Gamla känslor leder till projicering

Tänkt tanken att all ilska är gammal ilska som aldrig kommit ut och att vi lagrat detta i vår kropp. Ilskan har av olika anledningar lagrats för att vi tidigare kanske inte vågar att låta den komma fram tillräckligt. När vår ilska slutligen kommer fram blir det en projicering på någon som egentligen bara triggat igång den. Kraften i ilskan står inte i proportion till det som hänt i nutid. 

Ilskan behöver komma ut och gärna i anslutning till det som faktiskt hänt som gjort oss ilsk. Lagrad ilska blir ofta helt obegriplig för den som får ta emot den.

Ilskan har också större chansa att bli konstruktiv om den sker i nära anslutning till det som gjort oss ilsk. Istället för att rasa ut mot den som triggat igång oss kan vi kanske mer konstruktiv tala om de känslor som väcks av det vi känner ilska för. Ilskan är ett uttryck för en rädsla som kan beskrivas.

Jag spelade en match i volleyboll i går och blev i ett sammanhang lite hårt, enligt mitt tycke, utskälld mitt i spelet. Händelsen är oväsentlig men i pausen ilsknade jag till och menade att jag insåg felet men gillade inte sättet. Vad handlade nu allt detta om egentligen? Varför var det så viktigt för mig att markera och agera? Vad var det i mig som väcktes som fick lite oproportionerliga följder?

Egentligen var det inte den enstaka händelsen i sig som väckte min ilska utan det var min historia och en följ av händelser som fick sin reaktion just denna kväll. Själv var jag också osäker i min position på planen och upptäckte att det blev fel. Det var inte frågan om det var ett fel eller inte som orsakade reaktionen utan det var på vilket sätt det förmedlades. Jag kände att jag inte ville bestämma hur den andra skulle reagera men jag klarade just då, i sekunden, inte av att bli avklädd mitt i spelet och det var det som inte kändes bra. Egentligen skulle jag ha kunnat ta det som det var och och bara borsta av mig det som hände, men så blev det inte. Jag reagerade och skällde på samma sätt tillbaka mot den som tidigare skällt. I denna händelse ligger ett gammalt igenkännande och en gammal känsla av auktoriteter som tar sig rätten att dra ned byxorna på mig och jag tror att det började med min far, en gång i tiden. Så vad det egentligen var, var att min reaktion byggde på en händelse som startade för kanske 55-60 år sedan. Jag åter igen kände och reagerade på detta. En reaktion som självklart fick till följd att jag behövde ta mitt ansvar i det som hände och be om ursäkt för min del oavsett den andra.

Ilskan var uppdämd och kulminerade just denna kväll på grund av en skitsak som inte alls stod i proportion till det som faktiskt hände.

Stress fungerar på samma sätt som en trigger för något som kan ha varit uppdämt av helt andra händelser som sedan gör att vi t.ex. efter jobbet kommer hem och skäller mot någon som inte alls har med det som hänt under dagen att göra.

Uppdämda känslor skapar alltid problem för oss själva; "gå in i väggen", stress, sorg, ilska, hat, kränkt, oälskad, icke bekräftad, avundsjuka, svartsjuka, att inte bli sedd o.s.v.

Finns det känslor hos dig som du kan tänkas gå och bära på som kan handla om uppdämda känslor från förr? Känslor som idag får eller kan få oproportionerliga konsekvenser för dig eller andra?

Livet tar slut- jag är tacksam för det

Än så länge är det inte möjligt på denna jord att överleva allt och aldrig dö. Vi kommer att dö. Vissa gör det tidigt andra mycket sent i förhållande till genomsnittet. Vi vet aldrig när det kommer att ske att vi inte längre kommer att leva men vi vet att det kommer att ske.

Under tiden gäller det att ta tillvara det som är just nu. Uppskatta det vi har och vara tacksam. Livet är något att vara ödmjuk till eftersom det är det enda vi har. När livet är slut är det slut. 

De flesta har ett ganska okomplicerat liv att förhålla sig till. Inga smärtor och besvär och livet rullar bara på. För andra kan livet i sig upplevas som en kamp. Ingen kan jämföras med någon annan utan vi upplever det olika på olika grunder. 

När det blir någon typ av förändring och framför allt om det blir sämre än hur vi hade det tidigare då har vi chans att jämföra. I sådana lägen kan ett liv som vi tidigare upplevde som en kamp efteråt upplevas som ett liv som var mycket bra jämfört med det sämre liv som vi fått. I vissa fall kan en försämring leda till ett uppvaknande. 

Livet är skört samtidigt som vi upplever livet som självklart när det pågår. Det är självklart men samtidigt ett liv att vara tacksam för, oavsett vilket liv vi än har.

Min morbror fick en stroke  i somras vilket förlamade honom i ena armen och ena benet samtidigt som han fick svårt för att på ett enkelt sätt förstå det han läser. Nu 4 månader senare är han hemma igen och börjar sakta få tillbaka funktionerna. Men allt är ett trauma och ett arbete samtidigt som min morbror tycker att 94 år räcker. Många tankar om vad stroken innebär och många tankar om det liv han hade innan. 

Allt kunde ha blivit mycket värre och än mer besvärligt. Enligt mitt sätt att se det klarade han sig ändå förhållandevis bra. Men med vilken rätt har jag att döma? Upplevelserna är hans och konsekvenserna är också hans. Nu kämpar han på och tar steg för steg. Både i tanken och med att träna upp gamla funktioner så de fungerar igen. Inget är självklart utan det blir nya utmaningar och nya försök att få det som var självklart att fungera igen.

Lyckan är att varje dag känna ödmjukhet för det som är och känna tacksam för det liv vi har. Vi vet inte vad som kommer att hända sedan. 

Jag märker hur mycket jag egentligen har att vara tacksam för, även sådant jag inte tidigare sett. Mitt liv är inte givet och jag behöver inte få ett liv som jag vill ha utan jag är tacksam för det liv som jag har. 

Känner du, utan undantag, tacksamhet för det liv du har oavsett hur ditt liv ser ut idag? 

När historia bara är historia

Denna helg får jag chans att gräva lite i min egen historia. Min morbror och jag träffas och talar om gamla minne, både härliga minnen och bedrövelser. Det är på något sätt härligt att ha minnen som korsar med någon annans och att vi där kan se det från två olika håll. Familje- och släktmönster går ihop och det blir lättare att se hur beteenden har blivit arv. Barn som tar ansvar för sina föräldrar och mallen för att hitta sin partner har sitt ursprung i ens egna föräldrar. Historien går igen. 

Spännande att se hur vi bär på vår gamla historia och hur vi vårdar den som om den var ett smycke, särskilt det som har varit dåligt. 

Det präglar oss och det fångar oss. Historien håller oss krampaktigt kvar i det som varit och hindrar oss på, alla sätt att gå vidare. Enda sättet att släppa på fästet till historien är att säga adjö och lova sig själv att aldrig låta historien bli en del av vårt nu och vår framtid.

Min morbror övergav en karriär inom journalistiken och blev sammanboende mycket sent, just på grund av detta. Jag försvårade det i ett antal relationer, min familj och i relationen med mina barn. 

Historien blev spöken och nu sitter vi här och känner igen, känner likheter och skrattar åt våra egna bedrövelser och det som varit. Det är en god känsla.

" Kasta allt i historien som du inte vill göra om och behåll det som får dig att växa./ " 

Hur mycket av din historia är kopior av något du ärvt? Är din historia ett hinder för dig att leva här och nu? 

Den varma stenen

Alla har vi en massa åsikter om andra och allt. Inte bara att vi tänker det utan vi säger det också och planterar det hos andra. Det blir som heta stenar som vi låter andra ta hand om, särskilt när det vi säger handlar just om personen som får stenen. 

Vem som helst får ha åsikter om vad som helst så klart och orsaken att vem som helst har det kan vara på grund av en massa olika saker. Att de bara tycker så eller kanske att de känner egen rädsla. 

Som mottagare är det upp till mig att lyssna och ta till mig det jag vill. Jag kan ta till mig allt eller inget, som berör min person eller så kan jag välja att sortera och lyssna och därefter fundera om det finns sådant som kanske är relevant för mig att fundera över. Inte för att den andra sagt de utan för att det kanske finna något i det som sägs som jag behöver fundera mer på. 

Att bara osorterat ta till mig allt det som någon säger till mig om mig och ta det för en sanning är verkligen att lura mig själv. 

Den som säger det som sägs har en anledning till varför den personen säger det, när det sker. Den anledningen har jag ingen aning om och har också svårt att ta reda på, om inte personen säger det till mig. 

När den varma stenen skapar ett problem för mig har jag inte riktigt reflekterat över vad som hänt och utan urskiljning bara tagit emot stenen. Det kan också vara så att jag själv haft tankar åt samma håll och känner en osäkerhet inför det. Vad det än är som händer i mig med stenen har det bara med mig att göra och inte alls att göra med den som givit mig stenen. 

Ger du bort varma stenar eller är pigg på att ta emot andras? 

Det är inte alltid det vi tror det är

Rakt är inte alltid rakt och böjt är inte alltid böjt, vi ser synvillor. Det finns flera olika bilder på nätet som inte är så som det ger sig ut för att vara. På samma sätt är det med våra beteenden och personligheter. Det vi ser är en bild av något men inte på vilken grund bilden vilar.

Olika typer av känslor och känslouttryck har, när vi tittar närmare på det, väckts av en helt annan orsak. Som utomstående får vi enbart uppleva projiceringen. I ilskan mot en partner en obesvarad kärlek, i en ilsken argumentation det sårade barnet och i den kuvade rädda människan en skam eller skuld. Det vi tror oss se kan vara motsatsen till det som skapade grunden till det vi ser.

Vi tror att vi uppfattar saker på rätt sett när det egentligen enbart handlar om att vi uppfattar det på ett sätt. Allt detta gäller givetvis både det vi ser hos andra och det som händer inom oss själva. Det är inte alltid självklart att det vi känner, tänker eller gör har en tydlig grund. I det fördolda kan det gömma sig helt andra saker. Just därför är reflektion av det vi tänker, känner och gör viktigt för att komma till grundorsaken varför vi reagerar som vi gör. Ett viktigt arbete som var och en av oss kommer att må bra av om vi gör det.

Det är så lätt att reagera på ytan och det vi direkt ser vilket oftast får en helt felaktig motreaktion. En felriktad kraft får en precis motsatt ny felriktad kraft som ett svar på detta.

Allt är projiceringar och har sin grund i oss själva. Gamla rädslor väcks till liv eller blir som handlingar likställda med att hälla bensin på eld. Våra negativa reaktioner är reaktioner på nya eller gamla rädslor. Barnet i oss, relationen med pappa, saknaden av mamma, den lilla pojken, orättvisa, förtryck, utsatthet, kränkning, ensamhet ja listan kan bli lång.

Jag såg nyligen på tv ett inslag där man avslöjat barn och unga tonårsflickors utsatthet på olika chatter, som gjordes av vuxna män. Man lyckades hitta männen och konfronterade männen. I en av konfrontationerna så var just ensamheten och den egna utsattheten trolig orsak där han såg mötet med barnen på nätet som sin enda chans att slippa, för en stund känna att ensamheten grep tag i honom. Självklart känns och är den handlingen som beskrevs no, no!! Men i botten ligger det en oerhörd egen utsatthet som leder till ny utsatthet. Jag kan inte svara för om dessa chattkontakter sedan skulle leda till något annat men jag kan se att det ligger något mycket större i botten och att flickan som kontaktades av mannen enbart var en av kanske flera projiceringar av något som hade en annan grund än just ett övergrepp. I detta läge blir det väldigt lätt att direkt döma och det är också fullt förståeligt att det sker. Egentligen ligger det bakom beteendet en utsatthet som tyvärr leder till en annan utsatthet.

Vilka känslor jag än går och bär på får de uttryck i krafter som får mig att projicera på någon annan än den det egentligen gäller. Ofta är jag själv just den personen.

Har du lätt för att skapa projektioner på andra och vad får det för konsekvenser för dig själv? Hur många gånger har du upptäckt att det i slutändan egentligen enbart handlade om dig själv?

Jämföra med andra gör oss sjuka

Hade vi levt ensamma på denna jord eller i alla fall i en situation där vi var helt isolerade från omvärlden skulle vi inte haft något att jämföra med och detta i sin tur skulle innebära att vi troligen skulle var nöjda med det vi hade. Vi skulle se till att vi hade mat att äta och vätska att dricka. Vi skulle se till att vi hade skydd för olika väderlekstyper och att vi hade det vi behövde för att värma oss och ha det bra. Vi skulle kanske se till att vi också hade någon typ av sällskap och att dagarna flöt på harmoniskt. När allt detta var ordnat tänker jag att vi skulle vara ganska nöjda. Vad mer behöver vi än detta?

Så fort det kommer in ytterligare en människa i denna miljö kommer vi automatiska att börja jämföra. Vad har den andra personen som jag inte har? Vad vill jag ha som är lika eller bättre? Vad har han på sig och hur går det för honom att lösa de grundbehov som finns. Hur mycket jobbar han egentligen och vad har han på sig. Han verkar ha det bättre och jobbar inte lika mycket som jag. Han är snabbare och verkar smartare. Han har redan börjat förbereda sig för vintern. På detta sätt håller det på och varje tanke om den andra blir en jämförelse om vad som är lika och vad som är olika. Särskilt det som är olika och allt blir ett problem för den som jämför.

I denna jämförelse finns en kamp om att vara högre eller slippa vara lägre i rangskalan. Sällan handlar det om tacksamhet omkring det vi själva har utan vi vill ha det som någon annan och gärna bättre än den andra. Får vi inte detta så blir vi besvikna och missunnsam. Detta i sin tur innebär antingen att vi krigar i oss själva eller krigar utanför oss själva för att få det den andra har. Detta skapar disharmoni och stress.

I samhället idag jämför vi olika saker andra har och är. Olika status i jobb, löner, boende, partners, barn och hur lyckosamma dessa är och hur de utvecklas. Vilken bil vi har, sommarställe, vilka restauranger vi går på, vad vi har råd med eller inte. Om vi är smarta eller inte ja ni märker vi gör på samma sätt som denna ensamma människa som levde själv på denna jord som helt plötsligt fick konkurrens och gick från att vara nöjd till att börja jämföra och bli missnöjd.

Vi jämför och varje tendens till att jämföra leder oss längre bort från oss själva. Det är vi själva som drabbas i jämförelsen och får oss att fastna i olika fack och olika påhittade krav både på oss själva och på andra.

Jag har jämfört och jag har fått en massa dåliga konsekvenser av att jämföra. Jag var aldrig nöjd. Val av partner är bara en del i detta. jag märker ibland att jag kliver tillbaka i denna "inte nöjd" situation och börjar att jämföra igen och det leder aldrig mig själv framåt utan jag tappar istället fart. Idag hittar jag oftast snabbt tillbaka i en situation där jag faktiskt är ganska nöjd, rent av väldigt nöjd och att jag också ibland behöver tala om det för mig själv.

Jämför du och vad får det för konsekvenser för dig?

1000 blogginlägg - wow!!

Jag missade mitt tusende blogginlägg. 

Nyligen passerade jag den tusende skrivna inlägget, va kul. Alla dessa 1000 gånger jag valt att reflektera. Alla dessa 1000 gånger själv valt att äga min egen historia. Alla dessa gånger jag valt att blotta ytterligare en lite del av mig själv. Alla dessa gånger jag, genom mitt skrivande, kommit en liten bit närmare mig själv. Alla dessa 1000 gånger jag funnit lösningen i mina egna problem. 

Der är inte resultatet i själva skrivandet som varit viktigt utan processen dit. 

Min önskan var från början att väcka inspiration till andra men vad jag fick var något mycket större. 

Jag tackar mig själv att jag gjorde ett klokt val. 

"Vi gör alla val, alltid, men när det blir medvetna val är känslan något mycket stort."

Tack! 

/ Johan 

Det är mycket enkelt- nycklar till ett bättre liv

Ibland gör vi det väldigt komplicerat. Vi känner en massa och vi tänker en massa och gör saker vi inte borde. Detta skapar skuld, skam och får oss att tro på ickesanningar. Vi bär på det dåliga i vår historia och hoppas mer på framtiden än det som sker just nu. Vi lägger skulden på andra samtidigt pekar vi allt på oss själva även det som inte har med oss att göra. Allt detta gör vi på hela vårt liv och så tror vi att inget annat kan göra. 

Vissa av oss har fattat att det finns en egen väg ut där allt detta går att hantera andra gör allt för att försöka gömma det. Många bär allt dåligt som hänt dem resten av deras liv i sin jakt på sanningar och förklaringar utan att förstå att det inga finns. 

Men egentligen är det mycket enkelt att leva ett bra liv, mer enkelt än vi själva ibland förstår, det är bara så att vi ibland gör det så komplicerat. 

Några av alla nycklar som finns utan inbördes ordning:

- tro inte att allt du tänker är sant

- tro inte att allt du känner är sant

- sätt mål som talar om vad du vill

- acceptera det som hänt 

- gör dig av med de negativa tankar och känslor du går och bär på om dig dig själv från din historia 

- sluta hoppas på att framtiden ska lösa dina problem 

- lev här och nu i allt

- be om ursäkt för det du gjort  

- förlåt de som skadat dig

- reflektera över dig själv när det gäller det du tänker, känner och gör
- se din del i det som sker men ta inte på dig mer än det

- gör sådant som gör dig glad 

- ha människor omkring dig som är viktiga för dig och som stöttar dig

- var hjälpsam och ge service till andra utan egen vinning
- tillåt dig att vara i alla känslostämningar, både djupt ledsen, rädd och arg men samtidigt också väldigt stormande lycklig och glad.
- inse att det alltid, varje dag finns saker att vara tacksam för och glad på samma sätt som det alltid varje dag finns saker som du kan vara stolt över som gäller dig själv.
- våga be om hjälp oftare än vad du gör
- var ödmjuk
- inspirera andra
- gör bara sådant som är viktigt för dig, släppt allt annat
- inse att det kommer en ny dag i morgon 
- skapa rutiner för dig
- motionera
- sköt om din hälsa
- ha rena och hela kläder på dig

Om vi varje dag bara väljer en eller några av alla dessa nycklar kommer det att leda till något bra för oss, utan tvekan.

Vill du prova?

Självklart kommer vi också att misslyckas att vara konsekvent men vad gör det.

Tränar vi fysiskt kommer vi att få muskler och kondition, på samma sätt är det med detta. Tränar vi och använder dessa nycklar kommer det att ge resultat i våra liv. Svårare än så är det inte.

Har du egna nycklar som du använder dig av eller vill du prova mina?

Risk är alltid en risk

När saker händer är jag oftast en del i det. Det finna givetvis, i sin begynnelse undantag som terror, katastrofer och annan utsatthet som plötsligt kommer utifrån eller vissa typer av sjukdomar men inte alla.

Jag tar risker i mitt liv. Varje dag är en risk på olika sätt. Risken att råka ut för en olycka ökar ju mindre jag rör mig och samtidigt ju mer jag rör mig och är aktiv ökar risken att det kan hända. Satsar jag pengar behöver jag ta risk för att få avkastning och satsar jag på annat sätt på något är det inte självklart att jag får tillbaka min insats och min ansträngning. 

I går kväll tog jag en risk. Jag ställde mig på en plats på gården som inte var en parkeringsplats. Ibland fungerar det men inte i går. Jag blev kort först besviken när jag såg boten men samtidigt så visste jag att det kunde hända. Jag var en del av min egen handling.

Det vi väljer att envist bära på som handlar om vår historia och som vi inte mår bra av är en risk vi tar. Risken att bli mer sjuk, få ett odrägligt liv och tappa förmågan att äga oss själva. På samma sätt är det med risker vi tar genom vad vi äter, röker, dricker, alkohol eller andra saker som vi stoppar i oss som kan skada vår kropp.Vi tar risker och tänker att vi inte kommer att drabbas. Miljön är på samma sätt något vi tar risker med, genom att inte göra det vi kan för att ta hand om miljön kommer detta att leda till att vi kommer att bli drabbade på något sätt.

På samma sätt är det att inte ta hand om oss själva, det är en risk vi tar och för varje dag vi inte tar hand om oss genom att offra oss själva för andra för att tro oss få det vi saknar, inte bli ensamma eller på annat sätt få oss att känna rädslor, tänka konstiga tankar om oss själva eller göra saker vi kanske inte egentligen vill, blir risker vi tar som kan komma all leda oss längre bort från oss själva.

Jag tar risker och jag är en del av det även fast jag ibland vill skylla på omständigheter och otur.

Min parkeringsbot är ett enkelt exempel men handlar egentligen om mitt liv. Bästa sättet att hantera boten är att betala den, reflektera och göra mig av med känslan. På samma sätt är det i livet, bästa sättet att få ett bra liv är att göra mig av med det som besvärar mina tankar och känslor och fokusera på det som stimulerar och får mig att växa.

Vad tar du för risker i ditt liv? Hur skulle ditt liv se ut om du förändrar denna risk?

Demorna gör att jag lever

Jag ska inte påstå att jag har demoner som lever i mig och talar till mig. Jag upplever inte dessa som fysiska och att de styr mitt liv utifrån min föreställning om vad denoner kan vara. Däremot har jag många tankar, känslor och beteenden som gör allt de kan för att interagera i mig. Känslor från förr och konstiga tankar om hur det ska vara och vad som är rätt och fel. Personligheter i mig som rotat sig djupt och är svåra att dra upp med rötterna. Det är som om de aldrig kommer att försvinna utan de är en del av mig. Kanske rentav så skulle jag förgås utan dessa för de är delar av min karaktär, min energi och mitt jag. 

Samtidigt är det besvärligt och stökar till det för mig ibland. Jag blir för mycket.

Tankar om bekräftelse och tankar om att jag saknar något. Tankar av förlust och saknad. Tankar om brist på kärlek och tankar om att jag inte duger. Känslor av begränsning och att det inte blir som jag tänkt mig. Känslor av ilska och frustration. Känslor av irritation och behov av att styra och kontrollera. Känslan av att utmana andra och hur jag blir utmanad. Beteenden som arrogans och dominans. Beteenden som hårdhänt och onödigt fysisk. Beteenden i form av jakt på bekräftelse. Ja mängder av sådana personligheter som jag både trivs med och vill ha ibland men samtidigt blir besvärliga att hantera och där jag ibland känner att jag skulle vilja vara utan dessa.

I botten ligger självklar nycklar som handlar om accepterande och att jag är en del av detta. Egentligen finns det enbart detta vägval. Först då finns det en chans att lära mig själv leva med det och äga kontrollen.  Jag är en människa som har dessa tankar, tankar, beteenden och personligheter. Detta är just nu jag. Jag är medveten om dessa och min uppgift är att mata de delar i mig som jag vill ska växa. 

Demoner eller inte spelar ingen roll utan så länge hela jag är med och närvarande så är det tillräckligt bra. När jag missar delar av mig och att det i mig fortfarande finns sådant jag inte accepterat har jag en bit kvar i mitt helande. 

Hur tampas du med dig? Har du accepterat alla dina tankar, känslor och beteenden. Har du köpt att just detta är den samlade kraften av din personlighet just nu?  

Rädslan känns alltid skönare efteråt

Rädslan är något som jag själv bygger upp utifrån en bild jag själv skapar. Jag skapar rädslan och vill hitta ett sätt att komma undan. Det kan vara exakt som jag tänker mig eller så är det precis tvärt om. 

Ett enkelt exempel. Just nu sitter jag på landet och det är en del saker jag tänkt att jag ska göra. Egentligen har jag inte lust för jag tänker att det är kallt så jag hittar på en massa skäl för att inte gå ut. Jag har fantasier om att det är riktigt kallt och jag tänker att det jag ska göra kommer att vara jobbigt och besvärligt. Mina tankar skapar argument för att unvika det jag inte vill. Om det är vad jag tänker har jag ingen aning om utan jag skapar bara rädslor för att slippa. 

Efteråt vet jag att det kommer att bli skönt att göra det jag föresatt mig att göra och den känslan är betydligt större än känslan av att låta bli.

På samma sätt fungerar det med allt annat jag skjuter upp eller känner rädslor för att göra. Vägen ut är att just att fokusera på målet och känslan när målet nåtts än att fokusera på resan för att komma dit. 

Ibland kan det också vara bra att sätta delmål eller att se resan som en del av målet. Allt beror på och vad som känns bra för mig själva i stunden. 

När jag själv reflekterar för jag ett resonemang i mig själv och får en större förståelse för mig själv och de beteenden jag har. Detta får mig att lära mig mer av mig själv och får mig att växa.

Reflekterar du över dig själv? Hur gör du för att lösa dina egna rädslor och motstånd? 

Mannen, jaget och jag

Den var internationella mansdagen i går samtidigt olyckligtvis verkar det som det också var internationella toalettdagen. Oavsett så är det en dag att se oss själva som män och för att andra se mannen i samhället. Det är bra att uppmärksamma det unika både när det möjligheter och svårigheter, om inte annat så för oss själva. Självklart gäller detta även män som är pojkar i alla stadier.

Så här skrev jag i Mansjourens sida på Facebook: 
"Idag är det internationella mansdagen. Männens dag för att påminna oss om att vi är män med egna tankar, känslor och handlingar.
Vi är män.
Vi är pappor.
Vi är partner.
Vi är make och också maka.
Vi är oss själv.
Vi har känslor.
Vi har tankar.
Vi gör handlingar.
Vi är.

Vi gör så gott vi kan och det är tillräckligt bra."

Vi behöver påminna oss om att vi är män som inte är våra känslor, inte är våra tankar eller är våra handlingar. Vi behöver påminna oss om att att vi är män men inte som andra män utan som just oss själva. Vi behöver påminna oss om att vi har rättigheter men också skyldigheter. Vi behöver påminna oss om att vi inte ska vika undan när det handlar om engagemang för våra barn. Vi behöver påminna oss om att vi duger oavsett om vi gör något eller inte. Vi behöver påminna oss om att vi har känslor som ibland tar sig uttryck i ilska men att det i botten finns kanske en rädsla. Vi behöver påminna oss om att våra tankar inte alltid är sanna utan att de spelar oss ett spratt, även när tankarna verkar bekräftas av andra. Vi behöver påminna oss om att vi är viktiga förebilder och att vi har ett eget ansvar att ge våra barn det som vi tycker är viktigt och är våra värderingar. Vi behöver påminna oss om att varken våra handlingar, känslor eller tankar definierar oss. Vi behöver påminna oss om att de tankar vi tänker och det vi går omkring och bär på för oss själva säkert delas av många andra. Vi behöver påminna oss om att vi inte är ensamma. 

Länge trodde jag att många saker som jag tänkte, kände och gjorde var sanningar som talade om vem jag var. Detta gjorde mig rädd och ensam. Nu vet jag annorlunda.

Hur gör du, särskilt du man för att påminna dig om att du är just du och att du gör så gott du kan?

Vi matar den vi vill mata

Det är vad vi vill som vi gör. Ingen gör något annat. Vi kan vilja bra saker eller mindre bra saker, allt styrs av vårt eget fokus och hur vi förhåller oss till oss själva. Det vi söker oss till och vill, det är det som vi känner trygghet i och känner igen. Det som är bekant kan vi sortera in och är enkelt för oss även om det är sådant som kan upplevas tvärtom för den utomstående.

Det är också allt sådant som jag känslomässigt eller intellektuellt vill som också är det som jag matar. Jag matar mig med det som bekräftar vad jag i mig själv känner. Jag gör saker. Jag tänker saker. Jag känner saker. Allt sker inte i mig och med mig. Jag matar och jag bekräftar det som är bra eller det som är mindre bra bara för att få rätt i det jag känner om mig själv. 

Jag matar mitt ego för att bekräfta att jag inget kan, inget duger till, inget är eller kanske har förmåga till. Allt bekräftar det surr som pågår inne i mig och som länge hindrat mig. Ju mer jag matar desto mer bekräftar jag mig själv och går mot att det jag bekräftar blir en sanning. 

Jag matar mitt jag, den som aldrig försvinner men som mitt ego gärna vill förminska. Jag matar mitt jag med kärlek,  bekräftelse på att allt jag gör är något som får mig att växa och lära mig mer om mig själv. Jag matar mig med det jag kan, det jag gör, tänker och framför allt det jag känner. Jag ger mig själv kredit för mina framsteg även de som är små. Jag bekräftar min tacksamhet och det jag är stolt över. Jag vågar be om hjälp. Jag gör så gott jag kan. 

Det är inte genom att tro att jag kan sluta mata mitt ego som jag kan lyckas att vända min självkänsla utan det är genom att mata mitt jag. På så sätt förminskar jag egots kraft.

Mitt ego var länge oerhört starkt och sökte bekräftelse på olika sätt, men bekräftelse genom att bekräfta min dålighet. Det jag gjorde innebar stor utsatthet som samtidigt var ett kaos jag kände igen. Jag sökte mig till min egen trygghet som var kaoset.

Först när jag kunde förstå vad kärlek var och våga möta det i mig själv började jag sakta mata mitt jag och detta innebar sakta att mitt ego minskade. Inte försvann men minskade.

Vem matar du och varför? Matar du det som är bra för dig?

Egot, jaget och sådant svårt

Länge, ja mycket länge fattade jag inte ett dugg. Beskrivningar i samtal och böcker och teorier som talade om egot, jaget och övertaget var så abstrakt för mig. Det blev konstiga begrepp och jag fick inte ihop logiken. 

Först många år senare började jag så smått förstå att det handlade om ett sätt att  visualisera vilka krafter (beteenden) som finns i oss och att de agerar på olika sätt med olika syften. Jag är samma person så det är inga olika personer som bor i oss mer om möjliga personligheter. 

Allt detta blev så tydligt när jag talade med en man för någon dag sedan som jag tänkte skulle förstå vad jag talade om, men han såg lika borta ut som jag gjorde då. Det blir ibland som begreppen beskriver inre varelser i oss som agerar helt med egen kraft. Ibland kanske det också kan kännas så. Men vad som i egentligen sker är mer våra tankar och känslor som låter oss styras åt olika håll. 

Jag har beteenden som innehåller dominans, kontroll, offer, mer fokus på andra, tar ansvar för andra och vill bli bekräftad som tydliga exempel. Samtidigt är jag drivande, ser lösningar och kan använda dessa delar i mina beteenden på olika sätt, vilket gör att styrkan i mina beteenden får olika effekt, goda eller mindre goda. Krafter som tidigare förgjorde mig kan idag istället få mitt eget jag att växa. 

Jag har också beteende i mig som handlar om att vara uppmärksam, medlyssnande, känslosam, hjälpande, lojal och ha en önskan att det ska bli bra för alla.  Beteenden som både kan vara bra och mindre bra.

Det mindre goda sidan beskriver mer mitt ego och den mer goda sidan beskriver mer mitt jag. I samma stund som jag skriver detta så känner jag att det blir lättare att hitta de negativa krafterna än de positiva. 

Vi behöver alla egenskaper i en lämplig blandning men ingen del bör blir för stark. Vi behöver styrka både intellektuellt och känslomässigt. Vi behöver handlingskraft men också förmågan att kunna stanna upp. Vi behöver reflekterande och att ge service. Vi behöver dominansens kraft samtidigt som vi behöver tillåta oss att känna oss svaga. 

Jag känner idag att jag har en större tillgång till mig själv och alla mina egenskaper, både de som varit för starka och de som varit för svaga.  Det är jag glad och stolt över.

Min egen strävan är att finna den balans jag vill ha i mig som känns bra för mig. Ibland brister balansen och jag ramlar tillbaka där mitt ego blir för dominerande och ibland lyckas jag mer än bra att få mitt jag att få den plats som han förtjänar.

När jag namnger mina beteenden med egot eller jaget så förenklas helt plötsligt livet och det blir enklare att sortera vad som är det ena eller det andra som jag behöver ha koll på.

Hur hanterar du de olika delpersonligheterna i dig?

Tystnad väcker känslor till liv

Tystnaden både skrämmer och tillför något nytt. Det ökar mitt brus i huvudet och får det också att tystna. Det får mig att få kontakt med mina känslor och gör mitt faktiska liv mer påtagligt.

I går hade jag ett möte tillsammans med flera män i min egen ålder. Många modiga män som under lång tid vågat utmana sig själv och utvidga sin komfortzon. Givetvis på olika sätt och på olika nivåer. 

Vårt möte i går var ett försök, där två olika grupper, som känt varandra länge skulle mötas och samtidigt våga möta något nytt. 

Kvällen var vikt till att mötas och ha samtal. Jag och en kollega från den andra gruppen hade ansvar för kvällen och vi valde att göra ett försök att få gruppen och var och en att möta sig själva. Möta sig själva när det gäller vad vi känner mer än vad vi tänker.

För att få kontakt med sina egna känslor krävs ett förändrat tillstånd och vi valde att skapa detta genom tystnad. Tystnad väcker så mycket både känslomässigt och intellektuellt. Både tankarna och känslorna bli oerhört aktiva. 

Vi ville inte stimulera egot som gärna är bärare av tankar och försökte att då, var och en att mer känna efter och ge uttryck för våra känslor mer än våra tankar. 

Arbetet var och är svårt och kräver stort mod. Egot vill gärna gå in och bli kritiskt, ha synpunkter och förstöra det som sker. Varför då? Jo för egot kan inte hantera känslor. Han vet inte vad det är, däremot kan han som en mästare hantera tankarna på sina fem fingrar. 

Det var många känslor som väcktes när vi vågade tillåta oss att acceptera spelreglerna och övningen både i tanke och känsla. Många känslor väcktes som vi berättade om. Känslor kom överraskande och plötsligt.

Allt kom när vi lade ner vår vilja att ha kontroll och när vi valde att möta det vi kände i tystnaden.

Jag tror att alla som lämnade mötet denna kväll hade fått kontakt med något som var viktigt för var och en.

Hur gör du för att möta dig själv och släcka ditt egos vilja?

Jag är skör

Jag tror att det är precis så jag känt i helgen. Jag har känt mig skör. Jag har gjort saker och jag har tänkt mycket men också känt. Jag har blivit berörd och sinnena har varit mer öppna än på ett tag. Jag har blivit berörd och jag har lyssnat. Portarna som jag förut har haft kontroll över har i vissa stycken stått vid öppna. Allt detta har varit ok och är ok. 

Jag tycker om att jag berörs och jag tycker om att inte enbart mitt intellekt reagerar utan även min övriga kropp.

Jag tror att det är alla viktiga möten med människor jag haft i helgen och allt det som rivs upp i samband med terrordåden som påverkar mig. De startar upp något som är viktigt. Jag får energi av det samtidigt som jag kan sortera vad som är viktigt för mig och vad som inte är det. Jag ser både min litenhet och min storhet. Allt både börjar och slutar med mig själv och mina egna handlingar, tankar och känslor. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag kan ha åsikter men det är en annan sak. 

Det är vad jag gör och hur jag tänker och känner som är kraften. Min energi är den som kan förändra inte någon annans. Att vi sedan kan göra det ihop är en styrka. Jag ser att min skörhet också är mitt vapen som gör att jag når så många fler inklusive mig själv med det jag vill än med mitt intellekt och min fysiska styrka. Mitt eget förstasteg kan förändra allt. 

Min skörhet gör att jag slappnar av och känner inte samma spändhet som jag ibland kan känna. Kroppen slappna av och mina tankar surrar inte lika mycket som det brukar. Jag känner efter mer än vad jag tänker. Jag är mer tyst och jag lyssnar mer. Jag berörs av andras känslolägen och försök. Jag möter andra bakom deras ord och reaktioner. Jag berörs.

Jag känner mig skör och det är ok. Kanske är det så att min skörhet är en av de portar som ska få vara öppna ibland för att det är ok att känna sig skör. 

Min skörhet är mina styrka. 

När jag slutar att vara skör har jag också slutat att leva.

Jag lever därför är jag skör. Jag är skör därför lever jag.

Kan du känna att det är ok att vara skör ibland?

Jag lever därför känner jag

Jag kan välja att blunda och låta livet fortsätta som om inget hänt. Jag gör det jag alltid gjort och jag fortsätter med det. Intellektuellt är det fullt möjligt att inte ta intryck från allt som sker utanför min trygga bubbla. Jag håller fast vid mina rutiner och ändrar bara så lite jag kan. 

Livet skulle då kunna bli förutsägbart. Kanske tråkigt. Men det skulle bli tryggt. Det skulle skapa någon slags kontroll. Skulle jag stå ut? Knappast.

Jag behöver själv ta in vad som sker utanför mig själv och som är en del av världen. Intryck, människors agerande, sorg, oro, krig, kärlek, fattigdom och död. Sådant som finns i världen och som pågår just nu. Om jag blundar ser jag inte  men det pågår ändå och jag vill inte blunda. Jag vill inte sluta känna och jag vill inte sluta bli berörd. Jag vill påverkas av mina känslor för att finna nya sätt att agera. 

Jag finns och jag lever. Jag finns, därför agerar jag. Jag vill ta intryck och jag vill se en mer human värld. 

Allt som hände i fredags i Paris, som just nu bara är en av flera orosplatser i världen, påverkar mig. Debatten påverkar mig. Polariseringen i debatten påverkar mig. Detta att hitta enbart en syndabock påverkar mig. Att inte se allt i ett sammanhang där vi själva är en del av allt, påverkar mig. 

Jag blir känslomässigt berörd och märker att vi åter igen är olika, vi ser saker och ting på olika sätt och vi känner olika. Människor i Europa. Människor i Asien. Människor i Syrien, Afghanistan, Irak och Iran. Människor i nord eller Sydamerika. Mina grannar och mina vänner.  

Vi hade en kärleksmiddag och sedan gick vi på bio i går. Det blev trevligt och härligt men känslan av att människor var rädda och att det finns så mycket katastrofer, krig och oroligheter i världen vilade kvar i mig. Att se James Bonds senaste film som just handlar om död, våld och förödelse blev meningslöst. Jag har kunnat separera vad jag känner och det som händer på filmduken men nu blev det svårt. Filmen var bara en förlängning av så som världen ser ut utanför. Filmen var inte alls bra. 

Egentligen är det just denna känsla jag haft vare gång jag sett en James Bond film, det var bara det att nu blev det så uppenbart. Våldet kändes meningslöst. 

Jag är berörd av allt som sker, jag påverkas känslomässigt och det är ok. Vi är alla en del av det som sker och jag behöver bara se min del i vilka steg jag kan ta för att skapa en bättre värld. Vi är alla en del av så som denna värld utvecklas. Det handlar inte om dom! Det handlar om oss. 

Jag känner sorg över att vi verkligen ser världen på olika sätt. Jag känner sorg över att vi så gärna vill hitta en syndabock. Jag känner sorg att vi agerar på så olika grunder. Jag känner sorg. Samtidigt måste jag och vill respektera det. Vad vet jag om andras lidande.

Tar du starka känslomässiga intryck av allt som sker både inne i dig själv och utanför dig själv?

Sorg- Jag vill ta mitt ansvar.

Det är med sorg i mitt hjärta som jag känner för de som drabbats av handlingar människor gjort mot andra människor. Det blir särskilt dramatiskt och hemskt när det också handlar om död. Ingen har rätt att skada någon annan eller ta någon annans liv. Ingen har rätt att skada någon annan varken fysiskt eller psykiskt. När vi medvetet skadar någon annan handlar det alltid om olika typer av kränkningar. Även när vi gör det mot oss själva. 

Detta drabbar inte enbart välfärdsstater som Frankrike utan sker på olika sätt i alla världens länder. Flyktingar från Syrien utsätts för det. I Ryssland sker det. I Kina, Filippinerna, Thailand och Sverige sker det. Ja i vilket land du än kan komma på sker det kränkningar, övergrepp och utsatthet som görs av människor mot människor. Stater gör det och terrorceller gör det. Arbetsgivare gör det och människor i relationer gör det. Vi kommer inte undan.

Men allt började en gång med människors förtvivlan, kränkning och en utsatthet. Krig i familjer eller länder är bara ett resultat av en gammal kränkning. 

Människor är inte i grunden onda utan det är ett resultat av något. 

Den enda chans vi har att inte själva bli en del av en kränkning är att se till att vi själva tar hand om oss och hittar kärleken i oss. Lär oss att älska oss själva. Ur kärlek kan ingen kräkning näras. 

Jag lovar mig själv att strida för min egen kärlek och att ge den kärlek jag kan till andra. När jag känner kärlek kan jag också ge kärlek och i kärlek föds kärlek. 

Jag har inte alltid levt efter dessa principer. Jag har krigat. Jag har kränkt. Jag har varit missundsam. Jag har varit snål. Jag har blundat för det jag sett andra göra eller för människor i nöd. Jag har använt vassa armbågar. Jag har känt harm mot andra. Jag har utnyttjat och manipulerat. Jag inte sett till mina barns behov. Jag har varit osann och ljugit. Allt detta har bidragit till att jag kränkt andra och mig även i samma stund mig själv. 

Terror i världen är jag eller kan jag vara en del av vilken jag verkligen inte vill. Det är mitt ansvar att göra så bra jag kan för att detta aldrig ska kunna ske. Kanske är min möjlighet till välfärd en orsak till att kränkningar sker. 

Vad kan du göra för att kränkning och utsatthet inte ska bli en vardag? 

Överlevare som också lever

Vem överlever och vem gör det inte. Vad är det som gör skillnad och framför allt, vem lever? 

Det finns de som knappt eller inte alls överlever. Historien och tankarna blir för tung att bära och förmågan att ta sig därifrån saknas helt. Orsakerna kan vara fler. 

Jag tänker att det som skiljer mellan liv och död och överleva eller leva är de som intellektuellt och känslomässigt förstår eller de som inte förstår. Så om jag förstår sammanhang i livet ökar min chans att överleva och till och med att leva. Jag behöver förstå hur man gör. Kanske är det en felinlärning när jag inte förstår.

När jag vet var jag är, på samma sätt som en GPS som visar mig min plats, både intellektuellt och känslomässigt har jag en bra start. Därefter behöver jag veta vart jag ska både intellektuellt och känslomässigt då har jag en bra riktning. Det som kvarstår är sedan att med min handling förkroppsliga allt detta. 

Jag kanske behöver nya verktyg, nya tankar och nya handlingar. Jag kanske behöver en omgivning som stöttar mig och någon som kan vara min vägledare så jag inte styr för långt bort från min utsatta riktning och mitt mål. 

Först då har jag kontroll över mig själv och sannolikheten är mindre att något utifrån kommer att störa mig. 

Jag äger mig själv känslomässigt, tankemässigt och i handling först när jag förstår att jag äger mig själv både intellektuellt och känslomässigt. 

Är du en överlevare eller är du också någon som lever eller är det så att du har ide'er om att överleva inte ens är ett alternativ? 

Det minsta lilla väcker till liv igen

De finns över allt. Det lilla. Det lilla som jag inte borde ha gjort. Det lilla som var en repris av vad jag gjorde igår. Det lilla som kanske legat där hela tiden och väckte något i mig direkt igen. 

Varför sa jag det? Hur tänkte jag? Nu gjorde jag det igen? Här ska jag inte vara! Jag triggades igång.

Egentligen är det mycket enkelt. Jag fick ett återfall av ett gammalt beteende. En gammal lösning. Släcka en påbörjad ångest. Skydda en rädsla. Lika enkelt som jag tyckte jag steg ur för länge sedan, steg jag in igen i detta. Så vad är problemet, stig bara ut igen?!

Men, det är inte det jag gör. Jag stiger inte bara ut igen, viftar bort det och låter det passera. Det som väcks är i stället gamla känslor från gamla beteende. Gamla lögner som var på väg att avslöjas. Gamla beteenden som då väckte starka känslor av skuld och skam. På en sekund väckte jag detta monster till liv igen. Monstret hade bara legat i djup dvala. Aldrig försvunnit.

Nu ligger det lilla där och upptar mina tankar och känslor och gett näring till samma monster. Nu har skulden och skammen tagit plats igen. Jag bygger på i min hjärna på det lilla som bara växer och växer. Avslöjad? Märkte han något? Var jag ensam? Hur ska andra reagera? 

Helt plötsligt har jag lämnat över kontrollen till någon annan. Jag äger inte den själv.

Det lilla tar sin sin plats och kletas omkring av tankar och känslor som får det att växa.

Det lilla som egentligen bara var en flashback från förr, blir ett åter fallande. 

Samtidigt är det bra att det händer för det får mig att förstå. Jag är mänsklig och jag har detta i mig. Jag har under lång tid lärt mig att hantera olika saker och förändrat. Men i särskilda situationer är jag inte förberedd och då startar autopiloten igen, som den lärt sig från förr. Då, på särskilda signaler, blir det som förr.

Det är i dessa beteenden jag ska vara tacksam för att jag blir påmind att det finns krafter som vill böja tillbaka den gren jag valt att böja åt ett annat håll.

Tack för att du kom, men nej tack jag vill att du går igen du lilla.

Väcks du ibland av gamla beteenden som bara finns där, som de aldrig försvunnit?

Någon annans själ

Det finns alltid ett skäl i någon annans själ att saker blir som det blir. Mina skäl är inte som andras skäl och vi har två olika själar.

Vi tänker olika och vi känner olika. Vi gör olika. Vi har var och en olika historia och olika tankar om framtiden. Vi bär på olika och vi har på olika sätt förmågan att vara här, då eller sedan. Mina rädslor är ingen annans och dina rädslor är inte mina. Jag har ingen aning om vad du tänker eller känner och vad allt är som du sparar med dig. Jag vet inte dina hinder eller fasor. Jag ser inte dina bilder och du ser inte mina.

Jag behöver lita på att du gör allt du kan för att det ska bli så bra som möjligt och jag hoppas att du kan lita på att jag gör det bästa jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Jag vet att du gör ditt bästa utifrån din situation och lita på att jag gör det bästa jag kan utifrån min situation. Hade vi kunnat göra på annat bättre sätt så hade vi gjort det. Detta är jag helt säker på utan någon som helst reservation och tvekan.

Jag vet inget om dig men många gånger tror jag att jag vet något om dig, vilket givetvis är helt fel. Däremot vet jag och lär mig varje dag om vem jag är. Vad jag gör, vad jag tänker och vad jag känner. När jag sedan tittar på dig ser jag alltid dig med mina ögon, mina tankar och mina känslor. Jag skapar mig en bild av dig som mest handlar om mig. Just därför förstår jag absolut inget av vem du egentligen är. Jag kan ha idéer men de är lika sanna som de är osanna. 

När jag väljer att se det på detta sätt ökar också min förståelse och min respekt. Jag förstår att jag aldrig kan förstå utan vad jag kan göra är att vara ödmjuk för dina val oavsett om jag själv tycker om dina val eller inte. För dina val har inte med mig att göra utan de är på alla sätt dina.

I detta ligger att acceptera, acceptera och acceptera. Regnar det så regnar det och jag kan inget göra åt det. Jag behöver inga förklaringar och förstå varför det regnar, det bara regnar. När det regnar så behöver jag förhålla mig till det och göra mina val för vad jag ska göra om jag vill gå ut. Paraply, regnkappa eller tillåta mig själv att bli blöt. 

Tack för att du är som du är och att du tar hand om dig och dina val. Jag kan och jag vill inte övertyga dig för då kanske du gör ett val som inte är bra för dig. 

Du har dina skäl i din själ och jag har mina skäl i min själ.

Tack för att du tar hand om dig.

Har du svårt att skilja på dig och andra?

Att gå över gränsen

Vi lever våra liv. Vi lever våra liv styrt av våra egna och andras värderingar. Vi lever våra liv med moral och etik. Vi lever våra liv i en önskan om att få vara med. Vi lever våra liv på jakt efter att bli älskad. Vi lever våra liv för att söka närheten och bekräftelse. Vi lever våra liv på jakt. Vi söker i våra liv för att fylla det med något vi tror vi inte har. 

När vi jagar vill vi så strakt finna det vi söker. Vi jagar och söker mer. Vi jagar och ställer högre krav på hur det ska vara. Det blir ibland som en kemisk drog där effekterna avtar och vi behöver mer för att få den effekt vi vill ha. Vi går närmare och närmare våra egna gränser. Vi går över gränser och vi suddar ut gränser. Det pris vi får betala är att vi offrar oss själva. Vissa av oss började med detta som mycket unga. 

Jakten har sitt pris och hemligheterna växer. Att gå på gränsen gör oss osäkra och att vi tappar kontroll. Kontroll på att få vara i harmoni och balans. 

Hemligheten växer och så gör vår obalans. Vi blir blinda i vår jakt som redan för länge sedan gått över ett antal gränser.

Dessa gränser har jag prövat många gånger med samma resultat. Priset jag fick betala var alltid för dyrt.

Jag offrade mig själv. Mitt rykte och mitt namn. Mitt eget varumärke. 

Vad offrar du i din jakt? 

Jag ger mig själv tillåtelse för jag gör mina egna val

Jag äger mig själv. Ingen annan äger mig mer än jag. Ingen annan. Ingen religion. Ingen arbetsgivare. Ingen stat. Ingen ångest. Ingen alkohol. Ingen drog. Ingen svår sjukdom. Ingen sekt. Inte mina barn. Ingen moral. Ingen skuld. Ingen skam. Inga energitjuvar. Inget och ingen äger mig.

Jag fattar mina egna beslut även fast det bland är svårt. Jag gör mina val och jag får själv skörda resultatet av allt detta. Även när min självkänsla är i botten gör jag mina val, även fast det ibland känns som någon annan bestämt. 

Jag gör mina val och jag bygger dessa val på kärlek eller rädsla. Jag gör mina val och bygger dessa på tankar och känslor. Jag gör mina val på för mig sådant som jag upplever sant och sanningar även fast det som är sant inte alltid är det. Jag gör mina val på olika grunder och ibland vet jag inte vilka grunder det är. Jag gör mina val och på det handlar jag. 

När jag handlar så är det just utifrån de val jag gjort på de grunder jag tänkt eller känt. 

Jag gör mina val. 

Ibland låter jag mig tror att det är andra som gör mina val och att jag inte haft några val. Men det har jag alltid. 

Jag gör mina val. Utifrån det som sker gör jag min bedömning av hur jag ska förhålla mig till allt. Utifrån det gör jag sedan mina val. Jag fattar mina beslut utifrån mitt eget riskmedvetande. Ibland blir det fel.

Jag tillåter mig själv att vara den jag är och göra det jag gör när jag gör det. Jag tillåter mig själv att vara lat när jag är det. Jag tillåter mig själv att vara glad när jag är det. Jag tillåter mig själv att vara ledsen när jag är det. Jag tillåter mig själv att göra fel. Jag tillåter mig själv att ha det bra. Jag tillåter mig själv att be om ursäkt och att förlåta. Jag tillåter mig att känna för mycket, att tänka för mycket och att agera för mycket.

Jag gör allt detta för att jag äger mig själv och jag fattar mina egna beslut.

Har du svårt att se att det alltid är du som styr dig själv? Vill du gärna se att det är andra som gör dina val eller att du är drabbad av otur eller omständigheter som gör att allt blir som det blir?

Stormen kommer

Vi har våra årstider och det är en mening. Det behövs både höst och vinter för att vår och sommar ska kunna komma. 

Hösten med regnet, mörkret och blåsten river loss de sista löven och fäller de träd som vuxit sig för höga, är svaga eller blivit sjuka. Marken behöver dräneras och blötläggas ordentligt för att skapa den bästa grund för ny tillväxt. Djuren behöver komma till ro och gå till vila. Vi människor samlar oss och drar ner på tempot. Vi tänder ljus och kurar ihop. Det blir ok att inte göra något mer än det som behövs. Mindre krav mer att återhämta. All energi som använts för att få växa och för att skaffa mat behöver återhämtas. Vissa har lagt på lager andra behöver fortsätta att leta för att klara sig. De flesta kanske alla går på sparlåga. 

När blåst, regn och mörker blir för tungt för oss betyder det något. Då har vi kanske inte accepterat att livet är på detta sätt. Då har vi inte lärt oss att just vi kanske behöver något speciellt dessa perioder. Alla är sköra på olika sätt för en del kan just årstiderna vara en sådan sak som får skörheten att visa sig. För andra är det andra förändringar och skiftningar som blir styrande. En del för att de tappar  uppmärksamheten och bekräftelsen. Några för att tystheten blir för liten eller för mycket. Vissa för att de inte kan fylla sin tid. Andra för att andra fyller deras tid och de känner sig inlåsta.

Skiftningar påverkar oss och väcker det som kanske är svagt i oss eftersom det gör oss rädda. För andra är det brist på skiftningar som stressar. 

Jag berörs både av det som är stilla och stiltje på samma sätt som när mörkret kommer och upplevelsen är att sommaren och den ljusa tiden även i år var för kort. Jag hade problem med bekräftelsen men den har tappar kraft helt. 

Men jag har lärt mig att hantera detta som mycket annat. Det ligger i mitt sätt att tänka. Jag äger situationerna och skiftningarna idag och det äger inte mig. Det är den stora skillnaden i dag. Jag accepterar och väljer att tänka på ett annat sätt. Jag accepterar och väljer att känna på ett annat sätt. Jag accepterar och väljer att göra på ett annat sätt. 

Hur beroende är du av skiftningar och hur påverkar detta dig? Äger du situationen eller äger den dig? 

Tron får mig att leva

För att leva behöver vi tro på något. Vi behöver ha en vilja att leva. Tro på livet och tro på att det finns något att leva för. Vi behöver känna att vi är viktiga och vi behöver ha en vilja att överleva och gärna också att leva. Om vi saknar denna vilja kommer vi inte att överleva.

Det finns en instinkt i oss att inte vilja dö. Den får oss att andas och att lyssna på de signaler kroppen ger oss. Skydda oss från värme och dricka när vi känner törst. Söker mat och äter när vi känner oss hungriga. Vi känner rädslor för att skyddar våra liv antingen genom kamp eller flykt. Vi känner känslor för att samarbeta och reproducera. Allt bygger på att leva för att människan ska bestå som ras.

Vi söker en mening med livet och för att livet ska kännas meningsfullt behöver vi tro på något. 

Först att själv tro på det egna livet. 

Tro på livet som sådant. Tro på mänskligheten. Tro på att jag själv eller i dialog med andra kan uträtta något. Tro på kärleken till mina barn, någon annan eller kanske rent av tro på kärleken till mig själva.

Jag behöver känna att jag är någon att tro på för att finna värden som talar om för mig själv att jag är någon att tro på och att skapa förmågan att tro på mig själv. 

Jag tror att alla tror på något. Kärleken, kampen, överlevnaden, gemenskapen, naturen, lugnet, harmonin, någon annan, vänner, barnen ja allt som vi kan tänkas komma på. Vi har en vilja och en tro och den får oss att både överleva och kanske leva. 

Jag behöver tro på något för att känna att jag lever. Jag behöver känna att det i mig finns en drivkraft för att leva och för att ha ett bra liv. Känna känslan av att jag ger något till mig själv som jag gärna själv skapar. Jag känner en vilja och en tro på att service är en viktig del i mig. Jag tror på gemenskap och närhet. Jag tror på att känna alla sorters känslor och jag tror på att alla mina sinnen ska få vara med. Jag tror på att min kropp är en del av mina känslospröt på samma sätt som min hjärna. Jag tror på att mitt fokus styr mitt resultat. Jag tror på att det jag önskar kommer jag att få. Jag tror på att jag själv kan bestämma hur mitt liv ska bli. Jag tror på alla likas rätt och jag tror på solidaritet. Jag tror på människan. Jag tror på mig själv. 

Men utan tro är jag intet.

Vad tror du på? 

Det nakna trädet.

Först om hösten är det möjligt att se det nakna trädet och dess grenar. Först då finns det chans att se hur trädet egentligen ser ut. De nakna grenarna både stora och små och den tjocka stammen. Hur den växer och vilka eventuella genvägar det fått ta eller om den är skadad. 

Där står det nakna trädet avklätt nästan dött utan möjlighet att dölja sitt ursprung.

Minsta lilla karaktär blir synlig.

På våren får trädet chans att växa till sig på nytt och klä sig i sina nya gröna blad. Denna gång kanske grenarna får mer kraft att växa just för att några andra grenar ramlat av eller till och med fått hjälp att bli beskurna. Trädet kan anta en något mer annorlunda form än tidigare och hämta kraft från sol och regn för att bli starkare, vackrare och kanske, om det är ett fruktträd bära mer frukt. Så länge trädet lever finns det varje år en ny chans efter vinterns vila. 

Så är det med oss med. Vi har alla en ny chans. En ny chans att göra så som vi alltid gjort eller en ny chans att göra på ett annat sätt. En ny chans att tänka på samma sätt eller en ny chans att tänka på ett annat sätt. En ny chans att känna på samma sätt eller en ny chans att känna på ett annat sätt. 

Det kommer en ny vår och det som varit behöver inte fortsätta att vara. Men det som varit kan också fortsätta att vara.

Vi har alltid möjlighet till en ny chans. Det hänger enbart på oss själva att se och förstå denna chans. Igår är inte idag och idag är inte i morgon. Idag skapar jag min nya historia som blir mitt avstamp för hålla det borta från mitt nya nu. 

När det blir klart för oss att vi alltid har en ny chans, så länge vi lever kommer det en ny dag. Oavsett vad vi gjorde i går finns det alltid chans till erkännande och gottgörelse. Alltid chans för något nytt. 

När vi väljer att inte se den chansen är även det ett val. Vi vet med säkerhet att det val vi gör antingen stödjer vår vilja att vara ett offer eller vår vilja att vara en vinnare i vårt eget liv.

Vi är ett träd som möts av vår, sommar, höst och vinter. Vi är det trädet och så länge vi lever har vi en ny chans att skjuta skott och visa vår innersta genuina kärna.

Hur nära är du att förstå att ditt liv är just på detta sätt?

Hur vet jag hur långt det är?

Vad vill jag och vart ska jag. Vem vill jag vara och hur vill jag att det ska vara för mig? Hur ska det vara när jag är klar. 

När jag inte vet vad jag vill är också chansen stor att det inte blir som jag vill. Att bara tala om sådant jag inte vill tar mig inte ett enda steg i någon riktning. I bästa fall blir det som det varit. 

När jag börjar med att bestämma en resa behöver jag först fundera över vad jag vill göra på min resa och vad jag vill uppleva. När jag vet vilka upplevelser jag vill ha och känslor jag vill känna kan jag börja leta efter var jag vill åka. Men innan dess behöver jag se vilken budget jag har. När jag letar efter den plats jag behöver utgår jag ifrån det som bäst stämmer överens med min bild av vad jag vill. Detta kommer säkert också att bli mitt förstaval förutsatt att det stämmer med min budget. När jag bestämt mig var jag vill resa behöver jag se hur jag kan ta mig dit på det sätt jag tycker att mest bekvämt och anpassat till min ekonomi. Slutligen behöver jag hitta ett boende som bäst överensstämmer med vad jag vill och vad jag har råd med. Jag tydliggör vad jag vill och jag förhåller mig till de förutsättningar som finns.

På detta sätt bestämmer jag själv och jag gör som jag vill utifrån vad jag vill. Fullt naturligt och jag tror att de flesta arbetar efter liknande principer.

När det häller våra liv är det ingen skillnad. Vi behöver veta vad vi vill för att kunna komma dit vi vill. Vi behöver bestämma vilka känslor och upplevelser vi vill ha. Vi behöver se vilka platser och människor som vi behöver ha omkring oss för att uppfylla de mål vi vill. Vi behöver se hur vi ska ta oss dit vi vill och vi behöver till och med tydliggöra hur vi vill bo och hur vår närmiljö ska vara. Avslutningsvis behöver vi anpassa det till våra egna förutsättningar.  

Det är ingen skillnad men ändå är det så få som gör så här med sina liv. Det är som livet bara händer på samma sätt som om vi skulle resa och vi bara kommer dit vi kommer.

Vi tror att det är en skillnad men det är ingen skillnad alls och detta gäller för absolut alla av oss. 

"Om jag inte vet var jag ska vet jag inte hur långt det är dit."

Hur förbereder du dig för att komma dit du vill i livet när det gäller hur du vill ha det, vad du vill känna, vad du vill göra och med vem du vill vara?

Beteenden som försvagar vårt jag

Stolthet, vara kränkt, känna känslor av brist på kärlek och vara missförstådd kan ibland kännas djupt och länge. Det är som känslorna har sina rötter långt långt ner i historien och som om de ibland vägrar att släppa taget om mig. Det blir som en kamp som någon ska vinna och någon annan förlora. 

Jag tystnar och känner mig naken. Jag tappar orden och kontrollen. Det är som om det för en period inte finns någon mark att stå på och min ända länk till återhämtning är tystnaden. 

Tystnaden för med sig ett maktspel som kräver fram ett offer och tyvärr blir jag själv ofta det där offret. Det blir en prestige. 

I min historia känner jag igen hur just detta blev ett dåligt vapen utan egg och som var ganska verkningslöst. Det var jag själv som drabbades och som gjorde mig själv illa och i släptåget påverkades andra.

Jag vet att det är gamla känslor som projiceras igen på någon annan eller något annat och jag vet att det handlar om mig. Ändå vill inte det återkommande beteendet släppa taget om mig.

Detta är en typisk sak jag inte hittat källan till än och där jag behöver ta reda på varför det är så viktigt för mig att fortsätta hålla fast vid detta beteende. Är det ett beteende utan historisk koppling eller finns även denna koppling? Är det ett vapen som hade sin framgång tidigare i mitt liv men nu helt tappat sin verkan? Eller är det så att det bara nu är en relik från gamla tider av maktmissbruk.

Det finns inga beteenden och sätt att tänka som inte på något sätt har en grund. Gamla strategier som inte längre fungerar men som vi krampaktigt håller fast vid. Beteenden som kommer från en svunnen tid. Beteenden som bara har ett syfte och det är att stärka vårt eget ego.


Har du beteenden som du inte blir klok på och som fortfarande spökar i dig och skapar bekymmer för dig?

Det kommer aldrig att gå

"Utan att avvika från normen är utveckling aldrig möjlig"

Vi kommer inte att utvecklas om vi inte avviker från normen, både den allmänna och den egna. Vi kommer enbart att gå i samma fotspår och tänka det som redan tänks, känna det som redan känts och göra det som redan gjorts. Något annat är inte möjligt.

Stora och små förändringar i världen har fötts ur just denna grundtanke. Vi behöver kliva ur vårt eget skal och tänka på ett annat sätt. Gör vi detta kan det få effekt. Det är inte självklart men det enda som gör en förändring möjlig.

Tankarna kan ha tänkts av andra och förverkligats eller inte, men så länge dessa tankar inte tänkts hos dig är värdet av de nya tankarna det viktigaste du har. Din gåva till dig.

Hur ska vi då lyckas att tänka på ett helt nytt sätt, tänka tankar som vi inte tidigare haft? Var ska de komma ifrån? Hur ska jag själv ändå få fram dessa och hur går det till? 

Ja det finns olika sätt. Gå en utbildning, lyssna på andra, läsa en bok, experimentera, be någon om hjälp, ja det finns mängder med olika sätt. Det går att pröva vilka olika sätt som helst som har möjlighet att bryta den linje du själv ritat upp. För är det så att du fortsätter att gå din egen obrutna linje kommer verkligen inget att bli annorlunda.

Att bryta din egen linje vill jag påstå är ett av de tuffaste och mest energikrävande som finns. Att med musklerna hjälp lyfta något för mig mycket tungt är betydligt enklare, bara för att ta ett exempel. Orkar vi inte lyfta ber vi om hjälp men orkar vi inte att förändra då krävs det, bara det, en stor kraft för att både våga be om hjälp och bryta min egen stolthet att jag faktiskt inte själv klara av att bryta något som för mig är, till exempel, destruktivt.

"Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka." / Einstein

Normen som jag skapat har byggts upp av mina egna erfarenheter, mina egna idéer, intryck från andra, åsikter och rädslor. Inget är rätt och inget är fel. Lika osant som det är sant. Ändå är jag beredd att gå in i döden för det som jag är rädd att lämna.

Det handlar inte om du har något som du inte vågar släppa för att öppna för nytt utan det handlar om vad det är som du bär på, som du så krampaktigt vill stå kvar vid och som uppenbarligen hindrar dig från att utvecklas?

Handling och reaktion

Jag plockar mina ämnen från bloggen både i det som sker just nu och sådant jag plockar upp som är tänkvärt och som tvistar till tankarna och känslorna. 

Denna gång plockar jag ämnet från en film jag såg i helgen. Jag har legat sjuk i förkylning och det är alltid en utmaning att inte orka mer än att bara vara. Solen och känslan  jag får när jag är på landet förförde. Vanliga rutiner kopplas bort både för att jag inte ska när jag är sjuk och att jag inte orkar. Jag mötte mig själv i min egen stress i detta och det jag gjorde i stället. Både sådant som kändes bra men också sådant som kändes mindre bra.

I alla handlingar som vi gör finns det alltid en reaktion kopplad till detta. Både hos den som gör handlingen och hos den som blir utsatt för den. Reaktionen kan vara kort eller ligga kvar väldigt länge. Den kan äta upp oss inifrån eller vara flyktig, lika fort som den kom. 

Reaktionen börjar hos den som gör handlingen väckt av gamla eller nya känslor. Full av kraft och egen vilja att drivas av något och föra något framåt eller undvikande i rädslan för att något annat ska hända. Tankar och känslor styr starkt våra handlingar i riktningar vi klarar och/ eller i riktningar vi inte tänkt oss. Handlingen skapar en egen inre reaktion som vi bär med oss och som ibland blir ett fortsatt mönster. Reaktioner som förlamar eller får oss att ta nya djärva steg.

Den handlingen vi gör blir samtidigt en reaktion både hos den som påverkas av handlingen och i omgivningen i övrigt. Reaktioner som sätter sina spår eller som blir lika flyktigt för att upplevelsen inte var personlig. 

Det som är avgörande i reaktionen hos den som gör handlingen eller den som tar emot eller påverkas av handlingen är hur dessa personer förhåller sig till handlingen. Samma handling kan både hos avsändaren och mottagaren upplevas olika hos olika personer styrt av vad vi själva har med oss i bagaget och hur medvetna vi är om oss själva. Hur vi reflekterar och kan se vår egen del i det som sker och hur vi kan hantera skam och skuld. Hur våra värderingar är och vår egen självkänsla. Många saker gör att det beror på hur reaktionerna blir av de handlingar vi gör eller tar emot.

Vi gör handlingar för att vi vill få reaktioner och vi gör handlingar för att vi inte orkar med våra egna reaktioner. Vi låter oss själva ta emot handlingar för att vi inte klarar annat eller så är vi en mottagare men kan konstatera att reaktionen uteblir för att vi inte känner att detta har med vår egen person att göra. Ingen reaktion är given utan allt styrs av oss själva.

Detta skapar hopp eftersom detta innebär att vi faktiskt kan hantera väldigt mycket i livet förutsatt att vi har koll på vårt eget ego och vårt eget jag, vårt inre liv.

Har vi koll på vårt inre liv är jag övertygad om att färre dåliga handlingar sker skapade av mina egna reaktioner och detta i sin tur leder till att det blir färre dåliga reaktioner hos den som mottar.

Handling är också handling av kärlek på samma sätt som reaktion och mottagandet av handlingen. Styr jag mina egna reaktioner och fokusera på kärlek kommer detta att påverka mina handlingar som i sin tur kommer att påverka mottagandet av min handling och reaktionen på denna.

Har du koll på dina handlingar och reaktioner?