Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

onsdag 24 augusti 2016

Det känslomässiga övertaget

Vi är starka på olika sätt. Vissa är starka i sina muskler andra är starka i ordet. Några är starka att uppfinna andra att bygga. Det finns de som kan mat och bakar med en oerhörd styrka andra som tecknar och målar med en särskild styrka. Vi är alla starkare i något som vi kan hantera bättre och där vi har en förmåga som andra kanske saknar helt eller är svagare i. Det gäller med andra ord att förstå och inse vad vi är starkare i och det som vi för stunden kanske är mer svaga i och behöver lära mer i, om vi vill. 

I en relation visar sig detta på samma sätt som i arbetslivet eller med kompisar. Vi har våra personliga styrkor. Idag tänkte jag ta upp frågan om den känslomässiga styrkan som både män och kvinnor givetvis kan ha men jag kommer att använda mig av kvinna mer som ett begrepp än ett kön. Kvinnor genom att de kan vara starka i att uttrycka känslor både genom att visa det och använda sig av det. Kraftfulla känslor som kan visa ilska, sorg, kärlek och andra starka känslouttryck. Känslor som är direkta och oundvikliga samtidigt som de kan vara kraftfulla och avväpnande. Känslor som för en motsatt part ibland kan vara svåra att hantera. I omgångar försöker vi förklarar dessa starka känslor som hormonsvängningar och kanske obalans fast det egentligen handlar om att dessa kvinnor har en styrka i att använda sina känslor för att ge uttryck för saker de gillar eller ogillar och för att bland annat kunna styra. Känslor som ibland blir ett maktmedel och kan vara svåra att hantera av en motpart.  Mannen har liknande direkta känslostyrkor och beteenden fast dessa mer ger sig uttryck i att fysiskt tala om sin frustration, sin sorg, sin glädje, sin kärlek eller vad det nu kan handla om. Förmågan att uttrycka känslor är mer begränsad än för den som har mer kvinnliga drag. När känslouttrycken blir allt för fysiska blir de samtidigt fysiskt hotande på samma sätt som de kvinnliga känslouttrycken kan bli psykiskt hotande. Givetvis finns det personer som kan hantera både dessa huvudgrupper av känslouttryck både på ett positivt sätt men också negativt.

Båda varianterna på känslomässig styrka har sina bra sidor och sina mindre bra sidor och för de som mötet dessa styrkor kan det ibland vara svårt att hantera det som sker. Mannen eller kvinnan har känslomässigt övertag på ett sätt som motparten inte kan hantera. Ett övertag som ibland leder till beteenden hos motpartnern som inte kan hantera det som avvisande, undvikande, tystnad, undvikande, undergiven eller andra beteenden som inte leder relationen framåt. Båda parter har i dessa lägen ett jobb att göra för att det på längre sikt ska kunna fungera i en relation. Parterna är på ett eller annat sätt känslomässigt handikappade i att hantera att uttrycka sig eller att ta emot olika känslouttryck. 

Kort sagt, alla som uttrycker sina känslor starkt kan ha en partner som har svårt att hantera det som sker. Det kan skrämma och det kan leda till undvikande beteenden. Många medberoende kan fastna i dessa rävsaxar på samma sätt som mer utåtagerande beroende personligheter. Men givetvis, även många andra har dessa beteenden, som inte alls har en beroendeproblematik som är synlig eller som inte alls existerar. Bara det faktum att vara konflikträdd är ett uttryck för detta.

Jag kan för min egen del referera till hur jag haft svårt för att hantera känsloutbrott både manliga och kvinnliga sådana och hur detta skapat ett undvikande beteende hos mig samtidigt som jag själv använt mig av manliga känslouttryck genom att vara högljudd, verbal och ilsken. Bedrövliga beteenden som jag hela tiden behöver arbeta med.

Är du en människa som använder dig av starka känslouttryck eller en person som är starkt påverkad av starka känslouttryck?

Idag är en dag jag väljer att sansa mina starka känslouttryck och samtidigt väljer att stå upp för min person och vara ärlig.

tisdag 23 augusti 2016

Hämnden - andra ska lida som jag

I mitt eget kaos, när jag lider och där jag själv anser att någon annan är orsak till mitt eget lidande finns inga gränser. Jag vill hämnas. Min fantasi är beredd att utföra de mest hemska dåd och viljan att uppfylla de mest fruktansvärda önskningar. I fantasin kan jag till och med mörda, i min förtvivlan. 

Det är när gränsen mellan vår egen hemliga fantasi och verkligheten börjar luckras upp och bli otydlig som vi oftast missar målen och är beredd att både offra våra barn och oss själva. 

Hämnden och viljan att andra ska lida så som vi själva, blir förgörande. Många kriminalberättelse verkar i detta tema. Hämnden som skäl att döda. Hämnden för att andra ska förstå hur vi själva lider och har lidit. Hämnden som en bot för vårt eget lidande. 

När jag skriver detta är det svårt att förstå att människor är beredda att offra sig själv och sitt liv för att hämnas genom att ta oerhörda risker och genom att ägna hela eller delar av sitt liv åt att fokusera på sådant som tillhör det förgångna. Förlänga sitt eget lidande genom att bära på hämnden i sig själva. Det är först efteråt vi slutligen inser hur mycket vi istället skadar oss själva och kanske andra i vår närhet. Andra som kanske inte alls var vårt mål att skada från början. Ta skilsmässor och barn som kommer i kläm. Barn som inte blir sedda genom föräldrarnas mörka blickar.

Hämnden löser inget. Hämnden kommer inte ens att läka våra öppna sår. Varken hämnden som en del i ett öppet krig mellan länder eller mellan två människor. Hämnden skördar enbart offer och där vi som hämndlystna ofta blir ett av offren. Hämnden skapar nya sår istället för att läka gamla. Hämndens brist på gränser får oss att möta ny sorg och ny bitterhet. Hämnden är skadlig främst för oss själva. Visst kan hämnden tillfälligt, i våra fantasi öppna för en viss frigörande känsla men bara kort. När vi tillåter hämnden att ta över är vi i samma stund förlorade. Vi blir åter igen ett offer. Vi blir ett offer utan makt att ta oss därifrån så länge vi är beroende av att något annat ska ske. Ingen kommer att brinna i helvetet mer än just vi själva i denna kamp. På samma sätt som vi inte kan ändra på andra i det godas namn kan vi inte göra det i det ondas namn. Vi kan om möjligt, för en stund göra livet besvärligt för någon annan men i samma gatlopp är vi själva tvungna att springa. Vi blir aldrig åskådare utan vi blir en av två på samma arena och utgången är definitivt inte given. 

I min fantasi har mycket skett. Jag har ägnat allt för mycket tid att hämnas. Som tur är har jag tidigt bromsat mig både när det gäller handlingar jag själv önskat göra och handlingar för att straffa mig själv. Däremot kan jag idag se hur mina barn fått stå i vägen för mina ageranden och mina egna tillkortakommanden. Jag har agerat som ett offer för hämnden och tagit med mig mina barn i mitt fall nedåt. Idag har jag en lång väg kvar för att gottgöra dessa felsteg. Samtidigt är jag idag tacksam att jag ser det för det är också de första famlande stegen till en förändring. Resan har varit lång både för mig och mina barn. Det besvärliga är att jag tog med mig barnen på resan. Nu är de stora men i detta avseende är de fortfarande barn. Nu gäller det att blidka hämnden mot mig själv och bli närvarande här och nu.

Har du eller går du i tankar att vilja hämnas?

Idag är en dag jag skjuter varje vilja till att hämnas i sank.

söndag 21 augusti 2016

Vi vill alltid ha en förklaring

Vi jagar svaret på frågan varför. Vi vill ha en förklaring på det som sker. Vi vill verkligen veta varför. För vissa av oss gäckar denna fråga vårt liv för andra mindre. Vi vill söka svaret och få förklaringar som vi kan förstå. Logik följer vår jakt. Finns det en logik som jag kan fp oss att förstå kan vi lättare släppa det eller vi tror att det är så. Tankar om universum är något som vi har svårt att förstå. Vår hjärna förstår inte riktigt vad som finns bortom det vi ser och var universum tar slut och där det tar slut vad finns bakom detta. Tankarna är så svindlande att vi inte riktigt kan hantera det vi försöker förstå. På samma sätt är det när vi lever i dysfunktionella familjer eller utsätts för någon typ av övergrepp eller rent av att någon avlider eller blir dödad. Vi söker förklaringar och vill ha svar på frågan varför. Svaret tror vi ska befria oss från det som är oklart, det vi utsatts för eller det som hänt. 

Religion har länge varit en lösning på det vi söker svaren på. När vi inte förstår och vi själva inte kan hitta logiken behöver vi en förklaring som gör det logiskt för oss. En förklaring som kan sätta ord på det vi själva inte kan se en logik i. För i tiden var en mängd naturfenomen obegripliga och som man inte kunde förklara varför de inträffade. Att hitta religiösa förklaringar var ett sätt att skapa en förklaring som kändes logisk. Tor och hans hammare bara som ett exempel. Talet om Gud och djävulen är ytterligare ett sätt att sätta ord på något som varit svårt att förstå. Gud den goda och djävulen den onda. Vi fick förklaringar till människor eller naturens beteende. Vi fick också möjlighet att se dessa personligheter inom oss och också få möjlighet att få hjälp med lösningar för att bli befriade. Om du gör detta så möter du Gud och kommer till paradiset på ett eller annat sätt. Religionen har senare använts som maktmedel och vapen men det tar jag inte upp här. 

Blir vi utsatta för något kan vi ägna hur mycket tid som helst för att söka svar på frågan varför. Vi vill ha förklaring till varför vi blivit svikna, lämnade, utsatta för övergrepp. En pappa som inte varit närvarande eller en mamma som inte kunnat visa känslor. En bror som misshandlat eller en en nära vän som helt plötsligt slutat att höra av sig. Vi fokuserar så mycket på frågan att vi ibland inte kan fokusera på andra saker. Frågan kan ibland mer eller mindre ta över vårt liv. Det som blir intressant är, om det skulle vara så att vi fått ett svar på frågan varför, om detta löser vårt problem eller om det uppstår ny fråga. Troligen det senare.

Egentligen innebär frågan, varför tron på att det alltid finns en logik med allt som sker. Vi tror att det alltid finna skäl til varför saker händer. Antingen som ett straff, naturliga förklaringar eller något som har eller inte har med oss själva att göra. Många religioner, dock inte alla gör en stark koppling mellan handling och straff. Handling och möjligheten att nå ett paradis antingen i denna värld eller i kommande värld. Det skapas en logik som vi kan förstå och följa. En logik som gör livet begripligt. Frågan är om svaret på ett övergrepp skulle lösa problemet, jag tror inte det utan som jag sa tidigare skapas enbart nya frågor eftersom det inte finns en logik. Inte så sällan har också vi som offer en tendens att ta på oss skulden bara för att på ett eller annat sätt hitta en logik och en skyldig. Bara för att hitta en förklaring. 

Jag jagade länge mina föräldrar och menade att de var skulden till allt. De var orsaken till att jag var den jag var och att de inte kunde acceptera och älska mig. Jag jagade efter svaret på frågan varför på samma sätt som den kvinna jag en gång i tiden var tillsammans med svek mig vilket påverkade under lång tid mina kommande relationer. Spår av händelser som sedan i omgångar påverkar hur jag hanterat mitt liv men samtidigt givit mig förklaringar (sim i kvinna som svek mig där jag länge tänkte att jag inte dög) trots att jag i varje stund ändå ägt mina egna beslut och handlingar. Jag skapade ursäkter.

Söker du förklaringar och svar i ditt liv som du ännu inte fått svar på? Hur mycket upptar det ditt liv och vad skulle du kunna använda den tiden till istället. 

Idag är en dag jag inte behöver mer förklaringar utan jag förhåller mig till det som hänt. 

lördag 20 augusti 2016

Jag hittar mig en plats

När jag är själv uppstår sällan konflikter. Det är när jag i tanken eller i verkligheten interagerar med andra eventuella konflikter uppstår. I direkta möten eller tankarna om mötena med andra på ett eller annat sätt. Konflikten ligger i avvikandet och givetvis min egen smärta i förhållande till mig själv eller i förhållande till andra. Vems fel är det? Någon behöver känna min smärta. Hämnden. Förklaringar. Utsatthet. Offret, förövaren eller hjälparen alla söker svar och alla ger smärta. 

Utan jämförelse i förhållande till normer, relationer, egna värderingar och omvärlden skulle det vara ganska lugnt. Ingen eller inget att anpassa sig till och ta hänsyn till. Mina val är de som sker direkt i stunden och i en egen balans skapas ingen smärta. 

Ibland när jag behöver komma nära detta tillstånd, så nära jag kan söker jag mig till platser, situationer eller miljöer där jag kan vara precis så som det behagar mig själv och så nära mig själv det någonsin går. 

Jag läser böcker eller går ut och går. Jag vaknar tidigare ich skapar mitt utrymme. Jag åker till mitt sommarställe eller gör en resa. Jag gör saker medvetet för att vara själv eller skapar ett projekt som jag kan fokusera på. Jag skriver eller bara sätter mig på en sten för att lyssna och meditera med naturens ljud och ljus som grund där även tystnaden och mörkret är en del av det. För den som inte vet vad meditera är lovar jag dig att du redan gjort det omedvetet på ditt sätt en mängd gånger. Gå ut och gå. Sitta på en sten. Vara i skogen eller något annat som du gillar och där du kan skapa lugn i dina tankar. 

Platser kan vara var som helst. Ibland är toaletten min plats för en stund. 

Det finns något klokt att finna sin egen plats oavsett om hi lever själva eller i relation. En egen plats som skapar det utrymme som var och en behöver med sig själv. 

Det är när vi inte själva ger oss den egna platsen kaos kan uppstå och skapar konflikter i oss själva. Konflikter som kan få förödande konsekvenser. 

Jag har i perioder känt mig oerhört trängd och i konflikt med mig själv. Jag valde att fly istället för att skapa mig plats.  

Har du skapat den platsen behöver? Besöker du denna plats och tar hand om dig själv? 

Idag är en dag jag ger mig den plats jag behöver. 

fredag 19 augusti 2016

Enstaka intryck blir sanningar

Blir jag långvarigt sjuk ser andra mig som en person som är långvarigt sjuk och fokuserad på min sjukdom. Gör jag konstiga saker ser andra mig som en person som gör konstiga saker och kanske inte går att lita på. Uttalar jag mig konstig om saker, går illa klädd och är allmänt ovårdad ser människor mig som att jag inte tar hand om mig och inte är en av de andra. Börjar jag sluddra och vara i obalans identifierar andra mig som onykter och ber mig ta det lugnt. Ser jag för ung ut tar människor inte mig på allvar eller uppfattar mig som mindre vetande. Är jag tjock uppfattat människor mig som dum och undrar varför jah inte bantar. Är jag tyst uppfattar människor mig som viljelös, blyg och kanske oangagerad, kanske rent av skör. Kör jag en sportbil och går i kostym uppfattas jag kanske som rik och välbärgad. Är jag sambo med en för ung kvinna har hon tagit mig för pengarna. Blir jag tillsammans med en kvinna från ett asiatiskt eller afrikanskt land uppfattas jag som jag har svårt för att få tjejer och utnyttjar andras fattiga situation. Finns jag ständigt på Facebook uppfattas jag som jag inte verkar ha något annat för mig. Har jag en gång i tiden gjort saker fel blir jag dömd för alltid. Har jag pengar i överflöd och kommer från före detta Jugoslavien är allt svarta pengar. Bär jag slöja är jag underkastad. Är jag feminint lagd är jag bög. Har jag stora muskler äter jag anabola steroider. Åker jag motorcykel är jag farlig. 

Jag ni ser listan kan bli evig och vi bygger upp en uppfattning om vår omgivning och även om oss själva utifrån enskilda händelser som blir en identifiering av vad det är vi ser. Vi skapar snabba enkla schabloner så vi kan sätta människor i fack. Så fungerar vi och så vill hjärnan i oss ha det. Men märk väl hur fruktansvärt fel det blir. 

Jag har drabbats av detta vid många tillfällen och en del hänger för evigt kvar vid sina gamla uppfattningar. Det blir svårt att få en andra chans. Jag har på samma sätt själv dömt andra. 

Vi tror att vi kan bedöma verkligheten utifrån en enstaka händelse och att denna enstaka händelse är den objektiva sanningen. Så bygger vi upp vår värld  utifrån den enkla sanningen att vi i vår hjärnbark söker enkla svar för att kunna bedöma vad som är farligt och vad som är ofattligt. 

Generaliserar, dömer och bestämmer du hur saker och ting är även fast du inte alltid riktigt vet?

Idag är en dag jag väljer att inte generalisera och döma och ha snabba uppfattning om andra.   

torsdag 18 augusti 2016

Varje gång är det barnet vi möter

Varje gång jag känner mig trängd är det något i mig som tappat fotfästet. Varje gång jag höjer min röst är det för att det är något jag troligen känner igen. Varje gång jag ilsknar till är det för att jag åter mins något från förr. Varje gång jag gör tokiga saker är det för att jag tappar min själsliga balans. Varje gång jag tänker på min historia är det något jag inte vill glömma. Varje gång jag höjer min hand är det för att jag inte finner en annan väg därifrån. Varje gång jag gråter är det för att jag hittat en väg in till mig. 

Otroheten som bara hände. Kärleken som bara tog slut. Sonen eller dottern som slutade höra av sig. De gånger det blir för många glas. När en nära vän aldrig längre ringer. Kommentarer som kränker någon annan. Ord som aldrig skulle ha sagts. Barn som får lära sig föräldrar ilska. Det lilla barnets utsatthet. Pappan som åkte långt bort och aldrig mer kom tillbaka. Makan som gång, på gång, på gång tar tillbaka sin man som slagit henne. Den oprovocerade misshandeln. 

Alla är det händelser som har en orsak och där svaret finns inne i oss själva. Vi kan skylla på vår historia och visst kan det vara en av flera förklaringar men någonstans är det vi själva som nu skadar oss själva och andra. Det finns inga ursäkter allt faller tillbaka på oss själva. Vi har gjort val. Vi var där. Vi tänkte, kände och gjorde. Vi är en del av lösningen eftersom vi är en del av problemet.

Vi är det där lilla barnet som ständigt och åter, åter igen blir berövad, bedrövad och berörd. Vi tampas med vårt lilla barn livet ut och kanske är det så vi vill ha det. Vi vill inte tappa greppet om den barndom vi aldrig fick eller den barndom vi faktiskt hade. Vi vill inte tappa greppet om det som varit eller förhoppningen om det som aldrig verkar inträffa. 

I allt detta känner, tänker och gör vi saker som förminskar oss och definierar oss. Sådant som får oss att uppfattas som udda och besvärliga. I dessa stunder ska vi inte glömma bort att det är det lilla barnet vi ser, inte den stora burdusa stöddiga mannen eller den ilskna gnälliga kvinnan.

Barnet som behöver hitta tillbaka till att kunna förlåta och be om ursäkt för att en gång för alla kunna ta nästa steg.

Tack för att jag vågar känna och erkänna. Tack för att jag vågar möta mig själv.

Hur många gånger om dagen får du chans att möta barnet i dig själv?

Idag är en dag jag välkomnar mötet med hela mig själv.

onsdag 17 augusti 2016

Den största dagen är dagen av törst

Ingen kraft är så stor som den kraft när vi känner att vi verkligen vill något eller verkligen behöver någon typ av förändring. Det handlar definitivt inte om en tankens verk utan känslan av att jag måste sova nu, jag måste dricka nu, jag måste ha något att äta. Kraften är en kraft större än något annat. Ett behov finns och vi vill mätta det. Handla i en affär när vi inte är hungriga är oinspirerande och innebär säkert ofta att vi går ut ur livsmedelsbutiken med det allra nödvändigaste. När vi är riktigt hungriga handlar vi på oss mängder av mat. 

När vi känner ett starkt behov av något är vi beredda att göra vad som helst för att få det. Det finns inga gränser för vilka metoder vi är bereda att använda och vår energi är omättlig för att få det vi vill. Det kan handla om att stilla hunger, släcka törst, få sömn och mer basala behov tillfredsställda men det kan också handla om vi har en idé som vi vill förverkliga, ett projekt av något slag som vi verkligen tror på och vill, eller måste genomföra. Energin finns där och vi genomför det. Däremot om vi bara lite vagt känner en vilja att äga något eller kanske släcka en törst, ja då kommer vi förmodligen inte att lyckas med det fullt ut i alla lägen. Jag har alltid drömt om en veteranbil av något slag. Inte för gammal men en bil att köra med vid lämpliga tillfällen. Jag har aldrig slutfört detta projekt och kanske just för att min vilja att köpa denna bil inte är tillräckligt stark. Jag vet inte heller varför jag egentligen ska ha denna bil. Troligen kommer detta för alltid enbart att vara en känsla av att det skulle vara kul, men inget mer. 

Törstens kraft finns med över allt. På samma sätt finns den med när det gäller våra starka känslor, av olika slag. Mannen som dricker sig redlös varje dag. Den kriminella som aldrig slutar med sin kriminella bana. Den som är notoriskt otrogen. Den som hela tiden jagar efter dyra saker att äga. Den som mer tänker på andra än sig själv. Den som försakar sina barn. Den som hela tiden söker bekräftelse eller den som är väldigt svartsjuk. Den som arbetar eller tränar för mycket på samma sätt som den som äter för lite eller äter för mycket. Den som hela tiden är vansinnigt rädd eller den som struntar i allt. Alla är drabbade av samma typ av fenomen, törstens fenomen för något de saknar eller smärtan över något som de vill förgöra, saknaden och smärtan av något känslomässigt. Kraften finns där och den gör allt för att vilja mätta den törst som lagt sig som en våt filt över oss för att släcka ett behov eller en djup vilja. 

Jag har både drabbats av det positiva och det negativa i denna kraft . Det positiva  drar jag nytta av och jag söker verkligen denna kraft när jag ska genomföra något. När det gäller de negativa delarna i kraften behöver jag jobba hårt, med samma törstande kraft märk väl det, för att hitta mina djupa känslomässiga törst som driver mig bort från mig själv i jakten på att släcka den törst jag enbart känslomässigt skapat. I det senare behöver jag övertyga mig själv att jag inte saknar vänner, inte har brist på bekräftelse, inte saknar något och liknande känslor av förluster eller smärtor. 

Hur drabbas du av din känslomässiga törst och vad får det för konsekvenser för dig?

Idag är en dag jag är uppmärksam på mina törstar.

tisdag 16 augusti 2016

När hämnd känns som ett förstaalternativ

Jag märker ibland hur vissa situationer skapar en stark lust att vilja hämnas. Jag känner mig förorättad och jag vill hämnas. Det kan handla om att någon verkligen gör mig illa, sårar mig eller beter sig på annat sätt så att jag blir skadad eller bara känslan av att någon har ett sätt som känns kränkande. Inte bara det att någon har en annan åsikt eller liknande för det väcker inte denna typ av känslor. Men däremot just det att känslan ilska vill yttra sig i hämnd. 

Hämnden kan handla om att vilja skada den andra och då främst saker som den andra har. Jag måste erkänna att jag i bittra hämndsituationer djupt i tanken även önskat att någon bara skulle försvinna, bli svårt sjuk eller något i den stilen så att situationen som sådan skulle förändras och jag skulle bli befriad på något sätt. Tankar som de sista har jag väldigt snabbt slagit ifrån mig eftersom de är absurda och att jag inte ens till mina bistra fiender, om jag har sådana, skulle vilja önska mig just det. Bara tanken att något sådant sedan skulle hända, bara det skrämmer mig och vilka konsekvenser det känslomässigt skulle fortsätta drabba mig. 

Men hämnden finns och tankarna är inte alltid snälla. Jag märker hur min egen utsatthet och mitt eget fokus på någon annans beteende väcker starka känslor som både känns fel, förbjudna och dumma. Samtidigt dyker de upp lite då och då. Destruktivt men kanske visar det i stunden lite på min egen känsla av utsatthet som jag ibland har svårt att hantera. 

Men tanken är en sak och hur jag väljer att agera är en annan. I botten vet jag att komma i fred i min egen själ är vägen ur och att förlåta både genom handling och tanke förändrar min egen känsla. Just i situationen där hämnden lever starkt är den samtidigt inte vägen ut. Hämnden låser mig enbart kvar i en stark känsla som enbart drabbar mig själv medans kärlek sakta befriar mig från mina egna smärtsamma tankar och leder mig närmare lugnet i mig själv. Ingen kan förgöra mig själv så starkt som just jag själv. Detta gäller även när de jag tänker skadar mig och vad detta gör mina egna tankar och känslor. För den som utifrån skadar mig kanske det är ett ögonblicks verk men det som kvarstår i mig kan bli både långvarigt och smärtsamt om jag inte väljer ett sätt att befria mig själv från mina egna tankar om det som hänt. 

Nyligen avslutade jag en bok av Henning Mankell där det visade sig att huvudpersonens sedan lång tid tillbaka närmaste bekanta var förövaren. Ändå valde han själv att inte hämnas efter mannens troliga död genom skvaller utan talade gott om honom och hjälpte till att skona mannens historia. 

Vänlighet och att förlåta leder oss själva mot en inre frid.

Kan du känna att du blir hämndlysten och att dina tankar omkring att hämnas tar över? 

Idag är en dag jag fokuserar på min egen inre frid.




måndag 15 augusti 2016

Livet är meningen- tro inget annat

Jag kan inte påstå att jag funderar över vad som är meningen med livet, nuförtiden. Jag har insett att det inte är någon mening med det för detta skulle i så fall  innebär att jag samtidigt  tar steget från nu till något i framtiden vilket inte alls är det jag vill. Detta skulle innebära planer, utvärderingar, uppföljning och andra saker som handlar om att jag leva på ett sätt som innebär meningen med livet. 

Livet är det som pågår just nu med både sina uppsidor och nedsidor. Livet är och det handlar för mig om att förhålla mig till det som sker. Visst jag kan påverka mitt liv nu om jag handlar på ett sätt som är bra för mig men fortfarande handlar livet om här och nu. Människor agerar på olika sätt, jag påverkas av sjukdomar, miljö, olyckor, förtryck, lycka, svält, regn, vind, kyla, värme, kärlek, hat och till exempel överflöd. En mängd krafter som sammantaget sker utanför mig som jag behöver förhålla mig till. 

Nej detta innebär inte att jag enbart defensivt avvaktar för att se hur jag ska agera utan jag kan givetvis också vara offensiv genom att skapa det liv jag vill leva. Ha de människor omkring mig som skapar trygghet och kärlek, arbeta på ett arbete som ger mig glädje näring och respekt. Vara i miljöer som är hälsosamma för mig och som ger mig ett bra liv. Tanka bra tankar och skapa bra känslor. Ett offensivt arbete men på ett defensivt sätt. Desto mer krafter jag använder för att tvinga mig själv i en särskild riktning kommer att leda mig från mitt grundmål och meningen med livet eftersom jag då strävar bort ifrån nuet. Visst jag kan göra korta vinster men i det längre livsperspektivet blir jag en förlorare eftersom jag tveklöst kommer att tappa min egen närvaro här och nu.

Livet är det som pågår just nu oavsett om du upplever det som bra eller dåligt. Livet bara är och så kommer det alltid att vara. Livet är och du har varken ett bättre eller sämre liv än någon annan. Det som gör skillnad på dig och mig och alla andra är att vi hanterar och förhåller oss till det liv som pågår på olika sätt och får därmed lite olika resultat.

Om jag kan inse att jag har det liv jag har just nu ökar chansen till att acceptera det som sker för tillfället och när jag accepterar, först då finns det en chans att livet kanske kan ta en annan vändning genom att förstärkas eller ändras. Våra egna tankebanor och vårt eget agerande hur litet det än är kan som vingslaget från den lilla fjärilen skapa i det långa perspektivet en orkan eller en härlig mild sommarbris.

Funderar du på meningen med livet?

Idag är en dag jag låter livet bli vad det blir och jag ska göra allt för att hitta ett bra sätt för mig att förhålla mig till det som sker.

lördag 13 augusti 2016

Människor som saknar respekt

Jag märker ibland hur svårt jag har för att värja mig mot människor som helt saknar respekt av en eller annan anledning. När vuxna människor har tydliga tendenser att mobba och bete sig och utnyttja och tar på sig någon slags maktfördel eller använda sig av härskarteknik. 

Jag har själv gjort en mängd fel, använt härskarteknik, troligen också mobbat och utnyttjat fördelar jag haft på bekostnad av andra. Jag har även behandlat de människor jag just nu mötet på ett sätt som påminner om det jag för tillfället ser. Jag har känt en skuld för detta men känner det inte längre. Ändå tillåtet jag de jag tänker på att bete sig bara för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera mitt eget beteende för att markera att gränsen är nådd. Hit men inte längre. Samtidigt är jag medveten om att det är ett sätt att vilja styra och ändra någon annan samtidigt som jag inser att min uppgift egentligen är att förhålla mig till det som sker och göra mina val samt vara närvarande här och nu. Så fort jag pekar på någon annans sätt att vara är jag samtidigt i en fel riktning, åt det håll där jag strävar att ändra på någon annan, vilket jag inte kan. Samtidigt är det oerhört viktigt att jag respekterar mig själv och andra. 

Det blir en konflikt i mig som ibland tenderar att få mig att vilja ge igen, hämnas eller markera. En konflikt som samtidigt stör mig själv. 

Jag kan se vad som kan vara orsaken till och framkallat denna spända situation som jag just nu upplever aldrig får ett slut. En hopplös kamp utan slut där någon ska vinna och någon annan ska förlora. 

Jag vet att lösningen ligger i att gottgöra det jag kan, förlåta det som behöver förlåtas, vara närvarade och sann och förhålla mig till det som sker. Jag vet att egen självrespekt får mig att hitta vägen ur detta ändå kan jag känna att det i oss blir svårt att värja sig för det som inte självklart går att undvika. 

Finns det situationer du känner du har svårt att värja dig ifrån och som låser fast dig i en särskild position? 

Idag är en dag jag ser och känner det jag gör men väljer att förhålla mig till det jag möter på ett sätt så att jag fortfarande respekterar mig själv.  

När min ursprungliga plan inte håller

Jag bygger och håller på. Detta med projekt och fixa saker, vara praktisk ich skapa har nog varit en del av mig sedan mycket tidigt. Kanske var det så att just därför min pappa var dess motsat så behövdes någon i familjen som kunde. 

I mina projekt och i mitt skapande har set också inneburit att jag gjort mängder av fel och misstag eller varit tvungen att avvika från min grundplan. Nya upptäckter eller saker jag inte räknat med eller tänkt på har dykt upp under tiden. Planen har varit nödvändig att ändras och nya lösningar har varit avgörande. Ibland grova misstag eller saker jag tänkt fel ibland bara rent slarv. 

I dessa lägen kan det vara väldigt lätt att ge upp och tappa kraft eller bli förbannad för att saker och ting jäklas mer än vad som jag önskat. 

Hos mig så uppträder de flesta fenomenen och jag får hitta vägar att ta mig ur för att hitta de lösningar jag behöver och som jag kan använda mig av. Lösningar som oftast inte bara löser sig av sig själv särskilt inte om jag lägger ner en massa negativa känslor omkring det som skett. 

Ett sätt som du fungerar bra för mig är att få avstånd till det som hänt. Lägg ner det jag håller på med och bara ta en paus. Ta en kopp te och göra något annat. När jag börjar tänka på andra saker brukar blockeringen på det problem jag haft släppa och nya lösningar tar platsen jag definitivt inte kunnat tänka när jag satt direkt i situationen. Jag hittar en ny vinkel, en mer radikal lösning eller ser helt plötsligt det som hela tiden varit uppenbart men som jag i min blockerade situation missat. 

Allt blir inte som vi tänkt oss i livet. Vid dessa tillfällen behövs en annan plan. Andra agerar inte som vi vill, saker händer, min agenda överensstämmer inte med min partners agenda eller så blir jag sjuk eller förlorar en möjlighet till att försörja mig. Allt kan i princip hända så vi behöver redan från början förbereda oss på att det kommer att kunna behövas en ny plan. Däremot är det ett val om vi vill förbereda den nya planen redan innan eller om vi väljer att fundera ut detta första när den första planen fallerat.

Planer är till för att kunna ändras och utgå inte från att allt går att förutse. Ta en paus och gör en ny plan utifrån de nya förutsättningarna. Livet pågår under tiden. 

Känner du ofta att du behöver ändra den plan du från början lagt? 

Idag är en dag jag väljer att inse att jag inte har kontroll på allt.

fredag 12 augusti 2016

Det är skönt att veta vem jag är

Det är skönt att säga att jag är sådan. Det är skönt att säga att jag ibland är arg. Det är skönt att säga att jag gillar att krångla. Det är skönt att säga att jag gillar projekt. Det är skönt att säga att jag ibland blir irriterad. Det är skönt att säga att jag gillar eller ogillar. Det är skönt att definiera mig själv med ord för att tala om för mig att jag just nu är på ett eller annat sätt. Det finns en befrielse i att vara speciell och erkänna det för sig själv, även när det handlar om saker jag inte är helt komfortabel med.

Jag hade ett samtal med en arbetskollega för några dagar sedan. Det handlade denna gång om en jacka jag köpt och mitt typiska beteende när det gällde denna typ av köp. Frågan denna gång handlade om att göra bra affärer och vilka val vi gör när vi shoppar. I ett visst läge sa jag att jag gillar att gör som jag gör och jag märkte direkt hur skönt det var att säga det. Det var skönt att inte vara som andra och det var skönt att säga att jag inte var rationell utan krånglade till det och att det faktiskt var ok att erkänna det och att jag trivdes med det. Mitt erkännande var mer som ett eget accepterande och ett erkännande för mig själv.

Jag minns, för många år sedan hur jag i samband med en utbildning till terapeut skulle berätta för gruppen, vilket bestod av nästan samtliga kvinnor, saker som jag försökt dölja i alla år för just kvinnor. Jag skulle helt plötsligt berätta sidor av mig som jag hela mitt liv försökt dölja. Jag minns, just i samband med att jag berättade detta hur nervös jag var och hur svårt det var att vara sann men samtidigt hur befriande det blev att våga vara sann och säga som det var. Jag minns hur det väcktes en massa känslor i gruppen men hur jag samtidigt också kunde tänka att deras reaktioner mer handlade om deras historiska upplevelser än om mig som person. Jag tror att just detta tillfälle var en av flera tillfällen där jag fick ett genombrott i min egen utveckling.

Det är spännande hur rädslan för sanningen kan bli så befriande när jag vågar bryta igenom min egen rädsla och faktiskt göra det jag är rädd för. Att erkänna blir också att våga definiera mig själv genom mina egna ord. Om jag definierar mig själv med tystnad och lögner vem är jag då?

Går du och döljer för andra och kanske för dig själv vem du egentligen är?

Idag är en dag jag är så sann jag klarar av att vara och gör mig själv uppmärksam på hur skönt det är att få vara sann och höra ur jag definierar mig själv.

torsdag 11 augusti 2016

En stor munsbit i min egen historia

Igår var en sådan dag jag var trött, första dagen på jobbet och kom i säng dagen innan senare än vanligt. Det var även slut på semestern och summan av allt detta gjorde mig just i går mindre stark. Ingen ursäkt men jag kan konstatera hur faktorer som dessa ibland dränerar mitt motstånd. Vad jag alla dessa gånger kär mig är att jag än mer noga ska vara försiktig med vad jag gör och hur jag gör. Krig som uppstår förlorar jag i sådana här situationer alltid på ett eller annat sätt genom att jag blir mitt sämre jag. 

Återigen tog jag en rejäl munsbit i min egen historia och lät gamla rutiner jag tidigare lärt mig ta över från de nya som jag arbetar med sedan många år tillbaka. Jag lät mig tappa allt jag lärt mig och klev istället in i gamla roller och mönster. Jag blir besviken samtidigt som det sker och jag ser det så tydligt när det sker ändå håller jag mig fast vi de gamla rutinerna och beteendena. Det är som jag krampaktigt inte vill släppa det jag växte upp med i tron att det är det rätta samtidigt som jag intellektuellt direkt förstår att jag redan fallit tillbaka till ett beteende som jag trodde jag var ifrån. Jag ser skepnaden av min far som gjorde precis som jag nu gjort och jag ser hur jag skapar precis de drama som jag då verkligen hatade. Beteendemönster håller sig kvar och vill inte släppa taget i tron att detta är det som fungerar och där jag i kaoset vet hur utfallet ska bli. Irritationen, hopplösheten, pressen och rädslan kommer tillbaka för hot som egentligen helt saknas. Det är som jag ser spöken och agerar på dessa spöken även fast verkligheten är ett snällt lamm. Åter igen fastnar jag i samma fälla och märker hur jag behöver använda mig av ursäkter och gottgörelser för att ta mig ur min egen skapade situation. Jag definierar mig åter igen i min historia och skapar en bild av mig som jag inte vill visa. Kanske är jag detta monster och kanske komemr jag aldrig att kunna släppa taget om gamla inlärda beteenden. Kanske är jag fallen i min egen historia och alla försök att slita mig loss är meningslösa. Kanske är jag för evigt en fortsättningen av en fortsättning av en fortsättning i den förbannelse jag fått ärva.

Självklart är det inte en förbannelse men det är så tydligt hur jag återigen får lära mig hur bergfast min historia försöker hålla mig kvar i något som inte längre är. Det är som jag ibland är fången i ett fängelse där nyckel till celldörren för länge sedan kastats ner i havet.

Vägen till ett liv jag vill leva är vägen från det liv jag levt i de delar det innebär beteenden som skapar övergrepp på mig själv eller andra. Det finns alltid smolk i dessa bägare.

Kan du ibland känna hur du beter dig på ett sätt du inte vill bete dig men ändå gör du det?

Idag är en dag jag accepterar att jag fortfarande har min kamp kvar för att finna det liv jag vill leva och att inget är klart förrän sista hjärtslaget är slaget.

 


onsdag 10 augusti 2016

Kaos är granne med Gud

Första dagen efter semestern. Sakta börjar jag återgå till tidigare rutiner. Oavsett om jag vill det eller ej finner jag mina gamla rutiner. Det ligger i ryggmärgen och behöver enbart bli påmind i platser, rörelser, ord eller på annat sätt för att komma ihåg vilken rutin som gäller. Att ta mig till mig till jobbet är en sådan rutin. Automatiskt gör jag som jag gjorde innan semestern och långt innan dess. Självklart kan jag välja att göra på annat sätt men oftast stämmer jag in i de flöden jag tidigare gjort. Det krävs inget tänk utan det är bara att göra. Samma väg till tunnelbanan, samma forcering i trappan upp, samma plats för att stiga in i samma vagn, genom samma dörrar. Samma, samma, samma som leder till samma. Vill jag ha det så är det bara att fortsätta ramla in i gamla rutiner. Vill jag ändra på detta är det enbart att ändra men hjärnan gilla rutiner, rutiner är trygghet. Förändring däremot kräver att jag måste anstränga mig och kanske ibland kliva in i otrygga zoner där rutiner saknas och där jag inte heller riktigt vet vad utfallet kommer att bli. Tar jag en annan väg till jobbet är jag inte direkt säker på hur lång tid det kommer att ta.

Just rutiner gör att livets goda saker återupprepas men också de mindre goda. Det finns en trygghet i det som är och det som vi är vana vid oavsett om det är bra för oss eller inte bra. Kaos bor granne med gud och det är verkligen en sanning i detta. Kaoset är en trygghet att luta sig mot om det är kaoset vi känner till och är van vid. Vi vet hur vi kommer att känna, vi vet hur vi ska göra och vi vet vad som kommer att hända. Vi gillar kaoset om vi är vana vid det för kaoset är en rutin som i sig skapar trygghet även fast kaoset för den utomstående kan uppfattats som rena idiotin. 

Att gå utanför boxen handlar just om att våga förändra och göra det som inte är rutin. Våga göra det som är ovant för att göra och där vi inte riktigt vet utgången. Våga tillåta att vi inte vet. Det är just därför förändring är så svårt. Vi vet inte utgången och då är det förenat med stor risk om vi skulle göra det på ett nytt sätt. Risken att vi misslyckas, risken att något händer vi inte kan hantera, risken att saker blir fel. Även fast det som pågår och är rutin verkar fel behöver det inte betyda att hjärnan uppfattar det som fel eftersom resultatet är känt och hjärnan kan hantera det. 

Jag kan se mängder av mina egna beteenden som jag direkt skapat som rutiner och hur enkelt det är att skapa en trygghet i detta. Rutiner som är banala eller en fullständig katastrof men som hjärnan verkligen gillar. En del rutiner har jag lyckats att förändra genom att skapa nya rutiner som hjärnan kan ta till sig och känna sig trygg i. Mitt reflekterande och mitt bloggande är en del av detta.

Kan du känna att du fastnar i rutiner som låser fast dig men som du samtidigt har svårt för att bryta?

Idag är en dag jag vågar bryta mina gamla rutiner.


tisdag 9 augusti 2016

Det finns en frihet i att resa

Det är spännande att resa men skönt att komma hem. Jag har rest alldeles för lite i mitt liv, jag har märkt att det varit så de senaste åren. Egentligen är det mer en känsla, jag har gjort andra saker som jag har prioriterat mer det bara är så samtidigt som jag nu kan känna att jag prioriterat tokigt. Samtidigt vet jag att jag uppskattar att vara hemma och jag uppskattar Sverige. Bara att resa i Sverige är spännande nog med allt vad som fortfarande finns att upptäcka. Människor att möta, platser att se och uppleva och att äta mat på restaurang i olika miljöer. 

När det kommer till detta att resa utomlands finns det så många kulturer, miljöer och människor som har så mycket att berätta och så mycket att erbjuda som jag verkligen frammöver vill uppleva. Jag är verkligen inte ute efter att jaga det storslagna och turistfällorna utan mer önskan att möts lokal befolkning och lokala miljöer. Äta lokal mat och sitta på de lokala fiken. Möte är så intressanta och så viktiga både för att förstå andra men också för att lära mig mer om mig själv. 

Jag gillar möten med okända för det skapar så många nya förutsättningar. Det är inte alltid enkelt men det finna oftast en vilja att både vara till hjälp men också för andra att lära känna mig och höra berättelser när det gäller var jag kommer ifrån. Lite förutsättningslösa möten. 

Det jag kanske främst gillar är att möten med okända saknar historia. Mötena sker här och nu. Givetvis kan de vara klädda med fördomar om vad vi var och en representerar men det saknas helt fördomar om vår särskilda person. Det finns så mycket att lära av varandra på många plan. Båda av människor som kommer till vårt land och för oss när vi besöker andras länder. Jo jag ät medveten om att förutsättningarna i dessa möten kan se så olika ut och att det är ett priviligie att komma från ett rikare västerland. Jag accepterar att det finns dessa skillnader och jag har svårt att göra något åt det. 

Främst varför jag uppskattat möten med okända tror jag är det förutsättningslösa. Hemma är oftast positionerna i de vanda mötena så låsta. Låsta av vår egen historia och låsta av regler, rutiner och dolda förväntningar. Det saknas en nyfikenhet i vardagen, en brist på nyfikenhet som jag säkert också själv bidrar till. 

Utomlands känner ingen mig därför är kanske också allt möjligt. Samtidigt måste jag säga att när jag en vanlig dag går hemma i Stockholm är det så att jag knappt möter någon ändå har jag en föreställning om att jag behöver vara mer uppmärksam på hur jag är. Vilket nonsen egentligen. Om detta begränsar mig hemma är det dax att sluta med detta direkt. 

Kan du känna att du låter dig begränsas av andra?

Idag är en dag jag är den jag är öppen för allt nytt.

måndag 8 augusti 2016

Alla är vi egentligen lika för vi är alla olika

När vi är ute och reser är det så uppenbart vad olika allt är. Maten är olika och priserna är olika. Språket är olika och klimatet är olika. Vanorna är olika och kulturen är olika. Det mesta är olika förutom det som är lika. Vi förvånas inte över allt som är olika utan vi ser det mer som något välkommet ibland underligt men ofta exotiskt. Vi förväntar oss inte att  saker ska följa vår rutin utan någon annan. 

När vi är hemma så är det som om det finns en förväntan att mycket ska vara lika och att detta lika också ska stämma överens med hur vi själva ser det. Vi vill gärna jämföra så att det egna gärna blir lika som hur andra har det för att känna att vi inte avviker och inte heller att andra avviker. Rutiner och vaner som vi lärt oss ska också följas av andra och sker inte det så är det en avvikelse som vi ibland har svårt att hantera. 

Det är däremot ingen skillnad om det är grannen hemma eller någon vi möter på stan utomlands, alla är vi olika med olika historia och olika allt. Det som kanske enbart är lika är att vi är människor, allt annat kan vara olika. 

Så om jag tänker att jag är olika och det är normalt att vara olika minskar min strävan att bli lika vilket innebär att jag kan känna mig trygg i att vara olika för då är det lika som alla andra. 

Att avvika är inget dåligt även fast vi tidigt fostrats att tro så. Att vara olika är att våga stå upp för den vi just är för stunden. Ledsen, glad, förundrad, okunning, rädd, vaksam, påhittig, pratsam, tyst, förundrad, nyfiken, skvallrig, eftertänksam, blyg eller framfusig. Vad det än är så är det ok för vi är den vi är i stunden även fast saker kan förändras. 

Jag har nog alltid varit olik och haft besvär av att bra olika samtidigt som jag önskar att gå min egen väg. Det har varit en ständig konflikt som sakta sakta hamnat på plats där olika känns helt ok ich om jag avviker kan jag öva med det genom att erkänna och acceptera att det är så utan att behöva dölja det. Olika på ett sunt sätt där jagfortfarande respekterar mig själv. 

Känner du dig olika ibland? Är det något du accepterar eller leverera du kvar i att vilja anpassa dig? 

Idag är en dag känner kärlek till det som är olika utan att döma. 

söndag 7 augusti 2016

Jag vågar lyssna på andra

Jag har gått i söndagsskolan (barnaktiviteter genom kyrkan för de som inte vet) som liten och jag besöker gärna kyrkor. Jag känner mig inte religös och har länge varit mer av en ateist. Jag har inte trott på de bilder som religionen önskat förmedla. Det har verkligen varit för abstrakt. Historiskt och även nu innebär ofta det som sker i religionens namn någon typ av övergrepp. Religionen blir ett vapen och det är ofta, kanske alltid de utsatta som fortsätter utsättas. Jag har svårt med all typ av övergrepp.

Sedan jag börjat att göra mitt eget inre arbete har jag också börjat granska budskapet som religioner velat förmedla. Jag har börjat se ett annat innehåll och valt mitt eget sätt att tolka det. Inget unikt men det har fått mig att mer se läran i det. Filosofin och sättet att tänka och agera har upplyst mig och fått mig att förstå. Detta har utvecklat mig och jag har lärt mig att kunskapen om vårt sätt att tänka och agera är gammal. Detta har också gjort att jag kan se religionens mer djupa mening även fast jag fortfarande ogillar de medel som använts och som i vissa stycket fortfarande används på ett hemskt sätt. 

När jag tala med andra om detta så märker jag ofta, på samma sätt som det varit för mig, att det alltid blir besvärande diskussioner när religion nämns medan man gärna talar om filosofins djupa mening. Jag respekterar det och ser ingen konflikt utan jag mer kan se hur jag själv varit. Det viktiga är inte vad andra förstår utan vad jag lär mig att förstå. 

Jag hitta nya sätt att definiera livets mening och jag hittar nya sätt att både agera och lära mig av vad andra före mig gjort. Jag får en ökad förståelse för de som är aktiva i någon slags religion.

När jag själv får kunskap ökar också mitt eget medvetande om andra. Jag är tacksam att jag vågar lyfta min blick för att lära mig mer om andra. Det är på det sätter jag själv också växer.

Kan du känna att du ibland inte förstår andras ageranden. 

Idag är en dag jag vill lära mig genom att lyssna på andra. 

lördag 6 augusti 2016

Jag fyller år därför påminner jag mig själv

Åter igen har jag ökat mina år med ett. Fantastiskt att livet bjudit mig ett år till. Enligt statistiken är jag äldre än jag har kvar att leva. Samtidigt är inget självklart med livet, jag kan dö när som helst även fast jag kanske i stunden inte tänker att det är så. Jag behöver ändå ta hand om varje dag som om det var så. Varje dag är unik eftersom den givits mig och varje dag är min att göra det jag vill för att jag vill det. Varje dag har en början och ett slut sedan är det inte mer än minnen. Men just när dagen pågår är det mina beslut och mina handlingar som skapar den. Så har det varit sedan jag föddes och det var mina föräldrar som skapade denna möjlighet för mig. Utan mina föräldrar hade aldrig jag blivit jag så de ska ha all kredit för att de skapade mig. 

Idag vilket är min födelsedag så blir jag varje år påmind om att det inte alls är självklart att nästa år kommer att vara mig givet utan jag behöver ta vara på det jag har och den jag är. Jag behöver ta hand om mig själv och jag behöver ge mig själv all den kärlek jag behöver. Jag är värd att älskas och jag är värd att finnas. Jag är unik men inte mer unik än någon annan. Jag är jag och det ger mig stolthet. Jag gör så gott jag kan och det är helt ok.

Idag är en dag att komma ihåg att det är så. Idag är dagen jag behöver tänka och känna särskilt på just mig och min uppgift i livet. Jag finns till för mig och har en uppgift. Jag kan i stunden känna att jag älskar den här killen, jag.

Samtidigt som jag skriver detta märker jag hur svårt det är att sätta ord på min egen närvaro. Jag behöver träna mer på det. 

Kan du ibland känna att du glömmer bort dig själv och ditt eget värde? 

Idag är en dag att påminna mig om att livet inte är beständigt och att jag själv är värd att älskas. 

fredag 5 augusti 2016

Egna känslor ska inte övervärderas

Ibland övervärderar vi känslor vi får. Känslor som väcker tankar omkring något. Tankar på att något inte är bra eller tankar på att något inte kommer att bli bra. På samma sätt är det med de mer positiva känslorna att vi värderar dessa ibland mer än vad de kanske är. 

De negativa känslorna styr oss gärna att tro att saker är värre än vad det är. Vi få katastroftankar. "- Jag kommer inte att lyckas" eller "- Detta kommer att gå åt helsike". Jag har på förtid bestämda tankar om utgången som troligen också kommer att leda till det jag tror kommer att hända eftersom jag tankar mig själv med detta. Ibland kan vi bygga upp hela vårt liv på detta och för den utomstående kan vi uppfattas som att det mesta är kaos och att det mesta verkar drabba denna person. Att leva med en människa som har denna grundinställning kan vara komplext. Man brukar tala om att dessa människor har ett katastroftänk. 

Å andra sidan kan en del av oss också tänka precis tvärt om, allt är alltid så himla positivt och vi ser egentligen inga fel och blir lika förvånade varje gång det händer något negativt som inte stämmer överens med vår världsbild. Ibland brukar  man kalla dessa personer blåögda eller verklighetsfrånvända. Den senare gruppen, som är mer positivt inställd kan ofta också ha ett bättre liv förutsatt att sätter att vara inte är styrt av rädslan för att något ska bli bli dåligt. 

Hur vi agerar, känner och tänker har vi lärt oss sedan vi var mycket små kanske redan innan födelsen. Vi har lärt oss att agerar på känslor på olika sätt. Känslorna har blivit en stor del av vårt sätt att uppfatta omvärlden där tankarna enbart bekräftar våra känslor utan ett direkt eget självständigt tänkande.

Vi känner saker direkt vi stiger in i ett rum. Vi får en känsla av att vi kan läsa andras tankar och känslor. Vi läser små små signaler i människors uttryckssätt som vi sedan tolkar på ett sätt som vi lärt oss som mycket små. Signaler som kan vara rätt men också fel. Oftast har vi som barn troligen varit utsatta för starka känslor som fått konsekvenser på ett sätt som gjort att vi varit tvungna att själva göra tolkningar för att hantera situationen. Strategier som kan ha varit bra när vi varit små men som i vuxna ålder ibland leder oss fel eftersom farorna troligen sedan länge försvunnit. Barn till dysfunktionella personligheter kan ibland bygga upp denna typ av egen känslostyrd personlighet. 

Om det är så att vårt sätt att tolka omvärlden blir ett stort bekymmer för oss som vi också vill förändra handlar lösningen om att börja tänka mer och lära sig sina egna beteenden. Lära sig att hantera ens egna känslor genom att värdera vad det är man känner och sätta det i sitt sammanhang. Är det självklart att det kommer att gå fel? Kan jag tänka på ett annat sätt och på så sätt ändra min känsla. Är det mina gamla känslor som styr mig som inte alls har med den nya händelsen att göra? Är jag en tankeläsaren? Vad skulle det innebära för mig om jag tänkte tvärt om? 

Jag har ibland känslor som handlar om att jag försöker tolka min omgivning. Till viss del har jag användning för det som terapeut men definitivt inte alltid. Oftast är mina känslor som starkast för min egen del om jag själv känner egen osäkerhet i en situation, t.ex själv är rädd att avslöjas för något eller har tappat kontrollen på något sätt. Mitt recept är att reflektera över mina egna känslor och vara sann. När jag skapar balans i min egen kropp sker sällan extrem egen oro.

Kan du ibland känna att du är extremt känslig och agerar utifrån det på ett sätt som skapar bekymmer för dig? 

Idag är en dag jag tillåter mig att känna men väljer att balansera det med de rationella tankar jag har. 


onsdag 3 augusti 2016

Alla män har ett ansvar .... och alla kvinnor

Du har ett ansvar och jag har ett ansvar. Vi har alla ett ansvar att ta hand om oss själva och se till att vi själva mår själsligt och fysiskt bra. Vi har ett ansvar att se till att vi är i balans. 

När vi är i balans föds inga krig eller övergrepp på andra eller oss själva. När vi är i balans kan vi skilja på mitt och ditt. När vi är i balans vet vi var gränserna går när saker och ting är ok och när de inte är det. När vi är i balans utnyttjar vi inte andra eller förnedring oavsett om vi är kvinnor eller män. När vi är i balans utsätter vi inte oss själva för sådant som innebär att vi inte respekterar oss själva. När vi är i balans vet vi att ja är ett ja och nej är ett nej. När vi är i balans vet vi vilken del vi själva har ansvar för och vilken del den andra har ansvar för. När vi är i balans skyller vi inte ifrån oss eller är osanna. När vi är i balans projicerar vi inte  våra egna problem på andra. När vi är i balans vet vi vad som hör till vår historia och det som vi har framför oss. När vi är i balans är vår egen smärta inte någon annans och förövare vi tidigare mött ska vi inte hämnas via någon annan. När vi är i balans är vi varken offer eller förövare. När vi är i balans skapar vi inte drama. När vi är i balans kränker vi inte andra eller utnyttjar andra på grund av vårt kön eller vår styrka. 

När vi är i balans lever vi på ett sätt som är bra både för oss själva och andra.

Jag levde inte från början i balans och har gjort saker jag så här efteråt förstår varit både dumma, kränkande och bidrog till att förminska både mig själv och andra. 

Vilket ansvar tar du för din egen balans och vad har hänt när du inte varit i balans?

Idag är en dag jag balanserar för att nå en bra jämnvikt i mig själv.

tisdag 2 augusti 2016

Känslan av att inte vara en del av något annat

Jag är en del av olika sammanhang. Egentligen en hel mängd av sammanhang ändå låter jag mig själv påminnas och störas av de sammanhang  jag inte känner att jag längre är en del av. Sådant som delvis tillhör min historia men som jag ändå tillåter mig själv att känna lite avundsjuk inför. Saker som jag inte helt enkelt kan göra mig fri från, om jag inte fattar stora beslut som kan göra att jag väljer att avstå från annat som jag håller högt och som är viktigt för mig. 

Avundsjukan är som att inte ha segrat i ett lopp utan kommit på sista plats. Som om någon vunnit och jag förlorat och vinnaren har därmed tagit hem hela vinsten. Alla andra passerar bakdörren.

Varje gång jag fastnar i denna typ av funderingar så tillåter jag mig själv att plocka fram bitar av det förgångna i form av förluster, skuld, skam och sådant som varit. Jag pressar in det i mina känslor och i mina tankar. Jag tycker synd om mig och känner mig utanför. Jag får tendenser att peka på andra ich skylla ifrån mig även fast jag självklart var en del i varför det blev som det blev.

Just att hitta mina sammanhang är något som jag har med mig från barndomen. Jag tror jag saknar sammanhang och jagar förtvivlat efter att få mina egna sammanhang. Jag ser inte det jag redan har utan jag ska hela tiden hitta nya och förluster blir ett problem för mig. Avsked från prylar och avsked från personer som känns viktiga kräver utrymme i mig. 

Vägen ur denna typ av funderingar ich känslor är att hela tiden påminna sig om i vilken tid jag lever i. Jag lever här och nu och det som varit har varit och finner ingen väg tillbaka. Inventera det jag har och sluta fokusera på det jag förlorat eller det jag ännu inte har. 

Jag har nya sammanhang, kanske fler än vad många andra har. Det är oviktigt men bara för att påminna mig att vara nöjd i det som har och att jag definitivt inte behöver släcka mer törst. Det som kommer till mig kommer tull mig sinom tid. 

Kan du ibland känna att du fastnar i en tanke eller en känsla som gärna vill återkomma och det är händelser som gärna låter dig  påminna dig om detta.  

Idag är en dag jag tänker och känner det som kommer till mig men låter det passera. Jag påminner mig att jag i varje stund har det bra och är tacksam för det som möter mig.

Säg mig ett skäl till att låta bli

Säg mig ett skäl till att du inte kan vara vänlig om du vet att vänlighet föder vänlighet. Säg mig ett skäl till att du inte kan le om du vet att leende föder andra leenden. Säg mitt ett skäl till att du inte kan vara hjälpsam om du vet att hjälp föder andras vilja att hjälpa. Säg mig ett skäl till att du inte kan när du vet att övervinna rädslor leder dig framåt. 

Vi har en mängd kunskap om sakernas tillstånd och hur man borde leva men vi väljer dess motsats. Vi är inte konsekventa. Vi lever våra liv som om det alltid fanns en nästa dag fast vi själva vet att den dagen kanske aldrig kommer. 

Idag är vår dag, allas dag. Det som behöver göras sker idag. Det som ska upplevas sker idag. Det som ska kännas eller tänkas sker idag. Det är idag som du ska göra det, vad det än är. Någon annan dag är inte en bättre dag utan det är just idag det ska ske. En annan dag är inte bättre eller mer skonsam. Om det är något läskigt som ska göras blir det inte bättre att vänta med detta ytterligare en dag. Besvärliga saker är alltid besvärliga saker och rätt tid finna inte för detta. Om det är något kul du vill göra så är risken att skjuta upp det att det aldrig blir av. Saker du känner att du behöver göra är alltid skönare att ha gjort än att vänta till en annan dag. Om du väntar får du förutom att ha jobbet kvar, bära smärtan av att ha något jobbigt framför dig ytterligare en tid. 

Vi lever bara just nu. Många djur har en förmåga att inse detta. Det är idag jag ska bli mätt och skydda mig imorgon är en annan dag. En del djur har börjat tappa denna känsla som en del ekorrar som hamstrar inför vintern. De har en instickt som säger att de ska lagra mat för framtiden, som de inte vet något om mer än att det kan vara bra att lagra mat om det blir brist på mat. 

Inget är rätt och inget är fel men är det så att vi känner att livet just nu inte känns bra så är det oftast just bristen på att uppskatta det vi har i stunden som brister. Vi är antingen för mycket i det förgångna eller oroar oss allt för mycket om framtiden på ett sätt att vi helt glömmer bort det vi har inom räckhåll. Eller så tänker vi att i morgon ska allt ordna sig och allt ska bli bra och lägger allt för stor tillit till morgondagen utan att förstå vi så glömmer bort att leva idag. 

Jag har varit duktig på att skjuta upp obehagligheter till framtiden i tron att en annan dag var bättre att ta tag i det jag tyckte var läskigt. Jag har också märkt hur min historia präglat mig mer än vad jag tidigare har förstått vilket gjort att jag i nutid försökt leva ut gamla känslor men misslyckats varje gång.

Kan du känna att du sätter hinder för dig för att lyckas leva här och nu? 

Idag är en dag jag skiter i vad som varit och vad som ska komma. 

måndag 1 augusti 2016

Fel är inget fel

Vi gör inga fel hur många fel vi än gör. Vi är inga idioter eller dårar. Vi är inte galningar eller opålitliga personer. Vi är inte dåliga föräldrar eller missanpassade personer. Vi har inte särskilda personligheter som får oss till beroendepersoner eller kriminella. Vi är inte sjuka eller missfoster. Vi är inte dömda att för alltid leva som avvikare eller i andlig fattigdom. Vi är definitivt inte skadade eller annorlunda. 

Vi är bara alla, personer som när det blir motigt kommer till olika punkter där vi behöver lära oss något nytt. Vi kommer till vändpunkter där det finna något nytt att lära, inte till en återvändsgränd där allt tar slut. De som dömer våra misstag är de som ännu inte nått denna vändpunkt. De har ännu inte förstått att det finns mer att lära utan tror att allt har nått ett slut och en fullkomlighet av lärande. Ingen kommer någonsin att nå dit utan vi är alla alltid på väg. 

När vi väljer att tänka och känna vår egen närvaro som självklar utan att ge utrymme för att vi själva är fel eller begår misstag kommer vi närmare tillståndet att tillåta oss själva att hitta nya vändpunkter för att få möjlighet att lära oss mer. När vi accepterar att vi är i lärande kan inget bli fel. Det blir bara rätt. 

Den snabba kan då tycka att detta bara är ett sätt att mildra de fel vi gör, för fel för vi alla och ibland blir det riktigt allvarliga sådana. Vi kanske inte gör saker och tung på det smartaste sätter  och vi kanske inte gör det på ett sätt som kan uppfattas som rätt men med vilken rätt är du och jag att döma detta. Jag är inte i dina kläder och jag har inte levt ditt liv. Jag vet inte villa strider du befinner dig i. Jag har mina strider men känner sällan eller aldrig till dina. Du har dina utgångspunkter jag har mina. 

Vägen till att få oss att sluta döma oss själva, vilket är det vi gör är att difinera det som sker på ett annat sätt. Vi kommer till vändpunkter. Vägen dit är att acceptera att det är så det är och att under tiden bara slappna av. När vi minskar rädslan för att göra fel och mottar möjligheten att lära är vi lösningen på väg.

Känner du att du i varje stund du avviker vill anklaga dig själv? 

Idag är en dag jag möter allt jag gör med ett välkomnande. 

söndag 31 juli 2016

Allt är möjligt - katastrof eller fullständig lycka

På något sätt är det uppenbart. Bit för bit börjar jag inse hur uppenbart det är att vi kan bli vad som helst. En del saker tar längre tid andra går fortare än vad jag tänkt mig. Den som går cirklar och slutat upp att leva sitt liv. Den som lever sina egna drömmar. Den som inte lever alls. Den som blir någon, någon annan trampar på. Den som är här och nu. Den som gräver ner sig i sin egen historia eller oroar sig för framtiden. Den som alltid kommer att begå samma misstag. Den som alltid finner vägar och den som aldrig finner något. Den som låter sig förföras av bekräftelser men saknar egen kraft att för sig. Den som lyckas med allt den företar sig.

Skillnaden är hårfin mellan de som lyckas och de som misslyckas. Den ena är bara ett steg före, tro inget annat för du kommer att missta dig. Katastrof eller framgång tar sig olika skepnader och det är du själv som behöver öppna ögonen för att verkligen kunna se. Kanske pågår det i denna stund, det är uppenbart att du inte väljer att se det som finns att se om du upplever att inget händer.

Varje dag vi vaknar är en ny dag. För de som inte vaknar igen har möjligheten helt släckts. Varje ny dag kan vi välja vad vi vill säga, vem vi vill vara ich hur vi vill beter oss. Vi kan väljer hur vi förhåller oss till allt som sker men också skapa det som inte sker. Allt ligger i våra egna händer helt fritt från hur andra agerar, hur sjuk eller fattig du är. Skillnaden är bara vad vi utgår ifrån. 

Att skylla på något är bara ett sätt att ge upp. Antingen för att du vill det eller för att du inte tror annat. Katastrofen är en bastard och lätt att finna. Segraren är den som når dit den själv vill nå oavsett om det är en synlig framgång eller en katastrof. 

Tänk att det ska ta ett helt liv för att inse att jag ägde alla möjligheter redan från början. Vad tacksam jag är min insikt inte kom senare. 

Kan du känna att du är en lyckans ost eller en förlorare? Vad säger det i sådant dig? 

Idag är en dag jag väljer att se att allt är möjligt.   


lördag 30 juli 2016

Vänner- att ta vara på

Jag har haft lätt för att komma i kontakt med människor och vara social. Jag kan också få vänner men även förlora de vänner jag trott jag haft. Vänner känns alltid viktigt men inte alltid enkelt att få och behålla.

När jag är ute på landet, på mitt sommarställe kan jag ibland känna hur uppenbart det är och vilken sorg jag ibland i botten av mig själv känner för detta. Jag får tillbakablickar av hur det varit och hur det präglar idag. I dessa stunder ser jag inte de vänner jag har utan mer de jag förlorat vilket givetvis är min brist på närvaro här och nu. Men så känns det ibland och jag får en känsla av utanförskap med grannar som inte hälsar eller beter sig på olika sätt. Mina egna reflektioner säger mig att jag givetvis är en del av det som skett men ändå kan jag ibland känna en sorg att ha människor i min närhet som till och med saknar respekt. 

Jag kan inte styra hur min historia utvecklats och jag kan definitivt inte förändra andra, jag har sedan länge insett detta men jag kan ändå känna att en sorg vilar kvar. Kanske är det sorgen som är besvärande mer än att jag vill vara vänner med grannen. 

Det enklaste hade varit att sälja och inte utsätta mig för känslan samtidigt finns det så mycket annat som tillför att finnas här så jag gör ett val. Jag har tänkt på detta vid flera tillfällen men kommit fram till att mitt val är att stanna kvar. Stanna kvar men ändå visa respekt den motsatta vägen och leva och forma mitt liv i min nya situation. 

Min egen tillit till det som sker är att jag tänker att vad jag kan göra är att vara mig själv och ha tillit till att när jag är mig själv kommer saker till slut att förändras på något sätt. Historia är historia och framtiden behöver inte bli som historien. Den blir på ett annat sätt. Under tiden lever jag här och nu. Kanske kommer vi aldrig att bli vänner, då är det så. 

Sorgen och det som hänt med grannen ska inte definiera mig eftersom det är jag som identifierar mig. Mina tankar, mina känslor och mina handlingar fritt från annat och fritt från skuld och skam. 

Vi är flockdjur och vänner är viktigt även fast vi ibland vill vara själv. Ta hand dig själv och finn dig själv utan att definiera dig genom andra men se till att hitta dina vänner. Det är viktigt!

Kan du känna att du saknar vänner eller tappat kontakten med vänner du haft? Vilar en sorg kvar?

Idag är en dag jag möter människor som mina vänner och respekterar dess person. 






torsdag 28 juli 2016

Tyst......bara tyst

Ord. Livet är fullt av ord. Vi bygger upp vårt liv på att samla ord och beskrivningar på vad vi känner och tycker. Hela min blogg är fylld av en massa ord. Ord som ger mig en mening kanske dig. Men trots det är det bara ord samlade på ett sätt som skapar en struktur för behag eller obehag. Orden får ett eget liv och fylls i vår hjärna. Drömmar är ord och bilder som symboliserar ord som genererar känslor. Allt styrt av vårt tänkande, tänkandet som vårt allas ego skapat. Order är vårt egos makt över oss själva och i samma stund som vi tänker blir ordet det som gör oss till fångar. 

Bortom ordet finns känslan och ännu djupare andligheten. En egen närvaro som bara kan kännas där ordet enbart är  ett försök, men bara ett försök att med egots kraft ta över och bekräfta det vi redan fått äga enbart genom att vara. Vi upplever och när vi inser att vi ibland saknar orden för det vi upplever har vi kommit bortom egots kraft.

Det är just därför vi ibland behöver vara tysta, bara tysta och medvetet få oss själva att tänka så lite som möjligt. Det är  därför olika typer av meditationer, mantran och mindfullnessövningar kan ha en sådan egenkraft. De lär oss att fokusera på en sak för att sakta sakta få oss att tänka på så lite som möjligt, kanske inget. Vi lär oss att vara närvarande utan att falla tillbaka till vår ord som handlar om vår historia eller ord som handlar om vår framtid. Ord som får oss att känna sådant som inte handlar om att vara närvarande här och nu. 

Vi behöver öva oss på att vara tysta. Vi behöver lära oss att inte distrahera tysnaden. Jag är en mästare på att störa den tysnad jag får till mig. Jag hittar på mängder av saker och får mängder av tankar som ibland skapar känslor jag inte vill ha. Även tystnaden skapar känslor men då är det på grund av alla ord jag får till mig i tystnaden. Det är därför retreat i tystnad kan vara så påfrestande för oss eftersom tystnaden utmanar oss att komma bortom alla ord och väcker känslor som kan vara svåra att hantera när vi saknar sätter att distrahera.

Så var bara tyst. Var tyst en timme, en dag, flera dagar kanske mer än en vecka.  Tala inte med någon som då kan få dig att igen skapa ord som väcker känslor.

Alla har vi ett ego och precis alla besväras av orden. En del har inte förstått det än, andra har insett några få har hittat en väg att få det tyst. 

Jag behöver tystnaden för att få möjlighet att känna och bli närvarande i mig själv. Där bortom tystnaden besparad från orden finns mitt genuina jag. Där är jag mig själv. 

Hur förhåller du dig till tystnaden. Kan du känna att du sällan ser till att ha det tyst omkring dig utan ord, där du kan få kontakt med en annan del av dig själv? 

Idag är en dag jag möter min egen tystnad som en befriare.

onsdag 27 juli 2016

Du har fel jag har rätt

Jag sätter mig på mitt höga säte och diskuterar. Jag pekar och domderar. Jag vet. Jag har varit med om. Jag ser och hör. Jag kan. Du kanske också kan men jag kan mer. Kan inte du eller hittar egna vägar så vet jag minsan vad som är rätt. Jag avgör vad som är normalt och sätter livets agenda. Jag använder hela min kraft för att du ska förstå att jag sätter reglerna och du får följa.

Ibland är jag lite mer subtil. Jag går i allians med andra som tycker som jag för att visa att jag har rätt. Jag skvallrar och snackar skit. Jag vältrar mig med andra i de misstag du gjort. Jag gör mig lustig bara för att stärka min egen osäkerhet. Jag vet vad du behöver och nästan vad du vill. Jag gör allt för att du ska förstå att  mina tankar, åsikter och idéer är de rätta och att det är dessa vi alla behöver följa. Allt förmedlat från botten av mitt ego. 

Jag möter detta varje dag hos mig själv. Jag möter mitt ego som vill skydda sitt revir i rädslan för att förlora. Jag möter andra egon som gör som mitt. Vi möts alla och sjunger vår lov. Vi sjunger i rädsla för att sjunka och det enda vi gör är att sjunka djupare ner i vår egen avgrund.

Egot är inte min fiende. Han gör mig också gott men jag behöver stilla hans framfört, men inte stilla hans hunger. Egot behövs när fara finns eller när jag behöver kraft att genomföra sådant som jag ibland inte tror mig mäkta med. Ofta är dock mitt liv inte hotat så jag behöver be honom vila tills dess att han behövs. 

Jag skulle vilja påstå att det är i mina djupaste tankar eller i möten med andra jag utmanar mitt ego och därmed mig själv. Självömkan och harm, dominans och uppoffring. Jag skapar motsättningar med mitt intellekt som skapar känslor jag inte vill känna. Jag tror jag blir en vinnare men det enda jag gör är att förlora. Det är inte genom att vinna jag vinner något beständigt den tävlingen vill jag inte vara med. Jag har vunnit och därmed förlorat allt för många gånger och se vad jag fått. Jag vann ett krig men förlorade ett liv. Väljer jag att vinna livet behöver jag våga förlora ett antal krig. 

Jag finner varje dag krig jag inte ska delta  i och som jag behöver backa ur. Krig som enbart skulle stärka mitt ego. Att våga avstå är den bästa segern. När jag vet att jag inte behöver definiera mig själv via andra upphör lusten att kriga. Då är jag trygg i den jag är oavsett vad andra tycker eller gör. Först då kan jag möta mitt genuina kännande jag och visa vems andra jag, jag söker.

Vilka krig för du?

Idag är en dag jag åker slalom mellan de krig jag möter för att stärka att jag är bra som jag är.

Mitt besvärande jag behöver en kropp

Vi har goda sidor och vi har mindre goda sidor. Det är en del av livet. Vi säger och gör saker vi ångrar. Vi tänker saker som inte är bra för oss. Vi skapar miljöer som väcker gamla besvärande känslor eller odlar nya. Vi använder oss av vår inre kraft till att förgöra oss själva. 

Till vilken nytta och vad ska allt detta leda till om det ändå gör oss så illa? 

Vi behöver dessa besvärande krafter när det handlar om liv och död. Vi behöver beteendena för att överleva. Problemet är att vi generellt sällan utsätts för risken att dö. Kraftens finns där men livet idag ser inte ut som det gjorde för mer än 60 000 år sedan. Krafterna lever dock kvar och jobbar i oss. Tränar och försöker hitta objekt. Skapar rädslor för att få utlopp för  sin förmåga. Ofta lyckas kraften också att skapa precis vad som behövs för att bli den kropp han eller hon vill vara. 

Vi lär oss tidigt att urskilja jaget i oss som gör skillnad på mig och dig. Jag heter. Jag är. Jag gör. Vi lär oss att tala om mitt och ditt. Vi skapar ord som ett besvis på att vi finns. Ord som är påhittade bokstäver allt för att identifiera oss. 

Ur detta byggs vårt ego sakta upp. Vi är överlevare. De som inte är kraftfulla nog kommer att dö. Egot bygger upp sin kunskap om att överleva på historien och vad den lärt. Allt samlas i hjärnans minnesbank för att minnas vad som är vän och vad är fiende. 

Med detta som bas skapar vi vårt liv. I bakgrunden finns kärleken som är dess motsats. Kärleken som mer ser till nyttan av samarbete, gemenskap och fred. Kärleken som ser till frid och ro. Kärleken som mer talar om an andlighet och den kännande inte kropp än tänkandet.  Kärleken som söker sinnligheten, gottgörelse och acceptans än viljan att hitta en motsats. Kärleken som inte behöver vinna eller ha rätt. Kärleken som aldrig söker hämnd och förklaringar. Kärleken som söker sin styrka innifrån och ut istället för att bekräfta sig själv utifrån. Kärleken som vet att allt som behövs redan finns oss den själv och att viktiga saker kommer att komma till den när det är aktuellt. Kärleken är kampens motsats. 

Vi behöver båda dessa krafter men vi behöver lära oss att hitta de rätta portionerna. 

Kärleken är så svår att bejaka. Det är så lätt att stiga in i egots kraft och befästa att jag finns. Jag har under hela min uppväxt hela tiden arbetet för att befästa och bekräfta min egen existens och närvaro. Det har skadat mig. Jag förlåter mig för det. 

Vilka proportioner vill du sträva efter? Inget är gratis, arbetet är just ditt eget.

Idag är en dag jag ser båda mina ytterligheter men vågar välja det som totalt sett är bäst för mitt andliga själv.

tisdag 26 juli 2016

Vår inre kraft definierar oss

Krafter vi bär inom oss är stora. De kan få oss att nå oändliga höjder eller nå de djupaste bottnar. Jag talar om krafter som handlar om kärlek och rädsla. Dessa kan brytas ned i mindre krafter men i sin renhet är det just kärlek och rädsla som är grunden för vår inre kraft. Vi känner kärlek eller vi känner brist på kärlek (rädsla). 

Det finns krafter i oss som vill hålla oss fast i det som är. I det vi känner till finns en trygghet även fast tryggheten ibland gestaltar sig i kaos och elände. Hjärnan vill känna sig ohotad och vill ha rutiner. Hjärnan vill skapa logik så att det blir enkelt att skilja på det som är farligt eller ofarligt. Vi vill hålla oss kvar i det kända eftersom det okända kan hota vår existens. 

Det kända behöver däremot inte vara vänligt, kärleksfullt och behagligt. Det viktigaste är att det är känt och utifrån ditt sätt att se det, ofarligt. På denna grund bygger vi sedan hela vår tillvaro. 

Vi strävar efter att hela tiden definiera oss själva utifrån vår egen omgivning. Vem är jag och vem är du. Vi vill vinn men inte förlora. Vi vill känna trygghet men inte otrygghet. Vi vill känna någon typ av bekräftelse för att veta att vi existerar och vi vill överleva. 

På denna grund bygger vi sedan upp vår tillvaro. Kärlek får, i ett liv som uppfattas vara fyllt av risker, en liten plats. Kärleken blir mer grädden på moset eller en dröm, inte en reell verklighet som vi själva kan uppnå. Kärleken blir för vissa något vi tänker ska uppnås i en relation, sällan som en del av vårt eget inre väsen. 

När vi själva har svårigheter att definiera oss som kärleksfulla människor får rädslans kraft en så stor plats i oss att det leder till att rädslan definierar hela vår person. Vi tänker, vi klagar, vi kämpar och vi strider. Vi låter andras agerande definiera oss själva genom vår rädsla. Vi skapar konflikter istället för att försonas. Vi skapar oförstående istället för respekt. Vi stärker vår svartsjuka och avundsjuka. Vi klagar och ger utryck för vår åsikt. Vi vill ha mer och vi vill ha rätt. Vi vill vinna inte förlora. Vi vill göra bra affärer ej dåliga. Vi vill få inte ge. Vi vill bli vinnare, inte förlorare. Kort sagt vi vill skapa situationer utifrån som ska definierar vem vi är oavsett om det är synligt positiva saker eller inre positiva saker (en sjukdom kan enkelt uppfattas som något yttre negativ men kan inom oss kännas som att vi blir någon och gör att vi upplever något positivt i det som skett, sjukdomsnytta).

Jag kan se hur jag definierar mig genom att skapa konflikter. Jag har sett till att ha det rörigt och annorlunda omkring mig för att definiera mig själv och för att bli sedd. I sammanhanget kan nämnas att inte bli sedd också blir ett sätt att definiera sig. Vi skapar ett tillstånd som ger fördelar och ökar vårt trygghet.

Jag kan mer och mer se att hela min person och främst i det jag gör, lätt kan uppfattas som brist på ödmjuk och ge mer sken av att vara bordust. Jag kan förstå att människor historiskt har känt ett hot och agerat utifrån detta. Samtidigt har mitt sätt varit egots handlingar i rädsla att missa den kärlek jag känt jag saknat. Resultatet av mina egna handlingar har lett till att jag mött mindre kärlek.

Kan du känna att du ägnar livet åt att hitta sätt att definiera dig själv? 

Idag är en dag jag tillåter mig själv att definiera mig själv genom att känna att jag är fyllda av min egen kärlek. Ur denna kärlek vill jag möta min omgivning. 

måndag 25 juli 2016

Det hände något igår

Igår var en dag med härlig frukost och projekt som precis gick min väg. Trevliga människor och bra snack. Dagen kom som den ville men ändå höll vi en jämn fart. Bra väder och allmänt skönt. Det som inte hände, hände inte och det som hände, hände. Negativa överraskningar skapade inte irritation. Med andra ord en bra dag. 

Sedan var det kväll och middag vid stugan. Vi bor på sommaren ganska nära tre hus. När man har grannar så behöver man inte älska allt det de gör men på något sätt respektera deras person och närvaro. Det är en förutsättning för att leva nära, något annat kräver ett helt annat typ av boende. 

I min familj och med vänner talas det inte enbart svenska utan även andra språk eftersom både en del vänner och min sambo inte är från Sverige. Det är på många sätt både nya erfarenheter, nya upplevelser, nya känslor och nya upptäckter. Det har inte alltid varit enkelt men det har blivit bra och jag kan se att jag själv också varit en del av svårigheterna att få det att lyckas. 

Nåväl, vi hade middag och vi satt på verandan. En tyst vindstilla kväll hörs allt man säger bland grannarna. Det bara är så och det är bara att acceptera och respektera. Det man hör släpper man och det finns en respekt om att vi är här i samma syfte och det är att ha det bra.

Men ibland blir det inte så som man tänkt sig och gårdagskvällen var en sådan dag.  En av grannarna var i någon slags egen obalans och började kommentera att vi lät mycket, att människor inte var svenskar och att vi skulle ta hänsyn. Övrigt som sades från grannen kan inte nämnas här men det blev en otrevlig stämning. Till slut var jag tvungen att säga till att det var dax att sluta kommentera och avsluta det som pågick. Klockan var vid denna tidpunkten ca halv åtta på kvällen. 

I ett sådant här läge kan man välja att trappa upp bråket och markera var man själv står och vad som är ok eller inte. Eller så kan man bestämma att lugnet ska kvarstå och att vad en enskild människa säger och gör inte ska få störa min egen balans. En annan människas ord definierar inte mig utan det är jag som definierar mig själv. Jag parerar det som kommer utifrån som inte passar mig, inte integrerar det i mig. 

Jag markerade i det som pågick, sedan avslutade jag själv min del och ägnade resten av tiden tillsammans med våra vänner. Min känsla var mer i karaktären av att hon inte själv mådde bra och att det hon sa mer var ett utfall av detta. Kanske var det också hennes värderingar  men det är samtidigt inget jag kan göra något åt och inte heller behöver förändra. Så länge jag är klar över mina värderingar så är det jag som definierar mig. 

Nu kanske ni tycker att jag blir allt för förstående och inte tydligt markerar när människor gör övertramp. Hade jag gjort detta hade min granne kommit in och stört min balans vilket hade varit ett större svek mot mig själv, min sambo och mina gäster. 

Jag väljer vem som ska få kliva in i mitt medvetande eller inte. Så länge jag är medveten om att detta är möjligt och att jag äger frågan har jag inget att frukta. Då kommer jag alltid att ha balans i mig själv om det är det jag vill oavsett vad som sker utanför mig själv. 

Kan du ibland känna att någon annan förstör det för dig och är orsaken till att du själv inte mår bra? 

Idag är en dag jag ser vad som sker utanför mig själv men att jag inte tillåter detta störa min egen balans.