Hur jämlik och rättvis är vi?

Jämlikhet handlar om att vi är lika, ska behandlas lika och ges lika möjlighet. Jämlik är att vi varken ser ner på eller övervärderar andra och att vi tror på andras lika möjlighet och förmåga att ta hand om sig själv samt klara upp sin egen situation. Vi tror även på att alla har förmågan att be om hjälp när man så behöver och tillgång till sina egna känslor och tankar. Vi tror på människan med andra ord där vi respekterar varandra som likar.

Ändå föraktar och dömer vi människor. Ändå ifrågasätter vi andra kulturer och förhållningssätt. Ändå vill vi gärna bo och leva bland likar. Ändå bränner vi flyktingboenden och förskjuter de som inte synbart är lika oss själva. Ändå använder vi härskarteknik och översitteri  för att vinna egen mark. Ändå gör vi sådant som går emot grundtanken om lika värde och jämlikt synsätt.

Jag har sett mig själv som en jämlik person där jag känner starkt för de svaga och är emot orättvisa. Jag har alltid arbetat som volontär och frivilligt utan betalning på olika sätt. Jag har enkelt kunnat se vikten av feminism som en del i jämställdhetsarbetet. Mina grundvärderingar har varit tydliga. Ändå kan jag se hur jag bidragit till motsatsen. 

Jag låter emellanåt mina brister råda där jag inte tillräckligt gjort upp med mina fördomar och människors lika värde. Jag lever i ett samhälle som har en standard på bekostnad av någon annan. Jag använder ibland härskarteknik automatiskt i situationer utan att direkt vara medveten om det och där jag själv kanske känner en egen rädsla. Jag har fortfarande kilar i min egna grundvärderingar som håller mig kvar vid ett gammalt sätt att tänka. Jag använder ibland min styrka och det faktum att jag är man som ett vapen i vissa trängda situationer. Jag låter mitt humör styra särskilt i situationer där det inte alltid går min väg. Jag är som människor är mest med mina styrkor och svagheter men ändå ibland på sätt som inte är just jämlikt och respektfullt. Detta plågar mig att se och påminner mig om något bekant i min historia som jag just nu känner att jag får acceptera till dess att en förändring kan ske.

Jag brister i jämlikheten till mig själv.

Hur jämlik och rättvis är du egentligen? Hur tillåtande är du? Är det bara ord för dig där dina handlingar cirkulerar kvar i gamla spår? Eller har du hittat en väg?

Idag är en dag jag väljer att se det jämlika i mig själv och andra.