Som Don Quishot kämpar mitt ego

Vi är i behov av både vårt ego och vårt jag. Båda har en oerhört viktig uppgift för vår egen existens. Utan ego ingen kraft för överlevnad i stunder av kris, utan jaget  ingen chansa för ett själsligt kärleksfullt liv fritt från kaos. Frågan handlar mer om i vilka proportioner vi väljer att ha dessa båda.

I ett liv som redan från början startar med kaos öppnar för att egot tar stor plats. Med denna start handlar livet om att överleva. Kärlek och allt vad jaget står för kommer i skymundan så länge vi inte fått nycklar som leder oss dit.   

När livet startar med stor plats för kärlek, ödmjukhet, acceptans och tillit minskar behovet av att överleva eftersom känner oss trygga i att så kommer att ske. Jaget får stor plats och vågar göra allt för att visa sig och finnas. Världen ser ut på ett öppet tillåtande sätt till skillnad från kaoset där världen mer upplevs som stängd och skrämmande. 

Livet handlar sedan om att fördela egot och jaget på ett sätt där vi respekterar oss själva och vågar stå upp för den vi är men samtidigt har kvar energin som behövs när verklig fara uppstår. 

När världen inte uppfattas som lugn intar vi försvarsställning och skapar oss en hållning som handlar om att vi inte är säkra. Den som inte fått mat tillräckligt hamstrar och roffar åt sig. Den som känner sig hotad till livet gömmer sig och litar inte på någon. Den som blir utsatt för våld och kränkning gömmer och sluter sig för omvärlden. Vi skapar strategier för att hävda vår rätt och för överlevnad som för omgivningen kan uppfattas som egoistiskt, avskärmande och eget. Vi känner att vi både saknar något och gått miste om allt.

I en värld där vi från början mött kärlek och proportionerna rädsla och kärlek är med stort övervägande åt kärleken har vi inga svårigheter att vara öppna, tillåtande, accepterande och ödmjuka. Vi vet att vi i slutet ändå kommer att få det vi behöver och mer där till.

Problemet vi möter i rädslan blir att vi förstärker det vi redan valt att tror på och det vi var  rädda för och ökar på vår brist på tillit. Gamla rädslor som inte längre har relevans förstärks och förstärker vår känsla av att ingen vara, brist på tillit och vi går mot att mer och mer brista i respekten till oss själva. 

Jag kan se hur hela mitt liv präglats av mitt förflutna och hur jag lurat mig själv att tro mig ingen vara, sakna allt och behovet av att kämpa för att för roffa åt mig det jag behövde för att överlever. Desto mer rädd jag blev desto mer kämpade jag likt Don Quishot mot mina väderkvarnar.

Kan du känna att du kämpar mot något som du är rädd för men egentligen inte vet vad det står för? 

Idag är en dag jag väljer att inte se det jag tror mig se och inte känna det jag tror mig känna. Idag är en dag jag ger plats för mig själv.