Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

torsdag 30 maj 2013

Jag kan ha blivit kränkt

Att bli kränkt är ett övergrepp. Handlar det om att jag blivit kränkta, är det bara jag själva som kan avgöra om det är en kränkning. Kränkning är ett vitt begrepp och kan handla om att bli kränkt av reklam, av en lärare, av en kompis, av mina föräldrar, av en myndighet, en partner, någon annan eller något annat. Kränkningen är ett övergrepp som påverkar mig känslomässigt. Under en kort eller lång period påverkas jag av det som hänt. Kränkningen får mig ur balans en stund, kanske hela livet.

Blir jag kränkt söker jag upprättelse eller en ursäkt. Jag tar avstånd. Kämpar och agiterar. Fokuserar bort från känslan. Jag försöker glömma. Allt för att slippa känna det som hände. Allt för att komma bort från det som fick mig att känna mig utsatt. Jag till och med tar på mig skulden och säger att det är mitt fel för att slippa känna. Ingen ska mer... Jag ska aldrig... 

Varje timme, varje dag, varje år bär jag på känslan av att ha blivit kränkt. Jag fortsätter att kränka mig själv och mitt eget jag genom att bära på det. Varje dag fortsätter jag att exponera mig i minnen av det som fick mig att känna denna känsla. Varje dag påminns jag av det som hände och får mig att inte släppa taget. Det får mig att inte glömma. Det får mig knappast att acceptera. Definitivt inte att förlåta. Det tar en stor del av min energi som jag skulle kunna använda till annat.

Varför släpper jag inte taget och frigör energin till annat?

Så här kan det se ut för många. För mig var det kopplingen till min historia som höll mig kvar i en skev syn på mig själv. Jag byggde mitt liv på min historia vilket fick mig att inte komma framåt. Min självbild och min självkänsla lät mig vara kvar. Självförtroendet var det inget fel på. Jag höll känslan fast i mig och kom inte vidare. Allt jag gjorde bekräftade min egen självbild.

Så länge jag höll fast vid att någon annan talat om vem jag var och vad jag var värd, var jag kvar. Så länge jag så starkt höll mig kvar fanns det ingen chans till förändring eftersom jag skyllde på någon annan och tillät någon annan tala om för mig vem jag var. Någon annan styrde mig med sina gärningar och sina ord. Hur var det möjligt och framför allt varför tillät jag det?

Fortsätter jag att låta mig kränkas av en tidigare kränkning är det mitt ansvar. Bara jag kan tillåta min historia styra min framtid. Bara jag kan släppa taget om min historia till förmån för min framtid. Bara jag kan släppa min historia till förmån för att leva här och nu.

Håller jag krampaktigt kvar vid min historia och den kränkning som skedde fyller den en uppgift för mig . Är det så behöver jag granska mig själv. Vilka fördelar har jag att vara kvar och vad skulle hända om jag släppte taget? Plus och minus.

Bara jag bestämmer hur jag skall må. Bara jag bestämmer om jag skall stanna kvar eller gå vidare.

Det kräver ett arbete av mig och det finns metoder för detta som man ibland kan behöva hjälp med.

Ibland behöver vi hjälp med att släppa taget.

Jag kan ha blivit kränkt av någon annan eller något annat. Mitt arbete är att kliva ur det. Bär jag på det hela mitt liv blir kränkningen ett övergrepp på mig själv.




måndag 27 maj 2013

Är det verkligen sunt att rota i det förflutna?

Är det verkligen sunt att rota i det förflutna? Plocka fram det som gör allra värst ont. Det som smärtar och plågar. Det är väl mycket bättre att bara försöka glömma bort det och gå vidare? Glömma det som varit och se framåt? Vara positiv och se det positiva i livet. Det andra gör mig bara ledsen, ju mer jag tänker på det?

Det låter lätt att tänka så och när jag startade upp så kändes det faktiskt så. Jag gjorde allt för att inte komma bakåt. Inte för jag inte visste, för det gjorde jag, men att komma bak och granska mig själv i min egen historia det kändes svårt. Vad andra hade gjort eller gjord det hade jag bra kontroll på och kunde repetera det när som på dygnet. Men vad jag gjort eller inte gjort och vem jag var, egentligen och hur andra uppfattat mig, det hade jag inte riktigt koll på. Dit ville jag inte komma. Varför skulle jag dit och gräva. Dit kändes det inte som någon mening att komma till. Jag visste vems felet var. Andras så klart och jag visste vilken egenskuld jag bar på. Nog med det. Låt mig nu känna mig fri och må bra. Lär mig tänka positivt. Låt mig få skratta och låt mig få vara berörd. Det gamla kan vi "skita" i.

Så länge jag fick babbla på, på mitt sätt, även i terapin, så var jag inom komfortzonen och jag hade kontroll. Jag talade om det som jag ville tala om. Jag grävde inte djupare än jag ville. Jag hade kontroll. Lär mig nu att leva ett bättre liv och få kontroll på min värld. Lär mig bli älskad och omtyckt. Lär mig att känna mig lugn och bli fokuserad. Lär mig att bli närvarande för mig och mina barn.

Detta var vad jag ville. Det skulle på något sätt ske på mitt sätt. Frågan är hur smart det var. Mina år fram till nu hade ju inte gått särskilt lysande i vissa avseenden.

Så här efteråt vet jag inte vad det egentligen gav mig. Terapin. Jag kanske inte klarade mer än så och därför kunde jag inte ta in mer än så. Jag kanske inte ville ta in mer eftersom jag någonstans insåg att då var jag tvungen att jobba med mig själv. Jag var tvungen att ta tag i mitt eget beteende. Det kanske inte var andras fel utan någon stans hade jag med det hela att göra.

Mentalt kunde jag tänka positivt men känslomässigt låg jag kvar i min historia. Jag hade en massa åsikter om andras utveckling men hade själv inte verktyg eller förmåga att förändras. Jag var otålig på andras utveckling men hade en massa bra förklaringsmodeller som enbart förde mig till min egen stagnation.

Känslomässigt hade inget hänt. Jag var fortfarande inte ärlig mot mig själv. Jag gjorde inte det jag blivit tillsagd. Jag fuskade åter igen.

Min historia och min del av den. Hela min historia, inte enbart det som passade att berätta. Jag utelämnade valda delar. Kanske de delar som var viktigast och som smärtade mest. De som jag var för feg att berätta och där skulden och skammen var som störst. Det utelämnade jag.

"-Dit är jag inte ville gå in.". Där stod jag utanför som ett fån och såg andra gå om mig. Dit in ville jag inte gå. Där inne fanns hela jag. Utanför bara delar av mig.

Jag behövde acceptera hela min historia. Även den historian som handla om mig och vad jag gjort. Även min historia om det som jag försökt glömma för att det gjorde så ont.

Så länge jag inte för upp allt till ytan finns det kvar i mig. Jag behöver acceptera att allt har hänt och föra upp det till ytan. Jag behöver lägga det på bordet och visa upp det. Jag behöver se och acceptera. Jag behöver höra och acceptera. Vissa delar kanske jag också behöver be om ursäkt för.

Jag behöver förlåta. Utan att förlåta kommer jag inte vidare. För att förlåta behöver jag se det. För att se det behöver jag gräva. Gräver jag inte bär jag på det och det hindrar mig att utvecklas.

Ja, hela min historia behövs för att jag ska kunna skapa ny historia och inte en repris på min gamla.

Har även du utelämnat sådant som hindrar dig att gå vidare?


söndag 26 maj 2013

Lättare mindre krävande väg

Det är så enkelt att ta en lättare mindre krävande väg. Det har alltid varit så. Varför göra det svåra när jag kan göra det lätt. Finns det inget snabbare sätt att göra det på så jag kommer undan snabbare med det jag ska göra. Det är detta som fört oss framåt och skapat utveckling. Se på alla uppfinningar och nya arbetssätt som gjort det enklare för oss. En lättare mindre krävande väg. Vi har snabbare kommit till vinst med det vi vill. Vi har snabbare fått skörda. Allt detta för att få tillfredsställelse på kort sikt.

Många gånger har det varit bra. Andra gånger förödande som detta med att vi utnyttjar naturen med att använda gödsel, gifter, försurning och koldioxid utsläpp. Vi utnyttjar människor genom att luras, som t.ex. detta med hästkött. Vi utnyttjar andra för att själva få en snabbare vinst. Allt för att vi på så kort tid som möjligt skall få tillfredsställelse i pengar, beröm, lycka eller något annat. Vi luras, vi ljuger och vi utnyttjar för egen vinning.

På samma sätt är jag mot mig själva. Hitta snabbare lösningar som blir enklare. Istället för att lösa en propp i avloppet med att rensa det mekanisk köper jag propplösare, en kemikalie som är stark och blir förödande för naturen. Jag slänger mina glasflaskor för att det inte finns källsortering på plats. Jag köper halvfabrikat när jag kan göra det mesta själv. Är det inte enkelt gör jag det inte. Detta märks också i mitt eget förändringsarbete. Har jag bestämt mig för att gå ut varje morgon, hittar jag på tusen skäl för att låta bli eftersom det är jobbigt att ta mig ut varje dag. Känner jag mig lite rastlös är det enklare att titta på en film eller ta en kaka istället för att ta reda på vad rastlösheten står för. Har jag arbetsuppgifter jag behöver göra som är lite tuffa är det enklare att göra andra lättare saker som att kolla på facebook eller annat som snabbare ger mig kickar.

Jag fuskar eller låter bli att göra det som är en svår väg, men ibland kanske nödvändig. Samma sak är det med mitt eget förändringsarbete. Jag vill göra det på mitt gamla sätt istället för det sätt jag vet fungerar. Mitt sätt det enklaste sättet vilket är att fuska och att gå en lättare mindre krävande väg som bara löser mina problem på kort sikt. kort tillfredsställelse.

Ser detta ibland hos mina kunder. Jag vet när kunderna kommer att komma med egna förslag på hur saker ska lösas eller när mina kunder väljer att inte göra uppgifter de fått som uppdrag att göra eller ibland helt slutar med terapin. Utan undantag sker det när vi börjar komma in på de avgörande områdena där det börjar göra för ont och där det visar sig att det handlar om en egen tuff rannsakan som man behöver göras med sig själv.

Det är tufft när jag måste vända på de tuffaste stenarna och se vad som finns under och inse att det är jag själv som måste ta i det som känns och förstå att jag är en del av allt det som jag gått och burit på. Det smärtar och det gör ont. Det är så lätt att stiga av eller ta en annan väg. Stänga av och inte känna, stänga av och glömma. På kort sikt är det en jättebra lösning men på lång sikt förödande för mitt eget liv.

Jag var där och ibland är jag där igen. Inte smita jag vill igenom.

Det finns inga genvägar. Jag behöver, om jag vill, gå igenom det som smärtar mest. Möta smärtan och gå igenom det som smärtar som en mer fri människa. Befinna mig på den andra sidan smärtan och inse att det inte var så farligt och att min ryggsäck lättat flera kilo.

fredag 24 maj 2013

Min fiktiva ålder

Är jag den ålder som står i folkbokföringen eller hur är det? Jag är inte alltid så säker på det. Allt styrt av de känslor som får mig att känna och minnas olika situationer. Det kan variera under dagen. Frågan är viktig och jag frågar mig själv varje gång det händer saker omkring mig som gör mig engagerad, hur gammal är du nu när du svarar eller säger något? Jag kan vara allt från 1 år till så gammal jag är idag. Min historia känner snabbt igen det som händer och styr mig dit jag var när den situation uppstod första gången. Är jag inte uppmärksam kliver jag tillbaka till den åldern.

Ibland är jag den lilla pojken som får stå med all skuld och skam. Som att ha blivit påkommen med handen i kakburken. Ibland är jag den starke virila mannen där inget är omöjligt. Ibland blir jag skör och ledsen och känner mig som när jag blev sist utvald när vi skulle välja lag i brännboll. Ibland den lilla pojken som blir utskälld av sin far.

Oftast, när jag kommer i trängda situationer, vill min fiktiva ålder knacka på och visa upp sig i mina känslor. Utan pardon och utan hänsyn kliver åldern på och styr mig. Det som är det värsta, om jag inte är uppmärksam, är att jag då agerar som om det var så.

Det har varit perioder jag verkligen tappat bort mig och slutat utvecklas i mitt inre. Perioder där jag verkligen stängt in mina känslor. Då har jag stannat totalt i min utveckling i mitt sätt att tänka och att vara. Jag kan så här efteråt se situationer av stress hur det fört mig tillbaka i gamla beteenden och gamla sätt att vara som verkligen har med min fiktiva ålder att göra. Jag kan särskilt se en situation när jag var oerhört stressad av min egen lögn och mitt eget svek hur jag gjorde tjyvnyp och taskiga grepp som om jag var 13 år. Varje gång det hände fattade jag inte efteråt varför jag gjorde det. Nu förstår jag. Jag klev tillbaka mentalt och betedde mig adekvat till den ålder jag försatt mig i och som jag kände att jag var.

För att ha koll på att jag är den jag vill vara behöver jag varje dag ta hand om mig och se till att jag är i balans. Jag behöver verka för att min bekräftelse av mig  kommer inifrån och inte utifrån.

Hur ser det ut med dina åldersskiftningar?

torsdag 23 maj 2013

Egen hållbar utveckling

Hur ska jag lyckas ha en egen hållbar utveckling? Hur ska jag bära mig åt för att jag skall hålla hela mitt liv ända in i kaklet och känna att jag är, enligt min definition lycklig och harmonisk?

Vägen jag vandrat har inte varit som jag önskat. Min gamla strategi höll inte. Jag upptäckte det för ett antal år sedan när jag hamnade i en kris. Jag såg kaoset men fattade inte att det egentligen var en botten och en kris. För mig var kaoset något jag var van vid och sökt mig till. Denna gång var det bara värre. I detta kaos fattade jag ett beslut. Från början tror jag det var av ånger. Skuld och skam fick mig dit. Då fattade jag inte vilka avgörande konsekvenser det skulle få för mig. Då var det nog mer att komma tillbaka till normalläget för mig. Inte att förändra hela min person. Jag ville få tillbaka det jag tappat. Ångern var stor och viljan till förändring ännu större.

Vad som egentligen hände de år som sedan gick var att jag plockade hem del för del av min skam och min skuld och frigjorde en massa energi som jag lagt ned på att ha kontroll och min historia. Jag öppnade mina portar för att få tillgång till de känslor jag låst inne i mig.

Jag var tvungen att vara ärlig, vilket jag inte varit på mycket länge. Framför allt ärlig mot mig själv.Idag plågar det mig när jag märker att min ärlighet sviktar. Vilket får mig att gå tillbaka till min ärlighet.

Jag var tvungen att inse att jag inte hade någon annan att skylla på. Det var jag själv som hade satt mig i den situation som jag befann mig i. Mina 100 % var jag tvungen att ta ansvar för själv och släppa taget om andras ansvar för sina  100 %.

Valet var mitt. Antingen gå tillbaka i mitt tidigare sätt att leva vilken var en fara för mitt liv, mitt välbefinnande, min kropp och min själ eller gå en helt ny riktning och be om hjälp att få komma dit. Den väg jag tidigare valt gjorde mig bara mer och mer ensam. Känslan av ensamheten, som jag hela mitt liv försökt att inte känna, skapade jag istället. Jag klarade uppenbarligen inte av att göra det på rätt sätt och visste inte heller vägen.

Jag har gått i terapi och jag har jobbat med mig själv. Jag måste säga att det var inte lätt att bryta igenom mitt eget ego. Jag var tjurig, arg, intellektuell, snackig. Rent ut sagt odräglig. Jag hade alla försvar, förklaringar, förnekande i mig. De som hjälpte mig hade ett hästjobb. Jag var tvungen att möta någon som var starkare än mig och som redan hade gått den väg jag ville gå.Till slut förstod jag men ändå hände inget. Jag var för feg för att genomföra och att göra. Till slut kom jag även dit.

Vad lärde jag mig?

Mycket av detta läser du i min blogg.

Sammanfattningsvis för mig handlar det om följande:
- acceptera det som hänt
- det handlar om mig
- se mitt eget ansvar
- släpp min historia och min framtid
- var här och nu
- bli medveten om vem jag är och acceptera det
- förlåta
- sätt mål och tala om vad jag vill
- var ärlig
- var öppen och villig
- våga be om hjälp när jag inte klarar det själv
- ha balans i mig mellan mina känslor/ mina tankar och mina handlingar
- skapa rutiner för att ta hand om mig själv
- ta hand om det lilla barnet i mig

Hur gör du för att få en egen hållbar utveckling?



  

onsdag 22 maj 2013

Hur vet jag vad kärlek är?

Hur vet jag när jag är kär och känner kärlek? Hur känns det när jag tycker om någon djupt i mitt hjärta? Vad ska jag känna och hur upplever jag det? Känns det i hjärtat, huvudet, magen, tårna? Ja var sker det? Hur vet jag att det är kärlek och inte andra behov som närhet, slippa vara ensam, sexet, vara behövd osv? När är det rätt syfte för mig och när är det fel syfte?

Det finns inga rätta svar. Det viktigaste för mig är att jag lyssnar till hela mig och tar mig tid till att känna efter. Arbetar med mina insikter om mig själv, mina värderingar, mina karaktärer, min ärlighet för mig och min ärlighet mot den andra. 

När jag vågar vara ärlig mot mig själv försvinner tveksamheten och frågorna. Ärligheten underlättar för mig eftersom jag då också är ärlig mot den andra om vad jag vill och vad jag inte vill. Båda kan göra ett eget val utifrån situation när syftena inte är dolda. 

Det har historiskt varit så lätt för mig att dölja mina inre dolda behov i ord som kärlek, närhet, omsorg och sex. Jag kunde tänka kärlek men kände det inte.  Bara jag, vet vad det står för innerst inne och kan sätta rätt ord på vad den djupa kärlen är.

Jag har många gånget lurat mig själv och trott att den jag älskar är min kärlek i livet. Jag har sedan successivt förstått att det handlat om mina rädslor att vara ensam, utan sammanhang, sex  och avsaknad av bekräftelse från någon annan. När behoven svalnat, tillfälligt, har också min så kallade  kärlek svalnat. Många gånger har det varit en självisk handling för att få, inte i egenskaper för att ge! 

Jag har haft beteende i mina relationer som så här i efterhand verkligen visat mina dolda syften med mina relationer. Jag fattade det inte då men ser det så tydligt idag hur det var. Exempel på detta var att jag hade svårt att stå upp för min relation utåt, var otrogen, sökte öm bekräftelse utifrån, var inte tillräckligt nyfiken på min partner, flirtade med andra, visade intresse när jag ville ha nått men visade inte lika tydligt intresse och bekräftelse i övrigt. Jag styrde min omsorg om andra utanför min relation, i större utsträckning, istället för inåt. Inte ens min omsorg om mig själv klarade jag av att prioritera. Det blev en lögn både för mig och min partner.

Lösningen för mig är att möta mina rädslor och vara öppen och ärlig med mina syften. Aldrig tveka med att öppna min agenda för den andra. Tvekar jag så ligger det en oärlighet och en rädsla som lurar bakom hörnet med dolda syften. Då behöver jag snurra det med mig själv ytterligare innan jag finner svaret.

Ärlighet, ärlighet, ärlighet mot mig själv. Resten ger sig.

Hur ärlig är du i dig och med din kärlek? Har du mött kärleken?

tisdag 21 maj 2013

Fokus

Fokus gör att jag kan vara närvarande i mig och det som händer runt omkring mig. Fokus gör att jag kan koncentrera mig på det som jag vill koncentrera mig på för stunden. Har jag ett mål och kan se vinsten med det jag vill genomföra är det lättare att finna mitt eget fokus. Ser jag bara målet eller bara gör det för att jag ska eller att någon annan säger att jag ska göra det, finns det risk för att jag inte kan hålla rätt fokus. Då finns det utrymme för en massa andra saker som är lättare att få belöning för.

- Tvätta,
- äta,
- surfa på Internet,
- äta igen,
- kolla på tv,
- facebooka lite och
- visst var det något på telefonen jag kunde kolla, igen.

Har jag inte fått ett mail. Hur var det fick jag ett gilla på min kommentar på facebook och hur många fick jag. Helt plötsligt har jag en förmåga att göra allt som får mig att få en snabbare tillfredsställelse och belöning på kort sikt. Inget är så enkelt som att finna de snabba belöningarna. Uppfinningsrikedomen är enorm. En kortare mindre ansträngande väg.

Om jag mentalt fokuserar genom att se mitt mål och vinsten med målet kan jag stegvis träna upp mitt fokus. Om jag för varje gång jag gjort nått bra talar om det för mig själv..."- Yes, det gjorde jag bra ..!" så är det mitt första steget till att göra det goda åter en gång. "- Yes, så gjorde jag det igen." Inte klanka ner på mig när jag inte lyckas utan bara tala om för mig själv att jag gjorde något bra och jag gjorde det för att jag vet vilken vinst det ger mig.

Ibland kan det vara bra att ta hjälp av andra. Om jag talar om vad jag ska göra och vad jag ska fokusera på den närmaste timmen för någon annan eller några andra så gisslar jag mig själv. Efteråt kanske de frågar mig hur det gick. Då behöver jag ha ett svar som handlar om det jag talade om att jag skulle göra. Inga ursäkter utan bara tala om vad som hände och vad jag gjorde. Chansen är stor att jag fokuserade på det jag skulle göra eftersom jag gisslat mig. "- Nu ska jag sätta mig och kall ringa på några kunder! Tänkte få minst tre kunder på en timme. ". Nu blir jag gisslad. Mitt fokus skärps och jag kanske rent av genomför precis det som jag sagt att jag ska göra. Frågan från mina kollegor kommer att komma vilket betyder att jag kommer att göra det jag sagt jag ska göra.

Ett tredje sätt är att ställa mig frågan: "- Vad är det värsta som kan hända?" Oftast är det värsta inte så farligt och är svaret något hemskt ställ frågan igen på det svaret. När jag bryter ner det på detta sätt brukar det mesta inte vara så farligt och gör mig starkare.

Ett fjärde sätt är att starta morgonen eller inför något jag ska göra genom att meditera. Sätta mig ner i lugn och ro för mig själv och nolla mina tankar och mina känslor. Bara vara några 10 tal minuter. Då kan jag rensa bort andra måsten och andra behov som vill ta plats.

Jag behöver alltid vara uppmärksam på mig själv. Om jag har svårt med mitt fokus i en speciell situation kan det vara bra att fråga mig: "- Varför?". Svaret jag hittar kanske hjälper mig att fokusera genom att ta hand om "varför". Ett annat sätt kan vara att acceptera och konstatera att just nu klarar jag inte av att fokusera. det är också ok. Ibland är det så. Det tokigaste jag kan göra är att döma mig för att jag inte kan fokusera. Ibland bara det är så.

Mitt fokus har med mig att göra. Mina rädslor styr åter igen och vägen ut är att möta mina rädslor. Ibland  behöver jag öka på mina insikter om mig själv för att klara av att fokusera oftare.

söndag 19 maj 2013

Göra - är

Denna morgon sitter jag mitt i naturens händelse och är. Fåglarna kvittrar, rådjur går på ängen klockan är morgon. Ingen människa har bemödat sig att ta sig utomhus. Det är lugnt jag har en kopp te bredvid mig. Jag kan se strimmor av solljus som letar sig igenom molnen, just till min plats där jag sitter. En del löv har här ute inte ännu kravlat sig ur sina små knoppar. På vinden hör jag en humla som hittat sig ett bo. Gryningen är jag.

Jag är i allra högsta grad just bara jag. Jag presterar inget jag bara är, observerar, är närvarande, betraktar och landar bara i mig. Bara i att det är. Det blir som en meditation där jag märker hur varje del i min kroppen letar sig tillbaka till den plats där den från början befunnit sig, men där jag tidigt tvingat den att forma sig till ansträngning, spändhet, rädslor och tokigt tänkande och vansinniga känslor. Jag är och då landar jag. Jag är och då finns det ingen prestation. Jag är och det är ok att jag är precis som jag är. Med de brister som finns som både jag och andra inte helt älskat. Med mina tokiga tankar. Med min kropp. Med mina karaktärer. Men också med att jag är precis lika värd som andra. Inte mer, inte mindre bara är precis som andra. Jag sitter inte på en högre piedestal men heller inte på en lägre.

Tankar om mig själv flaxar förbi som påstår nått annat. Känslor dyker upp som menar nått annat. Ni vill nått annat och försöker få mig ur balans och få mig att tycka och känna precis tvärt om, om mig själv. Ni får passera. Jag ser er, ni har härskat alldeles för länge. Var kom ni i från, från början och vad gjorde att ni fick ett sådant fäste? Vem supportade er? Vad skönt att ert fotfäste inte är lika stabilt längre. Jag är uppmärksam på er för jag vet att ni inte tappat kraft helt. Så fort ni ser en möjlighet kliver ni fram igen. Jag blir så trött på er.

När ni kliver fram får ni mig att börja tvivla på min förmåga och försöka föra mig från min närvaro här och nu till min historia eller att jag ska börja tänka på min framtid. Ni vill  att jag ska distrahera mig genom att sluta att acceptera att jag är och är tillräckligt. Ni vill att jag ska börja göra istället. Göra saker och vara duktig. Göra saker för att bli bekräftad. Göra så jag slipper känna känslor. Göra och prestera. Så har jag länge blivit lärd. Det var prestationen som räknades. Det var göra som fick mig att bli accepterad och älskad. Det räckte inte med att bara vara den jag var. Det räckte inte med att  finnas till. Det skulle vara något mer eller kanske var det så att ni aldrig skulle bli nöjda. Lite till, lite mer.

Göra drillade mig att både störa det jag kände men också för att bli bekräftad utanför mig själv.

Nu räcker det. Jag gör fortfarande men i hela min kropp njuter jag av att bara vara. Bara vara jag. Jag är. Jag är. Jag tar det i min mun. jag lyssnar på det: "-Jag är den jag är just nu bara för denna minut är jag bara den jag är."

När jag är boostar jag min självkänsla. Min självsäkerhet den kom tidigt för jag lärde mig att göra.

Är eller vara= Självkänsla
Göra= Självsäkerhet.

Är det ok för dig att bara vara?

fredag 17 maj 2013

Relation med vilket syfte

Hur ser mitt förhållande ut i en parrelation. Vad är det den relationen skall ge mig? Sex, närhet, gemenskap, slippa vara ensam, bli bekräftad av någon annan, få barn, bekräfta någon annan, ta hand om, bli omhändertagen eller vill jag överhuvud taget ha en relation? Skälen kan vara många och i olika kombinationer. Men vad gäller för mig? Vad gäller för dig?

Det är lätt att ha åsikter om varför andra är ihop. Det är bara för hans pengarna. Det är för att hon är så ung. Det är för att han inte kan få någon annan. De verkar passa ihop. Ja våra kommentarer kan vara många och uppbyggda av våra subjektiva tankar fyllda av våra egna fördomar i oss om andras val. Men har du koll på dina egna val varför du söker dig till just de män/ kvinnor du söker dig till och varför ni blir ihop eller är ihop.

För min del har jag sett, över tid att det varit förödande för mig på vilka grunder och syften jag gjort mina val. Mina val har varit styrt av mina rädslor. Styrt av min rädsla att slippa vara ensam och bl.a. att inte vara i ett sammanhang. Rädslor som jag bland annat ärvt med mig från barnsben. Jag har också varit duktig på att inte vara tydlig med mitt syfte och min agenda vilket inte gjort det bättre. Ibland har min agenda varit dold även för mig, men oftast en otydlig agenda som gjort att jag varit oärlig i mitt uppsåt. Jag har ibland haft svårt för att stå uppför min relation. När relationen i de olika faserna förändrats från förälskelse till något annat har jag inte varit uppriktig i vad jag känner. Jag har har gått min egen väg utan att tydligt och ärligt kommunicera, vilken sedan varit förödande.

Jag har utnyttjat och jag har föraktat. Jag har svikit den andra partner och framför allt jag har svikit mig själv. Jag har varit missnöjd i flera flera år utan att var tydlig med vad jag själv ville. Allt för att slippa känna min egen inre smärta av skuld och skam. Slippa min egen smärta av att inte få det jag ville ha och undvika det jag inte ville ha. Handlingarna har varit själviska och resultatet har blivit därefter.

Allt detta har framför allt skapat smärta i mig i form av skam och skuld, misslyckanden och förminskat mig ytterligare.

När jag är klar över mitt syfte med en relation med en människa oavsett om det är en parrelation eller en annan typ av relation och är klar över vad jag vill och tydligt deklarerar den till den andra både känslomässigt och intellektuellt är chanserna stora att den kan lyckas. Agendan är tydlig för mig och den blir tydlig för den andra. Förändras min känsla och mitt syfte är jag öppen och ärlig med det. Båda har ett val utifrån en verklighet som är verklig för båda. Då kan jag ha vilken relation som helst.

När jag är oklar över mitt syfte med min relation och oklar med vad jag vill med relationen och inte deklarerar den för den andra är risken stor att den kommer att misslyckas och inte fungera. Den skapar svartsjuka, misstänksamhet, otrevliga känslor och missuppfattningar. Jag talar om det på ett sätt men agerar känslomässigt på ett helt annat sätt och det märks var så säker.

Vilken relation har du och med vilka syften?





torsdag 16 maj 2013

Kaoset

Jag äger ansvaret över mitt eget kaos. Det kaos som jag haft runt mig i litet som stort är mitt eget kaos. Jag var där och får ta konsekvenser av detta för att jag var där. Jag kan ha en massa åsikter om att det är andra som bär ansvaret och som ställt till det för mig, men jag var där. Jag kan aldrig skylla på någon annan, jag var där. Det går inte att förneka.

Jag kan ställa mig frågor om varför men dessa frågor ställer jag till mig själv. Varför valde jag just den kvinnan? Vad var det som jag attraherades av som fick mig att välja just henne? Varför reagerar jag på det sätt jag gör? Varför skapar jag oro omkring mig? Varför tar jag inte reda på saker från grunden? Varför är jag inte noga med vad jag vill innan jag går in i en kärleksrelation, affärsrelation eller annan överenskommelse? Varför uttrycker jag inte själv vad jag vill och vad jag inte vill? Jag var där och jag sökte mig till det. Jag var där och får själv ta konsekvenserna för det som händer mig. Hur andra reagerar är inte mitt ansvar men jag skapar en risk för att det ska ske utanför min kontroll och det är mitt ansvar.

Kaoset omkring mig lärde jag mig som mycket liten. I min dysfunktionella familj blev kaoset en vardag som slet oss alla i tusen bitar. Jag lärde mig att kaoset var en del av familjelivet där lugnet bara var förstadiet till kaoset. Jag ville ha lugnet, kärleken och omtanken och önskade det vare dag. Jag fick kaoset som kom på besök varje dag. Kaoset var som en ångest som låg tung över mitt föräldrahem och det som jag kopplade till min uppväxt. Jag lärde mig tidigt att det skulle vara på det sättet.

I mitt vuxna liv har jag fortsatt att söka mig till detta kaos eftersom jag känner igen det. Inte för att jag intellektuellt vill ha det utan för att jag känner igen det och att det är välbekant. Kroppen känner igen det, mina känslor känner igen det i form av känslan av skuld och skam och mina öron känner igen det. Hela jag i hela min kropp känner igen det. Jag är kaoset och har länge haft svårt att förlika mig med lugnet. Lugnet har gjort mig rastlös. Kaoset visste jag i alla fall vad det var och hur jag skulle agera i.

Kaoset är mitt arv och jag behöver varje dag se min del i det som sker och ställa mig frågan: Vad är det som gör att jag är i detta nu? Vilken del är min? Vilken del är någon annans. Jag har alltid en del i mitt eget kaos.

När jag finner balansen i mig själv och varje dag tittar på mina tankar jag genererar och mina känslor som kommer över mig eller som jag väljer att ta till mig kan jag finna sådant som kan vinna över min kaosjakt. Jag kan finna det jag både intellektuellt och känslomässigt behöver och det är min närvaro här och nu. Jag behöver ta ansvar över mina egna beslut och vara ärlig mot mig själv och se på det som är bra för mig och det som inte är bra för mig.

Det är alltid mina egna val som får mig att leva ett bra liv eller ett annat liv.


onsdag 15 maj 2013

Otrohet- bekräftelse

Otrohet har varit ett av mina symptom. Man kan säga den blev nedärvd från flera släktled. Jag ärvde något som jag inte från början var medveten om. Ett beteende som gått i arv och som satt spår i mig och gjort att jag skapat många egna konsekvenser. Jag lärde tidigt ett förhållningssätt. Sedan jag blev vuxen har det helt och hållet varit mitt ansvar vilket jag vill vara tydlig med. I mina relationer tar jag 100 % av min del och 50 % i relationen. Jag kommer verkligen inte undan men kan inte ta ansvar för den andra personens del för att en relation skall fungera. 

Otroheten har varit en av mina lösning för mig att stilla en rastlöshet genom bekräftelse. Rädslan, som ligger i botten och att bli ensam. Jag fattade inte detta från början. Bekräftelsen var en så stor kick för mig och svar på de behov mitt belöningssystem behövde. Detta eskalerade successivt och blev för mig mer och mer risktagande och mer och mer av sådant som avancerat sex, porrsurfande, risker att bli upptäckt, risker att bli skadad och sjuk. Allt för att belöna mig mer och för att känna kicken. 

Jag fattade inte allt detta från början utan det är något som successivt blivit tydligt för mig i mitt arbete med mig själv. En del i detta arbete var mitt erkännande att jag var en relations- och sexmissbrukare. Jag behövde inte längre jämföra mig med andra och säga nej så och så är jag inte så därför är jag inte det. Jag var det utifrån mitt sätt att tolka beteendet och det är tillräckligt för att förstå att jag behövde göra nått åt det. Varianterna på beteendet är olika eftersom vi är olika personligheter. Det viktigaste i min vändning var erkännandet att jag fastnat i nått som jag ville komma ur. Att jag hade nått någon slags botten där konsekvenserna av mitt beteende blivit alldeles för stort.

Otrohet handlade om mig där jag sökte den kortaste vägen för att tillfredsställa mina behov av belöning och bedöva min smärta. Att jag hade en smärta visste jag inte då. Jag gjorde det på för att bekräfta min inre bild av mig själv. Min inre bild av hur jag såg på mig och vad jag kände när det gällde mig själv. Känslan av att jag inte var värd mer. Känslan av att jag inte skulle ha det bra utan leva i ett kaos. Ett kaos som tog en massa energi från mig själv och relationen med mina barn och min familj. Kaoset skapade jag själv i kombination med min växande skuld.

Kaoset hade jag lärt mig hemifrån. Kaoset var jag van vid. Kaoset visste jag vad det var och sökte mig omedvetet till. Mitt hem bestod av ett dysfunktionellt kaos. Mina föräldrar visste inte bättre och gjorde så bra de kunde utifrån sina förutsättningar. Kaoset skapade mig en bekräftelse som var bekant för mig även fast jag intellektuellt inte ville ha det. Känslomässigt attraherades jag av det på ett sätt jag tidigare inte förstått. I kaoset kunde jag finna bekräftelsen även om den i sig var negativ. Mer om detta skriver jag vid ett senare tillfälle.

När jag nådde min botten och konsekvenserna blev för stora hitta mig själv med hjälp av andra. Jag kunde börja rota i mig själv och plocka upp de rester som fanns kvar av mig och se att jag redan från början hade allt och att den bekräftelse jag sökte redan fanns i mig. Jag hade bara svårigheter att se att den var så. Den väg jag valt ledde bara till min egen undergång och förstärkte bara det jag ville undvika, risken att bli ensam.

Idag har jag med mitt arbete insett att de brister jag hade då har blivit ett av mina bästa tillgångar. Jag har fått erfarenhet vilket gör att jag kan hjälpa andra att sakta möta sig själv.

Som ni ser är detta ett symptom på ett underliggande problem. Hur ser det ut för dig? Kan du känslomässigt bekräfta dig själv och se att du redan har allt inom dig?






tisdag 14 maj 2013

Oro

Oro känns ibland mycket fysiskt. Min kropp ljuger inte. Bland annat kan det visa sig som hjärtklappning, svårt att sova, ökad andning, svårt att se och att kort tappa minnet. Oron säger mig att det är nått som inte känns bra. Den ger uttryck för mina känslor eller/ och tankar och blir väldigt påtaglig. Oron är min ärliga handling. Oron talar om för mig att det är nått jag har bekymmer för som handlar om min framtid. Om en stund, i morgon, om en månad, i mitt liv osv. Oron signalerar att det är något som jag inte varit ärlig om eller något som jag stressar upp mig för som har att göra med min framtid. Oro kan till exempel vara ekonomiska problem, arbete, familj, barn, om mig själv, vad andra ska tycka om mig och ryktet om mig. Oron är min spegeln för mina känslor om framtiden.

När det väcks en oro i mig behöver jag plocka upp den till en tanke och se vad det är konkret jag oroar mig för. Är oron ett resultat av mina tankar behöver jag ta ner oron i en känsla och se vilka känslor som skapats av denna tanke. När jag är klar över vad det kan vara, vilket ibland kan ta lite tid, arbetar jag med att se om jag kan förändra mina tankar omkring det jag är orolig för. Ibland behöver jag meditera för att förstå att det är just här och nu jag behöver vara. När jag befinner mig i framtiden med mina känslor och tankar har jag nämligen börjat tappa kontakten med att vara just här och nu.

Oro är ingen sjukdom i mig eller en diagnos det är bara min reaktion på något som jag behöver bearbeta och på det sättet hitta ett svar på. Om jag behandlar det som en sjukdom finns risken att jag kväver det istället för att bli glad för den signal jag fått.

Svaret ligger i att förändra mitt sätt att tänka och därmed förstå vad som är problemet och hitta en lösning på det. Oftast handlar det om att inse att jag just nu inte har det problem jag målat upp för mig. Problemet kan finnas i framtiden, men inte nu och kanske är det så att det inte heller egentligen är ett problem för mig. Lösningen är att jag behöver befinna mig  här och nu i denna stund.

Tack min oro för att du hjälper mig att förstå.

Vad har du för oro i din kropp?

måndag 13 maj 2013

Jag kommer inte att sakna dig

När du lämnar mig kommer jag inte att sakna dig. Du får mig att känna stor smärta och skapar oro i min mage. Du äter upp mig inifrån. 

Jag vet varför du kom och länge förstod jag inte att det var du. Jag löste min smärtan  genom att tillåta dig växa i mig. Jag skapade till och med mer plats för dig för att  jag någon stans trodde att jag inte var värd annat. 

Ibland har du funnits där tillsammans med din släkting som om inte du var tillräcklig. 

Det finns saker som jag senare förstått att du hatar och som jag länge hjälpt dig att undvika. Något som jag märkt får dig  att försvinna helt. Du gillar inte att vara i rampljuset och att synas. Du mår bäst om du får vara i skymundan och bara kännas. Du är för monogami. 

Ibland vet jag att du för flera av oss kan känna samma sak utan att vi var och en är medvetna om det. Ibland smittas du från den ena till den andra om vi är släkt. 

Du gillar inte när sanningen tar över och när jag talar med andra om dig. 

Jag kommer inte att sakna dig när du går. 

Hej då Skulden och ta med dig Skammen på vägen ut. 

söndag 12 maj 2013

Mitt Ego

I mig finns mitt jag och mitt ego. Jag accepterar att båda finns och det är min uppgift att lära känna båda för att förstå vem jag är och få bättre insikter om mig själv. Jag vill bli mitt genuina jag, mitt riktiga jag med alla mina tillgångar och brister. Därför jobbar jag med mig själv och får de insikter jag behöver varje dag om jag accepterar och är öppen för att se det som finns att se.

Mitt ego är raffinerat och är en del av mig. Han smider sina planer och han vet vad han vill ha. Han döljer sig i snällhet och kärlek, han döljer sig i skuggan av att ge. Han finner alltid sin plats och styr när jag minst anar det. Han förnekar sig aldrig även fast jag ibland tror han flugit sin väg.

Mitt ego levde ett fantastiskt liv under stor del av mitt tidigare liv utan att jag hade den minsta aning om att det var han. Han bara fanns där och tog det han ville ha, förklädd i änglalikt hår. Fyllde mig med skuld och skam. Fyllde mig med brister och förnekande. Fyllde mig med förklaringar och ursäkter. Förminskade mitt jag och kvävde min självkänsla. Stärkte mitt självförtroende men minskade mig. Fick mig att ljuga och bedra för att vinna tillfredsställelsen av den korta njutningen av bekräftelse. Njutningen av att duga, njutningen av att synas för det jag gjorde, inte för den jag var.

Mitt jag höll på att tyna bort, dränkt av intellektuella tankar och analyserande ord fylld av min egen skam och skuld.

Jag är mitt ego och jag är mitt jag. Jag ägnar varje dag att skapa balansen för att få mitt jag att växa men ändå acceptera att båda finns där. För att visa att jag är och jag och att jag duger utan allt görande.

Jag är.

Jag vet att om jag skapar denna struktur och är vaken för varje dags insikt och ger mitt jag sin plats blir jag mitt genuina jag med mitt jag och mitt ego i en fruktsam balans.


lördag 11 maj 2013

Stillhet

Ju mer stilla jag kan vara desto mer mottaglig och uppmärksam kan jag bli för det som sker i mig och utanför mig. Det är i stillheten jag kan höra och bli medveten om de under som skapas runt mig och i mig. Jag blir känslig för det som skapats och det som sker och för det som har någon betydelse för mig. 

När jag är i det tillstånden öppnar jag också upp dörrar som gör det möjligt för helt nya dörrar att öppnas. Med den känsligheten på vid gavel är jag i mig.

Hur upptagen jag än är behöver jag alltid hitta perioder av just detta. Perioder av frid och stillhet.

Dessa perioder behöver inte vara långa, men regelbundna, där jag får kontakt med mig själv och det som är viktigt. 

Dessa stunder skapar viktig närvaro med mig själv vilket skapa fantastiska underverk. 

Saker kan hända som förvånar mig. Axlarna sänks, min kroppshållning förändras och jag ser och känner på ett nytt sätt. I allt jag företar mig skapas ett nytt perspektiv och nya underverk, om jag är öppen för att se det. 

När jag väljer att inte rusa in i olika projekt  och uppgifter och göra för att det bara måste göras blir det jag sedan gör med en helt annan grund.  Min nya inställning skapar ett helt annat värde i det jag gör och ett resultat som blir över förväntan. 

När jag väljer min egen inställning till det jag vill göra och på det sätt jag väljer att göra det blir resultatet det allra bästa både för mig och min omgivning. 

I stillheten hör jag min inre röst, rösten från mitt genuina jag. 

fredag 10 maj 2013

Jag bekräftar min egen självbild

Vad jag än gör, är, säger och känner är en produkt av min egen självbild. Tycker jag om mig själv och den jag är bekräftar jag det genom att vara snäll mot mig, respektera mig, göra saker som är bra för mig och skapa en miljö som främjar min egen inre känsla.

Har jag en sämre självbild kommer jag att bekräfta detta. Jag är mindre rädd om mig och gör saker som riskerar att bli dåligt för mig. Jag skapar situationer för mig som bekräftar min egen historia. Jag söker mig till saker och situationer som jag känner igen vilket betyder att t.ex. har jag upplevt kaos i min uppväxt kommer jag att fortsätta att söka mig till kaos i mitt liv. Kaoset bekräftar mig. Jag känner mig inte älskad vilket gör att jag skapar situationer som gör att jag inte blir älskad. Jag söker bekräftelse för att det är en brist hos mig genom att skapa situationer där jag blir bekräftad (älskad- bekräftelse eller hatad-bekräftelse har ingen betydelse). Allt jag gör, oavsett om det är en dålig eller bra handling bekräftar mina inre känslor om mig själv.

Jag kan tillfälligt förändra mitt beteende genom att tänka att jag ska förändra mitt sätt att vara eftersom det intellektuellt känns rätt. Känner jag inte att det är rätt utifrån mina inre känslor om mig själv kommer förändringen inte att vara så länge eller kanske rentav aldrig bli av.

Allt jag vill förändra behöver bli tydligt för mig både i mina tankar, mina känslor och de handlingar jag sedan gör. Det är just därför det är så viktigt att ha en balans i allt jag gör. Det är därför det är så viktigt att få med hela mig i mitt eget förändringsarbete.

Ett exempel: Jag kan förstå att det är fel att köra utan säkerhetsbälte rent intellektuellt. Jag förstår att lagen säger att jag ska använda säkerhetsbälte. Ändå har jag på bältet bara när jag tror att polisen kommer att upptäcka det. Känner jag att jag är en människa som jag behöver ta hand om och ge all den kärlek jag kan, känns det också viktigt att vara rädd om mig, då har jag säkerhetsbältet av en helt annan anledning som också gör att jag respekterar mig själv.

Vad jag än gör, är, säger och känner är en produkt av mig själv och min egen självbild. För att allt detta ska bli bra för mig behöver jag hitta den balans i mig som får mig att växa, inte den balans som fått mig att minska.

torsdag 9 maj 2013

Åter igen känner

När jag beter mig och uppför mig på ett sätt jag innerst inne inte önskar. När jag är elak mot de som jag har närmast. När jag uppför mig på ett otrevligt sätt i min familj som jag inte gör på min arbetsplats. När jag lätt tappar mitt humör och retar mig på personer, saker och bagateller.

Då handlar det om att jag har känslor i mig som inte har med de personer som drabbas att göra utan det handlar om mina underliggande känslor att göra. Frustrationer, ilska, rädsla, hat och andra känslor styr mitt beteende och dessa känslor blir så starka att de tar över.

Allt detta handlar inte om de personer som får utstå det. Det handlar inte om dessa personer eller deras beteende. Det handlar om mig själv. Det handlar om mina känslor som blir så starka att de bara inte kan tyglas. De människor jag möter eller de situationer jag kommer in i väcker så starka känslor från mitt förflutna att dessa personer blir objekt som får utstå mitt känslosvall.

De personer som drabbas får mig att inte visa min kärlek eftersom den täcks av mina rädslor. De människor som utsätts blir ett redskap och objekt i mitt inre liv men har inte med dessa personer att göra utan de får mig bara att känna igen situationer från förr. De får mig att känna igen situationer jag inte ville uppleva. De får mig att göra saker som jag inte klarade av att göra när de uppstod som till som till exempel att redan då visa den ilska kände för det jag blev utsatt för. Då klarade jag inte att visa vad jag kände eftersom jag var rädd för att bli lämnad ensam. Jag var beroende av någon annan.

När jag åter känner igen, väcks de gamla känslorna till liv och jag blir mitt tidigare jag fylld av all den frustration jag kände då och ser min chans att ge igen, hämnas eller enbart bekräfta mina egna inre känslor. Ensamheten är lika stark, hatet är lika stark och rädslorna blir helt plötsligt lika starka som de var då.

När känslorna försvinner eller tonas ner kommer min ånger, på samma sätt som då men då kände jag det bara inne i mig i mina förbjudna tankar. Jag känner ånger och vill reparera och göra allt ogjort.

Då kommer skulden och skammen för det jag gjort. Då övergår min energi till att gottgöra det som jag tidigare gjort.

All denna energi använder jag för något som hände för mycket länge sedan. Jag återupplever allt från rädslor och ilska till skam och skuld för något som hänt för länge sedan. Det jag tidigare blev utsatt för utsätter jag nu andra för. Mina gamla strategier går igen.

När jag inte är i balans och funnit vad som är grundbulten i mig som skapat dessa typer av beteenden och inlåsta känslor kommer detta att återuppstå gång, på gång, på gång.

När jag är i balans är när jag kommit underfund med och fått insikt om de känslor jag hade då och accepterat att det hänt och kan se mitt eget ansvar i detta. När jag är i balans kan jag frikoppla mig från min historia och och se att jag idag äger mitt eget känsloläge. Jag kan leva i det som är nu istället för att återuppleva mitt förflutna.




onsdag 8 maj 2013

Att ljuga eller inte ljuga

Är ljuga alltid att ljuga eller kan man få ljuga ibland? Tänk en vit lögn. Jag säger inte allt för då sårar jag henne. Jag säger inte vad jag egentligen tycker för då blir det en massa frågor. Jag är lite hemlig och säger bara vissa delar för annars vet jag inte vad hon tycker om mig.

Är det ok att ljuga ibland men ibland inte? Många säger att det är inte ok att inte tala sanning men samtidigt kan vi glida på den vita lögnen, deklarera lite tokigt, inte säga hela sanningen i en försäkringsaffär där något skadats eller "låna papper" från arbetet.

Vad är en lögn och vad är inte en lögn eller är det så att allt är en lögn om vi inte säger som det är. Hur vi än definierar det och vilka val vi än gör så är det viktigt att se hur det påverkar just mig. Om att "slira" på vad som är en lögn påverkar mig för mycket ska jag inte göra det.

För mig har det blivit uppenbart. Jag har ljugit hela mitt liv och hittat olika effektiva sätt och använda det på. Det har varit ett sätt för mig att få det jag vill ha. Att ha en dold agenda. Allt eftersom åren gått har konsekvenserna av mina lögner blivit mer och mer tydliga och fått mitt liv att gå i en riktning som jag alltid försökt att undvika. Det har gjort mig ensam.

När jag erkänt att jag varit en lögnare och när jag provat begreppet lögn i mig själv har jag också sätt att det är så mycket annat som jag också ljugit om som inte varit tydligt för mig. Jag har till och med ljugit om sådant jag inte behövt ljuga om. Det händer att jag ljuger även idag och det blir tydligt för mig hur ont det gör i mig och vilka konsekvenser det får i min kropp, i min känsla, i mina tankar och handlingar. Det plågar mig och jag vill där ifrån så fort som möjligt. Att ljuga har ett för högt pris och den som blir mest sårad i det är jag själv. Det skadar mig och förgör det goda i mig och de känslor jag vill ha till förmån för känslor jag vill undvika.

Jag arbetar med denna fråga varje dag och är uppmärksam på när det sker, för det sker och jag inser att enda sättet att komma därifrån är att vara ärlig. Allt annat får en illa smakande smak i munnen som jag inte vill ha. Den får mig att få fantasier om mig eller andra jag inte vill ha. Den skapar känslor jag inte vill känna.

När jag inte ljuger, talar osanning eller kommer med vita lögner finns inget jag behöver försvara, skydda eller finna argument för. Jag vet vad jag sagt eftersom det är sanningen och den blir enkel att komma ihåg. Jag kan stå för det eftersom det är den enda sanningen. Jag blir ärlig för mig själv. Jag ger den kärleken till mig själv.

Ljuger jag, är det en självrespekt som jag saknar.

För mig är ärligheten ända vägen och det är dit jag alltid vill sträva och vara. Då mår jag bra och är fri.





tisdag 7 maj 2013

Allt är jag- allt är du

När jag gör mina val styrs de alltid av mina känslor av t.ex. rädsla, glädje, ilska, sorg, skuld eller skam. Vad jag har i mitt bagage och mina erfarenheter sedan tidigare påverkar mina kommande beslut. Vad är det som väcks i mig som jag känner igen sedan tidigare blir en del av mitt beslut. Jag är aldrig neutral utan gör mina val på ett subjektivt sätt. Det är bara som det är och i mitt arbete med mig själv handlar det mer om att vara medveten om detta och acceptera att det är så. Jag är styrd av de värderingar som jag samlat på mig under alla mina år. Mina värderingar speglar allt jag gör, även de värderingar jag har om mig själv.

Är jag fördömande i de beslut jag fattar och de uttalande jag gör, är det en produkt av mina egna brister och mina egna beslut. Har jag åsikter om andras sätt att leva är det enbart en spegel av mina egna brister och mina rädslor för de liv jag just då lever.

Allt faller tillbaka på mig själv eftersom jag bär det inom mig. Det blir tydligt i mina tankar, i mina uttalanden eller enbart genom de signaler som jag sänder ut till min omgivning. Jag är alltid en del av allt det som händer mig och det som sker runt mig själv.

För att bli så medveten som möjligt  krävs att jag accepterar alla mina rädslor och mina tankar om mig själv och andra. Jag behöver klargöra vad det är för tankar som skapas med dessa känslor och jag behöver klargöra vad det är för tankar som skapat dessa känslor.

Mina insikter påverkar mina val på ett medvetet sätt. Detta kan leda till ett mindre fördömande och ett större accepterande att alla vi människor är unika och att mina val enbart är mina egna. Andra gör andra val som kan vara lika rätt utifrån deras sätt att se det utifrån deras erfarenheter.

Väljer jag att ta hand om mig och mitt och "skiter" i andra kommer det att leda till en bättre värld för oss alla.

söndag 5 maj 2013

Balans i min kropp och själ.

Balans är viktigt för min själ. Har jag balans i mina tankar, känslor och handlingar kan jag möta min värld på ett helt annat sätt. Insikten om mig själv skapar jag genom att jag känner in mina känslor och skapar mina tankar och handlingar utifrån min samverkan mellan dessa tre. Själen kommer i balans och jag har en bra balans mellan mitt jag och mitt ego.

Min kropp är i balans om jag är i balans. Har jag en bra balans påverkar det också min kropp. Med brister i min balans som stress, negativa tankar om mig och min omgivning påverkar det balansen i min kropp som t ex när det gäller hur jag tillgodogör mig föda, mineralhalter i min kropp och andra viktiga hormoner och substanser . Detta i sin tur påverkar min hjärna och kan leda till känslomässiga förändringar och andra personlighetsförändringar.

Jag är en del av ett sammanhang, min kropp är en del av sammanhanget. Allt samverkar och det handlar för mig om att förstå det och behandla mig själv där efter. Inget är en slump. Det finns en orsak.

Är jag medveten om detta vet jag i varje stund vad som är orsaken till mitt mående oavsett hur jag mår.

Allt hänger ihop. Är det obalans i mig är det inte säkert att lösningen skapas med att föra in en balans just där obalansen upplevs. Lösningen kan finnas någon annan stans vilket gör att jag alltid behöver ställa mig frågan:- Varför ? Känna efter hur det känns, betrakta mina tankar i den känslan jag har och se om jag behöver göra andra förändringar i mitt hela jag.

Oftast, innerst inne vet jag! Det handlar om att erkänna det för mig själv. Allt annat blir sedan tydligt och självklart och jag kommer att förstå vad jag behöver göra.

För att lyckas med att se denna helhet behöver jag främst vara öppen och villig att acceptera att det förhåller sig på detta vis.

Balans i min själ påverkar balansen i min kropp som påverkar balansen i min själ.


onsdag 1 maj 2013

Lita på min väg

Det är så lätt att lyssna på andra vad de tycker och vad de känner. Det är så lätt att rätta mig till andras idéer och synpunkter och sedan tro att det är det rätta för mig. Alla har idéer och tankar. Alla har synpunkter oavsett om de säger det eller inte. Hör jag inte så kan jag känna deras syn på det.

Men vad är det jag hör och ser. Vad är det som de bygger sina åsikter på?

Det jag får är deras syn på vad de tänker , tycker och känner byggd på deras erfarenheter, deras rädslor, deras lycka och olycka. De har aldrig varit i min kropp och känt det jag känt eller inte känt! De har inte mina erfarenheter. Det jag får är en spegelbild av dom själva. De kommer inte att ta konsekvenserna av deras åsikter.

Är det detta jag vill?

Sedan lyssnar jag på mig själv. Är det dessa åsikter jag vill ha? Ja och nej! Nej om mina åsikter bygger på mina misslyckanden där mina rädslor ligger kvar i mig. Nej om de bygger på brist på min egen tillit. Ja om det bygger på mina insikter om mig själv där jag har utrymme att gå utanför mina ramar bara för att jag vill. Ja om jag bygger det på min universella tillit till mig själv.

Ha tillit till mig själv och den väg jag går! Är jag energisk och medvetet styr mig mot mina egna mål, vilka de än är känslomässigt och intellektuellt, kommer jag dit.

Lita på min egen väg, den väg jag går!