Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

onsdag 29 mars 2017

Har jag en sund relation om den är villkorad

När jag tittar tillbaka på mina relationer jag haft i livet och då tänker jag i första hand främst på mina partnerrelationer, inser jag i stunden att det egentligen handlar om alla mina relationer. Jag har och har haft ungefär liknande relation med alla, som döljer ett visst mönster givetvis med skiftande variation. 

Om jag plockar fram några nyckelord kan de exempelvis vara, villkorad, styrande, passion som planar ut, önskan att vara själv, lösa problem, göra saker gemensamt, fixaren, slippa vara själv osv. Det jag i stunden kan komma åt och se är att jag missar kärleken i sig själv. Jag missar den villkorslösa kärleken. Längtan till någon annan även efter flera år. Stoltheten, den långa passionen viljan, modet och lusten att våga satsa allt. Det är som jag hela tiden säkrar som i bergsklättring, jag säkrar för att inte falla hela vägen ner och detta innebär att jag inte heller vågar klättra allra högst upp där allt kan ses för jag hittar inte platser att säkra. Jag kommer nära, men inte hela vägen och detta leder mig inte ända fram. Detta gör mig fortsatt ensam för jag blir ouppnålig. Relationen blir villkorad och jag möts av och får tillbaka motsvarande villkor. Det finns alltid en annan väg, det handlar inte om den vägen utan en väg av flera vägar. 

För några dagar sedan möttes jag av villkor som fick mig lite ställd och jag insåg att om jag inte talar om vad jag vill och tydliggör mina villkor och gör dessa synliga kan det bli som den andra vill vilket kan leda mig fel och också relationen jag har med denna människa, fel utifrån mitt sätt att se det. 

Bara det faktum att känslan kom i mig var ett sundhetstecken, rädsla men samtidigt en längtan att vilja. 

I livet är vi själva och det finns inbyggt inom oss en vilja att tillhöra något eller någon. Ett gäng, en parter, en familj eller ett sällskap. Vi förstår att det instinktivt blir lättare så, samtidigt möts vi av rädslan kopplat till beroendet och att inte själv få bestämma och ha kontroll. 

Hur ser dina relationer ut till andra? Följer de ett speciellt mönster eller kan de variera? Är det tydligt för dig i varje stund vilka egna syften du har med relationen? 

Idag är en dag jag öppna upp hela mig själv och det blir som det blir utan att jag ska äga min egen kontroll. 

tisdag 28 mars 2017

Accept and act

Jag vet inte hur många gånger det blivit tydligt för mig och andra hur viktigt det varit med att acceptera en situation som den är. Hur mycket jag än ogillar vad som hänt, ändå acceptera att det har hänt och att därifrån utgå ifrån den nya situationen. Inget absolut inget kan bli ogjort oavsett om jag gjort det, någon annan eller något annat. Det har hänt. Det har verkligen hänt och nu behöver jag se situationen genom dessa glas, inga andra. 

Kanske låter det simpelt rentav snusförnuftigt men samtidigt finns egentligen inga andra val. Ältandet håller mig kvar vid att inte acceptera och att ignorera, för mig ännu längre tillbaka som om händelsen aldrig uppstått. 

När jag når vägens ände och kan acceptera finns det alltid minst en ny väg att gå framåt. Minst en, kanske flera. När jag inte accepterat finns det ingen väg framåt. 

Genom att i tanken acceptera, förkortar jag vägen till en ny känsla. Jag skapar förutsättningar, med denna nya känsla att hitta nya vägar och nytt agerande. Jag lämnar något gammalt för att öppna en ny dörr och något nytt.  

Sorg öppnar för ny glädje. Skuld öppnar för nytt agerande. Skam öppnar för tillåtande. Vad vi än lämnar efter oss är det något nytt som kan ges möjlighet att blomma. 

Hur många gånger har jag inte hört hur ett avsked från ett jobb inneburit helt nya möjligheter även fast första tankarna varit fasa.

Genom att acceptera kommer givetvis också nya handlingar fria från det som varit. Handlingar som kräver mod men som samtidigt öppnar för möjligheter. Handlingar för att ta oss från den gamla situationen, på en ny väg framåt till något annat än det som varit. Kanske på ett nytt sätt. Kanske med nya insikter. Kanske med en helt ny känsla.Kanske rentav med ett helt nytt tänk.

När jag accepterar och väljer att agera skapar jag en helt ny hävstång. Accepterar jag utan att agera kan effekten minska eller rent av utebli.

Vilken hävstång vill du ha i livet? Är du beredd att jobba för det?

Idag är en dag jag väljer att acceptera och jag väljer att agera där det så krävs, allt för att få den bästa effekten för mig själv.

måndag 27 mars 2017

Döden är en möjlighet

Det är uppenbart. Vi kan komma att dö, när som helst. Vi vet inte och ingen kommer undan, alla ska vi dö det vet vi med säkerhet. Först när vi inser detta kan vi börja leva på riktigt. Börja leva just här och nu. 

Jag håller på med släktforskning, ett gammalt intresse som jag väckt till liv igen. I mitt arbete och den sammanställning jag gör, har de flesta nästan alla avlidit. De föds och sedan dör de och där emellan händer det något. Det blir en historia. De växer upp, får ett jobb kanske ett yrke. De kanske gifter sig och de skaffar kanske barn. Det senare en förutsättning för att jag ska sitta här idag och kunna skriva denna blogg. Det händer något i historien som skapar just detta jag har idag. Men alla som bidragit till detta har dött. En del har dött ofödda eller odöpta och en del dör unga. I en familj dog två barn tidigt av olyckshändelser. Den andra fick bära den förstas namn. När den andra dog av en olyckshändelse fick den tredje pojken som föddes bära samma namn som de två första. Vi lever och sedan dör vi.

Nu sitter jag här på tunnelbanan och inget säger att jag verkligen kommer att komma ända fram till jobbet. På vägen dit kan allt hända. Sannolikheten är däremot stor att jag kommer att komma ända fram och arbeta min dag men det är definitivt inte självklart. 

Jag vill inte lämna saker ogjorda och jag vill inte lämna efter mig orätten eller en dålig känsla. Vad sa jag? Vad kände hon?  Vad onödigt att säga det jag sa! Jag borde säga och jag borde göra.... Jag ska nästa gång... Jag måste komma ihåg att höra av mig. Sedan ska jag göra det jag vill, nu måste jag skynda mig.

Tänk om denna dag var den sista dagen i mitt liv. Hur skulle jag då välja att leva? Vad skulle jag göra. Vem skulle jag träffa? Vad skulle jag välja att säga till de människor som jag har omkring mig?

Om jag väljer att tänka att denna dag kan vara den sista dagen i mitt liv kan mina val komma att se annorlunda ut. Det är inte omöjligt att jag kommer att göra andra prioriteringar och att jag håller inte eller utvecklar det som jag just för stunden håller på med. Idag kanske inte blir i morgon då är det inte värt att tänka på igår.

Dagarna är räknade från den stunden vi blir till, hur långt vi hinner räkna till är däremot obestämt och oklart. Jag vill inte låta min dag vara ofullbordad i tron att morgondagen ger mig en ny chans.

Hur duktig är du på att leva ut ditt liv idag istället för att vänta till i morgon?

Idag är en dag  jag lever för i morgon kanske jag inte längre finns. 
 

lördag 25 mars 2017

När kärlek tar sig andra uttryck

Kärleksrelationen till en annan och kärleksrelationen till våra barn känns självklar och enkel, när alla har samma syfte. Språket är enkelt. Både sändare och mottagare vet vad som gäller och vi förstår varandras uttryck.

När våra syften förändras blir språket svårare att förstå. Hat kan vara uttryck för kärlek och kärlek kan vara uttryck för hat. Vi hindras på olika sätt att säga vad vi känner. Lojalitet, beroend, icke besvarad kärlek, sorg, rädslor, svartsjuka, en mängd orsaker och syften kan gömma sig bakom de nya uttryck vi möter och använder oss av. Uttryck som kan vara väldigt svåra att tolka.

Våra barns mödrar eller pappor som helt plötsligt agerar annorlunda och irrationellt. Våra barn som helt vänder oss kappan. Dörrar som stängs och hat som växer. Starka känslor och uttryck som upplevs komma från ingenstans.

Vad var det som hände?

När samarbetspart blir motpart frigörs helt nya krafter. Krafter som tidigare aldrig sett. Krafter som skapar avstånd och motstånd istället för samarbete och kärlek. Kärlek till de barn vi en gång satt till världen.

För att lyckas att åter koppla ihop de trådar som för länge sedan tappat sin kontakt krävs mod, gottgörelse och tålamod. Förståelse och respekt för varandras syften. Först då kanske vi kan hitta nya vägar som aldrig tidigare använts. Först då är vi själva beredda att riva de murar som byggts.

Jag fattade inte vad som hände men vi blev ovänner och kämpade var och en på var sin sida. Mitt emellan stod barnen som fick stå ut. 

Denna hemska strid skapade nya sår som vi var en del av. 

Jag känner egen skuld och skam för det jag och vi gjorde. Det har varit en lång väg tillbaka. Men vi vandrar på den nya vägen och det gör mig tacksam. 

Har du hamnat i konstiga dialoger som fått konstiga konsekvenser för dig och andra?

Idag är det en dag jag försöker förstå både mitt och andras syfte. Idag är en dag jag inser att det inte alltid är det jag ser och hör som är det som är. 

onsdag 22 mars 2017

Kärlekens språk

Jag lär mig mina sätt och beteenden. Jag granskar och reflekterar. Jag domderar och funderar. Jag följer olika renande metoder och lär mig mer om mig själv. Jag reflekterar och jag rannsakar. Jag lär mig att leva här och nu. 

Men allt detta har mindre betydelse om jag inte samtidigt lär mig kärleken språk, kärleken till mig själv och min omgivning. Kärleken till alltet. 

Det är i kärleken jag en gång föddes och det är i kärleken jag åter föds. 

Den kan låta som en klyscha men där i ligger sanningen. Utan att älska mig själv och ge mig all den kärlek som finns att ge är både jag och världen förlorad. Utan att älska oss själva finns det inget kvar att älska. 

Det är i kärleken jag accepterar mig själv och andra. Det är i kärleken jag inte dömer eller hatar. Det är i kärleken jag kan möta mitt ursprung fri från skam och skuld. Det är i kärleken mina rädslor förintas till stoft lätta som vinden. 

Jag lärde mig tidigt att inte älska den jag var och vem jag var. Jag lärde mig att inte vara nöjd och tacksam. Jag lärde mig att jag kan göra bättre och aldrig vara nöjd. Ur denna lärdom formade jag min framtid i tron att jag inte var älskad. Jag lärde mig själv att inte vara nöjd och jag lärde mig att inte förstå att kärleken finns där ändå hos mig själv fritt från all annan bekräftelse. Detta innebar att jag jagade efter den kärlek jag trodde jag inte hade. Jag lärde mig till och med gå igång på att bli bekräftad. Bekräftad av den kärlek jag ändå alltid haft långt där inne i mig själv.

När jag idag klär av mig alla mina hinder och står där naken finns det bara en sak jag aldrig kan eller ska klä av mig, även fast jag i stunder trott att jag saknat detta plagg. Jag står där naken full av kärlek. Det är just den bilden jag vill se det sista jag göra på samma sätt som det var den gång när jag kom till denna värld.

Hur mycket kärlek har du i dig? Om du tappat den, när hände det och var tappade du den? Tror du att den finns att åter se?

Idag är en dag min kärlek i mig svämmar över.



måndag 20 mars 2017

Om det är så att du tror du är galen så är det precis vad du är

Ibland är det bara så uppenbart hur galna vi är. Vi säger saker vis fel tillfälle. Vi känner rädslor som inte finns. Vi tänker tankar som om de var sanna. I oss lever saker som direkt eller indirekt får oss i obalans. Vi känner som om vi är galna. 

Vissa skulle på att det är pms andra på att det är månen. Många har idéer om att det är någon annan som får dem i obalans. Energitjuvar är ett annat populärt begrepp. 

Men svaret är enkelt det är vi själva som bara för en stund är galna. Trösten är att vi inte är ensamma utan troligen alla andra hamnar där lite då och då. Vi är inte ensamma och vi är inte galna, vi ha bara tappat balansen för en stund. 

En kompis jag träffade för ett tag sedan får mig att just tappa den balansen. Vi har varit vänner sedan snart 40 år tillbaka  och just detta med obalans har blivit frekvent i vår relation. Vår relation har kommit och gått men denna obalans har i omgångar bestått. Han är som han är och det har givetvis förändrats under åren. Jag är som jag är och även jag har förändrats under alla dessa år. Men ändå är det något i mig som han ibland kommer åt som jag har så svårt att vänja mig vid eller hålla emot. Jag kan bli irriterad, arg, besviken, ledsen, dum och alldeles tokigt obalanserad. Beteenden och reaktioner jag inte ännu riktigt kommit åt orsaken till. Det finns där bara. Otal är de gånger jag själv fått ta ansvar för mitt eget beteende och bett om ursäkt. 

Förr var det enbart hans fel, nu har jag sedan många år tillbaka insett att det handlar om mig men ändå kommer han åt något i mig som jag har svårt att värja mig för. 

Jag har accepterat att det är på detta sätt vilket har varit en nödvändighet för mitt eget välbefinnande och jag är oerhört tacksam för att vi fortfarande är vänner.

Kan du känna igen situationer eller kommer ihåg tillfällen när du är så där fullständigt galen utan någon som helst balans? Vad gör detta dig och hur finner du sätt att hantera det?

Idag är en dag jag tillåter mig vara i obalans som en väg till balans.

Så om vi tycker att vi är galna så är det precis vad vi är och det är ok. Vägen tillbaka går ändå alltid genom oss själva.

onsdag 15 mars 2017

Gemenskap de e bra skit

I går på kvällen, som alla andra onsdagar nu förtiden, killsnack i gemenskapen på Manjouren. Idag var vi 7 killar i olika åldrar som snackade känslor och tankar och var ärliga om allt vi gör eller inte gör. Vi vågar göra saker vi inte annars vågar framför allt att vara sköra. Det är också i dessa stunder som vi får möjlighet att uppleva små genombrott i våra egna liv. Var och en på sitt eget sätt. 

Idag blev det en särskild gemenskap där alla kände sig särskilt engagerade och alla kände stor tacksamhet till att det finns platser som denna och där det finns  möjlighet till att både våga vara ärlig men också våga dela vår egen historia och bli mottagen utan dömande och med  respekt. Vi är alla olika men ändå lika. 

Det visade sig att dagens tema blev bland annat tålamod, tålamodet att vänta in och tålamodet att inte alltid få det som vi själva vill. När vi känner rädslor av något slag, stort eller litet innebär detta också att vi försöker skapa kontroll över den situation vi befinner oss i. Det är rimligt om det handlar om liv eller död  men kanske inte lika viktigt eller alls nödvändigt i vardagsbekymmer. Rädsla är däremot rädsla och när det blir klart att det är den egna rädslan vi kan identifiera och acceptera kan vi också hitta alternativa sätt att hantera den. 

Det behöver inte bli som vi själva vill och det behöver inte vara att just nu ska allt bli rätt och rättvist. När vi själva blir klara över att vi är en del av problemet brukar mycket kanske allt lösa sig. 

I botten där rädslorna ligger och trycker får det oss att göra konstiga saker. Vi säger saker, vi gör saker, vi blir oklara i vad vi vill och vi svarar våra egna rädslor genom att uttrycka ilska. Rädslorna får oss att uppleva att vi befinner oss i ett hörn och då finns det bara väg därifrån och det är rakt fram mot den som vi upplever ger oss rädsla. 

Jag har i min tro att vara orädd varit så rädd. Det var bara att jag inte fattade att det var rädsla jag försökte undvika genom att agera. 

Hur skapar du möjlighet till dig själv att fylla ditt behöva av gemenskap? 

Idag är en dag jag lär mig att se vilken gemenskap sim möter mig. 

När jag upplever mig som ett maskrosbarn

Hur vi uppfattar och förhåller till oss själva  kommer att påverka oss hela vårt liv, om vi inte förändrar vår syn på oss själva. Det  kan handla om att vi kämpar, vi är maskrosbarn, vi är blyga, vi är sjukliga, vi är gråa, vi är spralliga, vi är glömska, vi är slarviga. Vad vi än iklär oss för egna uppfattningar om oss själva så är det så vi blir. Ingen ändrar på detta och ingen accepterar detta mer än vi själva. 

Buse blir buse och ängel blir ängel. 

Ibland iklär andra oss egenskaper men det är alltid vi själva som tar emot denna egenskap och inplanterar egenskapen eller karaktären i oss själva. Vi väljer att vara förövare, offer eller självutplånande hjälpare. Ingen kan eller har möjlighet att tvinga oss. Vi gör allt själv genom att tillåta, just för att det i stunden passar oss. Vi tar emot och vi levererar. Vi är en del av dramat oavsett om vi vill det eller ej och det är vi själva som tar oss dit och därifrån. 

Men när jag känner att jag är offret,  förövaren eller hjälparen och inte vill vara där och detta ändå sker? Ja detta är förbaskat svårt och jag vill inte påstå att jag är en mästare i att ha full koll. Jag vet för min egen del att bara jag kan säga till mig själv att det handlar om mig så är jag ett steg på väg därifrån. Känslorna styr mig ibland och får mig att anta en mängd roller. Ibland är det roller jag gillar ibland roller jag verkligen ogillar. Ändå fullt kliver jag in i dessa roller per automatik. Rädslan har lärt mig vilka lösningar som har fungerat eller som jag ärvt. Ibland skulle jag önska jag kunde göra en fullständig återinstallering där jag själv kunde spara enbart det som jag gillade och tyckte om i karaktärer.

Nu är livet inte så enkelt men inte heller fullständigt omöjligt. Jag ökar min medvetenhet varje dag genom att våga reflektera och att alltid ta med min egen del i allt som sker. Min övertygelse är att där är min nyckel.

Tänker du tankar om dig själv som får dig att anta roller du kanske inte vill ha? 

Idag är en dag mina roller är sådana att jag både kan kliva in eller kliva ur dessa. 

tisdag 14 mars 2017

När jag väljer att gå med istället för mot

I vissa sammanhang kan det kännas tydligt att jag vet min roll och det blir enkelt att hantera de arbetsuppgifter som jag har. Jag vet och andra vet. Ingen bevakning och inga strider. Inget rollsökande och tuppfäktande. Rollerna är givna och det är enkelt att bjuda på sig själv och vara tillåtande. 

Mer besvärligt blir när rollerna är oklara och jag inte vet min egen roll. Jag hävdar och bevakar min plats och det jag ska göra och min egen roll blir otydlig. Skillnaderna kan vara hårfin men på vilket ben jag står avgör ofta om känslan är trygghet eller osäkerhet. 

I en osäker känsla presterar jag sämre och i en trygg situation presterar jag ohjälpligt bättre. Jag påverkas av känslan samtidigt som jag vet att jag alltid har ett val. Kan jag bekräfta mig själv eller behöver jag kräva bekräftelse från andra. Jagar jag andras bekräftelse för att duga, för att hitta min egen plats och uppgifter ställer det betydligt högre krav på kraften att förändra och risken är att jag kommer att komma i situationer där jag kommer i konflikt med mig själv och andra och reagerar och agerar när jag känner att min plats är hotad. Väljer jag istället att i varje stund äga situationen och se varje situation som möjligheter kommer jag att kunna styra situationen dit jag vill. Så istället för att bevaka och söka bekräftelse förstärka en kraft som redan startat genom att fullfölja den andras kraft och skapa eget utrymme att styra.

Det är inte säkert att det är vindplanken som ska byggas utan att vi istället ska utnyttja den kraft som kommer genom att bygga väderkvarnar. Följa istället för att mota. Stimulera istället för att förhindra. Förtydliga istället för att försvaga. 

Först när jag låter mig själv vara rörlig i de krafter som omger mig och inte hävda min egen roll, när jag blir utmanad, kommer jag att vara en del av framtiden. 

Kan du ibland känna dig eller din plats hotad och att det i sin tur leder till onödig osäkerhet och konflikt? Vad är din lösning på den problemställningen? 

Idag är en dag jag går med en redan startad kraft. 

måndag 13 mars 2017

Det triggar mig och jag kan förstå

Jag har fått förmånen att ta hand om en släktforskning som gjorts på min släkt i o m ett arv jag fick. Arvet bestod i en massa timmar som lagts ned i forskning på mina förfäder och förmödrar för den delen. Jag höll på med lite släktforskning när jag var tonåring som jag också kan addera till detta. 

Att se släktträdet växa triggar igång mig. Jag märker hur jag sitter i timmar och registrerar och kan se möjligheterna att gå vidare. Jag går igång på det och har svårt att sluta. Det blir lite som en drog.

Känslan och beteendet känner jag igen. Jag känner igen detta i saker som jag engagerat mig i. Jag har alltid haft det drivet. Drivet och lusten att genomföra och komma vidare. Stimulin i att se resultat och bekräfta eller bli bekräftad. Det kan handla om arbete, bygga ett hus, ta hand om en stor båt men också i saker som varit mindre bra som otrohet och lögner. Jag drivs av bekräftelsen som får mig att prestera. Jag är evigt tacksam att varken alkohol, droger eller spel satt sig fast i mig. Jag har min bekräftelse att tampas med och det är tillräckligt tufft.

Men karaktären visar sig även på andra platser och situationer som just nu med skäktforskningen. Det blir ett projekt som allt annat blivit ett projekt som jag genomför tills jag nått målet. Ett projekt där projektet i sig är målet sällan det faktiska resultatet. Projektet blir som en relation där jakten är mer viktig än relationen som skapas. Just nu är min jakt släktskap och hur saker relaterar sig till varandra. Idéer föds, lösningar kommer till mig och jag drivs av flödet. 

När jag skriver detta funderar jag på likheterna och skillnadens mellan passion och beroende. Skillnaden är hårfin och kanske egentligen ingen skillnad alls mer än att det ena är bra och det andra kanske mindre bra. Troligen är det samma typ av karaktär i oss där vi kan känna drivet i oss att genomföra något. Drivet och påhittigheten till föda, relation eller tak för huvudet. Drivet att lyckas överleva som också komme fram i en mängd andra sammanhang, både bra och mindre bra. 

Har du driv och passion för olika saker. Är detta alltid bra för dig? 

Idag är en dag jag ska använda mitt driv till att ha en kärleksfull och bra dag. 

fredag 10 mars 2017

Ett intressant ofrivilligt experiment

I går sprang jag från min telefon. Jag har egentligen två stycken men ingen av dessa kom med hem. Slarvigt men det blev ett intressant experiment. 

Det slog mig hur telefonen mer eller mindre tagit över mitt liv på ett sätt. Hur jag håller reda på tider. Hur jag kommunicerar. Hur jag underhåller mig. Hur jag uppdaterar mig. Hur jag sysselsätter mig. Hur jag avleder mig själv och mina känslor.

I det läge jag är utan telefon händer det helt plötsligt flera nya saker. Mitt fokus förändras. Jag blir än mer uppmärksam på vad som sker runt omring mig i verkliga livet. Jag är inte alltid nåbar. Jag får möjlighet att känna in min egen känsla istället för att fly från den. Saker sker inte så effektivt, vilket det inte heller behöver göra och jag hinner att andas. 

Det som sker i världen och för mig det är det som sker just nu i min närhet. Allt annat är egentligen mindre viktigt. Om jag inte lyckas fånga det som finns här och nu är det ingen mening att fånga det som finns på avstånd, i min historia eller i min framtid. 

Jag är tacksam att jag glömde mina telefoner och jag är tacksam för att jag fick denna paus. Istället, strax innan jag skulle lägga mig lyssnade jag på radio vilket var ett tag sedan och lyssnade bl a på dagens ord. 

Jag behöver även framöver medvetet avstå från min telefon, tv, dator och annat och egentligen tillåta mig att känna, att tänka och att göra fritt från allt detta. Jag behöver bli än mer medveten om det som finns här och nu. Vägen ifrån det medvetna är enkel men vägen till kräver mod, uthållighet och en medvetenhet. 

Jag gör, jag inte bara tänker att jag gör utan jag gör faktiskt det jag tänker att jag vill göra. När jag gör är det först då jag känner vad jag gör och detta har möjlighet att ändra mina tankar om jag gör mina känslor medvetna och omsätter dessa känslor i ord. 

Ibland är det just att fånga det som händer, för det kan komma med ett budskap. 

Hur gör du för att vara medveten här och nu? Utsätter du dig för egna experiment och förändringar? Hur hittat du nya vägar eller fångar upp andra du tappat? 

Idag är en dag jag låter mig gå de vägar som visas för mig. 

onsdag 8 mars 2017

När vi tar förövarens perspektiv

Det räcker inte enbart att vi ibland känner oss och agerar som ett offer. Det är ibland som detta inte är nog. För att ytterligare förstärka vårt lidande vill gärna vårt inre ta förövarens parti och få oss att tycka att vi förtjänar att lida och att vara ett offer. Skulden läggs helt på oss själva och det kan upplevas som det inte finns någon väg tillbaka. 

Vi lider och vi förtjänar det. 

När det uppleva som att det helt är vårt fel och vi inte har någon annan att skylla på har vi samtidigt lämnat över ansvaret till någon annan. Ansvaret för att bli straffade för de synder och tokheter som vi gjort. Det finns många som lärt oss att både känna och göra så här, inte minst religionens sätt att tolka de lärda skrifternas budskap. 

Vilka val vi gör är det resultat vi får. Således, valet är vårt eget både känslomässigt och intellektuellt.

Idag är det internationella kvinnodagen och jag vet att kvinnor jämfört med män tagit jättekliv i sin egen frigörelse. Där ligger vi män, i vissa avseenden långt långt efter. Kvinnor har på många sätt varit framgångsrika även fast det i vissa stycken finns långt mer att göra. 

Ändå kan jag känna att kvinnor i allmänhet agerar som offer. De antar en roll som blir som en underton och inte en del av partituret.

Hur förhåller du dig till förövaren? Tar du förövarens parti eller har du hittat en väg ut? 

Idag är en dag jag firar internationella kvinnodagen genom att lära mig av kvinnans kraften och undvika kvinnans fallgropar. 


tisdag 7 mars 2017

Samtalet med mig själv

Hos oss alla pågår det ett ständigt tänkande brus, tankar i form av argument, frågor och funderingar. Vår hjärna är full av logik, katastroftänk, oro och brist på logik. Vi tänker varje dag och väldigt lite av det delger vi någon annan. Det pågår ett liv inne i oss som mer kan påminna om en strid än ett trevligt möte. Samtalet med oss själva. 

Problemet med våra egna samtal är att vi är både sändare och mottagare. Det är enbart vår hjärna som sammankopplar sina trådar eller sin kemi av vätskor till ett sammanhang. En kombination av intellektuellt tänkande som leder till olika känslor och handlingar. Sällan blir det granskat och ifrågasatt. 

Bara genom att skriva ner det vi tänker ökar möjligheten till reflektion. Vi får ytterligare ett sinne som kan se vad vi tänker. Ett annat sätt är att högt berätta för någon annan vad vi tänker, då möter får hjärna ytterligare intryck och möjlighet till egen reflektion. Genom rösten kan vi höra vår egen logik eller brist på logik som hjärnan ensam i tysnad mer sällan klarar. 

Ibland är det inte orden som har den bästa verkan, kanske aldrig utan det är när vi blir medvetna och närvarande i de  känslor vi har i oss och hur de förändras, förändringen verkligen kommer till oss. Känslor av sorg, saknad, behov av närhet, känsla av ensamhet eller känslan av ren kärlek blir tydlig och vi kan enklare inse vad vi har eller inte har. Vad vi behöver gör eller inte gör. Känslor som ibland inte ens kan förmedlas med ord utan behöver utryckas med närhet och beröring. 

I det totala samtalet med mig själv, när det sker på olika sätt, öppnas möjligheten för mig själv att bli medveten om min egen person, mina reaktioner och mina egna ageranden. Jag skapar möjlighet att lyssna på hela mig själv. När jag inte enbart möter mitt skal utan även min djupaste skörhet och erkänner mina egna behov. Det är först då jag egentligen har ett mer fullkomligt samtal med mig själv. 

Kanske är det också först då jag har möjlighet att ha ett genuint samtal med någon annan. Först då är jag beredd att ta in vad den andra personen berättar och visar. Kanske är det först när jag är ärlig mot mig själv jag kan bli ärlig mot någon annan och verkligen lyssna.

Mitt samtal med mig själv pågår.

Hur är det med ditt samtal med dig själv? 

Idag är en dag jag vågar möta hela mig. 

söndag 5 mars 2017

Tiden flyr inte den kommer

Kan du som jag ibland känna att tiden går för fort och att den försvinner från dig. Det som du upplevde att det var igår i själva verket hände för flera år sedan. Perspektiven försvinner och det verkar som om vi fastnat i en bestämd ålder även fast åren går. Som hjärnan står still men kroppen fortsätter att åldras. 

Vi kan uppleva att tiden och åren flyr från oss och att vi inte hinner med allt vi skulle önska att vi kunde fylla vår tid med. Barnen är vuxna och behöver oss inte längre, arbetsmarknaden har för länge sedan hittat andra karriärsugna betydligt yngre än oss. Allt verkar förändras men vi själva står still. Avståndet till att vara efterfrågad och behövd ökar för varje dag och för oss själva mer avlägset från den värld som pågår utanför oss själva. Det är som vi inte längre behövs. Åldrandets epok har startat och det är ett tåg som vi inte kan stiga av utan det stannar enbart på ändhållplatsen. 

Jag är förevigat en gammal gubbe för de yngre. Många skulle kunna ha varit mina barn. Nu är det deras tur att ta över och jag sitter och tittar på. 

Men nej. När jag tänker så här antar jag en passiv hållning som om jag inte ägde min egen situation. Det enda som hänt är att jag blivit äldre inget annat. Så långe jag utvecklas och inte sätter mig ner och väntar är det bara äldre jag blivit inget annat. Min tid flyr inte min tid kommer hela tiden. Den kommer och det handlar mer, för mig om att våga möta denna tid. Våga utmana det som jag vill göra genom att göra det jag vill. Ta reda på vad jag vill göra och göra det. Det har egentligen ingen betydelse om jag är på en lång eller en kort resa i livet. Tiden som kommer den kommer just nu. Inte igår eller i morgon utan just nu. Det är just idag som jag har möjlighet att göra det jag vill göra och det är just idag som jag gör det. Vad kan egentligen hindra mig. I morgon kanske dagen ser helt annorlunda ut. 

Tiden kommer till mig och jag kan inget annat göra än att ta emot det som kommer och förvalta min egen tid på  mitt bästa sätt. Vissa av oss sätter sig ner andra reser sig upp. Vad är roligt och vad är mindre roligt, valet är mitt hur jag vill uppfatta det sker och vad jag vill göra.

Det är så lätt att bli bekväm och ta hänsyn till andra. Det är så lätt att skjuta upp något till i morgon. I morgon kan det vara försent. Vad hjälper det att jag tänker det idag om jag inte gör det idag. 

När jag sitter här och skriver så blir en del saker tydliga för mig. Jag tar en mängd hänsyn som egentligen enbart skapar en mängd frustration i mig själv. Frustration för att jag känner att hänsynen är emot min egen inre vilja. Jag tar hänsyn och håller inne sådant jag egentligen skulle vilja blomma ut i och göra. Jag håller inne och väntar. Min tid är för kort att vänta. Det finns en ändhållplats och jag behöver förvalta den tid som ändå kommer till mig tills dess. 

Hur förhåller du dig till tid och ditt eget åldrande? 

Idag är en dag jag njuter av varje stund på denna jord. Tiden är en gåva som kommer till mig. Jag lever i min egen tid och gör det som är viktigt för just mig. 

Den positiva dagen

Vi åkte slalom för första gången i går. Jag har åkt under väldigt många år men för killarna som var med, 12 och 11 år var detta första gången. Backen var brant, liften läskig och det var en massa folk som tittade. Det lyste rädsla i ögonen på killarna. Avvaktande och helt utan mod. 

När rädslan kommer, kommer också tankarna, katastroftankarna. Målet var att dagen skulle bli en positiv upplevelse. För att killarna inte skulle börja tänka allt för mycket åkte vi direkt upp till toppen av backen. När vi nått toppen väntade vi ett tag och kände in, sedan fick de pröva själva i sin takt ner. Ner kom de på olika sätt, den ena mer enkelt den andra med lite bök, men ner kom de. Vi åkte några gånger sedan in och fika, ladda blodsocker, mod och kurage. 

Innan rasten var båda killarna på väg att åka hem. Känslan var att de aldrig skulle lära sig. Men efter rasten tyckte båda att det var möjligt igen att ta sig upp i backen.

När dagen var slut var båda killarna trötta och slitna som hade en massa positiv upplevelse med sig hem. Trötta men glada bar båda på en känsla av att de ville göra detta igen. 

Jag tror att jag, genom mitt eget intresse för att göra saker har jag skapat dagar med positiva upplevelser. Svårigheterna har mer varit att för mig även se de små upplevelserna som positiva, som en god kopp te. Jag behöver bli bättre på att uppskatta det lilla och sammantaget ge mig själv positiva upplevelser i allt jag gör.

Hur skapar du positiva upplevelser för dig själv? 

Idag är en dag jag är positiv. 



fredag 3 mars 2017

Man eller mus

Vi är män eller kvinnor, vi attraheras av män eller kvinnor. Vissa av oss vill vara som den andra mer eller mindre. Våra respektive kön attraherar på olika sätt. Hur mycket av man respektive kvinna tillåter du dig att vara?

Är du en man eller mus? har du hört det begreppet tidigare? Det handlar om att om du är man nog att bestämma, våga och vara handlingskraftig. Vi har lätt för att kategorisera beteende i svagt eller starkt och där mannen står för det starka och kvinnan för det svaga.

Hur mycket man eller kvinna är du? Nu talar jag inte om könsbyte och liknande utan vad jag talar om är egenskaper och karaktärer. Alla har vi en manlig och en kvinnlig sida i oss. En del tänker mer, andra uttrycker sig mer i känslor. Några bejakar den sociala omvårdande sidan andra den mer praktiska handlingskraftiga. Det handlar om förmågor att kunna se andra och vara uppmärksam. Förmågor om att vara pysslig eller mer se till de stora sakerna. Ordning och reda eller allmänt händig i mer rustika och större saker. 

De egenskaper jag talar om handlar kanske till viss del om stereotypiska könsfördelningen och egenskaper vi gärna kopplar till ett av könen. Egenskaper i oss som vi tillåter bejaka även fast vi är en människa av det andra könet. 

Så hur mycket kvinna eller man är du oavsett vilket kön du har? Hur kvinnlig tycker du att en man ska få vara och hur manlig får en kvinna vara. Svaret finns i oss själva och hur tillåtande vi är mot oss själva att få vara fria att ge uttryck för båda sidorna utan att begränsa oss. För just begränsningen är det vi gör om vi håller inne en del av oss. Vi har nämligen båda delarna i oss.

Får en man krama en annan man, när och hur i så fall? Får en man pussa en annan man? Kvinnor verkar vi tycka ska få göra det med sitt eget kön men ofta inte män. Är detta genetiskt eller är det enbart ett förhållningssätt och en föreställning? Får kvinnor vara manliga och göra typiskt manliga saker? Är det ok att en kvinna får ha muskler och vara stark? Kan en man få måla sina ögon och färga sitt hår, även som äldre? Ska mannan i familjen köra bilen? Får en kvinna vara dominant? Kan en kvinna få vara omålad och gå klädd hur som helst? Manligt slarv är charmigt till viss del, gäller det samma för kvinnor? Vilka fördomar och uppfattningar ha du i dig själv och om dig själv och andra?

Jag arbetade en period på en arbetsplats med många yngre kvinnor. Vi var två män och en gång kommenterade en kvinna att jag var den enda kvinnan på den arbetsplatsen. Jag tyckte det var ett intressant påpekande. Förmodligen fick jag den etiketten eftersom jag utöver mitt arbete såg till att det var snyggt, välkomnande och pyssligt på arbetsplatsen. Kanske fanns det andra anledningar som jag inte fick reda på. 

Hur mycket bejakar du hela dig själv?

Idag är en dag jag bejakar det som kommer för mig inne i mig utan att ta hänsyn till vad andra kan tänkas tycka. Jag är en hel människa och jag är mänsklig.


torsdag 2 mars 2017

Den kärlek jag får är den kärlek jag jagar

Spännande med relationer och varför vi väljer de partner vi gör. Den som fått fokus som ensambarn hela sitt liv av sin mamma söker en partner som gör på liknande sätt. Den som har en dominant förälder söker sin partner med liknande egenskaper. Den som barn fick ta hand om sin mamma eller pappa söker någon att ta hand om. 

Vi präglas hårt av vår historia så vi till och med försöker att replikera det som tidigare hänt och som vi upplevt. Kanske är det inte kärlek som vi tror vi möter i relation med en annan utan bilden av det vi tidigare upplevt som får våra känslor att reagera. Vi söker efter det som vi tidigare fått uppleva och risken är stor att vi försöker finna inte enbart det som är positivt och kärleksfullt.

I ett möte med en grupp av män kunde vi tillsammans, i samtalet se att var och en hade en historisk bakgrund som präglade vilka partner de valt. Det blev uppenbart hur vi replikerade relationer vi tidigare haft i vår egen uppväxt. Relationer med de som vi växt upp med och vår egen beroendeställning till dessa. Karaktärsdrag hos våra föräldrar som blev karaktärsdrag vi kunde se hos våra egna partners.Dominans, offer, total uppmärksamhet eller dess motsats. Själv kunde jag beskriva hur jag härmade min far och sökte kvinnor som var som min mor. Jag skapade repliker och visade mig vara fast i min egen historia. Samtidigt har jag i mitt eget beteendemönster sett hur jag lite då och då försökt att göra tvärt om men dessa relationer har blivit kortvariga eller väldigt stormiga.

Jag vill inte säga att vi sitter fast i vår historia men däremot att det krävs ett stort arbete med oss själva för att bryta gamla mönster och beteenden. Vi behöver rannsaka oss själva, våra egna karaktärer och lära om. Vi behöver skapa medvetna rutiner för att klä av oss vår gamla rock för att kunna sätta på oss en ny. Analysera vad det är som triggar oss i relationer, vad som skapar vår trygghet och vad som får oss rastlösa.

Hur medveten är du om de partnerval som du gör? Gör du bra val eller blir det kaos omkring dig? Tröttnar du snabbt i dina val av partner eller hur blir det?

Idag är en dag jag reflekterar över mina egna partnerval och vad som är min del.

onsdag 1 mars 2017

Den enda revolutionen

Människor kämpar för sina rättigheter, förtryck och sin frihet. Människor kämpar med sina vapen mot någon annan. Vi blir själva offer eller förövare. Striden kommer alltid att skörda offer och sällan få riktiga vinnare. Det är någon som alltid måste betala. Vi kämpar för mer land, mera tillgångar eller rätten att få bestämma.

Den riktiga och kanske enda revolutionen  är den där vi kan bemästra och förändra våra egna tankar. Det är den största och mest komplexa striden men det är först då, när vi vunnit, vi sitter på förarplatsen och verkligen styr våra egna liv. 

Man brukar säga att du kan förlora allt du äger och har i saker men ingen kan någonsin ta ifrån dig den kunskap du lärt dig. Den är för alltid din. På samma sätt är det med konsten att revolutionera våra egna tankar. Konsten att äga våra egna tankar istället för att tankarna äger oss. 

När vi själva väljer att styra de tankar vi vill ha och proportionera ut dessa i lagom antal och form samt kombinera detta med lagom med handlingar och lagom med känslor i en balans, då kan vi skörda resultatet av vår egen revolution. Då är vi fria.

Våra tankar startar redan innan vi ens kommit ut från mammas mage och påverkar våra känslor. Detta fortsätter sedan hela livet och de föreställningar vi skapar bildar karaktärsdrag där tankarna har en avgörande roll. Gamla tankar från gamla händelser som givit gamla känslor passar sällan in i nutid men ändå är det så vi lärt oss och så hjärnan fungerar. Det som vi lärt oss kanske kändes farligt då skapar fortfarande känslor som gör att vi fortsätter att uppleva det farligt idag även fast verkligheten förändrats. Vi åter känner utifrån våra gamla tankar och upplevelser. Vi glömmer ibland bort att ompröva det vi tidigare lärt oss och väljer då att leva med gammal kunskap i en helt förändrad värld. Stort som smått. 

Det är lätt att le lite och tycka att vi självklart behöver ändra våra tankar allt eftersom livet går vidare och nya rön kommer till oss, men nej så sker sällan. Vi bygger vårt liv idag på det vi lärde oss i går, sällan på det vi lärt oss idag. Vi litar mer på det som byggde vår karaktär än det som bygger vårt liv pågående liv. 

Hur många tankar är det inte som spökar i mig av det som jag mycket tidigt lärde mig och som jag varje dag behöver kämpa med. Föreställningar som hela tiden leder mig fel.

Gör du revolution i ditt liv?

Idag är en dag jag står upp för mig själv vågar pröva att revoltera inom mig. 

tisdag 28 februari 2017

Vi gör inte alltid rätt

Det är rätt, vi gör inte alltid rätt men det är inte rätt att det mest vi gör inte är rätt. För det vi gör är ofta rätt men ibland blir det fel. 

Vi har så lätt för att fokusera på de 20 procent som vi kanske gör fel och glömmer av att titta på de 80 procent som blir rätt. Många av oss gör tyvärr detta och de som säger att de inte gör det gör ett fel och det är att säga att de inte gör det för det verkar vara inbyggt i vårt system. 

Det finns något i oss som handlar om självkritik och som förmodligen handlar om vår mänskliga förmåga att gör saker lite bättre för att få ett lite bättre resultat. Kanske är det en del av varför människan  utvecklades på ett annat sätt jämfört med alla djuren i övrigt. Vi utvärderade och förfinade våra egna metoder. Detta i sig är bra men det som följer med är den självkritik vi får som gör att vi inte alltid har förmåga att vara nöjda i det vi har.  Vi är inte tacksamma och det i sin tur leder till strävan efter mer, att bli bättre och att på något sätt se vårt eget resultat som inte tillräckligt. Vi dömer oss själva i större utsträckning än vad vi kanske skulle berömmer oss själva. 

Vi behöver klappa oss på axeln och säga; - Detta är bra! - Detta gjorde du bra! - Va påhittig du är! - Va bra vi jobbade ihop! - Villen bra vänn jag är! - Jag är en trevlig kille! -  Vad tacksam jag är som har det så bra!

Hur kändes dessa repliker? Skryt? Högmod? Egoistiskt? Brist på självkritik? Kanske tycker du detta men då sitter du fast i gamla föreställningar på samma sätt som jag ibland. Gamla föreställningar om att man inte ska beröms sig själv. Egentligen är det beklagligt att vi uppfostrat och uppfostrar på detta sättet.

Jag vet att jag har varit mindre bra på att ge mina barn beröm. Det är ingen ursäkt men min förklaring är att jag i min egen uppväxt lärde mig något annat.  

Beröm föder beröm och negativ kritik föder negativ kritik. Kärlek föder kärlek, hat föder hat. Människor som får kärlek och beröm mår bättre och presterar bättre. Det är som om vi blir bättre i allt bara genom att vi vågar tillåta att saker är bra och att vi tillåter att tala om detta för oss själva och andra. 

Hur bra på en skala är du från 1- 10 där 10 är det bästa?

Idag är en dag jag ser mig själv och berömmer mig för det jag gör även i stunder jag kan ha prestera mindre bra.

måndag 27 februari 2017

Gör något annat

Det finns alltid ett alternativ. Är dörren stängd, öppna den. Är den öppen, stäng den. Vi har alltid möjlighet att göra ett annat val än det val vi för tillfället har gjort.  
Vi kan välja att tänka och göra annorlunda för att känna annorlunda.

För ett tag sedan förstod jag att det satt en unge kille ensam i en lägenhet. Killen är ofta för sig själv. Han är social men lite ensam ibland. Det är som han inte kommer för sig att göra andra saker. Det blir mest dataspel som blir hans umgänge förutom när han är i skolan. 

Dagen innan ringde jag honom och undrade om vi skulle göra något och dagen efter gjorde vi det. Vi gick ut i skogen och hade som mål att fika på ett bestämt ställe. Det blev långpromenad med killsnack. 

När vi satt och fikade var det en massa känslor som bara forsade över bordet. Båda tyckte det var skönt och friskt att komma iväg och killen sa; - Jag måste börja ta mig ut mer och bli social, det är så skönt. Själv var det väldigt kul att ha lite sällskap eftersom jag ganska ofta går långa promenader själv. Båda hade vi, bara genom att göra annorlunda känt något annorlunda som fick oss att tänka annorlunda som fick oss att känna annorlunda. 

Det som slog mig var hur lätt det är att fastna i en situation och fortsätta med denna av bara farten. 

I mitt liv kan jag se hur en mängd saker bara blivit och förändrats till en vana. Relationer, papparollen, arbeten och annat jag hållit på med. Jag har fallit in i en rutin, kanske inte alltid varit nöjd med rutinen men fortsatt av slentrian. Helt plötsligt har det gått 20 år och jag undrar vad det var som hände. Livet är för kort för att inte i varje stund fundera på om det är just detta som jag vill göra. Relationer jag har, arbeten jag utför, människor jag umgås med och andra olika typer av rutiner jag skapat under åren. Kanske är det rädslan för förändringar som håller mig kvar eller tanken om att jag kan missa något om jag slutar att göra det jag alltid gjort. När jag ibland inte är nöjd med det jag har gjort eller gör kan det vara en rädsla som gömmer sig kvar någonstans.

Bara genom att göra något annat, som att ta en annan väg till mitt arbete förändrar min egen syn på tillvaron och kanske därmed också mina känslor. Kanske på ett bra sätt eller på ett mindre bra sätt, detta vet vi först efteråt.

Hur medveten är du om att dit liv består av en massa val?

Idag är en dag jag väljer min egen väg.

fredag 24 februari 2017

Be nice

Det krävs en mängd fler muskler att vara arg och bitter jämfört med att vara glad och trevlig. Inte påklistrat glad där ilska döljer sig i hemlighet utan verkligen glad och trevlig. Vi använder betydligt fler muskler och vi spänner oss i vår egen frustration. Spänningar som gör oss både trötta, mer mottaglig för sjukdomar, mer arga och får oss att känna oss besvärade. Vi får en obalans i vår kropp. 

Väljer vi istället att ta hand om oss själva och lösa upp de knutar och spänningar som vi har i vår kropp och vara trevlig mot människor omkring oss så kommer det också att hända saker i oss själva. Ilska och trumpenhet skäl lika mycket energi som att vara positiv och trevlig, som tillför energi. Ilskan stänger oss utanför och att vara trevlig öppnar upp. Valet är vårt eget vad vi själva vill tillföra eller ta bort. 

Gör ett experiment. Välj en dag att vara sur och otrevlig mot andra människor och se vad som händer med dig själv. Ta sedan en annan dag och välj att vara precis tvärt om, glad, positiv och trevlig och observera sedan vad som händer med dig efter denna dag. Vilken dag är du trött och vilken dag får du mer energi? Vilken dag känner du dig mer frisk och vilken dag känner du att du eventuellt skulle kunna vara sjuk? Vilken av dagarna bemöts du på ett positivt sätt och vilken av dagarna blir andra otrevlig mot dig? Ja du förstå vad som kommer att inträffa. 

Valet är vårt eget och vi må vara kränkta, sårade, påhoppade, ifrågasatta och allt annat som kommer för oss. Det har ingen betydelse vem som är orsaken, när vi väljer att reagera och agera på ett negativt sätt kommer vi själva att drabbas värst. Det finns inga genvägar till lycka utan arbetet går via oss själva ut i vår egen kropp. Vill jag känna lycka så måste jag arbeta för att nå det. Arbetet handlar om att förändra mina egna tankar och synen på mig själv och min omgivning. Förändringen ligger i att göra egna val fria från de val som andra väljer att göra. Styrkan ligger i när vi förstår att andras beteenden minst lika mycket kan vara styrda av mina egna beteenden som jag kan känna mig styrd av andras. Jag behöver själv ta ansvar för hur jag vill att mitt eget liv ska utveckla sig eftersom ingen annan kommer att göra det åt mig.

Det var tufft i höstas när jag insåg att det var mycket som var i förändring. Förändringar som jag just då kände att jag inte hade kontroll över. Förändringar som gjorde att jag kände att marken under mig höll på att försvinna. Varje dag kändes frustrerande och jag kände mig starkt beroende av andras beslut och vilja. Jag tyckte att jag inte ägde min egen situation och försatte mig själv i ett beroende. Detta gjorde att jag blev sur, frustrerad, kritisk, mindre positiv, ovilliga att hjälpa till och jag kände mig allmänt negativ och misstänksam. Känslan var vidrig och inget jag kände att jag ville känna. Dessa känslor höll kvar mig som i ett skruvstäd. Till slut stod jag inte ut längre utan bad om att få ett samtal för att diskutera min situation. Jag valda att vara ärlig och talade om vad jag innerst inne kände. Jag visade mig skör och visade min innersta känslor och vad detta gjorde mig. Vi hade ett väldigt öppet och ärligt möte. Detta ledde till en del förändringar som löste upp en del av de låsningar jag hade upplevt. Jag valde att släppa taget. Efter vår diskussion blev det långhelg och jag arbetade mycket med mig själv för att se vad det var som var min del och mitt ansvar. Under denna långhelg fattade jag ett beslut. Jag fattade beslut som handlade om nya val och nytt förhållningssätt. Beslut som väldigt tydligt visade på förändringar. Jag valde att vara glad och positivt i det som mötte mig vilket påverkade hur andra förhöll sig till mig. Detta i sin tur gjorde mig än mer positiv. Jag hade vänt min egen nedåtgående spiral.

Hur stor makt tror du att du har i ditt eget ledarskap? Kan det vara så att du själv har möjlighet att påverka ditt eget mående och hur andra ska förhålla sig till dig? 

Idag är en dag jag väljer. 

torsdag 23 februari 2017

Prestera och kontroll skapat i en bubbelfamilj

Vi ska prestera och vara duktiga. Vi ska leverera och vi ska vara på. Det är resultat som räknas. Vi ska ligga på topp. 

Allt detta började för länge sedan. Vi är skolade till att leverera och betygsättas. Vi mäts och vi bedöms. Det blir en tävling som vi fortsätter med hela vårt liv. Även i stunder när det inte är självklart att vi behöver leverera. Vi har fått detta gift i vårt blod. Vi har blivit slavar under prestationsivern och tar det som ett bevis på att vi duger eller inte duger.

För att prestera tror vi att vi behöver kontroll. Kontroll gör oss spända. Spända och rädda att vi kanske inte presterar tillräckligt. 

När vi släpper taget öppnas däremot möjligheterna till att ta in det som sker runt omkring oss och på ett behagligt sätt ge det som vi själva har på ett avslappnat sätt. 

Som barn lär vi oss att använda kontroll för att hantera svårigheter i vår uppväxt. Föräldrar som inte kan ta hand om sig själva eller sina barn leder till kontroll hos barnen för att de ska kunna hantera det som sker. Barn har också så lätt för att ta över det ansvar som sker i en familj och tar gärna på sig en skuld de egentligen själva inte äger.

Vi har alla varit dessa barn på ett eller annat sätt och på så sätt lärt oss att använda kontroll som ett verktyg. När vi själva, ibland hamnar i svårigheter i livet är det just kontroll vi tar till. Vi försöker kontrollera vår ångest, vi kontrollerar våra egna beteenden och vi kontrollerar våra egna känslor. Kontrollen gör oss spända och snarare förvärrar än tillför något bra i det resultat vi vill uppnå. Vi presterar och vi tror att vi ska bli bedömda. Vi tillåter oss inte att visa att vi är svaga och sköra, vilket vi kanske egentligen är och ibland behöver vara, utan vi försöker visa en fasad som egentligen inte är sann. Prestation gör oss inte sanna.

Jag var detta barn som lärde mig att prestera och vara duktig för att bli bekräftad. Jag har också lärt mig att att kontrollera i en situation när jag upplevde att jag var tvungen att ta ett vuxenansvar. Vi blev, i vår familj en bubbelfamilj där barnen till viss del fick ta över föräldrarnas roll. Detta gjorde oss barn extremt duktiga på kontroll, givetvis på olika sätt. Bubbelfamilj beskriver att barnen bubblar upp och tar över i hierarkin i föräldrar/ barnstrukturen.

Idag får jag jobba hårt med att släppa på mina egna prestationskrav och min egen kontroll. Jag behöver jobba med att älska mig själv även fast jag ibland gör fel.

Hur mycket prestige och kontroll har du i ditt arv? 

Idag är en dag jag äntligen släpper taget.






måndag 20 februari 2017

Jag klappar mig själv - det är ok

Jag ser varje dag sådant i mig som jag inte trivs med. Jag är för medveten för att inte se. Jag ser mina brister och jag ser att jag har fokus på mina brister. Jag är klart medveten om att jag inte alltid är en enkel människa att ha att göra med, varken för andra eller för mig själv. Jag är hård mot mig själv och ibland komplicerad för andra. Ja ibland bara för mycket. 

Min bild av mig själv är två bilder. Den ena är bilden av just det jag nämnt om mig som en komplicerad kännande, styrande, bestämmande och ibland ilsken man. Den andra är min egen bild av att jag är en man som ändå tar det mesta på ett lugnt och avslappnat sätt och inte hetsar upp mig för allt. Det är som det är tydliga kontraster och ingen av dessa stämmer ensam överens med den bild som är jag. Det är lite som doktor Jekel och mister Hiede, en väldigt bra beskrivning av vårt ibland innersta väsen. 

Jag har mina två ytterligheter i mig och jag får lära mig att acceptera och hantera dessa. Just nu så jobbar jag med att tillåta att de finns och genom att beröra och klappa mig själv bekräfta att det är ok. Att jag är ok och att jag mer tillåter att det som sker det sker utan att förbanna och förmana mig själv. Jag accepterar och just när det sker så är det ok att inte vara fullt jämställd, fullt kontrollerad, alltid väldigt vänlig, alltid accepterande, alltid klok, alltid finurlig, alltid inkännande och andra önskade egenskaper. Jag klappar mig själv och säger att det är ok. Den fysiska känslan ger mig signaler från förr att det är ok. Lite som när vi var små och blev klappade när vi slagit oss. Det är ok att vara ledsen och allt är ok.

Jag lugnar mig själv att inte vara så upprörd i stunden över mina misstag. Jag reducerar en del av min egen självkritiska inställning och karaktär. Jag vet däremot definitivt vad som är rätt och vad som kanske är fel. Det lärde jag mig som mycket liten. Det är mer skillnaden på min egen etik och min moral eller snarare mina känslostyrda beteenden. 

Hur ser dina två sidor ut inom dig och vad gör du för att hantera din egen etik och din egen moral inom dig. Hur får du dig själv att acceptera den du är i stunden? 

Idag är en dag jag klappar mig för att känna att det är ok. 

söndag 19 februari 2017

Allt hänger till slut på mig själv

Jag har verkligen försökt att se om det är något som jag kan bli förbannad på, som i slutet har med någon annan att göra än mig själv. Någon som jag kan skylla på i mitt eget mående. Mina ex, någon i rummet, beteenden som min sambo har för vana att göra, någon i min närhet som skulle dö, personligheter hos andra, världens situation, ISIs för att inte nämna Thrump eller den pedofilhärva jag fick se nyligen lösas upp. Nej jag lyckas verkligen inte. Visst blir jag arg, ledsen, bestört, förtvivlad och reagerar och ibland agerar på olika sätt och låter mina känslor ta in det som sker. Men att säga att någon eller något förstör mitt liv eller starkt påverkar hur jag har det, nej sådant finns egentligen inte. Det har funnits men att idag påstå att det finns, nej det går inte för mitt liv att jaga fram. Jag har blivit allt för medveten omkring min egen del i allt som sker i mig och hur jag mår vilket gör att jag idag inser att jag har val att göra eller val som jag gjort som försatt mig i det som sker eller som har skett. Allt faller tillbaka på mig själv och mitt eget engagemang.

Det var lättare förr, då fanns det någon att skylla på. Som barn lärde jag mig tidigt att se andra som bovar eller för den delen se mig själv som en bov i en situation som jag egentligen inte alls hade ansvar för. Idag förstår jag annorlunda men jag har ibland tendenser att ta till mig gamla beteenden. Samtidigt har inte jag själv all skuld till livet som det är utan  jag behöver ibland tänka tankar som att det var synd om mig, det var sorgligt, det var hemskt, oansvarigt eller det gjord mig oerhört utsatt. Däremot vet jag att vägen ur mitt mående behöver jag ta hand om mig själv eller med hjälp av någon annan. 

Så jag har således inte skuld till allt men jag har ansvar till det som handlar om mig själv så att det blir så bra som möjligt.  

Finns det någon eller något som gör att du har det som du har det idag? 

Idag är en dag jag inser mitt eget ansvar över mitt eget mående men accepterar att vägen dit sker genom kärlek. 

fredag 17 februari 2017

Ett nytt steg

Jag såg en kvinna idag på perrongen stapplande med sina kryckor. Hon kanske var omkring 40 år och gick väldigt ansträngt. Troligen hade hon blivit skadad och befann sig i en ny situation, att helt plötsligt få svårigheter att ta sig fram. Kanske var de steg hon nu tog de första egna stegen ute i det fria, efter en lång rehabilitering. Alla tar vi ibland ett nytt steg. Ett nytt steg i en riktning vi kanske aldrig gått tidigare. Eller kanske steg som vi gått varje dag de senaste åren där vi lärt oss varje del av gatan. Steg som får oss att gå till eller att gå ifrån. Steg som kräver stort mod kanske heroiska kraft för att våga ta. Steg som ska ta oss iväg långt utanför landets gränser eller steg som tar oss utanför vår egen lägenhet efter en lång isolering. 

Det första steget oavsett vilket det än är, är alltid det första i en viss riktning och det är egentligen ingen skillnad om det är det första steget på en mycket lång vandring eller första steget på väg till jobbet för när vi är här och nu är det just steget som är vår närvaro. 

Jag förstår att jag i mitt liv tagit en mängd olika steg i olika riktningar. Ibland känns det, idag som helt obegripligt att jag gått i så många olika riktningar med så vilt skilda mål. Eller så är det så att målen varit de samma men medlen haft lite olika innehåll och riktning. 

Ibland känner jag att vissa första steg haft ett visat motstånd. Ibland tycker jag att varje första steg i något jag egentligen gör på rutin ändå har ett första motstånd. Jag skjuter på steget in i det sista. Räkningar som ska betalas. Resor som ska beställas. Arbetsuppgifter som ska göras. Steg som det finns ett motstånd i låter sig bli uppskjutna innan steget till slut blir taget.

När jag gift tog det flera år innan jag vågade ta steget att säga att jag ville skilja mig och då blev det också på ett betydligt mer brutalt sätt än om jag redan 5 år tidigare hade tagit upp vad jag kände.

Kanske är det just att stanna i steget som skapar den största frustrationen och obalansen, inte det faktum att ha tagit det första steget för då är det redan taget.

Hur ser dina steg ut? Står du och tvekar eller vågar du ta dina första steg i olika situationer? Kanske är du så modig att du även tar nya oupptäckta steg utan svårigheter eller är en person som tvekar vid varje nytt steg?

Idag är en dag jag låter mig själv se varje steg som ett nytt steg som står öppet för något nytt och spännande.

torsdag 16 februari 2017

Ibland är det bara så

Livet består av bra saker och mindre bra saker. Vi lever ett liv och gör en massa saker som är bra men vi gör också en massa saker som är mindre bra, antingen för att vi själva känner att det är så eller för att andra känner att det är så. En del av de mindre bra sakerna sårar eller skadar andra en del handlar mer om åsikter. En del av dessa saker är vi beredda att göra vad som helst för att återställa. Vi ber om ursäkt och försöker att blidka det som hänt. En del, är vi inte ens medvetna om att det har hänt. En del av de misstag vi gjort känns så hemska att vi skulle önska att de aldrig hänt. Misstag som inneburit stora förändringar i vårt eget liv, kanske också för andra. 

Det finns misstag, som vi själva gjort i livet som vi bara behöver acceptera och lära oss själva att leva med. Misstag som vi både kan känna skuld till men också skam inför. Misstag som kanske aldrig kändes rätt, även då, men där vi då hade svårt att stå emot frestelsen, bekräftelsen eller på annat sätt hade svårt, vid en visa tidpunkt att agera på ett annat sätt än på det sätt vi gjorde. 

När jag själv tittar tillbaka på mitt eget liv kan jag se att jag går och bär på ett antal misstag, som jag vet både påverkat mig och andra. Misstag som jag skulle önskat var ogjorda. Misstag som inte går att ha ogjorda och som jag får lära mig att leva med. 

De misstag jag har gjort har skett i situationer där jag så här efteråt inte alltid själv begriper varför de inträffade men jag är pinsamt medveten om att så kan ha skett. En del situationer kan jag förstå, varför de just då inträffade och jag vet också historien och känslan som just då överskuggade allt.  

Jag är så här efteråt medveten om att jag i varje stund, med de tankar och känslor, jag i stunden hade, ändå gjorde så gott jag kunde även fast mina val grundades utifrån frestelser, längtan, rädslor, besvikelser eller andra grundläggande känslor. Jag är klart medveten om att handlingarna sällan hade en grund i min egen kärlek till mig själv. 

Mina egna misstag får jag lära mig att leva med och gottgöra så gott jag kan. Jag vet själv att jag inte är en elak människa och jag vet själv att mina avsikter aldrig varit att skada även fast jag inser att så kan ha skett. 

Lever du idag med misstag som du inser att du behöver lära dig att leva med? 

Idag är en dag jag accepterar mina misstag och det faktum att de är en del av min historia. 

onsdag 15 februari 2017

När jag kompenserar har jag redan förlorat

Jag är som jag är. Normal längd men några kilo för mycket. Jag har sedan ett tag fått mindre hår på huvudet och kraften är inte som den var för. Mina ungdomliga drag förändras sakta till något annat. Under mitt liv, så här långt har jag fått uppleva att jag har en del egenheter. En del har jag vant mig att leva med. En del har jag vant mig av med. En del fortsätter jag att leva med.

En av mina egenheter har varit bekräftelse och jag har hittat olika sätt att få detta. För att få bekräftelse har det också krävts olika typer av offer. Jag har försummat mig själv och jag har försökt att vara till lags. Jag har valt andras behov före mig mina egna och före mig själv.

När jag väljer att kompensera och ändra på mig själv, istället för att acceptera den jag är och stå upp för mig själv, har jag samtidigt förlorat. Jag har offrat mig själv för en annan i syfte att få något. Min kompensation har lett till att jag utsatt mig själv för mindre respekt. 

Jag har levt med rädslor och för att undvika att känna dessa känslor har jag kompenserat och valt bort mig själv.

På samma sätt är det för de som ändrar på sin kropp och har svårt för att, i stunden acceptera sig själv som de är. Oavsett vilka val som sedan där efter sker. 

När mina egna ideal är utanför mig själv har jag förlorat. När mitt fokus är i mig själv är jag en vinnare. Detta betyder inte att ingen förändring kan ske. Detta betyder att jag i varje stund accepterar och respekterar mig själv och mina egna val. Jag väljer mig själv före mina egna rädslor och jag väljer mig själv utan att kompensera för mina i stunden egna brister. 

När jag i stunden vågar stå upp för mig själv har jag vunnit. Mina val handlar då om mig själv och min respekt handlar om att se mitt eget värde inte leva upp till någon annans mål och behov.   

Jag tycker att jag kompenserar mindre och jag har en känsla av att senaste tio åren skapat ett lugn i mig där jag mer och mer accepterar mina egna rädslor. Bara det faktum att jag accepterar har också inneburit att mina rädslor blivit mindre läskiga.

Hur mycket tillåtande är du för den du är och de egenskaper som du ha? Kompenserar du för den som egentligen är du eller låter du det vara? 

Idag är en dag jag möter mig själv utan att vara någon annan än den jag för stunden är. 

måndag 13 februari 2017

Det krävs ett dom för ett vi

Jag lyssnade på filosofiska rummet på radion en dag och ett av ämnena var vad som får oss att samlas omkring en fråga. Vad är det som gör att det helt plötsligt blir ett vi som får oss att kämpa och att vilja förändra dom. 

Jag lyssnade på delar av samtalet men främst funderade jag själv på företeelsen och vad jag sett och själv upplevt omkring detta fenomen "vi".  Vad får oss att samlas gemensamt för eller emot något? 

Det jag först kom att tänka på var hot och fara. När vi upplever ett hot kan vi stå ensamma men det är inte helt omöjligt att andra förenar sig för att bistå och vara till hjälp. Särskilt om dessa människor kan sätta sig in i min situation och känna en tillhörighet. Vänner, släkt sluter upp om vi blivit sjuka. Om huset mitt brinner ner hjälper andra till att skydda oss. Vi har lätt för att sätta oss in i den andras situation och vi vill hjälp. På samma sätt var det när vi fick reda på hur situationen var i Nordafrika där det blev en massiv reaktion i de sociala medierna. När det blir ett hot som fler av oss kan identifiera oss med eller känna avsky för kommer det ett vi. Sverigedemokraterna är ett annat exempel, egentligen från två håll, både ett vi, hos de som valt att rösta på partiet men också ett vi för de som är emot. Det skapas ett vi eftersom det finns ett dom. Vi identifierar ett dom och det blir ett vi som samlas mot dom oavsett var vi står.

Så det behövs ett dom för att skapa ett vi. Människor historiskt samarbetar för att försvara sig, för att skydda sig, för att bli något mer än vad de andra är, för att utbilda sig, för att tillhöra en grupp, för att tillhöra en partner. Vi skapar ett vi utifrån att det finns ett dom som inte får dela det som är vi. Stor grupp, liten grupp kanske enbart två personer i en parrelation som också bildar ett vi. Vi förhåller oss till detta vi och då blir det automatiskt ett dom och tvärtom. Samtidigt verkar det som om vi identifierar ett vi blir det ett dom. Någon är innanför och någon annan är utanför. Vi och dom.

När jag växte upp var det familjen vi och det som var utanför var dom. Jag minns att min far talade om bönderna som dom som några han också ogillade (detta var yrkesinriktat). För mig kunde klasskamrater vara dom ibland och vi ibland. Ganska tidigt blev vår far dom och vi barn och vår mamma vi. 

Själv har jag skapat familjesituationen där jag både varit vi och dom. Människor vi blir arga eller ledsna på, blir dom på samma sätt som vissa myndigheter och människor. Blir vi avskedade blir det lätt dom och arbetar vi i facket blir det dom mot vi. 

Vi skapar på olika sätt dom för att vara emot eller utesluta och samlas runt vi. Detta dom blir en alienation och bara att säga ordet dom känns som det innebär något negativt och en motsättning. Krig och motsättningar i världen handlar om dom och vi. Man kan till och med vinna en politisk post genom att tala om dom och vi. Dom och vi kan vi ärva i generationer, se t.ex. oroligheter i Jerusalem eller problemen tidigare i Dublin mellan katoliker och protestanter.  

Jag försöker i mitt liv att mer involvera än skapa alienation och försöker därför mer tala om vi än dom. Vi är alla människor och då finns det inget dom.

Hur förhåller du dig till vi och dom? 

Idag är en dag jag försöker att undvika dom och mer se mig själv som en del av alltet och ett gemensamt vi. 


fredag 10 februari 2017

Det var kanske inte vad du ville ha

När vi sågs för första gången visade jag mitt allra bästa jag. Jag strålade i närheten av dig och jag plockade fram alla mina goda sidor som jag visste att jag hade och även goda sidor som jag inte visste att jag hade. Jag glänste och jag överraskade till och med mig själv. 

Det är kanske så förälskelsen uppstår, när vi inte bara möter den andra utan att vi också möter oss själva när vi är som bäst. Kanske är just det en del av den känslan som vi gärna vill få kontakt med.

Sedan går dagar och år och sådant jag själv vant mig att leva med flyter upp till ytan. Saker jag inte alltid är så förtjust i men också sådant som jag glömt bort eller skjutit ifrån mig. Gamla känslor kommer upp och väcker gamla reaktioner. Jag ber om ursäkt för det, det är inte min mening. Jag lider minst lika mycket som jag tänker att du kanske gör.   

Det var troligen de goda trevliga sidorna som du vill ha. Full av glädje, kraft och kärlek. Full av lust, påhittighet och fantasi.
Men i mig själv finns så mycket mer av mig, sidor som jag tidigare mött men också sidor som även för mig kan vara nya eller åtminstone nygamla. Sidor som jag verkligen inte är stolt över men som ändå finns där. Sidor som jag successivt har fått lära mig att acceptera att de är en del av mig själv. Kanske, i en framtid också sidor som jag lär mig att tackla på olika sätt. 

Så vad du fick var också sådant här som jag blir tvungen att dela med dig. 

Kanske var det inte detta du sökte och ville ha men oavsett så är det detta du också får på köpet. Jag är ledsen för det.  Men detta är sammantaget jag och jag gör så gott jag kan. 

Ibland tvivlar jag på om jag verkligen gör så gott jag kan. Jag tvivlar och bannar mig själv för mina felsteg. Jag har insett att ju mer jag bannar mig själv desto svårare är det att förändra det som sker. Först när jag inser och accepterar det som ändå pågår märker jag att små små steg för mig framåt mot en förändring. 

Kanske har du inte tid att vänta. Kanske vill du inte resa tillsammans med mig med mitt bagage. Jag respekterar det men kommer med sorg mer än väl, om det blir så sakna ditt sällskap. 

Men om du ändå, trots mina brister, vill göra mig sällskap vill jag att du ska veta att jag gör vad jag kan och mitt allra bästa för att både acceptera mina egna brister som också dina. 

Jag vet att resan inte är enkel men jag vill att du gör mig sällskap på samma sätt som jag vill göra dig sällskap. 

Jag kommer att göra vad jag kan för att älska dig, på samma sätt älska mig själv och att bli äskad av dig. 

Hur svårt eller lätt är kärleken för dig? 

Idag är en dag min kärlek sträcker sig lång utanför mina egna gränser.

onsdag 8 februari 2017

Möten får mig att leva

Möten, det är något särskilt med möten. Möten med människor men också djur. I mötet får jag chans att pröva mig själv. Jag får chans att lära mig något av någon annan och jag får chans att se hur jag kan interagera med någon annan. I mötet prövar jag mig själv i samspel med någon annan. Jag möter mina egna rädslor men också mina egna framgångar. Jag möts med ord, med tystnad, men känslor och ageranden. 

Det är en sak att vara själv och möta sina egna tankar. Det blir oftast en odramatisk dialog. Jag kan vara i full harmoni eller i fullt kaos i mina tankar och mina känslor. När jag kommer i ett möte med någon annan kan detta förändras. Trygghet blir otrygghet, mod blir rädsla, kamp blir unvikande, frånvaro blir närmande.

I mig själv lever jag i min egen bubbla oavsett om det är krig eller fred. Dialogen är mycket svårare eftersom både mitt ego och mitt jag är inne i samma bubbla. Bara att högt berätta vad jag själv tänker gör att jag når en annan dimension. Mina ord kommer ur min bubbla och når mina öron för att komma in i bubblan igen. Att skriva ner det jag själv tänker skapar även det en ny liknande effekt på samma sätt som att berätta min egen historia för någon annan. Det blir enbart olika styrkor  i samma dimension.

Jag älskar möten på olika sätt men det betyder inte att jag kan hantera alla möten friktionsfritt. Jag väljer olika typer av möten både på mitt arbete, när jag är ute och reser och i mitt privatliv. Jag märker när jag är i många olika möten ofta hur jag längtar till att vara själv samtidigt kan jag känna hur allt för mycket själv får mig att längta till mötena. Det där lagom är inte så dumt. 

Har jag varit borta från mötet länge kan jag ibland märka att jag är ovan i mötet och att jag ibland inte är helt komfortabel.

Vad jag vet är att jag alltid behöver pröva mig själv i olika möten, utan det är jag förlorad.

Hur förhåller du dig till möten? Tycker du om det eller är det något du gärna undviker? 

Idag är en dag jag betraktar och uppskattar de möten jag får möjlighet till att ha. 

tisdag 7 februari 2017

Jag tvingades att göra det onormala till normalt

Att leva i krig, kanske i flera flera generationer skapar ett normaltillstånd, ett normaltillstånd där många andra skulle tycka att fred är det normala. Vi väljer att anpassa oss till det som är för att överleva och accepterar när vi utsättas för både krig, våld, obehag, skräck, kränkningar och annat. Vi skapar ett normaltillstånd av det onormala och det omänskliga för att ändå känna att vi har ett liv. 

När hemskheter blivit normalt blir det också något som vi drar oss till för att slippa känna rädslan av det, för oss onormala som då speglas i mänsklighet, humanism, kärlek och omsorg. Vi hittar nya definitioner på dessa begrepp. 

För att bryta dessa typer av invanda mönster och känslor krävs inte bara tankekraft och intellekt utan det krävs handling för att skapa det nya normala så att det kan upplevas. Det krävs en medvetenhet omkring det faktum att utebliven utsatthet kan vara något som kan upplevas som tryggt. Genom att handla och medvetet visa, ibland under lång tid kan en sakta förändring från det gamla normala till det nya normala ske. På samma sätt som det gamla normala en gång uppstod som det nya normala. Medvetet arbete för att kunna acceptera det nya normala.

Det är först när vi ser förändringen som förändringen kan bli möjlig. Vi behöver lära oss hur det onormala kan bli normalt.  

Indoktrinering fungerar på detta sätt. Genom våld eller hårt arbete kan vi få människor att ändra sina grundvärderingar. Vi kan lära människor att döda även fast de från början ansåg att dödande är förkastligt. Vi kan lära människor tyranni eller bli utsatta av tyranni genom att tvinga människor in i en ny normalitet. Vi kan skapa nya normer i en familj genom konsekvent handlande. Bråk mellan föräldrar kan bli normgivande på samma sätt som otrohet, våld både fysiskt och psykiskt. Vi kan skapa det vi vill skapa och vi kan ändra på grundvärderingar så som vi vill och på det sättet skapa ett nytt normalt. 

Jag har inte levt i krig men jag lärde mig som liten att bråk var normalt på samma sätt som lögner och oro. Jag lärde mig att konflikten var normaltillståndet. Det kaos jag växte upp med blev min trygghet även fast jag hatade det. Min väg tillbaka var att hitta nya värderingar och nya normer genom att träna det nya normala där trygghet byggs av kärlek, inte hat. Först när jag såg att det var möjligt kom förändringen. Än idag kan jag se hur jag i vissa situationer framkallar det  gamla normala eftersom det nya normala fortfarande i stunder känns otryggt. 

Vad är normalt för dig? Är det något som byggs på kärlek och respekt eller har dessa ord fått en annan innebörd än det du var van vi från början? 

Idag är en dag jag gör mig själv medvetet om att bygga mitt normala på trygghet, kärlek, respekt och omsorg. Jag lär mig själv genom att göra och på så sätt förstå att det finns ett nytt normalt i mig själv som har en ny respektfull grund.