Följ bloggen genom att skriva din epost här så kommer det ett mail till dig vid varje nytt inlägg.

torsdag 20 juli 2017

Kärleken ligger ibland gömd, långt bakom

Någonstans där borta långt inne där bakom finns kärleken. Den kärlek som är så innerlig och så längtande. Den kärlek som är så villkorslös och bejakande.

Men ändå vill den inte visa sig i sina ord  och sina handlingar. Den är alldeles för långt bort och har svårigheter att leta sig ända fram, hur mycket jag än vill. 

Istället visar sig regler och förmaningar på ett sätt som skrämmer mig själv. Jag försöker skapa någon slags perfekt värld, en värld jag inte ens själv kan leva upp till,  med mina regler och förmaningar. I min vilja att visa min djupa kärlek dödar den kärlek som har chans att leta sig ända fram till mottagaren. 

Jag är fördömd och i allt det jag skapar blir det spegelbilder av det jag lärde mig i min uppväxt. Spegelbilder jag hatade och  inte ville föra vidare i mitt liv som man, vän och förälder. Ändå är det just detta som sker, om och om igen. Jag är fördömd och får bära dess börda.

Det är så lätta att försöka skapa struktur och ordning i en situation vi egentligen helt saknar kontroll över. Förmodligen var det just detta mina föräldrar försökte göra, var och en på sitt eget sätt. De hade lärt från sina föräldrar som i sin tur hade lärt sig från sina. Min mormor var uppväxt hos sina farfar och farmor eftersom hennes föräldrarna inte tog sitt ansvar. Min morfar hade ett stort behov av bekräftelse men saknade förmågan att se till andra. Min mamma ärvde utsattheten. Min farfar var en sträng man som försökte med regler styra en svår situation. Min pappa ärvde ilskan som jag förde vidare. Min farmor skapade utifrån de förutsättningar som gavs och det faktum att hon hade blivit bortlämnad när hennes mamma dog ung. 

Ändå, i allt detta finns det en mänsklighet och en kärlek som på olika konstiga tafatta sätt försöker ge sig till känna. Många gånger med språk som blir helt omöjligt att förstå.

Jag upptäcker ofta det faktum att det i mig finns hur mycket kärlek som helst men som jag ibland får svårt att visa. Kärlek som jag skulle vilja ge och inget annat men som lämnar spår likt allt annat än kärlek. 

Jag är ledsen för det. 

Hur lätt har du för att visa innerlig kärlek? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan se mig själv och få kontakt med mitt innre liv. 

onsdag 19 juli 2017

Släpp taget om det jag inte kan förändra och förändra det jag kan.

Det är tveklöst så att jag kan enbart förändra det jag kan. Vill jag dessutom förändra någon annan är det förenat med mycket jobb och lite resultat, kanske är det omöjligt och är det möjligt kommer det att ta oerhört lång tid. 

Den enda som jag kan hela historien om inklusive alla känslor, tankar och handlingar är just jag själv. För mig finns det få hemligheter om möjligt enbart det som letat sig in i mitt eget undermedvetna. Jag vet vilka val jag gjort och jag vet vilka rädslor jag går och bär på. Jag vet vad jag offrat och jag vet vilken skam och skuld som tynger mina axlar. Jag vet ta mig hundan allt om mig själv. Jo förstås kanske inte det som andra vet om mig som jag själv ännu inte blivit medveten om. Jag är övertygad om att det finns delar jag fortfarande behöver utforska för att mer klart möta hela mig själv. 

Men att förändra mig själv är både slitsamt och krävande. Det kräver både mod och styrka och alla konsekvenser kommer jag att få bära själv. Därför är det i sin inledning mycket enklare att försöka förändra andra. Men ändå dödsdömt. 

Otroligt att det kan vara så svårt att inse just detta.

Jag har alltid försökt att förändra andra allt från att ändra på åsikter till att förändra beteenden. Jag lärd mig tidigt att försöka förändra mina föräldrar. Mina föräldrar skulle bli sams och de skulle ge mig kärlek. De skulle bekräfta mig och de skulle bekräfta varandra. Min pappa skulle sluta dricka, sluta att vara otrogen och hans kulle sluta att vara ilsk. Min mamma skulle ta hand om sig bättre, göra sina egna val och inte vara beroende av min pappa. 

Alla förslag styrda hur jag såg på det hela och vad jag ville utan att egentligen fråga mina föräldrar om de ville förändra något trots deras klagan. 

 I inser att jag lärde mig tidigt att försöka skapa ordning i ett kaos, ett kaos som jag senare lärde mig att "älska" läs "känna mig trygg med".

I allt detta sitter jag nu här och behöver varje dag tala om för mig själva:

Ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

När jag successivt lär mig detta faller så mycket på plats och gör mitt liv så mycket enklare att leva. Ändå gör jag tappara försök varje dag för att försöka återgå till hur jag gjorde förr som då egentligen enbart gjorde livet mer komplicerat. 

Ränderna sitter så djupt i mig att jag varje dag behöver påminna mig själv att det finns alternativ. 

När jag väl tar till mig "Sinnesrobönen" som texten ovan är en del av så påminner jag mig själv varje dag om hur viktigt det är att inlåta mig själv i nya rutiner och släppa de rutiner som fört mig längre bort från mig själv. 

Vilken bön behöver du läsa och påminna dig själv om varje dag? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet till att jag är en levande person som gör misstag men att jag duger ändå förbannat bra. 

måndag 17 juli 2017

Det finns ingen returrätt på val

 Vi gör alla val i livet. Egentligen är det just det vi gör, vi gör val och vi får konsekvenser av våra val. Vi gör val som handlar om risker där vi upptäcker att något var farligt eller möjligt. Vi gör val som sårar eller får andra att känna lite mer kärlek.  Vi gör val som lär oss att överleva men som i sin tur får andra konsekvenser vi inte önskar. 

Vi gör en mängd olika val och inga av dessa valen finns det ångerrätt i. När vi valt och agerat så blir det som det blir. Bra eller mindre bra. Gjort är gjort. 

Det val vi gör blir som en tatuering, den kommer att för evigt finnas, kanske blekna eller lämna efter sig ärr som påminner om de val vi gjort. 

Val är bra. Genom val för vi oss själv framåt och så att vi får mat för dagen och tak över huvudet och kan känna känslor av tacksamhet och kärlek. Våra val skapar möjligheter men också svårigheter. Alla val vi gör kommer vi att få konsekvenser av och det blir vi själva som får ta alla dessa konsekvenser, positiva eller negativa. Ibland själva ibland genom att vi glädjer eller skadar andra. 

Jag har många gånger önskat att det fanns ångerrätt på en del av de val jag gjort så jag hade kunnat backat tiden. Men jag hade aldrig köpt den försäkringen och idag kanske jag inte heller hade lärt mig allt det som jag lärt mig idag och varit den jag är just i denna stund. Jag är ju samtidigt en produkt av allt detta som livet och mina val fört mig. 

Ångrar du ibland saker du valt att göra? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag lärt mig så mycket men samtidigt ledsen för att andra, på min resa, själva fått ta de negativa konsekvenser av mina val.

torsdag 13 juli 2017

Meningen med livet är relationer

Leva själv och utan att relaterade till andra skapar främlingskap både till andra och till oss själva. Vi behöver andra att relatera till för att relatera till oss själva. 

Vi behöver pröva våra tankar och stämma av våra känslor. Vi behöver känna både meningen med att var behövd och att behöva. 

Jo vi står för oss själva, jag har propagerat detta länge men ändå behöver vi relatera till andra för att förstå oss själva och känna mening. Vi klarar oss själva och vi kommer att överleva men vi behöver relatera till andra och annat genom att känna meningen med livet. Meningen med varför vi finns och vad vår uppgift är. 

Den grundläggande meningen med livet, som det är för alla levande varelser på denna jord allt från bakterier till djur och människor, är att reproducera oss. Vi har som uppgift att återskapa vår egen varelse för eftervärlden. Sedan kan vi kanske undra hur lyckosamma vi människor är med detta, i det långa perspektivet, med tanke på hur vi förstör vår jord. Ja kanske är vi som skarven, vi bosätter oss, tar det som finns och skitar ner för att sedan dra vidare till en annan plats. Kanske är det meningen med livet, bli den som till slut ensam överlever. Eller så är det något annat.

Tillbaka till det mer nära och personliga. När vi känner egen mening får vi också möjlighet att få tillgång till känslor som vi själva ibland kan ha svårigheter med att få kontakt med. Känslor av närhet och känslor av att bli behövd. Känslor av att hålla igen eller att få leva ut. Känslor av att få älska någon innerligt eller för den delen hata. Känslan av att älska som en förälder till ett barn eller ett barnbarn eller känslan av att känna längtan eller besvikelse. Känslan av att bli hörd men också att behöva hålla tillbaka. 

Jag tror att detta med att själv bli förälder lyfter oss in i en ny värld som hi annars aldrig skulle få kontakt med. I detta fall menar jag bestämt, i alla fall som pappa att det är ungen skillnad om det är mitt eget biologiska barn eller inte. 

Vi behöver känna mening och vi behöver relatera enbart på detta sätt kan vi växa. Vi kan komma långt alldeles själva men inte enda fram. 

I mitt liv ser jag hur jag ägnat en oerhörd tid åt att just relatera till andra och hitta mening i att relatera. Jag var länge ett ensamt barn, ja förutom min syster. Ensam genom att jag gick mycket för mig själv. Jag hade kompisar men hade en känsla av att jag var ensam. Genom relationer och sedan från tonåren i relation med kvinnor. Som vuxen och nu över 60 blir detta med nätverk och relationer med andra än mer tydligt och jag märker att jag i stunder ändå varit dålig på att bevara dessa relationer. Jag lärde mig sent att förstå vad i mig som styrde att det blev så. Idag uppskattar jag dessa relationer även fast jag inte alltid i vissa stunden är helt komfortabel med dessa situationer, som om jag lärt mig att vara själv. 

Hur är det med ditt nätverk och hur hanterar du det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag reflekterar över min egen situation och värderar de nätverk jag har. 


onsdag 12 juli 2017

Rutin är medfött

Om jag skulle ge ett ända råd just idag så är det; - Skapa bra rutiner för dig. Resten ordnar sig allt efter som.

Barn skapar egna rutiner och sin egen ordning. Barn älskar att göra samma sak om och om igen. Samma bok. Samma mat. Samma personer som ska hämta på dagis. Allt ska vara samma och det ska vara ordning. De lär sig att ställa saker i rader och skapa ordning. Detta skapa trygghet och gör tillvaron lite mer enkel. Lätt att förestå och inget att bli rädd för. Så vill hjärnan ha det och så vill vi vuxna ha det. Autistiska människor önskar det samma och där är det väldigt tydligt hur viktigt det är för att kunna skapa en lugn kontrollerad situation. 

För vuxna människor, generellt är lösningen den samma. Vi går samma väg till och från jobbet. Vi äter samma typ av frukost. Vi semestrar gärna på samma eller liknande ställen varje år. Vi äter samma eller liknande mat jul, påsk och midsommar. Vi har olika traditioner och vi trivs med dessa. Ibland försöker vi ändra på våra rutiner men ganska snabbt faller vi tillbaka igen. Vi älskar rutiner även fast vi ibland säger att vi hatar dem. 

Religionen, vilken Gud eller överhet vi än tillbedjer bygger på olika typer av rutiner och seder. Går vi och handlar vill vi rutinmässigt enkelt hitta våra varor enligt vissa rutiner. Mjölk längst in. Frukt och fel saker i början, godis sist  osv. Det så framgångsrika tolvstegsprogrammet bygger på samma principer som sedan är kopierar i andra typer av modeller allt historisk sprunget från behovet av rutiner för att skapa ordning som man känt till så långe människan funnits.

Har vi kaos i vårt liv lär vi oss att vi ska kontrollera det vi tror att vi kan kontrollera. Vi städar frenetisk. Vi tränar som en galning. Vi gör olika saker och det blir  inte sällan en besatthet, allt för att skapa lite ordning och reda i ett liv som kanske annars är i oordning.

I mitt arbete med de kunder som jag har eller har haft är det just rutiner som är en viktig del. Rutiner för att bryta gamla rutiner. Är vi beroende, oavsett vad det är; mat, sex, kemiska preparat, bekräftelse, spel eller något annat är dessa egentligen  sprungna ur gamla rutiner som behöver bytas ut mot nya rutiner. Mitt arbete handlar bland annat om att hjälpa andra att bryta gamla rutiner och skapa nya. Få människor att bryta rutiner som handlar om att känna efter och börja tänka mer. Sluta tänka så mycket och börja känna mer. Sluta känna och tänka och istället gå till handling. Bryta invanda rutiner och ersätta dess med nya rutiner som kanske fungera bättre än de rutiner vi haft. 

Gå ner i vikt handlar om rutiner. Gå upp i vikt lika så. Bli en bra förälder handlar om rutiner på samma sätt som att bli lärd. Bli en bra aktiehandlare handlar om rutiner på samma sätt som att bli framgångsrik i annat. 

Vi behöver lära oss rutiner och vi gör det av någon anledning. Skapa trygghet är en anledning. Rutinerna har kommit till för att vi ser att något fungerar och då gör vi på samma sätt igen. Dricker jag alkohol blir jag mer säker och röker jag cigaretter blir jag lugn. Flörtar jag blir jag bekräftad och tränar jag regelbundet blir jag muskulös och mer trygg samt tänker mindre på sådant som oroar mig.

Så mitt råd är att vill du förändra något ändra på dina rutiner. Gör på ett annat sätt rutinmässigt för då blir det på ett annat sätt. Vi kommer att tänka på ett annat sätt och vi kommer att känna på ett annat sätt.

Mitt nya liv har växt fram med utgångspunkt från nya rutiner på samma sätt som mitt gamla liv var byggt på rutiner. En del har jag bytt ut en del har jag kvar, några kommer jag att behöva byta ut med andra.

Hur viktigt är rutiner för dig? 

Idag är en dag jag känner att om jag väljer att kroka på bra rutiner mår jag också bra. 

måndag 10 juli 2017

Min egen närvaro avgör allt

Vad betyder det att vara närvarande, egentligen? Det är ett himla tjat om detta. Släppa kontrollen och vara närvarande. 

För att kunna svara på frågan behöver jag sätta mig ner, sitta bekvämt, andas in och ut. Lyssna på de ljud som finns omkring mig och de dofter jag uppmärksammar. Se vad jag har omkring mig och hitta värden i alla de intryck jag får. Värden som handlar om tacksamhet att just jag kan sitta just här på denna plats och förnimma och uppskatta det som kommer till mig. Världen och jag är full av liv och intryck och det är enbart jag, för mig som kan välja att se, dofta och höra det jag vill. När jag fyller alla dessa sinnesupplevelser med sin egen kraft är det just närvarande jag blir. Närvarande är att förnimma de små intrycken och hitta tacksamhet i att få uppleva just det. 

Jag har dykarcertifikat och jagat för att se de stora fiskarna och andra djur. Desto större desto bättre. Det fanns så mycket att se och upptäcka och det stora och ibland det lite farliga var målet. Men vid ett möte med en dykinstruktör började jag förstå vad jag missat. Hon var nämligen expert på att hitta de små varelserna i vattnet. De små neonfärgade sjöhästarna och de andra enormt små djuren. Hon lärde mig att uppskatta havets hela innehåll och inte enbart det som var självklart att uppskatta. 

Så närvarande handlar om att få mig själv att komma i balans och i en takt så att jag själv hinner med att se livet som pågår utanför mig själv och välja att reflektera och ta till mig de intryck som jag själv vill ha. Närvarande handlar om att göra val och att förstå att livet är det som pågår utanför mig själv och inse att jag kan välja att vara med eller stå utanför. 

Så om jag lyckas att ha denna närvaro, vilket absolut inte är enkelt men möjligt och om jag lyckas med detta så blir konsekvens av detta att jag släpper kontrollen över det som jag ändå inte kan kontrollera. Då finns det stora möjligheter att jag kan få tillgång till ett väldigt bra liv.  Mitt eget liv. 

Bara känslan av att formulera denna blogg och dessa ord som bildar meningar jag själv kan ta till mig är en viktig närvaro för mig. I mina texter finner jag svar som jag sedan i livet kan praktisera. Jag lyckas inte alltid men har dialogen levande och väljer att aldrig ge upp. Jag är, jag gör, jag känner och jag tänker därför finns jag. Det räcker. Resten hänger på mig. Ibland räcker det med att bara vara, ibland räcker något annat. Inget är för litet eller för mycket. 

Skulle du behöva bli mer närvarande i dig själv? Eller är det så att just det du är just nu räcker precis. Varken mer eller mindre för denna du är just du just nu?

Idag är en dag jag uppskatta precis så som det är just i stunden. 

onsdag 5 juli 2017

När vi tillåter oss att släppa taget

Det blir så tydligt när vi bara låter det flöda och den propp som suttit så hårt helt plötsligt släpper taget. Allt får chans att bara forsar ut hämningslöst. I gråten finns tillåtande och kärleken. I gråten finns möjligheten och avsaknaden av hinder. I gråten öppnar sig en liten strimma av hopp att åter igen få komma i kontakt med vårt eget genuina jag. 

I en samtalsgrupp jag har var vi denna gång betydligt fler än vanligt och jag hade en känsla av att det låg något i luften. Det kan ha varit inbillning eller en efterkonstruktion men det visade sig att det var något speciellt. 

Flera i gruppen har gått många gånger, en del i ett år. Några är ganska nya och funnit mening att fortsätta. Några var i går i gruppen för första gången just denna dag. Detta var också avslutningen inför sommaruppehållet. 

Tidigt kom en av killarna åt sin egen känsla och blev väldigt ledsen. Egentligen var det inte många ord som behövde sägas utan det fanns ett stort behov av att släppa taget om den ilska och den frustration av saknad som killen känt inom sig under troligen många år. Känslan av att vara hemlig med sina egna  känslor som länge gömt sig långt där inne. 

Direkt efter kom en annan kille, efter ett tag, åt något mycket djupt. En känsla av saknad och bekräftelse som hade sitt ursprung tidigt i hans uppväxt. Känslan av att vara bortvald och inte sedd. När gråten slutligen kom öppnades hans ögon och han började se sina egna mönster och sammanhang. Han började se barnet i sig och det han inte ville förmedla till sina egna barn. 

Inom loppet av 20 minuter kom gruppen åt något mycket djupare än vad samtalet klarar att nå. För flera var det inte orden som behövde bära utan det var känsla av befrielse och lättnad att äntligen få komma åt något mycket djupare, naket och mer sant som helt plötsligt fick möjlighet att ta plats. Det var som när någon vågar, vågar andra följa efter. 

När samtalet och känslan i gruppen blir ärlig och genuin blir det så mycket energi som samlas på en och samma gång så det är nästan svårt att värja sig. 

Tankar kan ta oss en bit på vägen, det skrivna ordet formuleras till meningar och kan ta oss en bit till. Talet får oss själva att lyssna på våra tankar och ord och får oss att känna och reflektera. Ibland finns det inte fler ord att säga utan allt landar inne i oss och bottnar i en känsla eller fler som blir svåra att värja sig ifrån. Känslor som till slut får vår kontroll på fall och öppnar helt nya dörrar. Dörrar som vi kanske längtat efter att få öppna allt för länge. 

När vi släpper på kontrollen öppnas alltid nya möjligheter. 

Vilka kontroller skulle du behöva släppa på? 

Idag är en dag jag är tacksam för att få vara med när andra vågar släppa taget. 


Inte nu igen!

Ibland händer det bara om och om igen och det är lätt att känna en inre ilska över det som håller på att ske. Ilska över att något händer om och om igen lite som jag redan från början förväntat mig. Jag kan nästan förutse vad det är som kommer att hända och jag är väldigt uppmärksam på det när det händer. Mitt fokus är inställt på att jag ska få rätt. 

Oh nej inte nu igen!!

Känslan bara infinner sig där och nu och irritationen växer över något jag egentligen från början visste och förväntade mig. Det är som om jag framkallat det och det är som en infriad förväntan som blir uppfylld. 

Det blir på mitt sätt som jag tänker och förväntat mig men inte på mitt sätt som jag tänker är rätt. Jag har en egen föreställning om vad som är rätt och fel och jag har en egen föreställning om hur andra ska vara och bete sig. Jag vet och jag tycker, jag bestämmer och jag vill. 

När andra gör som de gör även fast de begår samma misstag om och om igen så handlar det inte om mig. Vad de gör är egentligen inte min sak även fast de kanske gör fel på fel, enligt mitt sätt att se på det. Är det sedan så att det som sker får konsekvenser för mig är det upp till mig hur jag vill hantera det helt skiljt från den som gjorde det. 

Det är så lätt att ha åsikter om andra och det är så lätt att finna andras fel. Men vad har det för nytta att peka. Vi pekar åt alla håll, Facebook är fylld av det. Vi ojjar oss och tycker, vi gillar och håller med. Att få gillande är inget svårt det handlar mer om vad vi väljer att säga. Politikerna de gör fel och se hur de gör. Oj oj!! Vi ska bara inte tala om bad de gör och vad världen och Sverige på väg. Vi pekar åt alla håll och det finna alltid någon eller några som ställer sig i samma led och pekar med oss. 

När min irritation växer över vad andra gör är det bara ett uttryck för vad jag själv inte vet vad jag ska göra med mig själv. Peka mot mig själv är svårare för då är det något som jag själv behöver göra. Helt plötsligt handlar det om mig. 

Jo en del personer är självkritiska i överkant jag kan nog ibland ställa mig i det leder men i botten ligger det ändå en grundsyn som handlar om andra. 

Först när jag hittar mina egna lösningar på varför jag bland annat pekar först då kommer upplösningen och lugnet. Allt börjar hos mig själv och allt slutat hos mig själv. Först när jag inser detta inser jag också min egen kraft och förmåga att förändra min egen värld. Den inre och den yttre världen. 

Har du åsikter om vad andra ska göra och vad som är rätt och vad som är fel? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan peka mot mig själv före jag pekar mot andra. 

söndag 2 juli 2017

En lugn dag

Idag är en lugn dag. Det är vindstilla och tyst. Alla ljud hörs. Alla fåglar, alla små insekter även det minst rörelse på färska eller torra löv eller barr hörs om ett djur lyckats röra till det. Jag tror till och med att jag kan höra sniglarna med sina skal skrida iväg och myrorna arbeta längre bort på tomten. Det är lugnt och tyst runt omkring mig och även fast det är grått ute med moln på hela himmelen så känns det som om sannolikheten att det ska komma regn, är obefintlig. 

Om jag tillåter mig att lyssna finns det ljud lite var stanna. Fiskmåsarna hörs skrika som om någon hittat föda som de snabbt ropar ut, till alla andra måsar på mils avstånd. Konstigt beteende det där att ropa ut den skatt man själv funnit. En fiskljuse jagas av en tärna precis borta där land går över till hav. Troligen tog fiskljusen för mycket av tärnans jaktmark. Bålgetingarna har byggt bo igen någonstans men jag kan inte riktigt lokalisera det denna gång. På avstånd höra jag båtar både en långsam snipa och en mer snabbgående styrpulpeten eller liknande. Ännu längre bort kan jag anta bilar som åker, troligen bilar som kommer från eller ska till Kapellskär. Över mitt huvud hör jag ett stort plan som är på väg upp mot något spännande resmål långt bort. Ett plan fyllt med förväntningar men kanske också sorg eller oro. Det är fortfarande en bit kvar från flygplatsen men just idag verkar överflygningen från Arlanda ske här långt över mig. 

Det är lugnt som just den söndag det är. Lugnt som om det är något som ska hända där något bara samlar all sin kraft för att när som helst släppa all sin energi. Är det åska eller nej det är inte kvavt. Något är det i alla fall.

Nu, precis nu fläktade det till, jag hör att det är en viss rörelse i luften. Det blev någon grader svalare. 

En lugn fin dag där mina små sinnen har chans att observera och reflektera. 

Men så var det just det. Grannens fläkt, för att vädra ut något, låter tillräckligt mycket i denna tystnad för att jag ska ha svårt för att ignorera den. En annan granna sågar och spikar febrilt medan ytterligare en granne lyssnar på ett program på radion högre än vad jag tänkt mig. Så här i sommartid observerar jag fler och fler grannar finns runt omkring mig, som ofta inte är här. De bidrar både med ljud och bryter tystnaden. 

Om det inte var för att jag hör allt som jag inte vill höra så är det ganska lugnt. 

Jag har förmågan att ta in min omgivning och bara observera men ibland så låter jag mig tyvärr störas av det jag inte vill se, känna eller höra och det får mig ibland att släppa mitt fokus. Jag behöver jobba vidare med det. 

Hur lätt eller svårt har du för att plocka fram allt du vill fokusera på och stänga ute det du inte vill höra eller känna? Kanske är du duktig att stänga av dina känslor eller är det så att du har allt för svårt att känna. När observerade du senast det som pågår i din omgivning utan att lägga dig i, bara observera, ta in och släppa taget? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan observera det som sker och hur tydligt det är i mig hur jag för varje ljud registrerar och analyserar vad det är som pågår. 

lördag 1 juli 2017

Skulle jag kunna bli en mördare

Just tanken, skulle jag kunna bli en mördare eller en hemskt förövare som på något sätt styrs av mina inre tankar och känslor? Skulle jag kunna göra något riktigt hemskt så att jag aldrig skulle kunna förlåta mig själv?

Kanske har jag, eller rättare sagt så är det mycket troligt att jag redan gjort saker som andra skadats av. När vi människor möts blir det fel ibland och i yttersta förlängningen skadar vi andra på olika sätt mentalt eller fysiskt. Jag är en av de som skadat. En del känner jag till, annat förstår jag, en del eller kanske många situationer är jag inte själv medveten om. Kanske pågår det just i denna stund risk för att andra blir skadade av det jag gör och att jag är en del av det som sker i någon annan.

Men skulle jag kunna mörda, terrorisera och fysiskt eller psykiskt skada någon annan medvetet? 

När jag tillåter mig själv att gå ner i det svartaste och mörkaste av mig själv kan jag inte självklart svara nej på min egen fråga. Känslomässigt verkar det helt befängt men praktiskt teoretiskt skulle det kunna bli möjligt. Eller så är det så att just på grund av mina inre dolda okontrollerade känslor kan det till och med hända? I en pressad situation skulle jag kunna göra ett annat val än det jag tänker just nu och göra någont som jag egentligen inte vill. Jag skulle kunna mörda eller i alla fall döda någon annan. 

Jag tänker krig, i krig skulle jag kunna göra det även fast jag idag just nu inte kan stå ut med tanken att jag skulle göra det. Dråp som en reaktion på något, kanske men jag är samtidigt inte den som är barbarisk och slåss. Överlagt mord där jag skulle planera ett mord på någon. Nej det känns verkligen inte som att det är jag, om jag inte skulle bli psykiskt sjuk på något sätt.

Samtidigt i mitt inre pågår det dagligen mängder av tankar av olika slag inne i mig. Tankar som skapar känslor, känslor som skapar tankar. Reaktioner som lätt övergår eller som har tendenser att vilja övergå i aktioner. Tankar och känslor som skapar olika inte kaos sällan synliga utåt. 

Men något eller en mängd saker stoppar mig och ju mer jag reflekterar ju mer blir det uppenbart att mitt nya sätt att tänka aldrig ens når viljan att agera. Det gäller egentligen stort som i smått. Det finns en inte spärr och klicka som styr mig att vaka över moral och handlingar. 

I reflektionen ligger hälsan om jag laddar mig själv med ett sunt sätt att tänka. Sunt i den meningen att jag har koll på mina grundvärderingar, prövar mina tankar med andra, ser nyttan eller onyttan med mitt handlande. Ser mina konsekvenser både praktiskt och i känslomässigt, så är det just nu inte möjligt. 

Samtidigt vet jag att jag önskar att jag skulle ha gjort annorlunda i en mängd olika saker men ändå inte gjort det. Handlingar som bara blev fel. Historiskt men det kommer säkert att hända igen. Känslor som tar överhanden och låter mig styras i fel riktning. 

Så vad är möjligt eller inte möjligt när våra känslor tar kommandot. 

Vilka inre tankar går du och bär på? Känner du att du har full kontroll över dina känslor och handlingar? 

Idag är en dag jag är tacksam över att jag kan tillåta mig att tänka en mängd olika tankar och fånga upp mina olika känslor. 

 

söndag 25 juni 2017

Och det är ganska skönt

Jag sitter här nu vid husknuten, det har varit midsommar som jag längtat efter med allt vad som ingår. Gäster, rutiner samma lika. Visst är det konstigt att vi gör samma sak år efter år efter år. Vi träffar, inte alltid men kanske ofta samma människor, äter samma mat och sjunger samma visor. Vi kanske bastar och badar  och vi diskuterar om både det ena och det andra. Samma om och om igen. Vi gillar det men när det är över så är det ganska skönt. Folk som kommit på besök ska ta sig hem, vi tackar och det är ganska skönt. När alla åkt hem kommer tystnaden, inga måsten och det är ganska skönt. 

För nu har vi fått den där boosten av sällskap, att umgås och att känna att vi kanske inte är så ensamma, egentligen utan det finns människor omkring oss som vill umgås när vi vill. När vi fått det vi vill ha så är det egentligen ganska skönt att bli själv och känna att det är vardag så att vi får göra precis vad vi vill. Inte ta hänsyn utan bara göra precis vad vi vill. Så det är ganska skönt att vardagen kommer så allt går tillbaka till det vanliga igen. 

Så helgen kom och nu är den slut och det är ganska skönt. 

En del utmaningar, en del tristess. En del måsten och en del skratt. En del bekräftelse och en del avslappning. En del traditioner och en del berättelser. En del upptäckter hos mig själv och en del upptäckter om andra. Och det är ganska skönt.

Jag lärde mig mycket om mig själv och jag lyckades mota en del gamla ovanor. Inte alla men några och det är jag stolt över. 

Hur blev midsommaren för dig och vad lärde du dig om dig själv? 

Idag är en dag det är ganska skönt. 

måndag 19 juni 2017

Förstår, förstår inte, förfäras, förfara, förlåta

Ibland blir det bara inte bra. Irritationen i min egen kropp och brist på respekt och känslan av att det inte ordnar sig översvämmar mig. Jag saknar tillit och det lugn som gör att känslan är att det mesta kanske allt ordnar sig på ett eller annat sätt. 

I dessa negativa stunder är jag allt för jäklig rentav olidligt svår. Jag trivs inte med mig själv och jag förstår hur andra uppfattar mig men ändå kan jag inte få känslan och beteendet ut ur min kropp. Det blir som ett gift som kretsar i mitt blodomlopp och jag kommer inte undan. Jag kan stå och se hur allt detta pågår men kan inget göra åt det. Jag blir som en åskådare till mitt eget iscensatta beteende. 

Andra drabbas och jag kommer uppenbarligen att drabbas av konsekvenserna av det som sker. Detta är uppenbart. Ändå hittar jag inte bromsen. 

I dessa stunder och i efterbörden av allt detta blir det olidligt inte bara för mig. Det blir försvar, erkännande, urladdningar, försök att respektera och en mängd känslor i en salig blandning. Ändå känner jag, i allt det som sker att det kommer att bli en urladdning som kommer att vara bra, till slut. Inte som en ursäkt för det som skett utan mer som en förklaring till skeendet. Jag drar vissa saker så långt till sin spets att situationen håller på att bli helt ohållbar. Känslan blir ibland att jag gör detta medvetet för att locka fram en förändring. Jag tror att jag på något sätt vill provocera fram det som sker för att få till något nytt. Men samtidigt, när det pågår är det olidligt och mycket besvärande både för mig själv och min omgivning. 

Denna helg var en sådan situation och jag märkte hur jag var tvungen att pausa bara för att hindra mig själv och för att inte utsätta mig för de katalysatorer som fanns runt omkring mig. Det handlade inte om andra utan allt detta handlade om mig. 

När känslan är att vi vill krypa oss ur vårt eget skinn, i allt som pågår, går det alltid att pausa. Det går alltid att för sig själv säga stopp och antingen bara sluta eller just pausa. Det bästa sättet är att fysiskt lämna rummet. Det kräva ofta en direkt handling. Att bara tänka skapar inte det avbrott som behövs. 

Ibland är vi bara fördjävliga och behöver be om ursäkt för det vi gjort. Det finns inga men utan det handlar om att be om ursäkt för de handlingar vi gjort utan avsteg. I det arbetet krävs det att vi försöker förstå den andra och rannsaka oss själva. Det finns alltid saker att plocka fram i det som skett som handlar om oss själva. Samtidigt förlåta oss själva i den skam vi känner att ha drivit oss lite för långt.

Händer det att du ibland bara tycker att du är alldeles för jävlig men samtidigt har svårt att stoppa det?

Idag är en dag jag är tacksam för att jag till slut kan öppna mina ögon. 

söndag 18 juni 2017

Svartsjuka en sjuka lika allvarlig som beroende

Det kan finnas anledning till att vara svartsjuk.Vår partner har varit otrogen eller visar på olika sätt mer uppmärksamhet till andra än oss själva. Eller så är det så att vi har en kompis som vi inte får tillräckligt med uppmärksamhet från eller så är det till och med så att våra syskon fått mer uppmärksamhet än vad vi fått. Hur känns den beskrivningen för dig som känner svartsjuka?

I botten ligger något annat. I botten kan ligga avundsjuka eller rentav och kanske mycket troligt en känsla av att bli lämnad. Känslan av att vi kommer att bli lämnade ensamma och att vi i och med det kommer att bli utsatta. Känslan av att vi åter igen kommer att känna känslor som var så smärtsamma att känna för länge sedan. Kanske som barn eller kanske tidigt i någon relation som vi känt anknytning till. För det är just det allt handlar om, hur vi i vår uppväxt haft möjlighet att anknyta till vår omgivning. Anknyta till våra mamma, anknyta till vår pappa. Anknyta till och på det sättet känna möjlighet till trygghet.

När anknytningen fått sig en törn eller brustit i sin länk i tidiga år kan detta innebära att vi kan få olika typer av svårigheter i vårt vuxna liv. Känslan av något uppenbarar sig igen och vi reagerar med till exempel svartsjuka. Svartsjuka för att vi blir rädda. Svartsjuka för att det finns motiv att bli rädda eller bara svartsjuka för att vi känner igen en gammal känsla och ett djupt svart hål vi inte vill kliva ner i igen. Den smärtan var då bara för mycket.

Detta kan troliga vara förklaringar och svartsjukan är just en sjuka och beskriver tillståndet väl. Sjukan är som ett tillstånd som vi upplever att vi inte kan ta oss ifrån. Tillståndet är något manisk som får oss att direkt i känslan bli arg, ledsen besvikna eller reagera på något annat sätt.

Där tar förklaringen stopp. 

Hur ska vi då göra för att hitta nya vägar eller är vi för evigt dömda att vara kroniskt svartsjuka?

Självklart inte. Hur djupt vår sjukdom sitter har koppling till hur djupt våra känslor påverkade oss en gång i tiden och hur vi lärt oss att hantera det som sker inom oss själva och det som sker utanför oss själva.

För svartsjukan är en sjuka som kan botas och starten börjar i oss själva i vår egen tro om att vi är maktlösa. Svartsjukan kan ha liknande rötter som vår ilska eller vår känsla av att känna oss som ett offer eller en förövare. Rötter från något som vi åter igen känner i nutid. Rötter som får oss att minnas. Känslor som inte bara får oss att reagera utan också får oss att agera. Djupa känslor som styr våra tankar och styr våra beteenden.

När vi erkänner för oss själva att vi är maktlösa startar ett uppvaknande. Ett uppvaknande som kräver handling. När vi är maktlösa behöver vi ofta, inte alltid be om hjälp för att komma ur den grop vi klivit in i. En kompis, en partner eller en terapeut som vi för en stund kan hålla i handen tills vi fått tillbaka makten igen. Men vi behöver erkänna för oss själva att vi tappat makten annars kommer vi att med alla medel åter igen försöka med vårt gamla sätt att tänka att lösa vårt problem, som uppenbart inte fungerat.

Så oavsett vad som hände en gång i tiden för länge sedan är det här och nu som gäller och det är vad vi gör här och nu som kommer att hjälpa eller stjälpa vårt försök till att skapa en förändring. Det handlar inte om din partner, din vän, dina syskon eller dina föräldrar. Allt handlar om dig även fast din partner varit hur otrogen som helst eller din vän inte givit dig tillräckligt med uppmärksamhet eller mamma som inte givit dig tillräckligt med kärlek.

Så bot finns för den svartsjuka vi kan ha i vår kropp och den faller tillbaka på oss själva oavsett hur synd det var om oss en gång i tiden. När vi krampaktigt håller oss fast i offret i oss själva kommer ingen kraft och energi att kunna leda oss någon annan väg än den väg som redan är upptrampad.

Sitter du fast i din egen svartsjuka- ta dig där ifrån. den kommer aldrig att leda dig rätt förrän du själv kommit på hur du kan gör med dig själv. För det är just det du behöver göra, komma på det. Detta är inget unikt utan är samma som all annan förändring, vi behöver komma på det och klarar vi inte det behöver vi be om hjälp.

Idag är en dag jag är tacksam för att jag inte alltid men ganska ofta kommit på var lösningen finns.

fredag 16 juni 2017

Om bara inte..

Det är lätt att komma med löften och att lova. Det är lätt att smida planer och ha idéer. Det är lätt att ha åsikter och en vilja. 

Sedan kommer Men och Om bara inte.  

Vi hittar mängder av ursäkter och förklaringar som får oss att klamra oss fast i det som vi redan har. För det är just det vi känner igen och är bekant med som får oss att hålla oss kvar vid det som kanske plågar oss men som vi ändå vet vad det är. 

När det sedan är väldigt bekvämt att skylla ifrån sig, när vi inte lyckats att genomföra det som vi sagt eller som vi önskat att vi skulle ha gjort, gör det att vi alltid har en bakdörr.

För visst var det så att barnen strular till det och chefen på jobbet förstår inte vad som är bäst. Visst var det så att våra föräldrar inre fattade, kanske för att de var av en annan generation och att de gjorde konstiga saker som vi får hantera idag. Sedan var det den där mannen eller kvinnan som gjorde vårt eget liv till ert helsike. Otroheten, sveket och utsattheten. Sedan har vi ju en himla otur där mycket inte går vår väg till skillnad från hur det är för andra. 

Vi kan hela vårt liv skylla på andra. Peka och säga att det är någon annan eller något annat som gör att vårt liv ser ut som det gör. Det är enkelt och inte så ansträngande men det kommer definitivt inte att ändra på något. Snarare tvärt om, befästa så att jag kan bekräfta det jag egentligen känner i mig själv om mig själv.

Jag tror att det mesta är möjligt men har ibland inte förmågan att riktigt lita på att det möjliga är möjligt för mig utan jag gör tvärt om, bekräftar det jag tror är omöjligt. 

Hur medveten är du om dina egna hinder för att lyckas få ett bra liv? 

Idag är en dag jag är tacksam för mina egna insikter om att jag äger hela min egen situation.  

torsdag 15 juni 2017

När vi faller handlöst- kanske räddningen visar sig

Jag drömde under många år att jag föll ner från ett stup eller i ett stort ändlöst hål. Fallet var hemskt och jag fick aldrig veta hur det slutade för jag vaknade alltid. Men det var just detta att falla och att falla okontrollerat. Känslan av att inte ha kontroll. 

I stunder när jag tappar min kontroll har jag allt att förlora eller allt att vinna. Möjligheterna är öppna och oändliga utöver det tänkbar men ofta av helt naturliga skäl väljer vi att tro det värsta. Vi vet vad vi har men inte vad som kan komma.

Att inte göra något innebär också att vi vet mer om hur utfallet kommer att bli. Inget kommer att förändra sig och det kommer att bli som det alltid varit även fast vi i stunder försöker hoppas och tror något annat. Nej det kommer inte att förändras och bli bättre och det lilla hoppa vi ser minskar dag för dag men vi hoppas ändå. Kanske, kanske någon gång kommer det att vända och det kommer att bli bra. 

I allt detta finns det en paradox. Paradoxen att släppa taget helt istället för att hålla i hårdare och bli ännu mer kontrollerande. Paradoxen att falla fritt. 

Att falla är en möjlighet. Tro det eller ej! Kanske kan jag flyga! Kanske öppnar sig en möjlighet jag aldrig sett tidigare för att jag inte tillåtit mig att se och inte varit öppen för att ta emot. 

I fallet föds något och något annat kanske tappar kraft. I fallet lösgörs en så stor mängd energi som kan användas till bland annat modet att hitta en helt annan lösning. 

Så i brist på kontroll kanske det är just förmågan att kunna släppa kontrollen som öppnar möjligheten till kontroll. Låter det kryptiskt så är också det men inte sällan är det just motsatsen som är en del av lösningen. 

Jag uppräckte när jag föll handlöst hur jag var tvungen att släppa det som jag tidigare krampaktigt höll fast vid. För det fanns inte kvar. Jag hade inget annat val än att släppa taget för att kunna ta tag i något annat som möjligen skulle kunna hjälpa mig upp. Jag tvingades släppa taget om min kontroll över andra och över att undvika att känna. Jag tvingades att göra något annat och något som jag inte gjort förut, av ren rädsla. Jag tvingades att låta saker ske. 

I rädslan för det vi tror ska hända håller vi oss krampaktigt fast vid något som vi inte trivs med eller kanske rentav hatar. Vi utsätter oss för hemskheter som också gör oss rädda i rädslan för något vi inte vet. 

Jag levde många år kvar i en relation jag inte kunde hantera. Många år ljög jag för att kunna ha kvar det jag inte ville ha kvar bara för att jag upplevde att jag inte hade några andra val. Jag levde många år i en situation där jag slutade uppskatta det jag ändå hade och fokuserade på att enbart bli bekräftad för att hantera min egen smärtan. Jag var rädd för ensamheten och rädd för att erkänna. Jag var rädd för konsekvenserna av min egen vilja och fattade beslut som just ledde till de konsekvenser jag var rädd för. 

Jag vågad aldrig hoppa utan fick till slut ändå hoppa för att mina andra val helt hade försvunnit. Jag stod inklämd i ett hörn och det fanns tillslut bara en väg. 

Jag är fullt medveten om att jag skapat situationen själv. 

Står du i ett hörn och har nu bara ett val eller tror du att allt tillslut kommer att bli bra, bara du väntar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag lärt mig att kontroll inte är enda vägen fram. 

tisdag 13 juni 2017

Maktlös- en möjlig väg

När jag gjort en mängd försök men ändå inte lyckats. När jag åter och åter igen märker hur delar av mina gamla beteenden bubblar upp ur mig. När det blir uppenbart hur jag behöver be om ursäkt till andra jag skadar då kan man säga att jag just i dessa stunder är maktlös. Jag gör samma sak åter och åter igen. Jag gör allt för att kontrollera situationen men faller åter igen igenom. Det blir till och med så att mitt sätt att kontrollera leder mig till än mer maktlöshet. 

När jag inser att situationen gör mig maktlös, först då är jag mogen till en förändring. 

Bekräftelsebehovet gjorde mig maktlös. Mitt behov av att bli bekräftad åter och åter igen utan slut gjorde mig tillslut maktlös. Jag insåg att jag hämningslöst gjorde vad som helst för att få denna bekräftelse. Jag offrade allt till slut, allt det som egentligen var viktigt för mig och som jag sökte offrade jag. Det var lite som att känna ett godissug som aldrig tar slut även fast jag trycker i mig mängder med godis. Det blev maniskt.

När jag till slut nådde en botten av alla konsekvenser jag fick från denna maktlöshet sökte jag efter hjälp. När jag insåg min maktlöshet och behövde ta ett nytt steg, först då vågade jag ta ett nytt steg och söka hjälp. 

Jag valde någon som jag kände var starkare än mig och hade något som jag ville ha. Jag valde och gav tillit. Jag valde och fattade ett beslut. 

När jag väl fattat mitt beslut och valt ut den jag ville ge tillit till överlämnade jag mig själv. Jag överlämnade mig i denna persons händer och bestämde mig för att följa efter. 

Jag gick från maktlöshet till att bli ledd genom att acceptera att jag var maktlös. Jag överlämnade makten till någon annan som för stunden verkade ha en bättre riktning än vad jag hade och som jag ville följa. Jag blev en lärjunge. Jag gav tillit till någon som visste just då något som jag själv saknade kunskap om. 

När vi saknar kunskap behöver vi lära oss  så att vi får den kunskap vi saknar. Min brist på kunskap var att jag i vissa stunder kände mig totalt maktlös och inte hade andra lösningsförslag än de jag prövat åter och åter igen utan framgång. När jag gjorde som jag alltid gjort blev resultatet det samma. Något nytt behövde tillföras mig. 

Vad jag egentligen gjorde var att jag gav upp. Jag gav upp och började lyssna på någon annan genom att acceptera min maktlöshet. Egentligen fullt naturligt och det vi gör i många andra situationer. Jag lagar inte min bil för jag vet att andra gör det bättre. Jag lagar inte mina skor för jag vet att andra gör det på ett bättre och snyggare sätt. 

Finns det saker som bara är allt för jäkligt i ditt liv och sådant som du skulle vilja förändra men inte riktigt lyckas med? Det kan röra dig eller sådant du påverkas av andra. Om det finns, hur många gånger har du försökt ändra på detta? Har det blivit någon förändring? Om möjligt har det kanske blivit sämre?!

Idag är en dag jag känner mig tacksam att jag hittade min egen botten och vågade erkänna att jag var maktlös. 

söndag 11 juni 2017

Din bästa dag är idag

Vilken dag är den bästa dagen för dig? Var det igår eller väntar du och hoppas på att den bästa dagen blir i morgon? Eller är det så att den bästa dagen är just idag, just i denna stund?

Den bästa dagen tänker jag är alltid idag för det är just idag jag befinner mig och idag som jag kan göra mig den bästa dagen utifrån vilka omständigheter jag än är i. Kanske är det så att alla dagar kan bli den bästa dagen om vi ser just på den dagen och inte på dagen innan eller dagen efter. 

Den bästa dagen är idag.

Usch vad det låter präktigt. Vaddå bästa dagen idag!? Idag är idag och kanske inte alls så jäkla bäst! Idag hände det och det och jag är bekymrad över det och allt annat. Hur kan det då bli den bästa dagen? Du skulle bara veta vilka bekymmer jag har då skulle du inte säga så som du gör. 

Men ändå. Vad gör vi av en dag när det bara regnar. Sitter vi hemma och deppar. Tar vi oss ut och shoppar. Går vi nakna ute och känner regnet smeka vår kropp. Passar vi på och sitta inne för att nu äntligen läsa en bok. Blir vi tacksamma för att regnet ger oss själva och växtligheten vatten. Kommer vi äntligen för oss att städa i garderoben som varit stökig så länge. 

Varje dag varje timme kanske rentav varje sekund skapas en möjlighet för oss att vara tacksam för det som ändå sker. Tacksam för att det kanske inte blir värre eller tacksam för att det som sker ändå sker så att vi får chans att lära oss något eller bara vara tacksam för att vi har det så bra vi har det. Alla dagar har något gott att komma med. Det handlar bara om att vi ska lära dig att se det. Det är inte lätt, kanske rent av mycket svårt men det går och många har bevisat att de trots en helt orimlig situation ändå lyckats plocka fram både tacksamhet och förmågan att se de möjligheter som finns. Hur många har trots sin situation ändå sagt, efter en stor kris, en allvarlig sjukdom eller annan tragedi att de inte skulle vilja leva utan det som hänt. De har fått möjligheten att lära sig något nytt och fått en helt ny sida av livet de aldrig haft kontakt med tidigare. 

Vad är det då som skiljer dessa människor från oss andra? Vad är det de lyckas med som vi inte riktig klarar av? Kanske är det att de nått en botten som gjort att det inte finns något annat alternativ än att blicka på det som är positivt eftersom det inte finns något annat alternativ. De lyckas med att acceptera situationen som den är. Acceptera och utifrån den nya situationen hitta lösningar. Som att lösa ett problem, det finns en lösning det gäller bara att komma på vilken lösning som fungerar. 

Jag märker idag hur just accept är en väldigt bra framkomlig väg. Den mildrar många stressade situationer. Situationen som har uppstått är redan historia och oftast kanske alltid är jag en del i det som sker på ett eller annat sätt. Parkeringsbötern jag nyligen fick eller bilkön jag nyligen hamnat i. Saker som går sönder människor jag lånat pengar till eller någon som gör mitt liv surt. Situationen är som den är och jag äger situationen och ibland orsaken. Oavsett vad som har hänt äger jag hur jag ska förhålla mig till det som hänt. Jag äger dagen.

Så mina val idag avgör mina tankar idag som påverkar mina känslor. Min dag är den bästa dagen för jag bestämmer att det är så. 

Nej jag klarar inte alltid detta men det betyder inte att sättet att tänka är fel. Det betyder bara att jag behöver öva mer. Öva och reflektera, öva och reflektera. Träna för att bli bättre och sedan bibehålla den statusen i livet genom att regelbundet fortsätta träna och reflektera. 

Idag är den bästa dagen och jag är tacksam för att jag finns på denna jord just idag. Tack! 

Är idag din bästa dag? Om inte hur skulle den kunna bli din bästa dag just idag trots allt du bär på och har omkring dig?

lördag 10 juni 2017

Sluta inte prata med andra

Om du inte vill lova mig något annat så lova mig åtminstone en sak, sluta aldrig tala om för andra vad du känner och tänker. Sitt inte och håll på det som finns inne i dig och var tyst. Vi behöver alla alltid både säga vad som händer inne i oss och höra själv vad vi säger om oss själva. Vi behöver få ut våra känslor och reflektera. Vi behöver känna den kraft och den energi som gömmer sig inne i oss och hitta ett sätt att få utlopp för den. Tankar och känslor behöver formuleras för att de ska bli gripbar och inte förgöra oss.  

Vi behöver också höra andra och få en uppfattning om vad som pågår när det gälller andras tankar och känslor. När vi lyssnar lär vi och inser att vi varken är udda eller ensamma. Vi lär oss att vi är precis som många andra , kanske precis som alla andra. 

Genom att prata om vårt eget liv och vad som är glatt och ledsamt får vi möjlighet att få perspektiv på det liv vi lever. Vi får möjlighet att få ge uttryck för det vi känner och tänker. Livet är ensamt även fast vi lever med andra. Livet är underligt och plötsligt. Livet är rutin och ganska vanligt. Livet är och vi har chans att påverka det som sker bara vi tar tag i den chansen. Det finns alltid en väg från och en väg till. Det finns alltid ett val som kommer att innebära någon slags skillnad. Livet är till för att levas så länge livet pågår oavsett om vi lever kort eller lång stund på denna jord. Livet är till för att levas oavsett om vi har det tufft eller om livet är som en räkmacka. Livet är här och nu. Här och nu pågår det liv som är ditt och det liv som är mitt. 

Jag har alltid velat leva och tänkt att jag är odödlig. Jag tror inte så längre och jag har upptäckt att jag är rädd för saker som hållit vissa av mina handlingar inne. Jag har känt en massa och agerat ut på ett sätt som jag inte borde istället för att tala om vad det var som kändes. Jag har inte sagt vad jag ville utan gjort som andra ville. Jag har undvikit sådant som gjort mig rädd och där ensamheten varit den största hotet. Ensamheten och att inte bli bekräftad. 

Jag började som tonåring att tala med andra föräldrar. Jag skvallrade om hur det var hemma samtidigt som jag fick möjlighet att pysa ut allt som fanns inom mig. Kanske inte allt men ändå det värsta. Jag valde studier som handlade om att hjälpa. Jag jobbade mycket med frivilligt arbete. Jag fick olika utlopp för att läcka men det mesta handlade om hur andra var inte så mycket om min egen del. Allt det kom mycket senare i livet och egentligen först när jag själv kom i en kris. En kris som jag bl.a. själv var orsak till och insåg det först när jag förlorat allt.

Jag hade valt att inte snacka med andra hur det egentligen kändes inne i mig. 

Har du för vana att reflektera och prata med andra för att både pysa ut men också för att pröva dina egna tankar? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag valt att vara mycket mindre hemlig och mer reflekterande. 

måndag 5 juni 2017

Tanken på skydd behöver vägas mot öppenhet

Vi skapas öppna och villiga att möta världen. Vi lär oss att stänga och var vaksamma. Rädslan är menat att få oss att överleva men kan leda till att vi dör. 

Världen väljer att stänga sina gränser och bestämmer vem som får komma in eller vara utanför. När länder stänger ute betyder det också att man tappar möjlighet till utveckling och väljer istället att konfirmerar. När rädsla blir styrande slutar vi att vara öppna och väljer bort det som kan tänkas vara farligt. Det behöver inte vara farligt men vi tror eller får oss att tro att det är farligt. Ett hot som vi inte vill bli ihopkopplade med. Tänk om!?

När vi stänger in det som kan vara möjligt skapar vi skydd men också en inlåsning. Vi låser in och motsatsen till att låsa in är att öppna. Öppenhet skapar möjligheter men givetvis också risker. 

Män och kvinnor som blivit utsatta tidigt i livet stänger. Det stänger för att inte känna smärtan ändå känner de. De stänger inne möjligheterna att upptäcka just bara för att skyddas. 

Vi skapar kontroll för att slippa bli överraskade igen. Vi skapar regler för att få oss att tro att vi kan styra själva livet. Men tänk om det inte går att styra livet på det sätter utan att vi samtidigt tvingas ta allt för många förluster. 

Jag vet inte när det startade men jag kommer ihåg att det var när jag var mycket liten. Jag kände att det normala i min egen familj blev en utsatthet. Jag kände mig utsatt för själva familjen och den trygghet den skulle representera. Jag  kunde känna hur jag inte ville dit igen och att klara sig själv var min ända väg. Klara sig själv och inte vara beroende av någon annan. Klara allt själv och inte känna varken ekonomiskt, praktiskt eller känslomässigt beroende. Klara av att ha kontroll på känslorna utan att bli beroende. Klara av allt praktiskt utan att behöva någon annans hjälp. Klara av att tjäna tillräckligt med pengar så att jag inte var beroende av någon annan.

Jo jag lyckades med allt detta men det fick följder. Jag blev ensam. Jag blev ensam för att jag inte behövde någon annan. Jag skyddade mig men blev ensam. Jag skyddade mig från känslor av beroende och ensamhet men blev ensam. Jag stängde ute möjligheten att möta den ohämmade villkorslösa kärleken och vänskapen. Jag skulle kontrollera den och föll med andra ord långt innan målsnöret. Jag lärde mig att skydda mig själv och slöt mig samtidigt för möjligheten till öppenhet. Jag blev hemlig, kontrollerande och beräknande.

Det har gått ett antal år nu sedan jag började öppna upp för något annat och detta har inneburit något helt nytt. Jag har lärt mig att acceptera och jag har lärt  mig att öppna upp och vara tillåtande. Jag har lärt mig att släppa taget. 

Vi värnar idag om vår nation och någon slags frihet denna nationaldag. Ja vi behöver sådant som enar oss men jag är övertygad om att vi inte behöver sådant som stänger oss ute från det möjliga. 

Hur öppen eller stängd är du och har detta fått konsekvenser för dig? 

Idag är en dag jag firar min egen öppenhet till mig själv och min omgivning. 

onsdag 31 maj 2017

Det ofrivilliga arvet

Jag är lik min släkt. Både på min fars och min mammas sida. Jag har ärvt båda gensammasättningarna och fått en egen mix. Mitt hår är en blandning av tunt hår och högt hårfäste och rikligt med hår och lågt hårfäste. Min näsa är lite kluven och lång som min fars. Mina ögon är min mammas och min längd är längre än både vad min mamma och min pappa var. Jag har ett leenden som min far och troligen liknande tandrad där vi båda gnisslar tänder på natten, kanske inte min far idag där han är.

Jag har ärvt en mängd saker och det är just för att min föräldrar är mina föräldrar. Det är just det som är meningen och en del av det stora världsarvet, vi ärver saker i förhoppning om att få en starkare och mer livskraftig ras på samma sätt som alla andra djur strävar efter. Det är de mer fördelaktiga egenskaperna som får oss att överleva.

Men det finns ett arv som troligen inte är betingat med våra generna men som vi ändå ärver och det är det sociala arvet. Arvet efter våra ansiktsdrag (ja tro det eller ej), våra beteenden och karaktärsdrag. Arvet som visar våra känslor och reaktioner. Arvet av skuld och skam.
Arvet av hat och till och med kärlek. Arvet av vilka som är våra fiender och vilka som är våra vänner. Arvet efter de tankar, känslor och handlingar vi växt upp med och som vi tagit som våra egna sanningar. Inte för att vi kanske önskat det från grunden utan för att vi lärt oss att se det som sanningar. Vi är en produkt av vår uppväxt, hur den än tedde sig. Vi har att acceptera men också älska det som vi fick till livs. Älska för att detta är en del av oss själva som vi sedan kan välja att förvalta på vårt sätt.

Hur gör man då om man ärvt egenskaper och karaktärer som inte känns bra?
Allt vi ärvt har två sidor. Den ena sidan av egenskapen och karaktären är den som visar det som vi inte tycker om och som vi kanske växt upp med och varit utsatt för eller som skapat komplex hos oss. Det kan handla om hur vi ser ut eller sådant som vi lärt oss själva att göra. Denna del behöver vi först lära oss att acceptera, att den finna inom oss. Vi har dessa egenskaper och karaktärsdrag så är det bara. Detta är inget vi kan ta bort varken från vår historia eller här och nu. De är.

När vi accepterat har vi ett nytt val. Det är den andra sidan. Egenskapen eller karaktären är något som också har fördelar med sig. Har vi en karaktär som en förövare så kom den till av en anledning men det är samtidigt en energi som kan riktas på ett annat sätt. Har vi en egenskap, en känsla eller t.ex. ett utseende vi inte är nöjda med är också detta en källa av energi och erfarenhet som kan vändas i en annan riktning.

Vi ärver vår erfarenhet, vår upplevelse och våra känslor i allt detta och det är en källa till kunskap som vi kan förvalta. Kunskapen om livet och kunskapen om hur vi kan omforma denna energi till något annat. Kunskap som andra kan behöva. Den kunskapen har du och jag att förvalta både i vårt eget läkande men också i andras läkande, när de så önskar. Det finns mängder av människor som inte vet hur man gör när man reflekterar och vi som lärt oss, bär på denna kunskap sprungen från vårt eget liv.

Så vilket arv vi än får med oss i livet är det en källa av kunskap som vi har att förvalta. Vi är inga offer utan vi är tacksamma för den gåva vi fått. Gåvan som har en energi vi kan vända till något positivt.

Vilka gåvor har du fått?

Idag är en dag jag förvaltar mina gåvor.

En halvsanning är också en lögn

Ljuger du eller kan du säga en vit lögn lite då och då? Talar du alltid sanning och är uppriktig både för dig själv och andra? Är du en reko tjej eller kille? Är du reko mot dig själv? 

Jag utgår ifrån att alla talar inte alltid helt sant och alla är inte alltid ärliga mot sig själva. Det är som om vi behöver lögnen för att skydda oss lite. Skydda vår integritet men också för att skydda  oss själva och se till att andra inte har full koll på oss. Ibland behöver vi en utväg från andra men också från oss själva. Vi tänker saker vi inte säger och vi känner saker vi inte erkänner. Vi använder oss av olika halvsanningar för att skydda oss. Halvsanningar som ibland gör att vi inte är ärliga mot varandra eller mot oss själva. Vi känner, tänker och säger inte riktigt som det egentligen är. 

Ibland går det så långt att vi kommer med halvsanningar som vi ändå skulle kunna vara fullt ärliga med. Eller så blir vi notoriskt inte ärliga som får människor att inte riktigt litar på oss. Ibland blir vi så duktiga att trycka undan våra känslor så vi lurar oss själva. Vi agerar mot vår innersta känsla och bara driver på tills kroppen säger nej. Alla typ av beroenden har samma källa, det undanryckta och det osedda. Allt från att hetsäta eller svälta sig själv till att vara notoriskt otrogna och att ha alkohol eller övriga drogberoenden. Ja även medberoende är en del av detta. Det finns något osagt som vi tryckt ner, så långt ner som vi bara kan i något slags evigt mörker.  Det vi känner finns kvar men vi har lyckats trycka bort det så att vi själva får mycket svårt för att se det. Alla, jag skulle vilja påstå att alla har detta på ett eller annat sätt och i mer eller mindre sofistikerade former. En del kan vi leva med, en del kan vi inte vara utan och en del kan vi inte leva med eftersom det får konsekvenser. De som "går in i väggen" (jäkla intressant benämning) de går in i väggen för att kroppen till slut inte orkar att hanter det fördolda. Kroppen orkar inte med den stress som vi själva utsätter oss för. En stress som vi inte klarar av att stå emot. 

En halvlsanning är också en sanning, det är så korrekt. Jag blev inspirerad till uttrycket när jag läste det i en insändaren för ett tag sedan. Det finns bara en sanning och det är när vi inte ljuger. Allt annat är en lögn.

Jag ljuger eller kör med halvsanningar fortfarande men det blir mindre och mindre av det för jag märker när jag ljuger att jag mår riktigt dåligt och det blir som om jag nästan kryper ur mitt eget skinn. Jag åter igen känner de känslor jag hade när jag för många år sedan trängt in mig själv i en massa lögner. Det blir inte bra. 

Jag lever fortfarande idag med konsekvenserna av alla mina lögner och jag lovar dig det är inte värt det på något sätt. 

Ljuger du mycket eller håller dig med halvsanningar för dig själv eller andra? 

Idag är en dag jag tänker på vilka halvsanningar jag fortfarande kanske har. 

söndag 28 maj 2017

Lust- jag saknar lust

Ibland kan jag känna leda och har egentligen ingen lust att göra saker. Jag inser att det finns en mängd saker att göra men saknar lust och energi att göra det. Jag får inte den där riktiga känslan och inspirationen. 

Ofta handlar detta om saker som jag vet att jag någonstan måste gör och då är det lätt att skjuta på det så länge som det någonsin går tills att jag bara måste fixa det. Men det kan också vara på ett helt annat sätt där det mer handlar om att jag vet att det någon gång borde göras men kanske inte just nu. På liknande sätt är det med lusten när det gäller att bara göra saker för att det egentligen kan bli både kul och bra för mig att göra det, som att gå på stan, välja att träffa någon vän eller se på något som jag vill se på. I det senaste fallet blir det lätt att jag kan bli bekväm av mig och bara inte har lust att göra det utan jag gör andra saker som egentligen är helt ointressant och där jag vet att jag efteråt kommer att känna mig rastlös över det jag gjort som att toktitta på film eller följa flödena på Facebook där det blir slöseri med tid och upplevelser. 

Varför blir det så här? Varför har jag inte lust? Varför finns det ingen energi i mig i dessa stunder?

Egentligen är troligen förklaringen enklare än vad jag vill göra det till. Det handlar om mitt eget värde och hur jag ser på mig själv och vad jag både har för och min känsla om mig själv som jag vill bekräfta. Känslan av att inte vara värd. 

I stunder där jag mår bra, känner mig bekräftad och där jag märker att det finns en gemenskap som jag är en del av kan jag göra vad som helst för att detta ska bli bra. Jag har då outtömlig energi och får också saker gjorda. Visst kan jag ha mina svackor men vill jag ha något så fixar jag den energi som behövs för det. Däremot när det är tvärt om och jag själv behöver skapa allt det där till enbart mig själv är det som kraften ibland helt falnar. Jag blir orkeslös. Jag har ingen lust.

När jag ändå i dessa situationer tvingar mig att göra saker och ser det resultat ich den känsla det ger mig efteråt brukar det vara värt all den insats jag gjort. Jag vet egentligen allt detta redan i förväg att det blir bra och att känslan kommer bli bra för mig men trots detta krävs ibland stor kraft för att övervinna "inte lust" kraften. 

Så vad har jag för inre krafter i mig som inte vill mig väl och var kommer de krafterna ifrån? 

Jag vet en del omkring detta och de fotavtrycken finns i min historia. Sanningar jag lärde mig att tro på som egentligen inte var sanningar men jag trodde att de var sanna och jag trodde på det som sades eller inte sades. Jag trodde att mitt värde var vad någon annan sa och jag lärde mig att bevara det som en hemlighet inne i mig. Jag lärde mig känslan som glosorna jag lärde mig utantill i skolan inför ett läxförhör. Den enda skillnaden är att dessa ord slutade jag aldrig att glömma till skillnad från glosorna. Jag bevarade orden inne i mig som känslor som om det var den värdefullaste metall jag funnit. Värdet av mig själv och värdet av allt det jag representerar och kan. Värdet av Johan. 

När jag inte får lust är det just dessa värden som poppar upp i mig. Inte i mitt intellekt utan någon annanstans i min kropp där lusten också finns. Lusten är ljus och full av energi men värdet av mig svart och slukar allt ljus. De nycklar som kan föra bort det mörka är jag men min historia har ett försprång. 

Varje dag behöver jag tala om för mig att jag har ett värde lika stort som alla andras. Varje dag behöver jag tala om för mig att jag duger. Varje dag behöver jag påminna mig om att jag är älskad och att jag gör så gott jag kan. Varje dag behöver jag få mig själv att klappa mig själv och älska mig själv, vara stolt över mig och berömma mig. Varje dag behöver jag tala om för mig själv att jag är den som får mig att växa och att jag är så full av kärlek och ödmjukhet, glädje och trygghet att det finns över även till andra. 

I denna affirmation finns också källan till min lust och min energi. I denna outtömliga källa lever jag och jag har tillräckligt för att både göra känna och tänka. I denna källa är jag allt det goda.

När vi känner kärlek finns inget att vara rädd för. När vi känner kärlek kan vi försätta berg. När vi känner kärlek är vi kärleken.

Var finns din lust och energi? Kan du hitta den lätt eller får du anstränga dig för att få saker gjorda?

Idag är en dag min kärlek ger mer än den tar. 

lördag 27 maj 2017

Jag vet vad som är bra för mig ändå gör jag det motsatta

Tålamod
Jag har ibland svårt med tålamod. Går det inte tillräckligt fort så kan jag bli irriterad eller forserad. Ibland leder tålamodet mig till att sluta lyssna.

Jag behöver inse och förstå värdet av tålamod. Värdet av att allt kommer att ordna sig även fast jag inte lägger mig i. Tålamod och vänta in istället för att forcera. Tålamod att lyssna in istället för att lägga orden i munnen på andra. Tålamod att inse att varje människa har en egen kraft som kommer att skapa förändring, när den tiden kommer på samma sätt som jag har min egen kraft. Tålamod att inse att världen till slut finner den givna vägen. 

Rutiner
Jag har alltid skapat rutiner samtidigt missade jag de rutiner som var läkande för mig. Jag missade att regelbundet reflektera över saker jag själv gjorde. 

Jag mår bra av rutiner och jag vet vad rutiner kan göra med mig. Jag märker hur jag omedvetet skapar rutiner just för att bli konsekvent. Rutiner som blir givna mönster för mig och som ibland kan tråka ut mig. Rutiner som bär mig framåt och får mig att få saker och ting gjorda. Rutiner som skapar en trygghet och något som får mig att luta mig tillbaka. 

Fysiken
Min stress att bli bekräftad får mig ibland att inte ta hand om min kropp. Jag äter för mycket och ibland fel typ av mat. När jag missköter min kropp både genom att inte vara fysisk och träna och när jag stoppar i mig sådant som får min kropp att inte trivas påverkar det även min kärlek till mig själv och mitt sinnestillstånd. Varje gång jag tar hand om mig fysiskt blir det så tydligt hur jag också mentalt kommer i en bättre balans.  

Närvaro
I min brist på närvaro fylls jag av min historia och gamla känslor. Jag fylls av sådant som får mig att hoppa på stigar jag inte borde vara på. Jag fylls av oro, skam och skuld. 

När jag väljer att acceptera och vara närvarande just här och nu släpper jag också tag om det som skapar obalans i mig själv. 

Älska 
Hur svårt kan det vara att bara släppa det andra matade i mig och som jag själv började tro på? När jag skapar olika uttryckssätt för att visa mig själv min egen kärlek till mig själv så släpper all skam. När jag väljer att ta in och älska varje del av mig själv just här och nu oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i och skapar tillit till mitt intellekt, min kunskap, min egen kärlek, min kropp och mig själv försvinner alla faror och hinder. 

Acceptera och släppa taget
Jag har länge haft svårt att acceptera att min väg inte alltid är rätt väg och att min väg enbart är min väg. I alla situationer när jag kan välja att bara acceptera så som läget är kommer jag också att sluta kämpa och släppa taget om det som jag försöker att kontrollera. Jag behöver inte kämpa emot utan kan bara ta in det som just för stunden möter mig. 

Förlåta
Det finns så många att förlåta och jag tror att just förlåta andra har jag lärt mig sedan länge. Jag glömmer och i och med det förlåter jag. Det fanns och finns tre personer som jag haft svårast för att förlåta och en av dem kanske inte ännu fått hela min förlåtelse. De två första är mina föräldrar där jag känner att det inte längre finns något som skaver, de är sedan länge förlåtna. Den tredje är mig själv där jag fortfarande har en liten bit kvar. Kanske är jag själv den svåraste att både förlåta och älska. 


Tystnad 
Det är tyst omkring mig, så tyst så jag många gånger se behov av att fylla det vaccum som uppstår.  Tystandet har både ett lugn men också ett stress i sig. Samtidigt förstår jag att tystnaden är en ledstjärna. I tystnaden ligger reflektionen och min möjlighet att bli närvarande. I tystnaden kommer både lösningar och uppvaknande. I tystnaden möter jag mitt rätta jag när jag finner olika sätt att meditera. Meditera är för mig inte enbart att vara still utan det pågår även i rörelse och när jag arbetar med helt andra saker och med min kropp. 

Direkt
Jag jar beskyllts för att sakna känslor. Jag är full av känslor men har ibland haft svårigheter både att få kontakt med dem och att ge uttryck för dem. Jag behöver vara direkt. Med direkt menar jag att jag behöver tillåta mig att vara spontan. Jag behöver tillåta mig att känna. Jag behöver tillåta mig att direkt göra sådant som jag egentligen vill skjuta framför mig. Jag behöver tillåta mig att vara närvarande utan att vara beräknande och jag behöver vara tillåtande att direkt ge mig själv kärlek på olika sätt. I min spontanitet finns energi och min kraft. I spontaniteten finns också det förhastade men i kombination med balans kliver jag aldrig över till den andra mer besvärliga sidan. 

Balans 
När jag väljer att göra det som är bra för mig finner jag min egen balans där jag direkt kan känna att jag blir som en klippa stadigt jordad till moder jord. 


Hur i balans är du och vad gör du för att komma dit? Vilka är dina viktiga nyckelord för att komma dit du vill?  

Idag är en solig dag och jag sitter vid ett skär och möter min egen balans. 

torsdag 25 maj 2017

Bekräfta mig, jag ligger med strupen blottad

Det började tidigt. Jag ville ha kärlek så för att få kärlek var jag duktig. Jag gjorde som jag blev tillsagd, i alla fall om det syntes för andra och att jag skulle få möjlighet till kärlek. Jag var snäll så att mamma blev lugn. Jag var duktig så att pappa skulle se mig. Jag var en hygglig kille som andra skulle tyckte om. Jag var snäll de första 20 åren. Jag omvandlade mig själv och ställde mig in för att bli bekräftad av andra. Självklart gjorde jag saker jag inte fick och sådant som inte gillades av andra men jag var ändå ganska inställsam. Ibland medvetet ibland omedvetet. Jag var nog ganska hygglig ändå men hade mycket fokuserat runt mig själv. 

Efter mina 20 år blev jag en fri man. En fri man som kunde gå min egen väg. Jag fortsatte att vara som andra förväntade att jag skulle vara men jag gick min egen väg och jag började att sticka ut från mängden. Successivt började jag sticka ut så mycket så andra ogillade det jag gjorde men jag märkte att även det blev en bekräftelse. Så jag fortsatte att bli lite tvärt om och gick min egen väg och blev bekräftad av andra genom att inte bli älskad. Det var tuffare för jag ville egentligen bli älskad men samtidigt så var det en mer enkel väg. Jag kom med mycket kommentarer i min omgivning och jag hade åsikter om mycket ja kanske allt. Åsikter och tyckte en massa som andra inte alltid gillade.

Jag levde upp till detta att.... ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst.”  - Hjalmar Söderberg

Hårda ord till mig själv men det var lite åt det hållet. Jag fann vägar som bekräftade och gav mig det jag trodde att jag saknade. Jag fick andra att tycka illa om mig. Något jag fortfarande får kämpa med att hålla mig ifrån, jag blev vad allt för van. Jakten på bekräftelse var besvärande och jag kan idag känna nu äntligen kommer lugnet och stillheten. Nu äntligen känner jag att jag inte behöver jaga. Visst kan jag känna mig rastlös men det är något annat. 

Duktigheten kommer aldrig att gå över men jag jagar inte efter bekräftelsen på samma sätt idag som tidigare utan jag gör men det behöver inte vara mer med det.Jag gör men jag behöver inte bekräftelsen.

Det är sammanhanget som är viktigt, sammanhanget att vi är fler på denna jord och vi hör ihop på ett eller annat sätt när vi möts, samarbetar, hjälper och får hjälp. Vi är och vi gör och vi gör det ihop.

Detta är det jag jagat och jag vet att varje gång jag söker mig därifrån tappar jag taget. Rädd, ja ibland att jag tappa taget men också övertygad om att jag äger situationen om jag bara gör mitt jobb och väljer att reflektera och göra det som jag älskar. Mitt skrivande är ett av dessa. Jag var inte så duktig i svenska, kanske haltar fortfarande mitt språk men det gör inget för jag skriver och jag gillar att hitta mina vägar genom skrivandet. Jag formulerar det jag känner och jag förstår när mina tankar blir till ord, blir skrift blir något som uttrycker mitt inre. Jag skriver och jag läser och jag börjar förstå att andra läser och utvecklas med det jag skriver. Det gör mig glad och jag gör det på mitt sätt med mina uttryck.

Min bekräftelse idag är den jag skapar åt mig själv och det är den svåraste av alla bekräftelser.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt som jag hittar mitt. Vi behöver alla vårt sätt och vår egen möjlighet att bekräfta oss själva.

Idag är en dag i morgon är en annan. Idag är jag i morgon är jag med.


tisdag 23 maj 2017

Le, jag behöver le

Jag är en trubbig fan ibland. Jag är bestämd och jag är trubbig. Jag är bestämd, trubbig och väljer att inte le. Jag har ett sätt ibland där jag tror att min bestämdhet kräver trubbigheten och avsaknad av att le. Jag har ett sätt  som jag kan välja att ändra på om jag vill. 

Vi hade en träff i går jag och mina gubbar och jag fick en reaktion från en person som reflekterade över mig. Jag vet att det handlar om hans projektioner men fann anledning att smaka på det för min egen del. Jag är medveten om att jag ibland kan bli trubbig och att jag inte ler samtidigt som att jag egentligen skulle kunna le hela tiden. Jag kan mycket väl ha ett allmänt öppet sinne även fast det är allvarliga saker vi talar om. Jag behöver varken vara trubbig och bestämd om jag själv känner trygghet i det jag gör. För jag tror någonstans att detta med trygghet är en del i det som sker ändå. Samtidigt har jag den bestämmande karaktären i mig kanske också trubbigheten. Men jag kan bannemig le ändå. Det är inget snack om annat jag kan le. Leendet öppnar också upp mer i samtalet oavsett vad samtalet handlar om. Jo jag är trubbig och det är ok och jag är bestämd och det är ok men jag skulle kunna ler mer. Jag kan le och jag ska le för jag vill men jag vill också vårda mina karaktärer som min trubbighet och min bestämdhet men jag vill göra det i ett gott syfte för att göra gått inte mot andra utan med andra. 

När jag processar och reflekterar över händelser och intryck jag får under dagen  föds både nyfikenheten att ändra men också att acceptera mig själv. Jag behöver själv smaka på orden och känslan i orden både för att försöka förstå men också för att känna in om det som jag hör kanske är viktigt för mig att ta in. Jag är ett levande materia som ständigt är i förändring. Jag gör bra saker och jag gör mindre bra saker men jag gör så gott jag kan. Jag har mina goda dagar och jag har mina mindre goda dagar och det är ok. 

Men jag borde le och jag vill le. Jag borde le och jag ska le. Jag vill le ich ja öppna ögon, ej slutna eller allvarliga för jag vill att andra ska förstå att jag vill vara öppen och jag vill le. 

Vad vill du? 

Idag är en dag jag är öppen för att jag inte behöver skydda mig mot andra utan välkomnande andra.