Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

måndag 27 februari 2017

Gör något annat

Det finns alltid ett alternativ. Är dörren stängd, öppna den. Är den öppen, stäng den. Vi har alltid möjlighet att göra ett annat val än det val vi för tillfället har gjort.  
Vi kan välja att tänka och göra annorlunda för att känna annorlunda.

För ett tag sedan förstod jag att det satt en unge kille ensam i en lägenhet. Killen är ofta för sig själv. Han är social men lite ensam ibland. Det är som han inte kommer för sig att göra andra saker. Det blir mest dataspel som blir hans umgänge förutom när han är i skolan. 

Dagen innan ringde jag honom och undrade om vi skulle göra något och dagen efter gjorde vi det. Vi gick ut i skogen och hade som mål att fika på ett bestämt ställe. Det blev långpromenad med killsnack. 

När vi satt och fikade var det en massa känslor som bara forsade över bordet. Båda tyckte det var skönt och friskt att komma iväg och killen sa; - Jag måste börja ta mig ut mer och bli social, det är så skönt. Själv var det väldigt kul att ha lite sällskap eftersom jag ganska ofta går långa promenader själv. Båda hade vi, bara genom att göra annorlunda känt något annorlunda som fick oss att tänka annorlunda som fick oss att känna annorlunda. 

Det som slog mig var hur lätt det är att fastna i en situation och fortsätta med denna av bara farten. 

I mitt liv kan jag se hur en mängd saker bara blivit och förändrats till en vana. Relationer, papparollen, arbeten och annat jag hållit på med. Jag har fallit in i en rutin, kanske inte alltid varit nöjd med rutinen men fortsatt av slentrian. Helt plötsligt har det gått 20 år och jag undrar vad det var som hände. Livet är för kort för att inte i varje stund fundera på om det är just detta som jag vill göra. Relationer jag har, arbeten jag utför, människor jag umgås med och andra olika typer av rutiner jag skapat under åren. Kanske är det rädslan för förändringar som håller mig kvar eller tanken om att jag kan missa något om jag slutar att göra det jag alltid gjort. När jag ibland inte är nöjd med det jag har gjort eller gör kan det vara en rädsla som gömmer sig kvar någonstans.

Bara genom att göra något annat, som att ta en annan väg till mitt arbete förändrar min egen syn på tillvaron och kanske därmed också mina känslor. Kanske på ett bra sätt eller på ett mindre bra sätt, detta vet vi först efteråt.

Hur medveten är du om att dit liv består av en massa val?

Idag är en dag jag väljer min egen väg.

fredag 24 februari 2017

Be nice

Det krävs en mängd fler muskler att vara arg och bitter jämfört med att vara glad och trevlig. Inte påklistrat glad där ilska döljer sig i hemlighet utan verkligen glad och trevlig. Vi använder betydligt fler muskler och vi spänner oss i vår egen frustration. Spänningar som gör oss både trötta, mer mottaglig för sjukdomar, mer arga och får oss att känna oss besvärade. Vi får en obalans i vår kropp. 

Väljer vi istället att ta hand om oss själva och lösa upp de knutar och spänningar som vi har i vår kropp och vara trevlig mot människor omkring oss så kommer det också att hända saker i oss själva. Ilska och trumpenhet skäl lika mycket energi som att vara positiv och trevlig, som tillför energi. Ilskan stänger oss utanför och att vara trevlig öppnar upp. Valet är vårt eget vad vi själva vill tillföra eller ta bort. 

Gör ett experiment. Välj en dag att vara sur och otrevlig mot andra människor och se vad som händer med dig själv. Ta sedan en annan dag och välj att vara precis tvärt om, glad, positiv och trevlig och observera sedan vad som händer med dig efter denna dag. Vilken dag är du trött och vilken dag får du mer energi? Vilken dag känner du dig mer frisk och vilken dag känner du att du eventuellt skulle kunna vara sjuk? Vilken av dagarna bemöts du på ett positivt sätt och vilken av dagarna blir andra otrevlig mot dig? Ja du förstå vad som kommer att inträffa. 

Valet är vårt eget och vi må vara kränkta, sårade, påhoppade, ifrågasatta och allt annat som kommer för oss. Det har ingen betydelse vem som är orsaken, när vi väljer att reagera och agera på ett negativt sätt kommer vi själva att drabbas värst. Det finns inga genvägar till lycka utan arbetet går via oss själva ut i vår egen kropp. Vill jag känna lycka så måste jag arbeta för att nå det. Arbetet handlar om att förändra mina egna tankar och synen på mig själv och min omgivning. Förändringen ligger i att göra egna val fria från de val som andra väljer att göra. Styrkan ligger i när vi förstår att andras beteenden minst lika mycket kan vara styrda av mina egna beteenden som jag kan känna mig styrd av andras. Jag behöver själv ta ansvar för hur jag vill att mitt eget liv ska utveckla sig eftersom ingen annan kommer att göra det åt mig.

Det var tufft i höstas när jag insåg att det var mycket som var i förändring. Förändringar som jag just då kände att jag inte hade kontroll över. Förändringar som gjorde att jag kände att marken under mig höll på att försvinna. Varje dag kändes frustrerande och jag kände mig starkt beroende av andras beslut och vilja. Jag tyckte att jag inte ägde min egen situation och försatte mig själv i ett beroende. Detta gjorde att jag blev sur, frustrerad, kritisk, mindre positiv, ovilliga att hjälpa till och jag kände mig allmänt negativ och misstänksam. Känslan var vidrig och inget jag kände att jag ville känna. Dessa känslor höll kvar mig som i ett skruvstäd. Till slut stod jag inte ut längre utan bad om att få ett samtal för att diskutera min situation. Jag valda att vara ärlig och talade om vad jag innerst inne kände. Jag visade mig skör och visade min innersta känslor och vad detta gjorde mig. Vi hade ett väldigt öppet och ärligt möte. Detta ledde till en del förändringar som löste upp en del av de låsningar jag hade upplevt. Jag valde att släppa taget. Efter vår diskussion blev det långhelg och jag arbetade mycket med mig själv för att se vad det var som var min del och mitt ansvar. Under denna långhelg fattade jag ett beslut. Jag fattade beslut som handlade om nya val och nytt förhållningssätt. Beslut som väldigt tydligt visade på förändringar. Jag valde att vara glad och positivt i det som mötte mig vilket påverkade hur andra förhöll sig till mig. Detta i sin tur gjorde mig än mer positiv. Jag hade vänt min egen nedåtgående spiral.

Hur stor makt tror du att du har i ditt eget ledarskap? Kan det vara så att du själv har möjlighet att påverka ditt eget mående och hur andra ska förhålla sig till dig? 

Idag är en dag jag väljer. 

torsdag 23 februari 2017

Prestera och kontroll skapat i en bubbelfamilj

Vi ska prestera och vara duktiga. Vi ska leverera och vi ska vara på. Det är resultat som räknas. Vi ska ligga på topp. 

Allt detta började för länge sedan. Vi är skolade till att leverera och betygsättas. Vi mäts och vi bedöms. Det blir en tävling som vi fortsätter med hela vårt liv. Även i stunder när det inte är självklart att vi behöver leverera. Vi har fått detta gift i vårt blod. Vi har blivit slavar under prestationsivern och tar det som ett bevis på att vi duger eller inte duger.

För att prestera tror vi att vi behöver kontroll. Kontroll gör oss spända. Spända och rädda att vi kanske inte presterar tillräckligt. 

När vi släpper taget öppnas däremot möjligheterna till att ta in det som sker runt omkring oss och på ett behagligt sätt ge det som vi själva har på ett avslappnat sätt. 

Som barn lär vi oss att använda kontroll för att hantera svårigheter i vår uppväxt. Föräldrar som inte kan ta hand om sig själva eller sina barn leder till kontroll hos barnen för att de ska kunna hantera det som sker. Barn har också så lätt för att ta över det ansvar som sker i en familj och tar gärna på sig en skuld de egentligen själva inte äger.

Vi har alla varit dessa barn på ett eller annat sätt och på så sätt lärt oss att använda kontroll som ett verktyg. När vi själva, ibland hamnar i svårigheter i livet är det just kontroll vi tar till. Vi försöker kontrollera vår ångest, vi kontrollerar våra egna beteenden och vi kontrollerar våra egna känslor. Kontrollen gör oss spända och snarare förvärrar än tillför något bra i det resultat vi vill uppnå. Vi presterar och vi tror att vi ska bli bedömda. Vi tillåter oss inte att visa att vi är svaga och sköra, vilket vi kanske egentligen är och ibland behöver vara, utan vi försöker visa en fasad som egentligen inte är sann. Prestation gör oss inte sanna.

Jag var detta barn som lärde mig att prestera och vara duktig för att bli bekräftad. Jag har också lärt mig att att kontrollera i en situation när jag upplevde att jag var tvungen att ta ett vuxenansvar. Vi blev, i vår familj en bubbelfamilj där barnen till viss del fick ta över föräldrarnas roll. Detta gjorde oss barn extremt duktiga på kontroll, givetvis på olika sätt. Bubbelfamilj beskriver att barnen bubblar upp och tar över i hierarkin i föräldrar/ barnstrukturen.

Idag får jag jobba hårt med att släppa på mina egna prestationskrav och min egen kontroll. Jag behöver jobba med att älska mig själv även fast jag ibland gör fel.

Hur mycket prestige och kontroll har du i ditt arv? 

Idag är en dag jag äntligen släpper taget.






måndag 20 februari 2017

Jag klappar mig själv - det är ok

Jag ser varje dag sådant i mig som jag inte trivs med. Jag är för medveten för att inte se. Jag ser mina brister och jag ser att jag har fokus på mina brister. Jag är klart medveten om att jag inte alltid är en enkel människa att ha att göra med, varken för andra eller för mig själv. Jag är hård mot mig själv och ibland komplicerad för andra. Ja ibland bara för mycket. 

Min bild av mig själv är två bilder. Den ena är bilden av just det jag nämnt om mig som en komplicerad kännande, styrande, bestämmande och ibland ilsken man. Den andra är min egen bild av att jag är en man som ändå tar det mesta på ett lugnt och avslappnat sätt och inte hetsar upp mig för allt. Det är som det är tydliga kontraster och ingen av dessa stämmer ensam överens med den bild som är jag. Det är lite som doktor Jekel och mister Hiede, en väldigt bra beskrivning av vårt ibland innersta väsen. 

Jag har mina två ytterligheter i mig och jag får lära mig att acceptera och hantera dessa. Just nu så jobbar jag med att tillåta att de finns och genom att beröra och klappa mig själv bekräfta att det är ok. Att jag är ok och att jag mer tillåter att det som sker det sker utan att förbanna och förmana mig själv. Jag accepterar och just när det sker så är det ok att inte vara fullt jämställd, fullt kontrollerad, alltid väldigt vänlig, alltid accepterande, alltid klok, alltid finurlig, alltid inkännande och andra önskade egenskaper. Jag klappar mig själv och säger att det är ok. Den fysiska känslan ger mig signaler från förr att det är ok. Lite som när vi var små och blev klappade när vi slagit oss. Det är ok att vara ledsen och allt är ok.

Jag lugnar mig själv att inte vara så upprörd i stunden över mina misstag. Jag reducerar en del av min egen självkritiska inställning och karaktär. Jag vet däremot definitivt vad som är rätt och vad som kanske är fel. Det lärde jag mig som mycket liten. Det är mer skillnaden på min egen etik och min moral eller snarare mina känslostyrda beteenden. 

Hur ser dina två sidor ut inom dig och vad gör du för att hantera din egen etik och din egen moral inom dig. Hur får du dig själv att acceptera den du är i stunden? 

Idag är en dag jag klappar mig för att känna att det är ok. 

söndag 19 februari 2017

Allt hänger till slut på mig själv

Jag har verkligen försökt att se om det är något som jag kan bli förbannad på, som i slutet har med någon annan att göra än mig själv. Någon som jag kan skylla på i mitt eget mående. Mina ex, någon i rummet, beteenden som min sambo har för vana att göra, någon i min närhet som skulle dö, personligheter hos andra, världens situation, ISIs för att inte nämna Thrump eller den pedofilhärva jag fick se nyligen lösas upp. Nej jag lyckas verkligen inte. Visst blir jag arg, ledsen, bestört, förtvivlad och reagerar och ibland agerar på olika sätt och låter mina känslor ta in det som sker. Men att säga att någon eller något förstör mitt liv eller starkt påverkar hur jag har det, nej sådant finns egentligen inte. Det har funnits men att idag påstå att det finns, nej det går inte för mitt liv att jaga fram. Jag har blivit allt för medveten omkring min egen del i allt som sker i mig och hur jag mår vilket gör att jag idag inser att jag har val att göra eller val som jag gjort som försatt mig i det som sker eller som har skett. Allt faller tillbaka på mig själv och mitt eget engagemang.

Det var lättare förr, då fanns det någon att skylla på. Som barn lärde jag mig tidigt att se andra som bovar eller för den delen se mig själv som en bov i en situation som jag egentligen inte alls hade ansvar för. Idag förstår jag annorlunda men jag har ibland tendenser att ta till mig gamla beteenden. Samtidigt har inte jag själv all skuld till livet som det är utan  jag behöver ibland tänka tankar som att det var synd om mig, det var sorgligt, det var hemskt, oansvarigt eller det gjord mig oerhört utsatt. Däremot vet jag att vägen ur mitt mående behöver jag ta hand om mig själv eller med hjälp av någon annan. 

Så jag har således inte skuld till allt men jag har ansvar till det som handlar om mig själv så att det blir så bra som möjligt.  

Finns det någon eller något som gör att du har det som du har det idag? 

Idag är en dag jag inser mitt eget ansvar över mitt eget mående men accepterar att vägen dit sker genom kärlek. 

fredag 17 februari 2017

Ett nytt steg

Jag såg en kvinna idag på perrongen stapplande med sina kryckor. Hon kanske var omkring 40 år och gick väldigt ansträngt. Troligen hade hon blivit skadad och befann sig i en ny situation, att helt plötsligt få svårigheter att ta sig fram. Kanske var de steg hon nu tog de första egna stegen ute i det fria, efter en lång rehabilitering. Alla tar vi ibland ett nytt steg. Ett nytt steg i en riktning vi kanske aldrig gått tidigare. Eller kanske steg som vi gått varje dag de senaste åren där vi lärt oss varje del av gatan. Steg som får oss att gå till eller att gå ifrån. Steg som kräver stort mod kanske heroiska kraft för att våga ta. Steg som ska ta oss iväg långt utanför landets gränser eller steg som tar oss utanför vår egen lägenhet efter en lång isolering. 

Det första steget oavsett vilket det än är, är alltid det första i en viss riktning och det är egentligen ingen skillnad om det är det första steget på en mycket lång vandring eller första steget på väg till jobbet för när vi är här och nu är det just steget som är vår närvaro. 

Jag förstår att jag i mitt liv tagit en mängd olika steg i olika riktningar. Ibland känns det, idag som helt obegripligt att jag gått i så många olika riktningar med så vilt skilda mål. Eller så är det så att målen varit de samma men medlen haft lite olika innehåll och riktning. 

Ibland känner jag att vissa första steg haft ett visat motstånd. Ibland tycker jag att varje första steg i något jag egentligen gör på rutin ändå har ett första motstånd. Jag skjuter på steget in i det sista. Räkningar som ska betalas. Resor som ska beställas. Arbetsuppgifter som ska göras. Steg som det finns ett motstånd i låter sig bli uppskjutna innan steget till slut blir taget.

När jag gift tog det flera år innan jag vågade ta steget att säga att jag ville skilja mig och då blev det också på ett betydligt mer brutalt sätt än om jag redan 5 år tidigare hade tagit upp vad jag kände.

Kanske är det just att stanna i steget som skapar den största frustrationen och obalansen, inte det faktum att ha tagit det första steget för då är det redan taget.

Hur ser dina steg ut? Står du och tvekar eller vågar du ta dina första steg i olika situationer? Kanske är du så modig att du även tar nya oupptäckta steg utan svårigheter eller är en person som tvekar vid varje nytt steg?

Idag är en dag jag låter mig själv se varje steg som ett nytt steg som står öppet för något nytt och spännande.

torsdag 16 februari 2017

Ibland är det bara så

Livet består av bra saker och mindre bra saker. Vi lever ett liv och gör en massa saker som är bra men vi gör också en massa saker som är mindre bra, antingen för att vi själva känner att det är så eller för att andra känner att det är så. En del av de mindre bra sakerna sårar eller skadar andra en del handlar mer om åsikter. En del av dessa saker är vi beredda att göra vad som helst för att återställa. Vi ber om ursäkt och försöker att blidka det som hänt. En del, är vi inte ens medvetna om att det har hänt. En del av de misstag vi gjort känns så hemska att vi skulle önska att de aldrig hänt. Misstag som inneburit stora förändringar i vårt eget liv, kanske också för andra. 

Det finns misstag, som vi själva gjort i livet som vi bara behöver acceptera och lära oss själva att leva med. Misstag som vi både kan känna skuld till men också skam inför. Misstag som kanske aldrig kändes rätt, även då, men där vi då hade svårt att stå emot frestelsen, bekräftelsen eller på annat sätt hade svårt, vid en visa tidpunkt att agera på ett annat sätt än på det sätt vi gjorde. 

När jag själv tittar tillbaka på mitt eget liv kan jag se att jag går och bär på ett antal misstag, som jag vet både påverkat mig och andra. Misstag som jag skulle önskat var ogjorda. Misstag som inte går att ha ogjorda och som jag får lära mig att leva med. 

De misstag jag har gjort har skett i situationer där jag så här efteråt inte alltid själv begriper varför de inträffade men jag är pinsamt medveten om att så kan ha skett. En del situationer kan jag förstå, varför de just då inträffade och jag vet också historien och känslan som just då överskuggade allt.  

Jag är så här efteråt medveten om att jag i varje stund, med de tankar och känslor, jag i stunden hade, ändå gjorde så gott jag kunde även fast mina val grundades utifrån frestelser, längtan, rädslor, besvikelser eller andra grundläggande känslor. Jag är klart medveten om att handlingarna sällan hade en grund i min egen kärlek till mig själv. 

Mina egna misstag får jag lära mig att leva med och gottgöra så gott jag kan. Jag vet själv att jag inte är en elak människa och jag vet själv att mina avsikter aldrig varit att skada även fast jag inser att så kan ha skett. 

Lever du idag med misstag som du inser att du behöver lära dig att leva med? 

Idag är en dag jag accepterar mina misstag och det faktum att de är en del av min historia. 

onsdag 15 februari 2017

När jag kompenserar har jag redan förlorat

Jag är som jag är. Normal längd men några kilo för mycket. Jag har sedan ett tag fått mindre hår på huvudet och kraften är inte som den var för. Mina ungdomliga drag förändras sakta till något annat. Under mitt liv, så här långt har jag fått uppleva att jag har en del egenheter. En del har jag vant mig att leva med. En del har jag vant mig av med. En del fortsätter jag att leva med.

En av mina egenheter har varit bekräftelse och jag har hittat olika sätt att få detta. För att få bekräftelse har det också krävts olika typer av offer. Jag har försummat mig själv och jag har försökt att vara till lags. Jag har valt andras behov före mig mina egna och före mig själv.

När jag väljer att kompensera och ändra på mig själv, istället för att acceptera den jag är och stå upp för mig själv, har jag samtidigt förlorat. Jag har offrat mig själv för en annan i syfte att få något. Min kompensation har lett till att jag utsatt mig själv för mindre respekt. 

Jag har levt med rädslor och för att undvika att känna dessa känslor har jag kompenserat och valt bort mig själv.

På samma sätt är det för de som ändrar på sin kropp och har svårt för att, i stunden acceptera sig själv som de är. Oavsett vilka val som sedan där efter sker. 

När mina egna ideal är utanför mig själv har jag förlorat. När mitt fokus är i mig själv är jag en vinnare. Detta betyder inte att ingen förändring kan ske. Detta betyder att jag i varje stund accepterar och respekterar mig själv och mina egna val. Jag väljer mig själv före mina egna rädslor och jag väljer mig själv utan att kompensera för mina i stunden egna brister. 

När jag i stunden vågar stå upp för mig själv har jag vunnit. Mina val handlar då om mig själv och min respekt handlar om att se mitt eget värde inte leva upp till någon annans mål och behov.   

Jag tycker att jag kompenserar mindre och jag har en känsla av att senaste tio åren skapat ett lugn i mig där jag mer och mer accepterar mina egna rädslor. Bara det faktum att jag accepterar har också inneburit att mina rädslor blivit mindre läskiga.

Hur mycket tillåtande är du för den du är och de egenskaper som du ha? Kompenserar du för den som egentligen är du eller låter du det vara? 

Idag är en dag jag möter mig själv utan att vara någon annan än den jag för stunden är. 

måndag 13 februari 2017

Det krävs ett dom för ett vi

Jag lyssnade på filosofiska rummet på radion en dag och ett av ämnena var vad som får oss att samlas omkring en fråga. Vad är det som gör att det helt plötsligt blir ett vi som får oss att kämpa och att vilja förändra dom. 

Jag lyssnade på delar av samtalet men främst funderade jag själv på företeelsen och vad jag sett och själv upplevt omkring detta fenomen "vi".  Vad får oss att samlas gemensamt för eller emot något? 

Det jag först kom att tänka på var hot och fara. När vi upplever ett hot kan vi stå ensamma men det är inte helt omöjligt att andra förenar sig för att bistå och vara till hjälp. Särskilt om dessa människor kan sätta sig in i min situation och känna en tillhörighet. Vänner, släkt sluter upp om vi blivit sjuka. Om huset mitt brinner ner hjälper andra till att skydda oss. Vi har lätt för att sätta oss in i den andras situation och vi vill hjälp. På samma sätt var det när vi fick reda på hur situationen var i Nordafrika där det blev en massiv reaktion i de sociala medierna. När det blir ett hot som fler av oss kan identifiera oss med eller känna avsky för kommer det ett vi. Sverigedemokraterna är ett annat exempel, egentligen från två håll, både ett vi, hos de som valt att rösta på partiet men också ett vi för de som är emot. Det skapas ett vi eftersom det finns ett dom. Vi identifierar ett dom och det blir ett vi som samlas mot dom oavsett var vi står.

Så det behövs ett dom för att skapa ett vi. Människor historiskt samarbetar för att försvara sig, för att skydda sig, för att bli något mer än vad de andra är, för att utbilda sig, för att tillhöra en grupp, för att tillhöra en partner. Vi skapar ett vi utifrån att det finns ett dom som inte får dela det som är vi. Stor grupp, liten grupp kanske enbart två personer i en parrelation som också bildar ett vi. Vi förhåller oss till detta vi och då blir det automatiskt ett dom och tvärtom. Samtidigt verkar det som om vi identifierar ett vi blir det ett dom. Någon är innanför och någon annan är utanför. Vi och dom.

När jag växte upp var det familjen vi och det som var utanför var dom. Jag minns att min far talade om bönderna som dom som några han också ogillade (detta var yrkesinriktat). För mig kunde klasskamrater vara dom ibland och vi ibland. Ganska tidigt blev vår far dom och vi barn och vår mamma vi. 

Själv har jag skapat familjesituationen där jag både varit vi och dom. Människor vi blir arga eller ledsna på, blir dom på samma sätt som vissa myndigheter och människor. Blir vi avskedade blir det lätt dom och arbetar vi i facket blir det dom mot vi. 

Vi skapar på olika sätt dom för att vara emot eller utesluta och samlas runt vi. Detta dom blir en alienation och bara att säga ordet dom känns som det innebär något negativt och en motsättning. Krig och motsättningar i världen handlar om dom och vi. Man kan till och med vinna en politisk post genom att tala om dom och vi. Dom och vi kan vi ärva i generationer, se t.ex. oroligheter i Jerusalem eller problemen tidigare i Dublin mellan katoliker och protestanter.  

Jag försöker i mitt liv att mer involvera än skapa alienation och försöker därför mer tala om vi än dom. Vi är alla människor och då finns det inget dom.

Hur förhåller du dig till vi och dom? 

Idag är en dag jag försöker att undvika dom och mer se mig själv som en del av alltet och ett gemensamt vi. 


fredag 10 februari 2017

Det var kanske inte vad du ville ha

När vi sågs för första gången visade jag mitt allra bästa jag. Jag strålade i närheten av dig och jag plockade fram alla mina goda sidor som jag visste att jag hade och även goda sidor som jag inte visste att jag hade. Jag glänste och jag överraskade till och med mig själv. 

Det är kanske så förälskelsen uppstår, när vi inte bara möter den andra utan att vi också möter oss själva när vi är som bäst. Kanske är just det en del av den känslan som vi gärna vill få kontakt med.

Sedan går dagar och år och sådant jag själv vant mig att leva med flyter upp till ytan. Saker jag inte alltid är så förtjust i men också sådant som jag glömt bort eller skjutit ifrån mig. Gamla känslor kommer upp och väcker gamla reaktioner. Jag ber om ursäkt för det, det är inte min mening. Jag lider minst lika mycket som jag tänker att du kanske gör.   

Det var troligen de goda trevliga sidorna som du vill ha. Full av glädje, kraft och kärlek. Full av lust, påhittighet och fantasi.
Men i mig själv finns så mycket mer av mig, sidor som jag tidigare mött men också sidor som även för mig kan vara nya eller åtminstone nygamla. Sidor som jag verkligen inte är stolt över men som ändå finns där. Sidor som jag successivt har fått lära mig att acceptera att de är en del av mig själv. Kanske, i en framtid också sidor som jag lär mig att tackla på olika sätt. 

Så vad du fick var också sådant här som jag blir tvungen att dela med dig. 

Kanske var det inte detta du sökte och ville ha men oavsett så är det detta du också får på köpet. Jag är ledsen för det.  Men detta är sammantaget jag och jag gör så gott jag kan. 

Ibland tvivlar jag på om jag verkligen gör så gott jag kan. Jag tvivlar och bannar mig själv för mina felsteg. Jag har insett att ju mer jag bannar mig själv desto svårare är det att förändra det som sker. Först när jag inser och accepterar det som ändå pågår märker jag att små små steg för mig framåt mot en förändring. 

Kanske har du inte tid att vänta. Kanske vill du inte resa tillsammans med mig med mitt bagage. Jag respekterar det men kommer med sorg mer än väl, om det blir så sakna ditt sällskap. 

Men om du ändå, trots mina brister, vill göra mig sällskap vill jag att du ska veta att jag gör vad jag kan och mitt allra bästa för att både acceptera mina egna brister som också dina. 

Jag vet att resan inte är enkel men jag vill att du gör mig sällskap på samma sätt som jag vill göra dig sällskap. 

Jag kommer att göra vad jag kan för att älska dig, på samma sätt älska mig själv och att bli äskad av dig. 

Hur svårt eller lätt är kärleken för dig? 

Idag är en dag min kärlek sträcker sig lång utanför mina egna gränser.

onsdag 8 februari 2017

Möten får mig att leva

Möten, det är något särskilt med möten. Möten med människor men också djur. I mötet får jag chans att pröva mig själv. Jag får chans att lära mig något av någon annan och jag får chans att se hur jag kan interagera med någon annan. I mötet prövar jag mig själv i samspel med någon annan. Jag möter mina egna rädslor men också mina egna framgångar. Jag möts med ord, med tystnad, men känslor och ageranden. 

Det är en sak att vara själv och möta sina egna tankar. Det blir oftast en odramatisk dialog. Jag kan vara i full harmoni eller i fullt kaos i mina tankar och mina känslor. När jag kommer i ett möte med någon annan kan detta förändras. Trygghet blir otrygghet, mod blir rädsla, kamp blir unvikande, frånvaro blir närmande.

I mig själv lever jag i min egen bubbla oavsett om det är krig eller fred. Dialogen är mycket svårare eftersom både mitt ego och mitt jag är inne i samma bubbla. Bara att högt berätta vad jag själv tänker gör att jag når en annan dimension. Mina ord kommer ur min bubbla och når mina öron för att komma in i bubblan igen. Att skriva ner det jag själv tänker skapar även det en ny liknande effekt på samma sätt som att berätta min egen historia för någon annan. Det blir enbart olika styrkor  i samma dimension.

Jag älskar möten på olika sätt men det betyder inte att jag kan hantera alla möten friktionsfritt. Jag väljer olika typer av möten både på mitt arbete, när jag är ute och reser och i mitt privatliv. Jag märker när jag är i många olika möten ofta hur jag längtar till att vara själv samtidigt kan jag känna hur allt för mycket själv får mig att längta till mötena. Det där lagom är inte så dumt. 

Har jag varit borta från mötet länge kan jag ibland märka att jag är ovan i mötet och att jag ibland inte är helt komfortabel.

Vad jag vet är att jag alltid behöver pröva mig själv i olika möten, utan det är jag förlorad.

Hur förhåller du dig till möten? Tycker du om det eller är det något du gärna undviker? 

Idag är en dag jag betraktar och uppskattar de möten jag får möjlighet till att ha. 

tisdag 7 februari 2017

Jag tvingades att göra det onormala till normalt

Att leva i krig, kanske i flera flera generationer skapar ett normaltillstånd, ett normaltillstånd där många andra skulle tycka att fred är det normala. Vi väljer att anpassa oss till det som är för att överleva och accepterar när vi utsättas för både krig, våld, obehag, skräck, kränkningar och annat. Vi skapar ett normaltillstånd av det onormala och det omänskliga för att ändå känna att vi har ett liv. 

När hemskheter blivit normalt blir det också något som vi drar oss till för att slippa känna rädslan av det, för oss onormala som då speglas i mänsklighet, humanism, kärlek och omsorg. Vi hittar nya definitioner på dessa begrepp. 

För att bryta dessa typer av invanda mönster och känslor krävs inte bara tankekraft och intellekt utan det krävs handling för att skapa det nya normala så att det kan upplevas. Det krävs en medvetenhet omkring det faktum att utebliven utsatthet kan vara något som kan upplevas som tryggt. Genom att handla och medvetet visa, ibland under lång tid kan en sakta förändring från det gamla normala till det nya normala ske. På samma sätt som det gamla normala en gång uppstod som det nya normala. Medvetet arbete för att kunna acceptera det nya normala.

Det är först när vi ser förändringen som förändringen kan bli möjlig. Vi behöver lära oss hur det onormala kan bli normalt.  

Indoktrinering fungerar på detta sätt. Genom våld eller hårt arbete kan vi få människor att ändra sina grundvärderingar. Vi kan lära människor att döda även fast de från början ansåg att dödande är förkastligt. Vi kan lära människor tyranni eller bli utsatta av tyranni genom att tvinga människor in i en ny normalitet. Vi kan skapa nya normer i en familj genom konsekvent handlande. Bråk mellan föräldrar kan bli normgivande på samma sätt som otrohet, våld både fysiskt och psykiskt. Vi kan skapa det vi vill skapa och vi kan ändra på grundvärderingar så som vi vill och på det sättet skapa ett nytt normalt. 

Jag har inte levt i krig men jag lärde mig som liten att bråk var normalt på samma sätt som lögner och oro. Jag lärde mig att konflikten var normaltillståndet. Det kaos jag växte upp med blev min trygghet även fast jag hatade det. Min väg tillbaka var att hitta nya värderingar och nya normer genom att träna det nya normala där trygghet byggs av kärlek, inte hat. Först när jag såg att det var möjligt kom förändringen. Än idag kan jag se hur jag i vissa situationer framkallar det  gamla normala eftersom det nya normala fortfarande i stunder känns otryggt. 

Vad är normalt för dig? Är det något som byggs på kärlek och respekt eller har dessa ord fått en annan innebörd än det du var van vi från början? 

Idag är en dag jag gör mig själv medvetet om att bygga mitt normala på trygghet, kärlek, respekt och omsorg. Jag lär mig själv genom att göra och på så sätt förstå att det finns ett nytt normalt i mig själv som har en ny respektfull grund. 

måndag 6 februari 2017

Sanningen är verkligen inte viktig

Många av oss jagar efter sanningen och vill verkligen veta. Vi vill veta vad som är sant och vad som inte är sant. Utan sanning känner dessa av oss kränkta och tappar tillit. Det kan gå så långt att det blir en evig jakt på sanningen som om sanningen i sig var målet och det ända rätta. 

Jag är nu beredd att påstå att sanningen är oviktig. Sanningen i sig har ingen betydelse för att vi ska må bra. Det handlar istället om vår uppfattning omkring sanningen vilken den än är. Sanningen i sig är bara ett subjektivt begrepp som vi väljer att förhålla oss till. Det kan till och med vara så att sanningen i sig är mer förgörande än den sanning jag tror mig leva med. 

Låt mig ta ett exempel. En kvinna lever ett svårt liv och förklarar att orsaken till att hennes liv ser ut som det gör idag är att hennes man bedragit henne i alla år och att hon inte kan lita på någon. Hon kan inte komma över att hennes före detta man lurat henne gruvligt och att hon än idag inte vet hur saker och ting egentligen var när de levde ihop. Hade hon levt i en lögn hela tiden eller var det något som hände de sista åren i deras relation. Dessa grubblerier gjorde henne helt oförmögen att leva ett bra liv idag och detta gjorde henne väldigt deprimerad. 

Ett annat exempel handlar om en man som hela tiden undrar om hans mamma egentligen älskat honom eftersom han lämnade bort honom när han var väldigt liten och detta sammantaget gör honom oerhört osäker och det faktum att han känner stor brist på både tillit och bekräftelse. 

I båda dessa fall är jakten på sanningen det som får dem att sakna all egen kraft till att förändra sin egen situation. De jagar något som de redan har en uppfattning om och de vet troligen redan vad de kommer att finna. Jakten på sanningen förgör deras liv och all deras energi går ut på att jaga det de aldrig kommer att få tag i.

Min egen jakt handlade om tilliten till mina föräldrar och att jag inte fick det jag tyckte att de skulle ha givit mig som föräldrar. Jag hade åsikter om deras brister och mitt underlag var min egen sanning och min egen förhoppning om ett bättre föräldraskap hos dem. De skulle älskat mig för den jag var inte den de tyckte att jag skulle vara. Jag levde i min egen sanning och ville att mina föräldrar skulle ha sett det jag såg. Även jag fastnade i ett behov av att hitta sanningen vilket också ledde mig fel.

Hur mycket är du ute och jagar efter sanningen? Vad är det för sanning som du vill ha och vem tycker du äger sanningen? Du, någon annan eller finns sanningen för huvudtaget? 

Idag är en dag jag inser att det finns ingen sanning och att livet mer handlar om att finna en sanning inte sanningen. En sanning som gör mig tillräckligt nöjd.

lördag 4 februari 2017

Mitt nu störs av mitt då, där jag aldrig mer kommer att vara.

Det finns en evig kamp mellan närvaron i går och frånvaron idag. Flykten från det vi har till det vi hade. Flykt från det vi känner till det vi kände. Samtidigt är det uppenbart, det faktum att när vårt nu väl är i det förgångna kommer vi inte att vara där. 

Det är som en magnet och något slags sug som får oss att lämna det som är till förmån för det som var. Känslor som väcker liv i vår gamla historia och får oss att åter uppleva det som hände igår, om och om igen. 

Känslor från förr och rädslan att det vi kände åter ska upplevas. Således egentligen en oro för det som ska komma men som har sina spår från förr.

Just idag sitter jag denna söndag och klockan drar sig närmare 12.00. Rastlösheten kommer över mig, vilket är känslor från förr och oron för att min dag ska kännas tom, om jag inget gör. Samtidigt sitter jag här nu och skriver min blogg och gör vad jag kan för att bara vara här och nu. Inga krav mer än att bara få fram vad jag vill få sagt och hitta ord för det. Utan kontroll och mer på ett sätt där jag hitta mitt eget flöde och därefter låta texten passera genom telefonen. Det är mitt nu. Inga förväntningar på hur andra ska ta emot det jag skriver eller kravet på att verkligen få det skrivet. Bara känna in detta nu och inte tänka på hur jag skriver och mina brister i svenskan som vilar från känslor från förr eller kravet om prestation. 

I detta nu finns jag och jag kämpar för att inte falla in i att bara gå ut så att jag upplever att jag gör något eller falla in i filmkonsumtion för att döva min känsla av rastlöshet. 

Att detta nu ska vara så svårt att leva i och detta faktum att just nu är ok. Det är när jag låter tankar från förr eller oro för framtiden komma in i mig jag tappar tanken om mitt nu och det som faktiskt där i att finns till och se vad nu har att bjuda på. Jag ger det sällan en chans utan jag låter mig förföras av det som stör mig av allt det varit. I själva verket verkar det vara just det från förr som stör allt efter det. 

Jag njuter och jag bejakar. Jag för mig själv framåt genom att i varje stund se det som är inte det som ska bli. Målet finns men jag accepterar resan dit. 

Det jag fruktar idag eller i morgon kanske aldrig kommer att ske. Just här och nu är allt ok. 

Hur lätt eller svårt har du för att just bara vara? Bara acceptera det som sker? 

Idag är en dag jag borde sitta ner, vara inomhus och njuta av mitt val. Så kommer inte att ske utan jag ska låta mig komma ut men i övrigt göra samma sak. Våga se mitt val som ett bra val.



torsdag 2 februari 2017

Knäppa saker har ett ursprung

Beteenden, vilka det än är lärde vi oss när vi var mycket små. Vi lärde oss av andra hur man skulle vara och vi skapade strategier för saker vi inte ville uppleva eller inte uppleva igen. Vi skapade våra grundvärderingar som sedan blivit källan till den personlighet, de tankar och de handlingar vi har och gör idag. Värderingarna och de rädslor eller den glädje vi växte upp med har cementerat beteenden och strategier som idag är en del av vår person. En del bra, en del nödvändiga men också en del mindre bra beteenden som kanske var bra då men i vissa fall inte längre är det. 

Visserligen är våra värderingar och våra beteenden djupt rotade men de går, om vi vill, som ett cementgolv att bilas upp även fast det kan ta lite tid. Hårt arbete och genom att använda sig av rätt verktyg. Ändra beteenden och grundvärderingar när så behövs.

Exempel på beteenden som kanske var bra då men kanske inte längre är bra kan vara svartsjukan, hålla inne sina känslor, kontroll, ilska, ta på sig all världens skuld, mindre bra beteenden för att lindra ångest, våld, otrohet, undergivenhet, dominans och allt för hjälpande. Kanske är de fortsatt bra eller så är de inte det. Exempel på grundvärderingar kan vara människor eller kvinnor går det inte att lita på, jag klarar mig alltid själv, släpp aldrig kontrollen, hel och ren osv.  

För att komma till botten med varför känslorna styr in oss i olika typer beteenden behöver vi gå till botten med vilka orsaker det är som gör att vi gör som vi gör. Vi behöver släppa symtomet och rikta in oss på orsaken. Människor vi sett upp till, beteenden vi lärt oss, värderingar vi ärvt eller egna erfarenheter som vi fått. 

Där, långt där bak i vår historia finns orsakerna som vi oftast behöver göra upp med så att vi kan börja tänka på ett annat sätt för att på sikt börja göra på ett annat sätt så att vi successivt kan känna på ett annat sätt.

För mig har detta varit en lång process där en del gamla värderingar och beteenden fortfarande låter sig vila kvar. Fortfarande har jag, till viss del, inte ännu lyckats att bila upp det cementgolv jag gjöt för länge sedan. 

Hur ser ditt cementgolv ut? 

Idag är en dag jag fortsätter att bila på mitt golv. Ett steg i taget för att sakta sakta gjuta mig ett nytt golv. 

tisdag 31 januari 2017

Jesus är Gud, Jesus ber till Gud

Vänta. Bara för en stund låt dig läsa och ta till dig något som präglat oss historiskt i flera tusen år. Religionen. Religion är att institutionalisera en metod om att ta hand om oss själv och leva ett bra liv. Att tro på något och att hitta sig själv, ledsaga sig själv och finna den väg som känns mest rätt för sig själv. Läran om sig själv för att bli en så bra människa som möjligt och lyckas med att hantera det egna livet. Läran om hur vi lever i samspel med andra. Läran om att lyckas hitta hem när vi själva för en stund tappat bort oss själva i nutid. Det har historiskt funnits flera lärare som förkunnat läran om livet.

Jesus var en sådan lärare som förkunnade ett sätt att leva ett bra liv. Jesus använde bönen som ett instrument av flera för att ta hand om sig själv, på samma sätt som flera andra religioner använt. Bönen och samtalet med sig själv. 

Jesus är Gud men samtidigt ber Jesus till Gud. Hur går detta ihop? Detta är enkelt, Jesus har samtal med sig själv för att sortera sina tankar men också reflektera över sina egna val och möjligheter. Reflektionen och påminnelse om vad vi kan förändra och vad vi inte kan förändra. Reflektionen och därmed bönen omkring vad vi själva behöver hjälp med som ett stöd för att söka de egna svaren. En påminnelse om vår egen inre kraft som är så enkel att förringa och missta sig på. 

Samtalet mig mig själv behövs men det behöver uttalats på något mer sätt än enbart i tankar. Vi behöver skriva eller be högt så att vi kan reflektera och lyssna. Vi behöver ta in med flera sinne det vi själva tänker så att vi har en chans att både påminna oss om vår storhet men också att finna lösningar i våra egna svårigheter.

Vi är vår egen Gud när vi förstått och kan bemästra vår inre kraft. Vi är vår egen Gud som vi behöver samtala med. Vi är den Gud som lär oss att hantera vårt eget liv och lyssna på oss själva. Vi är vår egen Gud som lär oss att läka gamla beteenden och bryta gamla mönster. Vi är vår egen Gud som kan ändra våra egna tankar, känslor och beteenden när så behövs. Allt detta är vad läran innebär och som religionen tagit till sig som sin egen. 

Det är förståligt att det skapats skrifter och läror eftersom vårt sinne ibland är svagt och det faktum att vi ibland gör tokiga saker som inte är bra för oss. Men glöm inte att detta bara är läror om oss själva.

Först när jag började arbeta med mig själv insåg jag att det fanns så mycket dolt i religionen som jag tidigare hade svårt att ta till mig. Nu vet jag annorlunda.

Är du din egen Gud som i land behöver be om hjälp? 

Idag är en dag jag inser min egen storhet men samtidigt mitt eget behov om att be om hjälp. 

söndag 29 januari 2017

Ta inte dig själv på ett allt för stort allvar

Vi må ha haft en sorglig barndom och vi må ha haft det besvärligt. Vi må ha kämpat och fått ta ansvar som vi inte borde ha haft. 

Hur det än var så betyder det inte att livet nu är allvarligt och att allt behöver tas på ett allt för stort allvar. 

Det finns en uttalad tendens att vi som haft ett liv som varit allvarligt väljer att fortsätta att ta livet allvarligt även fast livet förändrats. Det är som om vi vilar kvar i vår historia och vill bli trodd och respekterad även fast livet och förutsättningarna helt förändrats. Ofta har det blivit så men ändå vilar vi kvar och tappar ibland både distans mellan då och nu och humor. 

När vi har det på detta sätt finns det risk att vi kan bli missförstådda. 

Ofta behöve vi träna för att få lite distans till oss själva. Träna att inte ha fokus på det som hänt och träna att på att världen inte cirkulerar runt oss själva. Vi är idag hörda och vi är synliga. Vi kan inte rättfärdiga sådant hos andra där objekten för länge sedan bleknat.

När jag tittar tillbaka på mitt liv kan jag se att jag ibland varit antingen för seriös eller  helt undvikit att vara seriös. Jag har saknat mellanlägen. Även idag ser jag hur jag ibland blir allt för seriös och att jag därmed tappar mitt eget sammanhang i stunden. Jag tappar bort mig själv i allvaret utan att se mig själv på distans och kanske rentav se mig själv ur ett mer humoristiskt perspektiv. 

Tar du dig själv på ett allt för stort allvar? 

Idag är en dag jag väljer att se saker på ett lättare sätt. Jag ser sammanhanget. Jag väljer situationerna. Jag är sedd och jag kan se allvaret men även humorn. 

lördag 28 januari 2017

Det är livet i sig själv som är livet

Svårare än så är det inte. Det är livet i sig själv som är livet. Vad mer finns det att säga!

Om vi, om än för bara en stund förstår att det som pågår är livet och i detta ligger njutningen. Det är när vi griper in i sådant som vi bara kan släppa vi kommer i konflikt med livet istället för att leva med livet. Kan vi uppskatta tillvaron som den är oavsett om den är bitter i smaken eller söt. Livet i sig är ljuvt i varje stund om vi förstår att använda livet just i den stund och på just den plats vi befinner oss på. Vi har så mycket att lära och så lite att inte uppskatta. Om vi väljer att se livets mening som lärandet borde vi törsta efter mer motstånd så vi inte missar vårt lärande. Ett liv som inte levs är sällan ett liv om det inte just är det livet som vi lever.

Resultatet av livet är lycka om vi väljer att se livet på det sättet. Om vår själ kan känna ett lugn så har vi lyckats att skapa harmoni. Så vad hindrar oss att finna lugnet i kaoset, troligen inget. Det är mitt eget sätt att finna det goda i det onda som gör mig till en fridfull människa hur än andra väljer att se på det. 

Harmonin i livet existerar redan från begynnelsen. Det är när vi väljer att påverka och kontrollera det som sker vi möter motstridighet vilket skapar konflikten. Väljer vi att släppa taget har vi också valt att att acceptera det som är utan den egna kontrollen.

När jag ser tillbaka kan jag se hur jag följt min egen vilja och mina egna känslor. Jag har styrt mitt liv utifrån hur jag ville ha det inte hur jag accepterade att det var. När jag styrt har jag på olika sätt kommit i konflikt med människor och institutioner på ett eller annat sätt. Jag har skapat konflikten istället för att bli en del av det naturliga skeendet. När jag gjort på detta sätt borde jag inte heller bli förvånad över vad som faktiskt händer. Jag är en del i att det som har hänt har hänt.

Självklart får jag reagera, frågan är mer om jag behöver agera mot andra eller agera med mig själv. Genom att agera med mig själv processar jag mina tankar och känslor utan att självklart agera mot andra. Jag vet och jag förstår verkligen hur svårt allt detta är. Inte minst jag har verkligen agerat och gjort det utifrån gamla känslor av orättvisor som jag rättfärdigat under min vuxna tid men som ofta haft sina rötter i min uppväxt. 

Hur möjligt är det för dig att acceptera att ditt liv inte ska påverkas utan accepteras för att uppnå din egen harmoni istället för att vara i konflikt med ditt eget liv och få disharmoni?

Idag är en dag livet ska levas inte förändras. Det som sker har en mening och jag är tacksam att jag får lära mig att möta min egen harmoni genom det liv jag får inte det liv jag skapar.

torsdag 26 januari 2017

Bara var lite vänlig, även fast det inte blir som du tänkt dig

Tänk att det inte behövs så mycket för att förändra en situation som uppfyller oss med harm till att bli en situation av välbehag och lugn. Inte dömande. Inget avvisande. Ingen ilska. Enbart lite vänlighet.

Det må ha skadat min tillit och det må ha skadat min självkänsla. Det kanske har påverkat mina känslor av att bli lurad eller  min egen osäkerhet. Om möjligt kan jag för en stund ha tappat min heder, min trygghet eller min stolthet. Det blir inte som jag tänkt mig. Jag reagerar men är det självklart att jag ska agera impulsivt som en reaktion på det jag jag känner påverkat mig i mitt inre.

Men ändå vad gör väl det. All denna process sker i min egen kropp. Jag blir spänd och jag blir irriterad. Jag blir berörd och kanske rädd. Min kropp och mina tanka reagerar och kanske agerar. Men i stunden blir det både jag som drabbas av min egen reaktion och på det sätt jag agerar. 

När det som egentligen behövs är lite vänlighet i det som sker. Vänlighet mot mig själv och vänlighet mot andra.

Men för att jag ska kunna vara vänlig behöver jag först var vänlig mot mig själv.  Jag behöver ta hand om mig och välja mig och jag behöver sluta vara allt för sträng mot mig själv. Allt vänlighet börjar innifrån. Vänlighet kan vi sällan klistra på utifrån utan det verket fram i innifrån. 

I min barndom var mycket orättvist och jag har märkt hur jag först i vuxen ålder försökt att kompensera den orättvisan genom att skapa rättvisa. Jag har varit arg mot allt och alla när saker och ting inte varit rättvist. Der har inte funnits utrymme för vänlighet för genom vänlighet blir det svårt att vara rättvis särskilt om det är orättvist. Men detta har samtidigt skapat mer orättvisa och människor har inte fått ett vänligt bemötande. De har inte fått vänlighet. Min kraft att bekämpa har ibland blivit oproportionerligt stor och tagit bort all kraft av vänlighet genom att jag blivit ovänlig. Känslor från förr har fått styrs allt för länge. 

När jag öppnar upp för vänlighet öppnar jag också upp mig själv för denna vänlighet. Jag öppnar upp mina ögon och jag välkomnar. Jag öppnar upp mitt leende och välkomnar. Jag öppnar upp min kropp och välkomnar med just vänlighet. I mig växer då något mjukt  och behagligt, en känsla av tillåtande. 

Vänlighet är mitt nya mantra.

Hur vänlig är du och vad är det som gör dig vänlig eller ovänlig? 

Idag är en dag jag fortsätter att vara vänlig för det finns inget som hotar mig. 

måndag 23 januari 2017

Ska det bli skillnad behöver vi ändra vårt sätt att tänka

På kort sikt kan vi ändra på mycket utan att göra radikala förändringar. Vi kan gå ner i vikt, vi kan sluta röka, vi kan blir mer lugna, mindre stressade och vi kan sluta dricka eller göra upp med våra föräldrar. Förändringen sker på kort sikt genom att vi, utan att se på orsakerna hanterar symtomet. Förändringen sker men blir sällan långvarig och djup så länge vi inte förändrat vårt sätt att tänka. Först när vi förändrar vårt synsätt på saker och ting sker de mer långvariga förändringarna. 

Hur kan nu detta komma sig, när ändå förändringen sker så är det ju bra med det?

Låt mig ta ett exempel. Om vi vill gå ut och vi ser att det regnar förväntar vi oss inte att det ska sluta regna bara för att vi går ut. Vi vet att vi inte kan styra över regnet så vi tar med oss paraplyet och fäller ut det ovanför oss när vi går ut för att skydd oss mot regnet. Eller så låter vi blir att gå ut. Sällan eller aldrig anklagar vi regnet för att det regna eller blir förvånad varje gång det regnar att vi blir blöta utan vi accepterar att det regnar och förhåller oss till detta. Inga diskutioner, inga förväntningar, inga missuppfattningar och inga besvikelser så länge vi är medvetna över det som sker. Vi reagerar och vi agerar. Om möjligt trivs vi inte med att det regnar men vi vet att det är som det är.

Byt ut regnet med en person som står oss nära som om och om igen gör saker som vi irriterar oss på. Saker som får våra känslor att svalla. Hur agerar vi då? Tänk efter en stund.

Precis, vi accepterar inte situationen som den är och kanske ignorera vad som händer eller undviker personen utan vi börjar att anklaga personen och vi säger att personen ska ändra sitt beteende. Våra känslor blir starka kanske rent av omöjliga att hantera. Ändå är detta precis som regnet, vi behöver lära oss att tänka på ett annat sätt för att kunna hantera våra känslor och det som sker. Bara det faktum att byta ut personen som objekt och som vi är irriterad på med objektet regn förändrar både vårt sätt att reagera och att agera. Vi inser att vi själva är den enda som kan agera. 

Detta mina vänner handlar om kbt. Vi använder vårt sätt att tanka och skapar därmed förändring som kommer att innebära att våra känslor förändras.

Först när vi kan se att vi är en tänkande, kännande och agerande person där vi förstår att vi med dessa tre enheter, var för sig, kan skapa förändring börjar vi sakta äga oss själva. Vi lär oss att reflektera och utifrån det agera genom att göra annorlunda eller tänka annorlunda eller kombinationer av detta. Känslan är sedan det element som vi kan påverka genom vårt sätt att tänka och att göra på ett annat sätt. 

Teorin är enkel men vårt sinne komplicerat. Mindre komplicerat än vad vi föreställer oss men ändå tillräckligt komplicerat för att förändring ändå tar tid och behöver nötas varje dag för att bryta gammalt sätt att tänka och att göra. 

Som grädde på moset har vi sedan känslor som gärna minns och åter igen känner gamla känslor som vi inte alltid vet  ursprunget till eller tror oss veta ursprunget till och som gör att vi gärna håller oss kvar i gammalt tänk och gammalt sätt att agera just bara för att det är tryggt i sitt eget kaos. Det är här orsaken till vårt sätt att tänka eller agera har sin källa. 

Jag känner till många teorier och kan se mitt beteende och mitt sätt att tänka, ändå faller jag ibland igenom mitt eget nät och agerar på känslan utan att tänka. Jag är inte mer än människa. Ibland lyckas jag hantera alla mina tre elementen men ibland jobbar min reptilhjärna på högtryck och gör det svårt för mig genom att direkt agera på känsla.

Hur medveten är du om dina känslor, tankar och handlingar och det faktum att du äger alla dina tre element? 

Idag är en dag jag försöker att använda  mig av alla tre elementen för att hitta ett annat sätt att tänka. 

Jag är ok även i stunder det inte är ok

Det finns de som skyller allt på någon annan. Det finns också de som skyller allt på sig själv. Oavsett vilken av grupperna vi tillhör finns det grader av stränghet mot oss själva. Självkritiskt granskande, skuld och skam. Saker vi tycker att vi borde ha gjort bättre och känslan av brist på kontroll hos oss själva. Skuld för det vi gjort eller skam för det andra gjort. 

Jag har levt med en omedveten egen skuld som jag gjort medveten. Mitt grundtema var att det var mina föräldrar som var grunden till hur jag hade det samtidigt som jag hela tiden var kontrollerande både för mig själv och andra. När jag väl kunde ändra att mitt varande var någon annans fel hade jag ändå kvar strängheten mot mig själv. Strängheten att inte tillåta mig själv göra fel och strängheten att inte bara få vara människa med mina egna fel och brister. Strängheten att inte tillåta mig själv ha brister och inte alltid leva upp till mina egna ideal. Tillåtelsen att bara få vara människa utan krav på att allt ska vara genomtänkt och precis. Tillåtelsen att känna mig svag och tillåtelsen att både tänka konstigt och agera konstigt. 

När stränghet kan bytas ut mot acceptans för den jag är kommer en lättnad. Det betyder inte att jag kan rumla på och bara göra på mitt sätt utan det
betyder att jag är ok fast det ibland blir fel  eller verkar tokigt. 

Där har jag en bit kvar. Men det är ok.

Hur sträng är du mot dig själv? Vad har du för tankar om dig själv? Är du ok ändå, även i stunder du kan göra saker på ett sätt som kanske inte är ok? 

Idag är en dag jag tycker jag är ok oavsett vilka situationer jag än hamnar i. 

söndag 22 januari 2017

Sorgen är det pris vi får betala för kärlek

För att känna sorg behöver vi närma oss kärleken. Det räcker inte med att känna längtan eller saknad det är kärleken när vi vågat släppa taget om kontrollen för en stund, som öppnar upp för vår egen sorg.

Sorgen har just sitt avstamp i vårt beroende och den känslan att vi inte enbart står själv utan att vi lever i samspel men något som står oss mycket nära och där vi vågat visa lite mer av oss själva  och vårt inre.

Jag försöker känna efter om jag i mitt hjärta känt en inre sorg och saknad på en mer djup nivå. Det jag kommer närmast är inte saknaden efter mina egna föräldrar, eller saknaden efter relationer som avslutats eller andra som gått bort utan det är sorgen efter de hundar som dött både under min uppväxt och i mitt vuxna liv. Intressant att det är just det jag jag plocka fram just nu. 

Kanske är det så att sällskapsdjur har något av en ovillkorad kärlek och kan bevara hemligheter och ge närhet som människor kanske inte alltid klarar. Våra hundar, under min uppväxt var ett oerhört viktigt sällskap och tröst i stunder av utsatthet. De fanns där och de gav närhet, tröst och välkomnade. Just hundar har något som berör och sorgen efter dessa var stor för mig.

Sorgen efter mina föräldrar kom flera flera år efter åt när minnet av dem förändrats och jag kunde hitta kärleken under all besvikelse. Kanske först den dag jag valde att förlåta. Jag är tacksam för det idag. 

Hur nära har du varit kärleken för att nå din egen sorg? Finns det sorg som fortfarande vilar i din kropp.

Idag är en dag jag är tacksam för den sorg som jag kan känna. 

fredag 20 januari 2017

Gamla känslor blir så verkliga

Känslor, känslor, känslor.

Jag att arbetar nu på i annan del av Stockholm och börjar ta samma tunnelbana och gå i samma affärer som jag gjorde våren 2005. Vad är det då som är speciellt med det, kanske du undrar!? Jo idag kunde jag åter igen känna känslan jag hade när jag för snart 12 år sedan gick i samma kvarter och samma butiker. Känslan av ensamhet, känslan av utsatthet och känslan av att jag tappat trygghet och tillit. Känslan idag är så nära den känslan jag upplevde då men ändå i en annan tid och med helt nya förutsättningar och villkor. Men om jag i denna stund inte inser detta och att jag faktiskt tror på de känslor jag känner hade jag kunnat fastna i den gamla känslan. Åter igen känna och uppleva sådant som egentligen inte finns men som min kropp lärt sig genom att koppla ihop synintryck med känslouttryck. Det är just därför det är så viktigt att reflektera över det vi känner på samma sätt som att reflektera över det vi tänker och gör. 

Det gamla uttrycket är så sant; - Jag har mina känslor men jag är inte mina känslor, jag har mina tankar men jag är inte mina tankar och jag gör det jag gör men jag är inte mina handlingar. 

Känslor har en tendens att fara iväg med oss och det är kroppsupplevelserna i form av fysiska reaktioner som skapa reaktioner och får oss att agera på olika sätt. Vi har lärt oss att olika kroppsminnem och känslor indikerar fara och på dessa känslor agerar vi oavsett om faran är verklig eller inte. I affären och i området jag gick fanns ingen fara utan enbart minnen från förr. Hoten hade sedan länge bleknat bort men känslorna kunde på ett ögonblick locka upplevelsen  tillbaka igen. 

Hur medveten är du om dina känslor och hur de ibland kan spela dig ett spratt? 

Idag är en dag jah tillåter mig att känna men jag väljer när jag själv vill agera. 

torsdag 19 januari 2017

Längtan efter kärlek

Jag är övertygad om att alla har en längtan efter innerlig kärlek. Kärlek till närhet, kärlek i att bli berörd, kärlek till att bli omvälvd. Få bli attraheras och attrahera för komma åt oss själva i vårt eget innre. För många finns det en längtan som vissa av oss tidigare kommit åt för andra en längtan till något som man kanske aldrig tidigare mött men har fantasier om att möta. Längtan efter den största kärleken.

Vi längtar efter något vi känner igen eller något vi önskar att vi hade. Vi längtar efter trygghet eller äventyr som bryter vår vardag. Vi längtar efter efter att finna den väg vi kanske ännu inte funnit som ska bli lösningen på allt. 

I skuggan av kärleken göms ibland spår av rädslor som förtäcks i kärlek. Rädsla för att vara ensam, rädsla för att bli lämnad eller andra typer av rädslor som kärleken ska lösa i form av t.ex en relation. 

Hur vi förhåller oss till oss själva kommer att avspeglas i våra relationer och i vår kärlek till andra. Om jag inte kan hitta kärleken till mig själv kommer jag inte heller att hitta kärleken till någon annan. Min attraktion är inte större än den attraktion jag har till mig själv. 

För att möta utmaningar utanför mig själv behöver jag utmana mig själv. Jag behöver granska mina syften och jag behöver granska och ransaka mina egen tillkortakommande och kanske fatta nya beslut. Jag behöver möta mitt riktiga ärliga jag. 

När jag vågar möta mig själv och förlåta mig själv för det jag inte kan känna kärlek till i mig själv kommer jag samtidigt att öppna upp nya mer kärleksfulla känslor till mig själv. Känslor som kan öppna upp mina relationer till andra istället för att stänga ner.

För mig har kärlek varit jakten på förälskelse och den kick en förälskelse ger. Detta har sammantaget inneburit att jag behövt jaga efter liknande kickar om och om igen. Detta har varit ett resultat av brist på kärlek till mig själv. 

Hur nära är du känslan av kärlek till dig själv?

Idag är en dag jag söker kärleken till mig själv. 

onsdag 18 januari 2017

Medvetenheten om mitt eget lärande

Prestera, det finns något i mig som bygger på att jag ska prestera och leverera. Kraven är mer innifrån än utifrån.  Prestera för att jag tror att det finns en förväntan. I prestationen är tystnaden en risk eftersom där saknas en direkt prestation. Tystnaden är otyglad och finner ofta sin egen väg. Tystnaden skapar ett tomrum som prestationen kan ha svårt för att hantera särskilt om tystnaden inte är en medveten strategi. 

Jag hade samtal med grupp afghaner och pakistanier i går med skiftande kunskaper i svenska. Det var svårt att föra det mer traditionella gruppsamtalet. Troligen vaknade prestationen i mig och jag kunde utifrån se mig själv fylla tomrummet med mina egna ord. Mina frågor blev färre och det blev mer att tala än att lyssna. Kanske gick det inte att göra på annat sätt, samtidigt kunde jag känna att i brist på kontroll tog mitt eget behov av att prestera över. Jag lät mer än jag vågade fråga och lyssna. 

I samtal, när alla blir engagerade blir resultatet ett helt annat. Engagerade i frågan eller engagerade för att det berör. När vi själva får delta och vara en del i processen lyfts också den egna processen till en högre nivå. Lärandet får ett högre värde, särskilt i grupp där mer kunskap samlas.

Min reflektion är min egen och troligen blev resultatet precis som alla ville ha det igår. Jag lärde mig vikten av att våga vara tyst utan att göra det besvärligt för övriga i gruppen. Jag har mer att lära, det uppskattar jag och är tacksam för. Måtte mitt lärande aldrig ta slut. 

Vad har du nyligen lärt dig om dig själv genom ditt sätt att praktisera livet? 

Idag är en dag jag väljer att se mitt eget lärande om mig själv som det viktigaste i livet. 


tisdag 17 januari 2017

När jag greppar andra tappar jag greppet om mig själv

Jag märker ibland hur jag skapar mina egna regler. Jag märker det tydligt, efter ett tag. Regler som inte har med mig att göra, utan andra. Regler som handlar om att jag vill förändra den andra på mitt sätt och utifrån mina önskningar. Regler så att handsken ska passa i min hand. Samtidigt har jag egentligen inte alls med det att göra. Visst, jag kan ha önskemål och åsikter men det är inte mer än så. 

Jag säger vad jag tror skulle vara bäst för den andra och ibland jag blir irriterad när det inte blir som jag föreslagit. 

Med vilken rätt? Kanske är det så att den jag säger det till inte ens önskat få förslag och synpunkter och kanske inte få det från mig. 

När jag lägger mitt fokus på andras förändring har jag missat mitt eget mål. Jag har då valt att lägga min egen energi på andra och minskat på den kraft jag skulle kunna lägga på mig själv. Energi på det jag faktiskt kan förändra. Mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Mina önskningar och mina val. 

När jag själv sitter fast i att fokusera på vad andra ska göra har jag även valt bort mig själv. Viljan och möjligheten att ändra på detta och återfå den energi jag behöver för mig själv ligger däremot väldigt nära. Den ligger nämligen bara ett steg bort. Ett steg bort genom att fatta ett beslut. Ett beslut att sluta fokusera på andra. Sluta att fastna i andras fel och beteenden och fokusera på mina egna. I samma stund jag kommenterar någon annan har jag samtidigt tappat mitt eget grepp. Jag behöver två händer att greppa mina strider, använder jag dessa händer till att greppa någon annans måste jag samtidigt släppa taget om mig själv. 

Jag växte upp i en familj som hade svårigheter, med två föräldrar som inte fick ihop livet som de kanske önskade. Resultatet av detta blev att jag tidigt lärde mig att kontrollera andra och bli ersättare för det mina föräldrar inte kunde hantera. Jag skapade mina egna regler utifrån hur jag tyckte föräldrar skulle vara eller försökte vara en backup för det mina föräldrar kanske inte gjorde. Jag tappade greppet om mig själv att bli ledd som barn genom att leda.

Hur mycket fokuserar du på andra? Vad får det för konsekvenser för dig själv?

Idag är en dag jag fokuserar på det jag är bra på och det jag behöver förbättra.


lördag 14 januari 2017

Skyll på andra

Det var min pappas fel. Det var hennes fel att det blev som det blev. Mamma älskade mig inte. Han våldtog mig. Hade jag inte haft den lärare jag hade hade allt blivit helt annorlunda. Om mina föräldrar bara hade varit snälla. Med den där chefen kan jag inte göra bättre än så här. Bara det vore ljusare. Det är regeringens fel. Det är företagen som skiter ner vår värld. Han är ett stolpskott. Svenskar är skit tänk om de kunde vara som i USA. Det är invandrarnas fel att jag är arbetslös.

Vi har så lätt för att att hitta orsaker till hur vi själva har det kopplat till något som är utanför oss själva. Inte sällan kopplar vi vår situation till saker som vi själva inte anser att vi har ansvar för och kan påverka. Vi skyller ifrån oss och har svårt för att se vår egen del i det som sker även fast vi själva definitivt har med det att göra eftersom vi är en del av allt som handlar om oss själva. 

Att skylla på våra föräldrar för att vi själva misslyckas är enbart ett sätt att slippa göra något själv. Om orsaker läggs utanför oss själva kan vi samtidigt inte påverka situationen och slipper därmed att agera eftersom det som sker då inte handlar om oss själva. Varje händelse där jag mer fokuserar på vad den andra gör än ser min egen del i det som sker är enbart ett sätt undvika det egna ansvaret. 

Mitt eger humör, mina egna tankar, mina egna känslor och mina agerande är alltid en del av min egen historia och en del av min framgång. På samma sätt är det när saker sker utanför mig själv kopplat till hur jag väljer att förhålla mig till det som sker. Jag har historiskt alltid ett ansvar i hur jag själv har mått, mår eller kommer att må. 

Låt mig ta ett exempel. I går ville jag ha en tröja som jag hade haft dagen innan. Jag hittade först inte tröjan och tyckte att det var lite konstigt. Det visade sig att tröjan var tvättad av min sambo problemet var bara att tröjan hade krymt, ylletröjan hade av misstag tvättats i 40 grader. Självklart blev jag ledsen eftersom jag gillade den nyinköpta tröjan men det var inte det jag valde att visa utan jag valde istället att visa min ilska och min besvikelse över det som hänt utan att först lyssna på någon förklaring. Jag skulle iväg och tog därför mina saker och bara gick iväg. 

Att tröjan var feltvättad var en handling som jag inte hade gjort, däremot hade jag sedan tidigare tillåtit att min sambo kunde få tvätta mina kläder. Detta hade jag en del i och tog därmed en risk. Ilskan och känslorna omkring det som hade med tröjan att göra ägde jag helt och hade här möjlighet att göra olika val beroende på hur jag ville reagera och agera. Vilken känsla jag skulle äga under dagen och hur detta skulle påverka resten av dagen ägde jag också helt kopplat till vad som faktiskt hände under denna morgon.

Jag kanske inte råder över det som hänt men jag råder definitivt över mina egna reaktioner och mina ageranden. I detta fall valde jag att gå och jag valde att bestämma att det som hänt under morgonen inte skulle förstöra den dag jag hade framför mig, som jag också längtade till. I bilen valde jag att styra mina tankar och känslor på ett sådant sätt att jag fokuserade på att tröjan enbart var en sak och att det alltid går att köpa en ny tröja. 

Initialt kan andra göra konstiga saker men i slutändan är det jag själv som väljer om detta som någon annan gjort ska få plåga mig eller inte, på kort eller lång sikt. Hemska händelser som vi fått uppleva var hemska när de hände och var kanske någon annans ansvar men att fortsätta bära på det hemska under lång tid i livet är däremot vårt eget ansvar. Varje dag är en ny dag och jag äger alltid den nya dagen utifrån de förmågor jag just då har. 

Hur svårt eller lätt har du för att ändra på dina tankar och känslor? 

Idag är en dag jag väljer hur jag själv vill känna. 

fredag 13 januari 2017

Fantasi en flykt eller ett nytt fönster

Reklam och filmer kan få mig att fly från den verklighet jag befinner mig i. Jag tror mig vara på ett särskilt sätt och ha det på ett särskilt sätt där jag flyr i tanken till ett annat land, en annan värld och en annan situation eller en annan kropp med andra egenskaper. Rikare, snyggare, starkare, klokare och kanske mer attraktiv och mer smart. Jag lever mig in i en annan roll där förutsättningar finns som jag kanske inte för stunden har eller aldrig kanske kan få. Det blir lätt en illusion som kan få mig att flyga men samtidigt kan göra mig nedslående och besviken. Jag låter mig bli någon annan istället för att tillåta att vara mig själv för den jag är eller kan bli. Fantasin kan också låta mig fly från den verklighet jag lever i, in i drömmens värld fri från verkligheten. 

Känslor vi känner och tankar är också fantasier och föreställningar om sådant som inte finns även fast vi både starkt tror på det och känner det. Känslor som kan få oss att tro oss mindre värda än vad vi är och tankar som kan leda oss in i katastroftänk. Fantasier som vi behöver pröva. 

Men fantasier behöver varken vara dåligt eller dumt. Ibland behöver vi föra oss till platser som inte finns och sådant vi inte kan se. Få oss att tänka tankar vi inte tänkt och känna känslor vi sällan vågat känna. Vi behöver tillåta oss att inte sluta leta efter det som inte finns. För just där i det som inte finns kan vi finna det vi saknar som kan få oss att omvärdera det vi saknar eller vill ha genom att öppna ögonen för det vi kan och den vi är och ingen annan. 

I fantasin kan vi göra allt, känna allt och tänka allt. I fantasin är inget omöjligt och inget förbjudet. I fantasin kan vi öppna dörrar som låstes för länge sedan eller där dörrvred aldrig konstruerats. I fantasin kan vi skriva den historia så som vi vill att den ska vara både i dåtid, nutid och i framtid. I fantasin är vi alla den vi vill vara fritt från det som varit. I fantasin kan vi skapa det vi sedan vill genomföra eller för evigt stanna i fantasin värld. 

Flyr du dig iväg in i din fantasi för att lämna något annat eller för att hitta något nytt? 

Idag är en dag jag tillåter mig att se det som för tillfället inte finns och som samtidigt gör mig tacksam. 

onsdag 11 januari 2017

När en dörr stänger öppnar en annan

Jag har sett en massa dörrar stängas. En del dörrar har stängt för att jag har varit slarvig att hålla dessa dörrar öppna. Några andra har hastigt stängts och jag har kommit i kläm. En del andra dörrar har bara helt plötsligt stängts utan förvarning och utan att jag har förstått varför medan några andra har stängts och det har varit mer än tydligt att det skett.

Jag har vid flera tillfällen, tyckt att det varit fullt begripligt att vissa dörrar stängts och jag kan så här efteråt känna en sorg för detta, dörrar som jag gärna hade önskat var öppna. Sorgen för att jag inte tidigare begrep vad jag gjorde och sorgen för att jag miste viktiga personer i min närhet. Men jag kan också, för en del dörrar känna sorgen för att jag fortfarande idag inte förstår vad som då hände.

Varför dörrar stängs finns det alltid en förklaring, antingen sådana jag själv är en del av men ibland där jag definitivt inte har med den förklaringen att göra mer än att jag just då blev en annan prioritet. 

Men där varje dag eller år försvinner öppnar sig något nytt. För varje dörr som stängs finns det andra dörrar att öppna. Dörrar jag aldrig tidigare öppnat eller dörrar som jag själv stängt för länge sedan. Dörrar som kan vara dörrar till nya erfarenheter, nya bekantskaper, nya jobb och varför inte nya händelser som får mig att växa. Dörrar som kan leda mig in i nya riktningar, nya tankar och känslor. 

En del dörrar verkar jag låta vara öppna även fast jag skulle ha behövt stänga dessa för länge sedan. Dörrar som bär på min egen historia och som besvärar mig än. Dessa dörrar gör att det drar. En del andra dörrar skulle jag gärna vilja öppna men har ännu inte vågat. 

Men det finns också dörrar som helt plötsligt bara låter sig öppnas men jag ser inte dessa för att jag inte är tillräckligt uppmärksam. Dörrar som står öppna för mig och som skulle kunna ge mig en stor gåva. Dörrar som kanske döljer mängder av kärlek men som jag ignorerar och troligen inte riktigt vågat öppna mina ögon för men som finns där. 

Hur medveten är du om de dörrar som du stängt eller andra stängt och de dörrar som står öppna för dig?

Idag är en dag jag ökar min uppmärksamhet på de dörrar som står öppna för mig.


Ingen man är en ö

Det är något med män som skiljer sig från detta att vara kvinna. Männen agerar själva och är lite enstörigt samtidigt har män svårigheter med just ensamheten. Kvinnor däremot är bättre på att skapa och ta hand om sitt nätverk och finner olika typer av gemenskap, de har lättare för att leva själv och känner sig mindre ensamma. Jo jag är medveten om att jag generaliserar men tillåt mig göra det kort för detta är fortfarande intressant.

Låt oss gå tillbaka till mannen. Mannen agerar som om de behöver agera själva. De är lite hemliga och de fattar själv sina egna beslut. De fixar det mesta själv och håller det mesta för sig själv. Man kan säga att de agerar lite som en egen isolerad ö, en värld skild från andra världar. Denna typ av beteende skapa en hemlig ensam person. " - A man have to do what a man have to do". Frågan är hur hållbart är detta i längden. Vi skapar som män en myt om oss själva som samtidigt blir vår egen undergång.

Samtidigt tror sig mannen, troligen veta att detta beteende, åtminstone till en början fascinerar kvinnan. Först efter ett tag kommer han att upptäcka att kvinnan vill ha mer och gärna ändra på det som tidigare varit charmigt, mannens hemliga tysthetscharm. Då kommer också troligen första konflikten i relationen.

Inte för inte blir mannen sidsteppad i relation med sina barn, särskilt i samband med en skilsmässa. Detta har sin grund i detta ö beteende.

Ingen man är en isolerad ö utan mannen behöver förhålla sig till sin omgivning och behöver relatera till det som sker utanför honom. Inte med det sagt att han enbart ska relatera till det som finns utanför honom själv utan interagera med det som finns utanför och det som sker innanför honom själv vad gäller sin egen vilja, sina tankar och sina känslor.

Som ni kanske förstår talar jag inte om mannen generellt utan om det manliga beteendet som givetvis även finns hos kvinnor.

Jag hade mycket av detta i mig, detta att vara man som en isolerad ö. I mig trodde jag länge att jag hade avvecklat de beteenden som jag växte upp med och som jag kunde se hos min pappa.

Hur manlig är du och agerar du som en ö?

Idag är en dag jag kopplar mig till andra för att inse att jag är en del av en skärgård, inte en isolerad ö.


måndag 9 januari 2017

Jag behöver inget

Nej jag behöver absolut inget mer än plats för min vila och mat för dagen. Allt annat är ett överskott. Ändå, varje dag jagar jag efter bättre, snyggare, mer bekvämt, roligare, mer underhållande, vackrare, häftigare, större eller mindre, dyrare eller billigare. Jag jagar efter optimering och något som är mer än det jag hade tidigare. Ändå är det just mat för dagen och någon plats att sova på natten som är det som jag behöver.

Jag jagar efter närhet och kärlek. Jag jagar efter upplevelser och uppmärksamhet. Jag söker relationer med människor och kanske en partner. Jag saknar och jag avundas. Jag önskar och jag försöker förändra.

Ändå, vad jag faktiskt behöver är mat för dagen och en plats för min vila. 

Vad står allt annat för?

Min strävan att ha det bättre, göra bättre, känna mer, uppleva mer, mer fri, mer kärlek, mer saker, mer kickar, mer pengar, mer att bestämma över. Allt jag vill ha mer av är enbart något som kommer att få mig att söka efter ytterligare mer. Jakten, men också att förvalta. Nå högre men samtidigt möjlighet att falla djupare. Jag styr mig fram till en större framgång när jag egentligen enbart behöver mat för dagen och någon stans att vila på natten. 

Det är en sak till som vi människor behöver och som gör att vi har större chans att överleva och det är även att hitta ett sammanhang som jag kan relatera till. Det behöver nödvändigtvis inte vara sammanhang med människor utan kan givetvis också vara sammanhang med djur, natur eller andra sammanhang som vi upplever ger oss någon typ av närhet och något att återkomma till. Något att relatera till och något att beröras av. Något att samarbeta med för just möjligheten att överleva.

Mitt eget överflöd har låst mig i positioner och måsten. Saker som snarare håller mig kvar än låter mig fritt flyga. Mitt överflöd har länge varit ett sätt att kompensera för det jag i övrigt inte har. Prylar och gamla saker har skapar mitt sammanhang och min egen tro på brist på något annat. Jag söker mig trygghet och jag söker mig sammanhang i prylar och i sådant jag gör själv eller med andra bara för att bekräfta för mig själv att jag är någon. Min jakt på mer blir samtidigt en brist på insikt att jag egentligen redan från början har allt och saknar inget.

Hur mycket överflöd har du?

Idag är en dag att reflektera över det jag har för mycket av och hitta det enkla.