför tog du inte hand om mamma? Varför var du otrogen? Varför drack du pappa? Varför tog du inte hand om dig själv mamma? Lämnade ni mig när jag var barn? Varför älskade ni mig inte? Varför skilde du dig inte? Frågor som jag aldrig fick svar på. Mamma dog i tidigt i sorg och pappa dog 20 år senare arg, sjuk och bitter. 

Mina föräldrar hann dö innan jag på riktigt fattade hur allt egentligen förhöll sig. Idag känns det bra att ha förlåtit dom på samma sätt som jag insett att jag varit tvungen att be om ursäkt för mitt eget beteende. 

Jag måste ha varit odräglig i många stunder och på många sätt. Jag är än idag medveten om att jag fortfarande kan hamna i denna kontrolljakt.

Flera år efter att mina föräldrar avlidit insåg jag att det egentligen var ganska oviktigt att få svar på mina frågor. Frågorna var bara till för att låta mig själv fortsätta leva kvar i känslor av oro och saknad. Frågorna var bara ett sätt för mig att fortsätta leva kvar i föreställningar som jag själv skapat. Föreställningar som blev mina egna sanningar. 

Så länge jag jagar svar och det inte handlar om positiv nyfikenhet till omvärlden och kunskapen i sig, är den bara till för att hålla mig kvar i gamla negativa känslor från förr. 

Denna sanningen är kanske den viktigaste sanningen av alla. Allt annat är kanske en illusion som jag behöver sortera och vara uppmärksam på. 

Sanningen är bara min och kanske inte ens viktig. 

lördag 23 december 2017

Denna helg är en helg jag själv väljer hur den ska bli

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte  hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen. 

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama. 

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet.  De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap. 

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn. 

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss ur min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap. 

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat. 

En God Jul på er alla! 

Ta hand om er var och en där ute. 

torsdag 14 december 2017

Ilska- en speglad frustration

Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra. 

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag. 

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta. 

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan. 

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led. 

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor. 

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter. 

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen orsaken idag nu när jag är vuxen? 

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig  i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val. 

Har du koll på din frustration och ilska? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag åter igen hittat några nya nycklar och dörrar att öppna. 

onsdag 13 december 2017

Jag vet att det är den enda vägen men ack så svårt

Kanske är det så oavsett vilken historia jag än bär på att när jag lärt mig att acceptera mig själv precis så som jag är i stunden ökar samtidigt möjligheten att bli den jag önskar vara. Det är som om jag behöver hitta min egen startplatta.

Jag har historiskt gärna försökt visa utåt vem jag vill uppfattas vara. En bild som inte alltid överensstämt med den jag egentligen i stunden var. Det har på något sätt känts som jag inte varit sann. Problemet med detta är att jag själv ibland trott att jag enbart varit den ljusa fina ärliga sidan samtidigt som jag levt med ett mörker som givit mig både skuld och skam. Jag var definitivt medveten om att jag ibland var oärlig men sällan medveten om att jag också var oärlig mot mig själv. 

Denna tudelning gjorde att jag skapade en ständigt pågående konflikt i mig själv. Stressen att visa den ljusa sidan och samtidigt dölja den mörka sidan som jag definitivt visste fanns. 

Jag levde ett hemligt liv på många sätt. Hemligt genom att jag inte visade hela mig. Hemligt genom att jag till och med för mig själv försökte dölja vem jag var. Hemligt genom att jag var oärlig och inte genuin i den jag var.

Jag hade en ständig pågående stress som gjorde mig irriterad, ouppmärksam och ointressant. 

Först när jag insåg vad som höll på att hända eller som verkligen pågick och jag brutalt av min omgivning blev påkommen, först då kom befrielsen och jag fick chans att sakta sakta varva ned. Jag skulle vilja påstå att de 13 år som nu gått har varit väl satsad tid och kanske inte förrän nu börjar jag hitta ett nytt mod.  Vissa rester lever kvar där jag inte är säker på om det är rester av min stress och mina egna hemlighet eller om det är sådant som ligger betydligt längre tillbaka. Oavsett tycker jag att lugnet sakta sakta kommer över mig, det där lugnt som enklast kan beskrivas som när havet stillat sig efter en storm och nu ligger spegelblank med enstaka vindpustar eller en och annan fågel som krusar ytan.

Stressen gjorde mig arg, ilskan gjorde mig odräglig, humöret fick andra lida för inte minst jag själv. Det var inte ok även fast jag vet att jag även då gjorde så gott jag kunde. 

Svårast idag är att ändå i allt detta förlåta mig själv och mina handlingar. Jag försöker påminna mig att innerst där inne är jag och har varit den där lilla killen som växte upp med sin historia och att det både då och nu finns ett gott hjärta i honom. 

Det finns en tacksamhet i att någonstans inse att trots att saker och handlingar inte är ok att det ändå går att förlåta och att förlåtelsen i sig är själva läkningen för alla, även för den som blivit utsatt.

Jag vet att det kan ta lång tid att inse detta, kanske ett helt liv. Men när vi insett denna möjlighet känns det som det mest självklara.

Jag erkänner att jag inte fullt ut i alla stunder är där. 

måndag 11 december 2017

När jag tappar ord

Det har varit glest med bloggen ett bra tag nu. Jag har inte riktigt hittat den rätta känslan och de rätta orden. Det är som jag sugit ut mängder ur mig själv men ibland glömt att tanka mig själv med nytt. Utan energi står allt still.

Det känna som jag behövt den där pausen som jag ibland talar om. Pausen att reflektera och pausen att hämta hem mig själv. 

Jag har möte i en mansgrupp en gång i månaden. Vi är vänner som valt att träffas för att hjälpa oss själva var och en att hitta bra balans i livet och att skapa ett bra liv. Jag brukar säga när jag ska förklara vad det är för typ av grupp jag är med i genom att säga att vi inte snackar hockey och fotboll, vi snackar känslor. 

I denna grupp kom det senast upp känsliga saker både för mig och för flera andra. Vi jobbar med fokusområden som vi själva bestämmer över vilka det ska vara och en del av dessa områden är saker som ibland befinner sig lite utanför vår egen komfortzon. 

Senast kom det upp ämnen som var känsligt och meningen är, när vi jobbar med dessa områden att vi inte bara ska lyssna och glida med utan även kunna ställa bra frågor så att var och en kan känna att vi kommer vidare. Frågor som knuffar till oss lite men med kärlek, omtanke och goda avsikter. Gränsen är svår och inte alltid lätt. 

Denna gång tog jag upp om mitt eget fokusområde som gällde min egen frustration och ilska som jag inte trivs med. Frågan är känslig för mig men jag vill vidare. Under kvällen och vid ett speciellt tillfälle kände jag att jag blev väldigt ifrågasatt och hade en känsla av att jag blev påhoppad med saker som inte kändes relevanta och som helt avvek från ämnet. När det pågick som mest kunde jag utifrån se mig själv att jag fullständigt tappade ord och argument. Jag blev fryst och varje försök att leda ämnet rätt gjorde situationen än mer komplicerad.

Jag gick från detta möte och kände mig själv tilltufsad både i vad som hänt och min egen känsla av att jag inte riktigt lyckades reda ut stormen. 

Så här någon vecka efteråt och efter en del egen reflektion märker jag hur jag ibland låter andra hugga på mig och beter sig utan att jag kraftfullt säger ifrån. Något som jag vet har sin egen historia. 

Jag kan säga ifrån rent allmänt men det finns situationer där jag på något sätt hamnar i ett mentalt underläge och där det ibland tydligt eller obemärkt får mig att fastna. 

Nästa gång kommer jag att ta upp just denna fråga och markera vad som är ok och vad som inte är ok för min egen del. 

Kan du ibland känna att du tappar ord och inte förmår att agera även fast du intellektuellt vet att du borde? 

Idag är jag tacksam för att jag mer och mer har förmåga att reflektera och föra mig själv i en mer balanseras riktning. 

lördag 4 november 2017

Du lämnade ett tomrum

Du fanns där för alltid, trodde jag. Du hade dina idéer och dina åsikter jag hade mina. När du blev äldre blev du mer förstående och inte så ältande. Du visste vad jag tyckte om det. I botten var du en snäll go människa som jag länge märkt hade många tankar och känslor som liknade mina. Du kände mycket och tänkte desto mer. Jag märkte tidigt att behovet av bekräftelse var lika stort för dig som för mig.  

Nu finns du inte mer det är ett år sedan nu du försvann. Du stannade kvar på denna jord väldigt länge och du har varit med om mycket under dina 95 år. Jag vet att du hade en besvärlig barndom och att du låg inne 5 år som militär vid norska gränsen under kriget. Du var förbannad på din far för att han inte var snäll mot din mamma. Du var ungkarl till att du fyllde 55 år och fick inga egna barn.

Det var något med dig som jag först inte såg. Mitt första intryck var mer att du alltid hade zinkpasta på din ena mungipa och luktade piprök. Du hade dina åsikter och du talade gärna om dem. Du var moderat men slog tidigt om och jag tror du var mer socialdemokrat eller liknande i slutet.

Ja det var något jag drogs till och det var något jag kände attraherade. Du hade något och det tog mig tid innan jag såg det. 

Du var lik mig och desto mer jag öppnade ögonen för det desto tydligare blev det. Både det jag attraherades av och det jag inte gillade vad spegelbilderna av mig själv i dig. Kanske var det just därför du alltid varit viktigt för mig förutom att du var en länk till min mamma som dog alldeles för tidigt. 

Jag tänker på dig denna dag på samma gång som jag tänker på min mamma, min pappa och andra som avlidit alldeles för tidigt, idag när jag tänder ett ljus på kyrkogården i minneslunden. 

Ni är en del av mig och jag är en del av er. Jag börjar förstå detta mer och mer hur vi hör ihop och många delar av er har jag i mig. Det lär mig att förstå. Det lär mig att se. Det lär mig att lära mig mer om mig själv. 

Vem tänker du på denna helg? 

Idag är jag tacksam för att jag sakta kan öppna mina egna ögon för att se det jag behöver se. 

Du lämnade ett tomrum men fick mig att öppna mig för något nytt. 


måndag 30 oktober 2017

Min kropp, min själ, mitt jag

Min kropp är min kropp. Jag äger den. Jag äger den och det är jag själv som tar ansvar för den. Jag äger den och det är jag som bestämmer över den. Jag äger den och bestämmer vem som får inkräkta på den. Jag äger den och älskar den. Min kropp är min kropp och jag är stolt att denna kropp är just min kropp.

Men det finns stunder när jag inte väljer att älska min kropp. Stunder då jag inte älskar mig själv och stunder när jag, om inte hatar så ogillar mig själv. När jag äter så som jag ska. När jag inte respekterar mig själv. När jag söker kaos istället för balans. När jag jagar efter den bekräftelse jag tror jag saknar. Situationer som träffar känslan av brist i min egen självkänsla. I situationer jag inte känner stolthet inför.

Men ändå är det just det jag gör. Jag skapar en konflikt mellan hur jag tänker och hur jag känner omkring mig själv som leder mig bort från mig själv och hur jag egentligen vill behandla och respektera mig själv. 

För det handlar inte enbart om min kropp utan det handlar om mig själv, min själ och hur jag ibland brister i respekten till mig själv. Jag brister i att göra det som skyddar mitt eget jag. Jag brister i att balanser så att jag inte tar skamgrepp på mig själv grundat på min egen skam och skuld. Jag tror jag har vissa värderingar men låter dessa dölja andra mer djupgående värderingar byggd på känslan som jag fick som barn. Jag lärde mig att jag inte var ok, dög och kunde. Jag lärde mig att bekräfta genom att skända och utsätta. Jag lärde mig genom att inte respektera främst mig själv. Jag tog risker och var oförsiktig. Jag slarvade och var bordus, mot mig själv.

Där stod jag och skapade mitt eget kaos i viljan att både skydda och förgöra. Den min egen inre aktuella konflikt. Ur detta skapades jag och i detta fortsätter jag skapa mig själv. Skapar förutsättningar för att bevara min upplärda syn på mig själv istället för att byta till en ny mer respektfull väg. 

Det handlar om mitt varumärke både hur jag visar det för andra men även hur jag visar det för mig själv. 

Jag vet hur jag många många gånger smutsat ner mitt varumärke som på ett sätt kan uppfattas som en medveten handling.

Allt detta är jag och ur allt detta föds, allt eftersom mitt nya jag.

Det svåra är inte att det skett det svåra är mer att förlåta mig själv att det skett. 

Jag är tacksam över att jag ser vad som hänt och uppmärksam på vad jag kan göra för att läka.

Min kropp, min själ och mitt jag allt hänger ihop. 

torsdag 19 oktober 2017

Ett inlägg i en debatt som handlar om #metoo



en fortsättning på en tråd jag skrivit under dagen som handlar om #metoo
………………….

Första steget för att hitta den andra i en diskussion som handlar om kvinnan vs mannen handlar om att våga lyssna inte avfärda. Vi lyssnar och vi försöker förstå. Vi ställer frågor så att vi verkligen förstår för vi är intresserade av att få veta. Om det finns ett öppet klimat från båda sidor så är troligen sannolikheten stor att vi har möjlighet att lära oss lite mer av den andra. Gör vi det motsatta och enbart lyssnar på våra egna argument och vår egen tro och vår egen uppfattning kommer vi tillsammans inte att nå en högre nivå. Detta gäller oss alla oavsett vem eller vad vi representerar. På samma sätt är det i denna diskussion som vi för här omkring grunden för kampanjen #Metoo. Det handlar inte om att döda den andras argument med slagkraftiga uttalanden och dräpande kommentarer utan det handlar om att förstå. Om det är en öppen dialog vi önskar mellan könen är det också så vi var och en behöver agera. Vi bjuder båda in till samtalet med en grundsyn att båda har vettiga argument.

Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få veta och vi kommer att skapa grupperingar och motsättningar istället för att verka mot samma mål. För väljer vi ett hårt klimat blir det lite så som männen också gärna anklagas för att göra och vara;  arroganta, översittare och kör med härskarfasoner. Dessa beteenden är sällan kanske aldrig enbart givet mannen.
Nu åter till frågan hur förändring kan skapas när det gäller värderingar och sätt att vara som människa oavsett om vi använder begrepp som humanism eller feminist eller vad det än är som är målet. Är det ett strukturellt problem och i så fall vad ska först förändras för att förändringen ska ske hos individen. Om det en kombination av ett strukturellt problem och ett individuellt problem vem ska startar processen. Om det också är ett individuellt problem är det då enbart en part som ska förändras men inte den andra och vems ansvar är det i så fall, den som uttryckligen agerar eller den som i tystnad agerar? Övergrepp, sexuella trakasserier vad det än är av detta slag så självklart är det no no. Den som agerar på detta sätt har fullt ansvar.

Min poäng är mer vem ska starta. Någon annan eller jag själv. Om min tro är någon annan lär troligen inget hända och händer det något kan det vara så att förändringarna sker på ett sätt som inte blir mer än att någon annan ska tala om vad någon ska göra vilket ofta är svårt, se hur vi försöker med våra egna barn, de gör som vi gör sällan som vi säger vilket ibland kan vara allt för tufft att se.

Ett litet experiment.

Låt oss för en stund ta bort allt som handlar om sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och män för den delen i en relation. Låt oss ej se förövaren eller offret. Låt oss ta bort kvinnan helt bara för en stund. Låt oss bara sen en man och en man. 
Mannen och mannen har en kärleksrelation. Var och en har sina karaktärsdrag. Var och en vet med sig att vissa värderingar är lite knäppa och vissa handlingar tokiga eller rentav dumma. En av dem kan bättre uttrycka känslor den andra kanske är mer praktiskt lagd och starkare. En lite mer hetsig och burdus den andra lite för tillåtande och undanhållande. Den ena killen gillar den andra killens burdusa och lite grovt manliga sätt den andra har det svårt i diskussioner och hittar sällan ord på det han känner. Den enas sätt är mer kraftfullt på gränsen till våldsamt medan den andras mer undergivet och låst. Båda spelar olika spel och roller. En del invanda sedans barnsben en del andra utvecklade som vuxen. Det finns saker i relationen som gör den icke balanserad.
Båda inser att relationen är svår, den ena mer än den andra. Vem har största ansvaret att förbättra relationen?

Den burdusa mannen eller den mer undergivna mannen? 

Det är mer lätt att fatta tycke för den som är undergiven. Det är som vi gärna vill försvara den som är i underläge medan den som har ett burdust sätt får sansa sig och förändra sig. 
I en relation vilken den än egentligen är känns det rimligt att båda har eget ansvar för sitt eget sätt att vara och både två när det gäller att var mot den andra och mot sig själv. Samtidigt har båda var och en ansvar för relationen fritt från detta. Låter detta rimligt? Om inte hur ser ni på detta och vilken ordning borde det i så fall vara?

Om vi känner oss överens om att det är bådas ansvar och att var och en har en del som den själv behöver ta tag i så visst ökar förutsättningarna att de tillsammans också kan få en relation som kan ha förutsättningar att fungera bättre. Var och en behöver ta sitt lilla steg för att hitta en gemensam väg, inte bara den ena eller den andra. Värderingar, förhållningssätt och en större ödmjukhet både i relationen med den andra men också med sig själv.

När det gäller en kvinna och en man och när det gäller att en kvinna inte ska behöva känna sig hotad i någon situation ställer det en massa krav både på mannen och på kvinnan. Mannen att sluta men handlingarna men också söka finna andra sätt att tänka, känna och agera. Männen behöver se över sina egna värderingar och sina egen syn på kvinnan. Männen behöver reflektera och hitta ett nytt jag där mannen slipper att agera på sina rädsla rutinmässigt på ett kanske manligt sätt vad det nu är. Mannen behöver göra ett eget arbete och detta arbete börjar med mig eftersom jag är man och representerar manligheten och vad jag kan göra som smittar av sig på mina barn min sambo och mina arbetskamrater. Hur jag är förändrar också min omgivning. På samma sätt är det rimligt att även kvinnan gör, ser över sin rollkaraktär och se över sitt sätt, sina värderingar, sina känslor, tankar och handlingar. Vad kvinnan gör kommer att smitta av sig på andra, hennes barn, hennes man, vänner  och arbetskamrater. Var och en har ett eget arbete att göra om vi tillsammans ska kunna skapa en bättre värld där vi bättre förstår och är i bättre harmoni med oss själva och i relation med andra.
Jag tar mitt steg och du får ta ditt eget steg. Mina hundra procent och dina hundra procent men våra varsina 50 procent i relationen vilken den än är vi har.

Det blev ett blogginlägg istället för en kommentar på facebook i en tråd jag varit lite aktiv i.
Min förhoppning är inte att förbättra världen idag men ge mig själv lite bättre perspektiv i vad jag tänker och tycker och hur jag själv vill agera. Alla har vi svarta sidor och jag gör vad jag kan för att bleka den sidan i mig lite mer åt grått för att kanske i vissa delar rent av se att de glänser i vitt.

Tack!