Jag smiter

När jag inte vill göra mitt eget jobb kommer jag på en massa andra saker att göra än det jag egentligen behöver göra. Städa, se på tv, gå ut och gå, ringa någon, läsa, gå in på Facebook, kolla internet osv. Men inte göra det jag ska och som jag vet är bra för mig. Nej nej, farligt farligt. Jag smiter. 

Varför det? 

Jag är bekväm och vill inte göra jobbet. Jag vill ha förändringen men jag vill inte göra mitt jobb. Jag väljer att leva kvar i mina gamla strategier istället för att träna på mina nya. 

För min del har detta varit ett problem och en strategi i sig. Smita har varit en strategi som fått mig att vara kvar i det gamla. Smita har varit ett sätt för mig att slippa ta tag i det som känns. Smita har varit ett sätt för mig att slippa se min egen skit. Smita har varit ett sätt för mig att slippa se mitt egentliga jag. Smita för mig har varit ett sätt att slippa se min egen sanning. 

Smita var att inte ta ansvar men ha en massa synpunkter på andra att ta sitt ansvar. 

Smiter jag är mitt enda sättet att komma ur detta genom att skapa mig rutiner, skapa mig kontrollpunkter och ibland kanske välja att "gissla" mig själv så att saker blir gjorda. 

När jag smiter handlar det om att jag inte tillräckligt vill eller att jag inte för mig själv tydliggjort vad jag vill. Jag saknar mål. 

Hur är det för dig, har du tendens att smita? Hur gör du för att genomföra det du vill eller det du bestämt dig för att göra?  

Handlingen styr

Mina tankar styr min känsla. För att ändra min känsla behöver jag ändra mitt tänk. Detta påverkar sedan mina handlingar. 

Men. 

Aktivt handlande kan påverka mitt känsloläge. Skratt-terapin bygger på det, jag ler och det förändrar min känsla oundvikligt. Musklerna formar sig på ett annat sätt och mina muskelminnen mins att detta är något positivt, belöning får mig att fortsätta, särskilt om jag glömt bort hur det var att skratta. Meditation skapar processer i min hjärna som påverkar min sinnesstämning och mina känslor. Det är inte en tillfällighet att just detta med meditation är så i fokus nu men egentligen bygger på en mycket gammal lärdom. Ser jag på skräckfilmer ger det mig känslan av att vara rädd, bevakande och utsatt och upplever mig som ett offer, vilket påverkar processer i min hjärna. Ser jag på våldsfilmer identifierar jag mig med de hjältar som utför våldet på ett "positivt" sätt vilket gör att jag får en positiv känsla av att vara lika tuff som "hjältarna" på filmen. När jag spelar TV-spel, särskilt spel där jag är förövaren och brukar mycket våld mot andra ökar mina aggressivitetskänslor i mig vilket gör mig spänd, icke empatisk, utåtagerande och i grunden rädd, min hjärnbark agerar instinktivt, anfall. Min hjärna är särskilt påverkbar under mina första 18 år av mitt liv, den är plastisk (formbar) och utvecklar vissa delar av hjärnan mer än andra.

På vilket sätt jag än handlar påverkar det också min sinnesstämning och mina känslor. Det är således inte enbart mitt sätt att tänka som styr mitt känsloläge.

Nu säger vän av ordningen, mina känslor då kan inte de också styra? Visst kan de styra men de har ändå sin grund i en grundtanke. Låt mig återkomma om det.

Hur vill jag då vara.

Jag väljer hur jag vill tänka, hur jag vill känna och hur jag vill handla. Mina barn behöver, första delen av sitt liv, hjälp med att hitta vägar som får mina barn att hitta sin väg. För att det ska ske behöver jag visa vägen. Hur jag tänker, vad jag känner och hur jag handlar, allt blir verktyg för mina barn på samma sätt som det blev verktyg för mig i min uppväxt. Är det saker som blivit tokiga i mitt liv är det alltid genom mina handlingar, min ärlighet, min öppenhet och min villighet jag behöver börja. Jag fick inte alltid rätt verktyg, men ibland behöver man byta ut sina gamla verktyg till mer moderna verktyg. En skiftnyckel fungerade då men kanske är mindre bra idag.

Vad gör du för att få bra känslor? Har du vanor, handlanden eller sätt att tänka som kan styra dig i en riktning du egentligen inte vill gå? Vilket föredöme är du för dina barn? Vilka följer dig och vad visar du? Du kanske har krafter i din kropp som idag leder dig i en tokig riktning, vill du ändra på det? Berätta vad du upptäckt och hur du gjorde eller skulle vilja göra. 

En planta

Livet utsätter mig och jag utsätter mig i livet. Det som hänt får mig att göra mig själv till ett offer eller själv som förövare. 

Jag tolkar min historia och får mig själv att fördöma, förkasta och förgöra mitt egentliga jag. Detta på grund av vad jag upplevt i min uppväxt. Min historia är orsak till att jag är som jag är, fått ett liv som det är och lever som jag gör. De upplevelser och de händelser som skett får mig att döma mig själv. 

Fortsatta livet ägnar jag mig åt mitt dömande av mig själv och straffar ut mig själv. Någon planterade något i mig och jag själv är den som får det att växa. Det är jag som lägger på näringsrik jord och det är jag som vattnar. Hade jag inte gjort det hade den dött. Så varför vårdar jag denna planta?

Ja varför? Vad är det jag skördar som jag känner att jag har nytta av och vill ha. Vad är det i lidandet som gör att jag fortsätter odla och vårda?

Ni ser, det är inte historien i sig som blir mitt problem utan det är orsaken till varför jag håller mig fast vid den planta någon planterat. Jag blir min egen bödel. 

Vad jag gör är att inte acceptera det som hänt utan håller mig fast vid att det borde ha blivit på ett annat sätt. Jag vidmakthåller orättvisan i det och saknaden om något annat. 

Kan jag acceptera att det som skett har skett och det tillhör en historia jag inte kan förändras har jag tagit ett stort steg. Jag har då tagit ett steg till att hitta en ny planta som ger mig en helt annan skörd. En planta som ger mig en skörd som får mig att växa istället för att krympa. 

Genom att acceptera min historia har jag chans att gå vidare till något annat, något nytt något bra för mig. Jag kan skapa min egen nya historia. 

Har du en gammal planta du vattnar och ger näring till men som inte är bra för dig eller har du hittat en ny planta som får dig att växa? Om du har kvar din gamla planta, vad är det i den som du vill skörda? 

Boxen

Oavsett hur jag kände, gjorde och tänkte befann jag mig hela tiden innanför min box. Andra kunde tycka det var utanför men jag befann mig innanför min box. Tryggt, kaos, kände igen jag kunde identifiera mig. Rädslan blev inte synlig utåt. 

Den här boxen skulle jag kunna ha levt i resten av mitt liv. I ett kaos av igenkänning. Sannolikheten skulle då säkert ha varit att jag skulle leva ha levt ett kortare liv, ett liv där kroppen till slut skulle tala om för mig att jag borde ha tagit hand om mig tidigare. En kropp och ett känsloliv som skulle varit fylld av spänningar, krämpor, känslomässiga trauma och ärr efter mitt liv. 

Men jag gjorde ett val. 

Jag bestämde mig. 

Jag fattade ett beslut att stiga utanför den "trygga" boxen. Jag fattade ett beslut att våga möta det jag egentligen var rädd för. Våga möta mig själv. 

Att stiga ur min box innebar att förändra mig helt. Att stiga utanför blev att bygga om mig själv i mitt sätt att tänka, känna och göra men med samma byggstenar, byggstenarna i mig. 

Acceptera mig själv och vem jag är, vad jag varit med om och vad jag gjort. Ta konsekvenserna av att min historia är min. Välja ett annat sätt att agera utifrån mitt nya sätt att tänka. Se mig, lyssna på mig, vara mig. 

Det uppvaknandet skedde utanför min gamla box. Nu har jag två boxar, en gammal och en ny. Den gamla finns kvar och vill ha mig dit, dit vill inte jag. Den nya den attraherar mig. Men min gamla förför mig. 

Det kommer att ta tid att vänja mig vid min nya box och se den som självklar. Det tog tid att skapa min gamla box. Länge kommer båda att leva bredvid varandra.

Vissa i min omgivning förstår inte varför jag är i min nya box och vill att jag skall tillbaka till den gamla. Andra blir glad för att se den nya boxen. Vissa accepterar inte min nya box och har valt att gå. Några har aldrig sett mig i den gamla boxen utan ser den nya boxen som jag. 

Hur är det för dig, är du i den box du vill vara? Om inte har du hittat en ny? Hur stora krafter har din nuvarande eller gamla box? Om du sitter fast skulle du våga göra något bara för idag som är utanför din box? Behöver du fatta ett beslut eller har du redan fattat ditt beslut?

Livrädd

Rädd för livet. Livrädd. Jag har egentligen inte varit rädd för saker, händelser eller något som skulle kunna kännas  som farligt. En spänning och att det är en risk ja men inte rädd för att det ska hända. Kanske rent av oförsiktig och lite dumt orädd. I perioder definitivt dumt. Jag var inte tillräckligt försiktig på den tiden och jag tog inte hand om mig själv på det sätt som jag borde. Min känsla var "- Jag är inte rädd för något!"

Men, så var det inte alls. Jag var egentligen livrädd, livrädd för att bli ensam, livrädd för att inte bli använd, livrädd för att inte bli älskad. Jag var rädd för livet som jag inte ville ha, rädd för att åter igen känna. Orädd var egentligen ett uttryck för otrygg, oälskad, oanvänd och obekräftad. 

Min strategi för detta blev att utmana mig för att få, utmana mig för att vara, utmana mig för att känna. Jag utsatte både mig själv och andra för att bli bekräftad. 

Detta är ett sätt att vara livrädd. Andra har andra strategier vilket jag har använt mig av några av dessa med: musslan (berättar inget för att inte avslöja), aggressiv, offer, förövare, viktuppgång (för att skydda mig mot omvärlden), olika typer av beroenden för att undvika att känna t.ex ensamhet, oälskad osv. Detta är bara några få exempel på strategier där vi är livrädda och agerar utifrån det. 

Även i mitt eget förändringsarbete har jag varit "orädd" och använt mig av samma strategi. Vad jag då inte visste var att den orädslan fick mig att knäcka min egen kod och fick mig att se min egen egentliga rädsla vilket gör mig tacksam idag. Jag utsatte mig i ett syfte att bli bekräftad men fick möta min egen bekräftelse och kärlek till mig. 

Tänk om det kan vara så även för dig att din egen rädsla/ orädsla är just den du behöver möte på djupet för att komma åt din egentliga rädsla. Möta den rädsla som hindrar dig att komma vidare i arbetet med dig själv. 

Är du rädd för livet? Är du rädd för att förändra? Är du gärna kvar i det kända kaoset för du är livrädd för det som finns bortom detta? Vågar du möta dig själv? 

Automatik

När något hände fick jag tidigare olika typer av automatiska tankar. Jag hade mina automatiska tankar utan att jag då visste det. Jag tog på mig skulden. Det var säkert mitt fel för så hade jag lärt mig. Samtidigt erkände jag inget det hade jag också lärt mig. Automatiskt tänkte jag på detta sätt. 

Andra automatiska tankar kan vara allt eller inget, skuld, en enda droppe bläck (något litet jag gjort svärtar ner hela mig), förstorar saker, förminskar saker, felaktiga slutsatser (1.Tankeläsning 2.Spådom), generaliserar, "borde ha gjort", skyller allt på andra osv. de automatiska tankarna sätter igång hos oss utan förvarning. Vi har tidigt lärt oss strategin och vi kopplar direkt på den igen. 

Varför gör vi på detta sätt om det är fel eller tokigt för oss själva? Jo för att en gång i tiden var det ett val vi gjorde som byggde på rädsla. Valet var kanske rätt då men oftast inte alls rätt idag i en medveten kropp.

Mina automatiska tankar behöver raderas genom att först acceptera att jag har ett antal sådana. Därefter inte skuldbelägga mig för att jag haft dessa. De automatiska tankarna behöver jag lära mig att se när de sätter igång och lära mig att istället tänka motsatsen. 

Ungefär så här: 

1. Något har gått fel, det är en obehaglig stämning i ett rum jag kommer in i. Min automatiska tanke: -Vad har jag gjort för fel nu (skuld)? ... Här får jag istället lära mig tänka: - Är det något som jag kan ha gjort?  Är svaret nej, släpp det. Om svaret är ja, våga ta upp det och klargör. När det är klart, gå vidare. 
2. Jag misslyckades i en föredragning, (enligt mitt sätt att se på det). Inget blev bra. Min automatiska tanke: - Jag är dålig. Jag får tänka istället:- DET gick kanske dåligt men jag är inte dålig. Kan jag göra annorlunda nästa gång.

Hur ser dina automatiska tankar ut? Har du lärt dig att se dessa? Identifiera dina tankar och se om du kan tänka på ett annat sätt. Ta gärna hjälp av någon annan för att vända en negativ tanke till  en mer adekvat tanke.

Alla känslor är ok

När jag inte mår bra handlar det ibland om att jag stänger in mina känslor, slutar att känna speciellt känslor som gör ont. Känslorna jag stänger inne styr mig till särskilda beteende hos mig. Beteenden för att inte känna. 

När jag arbetar med mig själv och får insikter om mina beteenden finns risk att jag dömmer mig själv när min gamla beteende för en stund återkommer. De blir förbjudna. Beteenden som startats upp sker från en gammal känsla med en gammal lösning. 

Det är såklart ok. Lång tid har fått mig dit jag är idag och lång tid får mig därifrån. 

Skillnaden är, med mina nya insikter att jag snabbt kan vara uppmärksam på vad som händer och snabbt ta mig därifrån. "- Aha,  där kom den gamla känslan och det gamla beteendet vad intressant."

Alla känslor vi har är ok att känna och alla beteende vi gör är ok att de uppstår och sker. Frågan är mer vad jag gör med det och vad jag drar för slutsatser över det som sker. 

När jag jobbar med mig själv kan jag inte förneka mitt förflutna. Mitt förflutna behöver jag acceptera och låta det ske om det sker och låta mig känna om den känslan kommer. Inte någonsin fördöma mig själv och försöka ta bort en känsla. Då blir det som jag gjorde innan jag hade insikter fast nu utifrån ett annat håll. 

Jag är ok. Det jag känner är ok. Det är mina slutsatser av det jag känner som avgör. 

Har du förändrat ditt sätt att leva men märker ibland att du faller tillbaka i känslan eller beteendet. Fördömer du dig själv då eller är det fortfarande ok att känna så och att göra fel eller göra mindre bra? 

Vadjagvill

Vad jag vill har styrs av vad du vill. Jag har gjort allt för att älskas av vad du vill och glömt vad jag vill. Vad du vill har varit vad jag vill för att få det jag vill. Jag har inte alltid tydligt för mig själv gjort klart vad jag vill. Inga tydliga mål mer en plan för känslan jag inte vill ha. Vad jag ville dolde jag och mitt redskap var vad du ville. När redskapet var förverkat sökte jag någon annan/ något annat som skulle bli vad jag ville genom vad hon/ det ville. Inte enbart i relationer utan i allt vad någon annan ville blev vad jag ville så länge det levde upp till min omedvetna plan om vad jag egentligen inte ville ha. 

Vad jag ville i botten var styrd av rädsla. Jag blev egentligen ett verktyg för andra där jag själv till slut offrade vad jag ville. Jag ville ha men visste inte annat än att det var på grunden vad jag inte ville ha. 

Mina dolda mål fanns men mina medvetna mål var diffusa eller fanns inte alls. 

Så här efter alla år undrar jag vad som hände? Vad gjorde jag egentligen av det som jag ville? Vad ville jag egentligen? Jag var drivande och jag gjorde en massa, men varför och i vilket syfte? 

Jag vet idag vad som drev mig. Jag vet idag vad som styrde mig. Jag vet idag vilka strategier jag hade. Jag vet idag vilka konsekvenser det då fick. Det jag inte ville blev ha blev just det jag fick. Jag var styrd av min rädsla och det besannades med min strategi att förhindra det. Jag blev obekräftad och ensam.

Gör du idag det du verkligen vill? Vågar du stå upp för dig och låta dig följa dig, inte andra? Styrs du av din rädsla eller av din kärlek till dig? 

Mina gropar

Jag kliver ner i mina gropar. Från början trodde jag att det var andra som grävde de gropar jag ramlade ner i i livet. Jag var övertygad att det var så. Stora gropar, små gropar, vida gropar smala gropar. Alla gropar jag ramlade ner i hade någon annan grävt. Ibland tog jag på mig skulden och trodde att jag bidragit till att de gropar andra ramlade ner i var gropar jag hade grävt. Groparna min mamma ramlade ner i bland annat. 

När jag arbetat med mig själv och fått insikter har jag börjat förstå och vet idag att de gropar jag ramlar ner i eller har ramlat ner i är gropar jag själv gräver eller har grävt. Ingen annan har grävt mina gropar. Jag har heller inte grävt någon annans grop. 

Mina insikter lär mig att se vilka gropar jag grävt åt mig och vilka gropar andra gräver åt sig. Jag lär mig att se hur jag kommer upp ur groparna igen och jag lär mig att se när jag ramlar ner i samma gropar igen. Ibland ramlar jag ner i nya gropar men lär mig hur jag snabbt kan komma upp ur de nya groparna.

Groparna finns där för de är en del av mig och en del av min historia. De nya som jag gräver har också de en grund i min historia och det som är jag. 

Livet har gropar, det är en del av livet. Jag tillåter mig att se dessa. Ibland kan jag hoppa över dessa eller gå vid sidan om. Ibland ramlar jag pladask ned i dessa och det är ok. Jag är inte mer än en människa, vem som helst kan ju snubbla.

Jag vet idag hur jag tar mig upp ur en ny grop och ur en gammal. Det har jag lärt i livet. En del gropar har jag fyllt igen så de finns inte mer men några andra finns där hela tiden. De påminner mig om vem jag är och att jag är mänsklig. De får mig att minnas hur kallt och ruskigt det var där nere. De får mig att vara ödmjuk till de gropar andra har.

Har du gropar i ditt liv som du ramlat ner i? Har du gropar du hittat upp ur? Finnas det gropar du fortfarande inte vet hur du ska ta dig upp ur? Ta reda på vilka gropar du har i ditt liv och hur de påverkar dig. Ibland klarar vi av att komma upp själv, ibland behöver vi hjälp med att komma upp.

...men

Jo jag är glad, men....Jo jag har det bra, men.... Jag känner så men om inte...Jag vill gärna det, men....

"Men..." blir det sist sagda och hänger kvar vilket gör att när jag uttrycker en positiv känsla men avslutar den med ett men... är det men som är det jag mins. Men håller mig kvar i något negativt och uttrycker min negativa känsla för något när min hjärnan försöker ta till sig något positivt. 

Men bekräftar min känsla för något. Känslan är också den som håller mig kvar i något annat fast viljan tycks vara förändring.

Men är att säga jag men ändå nej till något. Men blir att inte vilja släppa. 

När jag tar mig själv in i en egen vilja till att förändra och utveckla mig själv där jag är öppen, villig och ärlig till förändring kan just ordet men vara mitt hinder. Men låter mig vara kvar i mitt aktuella tillstånd istället för att våga ta ett steg till. Men låter dörrarna runt mig själv vara stängda. Dörrar till en annan ingång i mitt liv och därmed en annan utgång. 

Men är egentligen ett sätt att säga nej till mig själv.

Är du flitig användare av men och vet bättre själv? Kan det vara så att men just därför håller dig kvar i det gamla och invanda? Kan just ordet men vara det som hindrar dig i din egen utveckling och därför gör det dig mindre öppen till något nytt ? 

Identifikation

Hur identifierar jag mig? Så jag identifierar mig blir jag. Vem är jag då? Är jag den som har det bra och är tacksam blir jag den. Är jag den som kan klara av att göra saker blir jag den. Är jag den som bara överlever, blir jag den. Är jag den som har många dåliga dagar blir jag den. Är jag den som ler blir jag den som ler. Är jag den som ser allvarlig ut blir jag den som ser allvarlig ut.Är jag den som är positiv det det som händer är jag den. Är jag den som är negativ till det som händer runt mig blir jag den. Är jag den som känner mig drabbad blir jag den. Är jag... osv. Eller snarare jag identifierar mig som den. 

Jag får det jag fokuserar på. Jag får det jag väljer. Det är inte svårare än så och ändå så svårt. 

Av någon anledning har jag valt den identifikation jag valt. Kanske var det en bra strategi en gång i tiden. Jag fick medömkan, jag fick någon som såg mig. När jag blev sjuk fick jag en helt annan bekräftelse som gjorde att jag kände att jag fanns. Det jag då gjorde identifierade mig på ett sätt som gav mig något bra. Är det så idag att det inte längre ger tillräckligt med bra konsekvenser eller rent av dåliga konsekvenser kanske jag behöver se över mina strategier och identifikationer. 

Våga pröva att göra på ett annat sätt bara för idag. Våga göra en liten skillnad. Ibland behöver jag gå till botten med frågan varför blev det så här. Ibland behöver jag bara handla. Handlingen i sig kan ge en ny bra känsla som i sin tur kan ge en ny och bra tanke som han förändra mina nya handlingar.

Bara för idag gör jag en liten skillnad. Bara för idag gör jag en liten förändring. Jag testar och jag känner. Jag testar och jag märker om det gör skillnad.

Hur identifierar du dig? Finna det anledning att ompröva det? Vad skulle det innebära för dig? Vågar du pröva?

Utsatt- utsätter

När jag blir utsatt oavsett på vilket sätt kan det också innebära att jag efteråt utsätter andra. Jag vill hämnas, jag vill ge igen, jag ger hatet och ilskan tillbaka. Jag är fylld av en utsatthet som ger mig lust att utsätta den andra. Jag får känslor som innebär att jag använda samma eller liknande medel som det medel jag själv blivit utsatt med. 

Jag har haft en förövare över mig och blir sedan själv förövaren. 

Jag har full förståelse för de känslor som kommer upp i samband med att jag själv blivit utsatt men är det rätt att utsätta andra som hämnd? Blir det då inte så att jag blir förövaren. Skuld istället för offer? 

Är det mer rätt att slå om jag själv blivit slagen? Blir handlingen helt plötsligt utan skuld och gör mig inte själv till förövare? Hur ska jag då kunna skilja på rätt och fel när det i ena stunden är fel för att i andra stunden bli rätt?

Mobbningen sker av de som blivit mobbade, övergrepp sker av tidigare utsatta, bär jag själv vapen blir risken stor att jag kan bli beskjuten, det jag inte ville ha från mina föräldrar gör jag mot mina barn. Den utsatthet mina föräldrar gjorde mot mig utsätter jag andra. 

När är fel rätt och rätt fel? 

Blir du slagen vänd den andra kinden till. Vad betyder det budskapet egentligen? Handlar det inte om att jag aldrig ska betala med samma eller liknande medel. Handlar det inte om att jag inte ska möta hat med hat utan möta hat med kärlek. Handlar det inte om att jag i alla lägen lägger ner min hämnd och möter andra som jag önskade jag blivit bemött. Med kärlek. 

Jag kan aldrig hävde mer rätt att utsätta andra än vad jag begär att andra inte ska utsätta mig. 

När jag blir utsatt behöver jag finna kärleken i mig själv och ge tillbaka det jag aldrig fick men önskade. Det är den enda vägen. All annan väg gör mig till en förövare. 

Om du blivit utsatt, vad hände sedan? Hade du kunnat göra på ett annat sätt? Om inte, varför ? Vad gjorde du? 

Smärtan bekräftar mig

Vem är jag utan min historia. Vem är jag utan min smärta. När jag under lång lång tid lärt mig att leva med en smärta, en utsatthet eller ett tillstånd blir jag en del av detta. Jag identifierar mig med detta tillstånd. Utsatt, förödmjukad, övergrepp, mobbad, dysfunktionella föräldrar, själv dysfunktionell historiskt osv. Jag identifierar mig med det och det blir en del av mig. Den har fått mig hit och den identifierar mig. Jag är någon med den. Smärtan är jag och tungsinnet är jag. Jag är den utsatta och det blir jag. Jag ältar, jag ältar, jag ältar och allt blir en enda stort självömkan. Jag kan verkligen inget annat och ändå förväntar både jag själv och andra att jag ska stiga ur det. Men vem är jag då? Vem fan är jag då?

Rädslan att stiga av är mycket mycket större än rädslan att leva med minnet av något. Särskilt om det präglat mig under lång tid. Jag kommer att få svårigheter att identifiera mig, mitt jag utan mitt kaos, utan min smärta. Att hålla mig kvar vid smärtan är att vara någon, även fast min högsta önskan är att ta mig därifrån.

Kan det vara så att det är en av anledningarna till att lång smärta blir så svårt att stiga ur. Kan det vara så att den fyller en funktion även fast jag själv och min omgivning definitivt inte kan se detta och ännu mindre förstå det?

Jag lär mig att leva i nuet, släppa min historia och förlåta men ändå fastnar jag och håller mig kvar vid min historia.

Jag vill inte släppa taget om det sista jag har.

Jag vill inte släppa taget om vinsten av att vara kvar.

För att komma ur detta kan det ibland vara så att vi behöver finna ett sätt att ersätta vår historia med något annat, se vinster med att släppa istället för att vara kvar. Komma över rädslan av att mista en identitet för att finna en annan. Jag behöver se det innan jag släpper taget helt. Släpper min kontroll helt. Tillåta sig att tala om det att det finns fördelar av att känna smärtan.

Håller du dig kvar vid något gammalt som du borde släppa och som verkligen verkar logiskt att släppa men du håller dig ändå kar vid det? Vad skulle du behöva för att våga släppa detta? Fundera på det och gör en plus och minus jämförelse på vad som är bra att ha det kvar och vad som är bra med att släppa det. Vad skulle du vilja ersätta det med?

Flickans lilla jacka

Jag sitter och ser på en liten flicka som lagt sin jacka på golvet. Hon ville bara inte lägga den på stolen som hennes mamma sagt henne att göra. Lilla tjejen är en bestämd tjej verkar det som. Nu ligger jackan på marken strategiskt så alla som går förbi för att handla måste kliva över jackan. Mamma är själv och handlar fika till barnen. Själv sitter jag och väntar på vad som ska hända. Par efter par, person efter person som ska ställa sig i kö för att handla måste stiga över jackan. Ingen tar upp den utan låter den ligga kvar. Intressant. Till slut kommer det en ung tjej och plockar upp jackan och lägger den på den stol den troligen tillhör. 

Är det så här vi är. Vi kliver över det som finns runt omkring oss. Vi är fokuserade på det egna och har svårt att se de andra som kanske behöver hjälp. Vi ger det inte en notis utan just bara kliver över och låter det passera. Det bli för jobbigt att kröka en rygg och tjäna någon annan för en liten stund. 

Just nu pågår det många kriser i världen. Senast thyphonen i centrala delarna av filipinerna. Det berör mig starkt och jag ser att det finns delar av landet som drabbats som inte får den hjälp de behöver för de bor långt bort från centralorterna där hjälp lämnas. 

Min upplevelse är just denna gång att vårt engagemang för de drabbade är lågt jämfört med Haiti och tsonamin tex. Enligt Unicef är tex 10 000 barn allvarligt drabbade. Upp mot 5000 döda vad man vet just nu men antalet stiger. 800 dog i Estoniaolyckan 5000 dog i 9/11 initialt. Fundera på hur just du värderar och väljer ditt engagemang. 

Är det så att vi inte orkar, inte vill eller bara är avtrubbade och inte klarar av att ta in det som händer känslomässigt och därmed minskas vårt engagemang. Vi behöver någon att relatera till för att vi ska våga reagera och engagera oss. Är vi  avtrubbade av verkligheten som strömmar in i våra vardagsrum varje dag varje kväll. 

Jag tror att ge alltid kommer att vara det störst både till mig själv och andra. Att våga tjäna. 

Min fundering blir vad kan jag göra för att vara närvarande i det som händer omkring mig och tjäna när det behövs?

Vad kan du göra för att du ska vara närvarande och tjäna när det behövs? 

Tjäna är en gåva i sig! 

När jag bär på en hemlighet

När jag bär på en hemsk hemlighet begränsar det mig. Jag gör saker jag inte skulle gjort annars. Jag beter mig på ett sätt jag inte skulle gjort annars. Jag tar till mig strategier som jag inte annars skulle valt. Jag tror att jag har varit med om något som ingen annan varit med om. Jag bär på en skam som skrämmer mig. Jag bär på en skuld som straffar mig. Min hemlighet gör mig ensam. Min hemlighet gör mig till någon som avviker. Jag blir hemlig i min hemlighet. Hemligheten gör mig rädd. 

När jag bär på detta hemska blir det främst mig själv jag straffar även i situationer när jag från början inte var den som hade skuld till det.

Min hemlighet blir mitt fängelse och i det fängelset kapslar jag in mig. I det fängelset har jag själv kastat bort mina nycklar. 

Så länge jag bär på min hemlighet och inte tillåter andra att få veta. Så länge som jag inte får ur mig alla mina känslor av ilska, sorg, gråt, ledsamhet, frustration eller vad det än är. Så länge som jag bär på allt för mig själv är jag fast i min historia. Jag är fast i mitt eget fängelse som jag själv satt mig i. Jag blev utsatt men låste in mig själv på livstid. Jag utsatte och låste in mig själv på livstid.

Det som hände kanske jag inte ens hade möjlighet att påverka då men därefter är det jag som fortsatt att straffa mig. Kanske också straffat andra. 

För att jag ska kunna bli en fri människa och bli mitt bästa jag behöver jag lätta på min hemlighet. Jag behöver frigöra alla mina känslor. Jag behöver börja tala om min känsla av skuld och skam. Jag behöver lätta på trycket. Jag behöver börja leva igen.

Ord behöver formuleras, ord behöver sägas, andra behöver höra och jag behöver höra mig själv säga allt detta. 

Jag behöver titta på det andra gjort men också se min del när den finns. 

Har du satt dig själv i ett fängelse och kastat nycklarna som du har svårt att finna åter? 

Relation - förneka

Ett sätt att skydda mig själv är att förneka det som sker, det jag gjort eller det som håller på att ske. Förneka skyddar mig mot att ta emot det som jag i mitt medvetna eller undermedvetna förstår sker. Jag förnekar som om det som sägs om mig egentligen inte finns även fast det i perioder kan vara uppenbart att det sker. Förneka blir ett skydd.

Jag har förnekat mycket, inte bara genom att ljuga och vara oärlig utan också genom att jag någonstans inte tyckte att det andra såg handlade om mig. Smärtan var för svår att ta in, har jag förstått senare. Jag förnekade det som för mig senare var så uppenbart. Jag hade, med mitt gamla beteende och med de saker som jag borde haft insikt om, alldeles för många fördelar av att fortsätta förneka det. Jag hade "sjukdomsfördelar".

Förneka betyder att jag inte har intresse av att förändra nått som någon annan påstår och knappast heller ens lust att lyssna på det som någon annan vill säga mig.  Jag kan i detta läge
t o m använda olika typer av försvarsmekanismer för att inte ta in det någon annan säger. Förnekandet är ett sätt men jag kan också använda andra sätt för att göra klart att jag har rätt och andra har fel.

När jag är i fasen förneka är chanserna till att jag vill förändra mig små. Jag lägger mer energi på att hålla kritiken utanför mig själv än att ta in det andra säger och värdera det.

När jag befinner mig i detta läge och denna sinnesstämning finns det liten eller ingen framgång med samtalsterapi, coachning eller annat terapeutiskt arbete.

Förnekelsen tar mig längre och längre bort från mig själv, mitt innersta jag.

Jag kan alltid lyssna för att sedan värdera det, men förnekar jag är jag inte heller beredd att lyssna. Det handlar aldrig om rätt eller fel utan bara att vara öppen och villig att lyssna till det någon har vänligheten att säga mig, värdera det och sedan ta till mig det eller förkasta.

När jag förnekar befinner jag mig i försvars. Försvar för hela den grund och den strategi jag byggt upp hela mitt liv på så här långt. 

Känner du att du ibland bara instinktivt vill förneka eller faktiskt förnekar? Kan du ibland känna att du inte ens är beredd att lyssna på någon annan? Hur gjorde du för att komma över eller förbi detta hinder? 

Relation - intellektualisera

När jag tänker för mycket och inte tillåter mig att känna och ta in de känslor jag får eller har finns risk för att jag intellektualiserar. Jag tänker utan att också samtidigt känna. Jag kan t o m tänka känslor utan egentligen känna. Givetvis finns det även en del av oss som känner mer än vi tänker men det är en annan sak. 

När jag intellektualiserar och fastnar i detta förtränger jag de känslor jag har genom att just intellektualisera. Det blir ett sätt för mig att skydda mig mot de känslor jag i botten kan känna, jag skapar kontroll. 

Ibland är det väldigt svårt att se skillnaden mellan när vi tänker och när vi känner men när vi väl känner är det tydligt vad skillnaden är. 

Jag har tänkt mer än jag känt. Jag har omsatt tankar till känslor utan egentligen känna det jag sagt jag känt. Det har bara blivit ord av allt utan en djup kontakt med mig själv. Jag har inte blivit trovärdig för mig själv och inte heller trovärdig för andra. Det har bara blivit ord av allt jag känt. 

För mig var det ett skydd. Jag trodde jag kände men egentligen tillät jag inte mig själv att komma åt mina känslor av rädsla. Jag hade sedan lång tid tillbaka stängt av mig. I mig flödade ord som jag lärt mig att utrycka känslor med eller så var det bara ord, massor av ord i tid och otid. Jag var fylld av ord, åsikter och tyckande. Gärna tyckande och åsikter om andra mer sällan om mig själv och vad jag gjorde eller kände. 

I mitt arbete med andra möter jag många som är som jag varit men också de som är precis tvärt om, känner oerhört mycket men slutat tänka. 

Inget av detta är bättre än det andra. När jag hittar balans får jag däremot möjlighet att finna full kontakt med mig själv. 

Om jag ska generalisera som jag gör just nu finns det en tendens att män tänker mer än de känner och kvinnor gör precis det motsatta, de känner mer än de tänker. Kvinnor blir då mer i sina känslor medan vi män har en tendens att blir mer i våra tankar. Inget är bättre än det andra. 

Så länge vi inte får för mycket konsekvenser av att hanter livet på det ena eller andra sättet är detta inget problem. Men märker vi att vi får konsekvenser i livet med det sätt vi är kan det vara klokt att skapa mer balans. 

Är du en tänkare eller en kännare? Om du är en tänkare skulle du behöva vikta över mer mot att tillåta dig känna mer vilka känslor du har? Vad skulle det få för konsekvenser för dig? 

Relation- Projektion

När jag känner något jag inte vill känna kan jag göra projektioner. Jag försvarar mig mot det som känns ont i mig. Jag projicerar på någon som får ta emot mina egna känslor mot någon eller mina egna känslor om mig själv. Jag låter den andra bli en stand in. Projektionen bara sker. Det handlar inte om den andra utan det handlar om vad den andra säger och gör som väcker rädslor i mig oftast gamla känslominnen som personen får gestalta. Händelsen kan vara ny men känslominnena gamla. Ibland sker projektionen mot en människa som bara finns i närheten just när de tuffa känslorna knackar på. 

När det känns för övermäktigt och för tungt träder mitt försvar in och agerar instinktivt.

När jag arbetar med mig själv och med mina insikter jag får i livet skapar jag balans i mig själv och förhindrar mig själv att gå i försvar. 

Försvaret i form av en projektion är mitt sätt att överleva något som jag tycker är svårt. Att ändra på sättet att just projicera är att våga se min egen del i det som sker och skilja mina känslor och handlingar från andras. 

Genom att arbeta med min självkänsla minskar mitt behov av att försvara mig och att t.ex. projicera mot någon annan. 

Jag återkommer omkring andra försvarsmekanismer. 

Är projicering en del av din strategi i vissa trängda situationer? 

Relation- säga ja

Säga ja öppnar möjligheter när jag oftast säger nej. Nej skyddar. Nej ger mig inte möjligheten att uppleva nytt, prova annat, möta mina rädslor utan skyddar mig. Jag skyddat mig mot allt som kan vara en fara, allt som kan få mig ur balans, utpekad eller att jag kommer i centrum. Nej garderar. 

Säga ja gör mig utsatt och får mig att komma i en situation jag inte är beredd inför eftersom jag tror mig inte ha en strategi för det. Säga nej får mig att göra det jag har kontroll över istället för att kliva in i det okända. 

Försiktighet är en slag instinkt. Se på djuren de är försiktiga och avvaktar. De agerar nej men med den skillnaden att de samtidigt är nyfikna för det kan ja vara något man kan äta. 

Barn är på samma sätt generellt nyfikna och vågar säga ja om de inte blivit skrämda eller fått erfarenheter som får barnen att säga nej. 

Ja kan vara ett sätt att pröva något annat och därmed uppleva något annat. Detta vet barnen och detta vet djuren. 

När jag blivit skrämd, rädd och fått dåliga erfarenheter blir svaret nej. Jag begränsar mig. Begränsningen innebär en inskränkning i mitt liv. Jag kan ha förklaringsmodeller om att jag inte är intresserad, inte har lust eller vill men i botten ligger en historisk rädsla. 

För att minska på mina begränsningar kan ett ja öppna nya vägar och nya erfarenheter som kan byta ut mina gamla. 

Våga säg ja till allt och se vad som händer. 

Vågar du säga ja eller innebär dina nej en begränsning? 

Tillägnat min far

Jag tror att jag i större delen av mitt liv föraktat min far för den person han var och för det liv han valde att leva. För det han gjorde min mor och för det han gjorde oss barn. Jag har haft svårt att acceptera den uppväxt jag haft. 

Han har präglat hela vår familj och vårt sätt att leva. han tog plats och han hittade olika sätt att bli bekräftad genom dominans, skuld och skam. Allt fokus låg på honom. Jag mins bara fragment av min mor som dog tidigt. Allt överskuggades av min far.

Jag styrdes av min far, först genom hans närvaro, sedan genom hans ickenärvaro och hans handlingar. Jag lärde mig att hata och jag lärde mig att ta i försvar och lägga fokus på någon annan. Jag lärde mig att känna starka känslor och ändå gjorde jag som han ville.

Min far.

I min botten låg det en kärlek till den far jag upplevde att jag inte hade och den uppväxt jag inte fick. Jag ville ha det på mitt sätt. 

Jag insåg sent att jag hade ansvar för mitt eget liv, även för min egen historia och hur jag valde att hantera den. Jag insåg sent att i mitt hat låg det en saknad av närhet och kärlek. En saknad till min far.

Min far.

Min far är den enda far jag har och det är han som tillsammans med min mor fick mig att komma till denna värld och det är han som fick mig att lära det han kunde men också det han inte kunde. Det är han som fick mig att ta eget ansvar och att fatta beslut och hantera mitt liv som gör mig till den jag är idag. 

Det har sedan varit mitt ansvar att ta hand om mig själv och fatta nya beslut och handlingar utifrån vad jag lärt mig.

Under lång tid har mina beslut varit grundade på bitterhet och hat.

Jag känner inte längre hat, jag känner ingen bitterhet. Jag förstår att min far gjorde så gott han kunde. Visst var det en massa handlingar som inte var bra men han gjorde så gott han kunde. Han hade en massa egna demoner och känslor att arbeta med men saknade kraft och förmåga.

Nu är jag själv far och gjort en massa dumheter och fattat en massa konstiga beslut. Jag har i många stycken gjort som min far. Jag har haft beteende som jag själv tagit efter min far. Jag har föraktat mig själv när jag sett min likhet med min far och den skam det innebär att se det. Jag har inte kunnat älska mig själv utan sökt bekräftelse utanför mig själv. Jag har gjort mina barn besvikna och kanske givit mina barn en far och en uppväxt de inte ville ha.

Vad ger mig rätten att döma en annan människa. Vad vet jag om min fars liv och kamp?

Min far.

Jag har redan förlåtit dig och jag accepterar dig för den du var. Mer kan jag inte begära. Du är min far och du lärde mig livet.

Hoppas du fått frid där du är och att du tar hand om dig. Hoppas du funnit din ro och dig själv. Hoppas du äntligen hittat möjligheten att älska dig själv.

Jag lovar att jag ska göra så gott jag kan för att hitta kärleken i mig själv och ge det jag kan till mina barn. Jag vet att resan är svår men möjlig. Jag vet att det går att hitta kärleken till mig.

Ta hand om dig pappa!


Hur ser din relation ut med din far?

Relation- säga nej

Jag behöver stå upp för mig och våga säga nej. Jag behöver vila i mitt svar. Jag behöver finna det jag vill och inte vara rädd. Jag finner i mitt svar ett nej men det blir ett ja. Jag är inte mig själv jag svarar ja. 

Jag letar i mitt inre efter något, jag svarar ja. Jag letar efter det som jag inte tror jag finner. Jag svarar ja för att inte missa. Jag svarar ja för att vara någon. Jag svarar ja för att fylla mina hål. 

Det jag får är nya hål. Tomrum inne i mig. Jag hittar aldrig det jag söker, jag svarar ja. Mina tomrum blir aldrig fyllda för det är en del av jag. Jag svarar ja till något som jag söker fast det jag söker är just jag. 

Det jag tror mig få av andra, kan ingen ge mig. Det jag försöker finna är mig själv. 

Jag säger ja för att finna mitt hjärta, ett hjärta jag redan har. 

Jag letar över allt efter något jag redan har. Försöker finna mig själv genom andra.

Jag behöver finna det jag redan har, finna det i mig själv. Våga säga nej och vara kvar för jag är just jag själv. 

Letar du efter något du redan har? Säger du ja men vill egentligen säga nej? 

Relation - historia

Min historia vad är det? Hur påverkar det mina relationer? Kan det få mina relationer att krackelera inom affärslivet, min partnerrelation och bland mina vänner? Hur viktigt är det egentligen? 

Min barndom präglar mig. Hur jag väljer att förhålla mig till andra, vad jag känner, rädsla för, hur kärleksfull jag kan vara mot mig själv och andra, impulskontroll, våga känna, våga tycka, våga vara och t.ex. våga handla.  Balans mellan känslor, tankar och handlingar. Jag har lärt mig, valt egna strategier, härmat, arv och allt detta bär jag med mig i livet. Hur jag förhåller mig till allt detta är mitt eget val. Jag kan lämna det åt historien och acceptera eller bära det vidare och låta mitt nu hantera det. Bra strategier bör leva vidare men strategier som ger mig konsekvenser kanske bör förändras. 

Allt jag bär med mig och hur jag förhåller mig till det som varit blir min ingång i en relation. Vilken relation det än är. Har jag inte gjort upp med negativa händelser i min uppväxt som givit mig känsla av rädsla och harm istället för kärlek lever det vidare och präglar min relation. Jag tar med mig ett gammalt förhållningssätt som fungerade då och åter igen känner liknande i händelser och relationer jag möter idag. Jag väljer att upprepa min historia. 

För att min relation ska funger behöver jag se mig själv idag utifrån idag inte utifrån igår. Jag har min historia som gjort mig till den jag är idag men jag är inte min historia. Det som händer nu är allt nytt. Detta har aldrig hänt förut och det behövs nya strategier för det nya inte gamla strategier, bara för att jag åter igen känner. 

Hur präglad är du av din historia? Är det idag ett hinder för dig? 

Relation - inte överge mig

Relation kan innebära att jag överger mig själv och lyssnar på andra, följer andra, reagerar på andra, lutar mig mot andra, finner mig genom andra och slutar att vara jag. Jag blir beroende av andra eller någon och får inte en egen struktur. Jag tror att andra ska bli min lösning även fast jag instinktivt säger att jag inte vill ha det. 

Varför blir det så? 

När jag har svårt att skilja på mina cirklar och andras cirklar handlar det om min självkänsla. Jag blir beroende av vad andra tycker, tänker, känner och gör mot mig. Oavsett om det är positivt eller negativt väcks känslor i mig av bekräftelser. De eller den ska bekräfta mig och bekräftelsen styr mig. Den får mig att känslomässigt påverka mig, jag blir någon. Det positiva känns välkommet men konstigt nog även det negativa. 

När jag definierar mig och min tillvaro genom andra och deras åsikter, deras idéer och deras sätt att vara slutar jag att vara en egen person. Jag söker utåt istället för inåt. 

Jag är alltid en egen person med egna tankar, känslor och handlingar. Jag har min cirkel att ta hand om. Andras cirklar ska jag varken integrera med eller lägga mig i. Min cirkel handlar om mig och den andres cirkel handlar om han/ hon. Jag skapar bekräftelsen i mig, mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Jag är jag. Jag får influenser, jag lär mig av min omgivning och jag tar intryck men jag är jag med allt vad det innebär. Min cirkel ser jag till att hålla hel utan en massa hål och sprickor som gör att självkänslan vill ut och leta bekräftelse i en annan cirkel. Ser jag hål och sprickor är det mitt inre arbete som arbetat för att laga det som gått sönder. 

Det blir hål och sprickor ibland men jag lär mig att se min del och går från insikt till handling. Idag mer av typen sprickor än hål. Jag lagar mina hål och sprickor med mina verktyg och mitt material. Ritningarna gör jag till mina egna. 

När jag söker min själv genom andra eller annat blir jag förlorad. Jag blir ingen. Det skapar rädsla, känsla av brist på kontroll, svårt att slappna av, stress, ensamhet, kaos i min hjärna, ilska, grubblerier och avsaknad av egen struktur. Min vision och mina mål finns inte. 

Mötet med mig själv innebär att möta mig, ta intryck av min omgivning men möta mig. Vad är det som säger att det de andra gör, säger, är eller känner är sant? Deras visioner och mål vad har de med mig att göra? Jag kan ta intryck men jag är alltid jag. Det som händer och sker behöver jag pröva och ställa mig frågan: - Handlar det som sker just nu om mig eller den/ de andra? Är det något jag ska ta till mig eller släppa? Är detta bra för mig?

Min självkänsla fick sprickor en gång i tiden och jag hade svårt att utvecklas. Jag läckte.  Det är mitt ansvar idag att ta reda på var de sprickorna finns och laga det arvet. Gör jag inte det kommer det alltid att läcka och det handlar då enbart om mig. Orsakerna till att det blev som det blev är avklarade och förlåtna. Jag accepterar att det är en del av mig. 

Jag springer mitt eget lopp. Som sprinter måste jag ha det i mitt fokus. Det är enbart jag som kan springa mitt lopp med min kropp, mina tankar och mina känslor. När jag springer mitt lopp kan jag bli en vinnare, om inte kommer jag tveklöst att alltid komma på en lägre placering än just nummer ett.

Låter det hårt? Nej detta handlar om det viktigaste i all egen utveckling, det handlar om att bejaka kärleken till mig och göra mig hel. Först då kan jag ge all kärlek till andra. 

Hur bekräftar du dig? 

Relation - ärlighet

Vill jag ha en relation behöver jag bidra med det jag kan i relationen för att den ska bli framgångsrik. Jag äger 50 % av ansvaret för relationen men 100 % ansvar  för mig. Utan mina 100 % delaktighet är risken stor att relationen inte kommer att lyckas. 

En del i detta ansvar är min ärliga närvaro . Utan ärlighet kommer relationen att brista i sin form på något sätt. 

Oärlighet kan göra den framgångsrik på kort sikt. Jag skapar en agenda som ser bra ut och som lovar mycket. Jag går in i en relation med en falsk identitet som om jag var någon annan än den jag egentligen är. Det fungerar men kommer att upptäckas. På sikt innebär min oärlighet att min närvaro inte känns äkta även fast oärligheten inte upptäckts. När den upptäcks blir fallet från toppen hårt och tungt där både jag själv och den andre drabbas. 

Att vara oärlig drabbar inte bara den andra det drabbar även mig själva. Det skapar stress, risken att upptäckas blir betydlig och jag vet inom mig att jag inte är sann vilket fräter hål i mig och successivt leder till att jag identifierar mig som en oärlig och osann person. 

Att vara sann och ärlig handlar inte enbart om mitt förhållningssätt till andra utan mitt sätt att förhålla mig till allt. Hur jag ser på mig, hur jag ser på rätt och fel, hur jag ser på vad som är ok att göra och inte. Är det ok att betala svart, är det ok att köra för fort, parkera fel, slå till med en vit lögn osv. Jag skapar mig och mitt varumärke utifrån mitt sätt att vara sann och ärlig. Jag blir vad någon annan uppfattar mig. Den uppfattningen har jag skapat själv. 

Är jag sann och ärlig i mig skapar jag en grund som ger förutsättningar för en framgångsrik relation även med andra.

Hur sann och ärlig är du? 

Relation - Villig

Är en relation viktig för mig så är jag villig att möta den andra med vad den andre vill ha. Jag tillmötesgår och är lyhörd för att veta den andras önskemål. Jag bjuder på mig och vill se möjlighet till en utveckling. Jag har en ödmjuk hållning. 

När jag själv inte är klar över mina egna syften med en relation eller om syftena är dolda för mig själv finns risk att jag utplånar mig själv för att få det jag tror jag vill ha i en relation. Jag ger upp allt av mig för att få möjlighet till en relation med den andra. Här talar jag inte enbart om en kärleksrelation utan det kan även ske i affärsrelationer, kamratrelationer, släktrelationer osv. Jag offrar mig själv och mitt inre jag för att få till relationen. Syften kan i kärlek t.ex. vara att jag egentligen inte alls vill ha en kärleksrelation. Jag tror mig vara förälskad men mitt egentliga grundsyftet är att jag inte vill vara ensam. I affärsrelationer går jag med på olika saker för att få till en affär, även kanske sådant som jag i vanliga fall inte skulle göra. Någon får betala och det blir jag själv.

Att vara villig betyder att öppna upp och vara vaken för förändring för att med ärliga syften få möjlighet till relation. Jag är villig att se på min del och jag är villig att ompröva. Jag prövar mig själv för att se vad jag kan göra för att skapa relationen, inte vad den andra ska göra för att det ska bli en bra relation.

Villigheten öppna upp för nya relationer. Ovilligheten låser in mig och minskar mina möjligheter till att få framgångsrika relationer. Jag behöver vara klar med vad mitt syfte och vad jag vill. Jag behöver vara klar med att relationen inte ska fylla en egen brist i mig. Jag behöver tänka och känna på vad jag ska ge inte vad jag ska ha. 

Hur villig är du och är din villighet en uppoffring eller ett sätt att bejaka relationen? Villighet att få eller villighet att ge?

Relation - öppen

När jag är bestämd över saker och ting och i varje stund vet hur jag vill ha det och hur jag inte vill havdet skulle det kunna vara bra, eller inte. Allt beror på.

Jag är själv bestämd över att jag vill vara ärlig, vara öppen och vara villig. Resten är jag obestämd om och är beredd att ompröva om det behövs. 

Jag har mål och vision men är beredd att ompröva. 

Jag tycker om saker och ting men jag är beredd att ompröva. 

Jag väljer mitt sätt att leva men jag är beredd att ompröva 

Jag är öppen att våga se annat än det jag tror på. 

Jag är öppen att ta till mig sådant jag inte förstår eller kan få en förklaring på. 

Jag är öppen att se saker från ett annat håll än det håll jag själv placerat mig på. 

Jag kan omöjligt se allt, förstå allt och begripa allt. Jag är inte mer än en människa. 

Jag är öppen att ta till mig att jag är en del av universum och att jag är en del av ett större sammanhang. 

Jag är öppen att ompröva och öppen att se det jag inte ser och höra det jag inte hör och känna det jag inte känner. 

Jag är öppen att se att andligheten finns i mig på mitt sätt. 

Jag är öppen att tala med de som inte finns och känna in deras närvaro. 

Jag är öppen. 

Hur öppen är du utan att jämföra? 

Relation - Lyssna

För att få en framgångsrik relation med någon behöver jag vara genuint nyfiken på den person jag vill ha en relation med. Jag behöver relatera till det som finns hos den personen. Tankar, upplevelser, händelser, känslor osv. Relatera genom att genuint vara nyfiken på allt som gäller denna person som personen också känner sig komfortabel med. 

Ställa frågor men framför allt LYSSNA! Utan att lyssna kommer jag ingen vart i att skapa relation. Genom att lyssna lär jag mig av den andra och fokuset är hos den andre inte runt min egen person. 

Jag vill inte påstå att jag alltid varit en bra lyssnare, tvärt om och det har också lett till att jag tappat relationer och haft svårt att få nya. Jag har varit för ointressant efter som mitt fokus istället varit på min egen person istället för på den andra. Däremot när jag velat ha något har mitt fokus varit på den andre men då med helt fel syfte, att få istället för att ge. 

Det finns tillfällen den andra berättar något men jag snabbt flikat in med att jag också varit med om något liknande som jag gärna vill berätta om som varit minst lika spännande som den berättelse jag nyss hört. Hur bra har jag då varit att lyssna på den andra och vågat sätta den andra i centrum? 

Lyssna skapar utrymme för den andra att våga visa sin person och sitt jag utan att behöva hävda plats och överträffa. Kampen blir att våga ge mer än kampen att vara värst. 

När jag lyssnar vågar jag också tillåta tomrummet, tystnaden. Ibland är tystnaden viktigare än det sagda ordet. På samma sätt som frågan ibland kan vara viktigare än det faktiska svaret. 

Hur någonsin ska jag kunna förstå den andra om inte den andra får möjlighet att visa sitt jag. 

All vi människor vill bli lyssnade på men få vill lyssna. 

Framgången är därför given.

Vågar du lyssna och vänta in eller blir det lätt så att du hävdar plats och gärna hellre berättar om ditt? 

Uppskjutandebeteende

Jag skjuter upp saker. Jag skjuter upp saker som ska göras fram till sista sekund. Jag vill inte göra det utan får tvinga mig att göra det i tid för att slippa stressen. Särskilt tydligt var detta innan jag började arbeta med mig själv. Nu ser jag det och hanterar det på ett helt annat sätt. Kunde även märka det ibland när jag skulle betala räkningarna. Jag sög på betalningen till det nästan var försent. Det blev av, men i sista sekund. När det gällde räkningar kändes det som jag hade pengarna på kontot och att betala blev en förlust så jag ville sträcka på betalningen så långt det gick. Intressant vilka tokiga strategier det funnits i mig.

Ringa är lite samma sak, om jag skulle ringa någon som det kändes svårt att ringa till, i rädsla för vilket svar jag skulle få så sköt jag på det så länge som möjligt så att jag missade poängen med att ringa. Känslan var så obehaglig att göra det där telefonsamtalet. Konsekvenserna av att vänta gjorde det bara värre. Samma var det när jag skulle komma hem och säga nått obehagligt, tala sanning och stå för något. Jag klarade nästan inte av det utan sköt på det in till sista minut. Konsekvenserna därmed blev förödande. I mina relationer har det varit på samma sätt. Jag har skjutit på allt obehagligt. Att skjuta på det har sedan bara gjort saken värre. Jag har haft både dåligt samvete, skuld och skam som bara växt med att jag skjutit upp det.

Jag har bokat in mig på möten på kvällar, resor och t o m när jag velat avsluta relationer har jag skjutit på att säga vad som skulle ske eller vad jag ville. Allt har förvärrats av att inte ta i det besked som skulle lämnas direkt. Jag har blivit en hemlig människa, oärlig med dold agenda och jag har verkligen kommit i en dålig dager.

Så här efteråt är det verkligen inte riktigt klokt och ibland kan detta komma över mig igen men har lärt mig att gå efter min vilja att vara ärlig och faktiskt våga ta konsekvenser av de beslut jag själv fattat eller fattar. 

Jag vet att känslan efter är befriande, att våga säga och våga göra direkt när behovet kommer upp och inte skjuta på det. Uppskjuta innebär bara bedrövliga konsekvenser för mig själv.

Vad handlar detta om då?

Enligt Wikipedia skulle detta kunna vara en beskrivning:
Prokrastinering (av lat. procrastinare, av prefixet pro-, och crastinus, hörande till morgondagen, av cras, i morgon])^[1] eller uppskjutarbeteende innebär inom kognitiv beteendeterapi (KBT) vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av handlingar, beslut och arbetsuppgifter, trots vetskap om att det kan leda till negativa konsekvenser. Man substituerar viktiga aktiviteter med alternativa aktiviteter som kanske också måste göras men som har lägre prioritet, eller som inte alls bidrar till att man uppnår sina mål, exempelvis dagdrömmande eller datorsurfande på arbets- eller studietid. Prokrastinering inträffar ofta när ett val måste göras mellan en större uppgift och en mindre uppgift. Vanliga problemområden är att betala räkningar i tid, att fullfölja studier och att hålla leveranstider i sitt arbetet.

Det finns också sätt att hantera detta och få hjälp med detta genom att med KBT metoder lära om och t.ex. bryta ner mål i delmål samt skapa behagliga situationer av något som vanligtvis upplevs som obehagliga. Detta är rena tankemässiga och känslomässiga förändringar man kan göra på ett mer "tekniskt coachande" sätt. Det fungera till en viss del och leder till viss förändring.

Men i botten finns det orsaker till att det är som det är. Det finns bakomliggande orsaker till att jag valt denna typ av beteende även fast det får negativa konsekvenser för mig. Det finns något positivt i det negativa. Hade det inte funnits det hade jag slutat med det för länge sedan.

Det ligger en rädsla i grunden, en grundrädsla för något som styr mig i en särskild riktning. Rädsla att misslyckas, rädsla av skuld, rädsla av att någon blir arg, rädsla av något. Flykten blir ett vapen för att slippa denna känsla och den flykten kan bli precis vad som helst, allt för att undvika det obehagliga.

Det är den rädslan och den grundhändelsen som behöver lösas upp efter som att skjuta upp bara är ett symptom på ett bakomliggande problem. Jag åter igen känner och agerar på det.

Hur är det för dig, är du en person som gärna skjuter upp saker som du ska göra? På jobbet, i relationen, med vänner eller för din egen del och detta får förödande konsekvenser för dig men du gör ändå om det gång efter gång? Om du haft det men klarat dig ur det, hur gjorde du?