Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

onsdag 31 juli 2013

Väcker upp mig

Jag får ibland tydligt kontakt med mina karaktärsdefekter (karaktärer i mig som inte är bra för mig) i vissa situationer. De väcks upp och testar mig. Det blir så tydligt och jag ser hur mitt humör, min stress och mina sämre beteenden väcks till liv. Det kan handla om vad andra personer väcker i mig i vissa situationer. 

De får mig att känna, känna igen. Känna igen en gammal känsla som jag tidigare hade och som jag inte mådde bra. Känslan väcktes då av andras beteende men beteende som blivit en del av mig. Jag är medveten om de negativa dragen, jag har accepterat att det är en del av mig. Men känslan prövar mig. 

Mitt sätt att komma till rätta med detta, att inte falla tillbaka har varit att gå tillbaka till den tidpunkt när denna negativa känsla föddes och lära om göra rätt. Lära mig förstå att mitt inlärda negativa beteende föds av en inlärd känsla och det beslut jag då fattade.  

Jag behöver lära om och bli medveten om min känsla kopplat till min tanke och mina handlingar. 

Hela jag utmanar mig och det är alltid gott om jag lär mig att blir medveten om  mig och det som är jag. Jag utvecklas av att lära mig om mig. 

Allt detta har ett enda syfte och det är att känna kärleken till mig som tidigare fått törnar. 

När jag känner full kärlek till mig själv blir allt rätt. Rätta val. Rätta tankar. Rätta känslor (tillåter alla känslor). Rätta handlingar. 

Är du klar över dina karaktärsdefekter och hur de väcks till liv? 




måndag 29 juli 2013

Ro i sinnet

Ro i sinnet skapar jag själv. Oro i sinnet skapar jag själv. Det handlar om mig. Ingen annan. Modet ligger i att förstå det och jobba med det. Allt annat tar tid, kanske ett helt liv och risken att misslyckas för mig är total.
Nu menar jag inte att jobba med sig själv gäller om jag tar på mig andras fel och brister då släpper jag mitt eget fokus. 
Inom t ex AA anonyma alkoholister använder man sig bland annat av följande  bön som handlar om min egen sinnesro. Här i en svensk längre version. Originalet skiljer sig lite men jag tycker den ger ett bra stöd i vad jag behöver göra. 

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam."

Jag är själv men är ändå inte ensam, jag har mitt fokus på mig men ser min omgivning. 
Så fort jag fokuserar på något annat eller någon annan tappar jag mig själv och kliver in i självömkan och harm i form av rädslor. 
Så länge jag inte fullt ut kan acceptera och förlåta har jag kvar något som jag inte rannsakat mig själv. 
Mitt eget arbete får mig att komma dit genom att få rillgång till mina grundkänslor. Möta dem där de uppstod så att jag kan gå vidare i mitt liv med kärlek till mig själv och min omgivning. 
Bön och meditation är ett sätt att ha samtal med mig själv och finna mig själv. För mig tidigare och kanske många andra så ryggade jag först tillbaka när man talade om bön och meditation. Det blev lite new age för mig och hokus pokus. Nu vet jag annorlunda när jag ser att det är ett verktyg för att komma i kontakt med mig och ge mig tid för mig. Inte svårare än så. 
Hur gör du för att hitta dig själv? Har du de verktyg du behöver? 



söndag 28 juli 2013

Göra om någon annan

I mina relationer har jag efter ett tag börjat att vilja förändra den andra. Parrelationer eller andra relationer. Göra om personerna på mitt sätt, med mina åsikter, mina idéer, mina gillande, mitt sätt att vara. Göra om och göra rätt.

Det har oftast blivit det samma. Något stämmer inte riktigt och så är jag där direkt och ska göra om. Ändra på. Förändra så det passar i min form.

Jag kan idag säga att det varit förödande för mig. 

Varför har det blivit så här?

Jag har från början valt någon som i vissa stycken inte hade alla de kvalitéer jag sökt efter men tänkt att det går säkert att ändra på. Jag har varit tacksam för den relation jag fått. Jag har inte sökt det bästa för mig utan det näst bästa eller kanske något som är långt i från bäst.

Mycket tidigt lärde jag mig att ta ansvar i min familj. Självpåtaget men jag tog ansvar för familjen som inte fungerade som den skulle med den dysfunktionella situation vi befann oss i. Jag försökte göra om och rätta till. Givetvis på mitt sätt utifrån de värderingar jag klädde i mig. Jag har sedan dessa fortsatt i samma spår att lägga mig i.

I grunden handlar detta om mina egna värderingar om mig själv att jag inte dög och att jag inget var värd. Jag lärde mig tidigt att relationer var fel i grunden och vad som behövdes var att göra om göra rätt. Det var min uppfattning då.

Jag såg inte min del när jag var barn och jag såg inte min del när jag var vuxen. Jag behövde hitta mig själv innan jag hittade någon annan så att mitt val från början blev rätt.

När min energi går åt att förändra min omgivning och det fokuset är större än fokuset på mig själv då handlar det om mina egna rädslor att ta tag i mitt eget.

Jag ska inte kliva in i relationer förrän jag själva är på det klara med vem jag är. Jag behöver se hela mig och plocka ihop hela mig innan jag ska para ihop mig med någon. Jag är nog att hålla reda på.

Idag ser jag med större tydlighet min del, mina beteenden och mina val. Jag ser mig själv och när jag kliver in på ett felaktigt sätt. Jag har distans till mig själv. 

Hur ser det ut för dig? Försöker du också gå in och förändra i dina relationer för att få det som du vill? Vad är det egentligen du vill förändra och har det en grund i din egen historia?

lördag 27 juli 2013

Min väg

Det krävs mod att gå min egen väg. Det krävs mod i mig att avvika från den gängse vägen. Det krävs mod för mig att göra det andra ogillar eller har åsikter om. Det krävs mod för mig att göra det min tanke vill annat. Det krävs mod att stå upp för min åsikt. Det krävs mod för mig att vara ensam och inte bli bitter. Det kräva mod för mig att stå ensam när andra går. Det krävs mod för mig att tro på något andra inte vågar hoppas eller ens vågar tänka på. Det krävs mod för mig att vara jag. 

Det är inte mod för mig att göra tvärt om i syfte att få uppmärksamhet. Det är inte mod för mig att säga min mening för att få bekräftelse. Det är inte mod att göra sådant som tillfredsställer mitt ego. 

Våga gå min egen väg utan att vara rädd för vad andra ska säga, rykten, bli utesluten från gemenskapen och att inte tillhöra gör mig rädd. Samtidigt är det i stunder det som kan bejaka mitt innersta jag. Våga göra det mina innersta känslor vill. Det befriar till slut även fast resan dit klär mig med mina egna fördomar. 

För vad är egentligen min rädslan att avvika? Den rädslan är mina egna tankar om mig själv. Rädslan att jag inte är tillräcklig för mig själv.

Vågar jag stå upp för mig kommer det att finnas andra som kommer till mig, vänner som stöttar mig men också några som går. Jag får leva med det. För de som går handlar det inte om mig det handlar om något annat. 

Vågar du gå din egen väg och se andra försvinna? Vågar du lyssna på det du tror på? Hur mycket av dina hinder är dina egna? 

fredag 26 juli 2013

Svek

Vad väcks när jag talar om svek? Vad berör när svek kommer in i min kropp. Den har, den gör, tillit, det visste jag inte, hur kunde han, det hade jag aldrig trott. Sveket har att göra med handlingar som någon annan eller något annat gjort som inte stämmer överens med min bild av den som gör det 

Sveket fyller mig med sorg och besvikelser grundat på min egen uppfattning om personen eller situationer. 
Jag har haft en uppfattning om allt som blir till intet gjort. Hur vet jag att min uppfattning är rätt och gäller? Har jag frågat? Vad säger att min sanning är den enda sanningen? 

Sveket är min inre värld och sveket sker där.

Det handlar om mig även denna gång. Det handlar om mina tankar och känslor. Vad jag tänkt, funderat på, bestämt, styrt som skapar mig bilder. Troligen eller aldrig stämmer jag av med den det gäller om det jag tänkt och känt stämmer överens med den som det gäller. 

Hur vet jag att min bild är sann? Vem sviker vem? Den som jag styrt in i ett fack  för att passa in i min bild eller det svek som sker av mig själv fyllt av en massa åsikter om någon annan? 

Jag har en massa åsikter om andras beteende och handlingar som skapar känslolägen i mig. Jag skapar det som sedan sviker mig. 

Ingen kan svika mig om jag inte lagt en värdering på den person som sviker mig. Värderingen är enbart min egen. 

Jag behöver alltid se, inte enbart den andras del utan även i varje andetag se min del i varför det blev som det blev. Jag kan aldrig frånsvära mig mitt ansvar. Stor eller liten. 

Jag vill visa respekt men jag vill aldrig ha åsikter om vad andra gör. Jag vill vara ödmjuk men inte förvänta mig något till baka. 

Svek handlar om tillit och den är det bara jag som kan dela ut. Min bedömning, min uppfattning. Mitt beslut. 

Hur är det för dig, har du känt dig sviken? Har du själv granskat vilken del du hade i det som hände? 

onsdag 24 juli 2013

Min jordaxel

Jag är jordens centrum. Runt mig cirkulerar allt. Jag är alltet. Mina tankar, idéer, problem och handlingar skall alla se. Det jag inte tycker är korrekt, är fel och andra ska rätta sig efter det. Jag övertygar andra om vad man ska tycka, känna och göra. 

Skit i de du Johan. Vad får dig att tro att verkligheten ser ut så och om den gjorde det varför skulle andra rätta sig efter det?

Alla har sin egen axel att ta hänsyn till, sitt eget centrum och ingen behöver lyssna på dig! 

Första halvleken av mitt liv tänkte jag inte alls på detta men jag agerade så. Min bekräftelse styrde mig. Jag såg till att det skulle bli så. Jag trodde jag för andra var så intressant och viktig. Men jag agerade som om jag inte trodde det var så genom att alltid se till att det skulle bli så. 

Innerst inne fanns det en känsla av att allt annat var jordens axel men inte jag. Innerst inne kände jag att jag bara ville bli älskad och beröra andra. Innerst inne ville jag bli behövd och vara en del av något. Men jag verkade som om jag var medelpunkten i rädsla att inte få vara med. Jag skapade projekt, jag skapade sammanhang, jag skapade situationer där andra behövde mig. Jag skapade det som annars kommer automatiskt när jag släpper taget. 

Det jag skapade fick människor att gå, känna sig utnyttjade, förolämpade, dominerade och kränkta. Särskilt när jag genom lögnen skapade detta med fel syfte och falska utspel. 

Jag satte min axel i halsen. Detta gjorde mig ensam.

Lösningen låg i att släppa taget om allt detta och vara mig själv med både min skörhet, min ärlighet och mitt nakna jag. Då visar jag mitt hela jag och det som ska komma till mig kommer. Det blir så att när jag tystnar har jag chans att höra och se andra och se vad som faktiskt redan finns runt omkring mig. Jag bli jag som ingen varken kan bli besviken på eller ledsen för jag är. Jag är jag i hela min skepnad med det goda och med det som inte ännu utvecklats fullt ut.  

Hur agerar du? Agerar du på ett sätt men känner något helt annat? Vad får det för konsekvenser för dig? 

tisdag 23 juli 2013

Vad styrs jag av

När jag granskar mig själv kan jag se att jag har insikter som gör att jag styr mitt liv på rätt grunder. Kärlek istället för rädslor. Kärleken till mig själv vilket också blir min ensidiga kärlek till andra. Med den grunden är jag i min balans och allt runt mig får rätt fotfäste och utvecklas på ett sätt som aldrig gör mig besviken. 

Ibland kan jag se att jag är som alla andra en tvåbenting, där jag faller tillbaka. I de lägen blir det tydligt hur mina rädslor omedvetet styrt mina val. Ibland på ett sätt som kan få obeskrivliga konsekvenser för mig. Mina rädslor gör att jag agerar, tänker, känner och gör saker som verkligen inte leder mig framåt. 

Vågar jag fråga mig vilket känsloläge jag har och vad som fått mig dit finner jag oftast svaret när jag får ett problem eller när saker inte går min väg. 

När jag blir klar över vad som styr mina val och kan bottna i frågan varför, finner jag svaret och har en möjlighet att förändra. 

Jag kan ha en klar tanke men när mitt känslosystem inte håller med blir det dessa omedvetna känslor i slutet som ändå styr mig. 

Hur är det för dig, vad styrs du av? Ödet, hoppet, dina känslor eller dina tankar och hur vet du det? 

måndag 22 juli 2013

Mål

Utan mål blir inget. Utan min egen syn på vad jag vill och hur jag vill ha det blir det vilset. Jag har i perioder haft andras mål att leva upp till. Sist jag märkte det var när jag insåg att en gammal önskan från mina nu ej levande föräldrar att ha ett annat typ av jobb än det jag då hade. Jag gjorde då mina val men historien har visat sig att jag ändå fortsatt att söka mig från mina egna gamla mål till att leva upp till deras mål. Intressant upptäckt.

Är jag vilsen så handlar det oftast om att jag inte vet vad jag vill. Jag har inte uttalat tydligt för mig själv hur min vision ser ut och mina mål konkret. Jag har i stunder mer haft fokus på vad andra vill och styrt mig efter det. Allt från mina föräldrar till mina partners, mina barn, mitt arbete osv. Jag har förminskat mitt eget till förmån för någon annan. Allt för att få vara med och passa in. Vansinnigt men sant.

Detta skapar en otydlig struktur hos mig. Helt utan charm. Klart jag blir vilsen. Vad ska andra säga och vad händer om jag väljer nått som ingen annan vill. Hur ska det gå.

Målen är avgörande och en av mina första frågor i samtalet med andra som jag ska vägleda.

Här kommer några tankar omkring när målen inte riktigt uppfyllas och vad som kan vara orsaken:

1. Målen är inte tillräckligt specifika. Den ger mig inte en tydlig riktning.
2. För kort tidsperspektiv. Målen är orealistiska i förhållande till den tid jag har satt upp.
3. Inte tillräckligt uthållig. När jag ska nå nya mål behöver du troligen kliva ur din comfortzon och då finns risken att du tappar fokus när du möter motstånd.
4. Omedvetna beteenden. Vilka utmaningar och omedvetna beteendemönster har jag när jag försöker nå mina mål.
5. Saknar resurser. Det kanske saknas pengar för att komma vidare till
nästa steg mot ditt mål, en viss kunskap eller en viss kontakt. jag intar attityden att jag letar efter lösningen istället. Det gör det lättare för mig att se möjligheter.
6. Målet är inte mitt. Vet jag om mitt mål är förankrat i mina egna värderingar? Jag kommer aldrig att ha samma drivkraft om jag inte känner att målet till 100 % är mitt eget.
7. Inte tror att jag kan lyckas. Har du stunder då du tappar lusten och
känner dig liten och oförmögen att verkligen kunna uppnå det du vill?
Jag kan lära mig olika tekniker för att bli medveten om mina omedvetna beteendemönster och
hur jag ska kunna förändra dem så att det blir beteendemönster som gagnar mig istället för att jobba emot mig.

Hur är det för dig, sätter du mål och har en vision om ditt liv? Eller är du vilsen och saknar målen eller lever genom andras mål?

fredag 19 juli 2013

Sammanhang

Jag har länge tänkt på att jag vill leva i ett sammanhang och beklagat mig för att jag inte gör det. Jag ville tillhöra och vara till nytta. Jag ville finnas för andra och de för mig. 

Jag har varit en jäkel på att skapa dessa sammanhang genom att engagera människor, skapat projekt av olika slag och få kontakt med andra. Antal sammanhang har det inte varit brist på men ändå har jag inte varit nöjd. När jag väl tyckte jag funnit mitt sammanhang blev jag uttråkad och när jag inte hade det kände jag stor saknad. Jag var inte nöjd. 

Sammanhangen försvann snabbt och nya kom till som också efter ett tag försvann. 

Det var slitit att skapa dessa sammanhang. Vad jag inte då såg var att alla mina sammanhang jag hade centrerades runt mig med mig i centrum, inte jag som en delmängd i en stor länk. Sammanhangen var för mina behov och mina syften inte något som alla kunde ha nytta av. Klart dessa upplöstes efter ett tag. 

Jag tror att vi alltid lever i något slags sammanhang med något. Sammanhang med människor, släkt, en grupp, ett arbete, i boendet, familj, på Ica, på bio ja överallt. Men sammanhang behöver inte vara med människor det kan lika gärna vara med djur, i naturen, med saker osv. Det är jag själv som sätter en värdering på sammanhanget och avgör.  

Är jag inte nöjd ser jag troligen de sammanhang jag inte har som jag saknar . Mina sammanhang jämförs med vad jag tror andra har som kan göra mig, inte nöjd. Slutar jag jämföra kommer jag att upptäcka att det finns mycket som kretsar vid sidan om mig som jag kan vara en del av men inte där jag är i centrum.

Jag lever då är jag i ett sammanhang och dör jag kanske jag också är det vem vet. 

Vad handlar allt detta om egentligen? Jo det handlar om mitt eget ego som spökar med mig och bristen på att se det jag faktiskt har. Det handlar om att andra ska bekräfta mig och skapa mig det jag vill ha . Inte att jag sk vara en del av något andra vill ha. Det handlar om kontroll och det handlar om mig. 

Jag är till för sammanhanget inte sammanhanget är till för mig. 

Acceptera det jag har och det jag inte har. Var nöjd och tacksam just nu. 

Tjäna men förvänta dig inget. 

Där är mitt sammanhang. 

Min barndom

Jag är berövad min barndom och min uppväxt. Jag fick inte vad andra har fått. Varför varför varför. Hur kom det sig att han gjorde, att de sa, att jag var tvungen att ..... Historien är lång och när det hände längre. Bitter, kontrollerande, utmattad av energi över allt som hände och allt som fortfarande händer i livet. Jag krälar i mitt fördärv, tycker synd om mig själv och allt är andras fel. Vilket liv. 

Så har jag malt och beklagat mig. Jag var övertygad om att det var så. Även fast jag i stunder sade något annat så fanns det i mig, en känsla av just detta. Klart jag kände som jag kände och gjorde som jag gjorde med min historia. 

Jag hade en massa förklaringar och jag hade mina strategier för att skjuta allt från mig. Jag betedde mig, jag skapade murar av försvar och förklaringar. Jag förnekade och kände att jag min sann inte behövde terapeutisk hjälp. Jag kom in i en massa försvar och en massa "jo men...".

Till slut stod ingen annan i min omgivning ut. Jag var hela tiden tvungen att byta eller skaffa mig ny bekantskap. Jag förstod det inte då men det var precis så det var. De stod inte ut.

Jag ägnade första hälften av mitt liv att odla mitt ego fylld av moral, åsikter ich fördömanden. Saker som jag i hemlighet gjorde i ljuset av min skugga, fördömde jag offentligt. En riktigt besserwisser i ord och tanke. 

I min historia finns inget i mitt nuvarande liv att hämta som lyfter mitt liv. Jag behöver däremot bli klar med att utan min historia skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte ens finnas till. 

Att älta min historia tjänar ingeting till. Den bevarar men förändrar inget. Den håller mig enbart mig kvar och utvecklar inget. Oavsett vad som hänt, släpper jag det. Jag accepterar vad som hänt men jag släpper det. Om jag de minsta håller kvar vid det har jag en sjukdomsvinst med att ha det kvar. Då bekräftar det mig och identifierar mig på ett sätt som inte är nyttigt för mig. 

Hur är det för dig, bekräftat du dig med din historia? 





onsdag 17 juli 2013

Sedan

Jag är berövad min barndom och min uppväxt. Jag fick inte vad andra har fått. Varför varför varför. Hur kom det sig att han gjorde, att de sa, att jag var tvungen att ..... Historien är lång och när det hände längre. Bitter, kontrollerande, utmattad av energi över allt som hände och allt som fortfarande händer i livet. Jag krälar i mitt fördärv, tycker synd om mig själv och allt är andras fel. Vilket liv. 

Så har jag malt och beklagat mig. Jag var övertygad om att det var så. Även fast jag i stunder sade något annat så fanns det i mig, en känsla av just detta. Klart jag kände som jag kände och gjorde som jag gjorde med min historia. 

Jag hade en massa förklaringar och jag hade mina strategier för att skjuta allt från mig. Jag betedde mig, jag skapade murar av försvar och förklaringar. Jag förnekade och kände att jag min sann inte behövde terapeutisk hjälp. Jag kom in i en massa försvar och en massa "jo men...".

Till slut stod ingen annan i min omgivning ut. Jag var hela tiden tvungen att byta eller skaffa mig ny bekantskap. Jag förstod det inte då men det var precis så det var. De stod inte ut.

Jag ägnade första hälften av mitt liv att odla mitt ego fylld av moral, åsikter ich fördömanden. Saker som jag i hemlighet gjorde i ljuset av min skugga, fördömde jag offentligt. En riktigt besserwisser i ord och tanke. 

I min historia finns inget i mitt nuvarande liv att hämta som lyfter mitt liv. Jag behöver däremot bli klar med att utan min historia skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle inte ens finnas till. 

Att älta min historia tjänar ingeting till. Den bevarar men förändrar inget. Den håller mig enbart mig kvar och utvecklar inget. Oavsett vad som hänt, släpper jag det. Jag accepterar vad som hänt men jag släpper det. Om jag de minsta håller kvar vid det har jag en sjukdomsvinst med att ha det kvar. Då bekräftar det mig och identifierar mig på ett sätt som inte är nyttigt för mig. 

Hur är det för dig, bekräftat du dig med din historia? 





måndag 15 juli 2013

Leva med svår saknad

Att leva med svår saknad (sorg) kan upplevas som omöjligt. Saknad av att någon som gått bort, saknad av kärlek, saknad av ens barn som inte vill ha samma kontakt som vi själva vill, saknad av närhet och sammanhang. Saknad av den barndom vi aldrig fick. Saknad av den jul jag aldrig fick eller får. Högt och lågt. 

Saknaden och sorgen kan vara så djup så vi vet inte hur det ska vara möjligt att leva. Döden känns som en möjlig lösning och också lättare än den saknad och sorg vi bär. Vi blir deprimerade i våra kval och vår sorg. 

Saknaden och sorgen är en lösning på något som känns. Den finns där för att jag inte står ut med mig själv. Som jag inte är hel om inte det jag saknar (person eller situation) finns hos mig.  

Sorg och saknad är känslor som vi ska bejaka och vara närvarande i. Jag själv lyckades tidigare inte få kontakt och tillåta mig dessa känslor utan valde att vara duktig och gick in i att göra. 

Det är när vi fastnar i vår sorg och saknad som vi kan få problem. Då fyller sorgen eller saknaden istället en funktion för oss och har en vinst. Vinst, det låter konstigt men det är precis det det handlar om, annars hade vi valt att inte vara där. Självklart är detta en process som tar tid men det är alltid ett val. Valet kan då vara allt från vem är jag om inte denna, detta finns? Min egen självömkan eller andra "fördelar". 

Att komma ur detta handlar om att se på oss själva och se vilka beslut vi fattar efter att saknaden eller sorgen uppstod. Innehåller våra val en utdragen process kanske det handlar mer om mig än om det som skett. 

Jag talar ofta om att vi ska ha tillit till processen och det är sant men det är inte alltid processen styr oss rätt. Men gör vi rätt då sker det som ska ske när processen har värkt klart. När vi mognar kommer en förändring att ske. För vissa är det att självömka tills man inte står ut med sig själv för andra att se syftet med det man själv gör och därifrån hitta en väg ur.

För mig har min sorg och saknad i vissa delar varit en väldigt utdragen process som också skett under mina utbildningsår men som också varit lärorika. När jag kunde se mina syften hittade jag en väg. Jag stod inte ut med mig själv och förstod att allt val var mitt eget och vill jag därifrån är det mitt eget tänk jag behöver ändra på.När min sorg och saknad belastade det liv jag levde var det till slut inte värt mödan.

När jag befinner mig närvarande här och nu och kan släppa min historia i nuet och se mig själv som en hel person som redan har allt släpper också saknaden och sorgen kraft. Jag accepterar det som hänt och förlåter mig själv för den självcentrering jag haft under processen.

Hur är det för dig, har du lätt för att fastna i din egen saknad och sorg? Kan du tillåta dig att vara ledsen och känna saknad och sorg? Hur har du gjort för att ta dig därifrån? 




 

söndag 14 juli 2013

Livet en kamp

Är livet en kamp? Handlar livet om att kämpa? Är livet varje dag en summa av mina andra dagar eller är idag en ny dag? 

Hade livet varit en ny dag varje dag hade livet aldrig varit en kamp. Varje dag öppnar upp för nya förutsättningar utan min egen historiska belastning. Jag ser och jag känner jag gör. 

Är livet en kamp bär jag min historia som smittar även min dag. Kamp att överleva, kamp att leva, kamp med känslor, kamp med tankar som snurrar, kamp med ex, kamp med partner, kamp med grannar, kamp med barnen, kamp med myndigheter, kamp med ensamhet, kamp med att få en relation, kamp med att separera, kamp i vardagen, kamp på jobbet, kamp med beroende, kamp med pengar, kamp med smärta, kamp med handikapp eller ska vi säga handikamp, kamp med livet, kamp med döden osv.

Kampen vad handlar den om?

Kampen handlar om vad jag bär på historiskt. Historian om mig själv lever i nuet och gör livet till en kamp. Jag plågas av det som varit och jag ältar det om och om igen. han var, hon gjorde, det är, det var. Varför, varför, varför? Så länge jag inte accepterar och släpper min historia och mina upplevelser bakom mig blir livet en kamp. 

Historian har fått mig hit. Det finns däremot inget av historian som är värt att fortsätta bära om det på ett negativt sätt påverkar min dag idag. Visst kan jag älta det. Men det hjälper inte. Älta det! Älta tills jag inte står ut längre med mig själv, då förstår jag att det inte var värt det.

Kampen är oron om min framtid. Kampen får mig att undvika att leva här och nu och istället leva i morgon. Inte nu sedan, ska jag leva mitt liv.  Oro vad som ska hända i morgon som gör att min dag bleknar och skapar min kamp.

Livet är en kamp om jag gör det till en kamp. Vill jag att det ska vara en kamp så har jag troligen en fördel av att känna den känslan. jag har sjukdomsvinst. Vem är jag om mitt liv inte är en kamp? Vad kan jag relatera till då? 

Kan det vara så att om livet inte är en kamp tappar jag min identitet? Helt plötsligt kan jag inte skylla på något annat. Helt plötsligt är det inte andras fel. Helt plötsligt är det mig själv allt handlar om. Helt plötsligt ligger ansvaret bara hos mig. Vad jag gör, vad jag tänker och vad jag känner. Det handlar om mig inte om något annat, någon annan. 

Mitt liv ligger i mina händer och vilket liv jag vill leva ligger på mig att ordna. Då helt plötsligt blir kampen min egen rannsakan och min egen granskning av mig själv för att finna mina insikter för att leva mitt liv. 

Den kampen är ett helvete större än någon annan kamp. Skillnaden är den att den kampen finner sitt slut. Välkommen! 

Hur är det för dig, tycker du att ditt liv är en kamp? Känner du att du belastar dig själv med för mycket historia eller för stark oro om framtiden?

lördag 13 juli 2013

Var glad för helvete

Var glad för helvete. Jag ska alltid vara positiva, glada, lyckliga, på väg, framåt, på topp, finfint osv. Visa inte hur jag känner det, tala bara om att allt är bra. Avslöja inget. Andra ska inte tro annat än att allt är bra. Samma gäller alla de råd jag får om att må bra: "- Se till att vara glad så är du glad. Tar du hand om dig så mår du bra. Le och du kommer att le inom dig." Allt detta är inte fel. Det fungerar delvis genom att om jag ler så får kroppen en ny känsla som gör att jag också kan le inombords. Men jag tror det är viktigt att låta alla känslor som vi har finnas. Det är ok att bli ledsen, det är ok att bli glad, arg, osäker, fundersam, elak, sur eller vad det nu är jag blir och känner. Det är känslor som ska ut. Om jag lagrar dessa och har en leende fasad blir det bara värre för mig själv. Jag behöver tillåta mina känslor, men inte fastna i dom, jag behöver visa mina känslor men öka min insikt om varför jag känner. Jag behöver känna mina känslor, tänka mina tankar och göra mina handlingar men inte fastna i något av det.

Allt detta är en rubrik på min blogg som jag funderat över under lång tid och som ibland gör mig lite beklämd. Vissa saker är tillåtna men inte andra. Samhället kräver "intebekymmer", samhället vill att det ska vara bara bra. Vänner står ut med att jag visar alla mina känslor men de står inte ut med att jag har bekymmer för länge, lagom är ok men inte för länge då tar de avstånd. Det är i sig bra för det är deras ansvar om sig själva.

Alla mina känslor vill jag få tillgång till och de är ok. Jag vill bli riktigt ledsen, arg, bedrövad, rädd och jag vill bli riktigt glad, orädd, lycklig, harmonisk och allt det som finns däremellan. Jag vill visa mig allt detta för det är jag värd. Men jag vill hitta vägar att aldrig fastna i det för det är inte jag.

Jag har tidigare haft lätt för att fastna i känslor och det har också varit mina känslor som drivit mig. De ska få se. Jag är inte sådan. Detta var ett skitställe. Vilket skitprogram. Vilket skitlag.  Jag tystnade och förblev tyst, jag överreagerade och fastnade i det. Allt jag gjort har ibland tenderat att bli besatt. Det har bara varit så. Det har varit en fördel ibland men det har också förgjort mig om jag inte gjort det med rätt syften.

Känslor är rätt. det är rätt att känna och då alla mina känslor oavsett vad någon annan vill eller önskar men jag vill inte ge mig rätten att fastna i det. Gör jag det så tjänar detta ett syfte, jag har en sjukdomsfördel av det som jag behöver fundera över.

Coachning handlar om att se framåt och se mina möjligheter med utgångspunkt på vad jag känner och tänker och hur det påverkar mina handlingar. Bli inte rädd för att peta i din egen historia för där finns alla dina känslor som du behöver lyfta in i nuet. Inte för att fastna i men för att få leva ut och befria dig från dessa för oavsett vad du tror så är de ett hinder för dig på samma sätt som det var för mig.

Vad glad för helvete när du vill men var ledsen eller arg för helvete när du vill det för att få ut dina känslor så att det gör dig frisk. Fastnar du, fundera över vad du har för fördel av att fastna i det.

Hur är det för dig? Är du glad alltid på ytan men något annat inom dig? Har du känslor inom dig som du inte vågar visa. Vad gör du av med dessa känslor?

torsdag 11 juli 2013

När någon suger

När någon suger kan det förpesta allt. Det kan få mig sur, tyst, avvaktande, medgörlig, inskränkt, bejakande av den som suger osv. Den förpestar och jag glider med i denna förpestade stämning. Det suger och jag låter mig själv glida med i detta förpestade.

När jag var lite var det min far som sög kraft ur mig och skapade denna stämning. Min morfar gjorde lika dant, men då mot min mor. Det sög och jag blev medberoende i det och anpassade mig och anpassade mig och anpassade mig tills jag fick nog. Trodde jag, men inte. Länge trodde jag att jag skulle kunna förändra min far. Jag tror det höll på till han dog. Då vid den tiden fattade jag inte att det handlade om mig inte om honom. Jag gav aldrig upp och den jag offrade var mig själv. Jag anpassade mig och jag försökte t o m att förändra den person som förpestade situationen. Mer om det i senare blogg.

Idag märker jag ibland hur dessa känslor väcks igen och jag får ett förhållande till dessa människor som påminner om mitt förhållande till min far. Jag åter igen känner och agerar som jag gjorde när jag var barn. Nu är min pappa död men dessa känslor väcks ändå.

Innan jag började arbeta med mig själv hände detta, men jag var inte medveten om vad som skedde utan blev bara starkt påverkad, undergiven och beroende av denna persons humör.

Idag är det något helt annat. Fortfarande kan jag se att det händer men idag vet jag direkt vad det är.
- Jaha det är den filmen som dyker upp nu Johan. Kommer du ihåg? Det handlade inte om din pappa det är bara nått du känner igen från när du var liten.

Idag vet jag att det inte alls handlar om den andra utan det handlar om något som finns utanför mig själv som sker och som jag påverkas av. Blir jag påverkad så är det upp till mig hur jag hanterar det som styr vad som sedan händer med mina känslor. Jag vet vilken film det är och jag väljer själv om detta ska påverka mig. Väljer jag att det inte ska göra det, då blir det inte. Jag ser och förstår och släpper. Det handlar inte om mig det handlar om den andra och det är inte en del av mig. Låt det ske men jag har balans.

När jag har balans i mig själv och är klar över mina tankar, känslor och handlingar står jag stabilt. Jag är öppen och medveten om vad som sker men det påverkar mig inte dramatiskt utan jag kan hantera det.

Om någon suger har jag alltid ett val. Alltid. Det finns en dörr att gå ut genom för att ta sig därifrån. Vill jag inte ha det behöver jag inte. Vill jag reagera kan jag det genom att tala om vad jag tycker men jag behöver aldrig mer tyst acceptera och anpassa mig för jag gör mitt val jag väljer mig.

Gör jag inget och påverkas av det som sker är det mitt ansvar. Jag kanske då rent av vill att det ska ske för jag har en undermedveten nytta av att det sker.

Händer det då aldrig mer för mig?

Självklart händer det men jag vet oftast direkt vad det är och har nya tankar om det vilket gör att det aldrig får chans att omedvetet påverka mina känslor och mitt beteende.

Hur är det för dig? Finns det människor som suger och som får dig att bete dig på ett sätt du inte önskar? Gör ett val, utmana dig själv att göra dina val. Om du inte gör det kan du ha sjukdomsvinst av det?






Kontrollera andras känslor

Vad är det som gör att det är så svårt att tala om vad jag själv vill ibland. Ibland tär det i mig att jag inte står upp för mig själv utan gör vad någon annan vill. Även fast jag ser att det inte är bra för mig gör jag det. Jag förhandlar bort mig själv. 

Idag är det inte så ofta det händer. Men det kan krypa över mig ibland att jag håller på att förhandla bort mig själv och karva på mitt jag. 

Andras känslor, andras mål, andras vilja och önskningar. 

För min del handlar det om detta att prioritera mig själv. Jag är nummer ett. Jag i första hand. 

Skälen till att det blir fel ibland är synen på mig själv och rädslan över vad som kan hända om jag t.ex. säger nej. Rädslan ligger i min historia som jag i varje stund jag förhandlar bort mig själv åter igen känner. Det handlar inte om händelsen utan om min kontroll över händelsen och om händelsen hur jag minns den när den uppstod första gången. Situationen liknar men objekten har förändrats. Jag är stor nu men i händelsen blir jag liten.

Arbetar jag med mig själv och betraktar mig själv utanför mig själv och läser av mina känslor och tankar jag får, förändras  detta. Jag gör mig medveten om då och nu. Jag är ärlig mot mig själv och jag betraktar och agerar annorlunda. Jag prioriterar mina känslor före någon annan. Det är ok att andra blir besvikna, ledsna och arga för då bejakar de sina känslor på samma sätt som jag ska bejaka mina. Är jag ärlig mot mig är jag ärlig mot andra. Ärlighet ger den andra chans att göra val precis på samma sätt som för mig. Jag kan inte och jag ska inte kontrollera vad andra ska känna och tycka. 

Hur är det för dig? Har du svårt att säga till och prioritera dig själv? Tror du att du kan kontrollera andras tankar och känslor? Varför i så fall? 


onsdag 10 juli 2013

Livet börjar om varje dag

Mitt liv börjar om varje dag. Dagen som var i går finns inte och i morgon är ett oskrivet blad. Idag är min dag.

Så väljer jag varje dag att leva mitt liv. Det har inte alltid varit så och det kommer inte alltid att bli så. Bara för idag. Ibland kommer det över mig att jag inte lever efter det tänket utan jag fastnar i min egen historia eller oroar mig för min framtid. 

Det som är annorlunda nu jämfört med tidigare är att jag ser det och hittar vägen att komma ur det eftersom jag har rutiner för det. Jag är inte mer än en människa vilket gör att jag faller tillbaka ibland till mitt gamla sätt att se på saker och ting och mina gamla strategier att lösa problemen.

Men mitt liv börjar om varje dag. Jag dömer mig inte för gårdagen men tar lärdom av det som skett. Jag ser vad som sker och hittar mitt sätt att acceptera det som sker, be om ursäkt när det behöver göras och förlåter mig själv för min handling för jag vet att jag varje dag gör så gott jag kan. 

Varje ny dag tar jag med mina erfarenheter för att bara för idag inte göra om de misstag jag gjorde igår. Bara för idag.

Jag är bäst på att döma mig själv och jag hittar många ursäkter för att inte förlåta mig. 

Det finns inte en dag jag inte gör nått tokigt men det finns också inte en dag där jag inte gör nått bra. Jag har däremot haft svårt att se de bra handlingarna och dömer mig hårt för de mindre bra handlingarna även fast det inte är någon skillnad. Mitt ego kan tycka att jag är bäst i allt men det är inte det jag talar om. Det blir istället mitt övermod. 

Min dag är min dag både med de fel jag gör och de bra saker jag gör. Det är jag och jag accepterar det som är jag och ger mig själv kraft att förändra det jag kan förändra.

Jag möter många i mitt arbete som inte ser sig själv utifrån utan är bestämd över att det som sker utanför dem är det som sker men har inte förmåga att se det som sker inom dem. Det blir mer inre försvar än insikter om den egna delen i det som sker. De som inte kan hantera detta kan inte klandras för de vet inte hur man gör. De har aldrig lärt sig det. Strategin för överlevnad lades tidigt i deras uppväxt, precis som för mig. De har däremot inte fått tillräckligt med egna konsekvenser av sitt eget beteende för att ta tag i sig själva och betrakta sig själv utifrån. Den tiden kommer, fort eller sent men den kommer. 

Ingen kan klandras för det de inte gör. Alla gör så gott de kan och det kommer en tid när den insikten även når de som inte ännu fått den.

Varje dag är en ny dag och en ny dag att börjar om. Min historia är min men den påverkar inte min dag och framtiden har jag ännu inte sett. Tänk om det fanns en lösning för att se mitt liv på det sättet. Tänk om det var så enkelt.

Jag vet att den lösningen finns och det skapar hopp i mig. Jag arbeta för att komma dit. Jag gör så gott jag kan. Bara för idag.

Tack för att jag vågade be om hjälp för att hitta den lösningen.

Hur är det för dig. Kan du sett ditt liv börja om varje dag. Kan du kroka av din historia och släppa din oro för din framtid för att leva just idag, bara idag? Om inte, vågar du be om hjälp för att komma dit?

tisdag 9 juli 2013

Jag ensam

Jag känner mig ensam i ibland. Idag inte alls på samma sätt som tidigare men det kommer över mig. Ensamheten har varit ett av mina skäl till att välja mina tidigare strategier. Flera av dessa handlade om att inte vara ensam. Problemet, visade det sig vara att alla dessa ledde till att jag blev ensam.

Ensam. Jag smakar på ordet. Jag ensam. Jag vill verkligen vara själv ibland och hitta mig själv, vara med mig själv men ibland blir det för mycket. Ibland vill jag vara med andra i relation på något sätt, med partner, med vänner, i olika sammanhang, mina barn, släkt och andra. Det blir mycket roligare så men ibland blir också det för mycket och för inlåst. Vad vill jag egentligen? Hur vill jag ha det? När blir jag nöjd med just detta?

Ensam, vara själv. Orden leker i mig och väcker olika känslor.

Kanske är det så att jag aldrig kommer att bli tillräckligt nöjd.

Strategin att jaga "inte ensam" har med min jakt på att bli bekräftad som jag och jag söker det utanför mig själv. Så länge jakten finns där är det ett grundelement i mig som inte är i balans. En grundbult som ligger och gnager i mig som inte riktigt fått se dagens ljus. Kanske finns det vinster av att självömka för mig. 

Så länge jag behöver finna mig själv utanför mig själv skapa det självömkan, oro och frustration. Detta gör att min jakt fortsätter. Lugnet infinner sig inte. 

Alla andra men inte jag är i ett sammanhang, alla andra är älskad men inte jag, alla andra planerar med andra men inte jag. Så går mantrat. 

Nu säger ni kanske: "- Vi är ett flockdjur så det är klart att det är så här." 

Jo det är sant men ändå är det inte min lösning och vad hjälper det. Det finns där och det påverkar mig och jag är vägen för att leva med det. Det är en del av mig som jag behöver acceptera. Jag finns till för mig andra finns till för sig kanske vi möts. 

Jag är den enda som kan påverka min ensamhet. Jag kan inte skylla på någon. Vill jag inte vara ensam, träffa någon.Vill jag vara själv var själv. 

Jag behöver vara ärlig med vad jag vill och vad jag inte vill och vara tydlig med det i relationer med andra så agendan blir tydlig. När jag är oärlig skapar det ensamhet. 

Känslan av ensamhet ligger i mig själv. När jag accepterar att jag är ensam och är ärlig ökar chansen till att jag själv kan förändra det. 

Det är inte möjligt att jag inte lever i ett sammanhang, jag lever i ett sammanhang varje dag. Allt är ett sammanhang men jag har inte alltid haft så lätt att se det. Jag har inte sett vad jag egentligen haft utan sett det jag inte haft. 

När jag är tacksam för det jag har finns allt och jag är här och nu, när jag är otacksam och självömkar är jag fast i min historia eller min framtid. 

Bekräftelsen finner jag i mig själv genom att vara närvarande i det jag är och har. Just nu är jag inte ensam eftersom jag redan har allt inom mig. Inte sedan, inte då. Just nu har jag allt inom mig och är allt. Hur kan jag vara ensam då? Just nu finns inte det problemet för jag är min egen bekräftelse. Jag är, jag duger och jag älskar. Jag är i balans där självömkan saknar plats. 

Hur är det för dig? Känner du dig ensam ibland? Vad gör du för att acceptera att det just då är så? Är det bra att självömka ensamhet för dig? Har du vinster av det?







måndag 8 juli 2013

Min kropp ljuger inte

Min kropp och mitt känsloläge idag visar hur mina tankar och känslor varit. Ser jag på mina tankar och känslor idag så får jag reda på hur min kropp och mitt känsloläge kommer att vara i morgon. 

Livet gör spår i min kropp. Livet som jag bär på gör spår i min kropp. Historien gör spår i min kropp. Oron om framtiden gör spår i min kropp. Alla spår ger avtryck. Väljer jag att inte förändra mitt känsloläge och mina tankar fördjupas mina spår i mig. Tydliga djupa spår som gör att jag till slut fastnar och har svårigheter att ta mig ur det leriga greppet. Dag efter dag, år efter år fördjupas mina spår och blandas med livets lera. Jag blir mina spår och jag tror att det är detta som är livet. Jag är dömd att sitta fast och se vad jag fått. Jag får en känsla av att livet inte längre ger mig några val.

Spåren finns kvar men jag har alltid ett val. Jag kan välja att ta mig ur leran. Jag kan välja att göra nått annat. Jag kan välja att ändra mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Jag kan välja att leva i det jag har, inte i det jag kanske får eller det jag aldrig fick. 

Mitt val kan få min kropp att tillfriskna och reparera sig själv. Min kropp är jag och den blir vad jag väljer. Lång eller kort, tjock eller smal, gammal eller ung. 

Jag har min kropp och det är den enda kropp jag har. Det är mitt val hur jag vill ta hand om den. Mitt val är att börja med min själ, mina tankar om mig själv och de känsloläge jag vill ha.

Jag lever min andra halvlek i mitt liv med nya val där balans råder mellan mina tankar, mina känslor och mina handlingar. Det betyder inte att jag gör misstag, men jag vet mitt mål och ser när jag gör mina avsteg från min huvudriktning.

Hur är din kropp, ger den signaler till dig att du behöver ändra dina tankar och ditt känsloläge? Behöver du ändra på dina handlingar utifrån ditt sätt att ha ett bra liv? 

Min skugga

Jag är mitt jag men jag är också min skugga. Skuggan följer mig över allt. Den bara finns där. Jag försöker fly från den och jag försöker att inte visa den för andra men den syns och jag kan inte komma undan.

Skuggan är den del av mig jag inte vill visa, min mörka sida. Mörk på det viset att den är mitt jag som jag ibland är hemlig med, mitt jag som jag skäms för eller känner skuld för. Skuggan är den som jag får mig att känna mig hemlig och att känna att jag måste dölja något.

Min skugga är vad jag känner, vad jag tycker och vad jag gör som jag inte riktigt accepterat. Inte accepterat att det är  en del av mig. 

Min skugga gör mig oärlig och gör så att jag inte är sann ens för mig själv. Den gör att jag bibehåller min skuld och min skam om mig själv. Den bidrar till att jag inte älskar just mig själv.

Skuggan får mig att vara skum och hemlig och gör att jag inte i varje stund är just mitt hela genuina jag utan någon annan. Jag förställer mig för att min omgivning ska tro att jag är någon annan istället för att vara den jag är. Bara rätt och slätt.

Har jag en skugga har jag inte accepterat mig själv. Skuggan gör mig rädd. Min skugga får mig att känna oro för vad andra ska tycka om mig och jag blir orolig för mitt rykte. Skuggan får mig att göra mig osäker men också andra osäkra. Min skugga gör mig spänd och får mig att tänka en massa tankar. Tankarna skapar mig nya känslor som väcker nya tankar. Jag kommer i obalans och känner mig irriterad.

För att komma ur allt detta behöver jag bara göra en enkel sak. Jag behöver belysa det som sker och det som jag är hemlig med och betraktar som min skugga. Jag behöver tala om vad jag känner, tänker och gör för andra. På detta sätt blir det inte en skugga längre och blir därmed en lättnad för mig. Jag behöver tala om mina rädslor för andra för att neutralisera och se vem jag egentligen är och vad jag egentligen är rädd för. Rädslan för att vara den jag egentligen är och acceptera det. Acceptera att just nu i denna stund är jag mitt jag som jag visar och min skugga som jag tidigare inte visat. Dela den med andra och belys den med ljus. Ingen skugga överlever det.

På detta sätt kommer jag i balans igen. 

Hur är det med din skugga? Behöver du belysa din skugga så du kommer i balans?

söndag 7 juli 2013

Mina val

Jag var där. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag var där. Vad som än hänt mig så var jag där och fattade mina egna beslut. Jag valde att reagera, jag valde att inte reagera, jag accepterade, jag valde min partner, jag valde det jobbet, jag väljer att inte sluta, jag väljer att självömkan min historia, jag väljer att inte sluta mitt beroende, jag väljer att vara ensam,jag väljer att inte ta ett i mina ögon sämre jobb som finns osv. Allt är mina val oavsett om jag är ett offer i situationen eller en förövare. Ibland kan jag vara båda och t o m i situationen vara en hjälpare i en och samma person. Jag gör mina val och de har sin grund i min egen historia. Syftena i mina val avgör om det bejakar mitt jag eller mitt ego. Jag gör mina val och har ingen annan att skylla på. Har jag varit för ung när något hände är detta mer flytande men i stort sätt gör jag mina val från det att jag är myndig. Oavsett gör jag mina egna val när jag väl är myndig över hur länge jag väljer att bära trauman i tidigare år. Ältande om min historia kan bli mitt val som jag då har ansvar för. 

Vill jag leva ett bra liv behöver jag se över mina egna val och ta mitt ansvar i det som händer mig och det som har hänt mig. Jag har ansvar över mitt eget liv och kan inte skylla på någon annan. 

Även min känsla under dagen är mitt val och vilka eller vad jag väljer att släppa in för att störa den känslan. 

Vill jag må bra är det jag själv som får bära mig dit. Ingen annan kommer att göra det. Ingen annan kan heller göra det även fast det kanske hade varit skönast. 

Vi är bara tvåfotingar så det går både upp och ner med mina egna val jag gör, men jag är medveten om valen och väljer att inte skylla ifrån mig. Jag ser alltid min del i vad som sker. Världen blir också lättare då. 

Hur ser dina val ut? Finns det anledning för dig att se över dina beslut så att du lever det liv som du vill leva? 

lördag 6 juli 2013

Offrar mig själv

Varför förhandlar jag bort mig själv. Finns det någon som jag offrar så blir det mig själv. Nu låter det heroiskt men det är åt helsike. Syftet är nämligen fel. Syftet är att få inte att ge. Självuppoffrande har oftast det syftet, inte alltid men ofta. 

Skälen att det blir så här är att jag har en bristvärdering som får mig inte vilja utsätta mig för vissa saker, bär på en skuld eller en skam (allt handlar om rädslor) som får mig att kompensera genom att "offrar" mig själv. Offra genom att se till att det jag känner eller tycker får stå åt sidan.  

Jag är och agerar utifrån den jag är och mina inre syften, men samtidigt har jag inte accepterat den jag är vilket gör att jag utåt vill uppfattas som någon annan. För att dölja mitt inre jag förhandlar jag bort mig själv.

Lösningen ligger att i varje stund vara ärlig mot mig själv och acceptera den jag är i alla delar och stå för det både för mig själv och för andra. Både i mina syften, tankar, känslor och handlingar. 

När jag gör det på detta viset har jag inget att dölja och inget att vara rädd för. Jag är den jag är både i mig själv och utanför mig själv. 

Hur är det för dig? Offrar du dig själv för andras behov och dina egna inre syften? Behöver du accepter den du är och vara ärlig med det även utåt? 

torsdag 4 juli 2013

Att alltid ha rätt

Behöver jag alltid ha rätt? Varför är det så viktigt att ha rätt, få rätt, vara rätt, känna att det är rätt? Vad är det jag är rädd att missa om min rätt inte kommer fram?

Historiskt skulle jag vinna alla krig. Jag skapade t om krig så jag kunde vinna. Jag fick den träffande benämningen kamekasepilot, Japanska dödsstörtarna under andra världskriget av en arbetskollega. Jag fattade inte vad han menade då men nu förstår jag att den var klockren. 

Jag ville få rätt i allt och jag var beredd att ta det kriget. Jag hjälpte andra, stod vid barriärerna och kämpade tills jag själv stod där ensam för att de jag hjälpte givit upp eller ville det mindre än jag. 

Jag var som en terrier och mattade ut min omgivning, inte för att jag alltid hade rätt utan för att de gav upp.

Vad var det som agerade i mig? Vad var det andra såg som jag inte såg? 

Mitt själviska ego härskade för att få bekräftelse men det jag skapade var utanförskap och ensamhet. 

Att få rätt är ett sätt att skapa kontroll inte bara för mig själv utan även för min omgivning. Syftet blev själviskt resultatet ensamhet. Vem hade frågat efter mina åsikter och framför allt vem önskade detta med de syften jag hade. 

Vägen ur var att välja mina krig och sluta att ha en massa åsikter. Jag har valt att lyssna mer än jag talar och lämna mina åsikter när det är någon som önskar det eller när det krävs. Inte förr. 

Metoden att mästra mig själv är att välja att hålla käft och inte ha en massa åsikter och synpunkter. 

Hur är det för dig, försöker du alltid att få rätt? Behöver du ibland också välja att vara tyst? 


onsdag 3 juli 2013

Ärlig med min historia

Att vara ärlig över min historia är det samma som att jag inte lever och har ett fantastiskt liv? Går det verkligen att hjälpa andra när man inte själv "är klar"? Är detta inte ett sätt att vara oärlig? Jag fick detta till livs för ett tag sedan av en som kontaktade mig och som troligen läst min blogg. Eftersom frågan kommit upp tar jag upp det här för då kan det finnas fler som undrar det samma.

Syftet med att skriva om mig är just att det mesta som finns omkring mig, mina tankar och mina känslor idag och historiskt förhoppningsvis är till nytta för andra. Jag använder mig själv för att förkroppsliga och sätta namn på något som kan beröra fler än mig.


Mycket av det jag skriver handlar om mig själv och detta har tagit mig dit jag är idag. Med mina brister men också med mina tillgångar. Utan min historia hade jag inte varit den jag är idag. Jag accepterar min historia och är ärlig omkring den. Detta betyder att jag kan släppa all skam och skuld. Min historia har lärt mig mycket om mig och jag har accepterat det. Min historia har också blivit min starkaste egenskap och de verktyg jag har för att kunna hjälpa andra. Jag har varit där och jag har hittat en väg. Jag har varit där och jag kan ha något som någon annan också vill ha. Detta kan skapa öppningar för andra.


Jag tror att vi alla, aldrig kommer att vara klara med oss själva när det gäller våra tankar och känslor. Det är i en ständig utveckling. Så hur jag tänkte kände och var i går är det inte säkert att jag gör i morgon. Mitt ego utsätter mig varje dag för prövningar. Skillnaden idag är att jag är medveten om det och hittat ett sätt att hantera det. Jag är i utveckling och varje möte med andra är också en utveckling för mig oavsett om det är med vänner, kunder eller andra människor. Jag tror att jag inte har möjlighet att leda någon om jag inte själv vet hur man gör. Skulle det uppstå behöver jag vara medveten och tillräckligt klok för att se det och erkänna att jag inte har det någon vill ha av mig.


Jag hade historiskt inget bra liv med mycket oärlighet främst mot mig själv som fick mig att förminska mig själv. Idag har jag en helt annan relation med mig själv där oärligheten blir besvärande när den pockar på. Jag lever varje dag ett fantastiskt liv med mina insikter. Jag möts varje dag av prövningar. Jag möts också varje dag av insikter som får mig att se på mig och på andra på ett nytt sätt. Livet är jag, inte vad andra tycker att mitt liv ska vara. Nej jag är verkligen inte klar med mig själv men är under en fantastisk utveckling. Jag hoppas att jag aldrig kommer att vara klar utan förstår att mitt liv levs idag, inte igår och inte i morgon det levs just i dag. Det gör mig tacksam.


När jag kan leva mitt liv just här och nu försvinner all skam, skuld, avundsjuka, ilska och missunnsamhet. Kvar finns kärleken till mig och därmed också kärleken till det som finns runt omkring mig.


Hur är det för dig, kan du vara ärlig med hela din historia och med den du är just i denna stund?






måndag 1 juli 2013

Be om hjälp

Be om hjälp. Varför ska det vara så svårt att be om hjälp istället för att fortsätta med ett beteende som jag inte vill ha. Mina insikter finns men jag ser hur mitt beteenden sviker mig och mina konsekvenser gör mig påmind. Åter igen har jag gjort val efter mina gamla strategier.

Varför ska det vara så svårt? Jag ger upp mig själv och låter min besatthet styra. Mina gamla strategier håller mig kvar. Strategier som jag lärde mig som liten håller mig tillbaka och ger mig inte möjlighet att leva här och nu. Mina gamla strategierhåller mig kvar  i ett grepp i det förflutna där mina känslor om mig själv är låga. Jag fortsätter att bekräfta min känsla av mig.

När jag är kvar i mitt gamla beteende handlar det om att jag inte kommit till botten med varför jag gör som jag gör. Varför jag har de symptom som jag har. Mina symptom är tecken på en bakomliggande orsak.

- självömkan
- destruktiva beteenden som jag inte vill ha
- oförmåga att ändra de beteenden jag vill ändra på
- återfall till gamla beteenden
- känslor jag inte vill ha
- tankar jag inte vill ha.
- skam jag känner
- skuld jag känner

För att komma till botten med varför jag känner, tänker eller agerar som jag gör behöver jag rannsaka mig själv. Jag behöver komma till botten med allt som är jag. Inte utelämna något. Du kanske själv tycker något är en bagatell som senare kanske visar sig vara det som avgör.

Jag behöver acceptera att jag just i denna stund är just den person jag beskrivit att jag är. Just i denna stund har jag alla mina brister och till korta kommande. Jag har givetvis också en massa bra egenskaper som jag oftast glömmer bort. Allt behövs upp på bordet: Jag är .........

Allt jag kommer fram till har jag som egenskaper. Dessa egenskaper har tagit mig dit jag är idag, just nu. De kommer också att bidra till att jag är där jag är.

Vill jag förändra något i mig behöver jag ha mina egenskaper, jag har just nu, som grund. Det jag däremot behöver ändra på är mitt tänk. Ändra mitt tänk gör jag om jag verkligen vill förändra genom att

1. Fatta ett beslut
2. Om jag inte klarar att genomföra förändringen själv, be om hjälp.
3. Göra som jag blivit tillsagd från den person jag tror har ett rätt tänk.

Om jag inte kommer så här långt och kan fatta mitt beslut, kanske jag egentligen inte vill förändra. Fördelarna  är fler än nackdelarna.

Så när jag sitter fast och jag inte själv klarar av att ändra mitt beteende och mitt  tänk behöver jag be om hjälp.

Hur ser det ut för dig? Behöver du be om hjälp?