2013- mitt år

Varje år är mitt år. I början och i slutet. Varje år är det år som jag har möjlighet att fylla det med precis vad som helst. Även detta år. 

När 2013 startade satte jag planer för hur jag ville att året skulle bli. Jag satte mig ner och kände in vad jag ville göra, vad jag ville känna och vad jag önskade skulle ske. 

Vad som hände och vad som fyllde detta år tillhör 2013. Jag kan inte längre påverka det. Det blev mitt år. 

Jag har gjort saker som jag verkligen är tacksam för och jag har gjort saker som jag märker varit tokiga. 

Jag har haft tankar som jag är glad jag släppt in i mig men jag har också haft tankar som tillhört mitt förflutna som jag under året inte riktigt lyckats att frigöra mig från. 

Jag har haft många fler känslor i år än någonsin. Jag märker hur alla mina känslor mer och mer tillåts finnas och jag blir bättre på det varje dag. Jag har känt mig jätteglad. Jag har blivit arg och irriterad. Jag har känt ledsamheten i mig och vågat visa min sorg och saknad. 

Det finns saker som jag planerat skulle ske och som blev som jag tänkt mig. Det finns saker som jag verkligen inte ville skulle hända men som hände än då. 

En del situationer har verkligen varit en prövning och en utmaning för mig. I stunder har jag lyckats det provet. I stunder misslyckats totalt. Även mina misslyckanden har varit lyckanden för jag har lärt mig att jag är mänsklig och att jag fortfarande har mycket att lära. En klok vän sa till mig att det finns aldrig några misslyckanden bara lösningar som inte fungerar. 

Mitt år har varit en dag i taget. Jag gjorde så gott jag kunde med den kapacitet jag har. Ibland över förväntan. Ibland med en känsla att jag kunde gjort bättre. Men av någon anledning gjorde jag inte det. Vad jag vet är att det hjälper inte att döma. Det hjälper bara att försöka igen och att ta nya tag. 

Jag växer och jag ser hur barnet i mig växer för varje dag, det barn som jag hållit gömt allt för länge. 

Jag har varit slö, slapp, oengagerad, slarvig, sagt dumma saker och varit på en massa andra sätt. Jag erkänner det men av någon anledning blev det så. Jag tror att för det mesta är det enbart jag själv som känt att det var så. 

Jag har också varit hjälpsam, glad, varm, hjärtlig, närvarande, inlyssnande och mottagande. Det gör mig glad. 

Det nya året som kommer ska jag sätta mål igen. Jag ska tala om för mig själv vad jag vill ska hända, vad jag vill känna och hur jag ser på det kommande året. 

Det finns en mening med att göra bokslut och spå i stjärnorna. Jag blir tydlig för mig själv vad som hänt och vad jag vill. Jag vet att det jag önskar får jag om jag verkligen vill. Jag kan inte förklara det men oftast när jag tittar tillbaka blir det ett resultat. Det jag känslomässigt önskar tar plats. Tyvärr även det negativa. 

Så även detta år var mitt år. Jag är tacksam för det som varit. Nu stänger jag året och tackar för allt som hände och allt jag fick uppleva tillsammans med mig själv och andra. 

Brukar du göra bokslut och sätta mål för kommande år? Hur var ditt år? Vad fick du uppleva och vad fick du lära? Hur vill du att kommande år ska bli? Sätt dig ned kommande dagarna och gör ditt bokslut och bestäm hur du vill att kommande år ska bli. Skapa dig en ny tradition.

Gott Nytt År.  / Johan 

Leva med - framgångsrik relation

Detta inlägg är ett resultat av tankar och funderingar jag haft tillsammans men en viktig vän till mig så här i mellandagarna. 

Varför är det så svårt att leva med någon annan? Vad gör att vissa lyckas och andra misslyckas!

Vissa lyckas leva som ett par i en parrelationer och växa ihop i relationen. Relationen utvecklas under många många år successivt både i innehåll och karaktär. I tystnaden kan den ena känna vad den andra tänker. Det är nästan som de är ett men ändå inte.  Relationen bygger på ödmjukhet och respekt för individen. 

För oss andra inklusive mig själv fungerar det inte alls. Relationen blir inte som jag förväntade mig från början. Det som jag kämpade i min jakt för att få, där jag kunde offra ganska mycket för att vinna, blir helt plötsligt ointressant, tråkigt och begränsande. Vad fick mig att kämpa så hårt för att sedan i nästa stund verkligen inte vilja ha? Relationen begränsar och stänger ute, relationen skapar rastlöshet och torftighet. Relationen åtråvärda fantasibild falnar och blir något som låser mig fast. 

För min del vet jag att det var så mycket i mig som hände i sökandet och så mycket som sedan försvann när jag var i hamn. Kaoset fanns i form av spänning i starten men uteblev när den skulle förvaltas. 

Varför blev det fel? Vad saknar jag eller missar jag? 

Syftet. 

Mitt syfte var grumligt och hemligt. Min bild av mig själv och den jag visade var falsk . Jag var falsk och oärlig. 

Nu talar jag enbart om min del men givetvis har den andra också ansvar för sin del men det lämnar jag eftersom bara min del är något som jag kan ta ansvar för. Men det räcker gott. 

Syftet. När mitt syfte handlar om att få något, inte att ge, har relationen redan börjat brista i sina fogar. 

Syftet harmoniserar inte med den andras syfte utan kanske snarare konkurrerar när det blir fel. Syftet faller sönder i delar som att  "inte vara själv", jag vill ha något, jag vill ta något, jag behöver något osv.

Det handlar om att jag vill leva av någon inte att leva med någon. 

Det är här det brister. Det är här relationen inte har chans att bli framgångsrik. Jag tär på den andra. Som om jag vill äta av den andra. Jag suger ut istället för att fylla upp. Jag lever av någon. 

För att relationen ska bli framgångsrik behöver jag känna mig hel men ändå tillåta mig att sakna närheten i en gemenskap. Jag vill kunna ge på samma sätt som jag kan få. Jag lever med. 

De flesta djur lever i flock där hanen betäcker och honorna väljer i syfte att sprida de livskraftiga generna vidare. Dessa djur är oftast köttätande djur. Det saknas en tydlig tvåsamhet. 

Tre djur som vi kunde komma på, vid vårt samtal, lever i en tvåsamhet hela livet, elefanten, giraffen och svanen. De är vegetarianer. Vad har dessa djur som andra saknar och varför gör de detta valet? De lever inte av varandra. 

Ämnet är inte färdigt men det finns troligen en nyckel till varför det är så svårt att leva ihop. Jag tror, när vi ser på våra egna syften till varför vi kliver in i en relation behöver den vara tydlig för mig själv och ärlig. Jag behöver kommunicera den och jag behöver hitta en annan som är lika tydlig. Jag behöver också vara klar med vilka mål jag har med relationen och med vad jag vill med den. Jag behöver fylla mitt syfte med bl.a detta med att ge.

En relation blir framgångsrik när vi lever med varandra. 

Vilka relationer kliver du in i? Har du en klar bild över dina syften med dina relationer? Har de förutsättningar för att bli framgångsrika? 

Beslut - jag var där

Tänk om bara det inte inträffat. Tänk om han inte var som han var. Tänk om försäkringskassan inte sög som de gjorde. Tänk om jag hade haft en bättre partner. Tänk om mina föräldrar inte varit som de varit. Tänk om jag hade ett jobb. Tänk om vi hade en annan regering. Tänk om världen var annorlunda? 

Allt runt omkring mig var mycket, tänk om. Det var andra som gjorde, de var andra som tänkte. Jag hade otur. Jag hade inte flyt. Allt påverkade men inte jag själv. Visst kunde jag lägga stor skuld på mig i min inkompetens och känsla av misslyckande men jag stannade vid att enbart lägga skuld på mig själv.

Någonstans såg jag inte riktigt min del i allt som hände både i det stora och det lilla. Jag ville inte se att jag i ett längre perspektiv skapat de situationer och de människor som fanns runt mig själv. Jag blev mer ett offer. Om inte ett offer i nuet så ett offer i mitt liv och min uppväxt. Jag lade skuld på mig själv men förklarade det med att jag själv var offer för nått som skapade situationen och min skuld. Min kropp kunde inte annat än att ta in att allt som hände hade en förklaring utanför mig själv. Om inte så hade. Om inte så hade. Mina förklaringar låste mig fast i mitt dåvarande tillstånd. Jag fjättrade mig själv. 

Visst kunde jag jag vara låst av andras beslut. Visst gjorde andra fel. Detta hindrar däremot inte mig att välja en annan strategi än offerstrategin. Det var en värdering jag själv valt. 

Jag är där. Jag har alltid ett val att tänk och ett val att känna. Jag har alltid ett val att handla. Jag fattar mina beslut alltid även när jag inte fattar beslut. Mina beslut skapar min värld som jag väljer att se den. 

Jag valde min partner en gång i tiden. Jag väljer att se mig som ett offer. Jag väljer att känna mig ensam. Jag väljer att bära min sorg över en uppväxt som inte var som jag tänkt mig att den skulle vara. Jag väljer att lida i mina svåra stunder av sjukdom, arbetslösthet, taskiga arbetsgivare, idiotiska vänner, vansinniga myndigheter osv. 

Jag är en del av det som sker och jag gör mina egna val och hur jag förhåller mig till det. De kan ingen ta ifrån mig. 

Vägen in i skiten är jag och vägen ut ur skiten är jag. Vissa kanske tycker att detta är att individualisera problemet istället för att se problemet i ett större perspektiv och i ett sammanhang. Visst är det det men det är jag som alltid behöver ta konsekvenserna av mina egna beslut, ingen annan. Då kan det vara rimligt att jag ser vilka beslut jag faktiskt  fattar för då kan jag göra annorlunda. Är det samhällets fel, då får jag engagera mig i politiken. Är det vännernas fel, säg upp bekantskapen. Är det myndigheternas fel, välj en egen väg. Är det sjukdomens fel, välj ett annat sätt att förhålla mig till det som sker. 

Jag kommer inte undan. Tror jag att jag inte kan påverka något ja då är det ett val det med. Jag är problemet i mitt liv. Jag är också lösningen. 

Jag väljer kärleken till mig och i den kärleken finns alltid en lösning. Har inte jag lösningen ber jag om hjälp. 

Känner du att du sitter fast? Känns det som det är kört? Har du tappat all kraft? Hur ska du lösa det? 

Intebeslut

Ibland har jag gjort precis tvärt om. Jag har verkligen inte hastat. Jag har ältat. Jag har aldrig kommit fram till ett beslut. Vägt för och nackdelar, jämfört, vägt igen. Jämfört. På morgonen tänkt en sak på eftermiddagen något helt annat. Jag har aldrig fattat beslut och sedan tagit konsekvenserna av mitt beslut. Jag har i stället valt ett intebeslut och priset för det min egen vånda och smärta sim sedan smittat av sig på andra. Intebeslutet har byggt på gamla rädslor och gamla strategier som jag väckt till liv. I de stunderna har jag varit liten. Hur lite vet jag inte. Men de gamla känslorna har en lång historia från ett liv för snart 50 år sedan som i de stunderna styrt mig. Orsaken till rädslorna är för länge sedan begraven men känslominnen levde kvar länge, längre än vad som var sunt. 

De gamla känslominnena drog mig bakåt i tiden och styrde min tvekan och min rädsla för att misslyckas. Minnena styrde mina val i nuet. Minnena fick mig att offra mig själv för att slippa vara ensam. Bättre att vara missnöjd i ett helvete än ensam i ett himmelrike. 

I den känslan var jag och plågade mig själv i mina intebeslut. I och med att jag inte fattade beslut och inte tog ställning så var inget sagt. Detta handlade givetvis inte om sakfrågor där var det precis tvärt om. Detta handlade om frågor som berörde känslor av ensamhet, utsatthet och att inte bli använd. 

Jag kunde fega i många år och den som led var jag. Det priset tog jag. Konsekvenserna däremot förstod jag inte då. Resultatet blev att jag utsatte andra och mig själv med min dolda agenda. Självförakt, skuld, utplånande av mig själv, bestraffa mig själv, sårade andra och skada andra. Skada mina relationer till andra. Hemlig för att inte synas men blev hemlig och inte sedd. 

Jag kan ibland även idag se hur mina intebesluten väcks till liv genom att jag skjuter på saker framför mig. När de väcks till liv är det oftast för att jag saknar ett eget mål i någon fråga. De skapar alltid en fadd smak i munnen och väcker min oro till liv. Det blir oärligt. Vad som är skönt idag är att jag snabbare dödar känslan genom att vara ärlig, sätta mål eller se över min vision, fatta beslut och acceptera konsekvensen. 

Hur ser dina intebeslut ut? Har du inga eller existerar de inte? För dig som har eller har haft detta, vilka konsekvenser fick de för dig? 

Skynda

Jag vill så mycket. Jag har varit otålig, jag har velat skynda på, jag har gått fort och hastat mig fram, jag har snabbt önskat bli klar, jag har ätit fort, jag har arbetat fort, jag har även med min egen terapi önskat det gått fortare. 

Allt detta har fått konsekvenser. Saker jag gjort har ibland blivit hastverk. Jag har blivit klar men inte kanske alltid med den noggrannhet jag skulle önska. Jag har blivit för mätt när jag ätit och jag har blivit uttråkad snabbt. Jag har dömt mig själv när det inte blivit bra och när fel har uppstått jag borde ha sett. 

Mitt handlande har varit en vägvisare för vilket resultat det senare kom att bli. Egentligen inte oväntat men ändå besviken. 

Göra fort har fördelar men också negativa konsekvenser. Inget är rätt och inget är fel. Vet jag att jag gör fort och det får konsekvenser så gör det ju inget om jag samtidigt också har med det i beräkningarna. Det handlar om vilken värdering jag gör. En korv på Ikea för 5 kr förväntar jag mig ska smaka som en korv för 5 kr. En korv på en fin restaurang förväntar jag mig något annat av. Jag får den kvalitet jag önskar i förhållande till min insats. 

När jag hastar så finns det en sak som inte alltid hänger med och det är i mitt arbete med mig själv. Det går inte att hasta fram, då blir det ett intellektuellt arbete där känslorna inte hänger med. Det blir en läxa som jag är duktig att göra men inte ett hållbart resultat. Här lär jag mig verkligen för att leva med min kunskap livet ut. För att ett resultat för huvudtaget ska komma till mig och bestå behöver jag skynda långsamt och känna efter. Intellektuellt kan gå snabbt men känslomässigt är en process som tar sin tid. Den förändras i sin takt och kan aldrig forserar av mitt intellekt. Känslan kommer när den kommer. 

Det är just därför som jag bl.a säger till mig själv t.ex: - En dag i taget ska jag vara snäll mot mig själv. Det räcker för att sakta sakta locka till mig en känsla och en känslomässig förändring. Varje dag en ny dag och varje dag en ny möjlighet till en känsla som jag mår bra av istället för en känsla som fångar mig kvar i mitt gamla sätt att se på mig själv. En dag i taget ska jag... 

Idag så tar jag det lugnt. Jag gör en sak sedan tar jag en rast. Jag tar ett litet steg i taget och då blir det ofta bra. Jag hinner tänka och överväga. Jag kommer på lösningar som inte annars skulle nått mig.  Hela jag tar det lugnt och då märker jag att jag bibehåller min goda känsla. Jag blir nu sällan irriterad. Mer konstaterande och då blir det ofta bra. Ibland går saker fel men jag ser oftast varför och hittar en alternativ lösning. Jag skyndar långsamt idag. 

Kan du ibland skynda på ett sätt som gör att det får för många negativa konsekvenser för dig? Kan du märka att skynda ibland gör att du känslomässigt inte hinner med och därför inte får det förväntade resultatet? 

Sjuk

Jag kan vara sjuk på olika sätt. Fysiskt sjuk genom att jag har en sjukdom som tillfällig sjuka som t.ex. kräksjuka eller förkyld. Cancer, medfödd sjukdomar, diabetes, ms, rematisk värk och liknande större sjukdomar som är mer eller mindre allvarliga där en del kan botas och andra lindras. En del har sin självklara utgång. Orsaken till dessa är antingen att jag smittats, levt osunt eller nedärvda. En del vet vi inte alls var ursprunget kommer ifrån. 

En del sjukdomstillstånd handlar om de spänningar jag går med dagligen som ett resultat av det liv jag valt att leva eller det liv jag valt att slutat leva. Spänningar i min historia som jag inte vill lägga bakom mig eller spänningar i min oro om framtiden. Spänningarna skapar muskelspänningar och känslospänningar på grund av min obalans. Min kropp talar om att jag behöver göra nått med mitt känsloliv.  Spänningarna som är symtom kommer från mig och kan befrias av mig. 

En del påstår att alla sjukdomstillstånd har själsligt ursprung. Därom är jag inte säker. 

Mycket är däremot värt ett försök att våga pröva om jag kan påverka min situation genom att jag t.ex. se till att vara snäll mot mig själv och älska mig. Göra sådant som gör mig glad. Genom att göra det tror jag att jag definitivt ökar mina chanser till att få ett mer frisk liv. 

Jag kan också vara sjuk i ett beroende (vilket egentligen är ett symtom på ett förhållningssätt). Beroende är, säger vissa, en sjukdom som vi aldrig blir friska ifrån. Jag kan här känna att det kanske finns mer än en sanning i hur det förhåller sig med detta. Men jag lämnar detta just nu. 

I ett beroende är det oss själva vi behöver rannsaka för att ändra beteende och därmed symtomet (beroendet). Jag är sjuk i mitt tankesätt som ställer till det för mig. Mina defekta karaktärsdrag leder mig i ett beroende. Drag som jag själv utvecklat. Om jag ska bli frisk i detta så är det genom att få balans i mina tankar, mina känslor och mina handlingar som är lösningen. Genom att ändra mitt beteende och mitt förhållningssätt till mig själv genom acceptans och gottgörelse samt med egna rutiner ökar jag successivt min egen insikt om mig själv och boosta mig med mycket kärlek.

Just idag har kräksjukan drabbat mig. Den kommer att gå över men just nu känner jag mig svag. 

Hur drabbas du av sjukdomar? Kan du se ett mönster? Är du sjuk ofta eller sjuk sällan? Finns det något du tror att du själv skulle kunna påverka?

Minnen från förr

Oron är förbi. Allt har lagt sig. Den kraft som slog mig ner vilar ett år till. Det kraft som fick mig nästan på fall har lagt sig ned att vila. Stressen att känna ensamheten komma försvann när allt var över. När den lilla stunden av jul kom till mig. 

Det handlade inte om julmat och tomte. Det handlade inte om klappar. Det handlade om känslan, känslan att inte vara själv. 

Känslan smyger sig på flera veckor innan. Ändå är den över lagom till Kalle Ankas jul. Det handlar om ett möte, ett sammanhang så är det över. Ändå handlar det egentligen bara om mig. Det spm finns inne i mig. Det handlar om minnen av det jag förlorat. Det handlar om minnen av ensamhet. Det handlar om gamla känslor som väcks till liv om en tid som längre inte finns men väcker igång mina gamla tankar och känslor. Minnen från förr. Känslor från förr. Bristvärderingar från förr. De smyger på och formar mina känslor med mina tankar. Minnen från förr. 

Egentligen är jag inte ensam och jag är alltid i något sammanhang. Jag kan omöjligt vara själv men ändå lurar jag mig själv ibland. Tanken tänker framåt men känslor mins. 

Jag är i det sammanhang jag själv väljer att vara i. Mina val, aktiva eller inaktiva, formar det jag vill jag ska känna. 

Min jul blev en jul av tacksamhet. Jag fick närvara och jag fick vara nära. Jag fick visa omtanke och känna kärlek. Jag fick omtanke. Jag blev rörd och glad. Jag kunde känna känslan av att det var skönt att längta hem till att vara själv. 

Jag är inte själv och jag är inte ensam. När ska du fatta det Johan. När ska mina känslor fatta det mitt intellekt förstått för länge sedan. 

Förmodligen ett steg i taget. Förmodligen bara för idag. Tacksam att jag har insett den möjligheten. Bara för i dag. 

Tack! 

Hur blev din jul? Vilka känslor valde du att ta in och vilka tankar fångade dig? 

Kärlek- på nytt född

Idag en dag där jag föds på nytt. Idag en dag där jag inte längre förminskar det goda i mig som jag tryckt undan. Idag en start på allt som ger kärlek till just mig. Idag den dag jag väljer att sätta mig själv i första rummet och säga att jag inte ska ha några andra gudar framför mig. Idag en dag jag föds på nytt där jag är medveten om min historia av tacksamhet. Idag en dag där jag slutar att oroa mig för den framtid jag inte ännu kan påverka. Idag den dag jag väljer att vara närvarande här och nu. Jag väljer att  befinna mig just här just nu med de känslor jag har, de tankar som jag väljer och de handlingar jag gör. Jag väljer att vara i balans här och nu. 

Just nu finns ingen ensamhet. Just nu finns ingen smärta. Just nu finns kärlek. Just nu finns jag. Just nu är jag det oskrivna bladet. Just nu finns du. Just nu är jag ett med allt. Allt är ett med mig. Just nu har jag alla chanser i världen att vara lycklig. Just nu är jag lycklig. Just nu finns det bara ljus och värme. Just nu finns bara kärlek. Just nu är jag den jag är och det räcker. 

Denna dag ger jag mig själv den största gåva. Jag ger mig mitt liv tillbaka. Jag hade det hela tiden men jag var förblindad och valde att se nått annat. 

Bara för idag är jag fylld med kärlek och värme. Bara för idag är mina tankar om mig själv rena. Bara för idag är jag jag. 

Mitt liv startar om och om igen. Bara för idag på nytt föds jag. 

Kan du se din egen på nytt födelse? 

God Jul till er alla/ Johan 

Kärlek - fatta beslut och ge upp

Kärlek till mig själv handlar om att ta hand om mig själv i första rummet. Att göra det som är bäst för mig för att jag ska må bra och ha balans mellan vad jag känner, vad jag tänker och vad jag gör. Länge i mitt liv var det inte så, jag fattade visserligen beslut men jag var inte balanserad och inte i dialog med hela mig. Jag var rädd och jag sökte kickar för att glömma och gömma det som kändes som jag inte ville känna. Jag fattade beslut utan att tänka, jag gick på känslan, jag gjorde handlingar som skadade mig . Allt byggt på rädsla vilket jag ser så här efteråt även fast jag då inte såg det alls. 

För att komma ur behövde jag en annan kraft som var större än mig och mitt ego. 

Med den kraften lyckades jag som ett sagogryn (adventskslendern 2013) ta mig ifrån mitt eget svarta hål. 

I mitt tillfrisknande väljer jag mig. 

Idag tar jag oftast balanserade beslut då har jag hela mig med. Då är chanserna små att det ska misslyckas. Balanserade beslut betyder också på att jag givit upp. Jag har givit upp mitt gamla jag och mina gamla strategier. Jag har givit upp min egen kontroll som jag hållit fast vid för att skydda mig mot rädsla men som låst fast mig i rädslan och kopplat på en annan kontroll som handlar om att vara här och nu och tillåta alla mina känslor finnas, där grunden alltid är kärlek till mig själv. 

Jag blir pånytt född. Som det vi väntar på i morgon där julen symboliserar det på nytt födda. Jesus är jag och jag led p g a mig men jag föds igen, jag åter uppstår.  Jag har varje år chans att på nytt föda kärleken i mig. 

Jag är inte religiös men andlig och jag ser  att det många religioner förkunna handlar alla om den inre kontakten med mig själv. Symbolikerna är många. Grundtanken är kärlek och den väljer jag att se. 

Beslut har bytts ut mot nya beslut men med helt andra syften. Men allt började med att jag gav upp. 

Hur gör du för att finna kärleken till dig? Vilka nya beslut har du fattat eller behöver fatta? Har du givit upp ditt gamla jag, vågar du lita på en annan kraft större än dig själv och följa det ljuset? Om inte hur länge orkar du leva som du gör idag? När ger du upp? 

Kärlek

Kärlek för mig var närhet. Kärlek för mig blev sex. Kärlek för mig blev bekräftelse. Kärlek för mig blev fokus på mitt ego. Jag trodde jag hade koll på vad kärlek var. Jag tänkte känslan kärlek. Jag kände aldrig. Jag tänkte. 

Vad visste jag om kärlek egentligen? 

Någon stans gjorde jag nog det men jag hade gömt känslan långt bort från mig själv. Kärlek hade blivit kär i leken. Kär i att bli sedd och kär i att ha en uppgift. Kär i att vara någon. Kär i att vara kär. Jag märkte att vara kär kunde dölja känslan att inte vara kär och de känslor jag inte ville känna. Jag bytte känslor mot känslor. 

När jag upptäckt att det var så här blev det helt tomt. När jag upptäckte att jag egentligen inte visste alls vad kärlek var att bry sig osjälviskt om någon annan och att känna kärleken inne i hela min kropp för någon annan blev det helt tomt. Jag kände jag var tvungen att lära om på en helt annan grund. Kärlek för mig var tidigare byggd på rädsla. Nu behövde jag bygga kärlek på kärlek. 

Helt plötsligt finns det en helt annan värdegrund med ordet och känslan sitter inte i huvudet. Det sitter någon annan stan men inte i huvudet. 

Kärlek blev helt plötsligt också sorg. Kärlek blev glädje. Kärlek blev närhet. Kärlek blev att ge. Kärlek blev skratt. Kärlek blev närvaro. Kärlek blev längtan. Kärlek blev en förmån som gjorde att jag fick kontakt med mig själv. Kärlek blev jag. 

Jag hade lärt mig vad kärlek var utifrån en brist och en rädsla. 

Jag upptäckte kärlek genom kontakt med mig själv. Genom att rasera mina rädslor väckte jag upp den kärlek som slumrade i mig. 

Har du kontakt med din kärlek? Om inte vad behöver du göra för att komma dit? 

Att fatta beslut

Jag har ibland haft lätt för att fatta spontana beslut. Min magkänsla säger något och så gör jag det.  I vissa lägen går det på rutin. Dagen efter eller efter ett tag kan jag ångra det jag gjort och insett att jag inte alls behöver det jag köpt, vill träffa den jag sagt jag ska träff, göra det jag sagt jag ska göra. Det har både handlat om stora viktiga beslut och små.  I vissa lägen har allt detta gått på rutin och på en gammal känsla utifrån ett begär, en lust eller i grunden en rädsla.

I vissa lägen har det varit precis tvärt om. Jag har verkligen segdragit beslutet och stött och blött för och nackdelar, ofta inte utifrån ett sakligt perspektiv utan stundtals ibland allt för ofta utifrån ett känslomässigt perspektiv. Vill jag, vill jag inte. Egentligen vill jag nått annat men vill inte vara själv. Jag vill inte såra. Jag vill ha flera dörrar öppna. Vill bli bekräftad. I dessa lägen har jag istället fastnat i mitt beslut.

Som människor vill vi rationalisera och gärna gå på gammal erfarenhet och gamla känslor. Det har tidigt varit viktigt för oss utifrån grunden fara/ inte fara och beslutet fly eller attackera. De ur-reaktionerna har ibland blivit förödande för mig. Särskilt om resultatet av besluten egentligen inte är det jag vill i slutändan utan att de bygger i sin grunden på en rädsla i mig. Rädslan att inte ha, rädslan att såra, rädslan att inte bli bekräftad, rädslan att vara ensam osv.

För att veta vad jag vill har det varit viktigt att vara tydlig med vad jag i grunden vill och vilka mål jag har för mina känslor, mina handlingar och mina tankar på samma sätt som jag har mål i mitt arbete, hur jag vill bo, vad jag vill göra, vem jag vill vara med osv. När jag vet det finns också möjlighet att fatta mer rimliga beslut, om jag håller mig till min plan.

Just därför kan det vara bra i de flesta beslut att våga säga: "- Jag ska sova på det så återkommer jag i morgon." 

När jag lugnat ner det jag känner och kan väga för och nackdelar är förutsättningarna för ett bra beslut för mig som bäst, särskilt om jag också avväger det till de mål jag har. En bra fråga att ställa mig i denna process är: "- Är det här bra för mig?"

Det är också viktigt att sätta ett datum eller en tidpunkt när jag ska återkomma till mig själv eller någon annan för att fatta beslutet. Om jag inte gör det så slår det lätt över till att istället p g a velighet går mot en annan rädsla.

Alla är vi olika och vissa har lätt för att fatta beslut och är oberörd av de beslut man fattar, för andra är det fyllt med ångest. Allt handlar om hur vi tänker och de tankar som snurrar i oss. För den som enkelt tar beslut och där besluten inte bygger på rädsla vet att det går att fatta bra beslut och dåliga beslut och att de går att ändra. För de som tycker att det är svårt med att fatta beslut kan lätt fastna i beslutet och att ett beslut handlar om liv eller död. I det senaste fallet bygger besluten på en stor rädsla. Sedan finns det givetvis hur många olika typer av varianter som helst. Så länge beslut grundar sig på rädsla finns det risk att besluten styr oss åt fel håll.

Hur svårt eller hur lätt har du för att fatta beslut? Vilken personlighet är du i just detta? Vilka konsekvenser har det fått för dig? Har du lyckats förändra eller förfina ditt förhållningssätt?

Vad väljer du i jul?

Vad blir mitt val i jul? 

Jul har hela min uppväxt varit förenat med förväntningar som inte infriats. Jul formerade sig till en besvikelse hos oss alla. Det låg lite i luften och infriades varje år. 

I mitt vuxna liv har jag gärna önskat att knyta an till andras traditioner för att bryta  och få en jul jag själv saknat. Oftast till de som jag varit tillsammans med. När relationen tagit slut så har traditionen också försvunnit. 

Julen är egentligen bara en bekräftelse på en relation under året som varit. Det blir varken bättre eller sämre. 

Julen blir ändå avgörande och något slags bevis på om jag är ensam eller inte ensam. Finns det någon som önskar ha med just mig? Finns det någon som älskar mig särskilt.

Alla tankar och funderingar, alla automatiska tankar och känslor som skapas sker inne i mig. Jag skapar konflikten i mig själv och lägger på något sätt ansvaret utanför mig själv. Hur vet jag att det jag tänker är sant? Oftast kanske alltid, har jag ingen aning. Jag grundar mina tankar på gamla erfarenheter och gamla känslor men har ingen aning i nutid. Jag låter mig bekräfta mig själv i min känsla i mina handlingar. Problemet blir också att jag inte tar in det som faktiskt sker och de erbjudande som faktiskt kommer in till mig om att mötas. Det är som att det inte stämmer överens med min egen bestämda bild om mig själv. 

Här och nu är ansvaret mitt i vilket val jag väljer i jul. Vad vill jag bekräfta och vad vill jag inte bekräfta i mig styr mina val. Ensam, tillsammans, ensam, tillsammans, ensam, gemenskap... Jag är den enda som kan öppna mina ögon här och nu och se vad som egentligen finns. 

Valet styrs av min kärlek till mig själv och min utmaning min fantasi om alla andras lycka jämfört med min egen. 

Jag vet mitt val. Vad blir ditt i jul? 

När rädslan finns där

När rädslan finns där är jag inte rationell. När rädslan finns där gör jag som jag alltid gjort. När rädslan finns där öppnar jag inga nya dörrar. När rädslan finns där vill jag bara vara i rädslan och ändå inte. När rädslan finns där vill jag hellre stänga än öppna. När rädslan finns där är kaoset mer välkommet och tryggt än löfte om en befrielse. När rädslan finns där vill min tanke en sak men min känsla en annan. 

Mina rädslor begränsar mig men är också min trygghet.

Det andra ser, ser jag intellektuellt men inte känslomässigt, jag är för rädd. 

Det finns inga genvägar att våga och det går sällan att tänka sig dit. Det är som att vinterbada, hjärnan säger nej men kroppen säger ok, tex efter en bastu för att kroppen får en positiv reaktion hjärnan inte rationellt kan ta in. 

För att våga möta mina rädslor och ta ett steg utanför det jag är van vid behöver jag komma till en botten. Jag behöver känna att nu är det nog. Känslan ger då mod att ta steget eftersom alternativet att stanna kvar inte finns. Jag har då blivit inträngd i ett hörn. Innan dess hittar jag alltid smitvägar till att vara kvar i det "mindre onda". Varför ska jag då kliva in i något som känns mer hemskt? 

Jag vill vara ödmjuk att jag inte vågar men modig att ta steget för att få möjlighet att känna skillnaden.

Var befinner du dig och hur ser din rädsla ut? Kan du se att den både är ett ont och en räddning? Hur gjorde du för att ta klivet till en förändring? 

Respekt

När jag tror att jag inte själv fått respekt är det svårt att respektera andra. Jag har en massa åsikter om andras liv, andras val och andras beteenden. Jag gör på samma sätt som andra kanske gjort mot mig. Jag respekterar inte andras val med utgångspunkt från att det är deras val och handling. Jag tycker istället att jag har det rätta svaret och är den som vet. Det är istället mina normer som ska gälla. Jag är också noga med att andra sannerligen ska få veta detta och ta till sig det. Blir det inte så kan jag t o m ha tendensen att bli både arg och sur för att andra tycker annat. Var i ligger respekt för andra människors oliktänkande, ras, religion, sexuell och politisk tillhörighet. Vad får mig att tro att jag vet bäst, även fast jag har många med mig och vad får mig att tro att jag har rätt att döma andra? 

Oavsett vad jag själv varit med om. Oavsett vilka erfarenheter jag har med mig. Oavsett min dagsform är det inte möjligt att jag har varit i den andras kläder och kan sätta mig in i den andras val, handlingar och känslor.

Respekten kommer när jag respekterar mig själv och är ödmjuk för mitt eget handlande. Respekten infinner sig när jag är ödmjuk mina egna tillkortakommanden. Respekten börjar i mig och slutar i mig. När jag kan respektera mig själv, min historia och mina val har jag möjlighet att respektera allas handlingar och åsikter. Jag behöver inte tycka lika men jag kan respektera den andra.

Hur är det med din respekt? 

Mindre krävande väg

När mitt arbete med mig själv kommer för nära blir det tufft. När jag förstår att det handlar om mig och inte det som är utanför mig själv blir det jobbigt. När jag fattar att allt som drabbar mig själv inte alls har med det som sker utanför mig själv att göra blir jag naken. När jag förstår känslomässigt att jag skapar det som sker och att det också är jag som har möjligheten att skapa något annat förstår jag att det är jag som ska göra jobbet. 

Då i dessa stunder blir det svårt. 

Då vill jag gärna ta genvägar. Då brister mitt fokus. Då fuskar jag. Då hittar jag på annat än det jag ska. Då sätter jag inte igång med det jag ska utan hittar andra "viktiga" saker att sysselsätta mig med. Då skjuter jag upp. Då blir jag rastlös. Då kryper det i kroppen. Då kan jag bli frustrerad och ilsken. Då kommer agget. Då har jag en massa åsikter om det som ska göras. Då hittar jag en massa argument för varför jag inte ska gör det jag gör. Då är jag till och med beredd att strunta i allt. 

I dessa stunder är mitt ego på väg att segra igen. Allt arbete jag hitintills lagt ner har möjlighet att rasa i ett enda slag.

Det som kryper innan för mitt skinn är den rädsla jag haft långt tillbaka. Rädsla som jag omsatt i handlingar och sätt att tänka. Rädsla som skapat mina strategier. Rädslan som jag inte kunnat sätta ord på men som funnits där får helt plötsligt kraft och visar en suddig bild. Den rädsla som jag velat undvika hela mitt liv. Den rädsla som jag gjort allt för att kontrollera.

När jag börjar förstå att det jag burit på hela mitt liv handlar om mig. Jag klev in i det och jag är den enda som kan ta mig därifrån. Jobbet är mitt och problemet är jag. Det är mina beslut som är de enda som kan ta mig därifrån och det är enbart jag som får ta konsekvenserna av mitt beslut och för det som gäller mig.

Det handlar om allt. 

När jag inser att jag behöver kliva in i min rädsla. När jag inser att det är jag som behöver ta mig därifrån är det lätt att valet blir en mindre krävande väg. En väg som inte smärtar på samma sätt som vägen jag hela mitt liv försökt undvika att gå.

Jag inser att jag behöver möta mig själv. Förstå att jag är inte mer än en människa och att vägen till mig är genom mig.

Väljer du också en mindre krävande väg? Fuskar du? Blir du rastlös och irriterad över saker. Kan det vara så ibland att du inte vill göra jobbet? Kan det vara så att du strävar efter att hitta enkla genvägar som kanske inte alltid blir så bra? Om det är så så välkommen i klubben. Berätta gärna din version på detta. Berätta både för att det kan vara bra för oss själva att inse att vi är mänskliga men också bra för de som ännu inte sett det att kanske känna igen sig.

Jag en förövare

Jag har varit en förövare. På samma sätt som jag upplevt att jag varit ett offer i min uppväxt har jag också blivit en förövare i mitt liv. En förövare mot mina barn. En förövare mot mina barns mammor. En förövare mot mina arbetskamrater. En förövare mot andra kvinnor som jag varit ihop med eller träffat. En förövare mot mina vänner jag har kvar. En förövare mot mina vänner jag inte har kvar. En förövare mot mina närmaste. En förövare mot de som velat bli mina vänner och velat ta mig till sitt hjärta. En förövare mot de som var förövare mot mig. En förövare mot mig själv. 

Jag har varit rastlös och aldrig nöjd. Jag har letat efter något jag aldrig kunnat identifiera. Jag har haft dolda syften ibland dolda även för mig. Jag har utnyttjat i eget syfte. Jag har jagat för att få, sällan för att ge. 

Jag har skapat en värld runt mig själv som varit en illusion. När jag slutade skapa och öppnade mina ögon var allt borta och tomt. Illusionen skapades i mig själv med verkliga människor som redskap i mitt eget spel. Även jag var det redskap som skulle ge mig själv det jag trodde jag saknade. 

Min värld idag ser ut på ett helt annat sätt. Min nya värld finns på riktigt. Jag ser det som finns inne i mig och jag ser det som finns utan för mig. Jag har lärt mig att se skillnaden. Jag ser mina strategier och jag har lärt känna mig själv. Jag har mött mina rädslor och min fruktan. Jag har accepterat och förlåtit. Jag har kommit i kontakt med och blivit vän med mina karaktärsdrag. Jag har förstått att den som gjort mig mest illa har varit jag själv. 

Ur det jag först inte såg som kaos, fann jag kaoset för att sedan ta mig där ifrån. 

Idag tillåter jag mig mina känslor och mina tankar. Mina handlingar styrs idag oftast ur den balans jag känner i mig själv. Jag prövar mina tankar och jag smakar på mina känslor. 

Klart jag fallet tillbaka till gamla mönster men jag fångar dessa som oftast ganska snabbt i steget.  

Varje dag är en ny dag och i går är historia. Idag är idag och i morgon vet jag inget om. 

Kan du själv se vad du gjort andra och dig själv som kanske inte alltid varit så bra? Hur har du gjort för att hantera det? För dig som ännu inte har koll på detta så finns i detta ett möjlighet. 

Fördomar

Vilka fördomar har jag egentligen. Lucia ska vara lång, nordisk, blond och gudabenådad bildskön? En fattig som tigger ska se skitig ut och vara klädd i trasor? En arbetare ska ha skitiga arbetskläder och en finansman kostym? En kvinnokämpskvinna kan inte vara sminkad och gå i högklackat? En präst får inte dricka, vara otrogen och kanske röka? En mamman som inte lever med sina småbarn är det nått fel med? Kvinnor utan barn är också tokigt? Män som är lite feminina är inga riktiga män? En samtalsterapeut får inte ha egna problem? En norrlänning ska vara trygg? En skåning är dryg?  Invandrare är ok.. men? En man med en thailändsk kvinna handlar inte om riktig kärlek? En missbrukare är ingen att lita på? Någon som är smal är mer intelligent än den som är tjock. Den som slår sin fru och sina barn borde separeras från offren för all framtid? Den som är otrogen är för alltid dömd och går inte att lita på? När jag och andra är över 50 är livet slut och timmarna räknade? 

Mina försommar om vad som är rätt och fel formligen attackerar mig varje dag och blir en belastning inne i mig. Jag bär på en massa konstiga föreställningar om livet, om andra och om mig själv. Detta styr min vardag och hur jag förhåller mig till saker och ting.  

Jag bär på hur mycket fördomar som helst även sådana som jag inte själv riktigt är medveten om. Ibland fördomar som inte ens från början är mina egna. Vissa fördomar ser jag andra ser andra bättre än jag. Vissa fördomar deltar jag med i ett kollektiv så då ser ingen av oss vad som pågår. 

Om jag bara för idag kan välja att ifrågasätta allt jag tänker, säger och gör. Om jag bara för idag kan välja att se på mig själv utifrån. Om jag bara för idag kan välja att lyssna på andra och släppa allt vad som jäser inne i mig. 

Om jag bara för idag kan vara villig, öppen och ärlig. Om jag bara för idag kan välja att se det jag ännu inte sett, lyssna på det jag ännu inte hört och göra det jag ännu inte gjort. 

Om jag bara för idag kan välja att vara en människa med ett öppet sinnelag.

Denna dag har jag ännu inte fullt mött.  Kanske är idag den dagen. 

Vad bär du på i fördomar och hur påverkar det dig? Har du mött dagen någon gång genom att vara öppen, villig, och ärlig? Om inte, vad hindrar dig? 

Jag tror

Jag tror jag är ensam. Jag tror jag är själv med ett problem. Jag tror att jag inte kan lita på någon. Jag tror vad någon annan tycker om mig. Jag tror att jag behöver vara hemlig. Jag tror att ingen annan går att lita på. Jag tror att mitt problem är unikt. Jag tror att andra tror. Jag tror jag är utpekad. Jag tror en massa. 

Jag tror. Men hur vet jag att det är sant? 

När jag vågar sluta tro och vågar lita på någon. När jag för en enda första person vågar lätta på det jag har. När jag vågar dela på min börda. 

När jag vågar göra något annat än vad mina rädslor säger. 

Då är det inte omöjligt och kanske rent av troligt att jag kommer att upptäcka något nytt. 

Jag kan upptäcka att det inte var så farligt. Jag kan kanske se att jag inte är ensam. Jag kan märka att andra upplevt något liknande. Jag kan bara genom att lätta på trycket uppleva att det känns något lättare. Jag kan börja våga lita. Jag  kan se att jag inte är ensam. 

När jag vågar vara lite öppen, lite villig, lite ärlig finns det en chans att det i sig kan finna nya vägar för mig. 

När jag ger finns det en chans att jag kan få något tillbaka. 

När jag vågar ta ett steg i någon riktning kan jag börja se saker från ett annat håll. 

För dig som inte vågat, pröva tanken med det lilla. Tänk tanken: Vad är det värsta som kan hända att ta ett sådant steg?

För dig som har erfarenhet av att våga ta steget. Vad fick dig att våga och vad upplevde du? 

Frälsa andra

När jag själv kommit till insikt om mig själv efter en lång vandring och i mitt pågående fortsatta arbete sker det fenomen. Det jag själv upptäckt och börjar förstå vill jag också att andra ska förstå och gärna uppleva. Jag blir som en ny frälsare på stan. Vill att alla andra ska se det jag ser och att alla andra tar till sig det. Jag predikar och jag går på, jag övertygar och försöker andra att förstå. Jag tycker allt är uppenbart och förstår inte att inte alla andra ser det jag ser. Jag blir säkert för många en plåga. Vissa vill lyssna mer men många skyggar och känner att jag kommer för nära, såklart. 

Jag har inte där att göra. 

Jag har märkt att många försvunnit i min närhet men också att andra kommit till. Det är naturligt. För de där det är så att skälet att de går är på grund av mitt sätt att vara påträngande på så är det helt och hållet mitt övertramp. Då har jag gjort det jag inte ska. 

Det är lätt när jag själv känner befrielse och lättnad, att jag skulle vilja ge andra samma gåva men det är både dumt, påträngande och meningslöst. Jag kan bara förändra det jag själv kan förändra och inse att förändra någon annan är mycket svårt kanske omöjligt. 

Genom att ta hand om mig själv och leva mitt liv på det sätt jag vill leva räcker. Är det någon som blir nyfiken, låt den då komma till mig inte tvärt om. När någon är mogen och jag tar hand om mig, kommer personen när han/ hon är mogen på samma sätt som jag gjorde när jag var mogen och hade fattat ett beslut. 

Hur är det för dig vill du också att andra ska ta del av dina insikt? Vad är dina erfarenheter av det? 

Mötet

Det är i mötet jag vet. Det är i mötet jag berörs. Det är i mötet jag utmanar mig själv. Det är i mötet andra utmanar sig. Det är i mötet jag kommer åt mina strategier. Det är i mötet jag för eller blir förförd. Det är i mötet mina karaktärer spelar upp sin repertoar. Det är i mötet jag gör misstagen. Det är i mötet jag lyckas. Det är i mötet jag märker vad jag undanhållit. Det är i mötet jag ser att jag utvecklats. 

När jag befinner mig i olika relationer det är då jag märker min balans eller obalans. Mötet utanför mig själv. Vissa av mina möten har känts som jag verkligen skulle vilja göra om, vissa för att de varit helt fantastiska andra för det jag då egentligen skulle vilja ha gjort och sagt. 

Mötet med mig själv blir en konsekvens av mötet utanför mig själv på samma sätt som mötet med mig själv blir en konsekvens i mötet utanför mig själv. 

Tidigare var mötet utanför mig själv det som fick konsekvenser inne i mig. Nu förstår jag att mötet utanför mig själv är en konsekvens av hur mötet med mig själv utvecklas.

När jag är i balans med mig själv och jag lär mig vem jag är, vad jag gör och att jag känner blir allt så mycket enklare. Inte bara jag märker det. 

Vad är dina insikter om dig i dina möten? 

Fusk- mitt ego

Mitt ego (en del av mig) vill fuska. Mitt egot vill göra allt lättare och ta en lättare mindre krävande väg. Egot är oberäknelig och när jag ser hans handlingar är det uppenbart att han väljer just den väg som han väljer. Mitt egot väljer att smita, inte vara med, inte ta ansvar. Mitt ego skyller gärna ifrån sig. Mitt egos fokus är mer kring vilken nytta han kan få i en situation än vad andra kan ha glädje av det han kan ge.  Mitt ego finner alltid vägar att smita undan sin del i det som sker. 

När jag lever mitt liv och ökar mina insikter om mig själv varje dag behöver jag också vara vaksam på mitt starka ego. Mitt ego vill inte alltid gå samma nya väg som jag valt. Mitt ego vill gärna falla tillbaka till ett tillstånd som får honom att växa. 

Jag har under väldigt lång tid levt och utvecklat tillsammans med mitt starka ego. Jag har fattat mina beslut en gång i tiden och jag har valt mina strategier. Jag har utvecklat och raffinerat mitt sätt att leva med detta många år. Från denna plattform har jag sedan gjort nya val vilket ogillas av mitt ego. Varje stund mitt ego kan återta gammal förlorad mark är en seger för honom. 

Mina dagliga rutiner och mitt arbete med mig själv hjälper mig att hålla mig utmed den utstakade nya linjen som jag valt. 

Hur gör du med ditt ego och vad är det för krafter du får kämpa med varje dag?

Hjälp utan hjälp

Mitt dolda syfte styrde. Jag hjälpte för att få. Jag hjälpte för att bli bekräftad. Mitt syfte var att få något tillbaka. Jag hade en baktanke med att ha en viss relation. Han eller hon hade något jag ville ha därför var jag hjälpsam, inställsam och uppmärksam. Mitt syfte var inte att hjälpa, mitt syfte var att få. Inget heroiskt alls utan ren egoism. Jag ville ha något och var beredd att ge vad den andre ville ha så jag fick. Jag ser efteråt att det präglade mitt sätt att vara. Det handlade om mitt arbete, mina kärleksrelationer, och andra relationer. Jag ville ha därför hjälpte jag. Själv tyckte jag att jag hjälpte i gott syfte och att jag var ärlig, men det var inte alltid så. Det blev tydligt när jag började peta i mig själv. Jag hade ett dolt syfte. 

Ibland var det uppenbart men oftast subtilt och dolt. Jag ville ha något. 

Jag vet också i situationer där det var uppenbart att jag enbart ville ge för att ge för jag ville bli använd. När jag hjälpte med detta syfte var det också tydligt att jag också fick en helt annan respons. Jag hade ingen baktanke och det märktes. 

Tänk om livet aldrig handlar om att få utan tvärt om att livet handlar om att ge. Syftet är inte att jag ska ha utan att få uppleva storheten att ge bara för att jag vill ge. Jag vill ringa det där samtalet för att uppmärksamma någon, jag vill ge pengar för den som tigger, jag vill ta upp vad någon annan kastat på marken, jag vill lyfts upp de bananer som ramlat ner från  hyllan i affären, jag vill hålla upp en dörr åt någon, jag vill gå med i en hjälporganisation för att bidra med det jag kan, jag vill betala in ett bidrag varje månad till en hjälporganisation bara för att jag kan det, jag vill stanna när jag ser att någon har problem med sin bil, jag vill stanna min bil vid en busshållplats där någon står och fryser  och erbjuda skjuts, jag vill serverar kaffe till en arbetskollega, jag vill uppmärksammar vad någon gjort eller bara för att hon finns, jag vill gör någon annan glad, jag vill ge någon ett leende. 

När mina handlingar inte sker för att jag ska ha något händer något med min omgivning. Ärligheten syns igenom och bara det innebär att jag från ett helt oväntat håll kan få något tillbaka. Inte självklart men alltid oväntat och på ett sätt och med ett innehåll bra mycket större än mina tidigare dolda begär. 

Tänk om livet enbart handlar om att ge?

Hur ser dina syften ut? När gav du senast för att ge, inte för att få? Hur känns det när du ärligt får?

Om jag inte tänker på det

Om jag inte tänker på det så finns det inte. Om jag slutat att ha det i mitt huvud existerar det inte. Om jag "tar bort" det så berör det mig inte. Om jag gör annat så har det försvunnit. Om jag håller mig sysselsatt, tränar, jobbar, städar, bakar, aldrig är hemma, alltid träffar människor eller på annat sätt hållet mig sysselsatt är jag fri. Om jag undviker miljöer och platser som påminner mig om det som var då är det inga problem. Om jag bara håller mig glad har en förändring skett. Om jag ...

När jag skyler en känsla stör jag den känslan med en annan känsla. Det kan lätt bli en mani. När jag håller mig borta från vad jag egentligen känner eller är rädd för med något annat som kortsiktigt håller mig uppe är jag inte i balans. Jag hittar ett sätt att bedöva mig. Det går inte att tro att jag är smal om jag egentligen är tjock men vill vara smal genom att inte titta ner på min kropp. Jag förblir tjock. 

Jag behöver bli medveten på djupet för att komma förbi mina rädslor och det tillstånd jag känner att jag är i. Jag behöver möta de rädslor jag har och bli medveten om de beslut jag fattade en gång i tiden. Jag behöver acceptera vem jag är för att sedan se om jag vill ta mig därifrån. 

För att klara av det behöver jag i djupet känna mina verkliga känslor som jag försöker att inte känna. 

Först då har jag en chans att ta en annan riktning. Först då har jag en chans att finna den egentliga kärleken till mig själv. Först då är förändringen möjlig. 

När jag fått nog har jag en chans.

Med vad skyler du för att slippa känna? Om du känner dina djupaste känslor idag, vad fick dig att våga ta steget? 

Nelson Mandela

Talet i samband med hans installation som president:

”Vår djupaste rädsla är inte att vi inte räcker till. 

Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.

Det är vårt ljus,  inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss,
vem ska jag vara?

Lysande, fantastisk, talangfull, underbar.

Vem ska jag inte vara?
Du är ett Guds barn.

Att du låtsas vara liten
tjänar inte världen.
Det finns igenting upplyst i
att gömma din storhet,
för att andra människor
inte ska känna sig osäkra.

Vi föds för att visa
den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Det finns inte bara i några av oss,
utan i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus stråla,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.

När vi befrias från vår egen rädsla
befriar vår närvaro automatiskt andra."

Nelson Mandela,  ur installationstalet 1994

Uppföljning- vad gjorde jag

Jag säger en massa. Jag känner. Jag tänker och jag uppmärksammar. Ibland stenkoll, ibland inte koll alls. Jag handlar alltid men inte alltid utifrån vad jag trott mig känna eller vad jag tänkt. Jag skjuter på det jag tror mig vilja. 

Igår skrev jag om att göra det jag vill göra nu, istället för att skjuta på det framför mig. Ord som inte har någon betydelse om jag inte också handlar i den riktning jag sagt jag ska handla. Jag tänkte på två personer jag ville ringa igår. Ringde jag? Nej! Jag sköt på det. Hur gjorde du med det du ville? 

Inget har något värde om jag inte fyller det med något.

Idag ringer jag.

Ibland vill jag så mycket men kommer inte till handling. Jag bekräftar istället min brist på handlande och brist på kärlek till just mig själv. Resultatet blir en annan känsla än den känsla jag troligen fått om jag bara handlat. 

Handlingen skapar känslor. Positiva ärliga handlingar skapar positiva ärliga känslor. Negativa handlingar, vilket en "intehandling" också är, skapar negativa känslor och bevarar mina gammal negativa känslor. 

Rör jag mig inte framåt kommer jag inte framåt om jag vill framåt. Det är själva rörelsen som är viktig inte hur stor och innehållsrik den är som avgör resultatet i mig. Vill jag inte förändra, låt bli men då ska jag inte förvänta annat resultat än just ingenting.

Beklaga en känsla av ensamhet är inget värt om jag inte också väljer en väg därifrån. Beklagande kan i sig vara en tillfredsställelse som fyller en funktion vilket då givetvis också är en aktiv handling.

Vad gjorde du igår? Blev det en förändring? Tog du tag i något viktigt? Rörde du dig framåt eller var det ett tillstånd av samma som dagen innan? 

Idag är i dag, i morgon kan det vara försent.

Idag

Idag är i dag. I morgon kan vara försent. Det är vad som gäller idag som är viktigt och just nu. I morgon kanske möjligheten inte längre finns. Idag i denna minut behöver jag vara närvarande. Just nu. Minuten senare kanske allt går ur mina händer.

Att leva efter ordet sedan gör att jag skjuter upp saker som kanske aldrig senare kommer att ske. Jag skjuter upp det som jag skulle kunna göras nu. Jag skjuter upp att till någon säga att jag älskar dig, i morgon kanske det är för sent. Jag skjuter upp att säga att jag gillar dig och i nästa stund finns du inte kvar. Jag skjuter upp att visa för andra vad jag uppskattar och tycker om och i nästa stund hare min chans försvunnit. Jag skjuter upp att ge någon annan något som den behöver.

De ord som jag inte säger och de handlingar jag inte gör till någon som jag vill visa min närvaro till, kommer då aldrig fram. 

Bara för idag ska jag tala om vad jag känner till någon jag tycker om.
Bara för idag ska jag med handling visa min uppskattning.
Bara för idag ska jag ringa det där samtalet som aldrig blir ringt.
Bara för idag ska jag skicka det där sms:et.
Bara för idag ska jag göra någon annan en tjänst.
Bara för idag ska jag ge istället för att få.
Bara för idag ska jag visa för mig själv att jag älskar mig.
Bara för idag ska jag vara positiv och hjälpsam för de som behöver mig.
Bara för idag är jag fylld av kärlek till allt.
Bara för idag är jag närvarande här och nu.

Vad vill du göra bara för idag? 

Jag är så lycklig... inte

Jag tror att allt ska vara så perfekt, så glatt och så lyckligt. Jag visar min yta av glädje och sorglöshet. Jag berätta inget om hur det är utan det blir gärna:- Hur är det? - Jo det är bra! Jag förväntas inte svara något annat och ingen vill höra nått annat. Allt är bra. 

Jag visar min fasad på Facebook och andra sociala medier. Jag visar min yta. Det blir ibland som en nymålad polerad skrotbil. 

Ingen vill höra hur jag mår egentligen oavsett om det är bra eller inte. Troligen vill inte jag höra annat heller. 

Ja och varför skulle vi bry oss när vi kanske alla går med vår polerade yta och har fullt upp med vårt eget. 

I ett liv med yta samlas vi som har en polerad glad yta för sig och vi som har en smutsig opolerad yta för sig som om vi var olika grupper. Vi identifierar oss eller försöker identifierar oss i vår lycka eller vårt misslyckande och där söker vi gemenskap. 

Tänk om livet är just allt. Tänk om livet innehåller alla känslor och tillstånd och att just det är livet. Ibland är jag glad ibland är jag ledsen. Ibland går det min väg ibland inte. Det är vad som sker men jag själv är densamma. Jag är jag för den jag är, inte för mina lyckanden eller misslyckanden. 

Tänk om livet är glädje men också sorg. Tänk om livet är djup ledsamhet men också stor lycka. Tänk om det är det som är livet och när jag inte får tillgång till allt har jag stängt av eller slutat känna. Jag har gjort ett val med att identifiera mig med den ena eller den andra gruppen och tror att livet ska vara just på detta sätt.

Om jag inte får tillgång till hela mitt känslosystem tänker jag, då är jag inte fullkomlig. Om jag inte kan få tillgång till allt då har jag valt att inte ha kontakt med allt inom mig. För allt det är jag.

Det är när jag fastnar i något känsloläge som jag får det svårare. Det är när jag sitter fast i något som jag inte får kontakt med hela mig.

För mig är livet när jag tillåter mig att bli riktigt ledsen och när jag tillåter mig att bli riktigt glad. Det har inte alltid varit så.

Hur är det för dig? Får du tillgång till hela dig? Är du nyfiken? Har du fastnat i en gruppering?

Automatiska tankar

Varje dag har jag automatiska tankar. Tankarna styr in mig på ett spår, en lösning och ett resultat. Tankarna styr mig till en känsla i mig. De automatiska tankarna påverkar min dag och mitt resultat. Jag kommer inte att lyckas, jag är inte så intelligent, jag är ingen, jag kommer inte att nå mitt mål, jag hittar inte, jag är rädd, jag är ensam, jag är ingen, jag är arg, jag är ett offer, jag är en förövare, jag är en man, jag är en kvinna, jag misslyckas, jag hör alltid av mig till andra, jag får en ensam jul, jag har inte råd, jag är fattig, jag har inget, jag är beroende, jag är alkoholist, jag är narkoman, jag är en slagskämpe, jag är sexberoende, jag är sjuk, jag gör alltid fel, jag är .... osv.

Mina automatiska tankar styr min minut, min timme, min dag, mitt dygn ja hela mitt liv. Allt som jag gör, är och känner styrs av de automatiska tankar jag valt att mata mig med. 

Mina automatiska tankar kan även vara att jag kan, inget är omöjligt, jag kommer att lyckas, jag är glad, jag är tacksam, jag är fin, jag är snygg, jag är klok, jag är man, jag är kvinna, jag är med i en gemenskap, jag är rik, jag har allt, jag kan nå mina mål, jag tror på mig själv, jag är glad, jag är hjälpsam, jag har möjligheter, jag kan påverka mina känslor, jag är inte sjuk, jag kan lära mig, jag hittar, jag klarar allt, jag får göra fel, jag lyckas osv.

Vilka automatiska tankar jag väljer är mitt val. Jag kanske lärt mig att välja de negativa men det är fortfarande mitt val. Jag kanske lyssnat för mycket på andra, inte minst i under min uppväxt men det är fortfarande mitt val om jag ska välja dessa tankar eller andra. Vilka automatiska tankar jag vill ha väljer jag själv och det formar både mig och mitt resultat.

Om det inte räcker med att välja det jag vill välja utan hela tiden faller tillbaka till det jag inte vill tänka behöver jag möta mig själv och hitta svaret på frågan varför. Ibland klarar jag det själv, ibland behöver jag be om hjälp.

Vilka val gör du? Vilken automatik är starkast? Hur gjorde du för att skapa en ny automatik i dina tankar?

Följa en vinnare

Jag vill följa en stigande stjärna men lämna den som falnar. Jag vill stråla mig i den andres glans men hålla mig undan den som slocknat. Jag följer John med den som har något som jag vill ha men föraktar den som tappat allt. 

När mitt ego får härska går jag över lik för att få det jag vill ha. Alla syften som matar mitt ego, även de i egenskap av att hjälpa  stjälper mig om mitt syfte är fel. 

När jag vågar visa min riktning och det jag vill finns risk att jag kan bli ensam men möjligheten kan också bli att andra vill följa mig. När jag blir tydlig för mig själv blir jag också tydlig för andra. Det är ett svårt val men det kanske också är det enda valet. 

När jag jämför mig med andra kommer jag aldrig att bli en vinnare. Jag har allt och jag är en vinnare från början. Oavsett vilka mål jag sätter kan jag aldrig förlora utan alltid vinna. När jag har riktning finns där också ett mål. När jag har ett mål blir jag alltid en vinnare. 

Allt utanför mig själv är inget. Allt innanför mig själv är allt. 

Mitt val är känns tydligt för mig, vilket val blir ditt?