Drömmar

Drömmar hanterar vi på lite olika sätt. Drömmar sägs vara ett sätt att bearbeta dagen och på det sättet sortera och ta hand om de intryck vi får i livet. Vissa kommer ihåg sina drömmar bättre än andra. 

Inte sällan är det just det vi försöker glömma som kommer tillbaka i drömmen. Gång efter gång efter gång. Natten blir orolig om det blir mycket som ska bearbetas. I mitt liv har det varit uppenbart att drömmarna gjort ett jobb när jag haft det som mest oroligt. Sömnen har då oftast inte varit så djup. Vi drömmer nämligen när vi är på väg ner i djupsömnen eller på väg upp ur den.

Drömmen kan också vara ett sätt att försvinna från något som jag för tillfället befinner mig i. Drömmen blir en flyktväg. Jag kan drömma genom att tänka mig bort till en annan värld, ett annat liv, andra tankar och andra känslor. Det bli uppenbart att jag då inte vill vara där jag är just vid en särskild situation utan att jag vill befinna mig någon annan stans. 

Drömmen kan bli ett sätt att fly bort, genom film, böcker, Facebook, projekt, träning eller kanske bara genom att så kallat dagdrömma, inte vara närvarande här och nu. Jag har mött människor som skapat sig en helt annan fantasivärld där ordningen är på ett sätt som man vill ha det till skillnad från den verkliga världen. 

Jag märker att jag själv ibland flyr bort i filmer, gärna filmer som inte engagerar mig för mycket. När filmen fyller upp min tid begränsar den också mitt liv. Jag får ett annat fokus som får mig att komma utanför mig själv och långt bort från nuet. Att se på film tar också tid. Tid som jag senare klagar på att jag inte har. 

Drömmer du? Finns det skäl att tro att du ibland har saker obearbetade som ständigt återkommer i dina drömmar eller att du på dagtid flyr från något, genom att drömma dig bort? 

Revolution

Tror jag på något och vill ha en förändring men upplever att jag sitter fast kanske det behövs en stor kraft- en revolution. 

Inget kan hålla mig kvar men ändå sker ingeting. Jag sitter fast i mina egna eviga hjulspår som får hjulen att snurra runt, runt utan att jag kommer frammåt en ända millimeter. 

Då är det ändå något som saknas. 

- Vill jag det tillräckligt mycket?

- Har jag nytta av att vara kvar i det jag är i idag?

- Är jag rädd för de effekter det får i det jag vill uppnå?

- Finns det en rädsla att jag tappar min identitet? 

- Har jag rätt syfte med det jag vill uppnå?

När mina tidigare försök till förändringar enbart leder till nya misslyckanden är det något som sitter i vägen. Oftast handla det om att jag inte gjort mitt arbete med mig själv tillräckligt grundligt. Jag har inte varit tillräckligt ärlig.

Krafterna som vill bevara det gamla och konservera det som redan är, är stora. Ibland behövs det en större kraft än den jag själv äger för att orka stå emot. Jag behöver någon som kan visa vägen i min egen revolution. Jag behöver en tillfällig ledare. 

Ska jag göra revolution kommer det också att innebära att det finns andra inklusive mig själv som inte vill det jag vill. Det kommer att finnas stora krafter som vill hålla mig tillbaka till det som är och varit.

Kraften och tänket för att kunna stå emot denna trygghet och behovet av nytt tänk behöver vara större och mer annorlunda än den kraft och det tänk som skapats att hålla mig kvar.

I dessa lägen behöver jag någon som kan betrakta och skjuta hål på mina spel och strategier. Jag behöver hjälp av någon som inte stryker mig medhårs utan har de främsta vapnen för att kunna bekämpa mitt ego. För mitt ego vill hålla mig kvar i det gamla. 

Jag är för svag och mitt ego är för starkt i dessa situationer. 

Det mod jag själv måste skapa är modet att våga fråga någon annan. Modet att erkänna att jag inte klarar att förändra mig själv. Modet att be om hjälp. Hjälp att  stå vi barrikaderna och faktiskt genomföra min egen revolution.

Känner du att du sitter fast och skulle önska en revolution? Vad hindrar just dig från att agera?

Kroppen i harmoni

Ibland vill inte min kropp hänga med. Helt plötligt gör det ont både här och där. Det känns mer än vanligt och särskilt när jag också är förkylda.

Jag börjar bli äldre och kroppen hänger inte med som förut. Jag tränar inte lika mycket som tidigare och det faktum att jag inte rör mig lika mycket som förr.  Detta är en del av förklaringarna. 

Men jag tror också att jag accepterar idag att mer lyssna på kroppen när den säger stopp. Förut hörde jag inte orden och hade svårt för att dra ner på farten och sakta in. Kanske för att jag då klarade bättre av att stå emot eller för att jag då var för osmart att inte lyssna på vad kroppen ville säga.

Idag orkar jag inte lika mycket att stå emot utan tillåter, även i tanken att nu är det bara att ta det lugnt. Jag behöver inte stressa att gå till jobbet eller stressa att gå ut bara för att det är fint väder. Istället stannar jag inne och tar det lugnt. Jag tillåter mig att vara sjuk.  

Jag säger inte att det är lätt. Min rastlöshet sitter i hjärnan även fast kroppen vill tro att det är där.  

Samtidigt är kroppen helt fantastisk som ändå kan läka så bra. Jag har en axel som opererats och nu sakta finner vägen tillbaka tillsammans med lite sjukgymnastik och träning. Jag har en blånagel som gjorde att jag knappt kunde gå som nu släppt taget och en ny som sakta tar form. Knäna är lite svaga men hittar nu ny styrka genom balanslövningar. Ryggen på samma sätt där nya muskler får träning för att stödja och hjälpa till. 

Kroppen är fantastisk men jag behöver vara vaksam på att ta hand om den. Det är som med min bil. Om jag inte sköter den kommer den att gå sönder och bli obrukbar. Min kropp behöver omvårdnad och omsorg på samma sätt som min själ. De lever i symbios och harmoni tillsammans. Samtidigt är det en del av min egen balans. Balansen mellan mina tankar, mina känslor och mina handlingar samt balans i min kropp. 

Jag är tacksam över min kropp och mitt liv. Jag är tacksam över att jag kan skapa en balans i harmoni med mig själv. Ibland är det svårt att förstå att jag fått tillgång till allt detta. Att jag har fått tillgång till mig. 

Tack!

Är du i harmoni med hela ditt liv och din kropp? 

Masker

Jag hade en mask som var att alla skulle tycka om mig. Jag skulle vara den där klok, kanske lite spralliga killen med bra åsikter och hög moral. Lite jämställd och rättvis. Tänka rätt, känna rätt och göra rätt. Allt i syfte att bli älskad.

Det var en av maskerna, för jag var inte alltid så. Jag bar också på andra hemligheter och masker. Jag hade till och med svårt att leva upp till mina masker.  Jag hade lärt mig att det skulle vara på ett visst sätt samtidigt som mitt inre kämpade.

På jobbet hade jag en mask. Hemma en annan. Med släktingar en tredje och vänner kanske en fjärde. 

Vem var egentligen jag i allt detta? Jag kämpade för att bli omtyckt och älskad men kände samtidigt hur falsk jag blev i mina roller. När skulle jag få vara mitt egentliga jag? Vem var jag egentligen? 

En dag hände det. En dag brast allt. En dag tappade jag alla masker som jag förtvivlat försökte lyfta upp framför ansiktet igen. De hade för alltid fallit till marken. Mina lögner var avslöjade och jag stod där naken utan att kunna skyla mig.

Fallet var enormt och smärtade men så här efteråt fullständigt befriande. 

Jag spelar idag ibland fortfarande roller men korta stunder och för det mesta spelar jag rollen mig, mitt genuina ärliga jag. Det blir mycket lättare. 

Jag kan idag t o m märka hur det smärtar att ljuga. 

Jag är ibland skör, ibland barsk, ibland arg, ibland glad, ibland vad som. Jag försöker vara ärlig i det och när jag fastnar i beteenden eller tillstånd gör jag allt för att hitta tillbaka till den balans jag vet finns där. 

Hur hanterar du dina masker? 

Drabbad vs konsekvens

Det hände saker i livet. Vi blir sjuka. Vi har en tuff barndom. En del saker går inte vår väg. Vi får inte det jobb vi önskar eller så får vi inte tag på ett arbete alls. Vi känner oss ensamma. Vi blir ovänner med alla. Vi drabbas inte av enbart en sak utan vi drabbas av flera på en gång. 

Ibland kan det kännas som det är mer motgångar är framgångar. 

Samtidigt kan det bli precis tvärt om. Jag lyckas med något som leder till något annat som sammantaget gör att det känns väldigt bra. 

Hur kan det bli så här och hur kan det komma sig att det blir så så att genom en situation föds en annan som gör detta mer till en regel än ett undantag? 

Ja vad tror du? 

Jag tror att det som oftast inte handlar om att vi blir drabbade. En del kanske handlar om det på det sättet att vi aldrig själva medverkat till det som hänt initialt. Men konsekvenserna av det kan vi alltid styra genom val. Andra saker styr vi direkt genom våra val och vårt sätt att tänka, känna och göra.

Självklart kan vi inte styra, direkt att vi blir sjuka eller att vi har en tuff barndom. Däremot kan vi indirekt styra genom hur vi förhåller oss till det som har hänt eller händer. 

Allt vi gör, tänker och känner påverkar oss både själsligt och kroppsligt. Vi är ett system som samverkar och påverkas. De mindre bra valen jag gör påverkar både min kropp och mitt själsliv. De bra valen på samma sätt. 

Jag kan ha blivit drabbad men jag behöver inte förhålla mig till detta som om jag är drabbad. Jag kan ha gjort tokiga val men jag kan också göra nya val. 

Jag tror att det mesta, kanske allt kan jag förändra från en nivå till en annan. Frågan är mer vilken kraft och vilja jag har att skapa den förändringen.

I vissa fall kanske jag helt enkelt inte vill även fast situationen för den utomstående verkar självklar, att en förändring behöver göras.

Jag har alltid ett val, valet att välja. Jag väljer att bli drabbad eller jag väljer att ändra konsekvenserna av det jag blivit drabbad av. Jag väljer att jag äger frågan eller jag väljer att frågan äger mig.

Hur förhåller du dig till detta? Känner du att du är drabbad? Om du känner så, hur påverkar det dig? Vad skulle hända med dig om du valde att tänka på ett annat sätt?

Hitta hem

Det har slagit mig hur tydligt det är. Det verkar som vi alla behöver nå den vägen. Alla vet inte exakt vad de vill, alla verkar vilja komma hem, men vet inte hur. Komma tillbaka dit där allt började. 

För det verkar oftast vara så att något började för många i ett skede av deras liv.  Jag talar inte alltid om ett exakt datum utan oftast en del av livet. Oftast är det också så att det startade mycket tidigt. Vi  fick sår som inte riktigt läkt eller sår som inte ens börjat att läka. 

Dessa sår har sedan följt med under livet och bidragit till de strategier vi skapat. Dessa sår har följt oss, påverkat oss och i viss mån stämplat oss. Vissa mer andra mindre. Historien har hela tiden gjort sig påmind. 

Vägen tillbaka handlar då oftast om just detta. Det handlar om att gå tillbaka och granska vad som hänt. De handlar om att möta det som blev en så stark påverkan i våra liv och därifrån börja tänka på ett annat sätt. Acceptera för att gå vidare. Acceptera och välja ett nytt spår. Acceptera och göra nya val.

Många vill då gärna säger: "- Ja men det är inte så lätt!". Nej hade det varit lätt hade vi redan gjort det samtidigt som vi vet att inte göra något leder bara i en riktning och det är fortsatt lidande. 

Valet är vårt eget och vi får själva skörda frukterna av vårt val, ingen annan. 

Som oftast, kanske alltid behöver vi hitta hem och starta om men på ett annat sätt. I vissa situationer kan det också vara tydligt att vi stannat i vår egen utveckling just på grund av det som hänt. Vi är kvar där allt startade. Den lilla tjejen eller den lilla pojken. Tonåringen som började dricka eller vad det nu är. Vi är kvar där vi började att tappa greppet. Vi är kvar i vårt sätt att tänka. Vi är kvar i de känslor vi hade då. Vi är kvar i samma typ av handlingar och ageranden.

Skulle du behöva komma hem för att växla om och hitta en ny väg?

Kärlek vs kärlek

Om jag nu väljer kärlek som mitt grundtillstånd, vad betyder det? Kärlek vad är det egentligen och hur kan jag gå omkring och känna kärlek? 

Det handlar om värderingar. Hur jag ser på saker och ting. Hur uppfattar jag andra människor och hur uppfattar jag mig själv. Går jag omkring och är rädd för andra och för att hemska saker ska hända mig? Har jag ett öppet sinne till andra och det som finns runt omkring mig själv. Tror jag gott om det som sker? Vad har jag för uppfattning om mig själv och saker jag gjort eller gör? Hur förhåller jag mig till mig själv? Kan jag känna kärlek till andra och mig själv oavsett hur det är. Går jag omkring och litar på andra eller inte? Litar jag på mig själv? Hur ser jag ut? Ser jag ut att vara öppen och mottaglig för det som kommer till mig eller är jag innesluten och oemottaglig? Hur möter jag andras blickar, välkomnande eller avvisande? 

Kärlek är som skönhet, det kommer innifrån. Hur jag får mig själv att känna definierar mig. 

Kärleken börjar genom att lyckas älska mig själv okritiskt utan "men". Resten kommer av sig själv. När jag finner kärlek och trygghet i mig själv öppnar sig alla andra dörrar. 

Den yttre kärleken är en skimär den inre kärleken fullkomlig.  

Hur förhåller du dig till kärlek? 

Ilska vs kärlek

Det finns två ytterligheter, vrede (ilska) och kärlek. Ilskan kräver betydligt fler muskler i aktivitet jämfört med kärleken. Ilskan tar en massa energi och gör vår kropp spänd som i sin tur leder till att vi får skador och obehag. En kropp fylld av kärlek och respekt skapar avslappning och behag. 

Dessa två ytterligheter kan förlänga eller förkorta våra liv och påverka graden av vårt lidande. 

Det finns säkert tusen orsaker till att de som känner ilska, vrede och harm känner så. Ibland orsaker som de enbart känner sig drabbade av. De har tusen skäl till att de lider och att livet blivit som det blivit. De har, väldigt många av dem, något, någon eller några som de tycker är orsak till det som blivit. 

Sedan har vi de som accepterat att det är som det är. De som funnit sig till rätta att livet just nu i denna stund är precis som det är och också accepterar att de inte kan förändra det som varit och det som hänt. Dessa människor har en chans att göra något åt sin situation. Från den platsen kan de nämligen fokusera på vad som är möjligt att göra i detta nu. De kan hitta verkliga lösningar, själva eller med hjälp av andra. De äger helt plötsligt frågan helt och hållet, oberoende av någon annan. En av dessa möjlighet är att kunna lyckas med att vara tacksam med det som är och inse att det kunde vara värre. En annan att hitta sätt att leva just här och nu och i den stunden lyckas se att livet är ganska bra. Ett tredje att fatta ett beslut om någon slags förändring. Lyckas hantera smärtan, släppa sin historia, hitta andra nya vänner, studera, göra något som de aldrig tidigare gjort. 

Väljer jag ilska så syns det och ilska brukar enbart samla människor samman för att de vill vara ilskna tillsammans. Väljer jag kärlek syns det på mig och det kommer att få mig att möta och samla människor som vill förvalta kärleken tillsammans. 

Jag vet och jag kan till och med säga exakt när min grundilska släppte från mina axlar. Ilskan hade legat där mycket länge och verkligen stämplat min kroppshållning och mitt humör. Jag hade länge samlat andra ilskna personer runt mig och jag hade svårt att möta kärleken. 

Idag kan ilskan komma över mig, men den släpper snart igen. Det är som den vill testa mig. Men för det mesta vet jag inte hur man gör när man är ilsken och vred. Nej, nu var jag inte riktigt sann, jag vet det verkligen men jag kan bromsa mig och precis innan jag kommer fram till vägkorsningen så svänger jag av rätt. Men ibland, så har jag för hög hastighet och hinner inte svänga av och då rusar jag fram i mitt gamla spår. När jag undviker ilskan betyder inte detta att jag lagrar ilskan eller harmen utan jag tänker på ett annat sätt och inser det meningslösa i det. Jag ser mina gamla känslor komma och jag låter för det mesta dessa passera.

Vad väljer du, ilska och vrede eller kärlek och värme?

Negativ vs positiv

Jag tror mig kunna säga att alla vet att om vi känner oss glad så känns det mycket bättre och allt blir enklare jämfört med om vi inte är glad. Alla vet att om vi tänker positivt blir allt mycket enklare än om vi tänker negativt. Alla vet att att om vi gör saker som är roliga så får vi en känsla som är glad och vi får positiva tankar jämfört med om vi gör sådant som är tråkigt. 

Alla vet och jag tror att alla någon gång upplevt något som påminner om detta, ändå gör vi inte på detta sätt utan oftast fokuserar vi på känslor som är negativa. Vi gör många gånger sådant som känns tråkigt och vi tänker på sådant som är negativt. 

Hur kan det vara så? 

Jag minns, i perioder att jag tyckte att andra skulle verkligen få veta hur jag led och hur tufft det var så därför valde jag, inte glad. Det låg således i mitt sätt att tänka, just då en strategi för varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har också sett hur människor fokuserar på det som de inte har eller det som de inte fått. Jag ser människor som sliter något oerhört med det som varit, som om de hade möjlighet att ändra på det. Jag ser människor som lider idag och ägnar mer tankar på att de vad som ska hända sedan, istället för att ta hand om det som händer just nu. Jag var en av dessa personer.

Det ligger, som jag sagt tidigare, dolda eller synliga strategier för våra val som gör att vi agerar som vi gör. Det är inte möjligt och heller inte rimligt, om det är som jag tror, att alla vet om allt detta och ändå agerar vi precis tvärt om vi inte gör det för att vi vill. Vi gör ett val, medvetet eller omedvetet, men ändå ett val.

De ska minsann få se! Tänk om jag blir glad vem är jag då? Blir jag glad så är fallet större till att bli inte glad igen! Så mycket jag fått lida är det inte rimligt att jag är glad! Mina föräldrar är orsaken till allt detta så jag kan inget göra åt det. Jag är fördömd. Det är för att jag har sådan otur. Det är chefens fel att jag fick sparken. Det är någon annans fel. Det han sa då har jag burit i mig sedan dess och hindrat mig till allt. 

Jag tror säkert ni kan rada upp en massa kommentarer och anledningar till varför ni idag är som ni är. Jag kunde det också men jag lärde mig efter ett tag att det inte är någon mening alls om jag vill förändra mitt liv. Det bidrar bara till att fortsätta konfirmera det liv jag redan har.

Så vad tänker, känner och gör du? Varför tänker känner du och gör då? Om du hade möjlighet att tänka, känna och göra på ett annat sätt hade du då gjort det? Om det är en skillnad, vad hindrar dig?

Gemenskap vs ensamhet

Ingen behöver vara ensam. Ingen behöver känna känslan utstött. Ingen behöver känna ensamhet. Ingen behöver känna att den är alldeles ensam. Ingen behöver vara den mest ensamma här på denna jord. Ingen. 

Ändå så går det så många människor omkring på denna jord och känner just känslan ensam. Jag var en av dessa. 

Bara det faktum att det är så många som känner känslan ensam betyder att det är så många som har något gemensamt. Ändå känner sig alla vi just ensam. Hur är det möjligt?

Jag bar också på denna ensamhet och det kommer fortfarande över mig ibland.

Men det är en lögn jag levt med hela mitt liv. Det är en lögn som jag lurat mig själv med under alla dessa år. 

Jag hade alla möjligheter, mycket tidigt att göra annorlunda både med mig själv och med det jag agerade i men jag gjorde inte det utan jag var kräsen,  inskränkt och släpade på gamla känslor, gamla lögner och gamla beteenden. Jag accepterade andras bilder och sätt att tänka. Jag accepterade och gjorde det till mina egna. Även synen på mig själv. 

Jag har till och med försvarat den lögn. 

När jag väl hittade sällskapet i mig själv fattade jag vad jag inte sett. Jag fattade vad jag gått och släpat på som gjort mig ensam. Jag släpade på mitt förflutna och rädslan att mitt förflutna skulle bli en sanning. 

När vi vågar acceptera att vi har känslan i vår kropp finns också möjlighet att göra något åt det. Möjlighet att söka gemenskap. Möjlighet att göra på ett annat sätt. Ensamheten är ett ord som jag väljer att ha i min kropp och som kan leda mig dit eller därifrån. Gemenskap är också ett ord som jag kan ha i min kropp som kräver gemenskap för att den ska finnas kvar. Jag kan söka mig dit eller jag kan bjuda in. 

Valet, vad kag vill känna är mitt eget. Valet att göra är mitt eget. Valet att tänka är mitt eget.

Gemenskap eller ensamhet, vad väljer du? 

Plötslig förändring

Som min morgon förvandlas från vår till vinter och solen plötsligt förmörkas på himlen, kommer gamla känslor tillbaka. Det kan vara känslor av rastlöshet eller att vara trängd.  Känslor att vara besatt eller övergiven. 

Även fast du tror, i tanken att du är medveten och förberedd så kommer känslan bara över dig. En känsla som du är bekant med sedan länge. En känsla som du trodde att du var försäkrad från och imun. Då, just precis då hjälper inte det arbete du tror du gjort med dig. Då, just precis då går du på en oerhört tunn is som på sina ställen redan brustit. Det är då du får svar på om du bottnat i ditt eget arbete med dig själv. 

Det handlar inte om att känslan kommer tillbaka, för det kommer den att göra igen och igen, det handlar om hur förberedd du är på att ta dig där ifrån. Den som åker skridskor på sjöar vill gärna ge sig ut så tidigt som möjligt, när isen lagt sig. En van åkare vet vilka säkerhetsåtgärder som krävs och hur han gör om isen brister, det blir en del av upplevelsen. För en oerfaren person kan det bli en katastrof. På samma sätt behöver vi själva förbereda oss på våra gamla känslor och tankar. De kommer fram när vi minst anar det. 

Samtidigt lever vi hela tiden i ett liv som förändras. Tryggt kan bli otryggt. Kärlek övergår till hat. Gemenskap leder till känsla av övergivenhet. Tillit går över till att bli kränkt. Förtroende och gemenskap leder till utsatthet och avvisad. I ett kast byts en känslan till en annan och som oftast när vi påverkas starkt av känslan, är det för att känslan är bekant. 

För att inte bli utsatt bygger vi upp en massa strategier för att slippa åter känna vissa känslor i risk för att hamna där vi en gång var.

Det är dessa strategier vi behöver lära oss att känna igen och också lära oss att hantera på ett annat sätt. 

Känslorna är riktiga och viktiga att ha kvar det är mer vad vi gör med känslorna som avgör. 

För mig kommer känslor tillbaka som jag tidigare känt. Oftast är jag förberedd och vet vad de står för. Känslan av ensamhet är en av dessa. Men ibland blir jag överraskad, ibland ser jag vad sim håller på att hända men har inte direkt svaret och får till och med svårigheter att erkänna det. Efteråt blir det en ny erfarenhet som jag behöver erkänna, acceptera och bearbeta. I erkännandet ligger nämligen också lösningen. 

Hur förberedd är du på det som varit och som ibland gör sig påmind?  

Bilden av mig

Jag är mitt eget varumärke. Bilden av mig skapar jag själv, ingen annan. Andra kan välja att uppfatta mig på sitt sätt, oftast styrt av vad jag gör men min egen bild av mig själv, den skapar jag själv. 

Hur skapar jag då min egen bild av mig själv? 

Allt jag väljer att fokusera på blir både medvetet och omedvetet bilder om mig själv som jag etsar fast i mig. Fokuserar jag på att jag kan göra saker så kan jag göra saker. Fokuserar jag på att jag inte kan göra saker då kommer jag inte heller att kunna det. Fokuserar jag på mitt utseenden eller min ålder och tycker att det är viktigt så kommer detta att bli avgörande för mig. Jag kanske tänker att jag är för tjock eller för smal, för gammal eller för ung. Allt jag fokuserar på att tänka, känna och göra bygger upp min egen bild av mig själv.

Alla mina tankar som jag väljer att ha i mitt huvud är de tankar som skapar min egen bild om mig själv och andra. Så vill jag förändra min egen självbild behöver jag ändra på mina tankar och mitt fokus.

Vill jag känna mig som en glad person behöver jag tänka på det som gör mig glad och tänka glad. Vill jag känna mig som en klok och eftertänksam person behöver jag tänka på det sättet och agera efter det. Vill jag känna att jag är en person som det går bra för i livet behöver jag tänka just att jag är en person som har det bra och det innebär att det går bra för mig i livet.

Vill jag känna mig ledsen och misslyckad så behöver jag tänka på sådant som gör mig ledsen och göra sådant som får mig att känna mig misslyckad. 

Spelet mellan mina tankar, mina känslor och mina handlingar agerar hela tiden. Jag kommer inte undan. Det finns där hela tiden och allt detta präglar hela mig, min egen självbild, vad jag tänker på, vad jag känner och vad jag gör. Processen pågår just nu och för en sekund sedan och även nu. 

Någon har sagt att att en olycka kommer inte ensam och det stämmer precis. Olyckan drar ner våra tankar och känslor till ett visst läge och det får till konsekvens att nya negativa saker kan hända just på grund av att jag befinner mig i det mod jag befinner mig i. Denna någon glömde däremot att säga att det är precis på samma sätt när det är tvärt om. En bra sak kommer inte ensam utan med en bra sak följer ytterligare bra saker. 

Om jag nu tänker att detta som ska komma inte är nått jag behöver sitta och vänta på utan jag ser till att det kommer genom att jag styr det dit. Då kommer det att innebära att om jag tänker på sådant som är negativt så kommer ytterligare negativa saker att hända och om jag tänker på sådant som är positivt så kommer ytterligare positiva saker att hända.

Är ni med mig!?

Så vad väljer du att tänka och har du själv en idé om att du äger denna fråga?

Hinder för att bli lycklig

När jag inte når dit jag vill och inte lyckas få det jag vill ha, finns det hinder. Hindren kan ibland vid första anblicken uppfattas som omöjliga att forcera. Vi uppfattar kanske att hindren är något som vi behöver kämpa mot och skapa kontroll över. Inte så sällan tror vi också att dessa hinder är orsakad av någon annan än oss själva. Sällan tycker vi själva att vi är en del av hindret.

Oftast skulle jag vilja påstå att det är precis tvärt om. Vi är de som skapar hindren och att tro att kontroll ska lösa vårt problemet, ser bara till att hindret starkare håller sig kvar.

Hindret blir ett problem och hindret har också en tendens att vara orsakad av en rädsla för något, annars hade det inte varit ett hinder.

Jag tror att inget är omöjligt om vi verkligen vill göra det vi vill göra. Om det ändå känns omöjligt så kan det vara för att jag själv inte riktigt vill det jag tänker och tror att jag vill göra. Lusten kanske inte finns där, behovet att göra det är inte tillräckligt stort eller jag kanske inte har det tillräckligt besvärligt för att vara beredd att få fatt i all den kraft som behövs för att förändra.

Kanske är jag rädd för förändringen för att jag vet inte riktigt vad förändringen skulle innebära för mig. Jag kanske har en rädsla för att något annat ska inträffa om det jag vill uppnå blir verklighet. Jag talade med en man för inte så länge sedan som levde ett liv som var lagom. Han var inte nöjd utan önskade något annat. Samtidigt var han rädd för allt och tog sig inte för något. Jag tror att just det här lagom var en trygghet för honom. Han levde i tron att skulle det gå för bra för honom så skulle det få ett abrupt slut och just det skulle han inte vilja uppleva. Mannen var nämligen oerhört rädd för att dö och var övertygad om att han skulle dö inom de kommande 15 åren. Hans strategi blev att det är bättre att vara lagom nöjd/ missnöjd för då är inte fallet så stort när han skulle dö eller som han uttryckte det; - Plötslig död är inte problemet utan långsamt lidande innan döden är jag livrädd för.

Vi bygger upp egna strategier och vi bygger upp egna hinder som är sluga på många olika sätt, just för att förhindra att vi ska lyckas.Det finns till exempel de som inte kan se sig själv som vinnare eftersom det skulle vara svårt att hantera den uppmärksamhet det skulle innebära att vinna.

Vi skapar olika slags kontroller för att önskningar inte ska uppfyllas för vi har svårt för att hantera konsekvenserna av den önskan utifrån de olika typer av rädslor som vi går och bär på inom oss.

För min del var jag rädd för att bli ensam vilket gjorde att allt jag gjorde för att undvika att bli ensam ledde till att jag blev just, ensam.

Vilka hinder och strategier bygger du upp inom dig som kanske är orsaken till att det inte blir som du önskar?

Tankarnas roller

Tankarna är en process som sker i hjärnan. Vi kan ha intellektuella tankar och med det menar jag tankar som gäller kunskap om saker och ting. Är jorden platt eller rund, vad är tre gånger nio och hur ska jag ska bygga mitt hus. Vi kan också ha andra typer av funderingar och tankar som handlar om vad jag tror om mig själv och vad jag tror andra tänker. Nu blir det genast svårare eller kanske rent av ibland omöjligt för när det gäller detta byggs allt på antaganden. Jag kommer aldrig att tänka ut ett rätt svar utan jag får hela tiden anta. Vad tycker han om mig? Vad tror hon om det jag gjort? Tycker för huvud taget någon om mig? Varför är jag ensam? Kommer de att gilla mitt förslag? Varför är jag singel? Varför får jag inte ett jobb? Varför, varför, varför? En gissningslek utan svar och utan slut. Andras tankar och åsikter om mig och annat förblir en gåta. Sanning eller lögn. Med allt detta oklara kan jag sedan bygga upp och fylla ut hela min tankeverksamhet tills det att det inte finns fler tankar kvar att kunna tänka.

Vad som är utanför mig själv kan jag aldrig styra och aldrig få kunskap om. Det som däremot är inne i mig själv äger jag helt och fullt. Egentligen är det inte meningsfullt alls att tänka på andras tankar, det kommer ändå alltid att bli fel och konstiga antaganden. Antaganden som enbart kommer att leda till att jag förvrider mina egna tankar till något som jag själv inte känner igen och förstår. 

Tankar i min egen hjärna som jag fyller med ordet "om", får mig att glida från mitt nu till mitt då eller mitt sedan. Detta för mig till nya antaganden, nya förväntningar eller nya besvikelser. 

Antagande om vad andra tänker är allt sprunget ur mig och det är enbart jag som lider. Detta är som att jag åker ut på ett öppet osäkert hav i en ranglig båt med fara för mitt eget välbefinnande. Att anta vad andra tänker är negativa tankar som enbart förgiftar min hjärna och får mig i sank.

Oftast  eller alltid ligger svaret hos mig själv i mitt eget görande och i mina egna tankar. Gör jag så gott jag kan, söker svaren i mig, är ärlig i vad jag säger, gör och i mina uppsåt minskar mina egna antaganden om andra. Mina tankar blir då successivt befriade från sådant jag ändå aldrig kan få reda på och tänka ut. 

Känner du ibland att tankar du har om vad andra eventuellt tänker, påverkar sig starkt? 

Klart jag tvivlar

Det finns stunder jag tvekar och saknar ro. Det finns stunder jag undrar och tvivlar. Det finns stunder jag känner hur lätt det är att falla tillbaka till gamla beteenden. Det finns stunder när det faktiskt sker. Det finns stunder när vägen känns oändlig och målet oklart. Det finns stunder när jag blir trött på mig själv och undrar vad som flugit i mig. Det finns stunder mina nya ord saknar bärkraft och  jag undrar vad jag säger. Det finns stunder jag känner en ensamhet i mitt nya. Det finns stunder jag känner att stämpeln jag får är tung att bära. Det finns stunder det känns som vägen innan var lättare att gå än vägen efter. Det finns stunder.

Det är klart att jag tvivlar, på min nya väg, jag gått sedan flera år tillbaka. Det är klart  att allt ännu inte är ett välspelande piano. Det är klart att jag fortfarande ibland famlar i mitt eget mörker. Jag är bara en människa och det är många inre krafter som kämpar om herraväldet supportrat av allt som sker utanför mig. 

Men mitt mod och min vilja gör vad den kan för att segra. Vägen fram är ibland vägen tillbaka, det är det som gör mitt mål starkare och min riktning mer tydlig. 

Jag känner mig ensam ibland och att jag valt en linje som innebär att jag ibland får gå själv. Det är ok. Någon stans vet jag ändå att det jag valt är rätt. Den övertygelsen är ett viktigt mantra för att ha kraft att stå kvar. 

Allt jag önskar ska förändras, kanske inte kommer att ske. Allt jag önskar ska komma tillbaka, kanske aldrig hittar den nya vägen. Allt annat nytt jag önskar ska ske kanske aldrig kommer att ske. 

Det som sker det sker och det enda jag kan påverka är hur jag väljer att ta hand om mig och vara just mitt bästa jag. Allt annat är andras val. 

Händer det inte, på mitt sätt eller inte alls så är det inte meningen eller så har jag fortfarande en bit kvar. 

Under tiden lovar jag mig själv att fortsätta vara tacksam för det jag har och ödmjuk för det som sker. Allt annat strävar bort från mig själv. 

Hur ser dina tvivel ut och vad gör du för att våga stå kvar? 

När vi jämför

När vi belastas av vår historia och har åsikter om vad som var rätt och fel utgår det alltid från något. Vi jämför hur andra har haft det, hur vi har haft det innan eller vår egen föreställning fritt från allt annat hur det skulle kunna vara. Det blir jämförelsen  som blir problemet. Utan den hade längtan till nått annat eller avsaknad av något annat inte varit lika starkt eller aldrig existerat. 

Jag är fattig först när jag ser att någon är rik. Jag är tjock först när jag ser att någon annan är smal. Jag är ful först när jag tror mig se någon annan mer vacker. Jag är obekväm med att vara invandrare först när andra kallar mig det som något dåligt. Jag tror mig vara mindre smart när jag upptäcker att jag inte kan det andra kan. Jag bor trångt när jag ser att andra har utrymme.

Allt står i relation till något. Först då blir det en ny sanning för mig. Innan dess är det inte ett problem. Det finns områden där detta ändå är tydligt och kroppen själv säger till fritt från tankar och känslor som t.ex. hunger, törst, sjuk osv. men det är en annan sak. 

Min egen jämförelse blir mitt eget problem. Jag söker jämförelsen först när jag relaterar till det som finns utanför mig själv. Det blir mer och mer uppenbart när jag väljer att tänka på det. 

Vem skapar denna jämförelse då? Andra? Knappats! Andra kan bidra till den genom sin blotta uppenbarelse och sina egna jämförande åsikter och uttryck, men inte mer än så. 

Det är jag. Jag skapar allt inom mig själv med hjälp av de intryck jag förhåller mig till utifrån. Jag förstärker dessa med mina inre känslor som rädslor och kärlek. Allt, ja precis allt skapar jag själv. Jag kommer verkligen inte undan. Ja visst kan jag bli utsatt av andra människor, sjukdomar, krig och katastrofer, men fortfarande, hur jag förhåller mig till allt detta äger jag själv helt och hållet. Jag gör mig till det jag väljer att göra mig till och ur detta skapar jag mitt liv och min nya historia. 

Av mig är jag sprungen,

av mig skall jag åter vara. 

Vem tycker du är orsak till att du känner och tänker som du gör idag?

En uppnåelig jakt

En fin vårdag, om än kyligt. En härlig promenad, men lång. En fin fikastund, men blött på marken. Ett gott the, men lite varmt. Fint med sol, men jag glömde solglasögonen. Jag har ett bra jobb, men chefen är en skit. 

Vi har det bra, men ändå inte. 

När vi har svårt för att vara helt tacksamma för det som är just nu är vi inte närvarade här och nu. Vi befinner oss någonstans i vår historia. Antingen har vi valt att vara allmänt missnöjda, valt att inte tillåta oss att vara nöjda eller valt att inte tillåta oss att det är ok när det är tillräckligt bra. Allt handlar om oss själva. 

Ord som "men" eller varje ord av missnöje är ett understatements som handlar om oss själva. Finns det en anledning, någonsin att inte säga att just nu så är det ok. Just nu så är det bra och där avslutas meningen?! 

Jag har varit en "men människa" och aldrig varit nöjd. En riktig bitterbuttergubbe! Det har också skadat mig och andra oerhört. Troligen mig själv mest. 

När jag tänker på det blir jag riktigt trött. Att någon någonsin stått ut? 

Ord som men, negativa tankar eller åsikter om andra borde förbjudas och den som använder det bestraffas eftersom sådana negativt smittar och är farliga. 

Munkarna i Tibet späker sig själva med iskallt vatten över kroppen för att påminna sig själva om hur negativt det är för tanken och känslorna. 

De negativa tankarna drar oss ner i ett djup ingen vill eller skulle behöva vara i. De leder oss ner till något vi sedan tvingas ångra. Jakten på lyckan infinner sig alltid om jag stängt ute detta. 

Idag är en härlig dag med nya möjligheter och nya lärdomar. Idag är en dag utan negativa tankar. 

Hur många negativa tankar har du under en dag. Ge dig själv chansen att räkna dessa och se hur många du fick. Fundera sedan på hur en dag skulle kunna se ut utan dessa. 

Barn far illa

När människor far illa kan det vara ett steg, av kanske fler att komma ur sin svåra situation och göra en förändring. Det är den vuxna personen själv som drabbas och det är den vuxna personen som får ta alla konsekvenser i de val han eller hon gör. Ur botten kommer förändringen, när man fått nog, även fast den enskildas botten kan se olika ut.

Oftast är detta den bästa bladvändaren. 

Men när andra drabbas, som inte är vuxna kommer vi i ett annat läge. Då kan vi som ser på inte vänta in en förändring. Då behöver vi med rätt syfte agera direkt. När vi ser att barn far illa har vi ett ansvar mot barnen där vi alltid behöver vara tydliga. Tydliga med risk för att förlora den vi behöver vara tydligt mot. 

Vi behöver vara tydlig. Tala om vad ser och vad vi tänker göra om ingen förändring sker och vara konsekventa. Är det så illa så barn far illa krävs handfast agerande. 

När du står inför detta svåra beslut:

- Fundera på ditt eget syfte. 

- Tala med hjärtat. 

- Tala om vad du ser och vad som inte är ok. 

- Tala om vad som behöver förändras.

-  Ge ett telefonnummer till någon du tror kan hjälpa den du talar till.

- Tala om vad du kommer att göra om inget händer. Löften har inget värde utan blir bara tomma ord. Handling är det enda som är ok. 

- Tala om när handlingen behöver ske. 

- Följ upp.

- Agera om inget händer. 

- Var närvarande och gör det med kärlek. 

Barn som far illa har vi alla ansvar för även om risken är att vi själva kan förlorar en relation, när vi tar vårt ansvaret. 

Människor som har barn och inte tar hand om sina barn så att dessa barn far illa, behöver få hjälp att se det de själva inte för stunden ser. 

Du hjälper för att hjälpa barnen. 

Kanske är du själv en del av en tillfällig lösning. 

Det var definitivt stunder jag inte såg klart och då vet jag att jag hade behövt något som var tydlig mot mig. 

När vi är i obalans är vi människor ibland oberäkneliga, sluga, utan insikt och oss själva närmast. Finns barn med har vi ett ansvar att hjälpa människan att se förbi sig själv. 

Har du eller är du i en situation du skulle vilja agera men avstår med risk för att förlora något? Fundera en gång till om det är barn du ser offras. 

Lägg dig i när barn far illa.

Fördöm inte utan hjälp av kärlek. 

Begär inte att någon ska tacka dig

utan agera i skyddssyfte.

Men... var klar över ditt eget syfte. Förälder kan man vara på olika sätt men när barn far illa är det en annan sak. 

 

Ibland blir det fel

Vi gör saker. Vi tänker och vi känner.  Detta pågår hela livet. Mycket blir rätt men det finns också tillfällen och perioder det blir helt fel. Allt eller enskilda händelser som vi är iblandade i blir helt fel. Mixen mellan tankar och känslor har en blandning som stökar till våra handlingar riktigt ordentligt. Vi blir förförda i en situation. Vi har byggt upp en stressituation som till slut inte håller. Vi tar tag i något i tron att det ska hjälp oss ur en situation vi varit i för länge. Känslorna får mer utrymme än tankarna eller så har vi fullständigt stängt in alla andra känslor och låter rädslorna styra oss helt. 

I dessa stunder kan det bli helt fel och vi gör saker som vi sedan kan känna ånger för. Ånger för att vi gjorde nått som vi egentligen inte ville och stred mot våra egna värderingar eller av andra skäl. 

När vi känner ånger är det en slags sorg vi känner. Sorgen över att något inte blev som vi egentligen hade tänkt oss. Sorgen över att vi gjorde nått som vi inte ville. Sorgen över att det blev som vi inte önskade. 

Ånger är inget dåligt utan det blir ett sätt för oss att lära oss att förstå. Det blir ett sätt för oss att se oss själva och inse att vi är bara just eller kanske därför att vi är just människor. Vi har en möjlighet att få en mer ödmjuk hållning till oss själva och andra. 

Varje sak jag gjort fel, agerat fel, känt fel eller tänkt fel hade just då en orsak som jag, när jag tänker på det efteråt inte förstår varför jag gjorde. Just i sekunden det hände var det rätt även fast det efteråt var verkligen fel. Vad kan jag göra åt det mer än att lära mig av vad som hände och se om det finns faktorer i mig jag kan ändra på för att det ska bli annorlunda nästa gång.

Jag har gjort en massa fel i hela mitt liv. Bara det faktum att eller kanske mer trots att jag var förälder så har mina barn klarat sig ganska bra ändå. Jag gjorde saker då som jag tänkte var rätt, jag gjorde saker som jag verkligen inte gjorde rätt och jag gjorde saker som jag efteråt tänkt och kände att detta blev verkligen inte rätt. 

Allt jag kan göra är att gottgöra de som kan ha skadats, ta hand om mig för att skapa bättre förutsättningar för att det ska bli bättre nästa gång och utgå ifrån att i varje stund så gör jag så gott jag kan. Jag är bara en människa som påverkas av mina tankar och känslor och ibland har jag inte kraft att stå emot den mixen jag konfronterats med.

Självklart allt är utifrån beslut som jag fattar själv där ingen annan har tvingat mig till något mer än jag själv. 

Hur hanterar du din ånger?

Våga vara profet

Våga tro. Våga tro på det du tror på. Våga stå för det du tror på. Våga göra det du tror på. Våga gå din egen väg. Våga gå mot det andra gör om det är din tro. Våga göra det andra inte gör om det är det du tror på. Våga vara du och på ditt sätt. 

Begär inte att andra ska tycka, tänka, känna och göra som du. Det räcker att du gör det om du tror på det. Det räcker gott och väl. Begär inte att andra ska gilla det du gör. Det räcker att du gillar det. 

Risken finns att vi blir tveksamma när andra inte följer med i vårt spår eller gillar det vi gör. Risken finns att andra kanske till och med ogillar eller förkastar det vi gör. 

Det är ok.

Så länge vi gör saker med rätt syfte och för att vi vill kan det aldrig bli fel. Så länge vi inte skadar andra utan bara tar risker själv kan det aldrig bli fel. 

När vi ändå blir tveksamma handlar det om oss själva. Då är det egenskaper i oss själva som får oss att tveka. Kommer vi att bli uttittade, hånade eller enbart utsatta och få stå ensamma. Kommer ingen att älska oss för det vi gör. 

Det finns alltid andra som tänker, känner och vill göra som du men de kanske inte finns i din närhet just då när du ser dig omkring. Står du kvar och tror på det du gör kommer nya människor att stå vid din sida. Nya människor som tror som du, på det som du tror på. Det viktigaste är att du vågar stå kvar och vänta tills de kommer. För de kommer. 

Våra gamla vänner blev vänner med oss när vi var på ett särskilt sätt och när vi gjorde på ett särskilt sätt. När vi själva byter riktning är det inte självklart att våra gamla vänner ska göra det samma eller hänger med i dina svängningar.

Jag vekar ibland och blir osäker. Jag får infall att göra det andra vill att jag ska göra eller som jag tror att de vill att jag ska göra. Det gör mig tveksam och jag blir än mer otydlig. Då blir inte jag det jag jag vill vara. I de stunderna behöver jag titta mer inåt än utåt.

Det går att bli profet i sitt eget land men det är svårt och kan ta mycket lång tid. Att söka sig till det land där andra tror på det du tror på kan vara enklare.

Vad tror du på och vågar du leva ut det?

En av en

Du är här av en särskild anledning. Du är här för att du är du och för att du är den enda av dig på hela denna jord, ja hela universum. Ingen är som du. Ingen. Var enda cell i din kropp är anpassad till just dig och gör just dig till dig. Varje ny cell som skapas i dig är också unik vilket gör att det som skapar dig är bara du. Du en enda unik individ på just denna jord i detta universum. Hur andra än försöker kopiera dig är du den enda här. Med din kropp, med dina tankar och dina känslor. Med det du gör. 

Du är här för att jorden och universum behöver dig. De behöver dig för du är unik. De behöver dig för att lära sig av dig. De behöver dig inte enbart för att du ska reproducera dig utan också för den kunskap och den sammansättning som du bör med dig och som behövs för att denna jord och detta universum ska bli så bra som möjligt. 

Utan dig kommer något att saknas. Det finns i så all ett tomrum som du lämnar efter dig. Det tomrummet vill vi andra inte se. 

Om du känner att det är svårt att finnas här för dig själv, var här för jorden och för universums skull.

Ibland, är det smärtsamt och rentav skrämmande med allt som är och allt som förväntas. Ibland är det till och med obegripligt att förstå och ta in. I stunder och långa tider har jag haft svårt att se min del av det större. Jag har varit fullt upptagen med min del av mig. Detta har gjort att jag glömt att se min del i helheten. Det är precis en av de saker som jag tidigare missade. Jag var för mycket fokuserad på att få.

Nu kommer din stund på jorden. Din stund att ge det som du har just för att du är en av en. När du ger kommer du att märka att något händer. Vad det är kommer du själv att få lägga märke till och upptäcka. Lova mig bara en sak, när du lägger märke till det som sker, berätta det du ser till någon annan. Berätta inte hur du kom dit men berätta att det finns en väg dit.

Välkommen till denna jord denna du den enda av du!

Färg och ton

Jag har en ton och ett läge som präglar mig. Andra ser att jag har men jag har ibland en aning. Ibland ser jag inte alls men det syns. Jag har en färg och en ton som är jag eller snarare som jag väljer att visa. Sådant som andra ser och som får andra att sätta mig i ett fack. Glad, sur, optimistisk, arg, drivande, ledsen, sorgsen, offer, drömmande, dominant, hjälpande, stressad osv. 

Färgen är karaktären och tonen är styrkan. Det märks i mitt sätt att kommentera, mitt ansiktsuttryck, vad jag agerar på och vad jag väljer att ta strid i och inte. Hur jag agerar, vad jag säger och på vilket sätt jag säger det. Jag skapar en bild av hur jag egentligen känner det som jag låter andra se och ta del av. Medvetet eller inte medvetet så finns det där och det färgar min omgivning och det färgar mig.

Jag har haft en massa färger som jag låtit andra ta del av, styrt av mina egna syften och vad jag vill ha. En del har verkligen speglat mina känslor speciellt när det varit känslor jag fastnat i. En del har bara varit där. Några andra definitivt ett spel för att få det jag vill ha.

Eller är det så att allt har ett syfte och allt jag visar i färg och ton är ett val. Valet att visa eller valet att försöka att inte visa även fast det troligen kommer att synas.

Jag har bland annat varit en butternisse. Jag har haft ett läge och en ton som verkligen varit butter, uppkäftig och ibland bara för mycket. Kanske har jag det fortfarande ibland. Denna butternisse förvånar mig ibland särskilt när andra påpekar det. Jag vet att jag fastnat i den men att den sista åren hållit sig borta. Men det finns också andra perioder där jag definitivt varit den glada killen där det finns en förväntan på uppspel och humor men där jag själv inte orkat att alltid leva upp till den. Sedan självklart har det funnits lägen som varit fyllt av kärlek, glädje och värme där jag kunnat vara precis just jag och det har varit ok utan krav och utan egna syften att driva igenom.

Allt detta handlar om mina val när ord saknas men det ändå finns en vilja att lämna ett budskap. Mig är det synd om! Jag är ett offer! Jag har inte haft det lätt! Min pappa ska inte få rätt! Jag är väldigt svag! Jag är bitter på alla män! Jag är bitter på alla arbetsgivare! Det är verkligen andras fel och inte mitt! Eller när jag agerar som säljare, förförare, vill ha igenom ett visst avtal och är en förhandlare då det är andra typer av spel, färger och toner som får utrymme.

Vilken färg och vilken ton jag än väljer så sätter det avtryck i andra människors uppfattning om mig. Antingen vill de veta mer eller så tar de avstånd. Jag har i många situationer märkt att människor genom sitt beteende agerar på olika sätt som jag inte förstått. Då har det oftast handlat om min färg och min ton. Färgen och tonen har inte passat de andra och de har gjort ett eget val, val som ibland känts smärtsamt att se. Val som till slut fått mig att se och därmed har jag haft möjlighet att förändra om det känns viktigt och rätt.

Vilken färg och vilken ton har du som ett normalläge och varför väljer du just dessa? Vilket är ditt syfte och vad vill du egentligen säga? Om du hade haft möjlighet att möta dig själv, hur skulle det då kännas att möta dig i dessa situationer?

Hjärtats hunger

Alla går vi och jagar efter något. Vi jagar efter ett jobb eller en middag för helgen. Vi jagar tid eller lust för att träna. Vi jagar pengar som vi sedan inte kan använda. Vi söker lyckan på olika sätt för att känna oss tillfreds. 

Det finns en hunger i våra hjärtan som aldrig slocknar. En hunger som aldrig verkar ta slut. En hunger som verkar omättlig och som kan få oss att göra vad som helst, även det vi kanske inte borde.

Jakten är ett gift i oss som ibland förstör det vi redan har. Vi ser inte det vi har utan vi ser det vi inte har. Vi får aldrig nog. 

Hungern i vårt hjärta vill aldrig dö. 

Vad är det jag jagar och vad är det som ska till för att känslan av mättnad ska komma? När kommer den dag och den stund när jag är tillfreds och kan känna lugnet? Lugnet som får mig att bara vara. Lugnet som släcker allt jagande.

Är det den dag jag lämnar denna jord eller kommer det att ske innan?

Den dag när allt inte behöver göras. Den dag när det som är just nu är tillräckligt nog. Den dag när jakten på det jag tror jag saknat slocknat. Den dag när minnen väcker kärlek. Den dag när jag inte behöver bli älskad av någon annan. Den dag när allt är förlåtet. Den dag skam och skuld ej längre är. Den dag jag är mig själv och det är tillräckligt nog.

Det finns en hunger i mitt hjärta som ingen mat kan mätta. Det finns en hunger i mitt hjärta som är min egen. Det finns en hunger i mitt hjärta.

Det finns en hunger i mitt hjärta som enbart jag vet hur den släcks och den hungern är det jag tror jag saknar.

Men någon sa mig att det jag saknar har jag och har alltid haft.

Så vad är det för hunger i mitt hjärta som inte vill slockna.

Jag har idag fått lite koll på denna hunger och det finns ett svar för mig.

Finns det ett svar för dig? Har du en hunger i ditt hjärta och vet du hur du ska släcka den?

Kvinnan

Jag vet en sak. Jag är inte en kvinna. Jag vet däremot att jag har en feminin sida i mig på samma sätt som jag tror att alla människor har. Vi har drag som är karakteristiska för båda könen. Vi kommer från en mamma och en pappa och vi bär på båda. Vi är både maskulina och feminina utan värderingar och utan att förta eller förstärka någon del.

Detta gör att det är upp till mig hur jag vill försvaga eller förstärka dessa två sidor. Just detta har jag tidigt känt mig tillåtande i men ändå gärna förstärkt min manliga sida mer än den kvinnliga. Men den kvinnliga finns och den kommer mer och mer med åren.

Det betyder inte att jag beter och ser ut som en kvinna eller att jag antar alla delar i en kvinnas varande. Långt därifrån, men jag kan känna att det är flytande och att det är ok att ta till mig båda det maskulina och det feminina allt efter vad som känns rätt och att det gör mig till mitt bästa jag.

Om maskulint är det hårda är feminint det mjuka. Om maskulint är det exakta så är det feminina det mer flytande. Om maskulint t.ex. är fokus och att nå mål är det feminina att se helheten och arbete mer i sammanhang och utifrån ett kreativt perspektiv.Mannen vill nå målet medan kvinnan vill väga samman olika delar i att komma fram där vägen är lika viktig som målet. Kanske är det detta som gör att vi i bästa av världar kan finna ett sätta att arbeta och leva ihop för vi har olika sidor.

Om jag inte tillåter mig båda sidorna, både det feminina och det maskulina tror jag inte att jag kommer att vara en hel människa. Jag kommer att sakna något. När jag tillåter den feminina sidan hos mig har jag också chans att nå andra sidor i samspel med en kvinna.Tillåter jag enbart den maskulina delen kommer jag att kunna attrahera en kvinna till en början men kraften kommer att falna. Jag tror att detta gäller på samma sätt för en kvinna men just i detta kan jag inte uttala mig med samma exakthet.

Den man som inte har eller har haft en kvinna vid sin sida och den kvinna som inte har eller har haft en man vid sin sida verkar saknat något. Han eller hon verkar inte hel utan verkar sakna något som han eller hon ständigt verkar söka. Min övertygelse är att den finns men att vi har svårt att utveckla den när vi saknar förebilder. Men det går och det handlar om oss själva att söka det vi saknar genom att våga möta det. Ingen annan person kan ersätta det men de kan ibland visa vägen.

Idag är det nationella kvinnodagen just för att vi alla, både män och kvinnor ska komma ihåg vår ena hälft, det feminina i oss.

Jag tror på jämlikhet mellan man och kvinna och jag fördömer allt som inte strävar åt det hållet utan i stället konfirmerar ett gammalt tänk fjärran från den tidsera vi lever idag. Skulle jag vara en person som inte förstått detta fördömer jag också mitt eget beteende.

Jag kommer aldrig att nå min fulla potential om jag förminskar andra för att själv kunna växa. Detta kommer enbart att innebära att jag förminskar mig själv.

Vägen fram är vägen åt sidan,
målet är bara en del av vägen fram.

Hur feminin eller maskulin är du och tror du på jämlikhet mellan man och kvinna innerst inne?

Brister blir styrkor

Jag levde länge med tron att jag hade brister. Tron att jag var dålig på olika sätt. Till en början var det inte alls på detta sätt men allt eftersom jag växte upp och i mitt vuxna liv tilltog min egen uppfattning om mig själv via andras kommentarer om mig men också att jag bekräftade det i mig själv att jag hade brister och saknade saker men också inte förmådde. Jag var fel eller jag gjorde fel. Gjorde fel kunde jag hantera men att vara fel satte sig djupare i mig. Så djupt att jag började tro på de människor som hade åsikter om mig. Jag  förstärkte också detta genom att vara som det förväntades. Jag betedde mig på olika sätt, som gott och väl kunde vara ett uttryck för det de tyckte jag var. Var jag inte knäpp så blev jag. 

Senare lärde jag mig att förstå att vi alla är lite knäppa ibland och att jag själv alltid har ett val hur jag vill förhålla mig till vad andra tycker. Men då var det svårt. Jag märkte inte hur allt detta tärde på mig men jag kände en stress i min kropp som bara tilltog. Stressen fick mig att söka andra lösningar och finna det som jag kände mig trygg i. Mitt eget kaos och den självbild jag skapat om mig själv. 

Idag lever jag med resterna av allt detta och detta vaknar ibland till liv som en nedfrusen mammut i en glaciär som sakta tinar. Jag faller tillbaka till gammalt tänk, gamla känslor och gammalt beteende. Detta är uppenbart.  

Jag märker ibland hur det kaos jag skapade på olika sätt väcks upp även fast jag själv sedan många år gått vidare. Människor som inte hängt med i min egen utveckling och människor som hört om mig på avvägar. Ibland är det till ich med att jag tror att det är min historia som spökar och gissar att denna är orsak till saker som hänt men egentligen vet jag inte alls. Då är det mina spöken som hälsar på. I dessa stunder blir det tydligt att jag själv inte fullt ut släppt min historia. 

Livet handlat väldigt mycket om att acceptera det som varit. Saker jag gjort och saker som hänt. Sådant jag tänkt och sådant jag känt. När jag accepterat är chansen också större att jag kan lämna det bakom mig. Chansen är större att jag öppna upp mina dörrar för det som står framför mig och det som är här och nu. Historien står inte och hindrar mig i dörröppningen. 

Jag är en människa som gjort det och det och upplevt det och det och ur detta har jag skapat mig och de kunskaper jag har idag. En del behöver jag förändra en del vill jag ha kvar. Jag är på väg. 

Idag kan kag se hur alla mina brister och karaktärsdrag givit mig oerhörda kunskaper som jag vet att jag idag kan använda mig av. Jag vet också att det finns brister och sätt att vara som jag kan förstärka när mitt syfte blir ett annat. Jag vet också att det finns förmågor jag trängt undan av skam och skuld som nu får bättre utrymme och som idag får mig att känna mig stolt att jag äger. 

Vilka syften behöver du förändra för att dina brister och förmågor ska kunna blomma ut, men nu på ett helt annat sätt? 

Av kärlek

Jag såg vad som var på gång men ändå hände det. Jag hörde mig säga orden och jag märkte hur jag tog plats ändå förhindrade jag inte det. Det var som om mina tankar inte hade kontakt med mina handlingar. Handlingarna agerade på rutin. Senare i ett annat möte i ett helt annat sammanhang hände det igen. Jag kände troligen stress och när det inte blev som jag tänkt mig agerade jag ut mina känslor mot någon som definitivt inte var orsak till mina känslor och hade gjort det min ilska visade. Handlingarna agerade instinktivt på mina inre känslor. Inte ens mina tankar hade chans att förhindra det som känslorna ville visa. 

I stunderna handlade det om kärlek eller osäkerhet om kärleken och tryggheten i situationen. I det ena fallet var det uppenbart hur jag kände en slags oklarhet i den nya gruppen. I det andra fallet att det kunde var så att jag eller någon annan begått ett misstag och att det fanns ingen anledning att agera på det sätt som jag gjorde. I båda fallen   agerade jag utifrån ett gammalt beteende och utifrån gamla känslor som definitivt inte hade med att göra i någon av dessa situationer. 

I båda fallen handlade det inte om att ge kärlek, som blev mitt huvudsyfte utan istället hade jag en bakomliggande osäkerhet i min kropp som gjorde att jag istället såg till att "roffa åt mig kärlek". 

Om mitt syfte hade varit att medvetet se till att ge kärlek i båda situationerna och verkligen jobbat för att det skulle ske hade mitt agerande blivit ett helt annat. Förmodligen avslappnade och tillåtande där min balans hade varit avgörande. 

Istället lämnade nu dessa två händelser spår av egen smärta. 

Vår smärta kommer

när vi inte ger kärlek 

Händer det att du agerar på ett sätt du sedan ångrar? Vet du varför detta sker? 

När någon lämnar

Han var inte min närmaste vän inte heller sågs vi så ofta och länge. Men när vi sågs hade vi något gemensamt. Jag tror att det var mer som vi delade än vad vi visste om. Men en sak vi verkligen delade och som också blev vår stund vissa fredagar var när vi talade om hur vi älskade skärgårdslivet och att få ta oss ut till den egna ön. Både för honom och för mig var detta det något gemensam. Vi var, dessa fredagar båda på väg till våra ställen och vi kunde berätta det med samma kärlek och samma engagemang. 

Det är det jag minns särskilt om min Rotary vän som för några dagar sedan lämnade jorden för ett annat mål. 

Jag känner hur det är en förlust och något som nu inte går att ha ogjort. Han är för evigt inte med oss längre och då blir det så definitivt. När det inte på något sätt finns en möjlighet till ett enda möte till, så är det slut. Inga ytterligare chanser finns kvar.

Vissa avsked är så här. Det blir definitivt slut och det finns ingen återvändo. Det går inte att säga att vi kanske ses igen. Det är svårt att säga eller ens tänka att våra vägar möts kanske igen. Vägarna skiljs åt och det som är sagt är sagt och det som inte är sagt är inte sagt.

Ibland kan det vara bra att fundera över hur jag är och vad jag säger till en annan människa. Chansen att reparera det jag gjort eller säga hur mycket jag gillar någon annan människa kanske aldrig kommer tillbaka.

Har du människor omkring dig som du egentligen ångrar hur du är mot eller inte sagt det kärleksfulla du vill säga till denna människa? 

Nu kanske är den rätta tiden.

Fantombild

När jag växte upp skapade jag successivt en bild av mig som jag kände att jag ville vara. En bild som visade de goda sidorna av mig. En bild som inte hade de egenskaper jag såg hos min far. En bild som skulle få andra att tycka om mig och inte avvisa mig. En bild som var min egen idealbild av mig själv.

Den bild jag skapade var inte alltid jag men den var också jag. Jag hade andra sidor som var min hemlighet. Saker jag gjorde, sådant jag tänkte och sådant jag kände som jag inte vågade visa för andra. Hemligheter som bara var mina. 

Många av mina hemligheter lyckades jag bevara länge. En del av mina hemligheter upptäcktes på vägen genom att jag blev upptäckt på olika sätt. Bland annat hade jag en hemlighet att jag tog kronor ur min pappas kavajficka för att köpa godis för. Länge kunde jag göra detta men till slut upptäcktes jag. Jag kom också ihåg hur jag som grabb började onanera och att jag vid ett tillfälle blev upptäckt av min mamma och vilken skuld jag kände efteråt omkring detta. Jag minns också alla hemligheter om familjen som jag gick och bar på och hur svårt det var att tala med någon annan om det som hände hemma men som ändå besvärade mig mycket.

Vissa hemligheter behöll jag sent in i vuxenlivet innan jag vågade erkänna dessa och acceptera att de var en del av mig. En del hemligheter fortsatte jag att skapa som vuxen både sådant som var ok att det var hemligheter men också sådant som jag borde berättat och istället höll kvar genom att ljuga och bedra.

Jag har under hela mitt liv försökt att vara någon som jag trott andra ville att jag skulle vara. Samtidigt inne i mig har jag inte varit den personen utan varit någon annan som haft brister som jag har känt skuld för. Brister som jag trott att andra skulle ogilla och att de därför skulle avvisa mig om de visste. Om de bara visste vem jag egentligen är då skulle de inte länge vara vän med mig.

Som vuxen har jag fortsatt att leva två liv. En synlig fantombild av mig och mitt inre jag. Ett liv som syntes och ett liv som jag själv bara visste om. Tankar, känslor och handlingar som bara var mina egna. Allt från tokiga tankar till onda tankar. Allt från förbjudna känslor till känslor som jag inte riktigt själv kunde ta in. Allt från handlingar jag skämdes över eller ogillade till handlingar som kändes helt förbjudna.

Utåt sätt ville jag vara en snäll kille, en bra pappa, en helt fantastisk make och god vän som alla tyckte om och älskade. Någon som sa de rätta sakerna och gjorde på rätt sätt. Någon som var smart och klok och som andra såg upp till. Någon att älska.

Jag trodde ibland själv att jag var så som den yttre bild visade. Jag försökte också på alla sätt övertyga andra om det. Jag blev väldigt moralisk när andra inte var just på detta fantastiska sätt utan gjorde en massa dumma saker, särskilt om de var på ett bedräglig sätt mot andra. Jag pekade med hela handen, allt för att dölja det som jag egentligen var. För den jag pekade på var egentligen mig själv.

Idag har jag ägnat mycket tid åt att acceptera alla mina sidor för mig själv och att saker jag gjort har jag faktiskt gjort. Jag har också valt att berätta det för andra just för att spräcka min egen hemlighetsblåsa. Så mycket som möjligt arbetar jag idag med att erkänna att jag är den jag är samtidigt som jag ständigt befinner mig i utveckling. Det handlar till 100 % om mitt eget erkännande till mig själv. Jag är just nu denna person med mina möjligheter, mina fel och brister men det är ändå jag. Vem jag är i morgon det vet jag inte än och den jag var i går till hör min historia.

Min fantombild av mig och jag jobbar för att bli samma person. Det är ett av mina största steg i livet och också ett av de viktigaste.

Hur nära står din fantombild den person du egentligen är, idag? Visar du ditt rätta ärliga jag?

Jag en man

Jag är en man en människa. En människa av manligt kön. En man som är tänkande som försöker att få kontakt med alla mina känslor. Jag är en man som gör en massa olika handlingar. En del har varit bra för mig och andra en del har inte alls varit bra för mig och andra. Jag är en man som lär av det liv jag lever och väljer att reflektera för att förändra det som är mindre bra men även det som är bra. Jag är en man som lär mig att se vad som är inne i mig själv och vad som är utanför mig själv. Inne i mig har jag mina tankar och känslor. Utan för mig själv finns det sådant som påverkar det som finns innanför mig själv och som det som är innanför mig själv lär att förhålla sig till det som är utanför mig själv. Jag är en man som väljer att sätta mål som jag sedan arbetar för att följa. 

Jag är också man och pappa och jag är successivt lärt mig att vara pappa till mina barn. Jag har gjort många fel men jag har också gjort många rätt. Att vara pappa innebär att finnas där för barnen även när de är vuxna. Inte på deras villkor utan på villkor som är bra för både mig som pappa och de som barn/ vuxna. Min dörr står alltid öppen oavsett.

Jag är också man och partner. Jag har inte alltid varit framgångsrik i mina partnerrelationer med kvinnor. Jag har med tiden fått lära mig att för att bli en bra man i en relation behöver jag också bli en bra man i relation med mig själv.

Jag är man och vän. Som man och vän har jag relationer både med kvinnor och män. Tidigt i mitt liv hade jag som man lättare att ha relationer med kvinnor än med män. Allt eftersom tiden gått och jag blivit mer i balans och mina syften blir klarare har jag successivt blivit bättre på att ha bra vänskapsrelationer med män. Med män har jag lärt mig att det djupa samtalet har rätt att få plats även där.

Jag är också man och arbetskamrat, föreningskamrat och har andra typer av kamratskap som är på en annan nivå än vänskapsrelation. Dessa relationer har blivit mycket varmare och enklare när jag också varit kamrat med mig själv.

Jag är också man och barn till mina föräldrar. Mina föräldrar lever inte längre. Jag har lärt mig att jag idag helt och hållet har ansvar för min nya historia och att det var dessa två människor som skapade mig till denna värld. Tack min mamma och min pappa. Jag är man och vuxen nu.

Jag är man och har relation med mig själv. Att vara man och ha en relation med mig själv har varit det svåraste. Jag har klivit ner i många gropar och jag har fått klamra mig upp igen. Jag har begått en massa misstag men jag har också gjort många saker som varit bra. Det pågår en kamp i mig mellan min historia, mitt nu och min framtid som jag successivt lär mig att hantera och där jag insett att vara tacksam för det som är och sker just nu övervinner allt annat.

Jag är en man en människa av kött och blod och gör så gott jag kan.

Vad är du?

Bli inte förvånad

Bli inte förvånad om dina beslut leder till andras beslut. Bli inte förvånad om dina reaktioner får andra att reagera. Bli inte förvånad om du fyller rummet med dig att andra bleknar. Bli inte förvånad om ditt leende sprids till andras munnar. Bli inte förvånad om din ilska väcker andras rädsla. Bli inte förvånad om din egen kärlek till dig själv får andra nyfikna. Bli inte förvånad om du ser dig själv som ett offer att andra ser samma sak. Bli inte förvånad om din dominans får andra att gå. Bli inte förvånad om dina egna syften leder till det du själv vill undvika. Bli inte förvånad om dina tillkortakommanden inte attraheras av andra. Bli inte förvånad om din otydlighet gör andra osäker. Bli inte förvånad om din egen vänlighet får andra vänliga. Bli inte förvånad om de du hjälper vill hjälpa dig. Bli inte förvånad om din egen självransakan väcker andras nyfikenhet. Bli inte förvånad om dina erkännande får andra att erkänna. Bli inte förvånad om ditt eget lugn minskas andras stress. Bli inte förvånad om din egen balans får andra att söka sin. Bli inte förvånad om dina framgångar väcker lust för andra att vilja lyckas. Bli inte förvånad om din ödmjukhet får andra att bli ödmjuka. Bli inte förvånad om du säger vad du verkligen vill att andra får lättare för att välja. 

För min del blev jag tidigare förvånad när människor försvann då jag satte mig själv i centrum. Nu vet jag varför. 

Vad gör dig förvånad? Om det finns något, vad i dig kan förklara det som sker? 

Sorg

Ett av avskeden kan vara sorg. Sorg efter en pappa som inte är eller varit närvarande eller en mamma som inte fanns där. Sorg efter en uppväxt som inte blev som vi hade önskat. Sorg att någon gått bort för tidigt eller bara det faktum att någon inte finns mer för mig själv. Sorgen kan formligen äta upp oss så livet inte längre får en mening. Vi själva bidrar till att vi till slut försvinner och lämnar avsked till andra som kommer att sakna oss. Sorg kan också vara att inte känna sig saknad och upplevelsen är att ingen, absolut ingen ser oss. 

Sorg kan vi alla vara fylld av på ett eller annat sätt, var och en. Det går alltid att definierad någon slags känsla som har ett sorg-inslag.

Sorg att förlora eller sorg att sakna något. Sorg att inte vara tillräcklig. Sorg att känna sig förminskad. Sorg att ha för lite eller ha för mycket, Sorg att inte kunna eller inte förstå. Sorg att ha blivit utsatt eller att utsätta. Sorg att inte ha ett arbete eller att arbeta för mycket. Sorg att vara för lång eller för kor, svar eller vit. Sorg att inte få till att gå ner i vikt eller träna.

Sorgen kan just vara detta att vi inte fått något eller att vi själva saknar den viljekraft som behövs för att gå vidare eller för att göra något som vi skulle vilja göra.

Ändå så är det så att vi sörjer något som vi egentligen haft redan från början men aldrig förstått. Vi sörjer det som finns utanför oss själva och där vi tror att till och med vår egen förmåga och viljekraft ligger där ute.

När sorgen är stor i oss kan det ibland vara bra att få hjälp att höja blicken och att se bortom det som är jag och bortom mina egna tankar om mig själv. Sorgen är något som är helt ok att leva ut och tillåta som en del av något annat men inte att fastna i. Väljer vi att fastna i sorgen så är det ett val som kräver ett nytt val för att kunna ta sig där ifrån. Sorgen är nämligen känslor byggda på tankar, tankar som får oss att bli sjuka. Tankar som förgiftar oss själva och vår tillvaro. Tankar som förgör och till och med förför oss att stanna kvar i. Tankar som tillåter oss att inte känna oss hela med den vi är utan vi behöver ha nått för att bli den vi var eller den vi aldrig fått vara.

Allt detta är en lögn. Sorgen är sann och en känsla av fler men att fortsätta att vara kvar i sorgen och mena att det finns en anledning till det, är en lögn. En lögn som vi gärna i tanken vill lura oss själva att tro är sann.

Vi är från början hela människor som känner känslor. Negativa känslor får oss tillfälligt ur den positiva balansen. Att stanna kvar i denna känsla allt för lång tid förgör oss utan anledning. Tror vi att vi har ett skäl till att vara kvar i sorgen så är det just för att sorgen har fått ett nytt syfte i oss och ger oss fördel.

Jag kan se att sorgen i mig fick mig på fall. Sorgen fick mig att göra konstiga val och tappa kraft som jag redan hade. Sorgen fick mig att jaga efter sådant som redan fanns i mig.

Det var när jag tog avsked från sorgen som mitt liv hittade nya vägar.

Kan du känna att du bär på något som skulle kunna uppfattas som sorg och som idag begränsar dig?

Avsked

När möten är nytt kan det till en början vara lite osäkert men samtidigt spännande. Möjligheter och motstånd i en mix. Vad är min roll och vad är andras roll i mötet. Gamla beteenden knackar på och vill vara med och leka. Ibland har jag fullt styr med att mota bort deras vilja. 

När rollerna satt sig brukar det mesta, kanske allt bli ganska bra. Till slut blir det riktigt bra. Jag känner mig trygg och andra känner sig trygga i sitt. 

Men i ett möte kommer ett avsked. Förr eller senare kommer det i alla relationer. Avskedet kan vara av ilska eller kärlek. Bitterhet eller saknad. Fasansfullt eller lugnt. I sorg eller glädje. 

Avskedet berör oss på ett eller annat sätt. Det blir som någon slags förlust eller en befrielse beroende på förhållandet till den vi lämnar. För vissa är avsked så svårt att de väljer att separera i förtid av ren rädsla för ett kommande avsked.  

Ibland blir avskedet svårt att förstå och känslan av förlusten hänger kvar länge. Den biter sig fast och frågorna upphör inte. Varför? Vad har jag gjort? Vad hände? I sådana situationer kan det vara bra att själv fundera på varför just denna känsla hänger kvar i en själv. Är det kanske en egen skuld eller något ouppklarat som gör att det är svårt att acceptera avskedet och förlusten? 

Men avsked kan också vara av glädje och tacksamhet. Tacksamhet att få ha varit med om något speciellt. En intressanta personer, spännande samtal, upplevelser tillsammans, upplevd gemensam tystnad eller något vackert. Gjort saker tillsammans på ett organiserat sätt. Skapat en gemensam historia. Gått en utbildning ihop. Förälskelse eller till och med en långvarig kärlek. 

Men avskedet kommer alltid och kanske är det så att det är just därför som det är så svårt att mötas ibland. Just då kommer avskedets känsla närmare. 

Jag gillar möten. De är spännande och utvecklande även fast de ibland prövar mig. Men avskeden har ibland en tendens att pröva mig lite extra. Jag tror att jag inte gillar dessa även fast jag utsätter mig för dessa ganska regelbundet. Avskedet blir någon slags förlust. En försluts som jag ogillar och som har en historisk bakgrund. Den finns där och jag har koll på det. Men det är uppenbart hur just detta med avsked präglat mig och hur det ibland styrt mina beteenden. Jag har till och med skapat avsked som jag samtidigt ogillat.

Just denna dag lämnar jag en semesterort med glädje och tacksamhet för den vänskap jag har med vissa människor i min omgivning. 

Hur är ditt förhållande till avsked?