Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

torsdag 31 december 2015

Nu är det verkligen slut

Nu är året till ända. Det är verkligen slut. Inget mer går att göra åt detta år. Det blev som det blev. Jag gjorde vad jag kunde just detta år. Det som inte blev av blev inte av och det jag gjorde gjorde jag. Det finns saker jag behöver be om ursäkt för och det finns sådant jag behöver förlåta. Det finns sådant som jag fastnat kvar i och det finns sådant jag känner är ouppgjort. Allt blev inte som jag tänkt mig  samtidigt hände sådant jag inte kunde förutse. Mycket har hänt som förvånar mig och gör mig tacksam även sådant som till en början kändes svårt. Visst har jag känt att jag ibland inte varit tillräcklig och visst har jag känt att jag ibland inte tyckt mig stå upp för mig själv. Jag har haft mina brister och mina tillkortakommanden. 

Det jag inte lyckats rätta ut denna sista dag detta år och som jag fortfarande går och bär på får jag ta tag i nästa år. Saker jag sagt, saker jag tänkt och sådant jag gjort. När jag befriat mig från allt detta är kommande år som en helt öppen bok för mig, där allt är möjligt. 

Hej då 2015 du lärde mig en massa och du gav mig mängder av erfarenheter om mig själv. Medan du pågick fick jag möjlighet att möta olika delar av mig själv. Jag fick möta mina rädslor och jag fick möta min lycka. Jag blev väckt av mina erfarenheter och du lät mig möta mina utmaningar. Hela mitt år var fyllt av allt detta och det gör mig så tacksam. 

Jag måste erkänna att i stunden när vissa saker hände kände jag mig både arg, ilsken och rädd och ville inget annat hellre än att slippa bli utsatt för det som hände. Men så här efteråt förstår jag att det var mening med det också och att det bara var ytterligare prövningar i mitt eget växande. 

Jag lovar mig själv att stänga detta år som det är. Jag ska inte längre låta detta år påverka mitt nya år 2016. 

Gammalt skit märker jag ibland poppar upp och på olika sätt vill tala om för mig att jag minsan inte är den person som jag tror att jag är och minsan inte ska tro att jag kan vara glad och lycklig. Så hände 2015 och kan även hända 2016. Det är ok. Det är sådant jag får vänja mig vid och acceptera. Min uppgift blir istället att vara så förberedd jag kan så att detta påverkar mig så lite som möjligt. Det är ju till sist ändå jag som bestämmer om jag är ok eller inte och vilket liv jag faktiskt vill leva. Jag vet vad jag behöver göra för att inte falla tillbaka i gamla beteenden och ursäkter. Dessa val är mina egna och jag har ingen annan att skylla på än just mig själv. Det känns väldigt skönt att veta det för då har jag alla chanser att få det precis som jag vill ha det. Alltså handlar inte livet om vad jag gör utan om vad jag vill. 

Om det jag vill återkommer jag i morgon. 

En sak jag vet att jag vill och som jag kan glänta på redan nu är att förlåta mig själv. Jag har en egenhet ibland att glömma bort mig själv och inte ge mig själv den kärlek jag behöver. Ett litet förlåtande till just mig själv är sådant jag vill gödsla med nästa år. 

Vad tänker du avsluta detta år och inte ta med dig in i nästa år? 

En god fortsättning alla för resten av detta år och ett gott nytt oskrivet 2016. 

onsdag 30 december 2015

Mod att våga möta rädslan

Mod är att som min kompis 10 år, våga åka själv pendeltåg några stationer längre än vad han vågat förut. Pirret som fanns där men ändå modet att våga göra något som kändes obekant och läskigt. 

Mod kan vara att säga vad man tycker eller faktiskt att inte säga det man tycker. Mod kan vara att säga ursäkta eller att förlåta någon annan. Mod kan vara att säga upp sig på jobbet eller att våga titta på en orm på en bild eller varför inte att hålla upp med att ha självsex för att bryta ett destruktivt mönster. Mod är också att våga säga sanningen och inte ljuga om man hela livet gjort tvärt om. Mod kan också vara att våga låta bli att äta en bakelse till eller säga nej till alkohol. För vissa kanske mod också är att inte koll sina mail och Facebook på en hel dag även fast allt finns tillgängligt via mobilen.  

Mod att våga övervinna rädslan är att kunna gå emot en instinkt. Vi har rädslan just för att kunna överleva genom att vi undviker faror. Problemet idag och så har det säkert alltid varit så ser vi i land rädslor som är värre att böra på än att faktiskt övervinna. 

För mig har rädslan att bli ensam alltid varit stor. Problemet har varit att min rädsla inneburit att jag själv skapat situationer där jag blivit just ensam. I rädslan att inte bli lyssnad på har jag överöstat allt så att ingen till slut velat lyssna på mig. I min rädsla av att inte bli älskad har jag fick jag människor att tyck illa om mig. 

Mitt mod har handlat om att våga känna ensamhet, lyssna på andra och tillåta mig att inte vara älskad av alla. Kort och gott älska mig själv och trivas med mig själv 

Vilka rädslor skulle du vara beredd att våga ta dig mod till att möta just idag? 

tisdag 29 december 2015

Det finns en station

Livet passerar varje sekund, minut, timme och dag. En mängd tåg och en mängd destinationer har du att välja på. Valen är oändliga och alla valen är möjliga för dig. Frågan handlar inte om att hitta möjligheten utan snarare något helt annat. Allt handlar om att fatta ett beslut och faktiskt stiga på ett av de tåg som står inne och väntar på dig. 

Vissa ser inte de tåg som står på perrongen andra vet inte vilket tåg de ska välja. En del vet vilket tåg de vill ta och destination de vill välja men vet inte när det passar sig att stiga på. Några andra vet allt men vågar inte ta steget medan vissa inte ens vet att det finns en station. 

Men det finns de som både vet var stationen är, de vet var de ska och de vet när det passar sig att kliva på vilket de också gör. För dessa vet vi med säkerhet att de kommer att lyckas med det de önskar, på något sätt, utan tvekan. Vägen kanske inte alltid kommer att vara rak, full av smuts och inte alltid så vilsam men vägen går framåt mot ett önskat mål. Det är också det enda sättet att nå sitt eget mål, att faktiskt försöka. 

De som inte vet om det finns en station, behöver börja reflektera. Den som inte vet var eller vad den vill, behöver sätta sina mål. Den som inte vet vad den ska göra, behöver fatta beslut. Den som inte vet när den ska stiga på behöver bara göra det. Den som står kvar på perrongen kommer alltid att ångra det. 

Varje stund finns det möjligheter, även i de svåraste situationer och du vet svaren hur du ska finna dessa. Jag kommer aldrig att kunna bestämma åt dig för då gör du det jag vill och det är inte du. Chansen är då stor att du då kommer att misslyckas.

Men våga be om hjälp för det är inte alltid vi hittar det vi tror vi söker. Jag eller någon annan kan visa att det finns en station men du behöver själv hitta dit och ta alla stegen tills du nått dit du vill. Det är du som får skörda och ta alla konsekvenserna av dina egna beslut. 

Jag stod på perrongen i 5 år innan jag vågade ta ett visst beslut och förändra. Hur många pr tänker du stå där? Eller är det så att du inte ens vet att det finns en station där möjligheten finns? 

Var befinner du dig i denna metafor? 

måndag 28 december 2015

Kärlekens budskap blir hat

Blir jag en bättre människa om det är någon eller något som jag upplever som är sämre eller har det sämre? Blir jag en bättre människa om jag ser ner på någon annan? Blir jag en bättre människa om jag skyller allt på andra eller fördömer andra på något sätt? 

Ja jag tror att det är precis så det är. Jag kan inte annars se någon annan rimlig förklaring till att allt är invandrarnas fel. Allt dåligt kommer från invandrarna sedan ett bra tag tillbaka. Kanske har denna rädslan funnits i generationer men blivit mer påtagligt nu. Som om invandrare är en och samma person och som om det känns skönt att ha någon att skylla på för vår egen del. För har jag någon att skylla på blir det mycket enklare att förstå världen och jag behöver inte själv ta ett eget ansvar. Jag fördömer allt och jag skyller på någon som redan har det tufft. 

Självklart handlar allt detta om rädslor. Både rädslor för vem jag själv är, vad jag gjort och rädslor för vad andra kanske gör och är. Hur bra jag själv har lyckats och hur min framgång står i relation till någon annans. I den enklaste av världar kan det också kännas skönt att ha få en enkel förklaringsmodell till en i övrigt väldigt komplicerad värld. Jag tror att det är precis detta allt generellt hat handlar om. Jag är liten och behöver något att enas omkring, jag hittar en syndabock som får mig, för en stund att känna mig lite bättre och känna gemenskap med de som tycker liknande. Det är en marginell lindring men det gör skillnad på kort sikt. 

Jag har följt invandrardebatten länge nu och jag ser hur sociala medier utan urskiljning är fulla av olika slags av invandrarhat. Det sker en skändning av allt som har med invandrare att göra och det gör mig väldigt ledsen. Det är samma debatt som debatten om vargarna. Vargarna ska bort till varje pris och så är det med invandrarna med. Det är vargarnas och invandrarnas fel. Dessa ska utrotas. 

Ensamma män och kvinnor. Föräldrar och unga vuxna. Religiösa och politiker. Arbetare, arbetslösa och tjänstemän. Alla fyller internet med ren förföljelse och fördömande av invandrare. Man agerar på internet men också aktivt genom att hålla på med mordbrand av asylboenden. Hur kommer allt detta att slut?

Och i allt detta finns det, i var och en, en jättestor rädsla för det som man inte förstår, som man kanske mött eller ens har haft kontakt med men hört andra tala om. Rädslan för det annorlunda och det obekanta. Rädslan för det jag inte enkelt kan sortera in i facket farligt eller ofarligt. 

Jag ser vad som pågår och jag försöker att delta i debatten för att i min närhet vara en motvikt. Men allt är så stort nu och många har vant sig vid att det finns ett så utbrett obefogat hat. Vi har också idag ett parti som stödjer detta hat och som har allt för stor representation i Sveriges riksdag och delar av folkets röst. 

Vad är det andra förstår men inte jag. Vad är det jag förstår men inte andra? 

Ja det är människors, våra, rädslor som kan styra oss i vilken riktning som helst. Blir vi riktigt rädda är vi beredda att döda. Så stor kan vår rädsla bli. Vi dödar oss själva eller andra.

Är det en värld, jag vill bidra till, som är styrd av rädslor eller är det en värld jag vill bidra till som är styrd av kärlek? 

Svaret är enkelt och det handlar om kärlek vilket kräver att jag behöver göra vad jag kan för att sprida detta först inom mig själv och sedan ut till andra. 

Det går inte, som en korsriddare att sprida kärlekens budskap med svärd utan detta budskap kan enbart göras med kärleken själv. Känner jag inte kärleken inom mig själv är det just där jag behöver börja så att jag har möjlighet att använda rätt verktyg. Jag var tidigt tvungen att börja med mina egna värderingar till allt. Det fanns mörker jag var tvunget att ta i. 

Känner du 100% kärlek i dig själv? Om inte, vad är det du känner att du saknar? 

söndag 27 december 2015

Just bara för att jag vill

När ett år är på väg att gå mot sitt slut kan det vara bra att göra ett bokslut. Jag gör så. Ett bokslut för att se vad som var bra, vad jag lärt mig, vad jag vill göra om och vad som varit mindre bra. Det känns bra att summera och dra slutsatser. I detta ligger givetvis också att se min del i allt som hänt. Bokslutet hjälper mig att avsluta året och faktiskt minnas vad som hänt som kan vara viktigt för mig. 

På samma sätt skriver jag sedan ned vad jag vill med det nya året. Vad jag vill känna, tänka och göra. Jag kan då också lägga planer när vissa saker ska vara klara unde året. 

Fördelen med allt detta är att jag på ett medvetet kontrollerat sätt lämnar året som varit bakom mig och att jag öppnar det nya året på ett målmedvetet sätt. Jag lär mig med detta att jag äger det som skett och det som ska ske. Det finns annars en risk att jag tror att saker bara har skett och sker vilket givetvis är en lögn. Jag kan påverka mer än vad jag någonsin har insett och att arbeta med det som skett och det jag vill ska ske är ett sätt att medvetandegöra detta.

Som ett resultat av detta får jag reda på vad jag faktiskt gjort och kan stämma av det med det jag ville skulle ske under året. Jag har också möjlighet att smida nya planer för året som kommer. Det viktigaste är att förstå att året kan utvecklas på ett medvetet sätt om jag vill det, inte bara fokusera på alla mina misslyckanden. För visst har det varit så att allt inte hänt som jag önskat, men då finns det alltid en förklaring till det. En sådan förklaring kan vara att det kanske inte var tillräckligt viktigt för mig att prioritera det. Eller det faktum att det var något jag behövde lära mig. 

Egentligen finns det inga misslyckanden alls utan enbart lärdomar. Oavsett om det är jag eller andra som gör saker som påverkar mig har jag alltid saker att lära. Läran om att lyckas eller läran om att lyckas mindre bra. När jag lyckas mindre bra kan jag lära mig två saker, antingen öka min rädsla eller se min del i det som sker och arbeta och förfina den delen till nästa gång. 

I varje stund äger jag alltid mig själv. Jag fattar mina egna beslut och jag får själv helt och hållet ta konsekvenserna av det som sket. Ingen eller inget är orsak till hur mitt liv utvecklas mer än jag själv och mina beslut. Både vad gäller hur saker har utvecklats och kan utvecklas. Jag bestämmer i varje stund hur jag både mentalt och känslomässigt ska förhålla mig till det som sker. Allt detta styr sedan medvetet mina tankar och känslor till det som sker. 

Så sammanfattningsvis vad hände och vad vill jag ska hända. 

Händer saker bara i ditt liv eller ser du att du har en egen del i det?

lördag 26 december 2015

Konsten att göra inget

Många gånger är just konsten att göra inget en prövning. Inte att inget göra i sig utan att inget göra och samtidigt känna sig nöjd med det. Det är som det ligger ett måste i att göra nyttiga viktiga saker för att kunna få känna sig nöjd. Det är på något sätt inte ok att göra inget och bara finnas. 

Vi kan skylla på Luther men jag tror att det är djupare än så. Jag tror det handlar  om hur vi vill defineriera oss. Det är kanske därför detta med att handlar blir något viktigt för då har vi gjort något och vi har haft ett ärende. 

I dessa dagar är vi lediga och vad vi gör är att vi just går och handlar på vår lediga tid. Det har byggts stora tempel som vi avgudar och där vi går och handlar för att känna oss nyttiga och där vi definierar oss. 

Jag är inte framme än men jag ser hur tokigt allt blir. Jag gör som alla andra och jag har också svårt att sitta på en sten och andas, ligga och läsa en bok, se på en film eller bara ligga, titta i taket och drömma och känna att Johan du ör ok och du behöver inte göra något för att ändå vara ok. 

Kan du tillåta dig att vara "onyttig" och ändå älska dig själv och det du gör? Välja att definiera dig genom att bara vara? 

fredag 25 december 2015

Ganska skönt dagen efter

Måste erkänna jag känner mig redan mätt på julen och allt omkring det. Nu är det över och det känns bra. En trivsam inövad transportsträcka som nu är över. Nu är det bara tid för att slappa och ta det lugnt. Visst har jag kunnat göra det hela tiden men det blir inte så utan det skap köpas och fixas. 

Julen är skrämmande för många och varit skrämmande för mig. Förväntningar och fantasier om hur det ska bli, hur det blir och om rätt känsla infinner sig vid rätt tid. Köpte jag rätt? Blev det för mycket eller för lite. Bråk? Onyktert? Osams och besvikelser. Rädslor, rädslor, rädslor. 

Nu är det över som en rusande dragracing har det bara snabbt passerat och det är skönt att alla dessa förberedelser blev ett resultat som tog slut. 

Intressant hur denna enda kväll på året ändå väcker så mycket känslor även i vuxen ålder? Är det känslor, avtryck och förväntningarna när vi var små som årligen går som Kalle Ankas Jul i ständig repris? Ja troligen är det just det som sker. Vi plågar oss med gamla minnen och desto äldre vi blir ju tydligare blir det hur ensamma vi kanske egentligen ibland känner oss. Känslorna går i repris medan julafton byter till nytt år varje år. 

Så här efter åt, på morgon känns det därför ganska skönt. Det är som ett lugn som lagt sig. Överallt jag ser finns resterna från denna afton vi förberett oss för sedan minst en månad tillbaka. Nu är det över och det är skönt. 

Har din jul blivit en plåga, transportsträcka eller ett trevligt tillfälle att mötas? Kunde du känna någonstans godhet i dig? Jag måste erkänna att jag i slutet blev trött, tappade fokus i min närvaro och började längta till sådant som inte längre direkt finns i min närhet. Gamla minnen kopplat till mina barn. Både en ledsamhet och saknad men också en glädje för det som varit. Det var kanske en ibland förskönad bild jag såg av hur det varit, som poppade upp, men det var ok. Jag trivs med den tanken att det en gång var på just ett visst sätt.

Ta hand om er där ute, ni själva är det viktigaste ni har. Jag är det viktigaste jag har. Våra liv går aldrig i repris utan dag efter dag läggs bakom oss. Idag är en ny dag där allt är möjligt. 

torsdag 24 december 2015

Jag vill ge min närvaro- det är kärlek

Idag är dagen som man kan och om man vill, visa varandra att ge är en gåva. Alla kan ge något. Att ge handlar givetvis inte enbart om presenter utan om att ge något till någon vad det än är. När jag är ute och reser är det många som vill ha. Det är sällan jag ger till dessa som vill ha men däremot till de som inte insisterar. Vad jag däremot ger till många är min tid. Jag ger min tid och jag ger min historia. Jag lyssnar och jag berättar. Jag ger min närvaro. Det känns särskilt att ge till de som inte vet att de får eller de som vet att de får men inte vet från vem. I mitt volontära arbete handlar mycket i arbetet om att ge, vara närvarande och finnas där. Det finns mängder av människor som enbart önskar sig att slippa vara ensamma. Jag tror det egentligen är årets julklapp, om folket fick bestämma.

Jag klippte mitt hår i tisdags hos min hårfrisörska. Vi har alltid mycket att tala om och mycket att reflektera över. Hon är från Irak och muslim så det finns mycket som är lika och olika. När jag skulle betala denna gång kom det sig att vi talade om priset för hennes arbete och då fick jag reda på något jag fått, men inte vetat om. Jag har i alla dessa år vi känt varandra fått ett reducerat pris utan att veta om det. Hon kände att vårt möte var viktigt och att jag därför hade ett förmånligt pris. Vilken gåva och att inte veta om att jag ens fått detta. 

Många, tror jag, har tankar om vad de ska få, kanske särskilt alla barnen som vet att de kanske ska få. Andra är bekymrade över vad de ska ge. Men det finns många barn och vuxna människor som inte ens tänkt tanken att de ska få något och som är mycket fattiga. Trots det är de beredda att ge och dela allt vad de har. Jag har mött detta många gånger och är imponerad över deras goda hjärta. 
Människor som är ensamma, är sjuka eller på annat sätt har det tufft är beredd att göra mycket kanske allt för att slippa den tuffa situationen. Tyvärr finns det många som utnyttjar detta på olika sätt. 

Jag var beredd att offra mig själv för att slippa min smärta och min ensamhet. Idag känns allt detta obegripligt men då var det min sanning. Jag jagade efter att få tillgång till något jag trodde jag saknade. 

Idag tänker jag särskilt på mina egna barn som firar jul någonstans. Jag hoppas att de har det bra och att de känner kärlek. Det är den viktigaste gåvan, att kunna ge och känna kärlek. 

Hoppas ni idag men också andra dagar kan känna och att ni kan ge kärlek till andra och er själva.

onsdag 23 december 2015

Julafton är bara en torsdag

Julafton är i år en torsdag, en vanlig torsdag som de flesta råkar vara lediga på. Det är en torsdag men vi gör den till något mer. Vi upphöjer den till något fantastiskt. Något som inte får misslyckas och som vi fyller med förväntningar som bara ska infrias. Vår längtan är så stark och vi kämpar så hårt för att nå den jul vi vill ha eller den jul vi aldrig hade. Vi lägger ner all kraft och ökar samtidigt sannolikheten att allt kommer att misslyckas. 

Det är i år bara en torsdag. En dag som alla andra med en morgon, en lunch, en middag och en kväll. En torsdag då vi råkar vara lediga. 

Jag brukar säga att det finns en dag på året du ska se till att inte vara ensam hemma och det är just julafton. Varför ska du plåga dig med det. Varför ska du utsätta dig för de negativa tankar som kommer att komma. Ut och möt andra, jobba, var volontär andra behöver dig. Hitta andra att umgås med de finns. Det kommer aldrig att bli den jul du vill ha för det är alltid något som inte kommer att stämma. Du kommer att ha svårt att bli nöjd. 

Det bästa med julen kan jag ibland känna  är när den är slut. När stressen lagt sig och det bara är att slappna av och njuta. Äta rester och känna vad härligt det är att allt blir normalt igen. 

Julen kan vara en påminnelse för oss om hur svårt det är att leva men att det samtidigt finns hopp. Hopp om att det finns godhet, förlåtelse och en välsignelse. Tro att livet finns där också för mig. Kärlek till alla även till de som visar mig ryggen. För det är precis det julen handlar om. Vi firar i den kristna tron att Jesus kom till världen för att frälsa oss från ondo. 

Vi behöver inte vara religiösa för att ändå tro på ett budskap och hitta sådant som får oss att känna hopp. Jag är inte religös men jag uppskattar andligheten och tror på kunskapen och budskapet. Jag har varit väldigt emot koppling till Gud och allt det, men när jag utbildade mig till terapeut och senare läste innebörden i det som olika religioner står för kunde jag se likheter och att mycket handlade om budskap och förhållningssätt. Gammal beprövad kunskap. Idag uppskattar jag att jag fått förmågan att se detta. 

När vi saknar hopp, tro och kärlek kommer vi att göra allt för att finna det. Det är därför andra även är beredda att offra sina liv. Offra sina liv för att få det de alltid kanske saknat. Hopp, tro och kärlek. Vem är jag utan det?

Jag vet, i mitt arbete som terapeut att det finns människor som tvivlar och är beredd att göra vad som helat för att slippa lida. Vad som helst för att få tillbaka den kontroll de tror de tappat. När de är beredda till detta vet jag också att denna kraft är deras första steg för att återfå det de saknar. Det är när vi är i botten det bara finns en självklar väg.

Bloggen fortsätter men jag vill så här ändå dagen innan julafton önskar er en härlig torsdag och jag vill att ni gör allt som står i er egen makt att ta hand om er och ge er all den kärlek som jag vet finns inne i er till er själva. Jag vet att det finns andra där ute som behöver få tillgång till den kraft ni alla bär på.

Kramar Johan 

tisdag 22 december 2015

Jag är en samlare

Vissa av oss samlar på saker. Vi samlar på bra att ha saker. Saker som går att återanvända på något sätt. Andra samlar på mynt, modeller av olika slag, kort, artiklar eller kanske väskor. Jag har hört att kvinnor ibland samlar på skor. Själv samlar jag på just bra att ha saker. Vi samlar och skapar en lust i att hitta den del som kanske saknas i en serie eller som är unik på annat sätt. 

Jag minns att min mamma samlade på mynt i serier för oss barn och just omslagspapper, bra att ha. 

Många, kanske väldigt många samlar på minnen. Hemska minnen och roliga minnen. Av någon anledning lyckas många av oss att samla på de minnen vi inte vill komma ihåg men kommer ihåg ändå. Vi samlar på minnet så som vi själva uppfattade det. Mörka minnen men sällan de ljusa. Negativa minnen men inte så ofta de positiva. Det är som det finns en särskild dragningskraft till just det som skapade obehag.

Vi samlar på mörka minnen och vi kan ha detaljerade minnen i just detta. Minnen som håller oss kvar i känslan och vår rädsla. Minnen som får oss att fortsätta bära på det mörka och åter och åter igen uppleva  obehaget. 

Just att minnas är ju en av grejerna att samla på saker. Minnas det som varit. 

Vissa av oss kan bara samla på det mörka och ser det mörka i allt. Andra förstår inte varför andra gör som de gör. Det blir som vi letar efter det som bekräftar att det är mörkt och uselt. Vi söker upp det och plockar på oss det som om vi blir glada att finna det. Det blir som inget annat är viktigt än det som är det mörka. Samlandet i sig blir ett mörker och ett ljus på samma gång, en kortvarig drog som leder oss enbart i en riktning. 

Jag samlade mörker och fortsatte bekräfta och bygga upp min offerroll och min dåliga självkänsla. Jag var samtidigt duktiga på att dölja det vilket fick konsekvenser. Jag samlade mörker och jag jagade bekräftelse. Jag drogade både mörker och bekräftelse kan man säga. Nu samlar jag på annat. Ibland får jag en släng av att samla på mörker men jag inser snabbt att det är ett gammalt beteende.

Just detta inkonsekventa beteende är vanligt för oss som behöver bekräfta gamla tankar och känslor samtidigt som vårt intellekt förstår att det är fel.

Vägen ur ligger i att fatta ett beslut, arbeta efter detta beslutet oavsett känslan i oss själva om oss själva, för att sakta föra oss i en annan riktning om det är det vi vill. Ibland kan det vara bra att göra det för någon annan om motivet att göra det för oss själva inte finns. Någonstans behöver vi hitta en känsla som får oss att göra det vi vill vad det än är. För oss själva eller för någon annan/ något annat. Blir vårt beslut att vi vill samla mörker ja då är det ju bara att fortsätta och hitta all bekräftelse som leder mig djupt in i mörkret.

Samla mörker gör oss sjuka och det som gör oss sjuka är inte bra för oss. Däremot är det var och ens ansvar att vilja blir friskare eller sjukare.

Vad samlar du på?

måndag 21 december 2015

Jag barnet

Det har handlat om barnet i mig några dagar här på bloggen eller så kanske det är så att det gör det varje gång jag skriver. Förmodligen är det det sista.

Barnet känns som det rena och det oförstörda precis som kanske Jesus i krubban, som en del av oss i världen firar. Barnet som inte ännu skapat sina strategier för att överleva och som inte ännu mött rädslan. Barnet som är fylld av kärlek och från början är helt i avsaknad av rädsla. Det genuina barnet och i samma stund det genuina jaget. Det barn vi kanske alla innerst inne vill vara. Spontan, ärlig, nyfiken och oförstörd. 

Sen kommer livet.

Sen kommer livet och för vissa kommer livet brutalt och väldigt tidigt, kanske rent av innan födelsen. Då kommer, utsattheten, kränkningen och allt annat som skapar rädslan. Tidigt får barnet lära sig att inte bara leva utan att också överleva. Strategier skapas. Barnets första leende är just en sådan strategi, ett kontaktskapande för att hitta någon att relatera till som kan vara beredd att ta hand om barnet. Denna anknytning är oerhört viktig både för den som tar hand om och barnet själv.

Det lilla barnet känner jag att jag själv behöver återkomma till ofta. Jag behöver hitta mitt jag och det rena i mig. Jag behöver hitta det bekymmerslösa och det nyfikna. Jag behöver hitta det spontana och det självklara. 

Ibland känner jag att jag blev vuxen alldelse för tidigt och att jag fortfarande är det där barnet som längtar efter min mamma och min pappa. Det där oförstörda och oskyldiga barnet utan egen skam. Barnet som bara vill ha en sak, kärlek. Det är kanske därför jag ibland uppfattas av andra som barnslig. 

Det blev på ett annat sätt när jag växte upp och jag arbetar varje dag med att återfå mig själv. Hitta glädjen, lusten, modet och allt annat som jag gömde och glömde bort för att allt det andra tog större plats. Jag skulle rädda min mamma, familjen och världen till priset av mig själv. Idag är detta så tydligt. Jag blev allvarlig och fylld av bekymmer. Jag blev rädd och beslutsam. Jag jagade bekräftelse och lärde mig att kärlek inte var självklar. 

Allt detta är historia och kanske förklara desaker i mig men är ingen bra ursäkt. Idag är det mina val som skapar min nya historia. 

Kanske är det så att det finns ingen mening med livet mer än den mening jag själv fyller det med.

Har du kvar barnet i dig?

söndag 20 december 2015

Jag det lärande barnet

Jag hade inte suttit där jag sitter idag om jag inte lärt mig en massa genom livet. Jag hade inte kunnat tänka som jag gör idag om jag inte upplevt och lärt mig av gårdagen. Det är fullständigt omöjligt. Jag jade varit någon annan, inte just den jag möter idag. 

Allt som jag fyllt mig själv med från det jag blev nyfödd och kanske redan innan är erfarenheter, lärdomar och kunskap som jag förvaltar idag. Lärandet fortsätter  och tar inte slut förrän den dag jag släcker mina ögon och somnar in för sista gången. 

Barnet vet instinktivt att de behöver lära och de gör det genom leken. De vet att de måste och därför blir det av. De behöver lära sig att klara sig själv. För att lära sig vet de också att de behöver ta olika risker. Det vet också att i samtliga misslyckanden ligger lärandet. Misslyckandet som lär oss att dra slutsater så att chansen ökar att barnet överlever. Kroppens känslor agerar tillsammans med kroppens tankar och handlingar. Allt har ett syfte, att få mänskligheten att överleva för att kunna fortplanta sig. Detta sker på samma sätt för alla idag levande organismer,

Flera av oss kanske tror att tro att detta lärande enbart är något som sker när vi är unga. Detta pågår hela livet det är det som är så figgigt. Varje ny situation och varje nytt möte har en lärdom med sig. Lärdomar som får oss att bli bättre. 

Det är när vi inte insett detta som vi får problem. När vi fastnar i gammalt tänk och gamla beteenden. När vi tror att de slutsater vi gjorde som barn fortfarande gäller 20, 30, 40 år senare. När vi vägrar att lära om och låter oss själva sitta fast i det gamla. 

Det må var så att vi tror att det är ett sätt att skydda oss men det kommer att leda till vår egen död. Vi skyddar oss från gamla monster även fast det är helt nya monster som står på scenen och de gamla har försvunnit för länge sedan. De monster vi tror oss se idag är ofta spegelbilder av våra gamla rädslor. 

När vi förstår att allt nytt vi lär oss är verktyg för den nya verkligheten och att de är kunskaper som vi även kan lära ut till andra, då har vi fattat vad livet handlar om. 

Alla mina motgångar, nederlag, felsteg och beteenden är egentligen enbart ämnen i en lång skola, som jag går. Livets skola som ger mig all den kunskap och de verktyg jag behöver för att bli en människa som både lever vidare men också lever ett för mig bra liv. Varje dag har jag förmån att gå i denna skola och det är upp till mig om jag väljer att lära mig av det som sker. Reflektera, fatta nya beslut och agera. 

Jag är tacksam för att det är på detta sätt även fast jag ibland inte haft förmågan att se det på detta sätt. 

När jag till slut insåg att mina egna egenheter och mindre lyckade beteende kunde bli positiva tillgångar kom också ett viktigt lärande till mig. Det jag föraktade hos mig själv kunde bli styrkor inte svagheter. 

Hur ser du på ditt eget lärande och har du upplevt att dina egna negativa beteenden och erfarenheter kan leda till något bra. Berätta gärna. 

lördag 19 december 2015

Jag det hemliga barnet

Berätta för helsike inte hur du mår och vad du gör när det inte är kul. Låt inte världen eller dina närmaste vänner veta vilka innersta tankar och känslor du har. Håll allting för dig själv. Knyt näven i fickan och stå ut. Låt dina tankar göra ditt liv invecklat och låt dina negativa känslor ta över. Låt dig leva i ditt livs största lögn. Straffa dig med detta, det kommer att göra dig rik för det är precis så du känner dig och så du vill ha det. Detta är din framgång. Var hemlig. Du kommer att lyckas med detta. 

Men om du vill något annat än detta börja med att sluta att vara hemlig om dig själv. 

Jag vet att du en gång såg det som en strategi för att överleva. Jag vet att du en gång kanske inte hade något annat val än detta och att du var mycket ung kanske rent av ett litet barn. Jag vet att det kanske var så att allt som hände tog du på dig själv,  i tron att allt skulle bli bra. Men det blev inte bra. Det blev sämre för detta lilla barn offrade sig själv och det barnet var kanske du. 

Jag var detta lilla barn som valde att låta mig vara ensam. Jag valde till en början att vara blyg och tyst. Jag valde att ta på mig allas bekymmer och hålla det för mig själv. Jag försökte rädda men förlorade mig själv. 

Jag tror att en del av min senare räddning var att jag började berätta min historia. Först för kompisar föräldrar och sedan till mina vänner. Jag klarade det ett tag men sedan började jag bli hemlig med det som fanns inne i mig. Jag kände att jag ändå hade saker att dölja som handlade om mig. Jag ville visa en bild som jag ville andra skulle se men inne i mig fanns något annat. 

Mina hemligheter blev mitt vapen det var bara det att jag skadade mig själv med detta vapen. Jag fick konstiga tankar som gav mig konstiga känslor som fick mig att göra konstiga saker. Lögnen var en del av detta vapen. Tystnaden en annan. Den tysta harmen en tredje. 

Jag levde i en egen lögn mycket länge efter det jag tystnat om mig själv. Jag talade en massa men om sådant jag ville att andra skulle höra. Jag talade inte om sådant som gjorde mig rädd och osäker, sådant som jag egentligen hade behövt släppa ifrån mig. Jag lät mina tankar om mig själv växa sig till en stor lögn. Utifrån den lögnen agerade jag.

Det var först när jag slutade att ljuga för mig själv och började släppa på mina hemligheter som mitt liv kom tillbaka. Det var då jag kunde börja få distans till mina egna tankar om mig själv. 

Jag är mindre hemlig idag och denna bloggresa är en del av detta. 

Är du hemlig? Är det bra för dig?

fredag 18 december 2015

Det vilar något lågt

Nej jag tänker inte på att det vilar ett lågtryck över Sverige just nu i juletid. Jag tänker på att jag har en känsla av nedstämdhet som jag inte direkt kan ta på. Den finns bara där. Nedstämd någon oktav eller två. En känsla som ligger som ett band över min panna. 

Jag känner mig allvarlig, kanske för allvarlig och tar livet just nu kanske lite för mycket på allvar. Det är som om skratt och glädje inte riktigt vill få plats. Som att det är andra krafter som vill tränga ut det som ändå finns av lust och glädje. 

Det handlar inte om min självkänsla utan mer om just en känsla, en nyans som inte stämmer med mina andra nyanser. Kanske en kontrast. 

Jag känner mig uppmärksam på min kropp. Jag känner mig uppmärksam på mitt sinne. Jag känner mig uppmärksam på mitt mod och mina tankar. Jag känner. 

Julen kommer även detta år och nästa vecka kanske är det det som gör spår i mitt mod. Julen när jag hade familj. Mina barn när de var små. Traditionerna och vårt försök att göra det till något bra. Förväntningar och försök att infria detta. Ibland känns det som det var igår. Jag saknar det på något sätt. Kanske för att jag saknar närheten till mina barn. Även fast barnen är stora så är det mina barn och de är storsmå eller småstora eller vad man nu kan säga.

Eller..

Eller så är det att saker som jag tänkt mig inte flyter helt som jag tänkt och att det är de spåren som jag fastnar i, som att köra i lera på en åker. 

Det är något och det är ok. Det viktigaste är att jag observerar och reflekterar så att jag sedan kan släppa det. Känslor möts både i dåtid, nutid och sedan. De krockar och släpper ifrån sig små spår. En del spår ser jag andra kan jag ana eller känna dess andedräkt utan att se.

Det är ok för jag är här och nu och jag är medveten och öppen för att lyssna och våga reflektera.

Är jag trött kan jag vila och ta det lugnt. Rusa på innebär bara att jag förvärrar det. Vilar jag för mycket då har jag valt att stänga av och det vill jag inte.

Kan du ibland bära på något diffust? Vad gör du då?

torsdag 17 december 2015

I oss alla glimmar kärleken

Jag märkte det när jag var mitt i allt hur jag bara pratade på och hur jag ville så mycket. Jag fyllde luften med mina ord och mina egna känslor utan att ta hänsyn till varför jag satt där. Jag blev så engagerad och ville så mycket att jag tog över all kraft. 

Det handlade inte alls om mig själv i samtalet, till en början men det blev mer jag än han. Jag slutade lyssna. Mitt i samtalet upptäckte jag detta och backade. Jag erkände mitt misstag och backade. 

I varje stund, hur kort den stunden än är gör vi så gott vi kan. Orden känns utslitna men det är precis så det är. Detta gäller allt och alla hur tokiga övertramp eller misstag vi än gör. Det finns ingen som vill göra fel. Det finns ingen som vill vara dum. Det finns ingen som vill kränka. Det finns ingen som vill slå. Det finns ingen som vill förolämpa. Det finns ingen som vill göra någon annan illa någonsin. Ändå sker det. Det är därför jag vet att alla gör så gott de kan.

Vi fylls av rädslor och saker händer. Vi utsätts för krafter som vi just i stunden inte kan rå på. Vi får svårt att förhålla oss till det vi känner eller intryck utifrån. Vi fylls av mörker och brister i vår tillit. Krafterna blir för stora och vi kanske rent av också ger upp. Inne i oss pågår en kamp mellan det goda och det onda, som på film ser vi hur saker bara sker utan vår egen direkta möjlighet att påverka. 

Det handlar aldrig om onda människor, när vi sårar eller skadar någon annan. Det handlar om människor som just då inte kan göra något annat, hur mycket de än försöker. Precis som jag i samtalet med mannen, då mina egna känslor för en stund tog över.

Det finns ett gott hjärta i oss alla men ibland är det gömt bland sopor, skräp och bråten. Gömt och nästan glömt använder sig detta lilla hjärta av sina sista krafter för att behålla den lilla kärlek som finns kvar och som stilla vill glöda. För det är just kärlek alla hjärtan har även fast det ibland är mycket svårt att förstå. Kärlek och vilja att göra det bästa, men klarar ibland bara att göra så gott de kan.

Om det hade varit en lögn, det jag just nu skriver om, hade skuld och skam aldrig funnits. Detta finns hos alla men syns inte för alla. Kanske är det just därför kampen mellan rädsla och kärlek är den eviga kampen där priset alltid är väldigt högt oavsett vem som vinner.

Allt detta betyder inte att vi alla ändå kan fördöma, hata och avsky det vi utsätts för. Låt det ske, du ska förhålla dig till det som sker på det sätt som känns bäst för dig. Jag gör det på det sätt som känns bäst för mig.

Den som inte varit i mörkret kommer aldrig att vara ödmjuk för att mörker finns eller så är det så att personen själv är mitt uppe i sitt mörker och vill vara för mer, genom att förfasa sig över någon annans mörker.

Hur hanterar du ditt mörker?

onsdag 16 december 2015

Jag har en känsla i mig

Det är något i mig som känns. Något som får mig att känna att om det så här det ska vara nu resten av livet. Som om det jag strävat efter är på plats och att jag ska sitta nöjd. Känslan in att detta är allt. Det är som om jag nått en platå som är väldigt bra men sitter ändå inte nöjd.

Visst det finns saker som jag behöver ändra på. Vanor som jag tagit till mig och som jag ser vad de kan leda till och andra saker som jag behöver styra upp. Men sedan då, vad ska jag sedan hända och vad ska mina nästa mål bli? Handlar det om att jag inte är här och nu? Handlar det om att jag ser saker som jag inser jag behöver ta tag i samtidigt att jag inte vill? 

Ja, vad handlar det om? 

Jag har hamnat i vanor och kanske, i vissa delar, har jag stannat i min egen utveckling.

Jag har en känsla och den tror jag handlar om att ompröva, att inte ta för givet, att lära, att ta tag i min del i min egen utveckling och möta de läromästare jag ännu inte mött. Möta utmaningar jag ännu inte gjort. Möta ny situationer där jag inte är komfortabel men där jag ändå vill kunna se hur jag hanterar det. Att våga kliva utanför det som känns ok. Att se och känna att jag blir rädd, osäker och kanske saknar kunskap och behöver lära mig något nytt. 

Jag befinner mig i förändring och jag vill känna vad det står för. Jag vill se om det handlar om mina gamla strategier eller om detta är något nytt i en annan dimension än den jag levde i då allt gick snett. 

Mina gamla strategier ledde mig helt fel och långt bort från mig själv. Jag vill inte dit igen. Jag har allt att förlora och inget att vinna mer än korta, jäkligt korta toppar av något positivt. Dessa vägar vet jag skapar kaos och oro, det är givet.

Nej det är något annat. Det är som jag behöver tystnaden, de nya stegen och vägen fram för att jag vill och för att resultatet kommer att leda till något bra och viktigt. Jag har känt denna känsla förut och då fick det mig att lyfta mig själv till en helt ny nivå. Nu är det dags igen. Denna känsla är inte ny. Jag trodde att den hade försvunnit. Känslan av att våga ta nya steg och att inte vara rädd för förändring.

Jag vill lära mig och jag vill tillåta mig att vara ödmjuk det som finns runt omkring mig. Jag vill vara tacksam. 

Nu vet jag hur.

Vad vill du?

tisdag 15 december 2015

Jag kan inte rädda dig mitt barn

Jag ser din smärta och hur du plågas. Jag ser hur du kämpar och jagar. Det blir en liknande smärta i mig som jag vill ta över. Men kära barn jag kan inte hjälpa dig. Jag kan verkligen inte hjälpa dig. För är det så att jag hjälper dig så kommer jag stjälpa dig. 

Jag skulle vilja slita ut mitt hjärta och ställa mig själv mellan dig och din smärta. Jag skulle vilja kunna ta emot allt.

Men jag kan inte ta över din smärta mitt barn utan den måste du leva igenom själv. 

Däremot vet jag att du på andra sidan din smärta kommer att möta något annat som inte är det du genomlever nu. Vad det är, det vet jag inte men jag vet att det är något annat. Det är något som kommer att ge dig någon slags kunskap och kraft som du just nu kanske inte inser eller ens kan begripa och förstå. Mitt barn du kommer att komma förbi. 

Vad jag behöver göra är att själv våga genomleva den smärta jag äger kopplat till din smärta. Den är inte din, den är helt min egen och den behöver jag själv hantera. Min smärta är egentligen bara något som jag upplevt tidigare som jag nu åter igen känner i mig av att se dig och din smärta. 

När jag tar hand om mig på bästa sätt så kommer jag att finnas där för dig, när du är mogen och om du vill. Bara på det sett som du vill.
Kan jag älska och igen älska mig själv öppnar jag vägen för dig att kanske våga börja älska dig själv. 

Annat än detta kan jag inte göra för dig.

Jag ska inte låta min sorg besegra mig på samma sätt som jag önskar att din sorg inte ska besegra dig. När vi alla kommer igenom det som smärtar finns det något annat mycket ljusare än det vi för närvarande kanske ser. Det lovar jag dig.

Mitt barn jag älskar dig och mitt sätt att visa min kärlek är att lyckas älska mig själv. 


Hur gör du för att möta andras smärta?

måndag 14 december 2015

Älska mig, älska mig

Det är som en evig jakt. Som om jag är dömd att söka efter något resten av mitt liv. Jakten på kärleken och att bli älskad. Mycket tidigt blev det ett tomrum och ett vakuum och sedan dess kommer det att förbli så hur mycket jag än försöker att fylla upp denna plats med bekräftelse och jakten på att bli älskad. 

Egentligen visste jag inte riktigt vad det innebar att bli älskad och för den delen att älska. Jag visste inte riktigt vad det betydde och vad man skulle göra för att nå det tillståndet. Jag visste inte, ärligt talat vad det var. Visst, jag hade lärt mig en massa ord och beteenden omkring det och jag trodde mig veta men samtidigt var det som om jag i min jakt jagade efter ett spöke, ett spöke som jag aldrig hade mött. Jag bara visste eller trodde mig veta att jag saknade något som heter kärlek och trodde mig behöva det. 

I botten av mig såg jag, i min jakt på att bli älskad, att jag gjorde en massa saker där jag trodde att jag skulle få bli älskad. Jag gjorde, jag gör en mängd olika saker och jag har gjort en massa saker i mitt liv där jag trott att jag på detta sätt kunde arbeta mig fram till att bli älskad. Vilket slit det varit och kanske fortfarande är.

Mitt tomrum finns ibland fortsatt kvar. Tomt och jag verkar ibland vilja fortsätta att jaga. 

Hela mitt liv har jag varit upptagen med att göra, så jag glömde bort att vara upptagen med att bara vara. 

Älska mig för den jag är. Älska någon annan för den, den är. Älska för att något är. Jag har smakat på det många gånger och jag behöver smaka på det igen och igen.

Älska för att något är. Det gäller kanske mig själv främst. Det är ok att inte uppfylla något annat än att bara vara och att älska för just det.

Fasen att det ska vara så svårt.

Mmmmm jag smakar på det och jag känner in. Helt plötsligt blir det utan krav och utan prestation. Det är ok att göra fel men det är också ok att göra rätt. Det är ok att göra men det är också ok att vara. Det är ok att reagera och det är ok att vara tyst. Nu blir det möjligt att lämna rummet "rätt och fel" och gå in i rummet "bara vara". Visst finns det saker som i stunden både blir fel och kanske är fel men i samma stund är det upp till både mig själv och min omgivning att förhålla sig till detta.

Jag känner in igen. Älska mig själv för den jag är för det är precis allt detta handlar om. Jag behöver acceptera mig själv rakt upp och ned för den jag är och utifrån det kunna acceptera andra för den de är.

Jo det är möjligt om jag är uppmärksam.

Är du ok som du är?



söndag 13 december 2015

Mod att bryta mönster

Det handlar om att vilja men det är när vi  våga som gör det. Vi kan tänka saker och vi kan processa det i oss men det är först när vi vågar göra det något sker. Självklart låt processen pågå och låt det ta tid. Det gör inget för det är bara du som får ta konsekvenserna. 

När det blir för outhärdligt kommer en förändring att ske. Innan dess kommer vårt mod att svika oss. Det vi sedan länge vant oss vid och tagit till oss som en rutin är inte enkelt att förändra över en dag. Kanske är det så att det aldrig kommer att ske. Det är bara du som vet och det är bara du som påverkas och behöver förhålla dig till det. I våra vanor ligger tryggheten hur obehaglig och besvärande den än är. Det är just därför kaos kan var en kär följeslagare eftersom den blivit en trygghet. 

Denna dag när vi firar Lucia, en kvinna som offrade sig och led martyrdöden. Var det hennes vilja och tro eller var hon offer för omständigheterna. Oavsett vad det var så är jag övertygad om att alla hennes egna val var styrda av just hennes behov av att vara i sin egen trygghetsbubbla eller det faktum att hon var övertygad och därmed hade mod att göra en förändring för sin egen tro och att avstå skulle vara ett sämre val. 

Ingens mod kan mäta sig med någon annans och inga rädslor är större än någon annans. På denna jord går det just denna dag människor som står inför sina egna stora val att våga, med sitt eget mod göra sin egen förändring. 

Är du en av dessa som just idag prövar ditt mod att våga krypa ur din egen trygghetsbubbla? 

lördag 12 december 2015

Du har en gåva

Du har en uppgift på denna jord som världen behöver. Något som du behöver göra. Det glöder nämligen en kraft i dig som vi behöver. Du har något som du behöver sprida till andra. 

Det är när du inser att du alltid haft denna kraft som jag vet att du kommer att sprida den till andra. Det är också först då du kan hjälpa andra att göra det samma. 

Det finns inom dig ett ljus som strålar. Du kanske inte till en början noterat det men det är så det är. 

Jag vet att du ibland tror att om du förminskar dig kommer du att rädda världen. Men det är inte så det fungerar utan då lär du världen att göra det samma. 

Det är inte vårt mörker som skrämmer oss utan det är vårt ljus. Det är just vårt ljus världen behöver även fast det ibland är mörkret vi vågar möta. Om du sprider ditt ljus hjälper du andra att göra det samma. Där i ligger uppvaknandet. 

I vårt mörker blir ingen upplyst utan vi bekräftar bara våra mörka tankar och känslor. Det är när vi finner det ljus som vi alltid haft inom oss vi vaknar och kan förlåta. 

När jag skriver dessa meningar, som i delar är inspirerade från en översatt dikt av Marianne Williamsson som just beskriver ljuset i oss och vår rädsla att se de gåvor vi har, ser jag igen just hur jag själv förminskat mig för att förändra världen. Jag trodde att genom att inte vara någon kunde jag förändra mina föräldrar och jag kunde skapa det utrymme de saknade. Jag kunde se till att det arv de bar på inte var sant. Men det var inte det som hände utan det som hände var att jag tog över arvet och gjorde precis samma som mina föräldrar och lät denn lögn fortsätta att spridas vidare till mina barn.

Jag glömde att se mitt eget ljus och valde istället att sprida det mörker jag mycket tidigt lärt mig att förvalta. 

Idag inser jag att jag har mina fel och brister men också en inre kraft, en förmåga som får mig att växa och som jag vill sprida till andra genom att jag själv växer. 

Jag har mitt inre ljus.

Jag vet också att du har det samma och det är just det ljuset som du behöver sprida i dig själv så att andra kan se och lära. 

Du har den gåvan precis som jag har, hur mörkt det än är hos dig. Du har det ljuset och har alltid haft det även fast du kanske i alla år förminskat dig till ingen. 

Kan du se din gåva och den kraft du har inna i dig och som behöver bli förlöst? 

fredag 11 december 2015

De små tingen

Nu tänker ni kanske att det är de små tingen som skapar livet, inte de stora. Ni kanske också tänker att vi ska vara tacksamma för det vi har som kan vara just det lilla och inte det stora. I det lilla växer vi och där gör vi framstegen. I det lilla bygger vi sakta något stort inom oss.

Men det var inte så jag tänkte denna morgon utan det var när jag satte mig ner på ett säte i tunnelbanan som jag märkte att min plats på sätet var mindre än vanligt. På resten av platsen satt en annan passagerare bredbent. Just i denna stund tänkte jag på hur det lilla ibland också kan få oss ur balans. Mannen, som det handlade om, tog en del av min plats. Jag märkte hur jag hade åsikter i mitt inre om just detta och att just denna lilla sak kunde skapa irritation. Detta lilla blir helt plötsligt stort. 

Givetvis handlar detta om mig och inte om denna man. Varför har jag åsikter om detta och varför tillåter jag detta att störa min balans? Detta lilla som startade upp och höll på att bli grunden till något stort. 

Det var en detalj och det är glömt nu när jag sitter på jobbet men ändå just då fick detta lilla chans att interagera i mig.

Det skulle vara på mitt sätt. Det skulle vara mina regler som gällde och ingen skulle ändra på det. Avvikelser no no!!

Alla tar sin plats och jag får förhålla mig till det. Jag kunde enkelt resa mig upp och välja att göra något annat men valde istället irritation.

Detta var bara en liten företeelse och det viktiga är mina egna reaktioner och så lite det ibland kan behövas för att ändra min inre känsla.

Sociala medier är fyllda av precis samma sak som min lilla berättelse idag. Känslor och upprördhet, men på avstånd. Vi tycker saker och vi kritiserar saker och vi gillar olika saker på ett negativt eller positivt sätt. Det blir som gamla sortens kafferep och sällan vågar vi möta problemet i verkligheten och möta de personer vi har åsikter om eller mer processa det som sker i oss själva istället för att direkt agera utåt.

Hur förberedd är du för att ta hand om alla dina känslor som du skapar inne i dig och händelser som möter dig?

torsdag 10 december 2015

Jag reagerar starkt

Ibland är jag så accepterande. Särskilt i vissa situationer mer än andra. I andra situationer är det precis tvärt om och jag tänder direkt eller ackumulerar ilskan och tänder efter ett tag. 

I det första läget går jag och funderar på vad det var som hände, vad jag känner och hur jag ska lösa det. Ibland blir det löst i mig själv men ibland märker jag hur viktigt det är att ta upp det med den det gäller. När det senare sker blir det en befrielse bara att säga vad mina känslor är i det som hände. Så länge det maler i mig kan det ibland ha tendenser till ältande eller i alla fall att det tillfälligt avleder mitt ordinarie fokus. För det mesta så leder min process till bra reflektioner och når också ett för mig bra resultat.

Det andra läget är mer komplext och också sämre samtidigt som det påminner om det första, rent känslomässigt. Jag reagerar direkt vid båda tillfällena men i det andra öppet istället för dolt och ibland burdust. Detta ger mig direkt en dålig smak i min mun. I det senare läget önskar jag att jag istället kunde välja att först reflektera och mer lugnt säga vad jag känner. 

Direkta reaktioner har en tendens att bli en överreaktion och kommer som ett direkt svar från mina direkta känslor i det som sker. Jag agerar på känslan och får givetvis också en motreaktion från den andra personen troligen direkt utifrån den personens känslor. Det blir en känslomässig batalj som egentligen inte blir läkande. Jag får också en smärtsam känsla i mig själv, av denna överreaktion. Lösningen här blir att komma tillbaka, se min del i det som sker och gottgöra när det behövs för det som handlar om mig.

I det första läget blir det en underreaktion  och i det andra en överreaktion där både lägena på något sätt skapar en eller flera utsatta personer. I första läget jag själv och i andra läget både jag själv och någon annan. 

Självklart ligger det i botten en eller olika typer av rädslor som gör att jag inte gör som jag borde utan jag får istället mig själv att göra på ett annat sätt. Jag har ganska bra koll på vad det handlar om. I dagsläget handlar det om att med denna kunskap gå från tanke till handling och hitta rutiner och sätt som får mig att reagera på ett sätt som känns bra för mig samtidigt som jag behöver acceptera att just nu har jag dessa två sätten. Sätt som är inlärda sedan lång tid tillbaka och som på sikt kan förändras om jag vill det. Sätt som jag egentligen redan idag vet hur jag kan förändra om jag bara ser till att jag gör det.

Hur förhåller du dig till detta och när du känner saker starkt och reagerar på det?

tisdag 8 december 2015

Vi män och våra pappor

Vi satt där runt bordet och alla hade vi vår historia att berätta. Historier blir just historier och alla hade inslag av olika slags drama. Inget av detta drama kan jag se på dessa män innan de berättar men efteråt blir det som om bilden blir mycket mer klar. Detta faktum att bland annat en av männen varit singel hela sitt liv och en blev en annorlunda säljare, fick en tänkbar förklaring. Samtidigt hade vi en sak som var gemensam, vi hade en komplicerad relation till våra respektive pappor. Pappor som på olika sätt också hade ett komplicerat förhållande till sig själva. Kanske var det inte en tillfällighet att just vi satt där just då. 

Mitt drama handlad om att bland annat ha en pappa som aldrig var hemma och som, när han var hemma var både argsint, hade ett stort bekräftelsebehov och drack alkohol. Jag tror att han inte riktigt stod ut med sig själv. Liknande berättelser hade de andra männen att berätta runt bordet. Om vi hade gjort upp med våra pappor så hände det väldigt sent i livet eller i vissa fall hade det ännu inte riktigt skett trots att alla våra pappor för länge sedan var avlidna.

Jag är övertygad om att hade vi alla, som satt där gjort upp med våra pappor tidigare i våra liv hade livet vi levde, så här långt blivit enklare.

Det var som om det legat någon slags förbannelse över oss som bara på något sätt behövde bli upphävd. Då skulle de gyllene portarna öppna sig. 

Just relationen män och deras pappor verkar, för många av oss ha en viktig och avgörande betydelse. Det sägs att papporna bland annat är männens första konkurrent till kvinnan, männens mödrar.

Men även män blir pappor och de får i sin tur ibland ett komplicerat förhållande till sina söner och så fortsätter det generation efter generation. Vad är det vi pappor aldrig får lära oss och vad är det vi män och söner aldrig får lära oss? 

Kanske handlar detta om att våga bara vara och att våga reflektera över våra liv. Kanske handlar det om att våga känna och berätta om vad vi känner. Kanske handlar det om att våga berätta vad vi tänker och dela det med någon annan och sluta vara så hemlig. 

Tack pappa för att du fanns, så mycket som du klarade av att finnas och att du gjorde så gott du kunde. Vem kan begära mer än så. Du växte upp under din tid och jagade kanske som mig efter att få kärlek från din pappa. Vila i frid du är förlåten för länge sedan.

Vad har du för relation till din pappa? 

Tystnad är kraftfull

Tystnaden var skrämmande och obehaglig. Den visade mig tristessen och meningslösheten. Den varnade mig för det okontrollerade och det obehagliga. Jag såg när tystnaden väckte upp ilskan och besvikelsen. Det var också i tystnaden jag mötte mina tanka och känslor och där jag fann lugnet. 

Först senare förstod jag att tystnaden och det enskilda också var en trygghet och inte bara en flykt. 

För att undvika det tysta har jag i vuxen ålder fyllt tystnaden med min egen röst och mina kommentarer. Det är som jag velat förekomma. Samtidigt har jag tyvärr också använt tystnaden, på samma sätt som jag lärde mig som barn att man gjorde, när situationen var pressad och när jag inte vågade säga det jag egentligen ville säga. I det senare läget blev jag en "copy paste" från hur det hade varit. 

Idag lär jag mig att tystnaden är just bara tystnaden. Det blir tyst och jag har chans att lyssna. Det blir tyst och jag har chans att reflektera. Det blir tyst och jag kan känna och tänka men också skapa en inre tystnad vilket är befriande.

När jag är tyst har andra chans att fylla rummet. Då har jag chans att ge andra utrymme och möjlighet att lära mig det andra tänker och känner. Först då har jag möjlighet att lära mig något nytt. Om jag själv fyller tomrummet kommer jag till slut att bli fattig och svältfödd på nytt inflöde. Jag är bara en väldigt liten del av något mycket större.

Jag vet att det är svårt och att det kräver mycket av mig själv att just bara lyssna. Inte för att hjälpa. Inte för att dominera. Inte för att konkurrera. Inte för att ersätta. Inte för att kväva. Inte med ett dolt bakomliggande syfte. Inte för att blockera eller förhindra. Bara lyssna och vara tyst.

Med tystnaden kan jag skapa mycket. Jag minns att jag satt i en samtalsgrupp för några år sedan och det var en person där som talade väldigt mycket. Jag tänkte flera gånger gå in och styra upp situationen som samtalsledare men valde att vara tyst. Efter ett tag hörde mannen bara sin egen röst och upptäckte vad det var som var hände. Då tystnaden han.

Vad har du för förhållande till tystnaden?

måndag 7 december 2015

Min kontroll förgör balansen

Kontroll använder vi av oss när vi inte litar på att situationen vi är i ska bli på det sätt vi själva vill och att vi med kontroller vill styra för att och få det på vårt sätt. Det kan handla om en diskussion men lika väl för att slippa känna rädsla av något slag eller att en grupp ska agera i en särskild riktning. Är vi själva kontrollerande och styrande innebär detta att vi ser till att vi blir en motpol mot något och att vi i och med detta bidrar till en konflikt. Konflikten i sig ökar spänningen och bidrar till att öka motviljan till just en förändring. En kraft möter en annan kraft lika stor som den kraft jag sänder. 

I många fall brukar slutresultat vi vill uppnå bli det samma oavsett viljan att kontrollera, bara med den skillnaden att vi själva inte bidragit till att kontrollera och därmed inte heller skapar en ny konflikt. 

Tingens natur strävar alltid till att alltid vilja skapa balans. Om vi går in och styr finns det en risk att vi bidrar till att förloppet förlänga processen istället för att balans kan uppstå tidigare. 

Just kontroll kan för många vara ett generellt problem och kan skapa större problem för oss än vad det löser upp problem. För var och en hindrar kontrollen oss att leva här och nu eftersom här och nu saknas behovet av kontroll. Kontrollen bidrar istället till att inte lyckas att finna nuet. Exempel på kontroll är dominerande personligheter, beroendepersonligheter, människor som glider på sanningen, människor som känner rädsla på olika sätt, människor som inte kan hantera sin historia o.s.v.   


Jag har länge funderat på detta med att kontrollera och styra och det faktum att jag i olika situationer styr och ställer, snackar för mycket, lägger mig i, försöker få allt från åsikter till vad som ska göras på mitt sätt, lägger mig i andras angelägenheter, situationer m.m. Med andra ord "lägger näsan i blöt". Jag kan se detta även i mitt arbete, jag söker information och jag är uppmärksam, jag hittar olika sätt att kontrollera eller tro att jag kan kontrollera. 

Risken är stor kanske rent av överhängande att jag med mitt sätt, som mycket är ett historiskt beteende, skapar onödiga konflikter istället för att låta allt flöda och konsekvenserna av detta skapar på sikt sin egen lösning och balans. Jag drar till mig konflikten istället för att eventuella problem löser sig själv med minsta möjliga motstånd. Jag får det fokus jag vill ha samtidigt som jag vill bort från detta fokus eftersom det leder till konflikt.

Här och nu finns inga konflikter och ingen obalans för här och nu är alltet.

Hur gör du? Blir du den som kontrollerar och styr eller blir du den som rent av kontrollerar genom att bli tyst besviken? Eller kanske är det så att du väljer att vara den som accepterar det som sker och har tillit att det kommer att bli bra för det mesta och blir det inte det så får man lösa det då?

söndag 6 december 2015

Skapar jag en sjuklig bomb eller ett liv

Alla levande väsen består i sin grund av små ensamma celler som alla förenas i något. En växt, ett djur, en människa, en bakterie eller kanske något mer jag just nu inte kan identifiera. Denna ensamma lilla cell precis som alla de andra cellerna behöver fungera fullt ut för att det levande väsendet ska fungera felfritt. Blir det inte så händer det nått. Denna cell eller alla dessa celler behöver bland annat ha en salthalt i cellen som inte blir störd. Blir den störd får det betydelse för väsendets funktion. Salthalten i denna lilla cell blir påverkad av allt som händer detta väsen. Värme och kyla. Syresättning eller syrebrist. Vad den äter och dricker och i övrigt får i sig. Yttre påverkan inklusive gifter och bestrålning. Känslor och tankar.
Sker det inte en bra balans blir det störningar som på sikt påverkar detta väsens fortlevnad. Minsta lilla störning får påverkan på denna salthalt i denna lilla cell. Både de egenskaper som väsendet föds med och de egenskaper som detta skapar under sin väg, får betydelse.

För att få ett bra liv gäller det att skapa den balans som behövs, både fysiskt som mentalt. Allt i detta väsen är egentligen kemiska processer som, fel tillblandat får konsekvenser. Ibland helt förödande konsekvenser. 

Om det är så att det fungerar på detta sätt för oss människor så gäller det att vi gör allt vi kan för att skapa denna balans. Vi behöver göra allt för att den kemiska processen ska blir rätt så att denna lilla cell kan fungera på det sätt som den är tänkt.

Eftersom allt är en kemisk process behöver vi ta hänsyn till allt vilket innebär att vi inte kan välja vad som påverkar eller inte. De flesta tror jag är överens om att det är viktigt att tänka på vad vi stoppar i oss, vad vi andas in och att inte utsättas för andra utifrån kommande ämnen som inte är nyttiga för oss. Men det som alla kanske inte är överens om är att det är lika viktigt att vi inte stoppar i oss olämpliga tankar och känslor. Allt påverkar nämligen oss och då även sådant som skuld och skam, självförakt och dåligt självförtroende, låg självkänsla och svårigheter att älska oss själva. Allt är kemiska processer som påverkar denna lilla cell. Kärleken bidrar på samma sätt som rädslan. 

När jag får detta perspektivet inser jag hur viktigt det är att ta hand om mitt inre så att jag inte får störningar i dessa små celler jag har i min kropp så att jag på sikt riskerar att bli sjuk. Jag behöver tänka på vad jag stoppar in i min kropp och hur jag tar hand om den och detta gäller allt. 

Hur gör du för att ta hand om dig på bästa sätt? Struntar du i det eller har du en medveten plan? Innefattar detta också att ta hand om dig själv och hur du mår mentalt?

lördag 5 december 2015

Dåliga samveten dödar

Saker vi önskar eller känner att vi måste göra men inte gör. Saker vi tänker att vi "glömt göra" eller låter bli att göra har alla något gemensamt. De tär alla på oss inom oss och får oss att känna att vi har dåligt samvete. 

Dåligt samvete är något som tär på oss och får oss att tappa vårt fokus. Det blir som vi ständigt går och bär på det till dess att vi gör något åt det. Vi hittar olika sätt att smita från det men det finns bara ett sätt att bli fri det. Ett sätt och det är också det lättaste och mest självklara, ändå går vi och drar på dessa dåliga samveten och låter de dåliga samveten uppta vår tid och vårt nu. 

Befrielsen från de dåliga samvetena har en och samma lösning. Lika enkel som den är sagd. Gör dig av med dessa genom att göra det du har dåligt samvete för att du inte gjort. Berätta dina tankar och dina känslor och gör något åt det. 

Jag kan själv känna vilken befrielse det är att få göra det för att bli av med det. Ett sådant bra exempel är en parkeringsbot. Det smärtar mig att jag fått den och jag förstår att det var mitt fel och mitt slarv. Så länge jag inte betalt den tar den upp en del av min hjärna och besvärar mig. Jag blir påmind om det jag gjort fel, om och om igen och jag plågas mer eller mindre av det som jag gjort. Befrielsen kommer när räkningen är betald. Då är det som det blir ett tomrum som kan fyllas med något gott istället för det dåliga. I samma sekund jag trycker betala i appen så är den negativa känslan borta. 

På samma sätt tänker jag det är med allt som vi går och bär på. Saker som inte blivit gjorda, telefonsamtal som vi inte ringt, lögner vi fortfarande bär på, ursäkter som inte blivit sagda, service vi inte gjort, projekt som bara blir ord men saknar handling, saker som vi skjuter på för de känns betungande, löften som aldrig infrias, människor som vi gör besvikna inklusive oss själva.

Tankar och känslor som vi bär på som aldrig leder till handling eller som vi skjuter framför oss tär oss innifrån och har bara en väg att gå för att vi ska bli befriade och det är att få ut dessa och låta dessa leda till en handling. Allt annat dödar oss sakta. 

Det är därför vi ska vara mindre hemliga, mer reflekterande och mer agerande.

Har du saker inne i dig, tankar eller känslor som du går och bär på och som du burit på allt för länge? 

fredag 4 december 2015

Jäkla känslor vad de styr

Jag satt en gång på en fest bredvid en kvinna som hade väldigt bestämda åsikter om livet. Det var tydligt att det var starka känslor som hade fått henne till detta. Däremot när jag frågade henne om det var något som hänt som fått henne att känna som hon gjorde, fanns det inget att berätta. Vår diskussion pågick ett tag och mycket rörde sig om relationer och om barn.

Det jag kunde relatera till i vårt samtal var just detta faktum att vad som engagerar oss eller inte väldigt starkt är styrt av våra känslor och påverkar vår egen intensitet i det vi ger uttryck för. Utan det känslomässiga engagemanget blir vi mer neutral och vi brinner inte på samma sätt för en fråga.  Känslor kan vara allt från att väldigt mycket uppnå ett visst mål till att vi historiskt har blivit tilltufsade på något sätt. Allt detta engagemang omfattar både de positiva och de negativa känslor vi samlat på oss under åren som skapar vårt engagemang. Antingen vill vi återuppleva känslan eller definitivt undvika känslan.

På detta sätt styr vi oss själva för att skydda oss men också för att finna trygghet. Vi förenklar då ofta lösningarna och förklaringsmodellerna till att det blivit som det blivit. Vilka lösningar och förklaringsmodeller är definitivt våra egna och kan ibland vara svåra att förstå för den som står utanför, särskilt om lösningen handlar om att söka sig till ett nytt kaos.

Det är i dessa situationer väldigt lätt att ha åsikter omkring andras val och komma med nya käcka förslag på hur den vi lyssnar på ska göra istället. Oftast hamnar dessa förslag på den som mottar dessa på deras skuldkonto. De kan kanske intellektuellt se att förslaget är mer rimligt men känslomässigt är de inte ens där.

I det samtal jag hade med kvinnan var just detta uppenbart och för mig handlade det mer om att lyssna på hennes berättelse och ställa frågor så att jag förstod än något annat. 

Jag minns i min egen utveckling och efter min senaste skilsmässa hur jag på något sätt kände att jag ville vara bitter och negativ tills att jag blivit klar med det känslomässigt även fast min omgivning intellektuellt hade en massa smarta förslag på hur jag skulle göra istället, som jag också givetvis förstod innebörden av men inte då ville följa.

Det är som om vi är där när vi är där och det är helt och hållet styrt av känslan även fast vi intellektuellt för länge sedan fattat innebörden av en försäkring. Det är också i dessa lägen det kan vara bra att ta till sig nya rutiner även fast vi inte känslomässigt vill det, just för att dessa rutiner kan leda oss en ny väg där den kan förändra känslan.

"Fake it til you make it" - handlar just om detta. Bara gör det och gör det som en rutin så är det möjligt att detta kan leda till en förändrad känsla och i och med det ett förändrat liv eller driv för den delen.

Går du och väntar på en förändrad känsla som aldrig riktigt vill visa sig? Vad får det för konsekvenser för dig?
 
 

torsdag 3 december 2015

När jag känner mig sårad

Ibland är mitt skal tunt och ibland är mitt skall tjockt. Allt beror på mitt mod och hur boostad jag är i stunden. 

Vad jag tänker, känner och gör och vad andra tänker, känner och gör är inte alltid synkroniserat. Ibland passar inte mina infall och snabba kommentarer för någon i stunden och ibland passar andras agerande inte mig. Med passa menar jag särskilt hur mottaglig jag är eller inte är att hantera det. 

Andra får alltid göra som de vill det handlar mer om mig hur jag förhåller mig till det som sker och hur jag kan hanterar det. Det är där mitt skal kommer in. 

Jag märker att det ibland är svårt att hantera min tankar och känslorna när någon agerar. En kommentar eller ett agerande kommer plötsligt och ibland blir det överraskande. Då är det som jag har ett tunt ozonskikt som släpper igenom för mycket av den kraften som sedan når mig. 

Min automatiska tanke är att;- Ja, ja det är så du tänker det handlar inte om mig och så är det bra med det. Men ibland blir det inte så utan det som sagts eller gjorts vilar kvar i mig och mina tankar styr mig åt olika håll och grubbleriet startar.  - Kanske har han eller hon rätt !? - Jag är nog så eller jag gjorde inte detta tillräckligt bra!? 

Då är det något som fastnat och gör mig osäker. Gamla känslor åter igen känns.

Detta drama som startar är ett drama som bara pågår inne i mig.

Ibland kan det kännas skönt att tala om vad jag känner när detta sker, om vad någon annan gör. Andra gånger känns det ok att bar låta det passera. 

- När du gör så här och säger detta känner jag att jag blir osäker, rädd eller oklar på vad du egentligen menar. 

När jag väljer att formulera det så går jag inte till attack med en ilska utan jag väljer att bara beskriva vad som händer i mig.

Sådana här tankar och funderingar kommer lite då och då och mitt bästa sätt är att just reflektera över det för att finna var jag själv befinner mig i det som sker. 

Hur gör du när andra agerar och involverar dig?