Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

lördag 31 augusti 2013

Bli fri - erkänna

Erkänna behöver ett speciellt kapitel även fast jag tidigare talat om att jag ska se min del i det som sker och vikten av det.

Allt kommer tillbaka till mig själv. Jag kan ägna åratal med att beklaga mig över andra och allt det livet "drabbat mig". Jag steg in i livet och det är jag som tar varje steg i mitt liv. Jag kommer också själv att gå ur mitt liv. Jag gör val som leder mig till denna punkt jag befinner mig vid i varje stund. 

Jag accepterar det som skett. Jag förlåter andra för det de gjort mot mig och jag förlåter mig själv för det jag gjort andra och mig själv.

I erkännandet ligger att jag erkänner att jag bidragit till att mitt liv ser ut som det gör. Jag erkänner att jag har min del och den delen har jag förvaltat på det sätt som givit mig det resultat det är just i den stund jag tittar på mig själv.

- Jag erkänner att jag har ett problem.
- Jag erkänner att jag inte kan lösa mitt problem själv utan behöver hjälp. Kapitulationen. 
- Jag erkänner att jag är problemet i mitt liv.Jag var där.
- Jag erkänner allt det jag gjort andra.

Det var inte jag. Det var hon också. Det var myndighetens fel. Jag hade otur. Hur skulle jag kunna veta att han var en sådan skit? Mina föräldrar har jag inte valt. Jag blev mobbad hur skulle jag gjort menar du? Jag är drabbad. Jag är förföljd. Hur i helsike kan det vara mitt fel som jag dessutom ska erkänna att det är? 

Jag behöver ett erkännande för att fatta att det handlar om mig. Erkänna att jag var där och att jag inte kan skylla på någon eller något. Jag var där. Hela mitt liv var jag där och är fortfarande här. Jag gör mina val och jag väljer att ta saker på mitt sätt. Agera, värdera, vara eller inte vara.

Jag erkänner det jag gjort mig själv och jag erkänner det jag gjort andra. Det var jag hur mycket jag än skäms och känner skulden komma krypande så ska erkännandet fram. Jag gjorde det. 

När jag erkänner har jag en tydlig plattform att stå på som kan få mig därifrån. Nu vet jag vad jag har gjort, ingen tvekan. Inga undanflykter det var jag. 

Nu när jag erkänt och gjort det till mitt börjar växandet mot att bli fri. Nu har jag något att utgå ifrån som jag äger styrförmågan i fullt och fast. Jag kan ta mig därifrån. 

Behöver du göra erkännande? Om du ska göra det så var noga. Våga möt smärtan och sorgen i det för det finns inne i dig.


Bli fri- bibehålla

Jag är fri.

För att fortsätta vara fri behöver jag på samma sätt som när jag tränar på ett gym, bibehålla det jag tränat upp för att inte falla tillbaka i mina egna gamla spår. Jag behöver bibehålla konsekvenserna av min insikter. Handla varje dag så att jag fortsätter vara mitt genuina jag utan rädslor som hänger sig kvar och en fortsatt förmåga att leva här och nu och vara närvarande. Det är ju ingen mening att banta om jag sedan inte tagit lärdom av hur jag gick ner i vikt och i stället fortsätter med mitt gamla synsätt på hur jag konsumerade. Jag behöver påminna mig varje dag om vad jag lärt och vad jag behöver göra för att vara kvar i det läget. Om jag inte gör det kommer jag att falla tillbaka till något gammalt och invant utan tvekan. 

Vad gör jag då för att bibehålla mitt nya läge? 

Allt är givetvis styrt av mina insikter och de handlingar jag gjort för att förändra till de jag vill förändra till. Allt har däremot samma grund.

Träna regelbundet och gärna varje dag. 

Jag använder mig av de olika verktyg jag hittat eller fått som hjälper just mig i mina till korta kommande. 

Jag ställer mig frågan: Är det här bra för mig? Stärker det mitt gamla jag eller mitt nya jag?

Jag mediterar för att vara närvarande här och nu varje dag. Gärna morgon och kväll. 

Jag bestämmer mig redan på morgonen vilket känsloläge jag vill ha under dagen.

Jag skrivet dagbok och reflektera över dagen. 

- Skriver ner vad jag är tacksam för varje dag.
- Skriver ned vad jag lärt mig varje dag.
- Skriver ned vilka utmaningar jag haft och vad som då hände, varje dag. 

Dömer aldrig mig.

Jag påminner mig att jag som alla andra gör så gott jag kan. 

Jag är fantastisk och har allt redan från början precis som alla andra.

En dag i taget är jag mitt bästa jag. 

Stöter jag på problem som jag själv inte har lösningen på, accepterar jag det och vågar be om hjälp.

Så bibehåller jag mitt nyvunna genuina jag. 

Jag är fri och jag fortsätter att vara fri. 

Behöver du en rutin för att bibehålla ditt nya läge eller har du redan funnit din rutin? 

fredag 30 augusti 2013

Bli fri- är fri

När jag valt att titta på mig själv och bli medveten om vem jag är och vem jag vill vara. När jag känner kärleken i mig och fått mina gamla rädslor att blekna eller helt försvinna. När jag tillåter mig att känna den fysiska känslan som tar tag i min kropp som ilska, rädsla, sorg, pirr, rysning, hopkrupenhet, kärlek osv,  ja då lever jag. När jag tillåter att känna men inte fastnar i det jag känner. När jag ger uttryck och står upp för det som är jag. När jag känner i minsta atom att jag är jag och genuin. När jag är medveten om mina karaktärer och när de visare sig vet att ta hand om dessa och använder dessa på ett kärleksfullt sätt. När jag ser mina gamla filmer och vet precis var jag sorterat in dessa. När jag inte längre påverkas av mitt förflutna. När jag inte befinner mig i framtiden. När jag är är precis här och nu. När jag tillåter mig att ha känslor men inte är mina känslor. När jag accepterar att jag gör mina handlingar men inte är mina handlingar. När jag tillåter att ha mina tankar men inte är mina tankar. När jag är jag och du är du och vi är vi. När allt jag ser är kärlek. När jag förstår att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan och förstå skillnaden. När jag lärt mig att leva en dag i taget. 

Då är jag fri. 

Känner du dig fri?

torsdag 29 augusti 2013

Bli fri- tjäna andra

Jag har erkänt att det handlar om mig. Jag har förlåtit andra och mig själv. Jag har bett om hjälp. Jag har rannsakat allt jag gjort även det jag gjort mot andra. Jag har gottgjort de jag skadat.

Men räcker det inte nu? 

Jag väljer själv så klart. Att ändra beteende och vanor tar tid, särskilt när vårt ego är den vi tar matchen med. Många kan tycka det är strängt och hårt och det är det men vi väljer alltid själva. Vi vet när vi behöver ta denna smala väg och struktur och när vi kanske väljer en mer bred snäll väg. 

I grunden handlar det om att bli sann mig själv och att mina tankar och handlingar är sanna och fylld av kärlek till mig och min omgivning. Fri från rädslor och fylld av kärlek. Ibland sägs det att vår ilska och våra rädslor är för oss som har brist på kärlek.

När jag gottgjort kvarstår att jag behöver tjäna och ge till andra det jag fått själv. Jag äger en gåva där jag själv hittat en väg ut. Att tjäna är att utan egen vinning ge till andra. Att osjälviskt ge till andra. Handlingen är viktig för andra men också viktig för mig själva. Viktigt att göra avsteg från mina tidigare själviska handlingar och lära om- Lära om och förstå att det är en gåva att ge. Att förstå att jag redan från början hade allt i överflöd men levt i en tro att jag behövde kämpa för att få det jag saknade.

Behöver du komma till ett läge där du ägnar en del av din tid i livet att osjälviskt ge till andra?

onsdag 28 augusti 2013

Bli fri- rätta till fel

Nu vet jag att det var jag och jag förstår att jag också skadat andra på olika sätt. Detta har jag burit på medvetet och omedvetet vilket också starkt påverkat mitt liv. Det har hindrat mig att leva i nuet.

Jag har gjort ett antal själviska handlingar som andra drabbats av på olika sätt. Det är tufft att slutligen inse vad jag gjort andra. Någon stans i mitt inre har jag fattat det men slagit undan varje känsla som gått åt det hållet. Slagit undan och dövat och gått vidare. Jag har inte velat se. Jag hade nog med hur jag själv mådde, skulle jag nu känna skuld för vad jag gjort andra med. Bort!

Men det ligger där och det plågar mig i form av skuld och skam. Det ligger där naket och poppar upp när jag mist anar det. Jag vill att det bara ska försvinna.

Det blir som en cancer som växer inom mig som bara är där och skapar mitt jag. Jag kommer inte undan och jag fattar inte vilken behandling som krävs.

Vi gör själviska saker i livet. Det är en del av vår överlevnadsstrategi. Utan det hade vi kanske inte överlevt. Egot har sin plats. Men när egot får för stor plats så skadar den oss på sikt.

När jag blir för självcentrerad kommer jag att skada andra på olika sätt genom mina själviska handlingar.

För att bli fri dessa handlingar och de människor jag slutligen insett att jag skadat behöver jag gottgöra. Jag behöver be om ursäkt för det jag gjort. Jag behöver vara ärlig och erkänna det jag gjort för den andra och be om ursäkt. Gottgörelsen. Först då blir jag fri från det som hänt.

Gottgörelsen är en handling för någon annan men också för mig själv för att jag ska läka.

Om min ärlighet och sanning skadar mer än det skulle hjälpa den andra ska jag inte gottgöra den andra. Då begår jag åter igen en självisk handling som skadar någon annan. Om det är på detta viset behöver jag hitta andra former för att be om ursäkt och gottgöra den andra. Hitta en ersättare.Det kan handla om att ha en person som ersätter den andra och att jag till den erkänner vad jag gjort och ber om ursäkt till den..

Har du människor omkring dig som du behöver erkänna inför och be om ursäkt? Om du inte gjort det än, vad hindrar dig? Vad skulle det innebära om du gjorde det, kanske redan idag. Kan du känna den befrielse det skulle kunna ge dig?

söndag 25 augusti 2013

Bli fri- förlåt

Det fanns de jag hade idéer om som gjort mig illa under mitt liv inte minst de som fanns i min omedelbara närhet under min uppväxt. Det gick nästan att skylla allt på uppväxten. Jag fick inte. De var. De gjorde. De sa. Visade aldrig kärlek. Dysfunktionella. Inte konstigt att. Vad kunde jag förvänta mig? Det är väl inte konstigt att. Du är precis lika dan som. Äpplet faller inte långt. Vad trodde du. Du får skylla dig själv. 

Det kanske var så att jag missade en massa. Jag fick lära mig annat, men inte just det jag i mitt vuxna liv önskade. Vissa lektioner fick jag hoppa över eller missade helt. Andra lektioner fick jag vara med om även fast jag kanske inte ville. Men visst det fanns lektioner som var bra med, men. 

Jag hittade en strategi i allt detta som blev mitt val. Blev det bra? Nu ser jag att det inte blev så men kanske var det en överlevnadsstrategi, ett sätt att få till livet ändå. 

Jag tror att de gjorde så gott de kunde på samma sätt som jag inser att jag alltid gjort så gott jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade. Blev det bra? Ibland. Blev det mindre bra? Ja ibland. Det blev ibland åt helsike. Det blev en del felprogrammeringar som jag som grund  sedan fattade en del konstiga beslut utifrån. 

Jag kan se idag att jag i mitt liv inte varit bättre än dem. Jag kan inte ställa större krav på dem än vad jag ställer på mig själv. Det var när jag insåg det som det blev begripligt. Jag insåg att jag dömt utifrån mitt sätt att se på verkligheten men stod själv för en egen verklighet i mitt liv, gentemot andra. Jag var i vissa stycken lika dan. 

Människor, alla gör så gott de kan. Hade de kunnat göra annorlunda hade de gjort det, det är min övertygelse. Som utomstående är det lätt att döma, men jag har aldrig den hela klara bilden över hur det egentligen är. Jag är inte den personen därför vet jag inte. Människor gör så gott de kan även fast det ibland kan bli riktigt riktigt fel och dumt. Ja till och med förfärligt. Människor gör så gott de kan utifrån deras förutsättningar. 

Jag dömde andra och jag dömde mig. Jag gjorde saker mot andra och jag gjorde saker mot mig själv. 

För att gå vidare behöver jag förlåta andra för det jag anser de gjort mig. Min känsla av det. 

Jag behöver också förlåta mig själv för det jag gjort andra. 

"Förlåt dem för de veta icke vad de gör."

Förlåt ett av de viktigaste orden i ett förändringsarbete och ett av de viktigaste handlingarna. Förlåt. 

Inte ursäkt, de kommer jag till nästa gång. Ursäkten är ett eget kapitel. 

Förlåt för att du inte visste. Förlåt för att du inte kunde. Förlåt för att du gjorde. Förlåt. Jag förstår att du gjorde så gott du kunde med det du hade i ditt bagage. 

Förlåt mig själv för det jag gjort mig själv, jag gjorde så gott jag kunde men då fattade jag inte mer än vad jag förstod då. Förlåt mig själv för det jag gjort andra och mig själv. 

Ett förlåt behöver inte nödvändigtvis sägas till den det gäller. Ibland kan det bli tokigt. Välj då istället att säga det till någon som är stand in och som bara lyssnar på vad du säger. Detta gäller även för det du förlåter dig själv.  

Har du kvar människor i din omgivning som du skulle behöva förlåta? Har du förlåtit dig själv? 

Bli fri - Erkänna och släpp taget

Jag tog inte hand om min första halvlek. Jag gjorde saker som inte blev bra för mig. Jag var i miljöer jag inte skulle vara. Jag umgicks med människor jag inte skulle umgås med. Jag gjorde saker jag inte skulle göra. Jag sa saker som inte borde bli sagda. Jag svek de jag inte skulle svika. Jag svek mig själv. Jag hade allt men sökte ändå mer. Jag glömde se vad jag redan hade och sökte sådant jag inte behövde.

Mitt fokus var utanför mig och jag trodde inget var mitt fel. Felet låg hos andra. Jag såg mig som ett offer men visste innerst inne att jag var en förövare fylld av skuld och skam. 

Jag var i en karusell som aldrig slutade snurra och som dessutom ökade farten varje sekund. Jag hittade inte nödknappen. Jag sökte sökte och sökte och ju mer jag sökte ju mer ökade farten.

Pang! Min botten är nådd!

Jag ger upp. Hjälp mig jag klarar det inte mer. Min kontroll hjälper mig inte ett dugg. Hur gör jag? Jag håller på att drunkna. Jag saknar kraft.

När jag erkänner för mig själv att jag var där och att jag är en del av allt som sker runt mig har jag en chans att förändra det. Jag ser hur jag kommit dit och kan således finna en väg att ta mig därifrån. Jag är inte maktlös men för tillfället kraftlös. Med hjälp kan jag finna vägen ut. Finna exit från min första halvlek för att hitta entrén till min andra halvlek. En halvlek där jag med annan kraft och verktyg kan forma mitt liv som jag vill ha det. En halvlek där jag vinner min tävling med mig själv. Tävlingen att bli mitt bästa jag.

När jag ber om hjälp som kraftlös är det en viktig symbolhandling för först då släpper tag fullt taget om min egen kontroll: Först då ger jag upp allt som fått mig till den punkt jag befinner mig. Släppa taget och be om hjälp är att ge upp mitt gamla sätt att leva mitt liv.

Har du vågat släppa taget helt och erkänna att du inte klarar mer och behöver hjälp? Har du vågat acceptera att allt handlar om dig och att du behöver hjälp? 



lördag 24 augusti 2013

Bli fri - acceptera

Det är inte förrän jag blir fri från mina tankar som jag är fri. För att bli fri behöver jag lätta på trycket. Lätta på allt som finns inom mig. Allt behöver se ljuset även det som jag trott jag begravt för länge sedan. Sådant jag till och med lyckats glömma. Jag behöver komma åt allt för att släppa mitt inre krig.

Jag lever ett bra liv idag. Jag vet har jag ska hantera mitt liv och har bra verktyg för att leva här och nu och älska det som finns just nu. Men så har det inte alltid varit. Jag levde i en total obalans inom mig.

När min värld inom mig var full av kaos och lögner och mina tankar om mig och andra aldrig tog slut valde jag att ständigt försöka kontrollera det. Jag valde att inte berätta om det för någon och på så sätt ha kontroll.

Huvudet var alltid fyllt av allt som skam, skuld, nya projekt, ny jakt på bekräftelse allt sådant som kunde störa mina inre tankar.

Jag var verkligen ofri och fängslad i mig själv. Jag kunde inte se vägen ut även fast varje ny plan var en förhoppning om en väg dit.

Jag fattade inte då att om jag berättade allt för någon som jag kunde lita på skulle det bli början på min frihet. Berätta allt som skapat mitt liv till denna punkt. Jag behövde rannsaka allt och förstå min del i allt för att acceptera att jag var där och att det som hänt hade hänt. Genom att berätta för någon annan kunde jag förstå att det faktiskt hade hänt. Om jag utelämnade något kanske det var just den biten som var min nyckel ut.

Jag behövde acceptera att detta var mitt liv, rakt upp och ned som format mig till den person jag är idag.

Allt jag varit med om.
Allt andra gjort mot mig.
Allt jag gjort mot andra.
Allt jag gjort mot mig själv.
Allt jag tänker.
Alla mina åsikter om mig och andra.
Alla känslor jag haft.
Alla rädslor.
Alla kärlek.

Utan undantag behövde allt komma upp för att påminna och acceptera att detta skapade mig. Utan allt detta var inte jag jag.

Detta är det första steget för mig att bli fri.

Hur är det för dig? Är du fri? Har du rannsakat dig själv i allt eller finns det något som du ännu inte vågat berätta för någon annan? Hur fri är du egentligen?

fredag 23 augusti 2013

Jag ska ha

Mitt ego får jag ta tag i varje dag. Han finns där och han vill så mycket. Han vill ha och han vill synas. Han vill vara i centrum.

Enligt i Wikipedia, utan att bedöma sanningshalten i detta, beskrivs egot på följande sätt:...Egot gör tre saker jämt och ständigt, den söker tvångsmässig bekräftelse, har ett tvångsmässigt behov av att kontrollera, har ett tvångsmässigt behov av att döma och försvara och har tvångsmässiga osanna förväntningar. Egot tror att den är sig själv, det vill säga människan själv. 

Själv tycker jag att det är en bra beskrivning som talar lite om vad som både behöver vara där men samtidigt  inte ska ta allt för stor plats. När det saknas en balans mellan mitt genuina jag och mitt egot hopar sig problemen inom mig och det är inte mitt jag som då har den största platsen.

Egot tar en massa olika skepnader vilket gör att jag behöver vara på vakt för att förstå mig själv vad som sker inom mig.

Nu i sommar fick jag tag i snålheten i mig och hur den påverkade mig. Den fanns bara där och jag gillade verkligen inte det. Hela min kropp värkte. Jag blev påverkad i mitt humör av det som hände. Jag blev överraskad men förstod samtidigt att detta var nått jag behöver fundera mer på. Känslan var verkligen bekant. När jag valde att stå utanför mig själv för att se vad som föregick kunde jag få perspektiv och bestämma mig för hur jag ville ha det och att snålheten fått ta alldeles för stor plats i mig. Den snålheten var inte riktigt jag. Jag ser den varje gång det handlar om pengar hur den griper tag i mig och hur min energi kraftsamlar. Ungefär som när jag var barn och jag och min syster skulle dela lika. Det var då viktigt att det blev precis lika. Så starkt kan jag se att känslan håller mig kvar även fast mitt förnuft säger nått helt annat.

Mitt ego behövs men tar det för stor plats stjälper det hela mig. Jag behöver lära mig att förstå och acceptera att det är en egenskap och en personlighet i mig som påverkar hur jag mår och vad som kommer till mig eller inte.


Hur är det med ditt ego, tar det ibland för stor plats och visar sidor av dig som du kanske inte skulle önska? Har du sett att du har ett ego?

torsdag 22 augusti 2013

Inte som jag tänkt

När det inte blir som jag tänkt mig och tyckt blir jag besviken. Besviken för jag hade ju en plan hur det skulle vara och bli. Semestern skulle bli så som jag tänkt och förväntat mig. Vi skulle ha det mysigt och roligt, skratta och bara umgås. Många vänner omkring oss och bara vara. Glömma allt vad jobb innebar.

Jag hade en plan i mitt inre om allt detta. Jag hade byggt upp min bild och målat med stora breda penseldrag. Jag var också noga med vissa detaljer. Min bild var klar, för mig. 

Jag hade bara glömt att visa den för någon annan. 

Jag blev besviken. Det blev inte alls som jag tänkt mig. 

Allt hände men inte just det. Inget följde min hemliga plan. Ingen fattade och ingen gjorde som jag ville. 

I mitt inre växte besvikelsen och mörka moln växte sig större och större. 

Fortfarande hemlig omkring min plan men visade utåt mitt missnöje. Sur, tvär och allmänt missnöjd. Jag visade mina mest hemska sidor. 

Det blev som jag någon stans ändå förväntat mig. Det blev skit och den här semestern åt helsike, den med. 

Att vi aldrig kan... Att det alltid ska bli så här... Du ska då alltid...Att du aldrig lär dig? .. Varför ska jag.... Att inte du någonsin kan....

Mina ord och mina tankar är hårda. Jag skyr inga medel. Inte var det mitt fel. 

Fortfarande lika hemlig om den plan jag hade. Hon borde ha förstått!

Nu får det räcka. 

Det är lätt att bygga sig en egen hemlig plan på hur saker och ting ska vara och hur det ska bli. Det är lika lätt att glömma bort att förmedla den med de som är en del av den. Vi tror att de bara ska förstå. 

Har vi en semesterplan som vi diskuterar i detalj kan det vara bra att också diskutera förväntningar och önskemål för vad som ska hända samt vara öppen med de farhågor vi har inför det som ska hända. Kommunicera inte bara om resan utan även om allt annat omkring inkl de känslor vi har omkring det som ska ske.

Ingen är tankeläsare, det krävs att vi kommunicerar. 

Är jag öppen och ärlig med mina känslor innan, under och efter och tydlig med hur min agenda ser ut minskar risken för besvikelse. Kanske skulle vi från början aldrig åkt iväg. 

Semestern hade kanske ingen chans att lösa det vi inte klarat upp innan vår semester. 

När jag blir mer än mig behöver jag ärligt kommunicera. Kanske även när jag är själv kan det vara bra att förstå att allt kanske inte alltid kommer att bli som just jag vill. 

Hur blev din semester? Blev det som du tänkt och planerat eller knackade besvikelsen på din dörr? 



onsdag 21 augusti 2013

Vem är jag

Vem är jag och hur väljer jag att definiera mig. Vad är det första jag tänker på när jag tänker på mig och ska beskriva mig? Tanken om mig skapar min känsla i mig om vem jag är. 

I min första halvlek var min definition ett jag med hemligheter, ett jag som kontrollerad, ett jag som var otrogen, ett jag som ständigt sökte bekräftelse, ett jag som skapade konflikter och ett jag som kämpade för att få olika relationer. 
Jag var en person i olika typer av stress och lögn. Så såg jag mig vilket också blev jag och mina handlingar. 

I min andra halvlek ville jag förändra mitt liv vilket också krävde att jag såg mig själv på ett annat sätt. Min definition av mig själv behövde få en ny design.

Jag är en person som är... Osv. Hela min kropp behövde både tänka och känna in att jag ändrats och att jag var något annat än det som var förut. Jag definierade mig med andra värdeord vilket också underlättade mitt förändringsarbete. 

Under min process att förändras var det oerhört viktigt att acceptera att jag hade en massa egenskaper som skapat det liv jag då hade. Acceptera att jag t ex var en lögnare. Jag behövde då känna och erkänna för mig själv att det enbart varit jag som skapat mitt liv genom mitt sätt att vara. När jag kunde placera mig själv på kartan blev det sedan enklare för mig att kunna ta mig där i från. 

Nu när jag är på en ny plats på min karta i mitt liv krävs också en ny definition omkring vem jag är och var på kartan jag befinner mig. Detta bli då mitt nya jag som jag behöver tydliggöra för mig själv. Tydliggöra i min tanke och min känsla. 

Vem jag upplever att jag är blir mitt jag. Den känslan behöver ständigt uppdateras när jag befinner mig i förändring.

Hur definierar du dig och kan du själv se att du ibland behöver förändra din egen uppfattning om dig själv ? 


tisdag 20 augusti 2013

En sanning inte alltid en sanning

Vem ska jag tro på när jag jag får en historia berättad? Vems version är rätt? Ska jag tro på henne eller honom? Hur jag än gör kommer jag i en konflikt. Särskilt är detta vanligt när närstående skiljer sig. Vi får en historia till livs som vi tar till oss och så har vi blivit part i målet. Part i något som vi egentligen inte alls ville ta ställning till.

Vem har rätt och vem har fel och vad är rätt och vad är fel. Hur kan jag vara säker på att jag själv gör rätt val i att välja den ena eller den andras version? Handlar det om vems version som är mest övertygande eller handlar det om vem jag är mest kompis med eller gillar mest. Handlar det om vilken version som passar mig bäst utifrån vilka känslor jag bär på gentemot den andra eller handlar det om ren fakta?


Hur kan jag vara säker?


Jag kan aldrig vara säkra och jag kanske aldrig ens kan säga att det troligen är som det är utifrån en version. Jag får en spegling av något någon känner som presenteras i en historia. Den sammanblandade historien av känslor och tankar från en person som jag sedan ska grunda mitt beslut på. Hur jag än gör kommer det att bli fel.


Jag vill inte ta ställning och jag vill inte bli en part i ett mål. Jag vill inte bli ett vapen för den ena och en besvikelse för den andra. Jag vill ta min egen ställning och jag vill kunna se det i ett vidare perspektiv. Jag vill själv kunna avgöra, acceptera och förlåta utan påverkan av andra.


När jag bygger min egen sanning enbart på just min egen sanning har jag chans att vara del av ett ställningstagande som är helt mitt eget med min önskan och en vilja om en öppen och så objektiv syn på det som möjligt.För att lyckas med detta behöver jag vara noga med min egen medvetenhet om mig själv.


Vare dag bygger jag mina åsikter på vad andra förmedlar till mig via nyhetskanaler, andra människor, media, reklam, samhälle, religion, politisk uppfattning osv. Jag är inte neutral men jag kan begränsa vilka intryck jag ska ta med i min bedömning. 


Alla mina åsikter kommer någon stans ifrån. De är en sammanblandning av mig och jag är en sammanblandning av allt jag fått till livs i mitt liv.


Idag försöker jag hålla mig borta från skvaller så mycket det går. Jag väljer att alltid i allt jag hör försöka se två sidor av allt. Två sidor av allt. Det finns alltid en förklaring varför det blir som det blir och varför människor fattar de beslut de gör eller reagerar som de gör. Det är inte alltid det jag ser och hör som är just det jag ser och hör. Jag försöker förstå att det är på detta viset och öppnar mina ögon för att se livet på det sättet. 


Jag har fördömt. Jag har förtalat. Jag har trott att det jag tänkte var rätt. Jag har styrt min omgivning genom mitt sätt att se på världen. Jag har kort och gott haft en massa åsikter om allt som i sin tur tagit intryck av andras åsikter.


Sanning är ett vitt begrepp och svår att förvalta. Det finns också risk för att fastna i en sanning utan att vara öppen för att den sanning under tid kan förändras till en annan sanning. Har jag tagit ansvar för att förmedla en sanning till andra och den sanningen förändras kanske jag behöver ta ansvar för att förmedla den ny versionen av sanning när den blir aktuell.


Jag tror att jag behöver vara försiktig med vad som är sant eller inte vilket leder till en stor försiktighet när jag uttalar mig om olika saker. Jag blir lätt en kugge i ett hjul jag kanske inte ens vill vara en del av.


En sanning är inte alltid en sanning.


Hur vet du att det du hör och ser är sant och hur gör du för att få klarhet din sanning?



måndag 19 augusti 2013

Längta hem

Jag längtar hem. Känslan av att komma hem. Känslan av att känna igen. Känslan av något tryggt. Känslan av just jag.

Frågar du mig vad detta med hem är och vad jag definierar som just hem är jag inte riktigt säker på vad jag ska svara. Jag tror inre jag riktigt vet. Det är en känsla som på något sätt definierar mig som jag. Jag känner igen. Men jag tror också det handlar om det jag inte känner igen men tror mig vilja ha. En brist som jag vill kompensera för det jag ännu inte fått. Hem kan också vara en rädsla till förändring för jag vet vad jag har. 

Hem. Jag smakar på ordet, hem. Ordet och känslan i mig finns överallt. Den sitter i magen, i språket, i dofter, smaker och synintryck. Hem, något välbekant och ändå inte. Jag har i mitt liv inte riktigt  lyckats skapa det där hemmet. Framför allt jag har lyckats att förstöra det när jag trott mig närma det. Det lugna, det tysta det trygga. Samtidigt har det skrämt mig.  Utan spänning och tillräckligt med överraskningar för tyst. Det blir som om, inte hem är bättre för då finna det fortfarande något att skapa. 

När jag väl kommer hem till det jag längtat till blir det tyst och känslan att vilja bort och skapa förändring startar. Är hem kanske just något annat men jag vet inte riktig vad, bara en känsla.

Så vad är hemlängtan egentligen? 

För mig landar hemlängtan i att det är det eviga. Hemlängtan är att fatta att det finns en vardag som jag vill älska. Hemlängtan handlar om att acceptera att allt kommer tillbaka till mig. Hemmet inne i mig. Hemmet inne i mig längtar jag till. När hemmet inne i mig är nystädat och fyllt av kärlek till mig. Det är min hemlängtan även fast jag beskriver det i mer fysiska ord. 

Hem till mig är hem till mig.

Hur ser din hemlängtan ut? Vad längtar du till när du längtar hem? Vad är det du vill ha och vill komma tillbaka till? 


söndag 18 augusti 2013

På en sekund

När jag får en konflikt mellan mina värderingar, mina handlingar, mina känslor och mina tankar blir mina negativa karaktärsdrag som tydligast. De dyker upp från ingen stan och bara blommar upp i all sin prakt.  I stressade situationer märker jag hur jag ibland faller jag tillbaka i mig 8 år. Något går inte min väg, tillfälligt sjuk osv. När jag blir irriterad är det givetvis i mig irritationen både börjar och kommer att sluta.

"Jag har en massa problem och 99 % av dessa har jag skapat själv."

Hela min kropp får en konflikt. Jag blir lättstött, irriterad, dum och elak. Det är som hela min kropp måste få ge utlopp för den konflikt av oärlighet som den upptäckt. Ett gift som bara behöver komma ur kroppen. Lite som att bli magsjuk. Jag verkligen lider när det pågår att se all den smörja och det beteende som sipprar ur mig. Det värsta är att jag också vet hur jag skall komma ur det. 

Förr hade jag ett annat sätt att lösa det. Jag löste det genom att återskapa en skön gammal känsla i mig för att blockera den mindre sköna känslan. 

Idag är det på ett helt annat sätt och mer överraskande när de negativa känslorna uppstår. Skillnaden är idag att jag är snabb på att upptäcka det och i min dagliga inventering plocka hem det samt se min del i det. 

Igen återigenkänner jag något som projiceras på någon annan. Jag låter mig se genom vad andra gör eller jag ser genom vad jag själv åter igen gör. Aha den gamla filmen spelas nu den minns jag vad den handlade om och jag kommer också ihåg slutet. 

Kroppen reagerar direkt och till skillnad från tidigare, snabbt och skoningslöst. Förut kunde jag döda denna känsla genom en ny känsla som då var starkare. Bekräftelsekänslan. Denna känsla skapade däremot ny skuld, ny skam och förstärkte bara skillnaderna i mina inre värderingar och mina yttre handlingar. 

Idag gör jag inte på detta sätt utan väljer att gå in i känslan och se varför jag har den och vad i mig som är min konflikt. Vad som är mitt problem som skapat tillståndet. 

Det är inte i symptomen mina lösningar finns utan svaret ligger i den känsla jag får med mitt tänk och mina handlingar. Känslan är rätt. Vad jag behöver göra är att se vad min känslan är ett utryck för och förändra mitt tänk och mina handlingar utifrån det. 

Det går på en sekund att hamna fel, idag är jag snabbare tillbaka till hur jag vill vara. 

Kan du se att du gjort förändringar i dig själv men där du ändå ibland faller tillbaka till ett av dina negativ karaktärsdrag eller till ett gammalt beteende?



fredag 16 augusti 2013

Jag fattade inte

Det tog tid innan jag förstod att det var mig det handlade om. Jag fattade men fattade ändå inte. Processen för mig tog tid. 

Jag fattade att jag hade en låg självkänsla, att mitt beteende var fel som skapade skuld och att jag bar på en skam. Men ändå fattade jag inte. Be om hjälp var det då inte tal om då skulle ju all min lögn besannas och då var det ju definitivt enbart mitt fel. Bättre ha kontroll och försöka stå ut. Bättre att hitta en alternativplan för att komma ur det jag hade försatt mig i. Helvete idag, kanske bättre i morgon. Erkänn inget, på sikt glöms det bort. 

Problemet var att det aldrig blev en sådan där dag när det blev bättre. Allt låg kvar och malde i mig. Jag blev aldrig fri, bara mera pålagringar. 

Varför är det så svårt att bara erkänna, kapitulera, ge upp och be om hjälp. Nähä inte jag. Risken var för stor. Vilket avslöjande det skulle bli. Bättre med kontroll. Tiga ut det. Säg inget för då kan jag bli avslöjad. Tänk då vilket liv det skulle bli. 

Varför var det så svårt att fatta? 

Skäl för att vi män inte ber om hjälp, där jag var en av dessa:

- en riktig man gråter inte
- en riktig man visar inte sina svagheter
- en riktig man får ett nederlag om han visar att han har det dåligt
- en riktig man skall vara stor och stark
- en riktig man får inte vara svag och sårbar
- en riktig man talar inte med andra om sina problem, särskilt inte med andra män
- en riktig man visar svaghet om han erkänner att han haft fel, ger efter eller måste be om ursäkt
- en riktig man har svar på allt

Jag kanske inte levde efter alla dessa myter men en del var definitivt mina. Känslomässigt höll dessa mig kvar i den situation jag var. Skulden växte för varje dag och desto fortare tåget gick desto svårare var det att hoppa av. Idag är inte rätt dag, i morgon då är det en bättre dag. Jag sköt på min rädsla en dag i taget. 

Jag gick inte och talade med någon, inte ens de vänner jag tänkte jag hade. Jag litade inte på någon för jag litade inte på mig själv. Jag vet ju hur jag är då kan andra vara på samma sätt. 

En terapeut, nej det vet man ju hur de är. Jag kan det minst lika bra som en sådan. Dessutom ska de ju ha betalt. 

Där satt jag med mig själv med allt som hände. Mima rädslor växte och växte från dag till dag. Skuld och skam. 

Jag blev en sådan där intepappa. Jag var närvarande men ändå inte. Samma i min partnerrelation, en inteman. 

För att stå ut sökte jag mig utanför mig själv och min familj,  sökte efter om det fanns någon som kunde älska mig bättre än jag själv. Jag hade misslyckats att älska mig själv och jag var urusel på att älska någon annan. 

Allt exploderade inom mig, ändå kunde jag inte visa det utåt. Jag förblev hemlig men bar på en bomb. En självterrorist.

Mitt beteende blev aggressivt, jag sa dumma saker till andra och jag gjorde idiotiska saker. Allt för att få bli bekräftad på något sätt. Allt för att stå ut. Jag fortsatte vara hemlig.

Sedan, utan min kontroll föll korthuset. Allt rasade. 

Jag har aldrig varit så rädd.

När alla mina konsekvenser blev outhärdliga tog jag till slut steget och bad om hjälp. Det var min räddning och en avgörande förändring för mig. 

Vågar du be om hjälp och erkänna att du inte klara det längre. Vågar du kapitulera? Du som man, vågar du gå mot alla myter omkring dig själv, myter som kanske också blivit en del av dig?  





torsdag 15 augusti 2013

Säga ja

Det är mycket enklare att säga ja än nej. Säger jag ja missar jag inget och har chans att göra de flesta till lags. Jag säger ja till engagemang och till inviter. Får jag en fråga eller en känsla till en invit är det enklare att följa den. Jag kommer inte i konflikt med någon annan och jag följer andras vilja. Jag kanske också omedvetet låtit det framgå att jag var intresserad vilket gör att det blir svårt att backa. 

Det jag missat är vad jag själv vill innerst inne. Jag säger ja för att inte ta risken till konflikt men skapar en konflikt i mig själv om att säga ja inte är det jag själv vill. Jag låter bli att lyssna på min egen plan och vilja i rädsla att missa något eller framstå på en felaktigt sätt. Jag styrs av rädslan att inte vara omtyckt. Jag förhandlar bort mig själv. 

Säga ja blir ett sätt att inte missa något, ungefär som att gå hem sist från en fest för det kan ju hända något sista halvtimmen. 

Säga ja blir ett sätt att upprätthålla en bild av mig som kanske inte från början var riktigt sann. Falska förespeglingar från början gör att jag snärjer in mig i något jag inte vill. 

När ja egentligen är ett nej men blir ett ja av rädsla förstår ni hur fel det kan bli och hur konflikten växer. En lögn som bara har ett slut, ett svek. Jag sviker andra och jag sviker främst mig. Konflikten i mig tar energi som skapar andra energiförluster. Kaos med andra ord. 

Hur svårt kan det vara? Säg ja när det är ja säg nej när det är nej.

När jag hade en grundbult i mig som satt fel och som för mig handlade om att bli utvald och bekräftad fungerade inte ett nej. Nej blev att missa en chans att vara en del i någon annans spelplan, att tillhöra.

Att säga ja hade sina risker som jag förhandlade bort, att säga nej hade för mig risker som var förstora att ta enligt min gamla strategi. Rädslan styrde vilket gjorde att jag sköt problemet framför mig. 

Säga nej som en strategi har den motsatta effekten för andra på det sättet att det är bättre att säga nej för då vet jag ändå vad jag har istället för att säga ja och möta den osäkerhet det kan innebär.  I detta fall handlar det om rädslan otrygghet. 

Är jag oärlig blir det fel och det skapar konflikter i mig. Jag kommer inte undan ärligheten. Så fort jag gör avsteg från den skäl den en massa energi från mig som i detta fall med att skjuta på en konflikt som kommer att komma. 

Våga vara ärlig är alltid en framgång. Människor kommer ibland att bli besvikna på mina svar och jag behöver acceptera det. Jag kan inte vara vän med alla och följa deras mål i livet, då förlorar jag mitt eget. 

Hur är det för dig, har du svårt att vara ärlig och säga ja när det är ja och nej när det är nej? Om du har det, vet du vad det bygger på för strategier i dig? 


En katt går sin egen väg.


Tacksam för det jag har 2

I Phillipinerna är ett liv värt 3750 kr om man dödar någon annan och kan komma överens med familjen om en ersättning. Det motsvarar ca 5 månadslöner heltidsjobb alla dagar i veckan 6.00-24.00. Fattigdomen är svår men det finns ändå en tacksamhet på något sätt. Här finns stora orättvisor och det är skillnad. 

Jag har aldrig behövt klaga på yttre saker. Jag har fått mat för dagen och har alltid haft någon stans att bo. Jag har fått utbildning och möjlighet till arbete. Jag har inte slösat men har ändå haft allt. Jag har inte överflöd men har ändå i vissa stycken mer än vad många andra har. Jag kan välja mitt boende, nära till centrum och kan resa vart jag vill när jag vill. Jag är frisk i det stora hela, jag har vänner och känner en tillfredsställelse med livet. Jag har två söner, en syster och släktingar fortfarande i livet. Jag klarar mig bra och trivs på jobbet och när jag är ledig. 

Ändå i stunder är jag inte nöjd. 

Alltid nått annat, alltid nått mer. Min känsla skriker till mig ibland, inte nöjd. 

Jag jämför och vill ha nått annat, sådant jag inte har. Jag har åsikter omkring vad jag får, söker ständigt förändring och något annat. Riktigt vad det där andra är är inte klart och jag tror att det aldrig kommer att bli det heller. 

Jag söker omväxling och jag söker förändring. Jag tittar på vad andra har som inte jag har och jämför. Inte nöjd. 

Jag kom att aldrig vara nöjd på det sätt jag trodde. Det handlade inte om att ha bättre och mer. Det handlade om mig.  Jag försökte fylla känslan nöjd med saker, ägande eller tillhöra men nådde aldrig fram. Jag sökte något utanför mig själv för att stilla en känsla. Men blev aldrig nöjd. 

Jag sökte på fel plats och var blind för det jag redan hade. Jag förstod inte att jag redan hade allt. Jag fattade inte att jag helt missade att vara närvarande i det som fanns just här och nu omkring mig. Jag glömde vara tacksam för det jag redan hade och förstod inte att det redan var allt. Jag hade det jag behövde när jag behövde det men saknade tillit till det. Jag trodde det fanns något utanför mig själv som skulle hela mig och få känslan nöjd. Den visade sig aldrig. Tillfälligt kunde jag kort känna en känsla av nöjd men på lång sikt aldrig. Det fanns alltid ett "men" ....bra men. 

När jag öppnar alla mina sinnen kommer jag att se att jag redan har allt. Jag kommer att märka att allt finns runt mig i denna stund. Allt jag just då behöver. Inte överflödet utan precis det jag behöver just för stunden. Hur kan jag då behöva mer?

Kan jag varje dag finna tacksamhet för det som finns och det som kommit till mig blir min känsla helt annorlunda. Det finns alltid något att vara tacksam för i varje stund varje dag. 

Känner du dig tacksam för det som du har? Finns där ett "men" eller är det bara stor tacksamhet? 






måndag 12 augusti 2013

Jag ensam 2

Fortsättning på känslan ensam. Redan som liten kände jag mig ensam. Jag var ofta själv och kände mig ensam i stunder. Ensam i min familj och ensam med svårigheter att hitta varaktiga kompisrelationer. Jag kan inte säga att jag led, men det var en känsla av ensamhet. Jag gjorde mycket själv och jag var själv. Hundar dom vi hade blev till en början mitt sällskap.

Min strategi för att få vänner var att imponera. Tror inte jag var så framgångsrik med det. I tidigare tonåren fick jag tjejkompisar för jag var inte som de andra killarna, som hade mer en tuff attityd. Jag var mer killen som blev kompis med tjejerna men inte mer. Mycket diskussioner om relationer men jag hade inga egna. Jag lärde mig däremot att ha bra relationer med min kompisars föräldrar och senare mina flickvänners föräldrar. De blev som en ventil för mig. 

Min ensamhet lärde jag mig efter ett tag att hantera med tjejer, där jag fick framgång. Via tjejer kunde jag få vuxenkontakter och kontakt med deras kompisar som också blev mina. Det var en bra strategi även fast det blev lite tokigt när vi gjorde slut för då tappade jag allt. Relation blev "inte ensam" och "inte relation"ensam. 

Den strategin använde jag mig av under många många år. Så här efteråt har den inte varit så framgångsrik. Jag har fått jobba upp nya relationer och nya kompisar varje gång en relation tagit slut. Den har gjort mig ensam. 

 Vad jag gjorde var att jag sökte  lösningen på ensamheten utanför mig själv genom bekräftelse i relationer, men även genom andra typer av bekräftelser för att bli sedd och älskad. För att vara någon och finnas med i det sammanhang jag saknade. En egen bas som jag själv upplevde aldrig fanns där. 

Kärleksrelation blev mitt sätt att lösa min ensamhet. När jag inte hade relation kunde jag skapa relation med vad som helst för att slippa vara ensam och när jag hade relation var jag inte nöjd utan ville ha något annat. Mina val av relationer var på fel grunder så resultatet blev därefter, inte nöjd. Alltid något annat som jag inte hade.

För att komma bort från känslan ensam gjorde jag mig upptagen på olika sätt. I relationer, i projekt, tv, äta, fixa saker, hjälpa andra, frivillig organisationer, fackligt arbete, sjunga i kör osv. Jag hade svårt att säga nej i relationer och i projekt för jag kunde missa en chans att bli bekräftad. Skulle någon lämna var det jag för att bli lämnad var inte en känsla jag ville ha. Då blev jag extra ensam. Min otrohet var en del av den strategin, överlappa så jag var säkrad. 

Alla mina strategier för att slippa känna känslan ensam har byggt på att få bekräftelse utifrån. Mina syften har varit hemliga och ibland oärliga. Jag skydde inga medel för att få slippa känslan. Oftast genom att göra våld på min inre önskan om vad jag ville och hur jag ville ha det. Jag var, trodde jag snäll mot andra och gjorde efter deras önskan och vilja för jag ville inte göra andra besvikna. Då kunde jag ju uppfattas som en dålig kille. Istället gjorde jag mig besviken vilken ledde till att jag tillslut ändå gjorde andra besvikna med konsekvenser av mitt beteende. 

Mina strategier som skulle göra mig inte ensam i min självömkan, gjorde mig ensam. 

Jag saknade tron på mig själv och tron på att jag dög som jag var. Jag accepterade inte att det var en känsla som var jag, känslan av ensam som ibland fick vara där i mig och vara ifred. Jag sökte sätt att ta bort känslan.

I en balans i mig är alla känslor tillåtna och en del av mig. I en balans i mig är allt i mig ok. Jag tillåter hela jag vara en del av mig. Då får jag också kontakt med hela mig. 

Min känsla av ensamhet bygger på självömkan. Vill jag vara ensam är jag ensam= själv vill jag inte vara ensam är det mitt val vad jag gör åt det. Men jag vill vara ärlig med mina syften och uppsåt när jag vill förändra min ensamhet. 

Känner du dig ensam ibland? 






Hämnd

Jag kunde önska olycka gentemot andra för att jag ville hämnas. I min förtvivlan blev det mest hämnd på mig själv. 

När människor gjorde mig besviken, sårade mig eller som jag kände ett egenintresse som jag hade svårt att hantera startade mina tankar om hämnd. Hämnd för att jag kände mig orättvist och felaktigt behandlad. I mina tankar allt från att det skulle gå dem illa, misslyckas eller drabbas som jag. Hämnd kunde också vara att saker skulle bli rättvist, korrekt, och att andra skulle minsan drabbas som jag. Jag tror inte att någon hämnd som jag tänkte ut verkligen sattes till verket. 

Hämnd handlar om att ge igen. Någon ska få lida på samma sätt som jag. Rättvist. Men vad tjänade det till, då blev jag, i mitt tycke, en förövare också. 

Hämnden dyker upp när jag vägrar att se min del i det hela och mitt fokus är utanför mig själv. Vi kan klä in ordet i form av andra ord som rättvis och lika men det är samma sak. 

Hämnd kan också vara att förskjuta, mobba, nonchalera och ignorera. En sorts hämnd för den kränkning jag anser att jag blivit utsatt för. Jag ser det bara utifrån mitt perspektiv och utan hänsyn till min del men den finns alltid. 

När jag själv är i balans och mina tankar och känslor är väl avvägda och talar med varandra inträffar aldrig hämnden. Jag accepterar och ser min del. Jag förstår att leva i nuet utan att snegla åt historian eller framriden. Jag fattar beslut utifrån den nya kunskapen. Hämnden har inte plats eftersom jag vet  att den inte kan förändra historian eller den andra som person, möjligen tvärt om. 

När jag har koll på mig själv och är hela jag utan mina rädslor har hämnden tappat kraft. När jag känner kärlek i mig även fast jag tillåtit mig bli kränkt förstår inte kärleken i mig vad hämnden är och har för syfte. 

Kan du känna ibland att hämnden fått fäste i dig och se hur den påverkar ditt liv på ett negativt sätt? 



söndag 11 augusti 2013

Lidande

Jag kände inte i början av mitt liv att livet var ett lidande och en uppoffring. Jag kände första halvleken av mitt liv att jag hade ett ok liv även fast livet ibland gav mig motstånd, ensamhet och utsatthet. Jag tyckte ändå att jag styrde och hade kontroll. Livet blev inte alltid som jag tänkte men jag hade kontroll. Jag kan tidigt minnas i tonåren att jag hade en känsla av tacksamhet även fast jag var missnöjd med hur min uppväxt varit. Livet var inte ett lidande då. Möjligt en släng av självömkan ibland. 

I slutet av andra halvlek började mitt liv visa andra sidor. Mina strategier började få för många konsekvenser. Min kontroll gick inte min väg och jag sökte mer och mer för att få samma känslan som tidigare. 

Jag lärde mig sakta att livet jag levde hade ett pris och det jag led övervägde inte det jag fick vilket gjorde att jag fortsatte. Det fanns en uppoffring för att få kontakt med den där känslan igen. Jämför gärna med förälskelse och den bekräftelse det ger, det var bara det att jag behövde ha mer för att känna samma känsla. Jag kan idag minnas var i kroppen känslan satte sig och att jag längtade tillbaka till samma känsla. Som ung krävdes det enbart att få hålla tjejens hand. Så var det inte vid slutet av livets första halvlek. För att känna att jag var kung krävdes större rike och större slag priset blev större lidande och fler uppoffringar. Spiralen hade inga gränser. 

Livet skapar det lidande jag väljer att skapa. Mina uppoffringar stod i proportion till det jag ville ha. Så länge lidandet inte var mer än det jag fick accepterade jag att jag led. Jag accepterade uppoffringen. Jämförde jag mig andra ökade mitt lidande.

Livet är inte mer lidande och uppoffringar än vad jag väljer det att vara. I vilket situation jag än befinner mig i finns tacksamheten, om jag kan acceptera det jag har och förändra det jag kan förändra, varken mer eller mindre. 

Lider du i livet? Får du göra uppoffringar som du inte accepterar eller känner du att livet är uppoffring och att det inte går att göra något åt det? 


lördag 10 augusti 2013

Arrogant

Jag har varit arrogant och dum. Jag har betett mig mot andra och skadat de som varit vänner, partners, barn till partners, egna barn, arbetskamrater och andra. Jag har skyddat mig själv på andras bekostnad.  

Jag har i stunder inte varit medveten om min handling men också klart vetat vad jag gjort. Jag har lagt mig i och varit rent ut sagt dum eller haft ett dumt beteende. 

Jag kan också se att när jag var frustrerad eller missnöjd ökade min arrogans.

Jag var dum av rädsla för nytt och för att jag inte vågade stå upp för mina egna önskningar över vad jag ville för min egen del. Jag ville vara till lags och en annan än den jag var. När jag inte kunde vara tydlig för mig själv och andra straffade jag ut mig samtidigt som jag blev förvånad när detta ledde till att jag blev ensam. 

Arrogansen smyger sig på oväntat och utan förvarning trots min medvetenhet om den. När den gör det förstår jag att jag inte är tillräckligt i balans och tydlig för mig själv och andra vad jag vill och vem jag är. När jag inte kontinuerligt arbetar med mina tankar, känslor och handlingar tar bl a arrogansen plats. Det är en del av mig som ger mig signaler när jag inte gör det jag ska. 

Finner jag åter min balans och kan vara i harmoni med mina känslor och tankar blir handlingarna rätt och på ett sätt jag själv innerst inne önskar. Jag blir genuin, ärlig, lugn, ödmjuk och nyfiken. Jag får tillgång till hela mig och möter andra med hela mig utan rädslor och brist på kärlek. Mitt centrum finns i mig men jag ser min del av alltet. Jag är inte jordens medelpunkt men en del av jorden. Jag är mig själv genom mig, inte genom andra eller dolt  bakom mina rädslor. Full av kärlek. 

Har du karaktärsdrag som skapar konsekvenser för dig som du skulle behöva förändra? Vad skulle det innebära för dig om du var mer uppmärksam på dessa? Hur gör du? 

fredag 9 augusti 2013

Ärlig

Att vara sann har inte alltid varit mitt kännetecken även fast flera trott det. Jag har varit duktig på att vara oärlig speciellt mot mig själv. Jag har varit osann i mina relationer, på mina arbetsplatser, i mina kompisrelationer, när jag gjort affärer, människor som jobbat svart för mig, i små situationer och i stora ja till och med när jag inte haft skäl att ljuga har jag ljugit. Det blev som en vana. Förutom att andra har fått lida har själv fått ta alla konsekvenser av mina lögner. 

I början såg jag inte det och när jag till slut såg kunde jag leva med det, men tyckte många gånger att det var fel eller orättvist det som skedde mig även fast det i botten var en konsekvens av mina lögner. 

Allt eftersom växte detta till en skuld som aldrig sinade. Särskilt i de relationer jag hade och för mina barn. Jag kom aldrig i kapp, skulden bara växte och lögnerna lika så. Jag såg det inte då utan det blev tydligt för mig först långt senare.

För att skyla mina skulder kompenserade jag på olika sätt. Kompensationerna blev ytterliga en skuld i mitt inre och så höll det på. Jag förringade mig själv och förhandlade bort mina innersta önskan att vara genuin och ärlig genom att ljuga för mig själv för att möjliggöra mitt egos önskan att bli bekräftad. 

Jag var självisk och gjorde saker med helt felaktiga syften. Syften som jag var hemlig med. Ibland visste jag inte själv mina grundsyften. 

Att vara hemlig är smart när jag ljög. Då avslöjade jag inte för mycket. Berättade jag för mycket hade jag svårt att hålla ordning på vad jag sagt eller inte. 

Ljuga stressade mig oerhört och gjorde mig aggressiv. Jag hade fullt upp med att hålla ordning på allt jag sagt och inte och var livrädd att bli avslöjad. Blev jag avslöjad hade jag fullt upp med att neka eller komma på en ny historia.

Lögnen skulle bidra till att rädda mig från rädslan att bli själv. Den ledde mig in i ensamhet. 

Ljuga eller en vit lögn är det skillnad? I mitt sätt att se det inte alls, jag skadar mig själv lika fullt. 

I mitt eget arbeta har jag märkt att när jag började ta tag i lögnen och känna känslan i den har det blivit svårare till omöjligt att kliva tillbaka dit igen. Den leder mig då bort från mitt genuina jag. Men lögnen hälsar på varje dag för att försök visa någon annan än en den jag egentligen är. 

Tala sanning för mig har blivit att vara fri. 

Hur är det för dig, brukar du ljuga eller har gjort. Vad får eller har det fått för konsekvenser för dig? Vad skulle hända dig om du ändrade dig till att vara sann mot mot andra och dig själv?