Det hände

Jag arbetade med mig själv och jag tog steg för steg för att närma mig själv. Jag gick i egen samtalsterapi, jag gick flera olika personlighetsutbildningar och jag gick i en utbildning för att lära mig om terapi. Utbildningen för att kunna arbeta med andra blev viktigt för mig. Gå på dessa inbokade möten fick mig att närma mig själv. Det blev viktigt för mig att möta både mig själv och andra. Det blev något nytt och på ett nytt sätt. Ingen kamp, inget fördömande bara närvarande. Jag började att sluta känna mig ensam. Jag började sakta känna mig älskad igen och på en skör lina älska mig själv. 

Jag slarvade. Jag saknade fokus ibland. Jag gjorde inte det jag skulle. Jag satt länge kvar i mina tankar och mina negativa karaktärsdrag. Jag satt fast och ville forsera min egen utveckling. Jag fick "käftsmällar" när jag smet från mig själv. Jag hade en hård knut att lösa upp. Jag kämpade med näbbar och klor för att hålla mig kvar i mina gamla beteenden och mitt trygga kaos. Jag var rädd att missta det jag ändå hade för att kliva in i något som tidigare gjort mig rädd. 

Till slut såg jag inget annat val än att välja. Min nya relation med mig själv eller gå tillbaka till mitt liv innan. Jag minns dagen jag gjorde mitt val. Det hände bara och jag har ingen aning om hur det gick till. Jag snackade om en sak men gjorde något helt annat. Till slut stod lögnen mig upp i halsen. Jag kände som jag skulle kräkas över mitt eget beteende. Aldrig mer. Aldrig mer tillbaka till min egen lögn. Jag hade länge dämt upp mina känslor inne i mig. Som en knuten näve i fickan. Just den dagen kom jag också ihåg hur förstoppad jag var, något som annars aldrig händer mig. 

Mitt beslut kom och jag gjorde mitt val. För mig handlade valet om att vara sann och ärlig. För mig handlade det inte om att vika undan från mig själv. Inte vika undan även fast det skulle innebära smärta.

Jag hade blivit mogen till handling. Jag lärde mig att det var enklare att ta den ärliga smärtan istället för den oärliga smärtan jag upplevt hela mitt liv. 

Efter detta beslut kom många avgörande andra förändringar hand i hand. Det var som en propp dragits ur. 

Har du kommit över toppen av berget eller står du fortfarande i uppförsbacken? Du vet att vägen ner för berget är mycket enklare att gå. 

Till slut

Till slut finns det inget mer att välja på. Till slut har jag inget annat val. Till slut blir det så tydligt.

Jag har fått nog, mina konsekvenser äter upp mig. Jag har inte längre något för att göra så som jag gör. Det håller istället kvar mig i mina starkaste rädslor.

Sekunden innan var det inte så. Sekunden innan kunde jag ändå se ett hopp och en möjlighet att vara kvar i min gamla strategi. Sekunden innan var valet fortfarande att smita runt min rädsla och mota bort.

Nu är det inte längre så. Jag orkar inte kämpa emot. Jag orkar inte. Jag ger upp mina försvar. Jag släpper taget.

Jag förstår slutligen att jag bara har två val. Släppa taget eller förgås totalt. Liv eller död. 

Allt mitt kämpande har inte lett någon stan, mer än åt ett håll. Min rädsla har stegrats. Mina beteenden har förvärrats och jag har kommit längre bort från mig själv. Även det sista jag hade förlorade jag. 

Jag valde livet och därmed valde jag att möta det hemskaste av det hemska. 

Det blev avgörande och min räddning. Det jag då mötte var oväntat.

Istället för förakt, avsky och ilska mötte jag kärlek. Inte andras utan kärleken till mig själv. Jag lärde mig sakta sakta förstå att jag var orsaken till min egen undergång och där med även lösningen. 

Jag förstod inte innan vad det var som hänt. Jag fattade aldrig hur jag betett mig. Min sanning då var helt förvrängd. Jag behövde någon som gav mig ett annat perspektiv jag aldrig kunde hitta själv. Jag var fast i mina egna tankar. 

På vilken sida står du i dag och betraktar? Vad ser du och vad vill du? Om du vill förändra, klarar du att förändra själv eller behöver du just nu en kraft större än dig själv?

...men

Ja visst behöver jag förändra en del för att må bättre.... men. Visst är det så... men. Jo jag vet att detta inte håller ... men. Jo jag förstår.. men. Jo jag vet.. men. Jo jag fattar allt detta... men. Jag borde sluta... men.


Alla mina tankar, alla mina känslor och alla mina handlingar driver mig åt olika håll. Jag kan ha väldiga ambitioner och stora insikter men utan handling är dessa inget värd.

När jag väljer att avsluta min mening med ordet "men" förtar det allt jag tidigare sagt. Jag befinner mig kvar på ruta ett.

Då väljer jag att inte göra något, troligen för att jag har nytta av att vara kvar i de känslor jag bär på. Det finns en, kanske både för mig och andra, dold nytta med att inte förändra.

Så kan jag ha det resten av livet och då blir det som det blir. Eller så kan jag välja något annat.

Jag var den där "men-sägaren" som hade argument för allt och jag var inte beredd fullt ut ta in vad andra sa och vad jag själv tänkte. Jag hade mitt huvud fyllt av ord och motargument. Jag hade ibland, inte alltid, kunskap om det som hände med mig men var ändå kvar i samma ekorrhjul. Jag var en "snackepelle" i viss stycken, särskilt när det gällde mitt eget liv. Det fanns alltid ett men. Men... inte idag, inte nu, jag är inte... men, inte på det sättet osv.

Har du insikter i ditt liv om vad du skulle behöva göra, men du kommer inte vidare? Vad tror du att det beror på? Är du den "men-sägaren" som jag talar om? Är du en "snackepelle" eller "snackepella"?

För evigt

Ska det vara så här? Ska jag för alltid lida? Ska de dörrar jag stängt för alltid vara förseglade? Ska jag alltid vandra i skuggans dal? 

Ja om jag väljer det blir det så. Det är garanterat. Jag kan välja en mörk plats och stanna där. Jag kan ha många dörrar stängda. Jag kan låta bli att möta det som är livet. Jag kan för evigt sluta att vara riktigt glad och jag kan för evigt sluta att känna djup sorg.

Men var tog då mitt liv vägen? 

Jag kan också välja att förändra något. Våga öppna dörrar eller kanske sätta någon dörr på glänt. Jag kan välja att känna djup smärta och kontrollerad glädje. Jag kan välja att möta mig det jag som är livet. Ett hopp in i det mörkret kanske är mitt viktigaste hopp. Det är bara när jag ser in i mörkret som jag möter det svarta. När jag står i mörkret kan jag urskilja nyanser.När jag står i mörkret kan jag se det ljusa och till och med ta mig dit.

Jag stod där. Jag fattade ett nytt beslut.

Vilka val vi än väljer är det ok. Det är vårt eget liv och det är vi själva som tar konsekvenserna. Det är ok.

Jag vill inte att du väljer för att andra ska se dig le. Jag vill att du väljer för att du själv vill känna att du ler. För att du vill möta dig själv.

Jag har sett många våga ta steget ut i det okända. Jag har också sett människor stanna kvar i mörkret för evigt.

Vilket val du än gör så vet jag att du gör så gott du kan och jag vet att vilket val du än gör får det konsekvenser. Det är fyllt med mod att stanna kvar och det är fyllt med mod att ta steget.

Du vet när du fått nog.

Har du fått nog? Eller vill du fortsätta ett litet tag till?

Den stängda dörren

När jag aldrig varit där. När jag aldrig upplevt det. När jag en gång stängde en dörr.

Då var det för att evigt att bära det själv. Jag stängde en dörr för det kändes hemskt att hålla den öppen.

Hela mitt liv kämpade jag för att dörren inte skulle gå upp igen. Jag hade ju fattat ett beslut. Jag hade gjort ett val. Jag skulle aldrig mer känna så igen. 

Med den kraften krävs det något mycket större för att lirka upp den dörr som för evigt skulle vara förseglad.

Men jag var tvungen.

Konsekvenserna av att dörren var stängd tog livet av mig. Det var som om resultatet av att undvika det som var bakom dörren blev just det som var bakom dörren. Jag var fast i det jag med kraft försökte undvika. 

En dag kände jag att det bara fanns en väg och det var framåt. Det fanns ingen återvändo. Dörren skulle öppnas och det jag fruktade behövde komma ut i ljuster. 

Det var en av mina viktigaste dagar i mitt liv. 

Den friheten jag kände var som att släppa en stor börda från mina axlar. 

Det fanns så mycket mer att uppleva. Det fanns så mycket mer att se och möta. Allt detta hade jag tidigare stängt av.

Har du en eller flera dörrar som du låtit vara stängd allt för länge?

Jag bär det inom mig

Jag tänker och känner. Jag handlar och känner. Jag tänker och handlar. 

Men ändå räcker det inte alltid hela vägen. Jag står kvar som i ett skruvstäd i min egen utveckling. Om och om igen gör jag samma misstag. Samma känslor. Samma tankar. Samma handlingar.

Processen är inne i mig själv och det skapar cirkelgångar. Jag ställer frågan och får samma svar. Jag handlar och får samma konsekvenser. 

I detta vakuum behövs något mer. Utan nya vinklar. Utan nya ord. Utan nya aktiva handlingar händer inget. 

När mina cirklar möts av någon annans cirklar flödar ny energi. Ibland bra ibland mindre bra. Därför väljer jag själv vilken cirkel jag vill möta. Vilken cirkel jag känner tillräcklig tillit till. 

I detta möte finns chansen för mina egna cirkelgångar att ta en annan oväntad bana. Jag behöver höra min egen röst och tänkarna som skapat det, i samtal med en annan. Jag behöver höra den andras röst formulera mina egna tankar. Tankar som jag inte vågar sätta ord på. Tankar som för mig in i det mörker som jag så länge försökt undvika. Tankar som tog mig längre bort från mig själv.

Jag behöver höra någon annan formulera det åt mig. Jag behöver tillåta mig själv att höra allt.Jag behöver tillåta mig själv att känna allt. 

Jag behöver göra dessa nya handlingar i dialog med någon annan.

Släpper jag inte in någon annan kanske jag själv för alltid är inlåst i min egen rädsla.

Hur mycket vet någon annan om det du går och bär på. Om det var möjligt, vad skulle det innebära för dig om du bara för en kort stund släppte något av allt det som du bär på?

Återkommande beteenden

När jag om och om igen gör saker som jag märker är fel. När jag åter och åter igen, i särskilda situationer gör på samma sätt. När det jag gör leder till samma negativa konsekvenser.

Då bär jag på ett gammalt eget beslut från en gammal händelse som håller mig kvar. 

Ologiska beslut och handlingar kommer från ologiska tankar. Ologiska beslut och handlingar ändras genom att ändra tankarna som orsakar detta till andra tankar.

Min tanke vet allt detta men mina känslor håller mig kvar i en grundtanke och ett grundbeslut. I dessa stunder är jag inte logisk. I dessa stunder agerar jag helt utifrån en gammal känsla och ett gammalt beslut som håller mig kvar.

Då räcker det inte att le istället för något annat. Då räcker det inte att tänka positivt istället för negativt. Då räcker det inte att sluta agera.

Steget därifrån är att acceptera att det som jag gör, gör jag. Steget därifrån är att hitta mitt gamla beslut. Steget därifrån är att förlåta den som jag anser agerat fel, även mig själv. Steget därifrån är att se min del i det som skett. 

Jag har gjort en massa ologiskt i mitt liv. Många saker har jag gjort om och om igen med samma konsekvenser. Jag vet att det intellektuellt är åt helsike men jag fortsätter att göra det. Jag vet konsekvenserna men det sker åter och åter igen. Ibland är känslan att jag kommit för lindrigt undan och att jag behöver en riktig käftsmäll för att faktiskt sluta. 

Gör du ologiska saker?

Två ledare

Mina tankar styrs av något. Mina känslor styrs av något. Mina handlingar styrs av något. 

Ledarskapet.

Jag tjänar någon. Ibland tror jag att jag tjänar mer än en. Jag har två ledare. Syften i det som är mina tankar, känslor och handlingar är delade. 

Jag tjänar av olika skäl. Jag tjänare för att uppnå något. 

Vem tjänar jag?

Det finns enbart två att välja på. 

Mitt ego har jag tjänat allt för länge. Han tog över tidigt som min ledare. Jag trodde att han var min drivkraft och mina behov. 

Jag trodde också att jag tjänade mig själv, mitt inre jag. Jag trodde att det egentligen var honom jag tjänade genom mitt ego. 

Jag trodde jag klarade att tjänade båda två.

Men det var inte sant. 

Det var jag som förlorade.

Jag kan inte tjäna två ledare, till slut måste jag välja. 

Vem eller vilka tjänar du? 

En illusion

Jag skapar mig en inre bild av en yttre händelse. En illusion om något som bara jag tror mig se och känna. Det blir min verklighet. Jag vet inte om det är sant men jag tro att det är sant. 

Den bilden blir mitt liv. Fylld med tankar om mig och andra. Fylld med känslor om mig själv och om andra. Fylld med handlingar på grund av min tankar och känslor.

I den världen lever jag i tron att det är den enda världen. I den världen bär jag min sanning över vad som sker. I den världen tänker jag, känner jag och agerar jag så att det fyller mina syften. Oavsett om jag mår bra eller mår dåligt av det så är det just för att det gagnar mina syften. Hade det inte gagnat mina syften hade jag slutat med det för länge sedan. 

I denna illusion vill jag leva in i döden. Skulle någon komma utifrån och säga att min illusion inte är sann skulle jag avvisa honom och säga att han var en lögnare. 

Om någon skulle säga att mitt liv och min illusion inte var sann då skulle jag ju byggt upp mitt liv på en lögn. Det nederlaget är större än att leva kvar i min illusion. 

Det smärtar att höra en annan sanning lika sann som min egen. Det smärtar att förstå att verkligheten kan se ut på något annat sätt. Det smärtar att förstå att min egen plåga jag bär på är för att det gagnar mig. 

Samtidigt så kanske det är just den vägen jag behöver finna. Den vägen som någon annan hittat men som saknades på min karta. Den väg som leder mig in i en ny sanning med nya tankar, känslor och handlingar. En ny illusion mer tilltalande än min gamla. 

Ibland vill vi inte bli påminda om att det finns mer än en illusion. Den kan få oss på andra tankar. 

Hur ser din illusion ut? Har du någon gång vågat prova någon annans illusion som du gör till din egen?

Den nya tanken räcker inte ända fram

Jag behöver inte tro på det jag tänker. Vem har sagt att jag behöver det. Skulle det vara så att jag tror på en tanke har den ju samma plats som en annan tanke. Varför inte då välja en tanke som känns bättre än en tanke som känns sämre? Varför välja sura karameller när jag gillar söta. 

Svaret är enkelt.

Känslan och upplevelsen styr mig åt ett visst håll. Det jag känner i mig, om mig själv är det som väljer och styr min tanke. Tanken styrs av hur jag egentligen känner . 

Jag kan välja rent tekniskt att byta tanke eller handla annorlunda och tänka att det är det som förändrar min känsla. Men det räcker inte ända fram, det blir en sidledes förflyttning, jag befinner mig ändå på samma nivå. 

Så länge känslan och upplevelsen av tanken inte hänger med och går parallellt blir resultatet ingen skillnad. 

Jag kan medvetet styra mina tankar och mina handlingar för att skapa en annan känsla, ja visst, men så länge en gammal stark känsla vilar sig kvar i mig behövs något mer för att övertyga. Detta sker först när konsekvenserna av min gamla känsla blir för outhärdlig och jag själv är beredd att göra något åt det.

Jag behöver sträva mot att tankar, känslor och handlingar som går parallellt och samexisterar i balans i mig.

Är du uppfyllda av dina tankar och känslor och hittar inte en väg ut? För dig som hitta vägen ut, hur gjorde du?

Det väcks till liv igen

Liknande situationer, liknande svek och liknande personligheter väcker gamla känslor till liv. Det är som de får full energi igen från sin Törnrosa sömn. Känslorna bara kommer.

Med känslan kommer mina gamla ageranden. Med känslan kommer svaret på det beslut jag fattade en gång i tiden. Med känslan kommer bekräftelsen om sveket och rädslan som följde.

Inget är förändrat. 

Jag visste det och får det bekräftar. Det går inte att lita på någon. Jag visste det och det bekräftar att ingen vill ha mig. Jag är värdelös. 

Men.

Det var bara något som liknade det som hände för länge sedan. Det var bara något jag åter igen kände. Ingen sanning utan bara en gammal känsla som väcktes till liv. 

Spöket sker inne i mig och existerar inte utanför mig. Jag bara tror det. Rädslan var då så stark. Den rädslan gör att jag går till attack, igen. Men det var då, inte nu. 

Det som håller mig kvar är resultatraden av ett gammalt beslut. 

Kan du minnas när du kände på liknande sätt? När känslorna tog över och du tystnade, blev arg, blev likgiltig, ledsen eller något annat, men det handlade inte om det som hände nu utan det som hände för länge sedan. Känslan återigen kändes!?

Var tappade jag det

När jag slutat att utvecklas. När jag skapar hinder. När jag inte är i balans. När känslor och rädslor tar överhanden. När jag gömmer mig bakom ord. När mina handlingar för mig längre och längre bort från mig själv. 

Då behöver jag leta.

Jag behöver leta där jag tappat något. Jag behöver leta där jag fattade ett beslut. Jag behöver söka där något hände. 

Just där kommer jag att finna det.

Om jag letar på andra platser än just där. Kommer jag inte att hitta något alls. Jag kommer då aldrig att hitta svaret.

Vi behöver leta efter det vi tappat där vi förlorat det.

Var letar du? 

Elev lärare

Ibland tror jag mig inte behöva en lärare. Jag tror jag klarar allt själv. Har jag tagit fan i båten får jag också ro han i land. Jag slutar lyssna och jag ska ha det på mitt sätt. Oftast på ett sätt jag lärt sedan lång tid tillbaka. 

I sådana lägen är jag inte beredd att lyssna och ta in från någon annan. Kan själv. Det är ingen mening att övertala mig. Jag har min åsikt. Min upplevelse övertygar mig inte till förändring.

När jag upplever nya saker och det påverkar mina känslor händer det något. Då finns öppningar. Upplevelsen förändrar positionerna. Det som händer försätter mig i en ny känsla och en ny roll, elevens. Jag går från lärare i mitt liv till elev.

När eleven är mogen,

finns det en lärare.

Vad är du, lärare eller elev, i ditt liv? 

Vilken roll har jag

När jag eller någon annan kommer ny in i en grupp eller samling människor skapas en ny grupp. Rollerna vacklar och alla behöver söka sig den nya rollen. Vem är vem och vad är min roll. 

Jag har haft en tendens att utmana den som är ledare. Inte bara en tendens, jag har sökt mig dit. Jag har sökt mig dit för att göra mig till någon slags ledare. Samma har det varit när någon kommer till en grupp jag är i. Jag har en tendens att säkra min plats eller att bli utmanad.

På samma sätt är det när någon i en grupp eller delar av en grupp utvecklats och någon eller några inte varit med, sker samma sak. 

Allt detta har varit jobbigt. Först när jag betraktat det har jag förstått all den energi som gått åt. Det har gått åt en massa energi för att bevara eller ta position. Jag har skapat konflikt och jag har utmanats genom att andra sökt konflikt i rummet.

Jag har alltid ett val. Då valde jag konflikten. Nu är det inte på samma sätt. Det betyder inte att jag inte faller dit men oftast känner jag inte behovet av att ta plats utan kan istället luta mig tillbaka för att se vad som sker. 

Jag skapar lugn i min kropp, minskar min stress, behovet av att hävda mig minskar och jag får möjlighet att lyssna mer än att tala. Så mycket mer kommer till mig. 

När du möter nya människor, kommer till en ny grupp eller du själv eller någon som varit borta ett tag kommer tillbaka. Observera vad som händer med dig i dess situationer.

Det ena blir det andra

Jag fastnade i beteenden. Jag fastnade i historia. Jag fastnade i värderingar. Jag fastnade i tankar. Jag fastnade i känslor.

Rädslan och tryggheten höll mig kvar.

När jag tvingades erkänna, acceptera och möta mina rädslor hände något. När jag förstod att det värsta inte var farligt alls. När jag insåg att det värsta mötet skulle bli mitt bästa, då hände något. 

Vad hände? 

Jag lärde mig mer och kunde mer. Jag  förstod att jag redan hade allt. Det vara bara det att jag inte fattade det. Jag förstod inte vilka kunskaper jag hade. Jag förstod inte vilka förmågor som fanns i mig.

Genom att se förbi min egen uppfattning om mig själv lyckades jag med sådant jag aldrig tidigare trodde mig kunna. Genom att övervinna en rädsla släppte alla andra rädslor. Det blev helt oväntat. 

Vilka erfarenheter har du av dina ny vunna kunskaper?

Cirklar

Jag har min cirkel. Du har din. I min cirkel finns min plan, mina önskningar, mina värderingar, mina tankar, mina känslor och mina handlingar. I min cirkel sker allt och där får jag allt, även fast jag tror att jag behöver få det från någon annans cirkel för att bli komplett. När jag är i balans i min cirkel har jag ett bra liv. 

När min cirkel möts av någon annan cirkel och vi kommunicerar finns det platser där vi möts i cirkeln men även platser som enbart är min egen. Min egen cirkel blir aldrig större, den delas.

När jag är en hel människa, i balans kan jag dela mycket med andra cirklar som jag kommunicerar med. Jag kanske kan dela nästa allt utan att själv bli till intet gjord.

Jag påverkas av den andra cirkeln i en relation. Jag väljer själv hur mycket. Bara någons blotta närvaro, möter min cirkel men jag väljer själv hur jag ska förhålla mig till den. 

I min cirkel finns en inre kärna som är bara min egen, min själ. Dit är bara jag välkommen. Ibland tror jag att min hela cirkel är den själen. Det gör mig ensam. 

I relation med någon kan jag ge allt först när jag inser att jag har allt. Först då kan jag ge utan att offra mig själv.

Cirklar kan förgöra, förstöra och nästan förinta. Cirklar kan också lära, stimulera och nästan få en annan cirkel att växa. När jag tror att någon annan får mig att växa är det bara jag som lärt mig att inse att jag redan har det jag trott jag fått. 

Cirklar kan vara i dvala eller i full blom. Jag väljer själv vilken sorts cirkel jag äger.

Känner du igen min metafor? Kan den stämma på dig? Funder idag på din cirkel och andras cirklar och vad som händer i mötet. 

Åsikter

Jag har haft en massa fördomar och åsikter om allt. Även om det som jag inte vet eller har erfarenheter av, men åsikter har jag haft gott om. 

Jag har fortfarande åsikter men det minskar mer och mer och jag ger mindre och mindre uttryck för det jag tycker. När jag märker att mina åsikter om andra minskar, minskar också mitt behov av att hävda det för andra. Det blir inte viktigt för det är bara subjektiva åsikter.

Åsikter har en tendens att skapa konflikt och att hävda min förträfflighet mot andra och annat. 

Att hävda min åsikt är att utanför mig själv försöka definiera det jag innan för mig själv ännu ej har klart för mig. 

Vet du vad...! Kan du tänka dig att...! Det är inte klokt vad..! Har du hört att...! byter jag idag gärna ut mot uppmuntran ord eller att jag inte vill höra andras åsikter,  skvaller och synpunkter eftersom det för mig tillbaka dit jag inte vill vara. 

Facebook är fyllt av det på samma sätt som allt annat skvaller på byn. Jag gillar när människor talar om sig själva på ett ärligt och öppet sätt, det gör mig nyfiken på just den person som jag har framför mig. 

Hur förhåller du dig till dina egna tyckanden och dina egna åsikter? Hur definierar du dig? 

Det finns alltid en händelse

Jag utvecklas varje dag, varje timme, minut och sekund. Det som finns i mig och runt omkring mig relaterar jag till vilket får mig att utvecklas åt något håll. Allt leder till den jag är idag. Historien visar mitt jag idag, så länge jag väljer det. 

Om jag slutat att utvecklas positivt finns det alltid en händelse i mitt liv som fått mig att göra det. En händelse som gjort att jag fattat ett nytt avgörande beslut. En händelse som styrt mig åt ett annat håll och fått mig att sluta vara t.ex. öppen, villig och ärlig. Jag har istället för att naturligt utvecklats förlitat mig på något annat eller någon annan mer än mig själv. Jag har slutat lyssna på mitt inre jag. Jag har mer lyssnar på det som sker utanför mig själv. 

Jag kan se att det är ett antal sådana tillfällen i mitt liv som fick mig ur denna balans. Tillfällen som fick mig att sluta utvecklas positivt fullt ut och istället välja sidospår. Sidospår som ledde mig längre från mig själv.

När jag arbetet med mig själv är det just dessa beslut som jag behöver möta, granska och fråga mig om jag är beredd att fatta ett nytt beslut. Fatta ett beslut som får mig att utvecklas positivt istället för att begränsas.

Kan du se att det finns tillfällen och händelser i ditt liv som fick dig att sluta utvecklas? Om du ser dessa, vilka nya beslut skulle du behöva fatta? 

Det gamla hälsar på

Ibland är det bara så. Jag tar livet och mig själv lite för mycket på allvar. Ibland är det bara så. Ibland behöver livet vara mer av bara avslappning, ha roligt och se den humoristiska sidan av det. 

Inte för att andra vill, även fast de kan påpeka det, utan för att jag vill. 

Tagga ner.

Vänta in. 

Avvakta. 

Se andra saker som inte har att göra med den egna utvecklingen. 

Tagga ner, vänta in när tiden kommer.

Inte forsera. 

Lyssna. 

Min pendel rör sig fram och till baka. 

Jag har tagit livet lite för allvarligt ibland och det låter visa sig ibland med ett gammal beteende. 

Saker kommer och går men jag ser det och det är ok. 

Hur pendlar ditt liv? Ditt liv i dina tankar, känslor och handlingar? 

Varje ny dag

Jag behöver klä av mig all min historia. Vad jag lärde mig i går är inte min historia i morgon. Om jag låter detta vara min historia finns risken att jag inte är öppen för det som är idag. 

Jag behöver leva som varje dag är första dagen i mitt liv. Jag behöver tillåta mig att vara så öppen, så villig och så ärlig att jag möter världen som den är, inte som jag tänker att den är. Först då kan jag möta världen och all den kärlek som finns där. 

Världen är fylld av all den kärlek jag behöver och som jag hela tiden söker. Skulle jag inte finna den är det enbart jag själv som satt hinder för den att visa sig. Jag har redan tillgång till allt detta, det är därför jag varje dag behöver tänka att denna dag är den första dagen i mitt liv.

När jag i hjärtat kan tänka på detta sätt kommer jag att finna något mycket större än jag någonsin tidigare upplevt. Fritt från fördomar, fritt från harm, fritt från skuld och skam. Fritt från rädslor. 

När kommer din dag att bli den första dagen i ditt liv? Om det inte finns en sådan dag, vad hindrar dig att få denna dag att bli just den dagen? 

Min historia

Så länge jag bär på min historia, vad det än är, så hindrar det mig idag. Så länge jag tror att min historia är mer värd än mitt liv just nu. Så länge jag bygger mina bedömande med utgångspunkt från min historia. Så länge som jag värderar mitt liv utifrån min historia. Så länge jag bygger mitt liv utifrån min eller någon annans historia. Så länge jag tror att livets mening är att följa en historisk plan. 

Då är jag inte fri. Då kommer aldrig mitt liv att kunna fyllas av något nytt. Då kommer jag aldrig att kunna komma vidare. 

Ett kapitel behöver avslutas innan ett nytt kapitel kan ta vid. Så länge jag fortfarande är kvar i kapitel ett kommer jag inte framåt.

Mitt liv blir fyllt av det jag redan känner till och där jag redan från början vet vad resultatet kommer att bli. 

Jag behöver göra slut på min historia. Jag behöver berätta min historia för andra i detalj så många gånger tills att min historia tar slut. Jag behöver få slut på min historia innan en ny historia kan ta vid. 

Jag behöver berätta min historia så många gånger tills dess att jag inte har mer historia att berätta. 

Först då kan något nytt skapas i det nya tomrummet. Något nytt som jag aldrig sett förut. 

Det är viktigt att jag ganska snart fyller mitt nya tomrum med något nytt annars finns risken att tomrummet fylls av en känsla av tomhet vilket lätt tar mig tillbaka till min gamla historia. 

Har du berättat din historia i detalj tillräckligt många gånger för andra?

Min födelse mitt liv

Idag för 60 år sedan närmare bestämt halv fem på morgonen föddes jag i Stockholm på Södersjukhuset. Kort där efter gifte sig min mamma och min pappa. Efter ett år flyttade vi till Skåne. Kanske just därför känner jag mig mer som född i Skåne. 

Mycket har hänt sedan den där dagen och det som jag blev är den jag är idag. Allt det jag varit med om tills idag har skapat just mig. Jag har lärt mig att se att livet förändras. Jag har lärt mig att känslor kan förändras och påverkas. Jag har lärt mig att tankar kan förändras. Jag har lärt mig att vanor och handlingar kan förändras. Jag har lärt mig att det som var i går inte alls behöver vara idag och definitivt inte i morgon. Jag har lärt mig att det som händer och hur jag uppfattar det är det som händer i mig. Det är där möjligheten eller konflikten uppstår. Allt utanför mig själv är bara en katalysator som jag har möjlighet att förhålla mig till.

Jag älskar mig och den jag är just nu. Jag behöver säga det många gånger högt för att fatta att det är så. Jag slutar successivt att döma mig själv för de handlingar som jag gjort och gör, jag gör så gott jag kan även fast saker ibland inte blir som jag tänkte mig från början. Jag är inte mina handlingar, mina tankar eller mina känslor. Jag är jag. Jag är jag och jag har ett stort hjärta som ibland hittar små sidovägar som sinkar min resa. Men även dessa vägar är en del av mig.

Mina ledord är att vara öppen, villig och ärlig. Öppen att se det som är nytt. Villig att våga pröva det som är nytt, obekant och kanske fyller mig av rädsla. Ärlig mot mig själv och andra i alla lägen.

Jag har alltid en del i allt som sker i mitt eget sammanhang. Svårigheten kan vara ibland att se det, men det finns där. 

I mig finns en liten pojke, både i själ och hjärta som jag ska göra allt för att bevara. Göra allt för att lyssna på, vårda, uppskatta och älska. Gör allt det som får honom att blomma ut som den vackraste blomma i världen han är. 

Johan jag älskar dig. Johan jag älskar mig själv för den jag är. I stunden jag skriver detta väcks min lilla pojke i mig och jag känner att jag blir lite ledsen men glad för de ord som når mig. 

Tack Johan för att jag finns.

Har du skrivit talet till dig själv och funnit det som gör att just du älskar just dig? 

När tiden är mogen

Det är inte möjligt förrän jag är beredd. Innan dess kommer inget att hända. Varje försök kommer att leda samma väg tillbaka med ytterligare misslyckanden. 

Jag är beredd när jag mognat. Jag är beredd när mina känslor hamnat på plats. Jag är beredd när jag i känslan förstått innebörden av de konsekvenser jag får. Jag är beredd när tiden är inne och jag slutat att forsera förändringen. Jag är beredd när jag verkligen släppt taget. 

Innan dess störs hela mitt jag av motståndet att inte släppa mina ideal. Varför ska jag ändra på något just för att det verkar logiskt? Jag kan inte av den anledningen att jag inte känslomässigt kan förstå vad det skulle innebära och hur det skulle förändra min situation. 

Jag är fången i mig själv tills dess att jag befriat mig själv. Jag är fången i min historia och mina värderingar. Jag är fången i gamla känslor och tankar. Jag är fången i min egen föreställning om hur ett liv ska levas. Jag är fången, för tänk vad det skulle innebära att släppa på alla mina ideal, tankar och känslor som byggt upp mitt liv. Det är ju som att ta lite av mig själv. 

Jag är mogen när tiden är mogen. Jag är mogen när min kropp börjar vilja gå åt ett annat håll. Jag är mogen när jag själv slutligen givit upp mina egna tankar och känslor. 

Kämpar du för att förändra eller känns det självklart? För dig som känner den där mognaden, vad var det egentligen som hände?

Vem är jag?

Hur kommer jag i kontakt med mig själv? Vem är jag? Hur hittar jag mig själv? Snacket om att jag redan från början har allt, vad menas med det? 

Mycket av allt detta fattade jag inget av till en början. Det kändes som dravel och hokus pokus. Jag var nog en av de mest svårövertalade och mest bestämda över att sådant här snack var flum. Det jag inte kunde definiera fanns inte. Det som jag inte trodde på var inte sant. Jag hade en bestämd uppfattning om hur allt stod till. 

Ändå var jag inte nöjd. Ändå var mitt liv som det var. Ändå kände jag förlust och saknad. Ändå kände jag att jag letade och sökte för att finna något. Ändå fortsatte jag att göra våld på mig själv genom rastlöshet och missnöjdsamhet. 

Sakta sakta började jag förstå att tiden skulle ge mig svaren om jag fortsatte att våga vara öppen, villig och ärlig. Jag skulle förstå att jag skulle få full kontakt med mina känslor, genom att ändra mitt tänk och mina handlingar. Jag skulle få kontakt med den som var jag, den lilla killen i mig som bara jag kunde hjälpa, ingen annan. Varken någon annan eller något annat. Han var redan där ich hade alltid varit där det var bara jagsom slutat att se och lyssna på honom. Han stod för allt det där jag behövde. Jag hade allt redan från början.

Genom att lyssna på mig själv och den lilla känslosamma killen i mig skulle allt sakta sakta förändras. Bakslag, ja visst och de dyker up då och då. Många många år har lärt mig det gamla, många år behövs för att lära det rätt igen. Ända sättet är att skapa rutin och stå fast vi det. Det finns inga genvägar eller mirakelmediciner. Allt jag skapat är gjort av mig i mig. För att skapa om behöver allt ske i mig av mig. 

Hur har din förändring skett? Vilka motstånd har du stött på? Vad hände nör det vände? För dig som fortfarande letar, vilka tankar har du om "dravel"som detta? 

Vad behöver jag

Jag har sökt hela mitt liv. Jag har trott att jag saknat något och jag har sökt. Jag har letat här och jag har letat där. Jag har lyft på stenar och frågat andra. Jag har gissat och trott att andra haft det jag behövt. Jag har inte alltid vetat vad jag sökt men jag har ändå hela tiden sökt. Jag har trott det varit något och satt ord på det. Jag har till och med trot att jag vetat var det funnits, det jag sökt även fast jag inte vetat vad jag sökt. Jag har släppt det jag haft i tron att jag saknat något för att i nästa stund släppa det jag fått för det var inte alls det jag saknade. Jag har verkligen letat efter det jag trott jag saknat. Jag har saknat det för att jag trott att jag aldrig fått det. En känsla av något som inte fanns där men som jag ändå inte kunde klä i ord. Jag saknade något som var inget. 

Jag fann det inte. Jag fann det inte för jag  letade på fel plats. Jag fann det inte och ändå fanns det mitt framför ögonen. Jag fann det inte för jag hade aldrig förlorat det. Jag har hela tiden haft det men ändå har det varit dolt för mig.  Lite som att leta efter mina glasögon och när de faktiskt sitter de på min egen pannan. 

Det jag sökte var inte sammanhanget med andra eller något annat utanför mig själv. Det jag sökte var sammanhanget med mig själv. Det sammanhang som jag aldrig förlorat men ändå inte sett. Kontakten med mig själv. Närvaron med mig själv. Kontakten med min egen lilla kille. Den kille som bara jag kan vårda och bry mig om men som jag under långa perioder inte tagit hand om. Som jag under de flesta timmar på dygnet undvikit och negligerat. 

Sammanhanget med min lilla kille. Sammanhanget med mig. 

Har du känt att du sökt och sökt och sökt efter något som du inte riktigt haft koll på men aldrig hittat? 

Sammanhang

Jag har i stunder tappat bort mig själv och haft en känsla av att vara den mest ensamma personen på jorden. Jag har känt, tänkt och trott att alla andra men inte jag fanns i ett sammanhang. 

Jag har verkligen tyckt synd om mig.

Men jag har både insett och förstått att det bara är jag själv som låtit lura mig. I de mörka stunderna är det bara jag själv som snurrat till det för att förstärka en känsla.

Jag är alltid i ett sammanhang oavsett om jag känner det eller inte, är jag det. Jag är den hjälpsamma grannen, den tokiga grannen, med min partner, på jobbet, i affären, hemma på gatan, på nätet, som pappa eller mamma oavsett om jag träffar dessa eller inte, med ovänner och vänner ja i alla sammanhang där jag finns är jag i ett sammanhang.

Men jag är också i ett sammanhang med naturen och världen i allt som sker där. Jag är en del av något större. 

Är känslan stark, nästan övermäktig kan jag själv skapa mig ett sammanhang för att övertyga mig själv genom att möta andra. Mötet kan vara bara att ta mig ut från min lägenhet till att jag engagerar mig genom att gå någon kurs eller bli aktiv i en organisation för att hjälpa andra i sin ensamhet, till exempel.

Känslan som uppstår och tankarna jag har sker i mig och därför finns det också goda förutsättningar att ändra dessa till något annat. 

Känner du att du tappat ditt sammanhang och inte hittar tillbaka? 

Min egen jord

Jag hittade några frö på landet i några fröpåsar denna vår. De måste ha varit minst 10 år gamla. På en plätt på tomten hade jag skapat en odlingsplats med bra gjord så jag gjorde ett försök att så det jag hade. 

Vissa hade dött och gav inget liv ifrån sig alls. Men några visade sig ha all sin kraft kvar, som om de bara vilat i avvaktan på att få blomma ut i sin fulla kraft när chans gavs.  Vilka fantastiska växter det blev med de förutsättningar jag gav dem. Att uppleva detta var fantastiskt.

På samma sätt är det i livet. Vi är alla frön i en fröpåse. Alla av oss har fått olika förutsättningar för att växa. En del blommar ut i full prakt, några växer men har svårt att blomma. Andra är lite stötta i blad och skälk. Några är små och har inte fått plats för att andra stått i vägen. Vissa lyckas blomma även fast det verkar totalt omöjligt att göra det just där de befinner sig. Några orkar inte längre och finns inte mer.

Alla vi kom till för att bli ett liv på vår jord. Men alla fick inte från början samma chans. 

När chansen kommer kan alla som vill stråla med sina blommor och visa sin fulla prakt utan undantag. 

När jag själv inser vad jag egentligen är och har behöver jag leta upp den jord som kan få mig att blomma ut i min fulla potential. Människor som älskar just mig, verktyg och knep för att hitta dit och min egen vilja, öppenhet och kärlek till mig själv. 

Jag var länge det där fröet som inte hittat min egen jord. Nu vet jag var min jord finns. Nu vet jag vägen dit. 

Har du hittat din egen jord, som får dig att blomma ut i full prakt? Eller går du ännu och väntar?