Allt är möjligt - katastrof eller fullständig lycka

På något sätt är det uppenbart. Bit för bit börjar jag inse hur uppenbart det är att vi kan bli vad som helst. En del saker tar längre tid andra går fortare än vad jag tänkt mig. Den som går cirklar och slutat upp att leva sitt liv. Den som lever sina egna drömmar. Den som inte lever alls. Den som blir någon, någon annan trampar på. Den som är här och nu. Den som gräver ner sig i sin egen historia eller oroar sig för framtiden. Den som alltid kommer att begå samma misstag. Den som alltid finner vägar och den som aldrig finner något. Den som låter sig förföras av bekräftelser men saknar egen kraft att för sig. Den som lyckas med allt den företar sig.

Skillnaden är hårfin mellan de som lyckas och de som misslyckas. Den ena är bara ett steg före, tro inget annat för du kommer att missta dig. Katastrof eller framgång tar sig olika skepnader och det är du själv som behöver öppna ögonen för att verkligen kunna se. Kanske pågår det i denna stund, det är uppenbart att du inte väljer att se det som finns att se om du upplever att inget händer.

Varje dag vi vaknar är en ny dag. För de som inte vaknar igen har möjligheten helt släckts. Varje ny dag kan vi välja vad vi vill säga, vem vi vill vara ich hur vi vill beter oss. Vi kan väljer hur vi förhåller oss till allt som sker men också skapa det som inte sker. Allt ligger i våra egna händer helt fritt från hur andra agerar, hur sjuk eller fattig du är. Skillnaden är bara vad vi utgår ifrån. 

Att skylla på något är bara ett sätt att ge upp. Antingen för att du vill det eller för att du inte tror annat. Katastrofen är en bastard och lätt att finna. Segraren är den som når dit den själv vill nå oavsett om det är en synlig framgång eller en katastrof. 

Tänk att det ska ta ett helt liv för att inse att jag ägde alla möjligheter redan från början. Vad tacksam jag är min insikt inte kom senare. 

Kan du känna att du är en lyckans ost eller en förlorare? Vad säger det i sådant dig? 

Idag är en dag jag väljer att se att allt är möjligt.   

Vänner- att ta vara på

Jag har haft lätt för att komma i kontakt med människor och vara social. Jag kan också få vänner men även förlora de vänner jag trott jag haft. Vänner känns alltid viktigt men inte alltid enkelt att få och behålla.

När jag är ute på landet, på mitt sommarställe kan jag ibland känna hur uppenbart det är och vilken sorg jag ibland i botten av mig själv känner för detta. Jag får tillbakablickar av hur det varit och hur det präglar idag. I dessa stunder ser jag inte de vänner jag har utan mer de jag förlorat vilket givetvis är min brist på närvaro här och nu. Men så känns det ibland och jag får en känsla av utanförskap med grannar som inte hälsar eller beter sig på olika sätt. Mina egna reflektioner säger mig att jag givetvis är en del av det som skett men ändå kan jag ibland känna en sorg att ha människor i min närhet som till och med saknar respekt. 

Jag kan inte styra hur min historia utvecklats och jag kan definitivt inte förändra andra, jag har sedan länge insett detta men jag kan ändå känna att en sorg vilar kvar. Kanske är det sorgen som är besvärande mer än att jag vill vara vänner med grannen. 

Det enklaste hade varit att sälja och inte utsätta mig för känslan samtidigt finns det så mycket annat som tillför att finnas här så jag gör ett val. Jag har tänkt på detta vid flera tillfällen men kommit fram till att mitt val är att stanna kvar. Stanna kvar men ändå visa respekt den motsatta vägen och leva och forma mitt liv i min nya situation. 

Min egen tillit till det som sker är att jag tänker att vad jag kan göra är att vara mig själv och ha tillit till att när jag är mig själv kommer saker till slut att förändras på något sätt. Historia är historia och framtiden behöver inte bli som historien. Den blir på ett annat sätt. Under tiden lever jag här och nu. Kanske kommer vi aldrig att bli vänner, då är det så. 

Sorgen och det som hänt med grannen ska inte definiera mig eftersom det är jag som identifierar mig. Mina tankar, mina känslor och mina handlingar fritt från annat och fritt från skuld och skam. 

Vi är flockdjur och vänner är viktigt även fast vi ibland vill vara själv. Ta hand dig själv och finn dig själv utan att definiera dig genom andra men se till att hitta dina vänner. Det är viktigt!

Kan du känna att du saknar vänner eller tappat kontakten med vänner du haft? Vilar en sorg kvar?

Idag är en dag jag möter människor som mina vänner och respekterar dess person. 

Tyst......bara tyst

Ord. Livet är fullt av ord. Vi bygger upp vårt liv på att samla ord och beskrivningar på vad vi känner och tycker. Hela min blogg är fylld av en massa ord. Ord som ger mig en mening kanske dig. Men trots det är det bara ord samlade på ett sätt som skapar en struktur för behag eller obehag. Orden får ett eget liv och fylls i vår hjärna. Drömmar är ord och bilder som symboliserar ord som genererar känslor. Allt styrt av vårt tänkande, tänkandet som vårt allas ego skapat. Order är vårt egos makt över oss själva och i samma stund som vi tänker blir ordet det som gör oss till fångar. 

Bortom ordet finns känslan och ännu djupare andligheten. En egen närvaro som bara kan kännas där ordet enbart är  ett försök, men bara ett försök att med egots kraft ta över och bekräfta det vi redan fått äga enbart genom att vara. Vi upplever och när vi inser att vi ibland saknar orden för det vi upplever har vi kommit bortom egots kraft.

Det är just därför vi ibland behöver vara tysta, bara tysta och medvetet få oss själva att tänka så lite som möjligt. Det är  därför olika typer av meditationer, mantran och mindfullnessövningar kan ha en sådan egenkraft. De lär oss att fokusera på en sak för att sakta sakta få oss att tänka på så lite som möjligt, kanske inget. Vi lär oss att vara närvarande utan att falla tillbaka till vår ord som handlar om vår historia eller ord som handlar om vår framtid. Ord som får oss att känna sådant som inte handlar om att vara närvarande här och nu. 

Vi behöver öva oss på att vara tysta. Vi behöver lära oss att inte distrahera tysnaden. Jag är en mästare på att störa den tysnad jag får till mig. Jag hittar på mängder av saker och får mängder av tankar som ibland skapar känslor jag inte vill ha. Även tystnaden skapar känslor men då är det på grund av alla ord jag får till mig i tystnaden. Det är därför retreat i tystnad kan vara så påfrestande för oss eftersom tystnaden utmanar oss att komma bortom alla ord och väcker känslor som kan vara svåra att hantera när vi saknar sätter att distrahera.

Så var bara tyst. Var tyst en timme, en dag, flera dagar kanske mer än en vecka.  Tala inte med någon som då kan få dig att igen skapa ord som väcker känslor.

Alla har vi ett ego och precis alla besväras av orden. En del har inte förstått det än, andra har insett några få har hittat en väg att få det tyst. 

Jag behöver tystnaden för att få möjlighet att känna och bli närvarande i mig själv. Där bortom tystnaden besparad från orden finns mitt genuina jag. Där är jag mig själv. 

Hur förhåller du dig till tystnaden. Kan du känna att du sällan ser till att ha det tyst omkring dig utan ord, där du kan få kontakt med en annan del av dig själv? 

Idag är en dag jag möter min egen tystnad som en befriare.

Du har fel jag har rätt

Jag sätter mig på mitt höga säte och diskuterar. Jag pekar och domderar. Jag vet. Jag har varit med om. Jag ser och hör. Jag kan. Du kanske också kan men jag kan mer. Kan inte du eller hittar egna vägar så vet jag minsan vad som är rätt. Jag avgör vad som är normalt och sätter livets agenda. Jag använder hela min kraft för att du ska förstå att jag sätter reglerna och du får följa.

Ibland är jag lite mer subtil. Jag går i allians med andra som tycker som jag för att visa att jag har rätt. Jag skvallrar och snackar skit. Jag vältrar mig med andra i de misstag du gjort. Jag gör mig lustig bara för att stärka min egen osäkerhet. Jag vet vad du behöver och nästan vad du vill. Jag gör allt för att du ska förstå att  mina tankar, åsikter och idéer är de rätta och att det är dessa vi alla behöver följa. Allt förmedlat från botten av mitt ego. 

Jag möter detta varje dag hos mig själv. Jag möter mitt ego som vill skydda sitt revir i rädslan för att förlora. Jag möter andra egon som gör som mitt. Vi möts alla och sjunger vår lov. Vi sjunger i rädsla för att sjunka och det enda vi gör är att sjunka djupare ner i vår egen avgrund.

Egot är inte min fiende. Han gör mig också gott men jag behöver stilla hans framfört, men inte stilla hans hunger. Egot behövs när fara finns eller när jag behöver kraft att genomföra sådant som jag ibland inte tror mig mäkta med. Ofta är dock mitt liv inte hotat så jag behöver be honom vila tills dess att han behövs. 

Jag skulle vilja påstå att det är i mina djupaste tankar eller i möten med andra jag utmanar mitt ego och därmed mig själv. Självömkan och harm, dominans och uppoffring. Jag skapar motsättningar med mitt intellekt som skapar känslor jag inte vill känna. Jag tror jag blir en vinnare men det enda jag gör är att förlora. Det är inte genom att vinna jag vinner något beständigt den tävlingen vill jag inte vara med. Jag har vunnit och därmed förlorat allt för många gånger och se vad jag fått. Jag vann ett krig men förlorade ett liv. Väljer jag att vinna livet behöver jag våga förlora ett antal krig. 

Jag finner varje dag krig jag inte ska delta  i och som jag behöver backa ur. Krig som enbart skulle stärka mitt ego. Att våga avstå är den bästa segern. När jag vet att jag inte behöver definiera mig själv via andra upphör lusten att kriga. Då är jag trygg i den jag är oavsett vad andra tycker eller gör. Först då kan jag möta mitt genuina kännande jag och visa vems andra jag, jag söker.

Vilka krig för du?

Idag är en dag jag åker slalom mellan de krig jag möter för att stärka att jag är bra som jag är.

Mitt besvärande jag behöver en kropp

Vi har goda sidor och vi har mindre goda sidor. Det är en del av livet. Vi säger och gör saker vi ångrar. Vi tänker saker som inte är bra för oss. Vi skapar miljöer som väcker gamla besvärande känslor eller odlar nya. Vi använder oss av vår inre kraft till att förgöra oss själva. 

Till vilken nytta och vad ska allt detta leda till om det ändå gör oss så illa? 

Vi behöver dessa besvärande krafter när det handlar om liv och död. Vi behöver beteendena för att överleva. Problemet är att vi generellt sällan utsätts för risken att dö. Kraftens finns där men livet idag ser inte ut som det gjorde för mer än 60 000 år sedan. Krafterna lever dock kvar och jobbar i oss. Tränar och försöker hitta objekt. Skapar rädslor för att få utlopp för  sin förmåga. Ofta lyckas kraften också att skapa precis vad som behövs för att bli den kropp han eller hon vill vara. 

Vi lär oss tidigt att urskilja jaget i oss som gör skillnad på mig och dig. Jag heter. Jag är. Jag gör. Vi lär oss att tala om mitt och ditt. Vi skapar ord som ett besvis på att vi finns. Ord som är påhittade bokstäver allt för att identifiera oss. 

Ur detta byggs vårt ego sakta upp. Vi är överlevare. De som inte är kraftfulla nog kommer att dö. Egot bygger upp sin kunskap om att överleva på historien och vad den lärt. Allt samlas i hjärnans minnesbank för att minnas vad som är vän och vad är fiende. 

Med detta som bas skapar vi vårt liv. I bakgrunden finns kärleken som är dess motsats. Kärleken som mer ser till nyttan av samarbete, gemenskap och fred. Kärleken som ser till frid och ro. Kärleken som mer talar om an andlighet och den kännande inte kropp än tänkandet.  Kärleken som söker sinnligheten, gottgörelse och acceptans än viljan att hitta en motsats. Kärleken som inte behöver vinna eller ha rätt. Kärleken som aldrig söker hämnd och förklaringar. Kärleken som söker sin styrka innifrån och ut istället för att bekräfta sig själv utifrån. Kärleken som vet att allt som behövs redan finns oss den själv och att viktiga saker kommer att komma till den när det är aktuellt. Kärleken är kampens motsats. 

Vi behöver båda dessa krafter men vi behöver lära oss att hitta de rätta portionerna. 

Kärleken är så svår att bejaka. Det är så lätt att stiga in i egots kraft och befästa att jag finns. Jag har under hela min uppväxt hela tiden arbetet för att befästa och bekräfta min egen existens och närvaro. Det har skadat mig. Jag förlåter mig för det. 

Vilka proportioner vill du sträva efter? Inget är gratis, arbetet är just ditt eget.

Idag är en dag jag ser båda mina ytterligheter men vågar välja det som totalt sett är bäst för mitt andliga själv.

Vår inre kraft definierar oss

Krafter vi bär inom oss är stora. De kan få oss att nå oändliga höjder eller nå de djupaste bottnar. Jag talar om krafter som handlar om kärlek och rädsla. Dessa kan brytas ned i mindre krafter men i sin renhet är det just kärlek och rädsla som är grunden för vår inre kraft. Vi känner kärlek eller vi känner brist på kärlek (rädsla). 

Det finns krafter i oss som vill hålla oss fast i det som är. I det vi känner till finns en trygghet även fast tryggheten ibland gestaltar sig i kaos och elände. Hjärnan vill känna sig ohotad och vill ha rutiner. Hjärnan vill skapa logik så att det blir enkelt att skilja på det som är farligt eller ofarligt. Vi vill hålla oss kvar i det kända eftersom det okända kan hota vår existens. 

Det kända behöver däremot inte vara vänligt, kärleksfullt och behagligt. Det viktigaste är att det är känt och utifrån ditt sätt att se det, ofarligt. På denna grund bygger vi sedan hela vår tillvaro. 

Vi strävar efter att hela tiden definiera oss själva utifrån vår egen omgivning. Vem är jag och vem är du. Vi vill vinn men inte förlora. Vi vill känna trygghet men inte otrygghet. Vi vill känna någon typ av bekräftelse för att veta att vi existerar och vi vill överleva. 

På denna grund bygger vi sedan upp vår tillvaro. Kärlek får, i ett liv som uppfattas vara fyllt av risker, en liten plats. Kärleken blir mer grädden på moset eller en dröm, inte en reell verklighet som vi själva kan uppnå. Kärleken blir för vissa något vi tänker ska uppnås i en relation, sällan som en del av vårt eget inre väsen. 

När vi själva har svårigheter att definiera oss som kärleksfulla människor får rädslans kraft en så stor plats i oss att det leder till att rädslan definierar hela vår person. Vi tänker, vi klagar, vi kämpar och vi strider. Vi låter andras agerande definiera oss själva genom vår rädsla. Vi skapar konflikter istället för att försonas. Vi skapar oförstående istället för respekt. Vi stärker vår svartsjuka och avundsjuka. Vi klagar och ger utryck för vår åsikt. Vi vill ha mer och vi vill ha rätt. Vi vill vinna inte förlora. Vi vill göra bra affärer ej dåliga. Vi vill få inte ge. Vi vill bli vinnare, inte förlorare. Kort sagt vi vill skapa situationer utifrån som ska definierar vem vi är oavsett om det är synligt positiva saker eller inre positiva saker (en sjukdom kan enkelt uppfattas som något yttre negativ men kan inom oss kännas som att vi blir någon och gör att vi upplever något positivt i det som skett, sjukdomsnytta).

Jag kan se hur jag definierar mig genom att skapa konflikter. Jag har sett till att ha det rörigt och annorlunda omkring mig för att definiera mig själv och för att bli sedd. I sammanhanget kan nämnas att inte bli sedd också blir ett sätt att definiera sig. Vi skapar ett tillstånd som ger fördelar och ökar vårt trygghet.

Jag kan mer och mer se att hela min person och främst i det jag gör, lätt kan uppfattas som brist på ödmjuk och ge mer sken av att vara bordust. Jag kan förstå att människor historiskt har känt ett hot och agerat utifrån detta. Samtidigt har mitt sätt varit egots handlingar i rädsla att missa den kärlek jag känt jag saknat. Resultatet av mina egna handlingar har lett till att jag mött mindre kärlek.

Kan du känna att du ägnar livet åt att hitta sätt att definiera dig själv? 

Idag är en dag jag tillåter mig själv att definiera mig själv genom att känna att jag är fyllda av min egen kärlek. Ur denna kärlek vill jag möta min omgivning. 

Det hände något igår

Igår var en dag med härlig frukost och projekt som precis gick min väg. Trevliga människor och bra snack. Dagen kom som den ville men ändå höll vi en jämn fart. Bra väder och allmänt skönt. Det som inte hände, hände inte och det som hände, hände. Negativa överraskningar skapade inte irritation. Med andra ord en bra dag. 

Sedan var det kväll och middag vid stugan. Vi bor på sommaren ganska nära tre hus. När man har grannar så behöver man inte älska allt det de gör men på något sätt respektera deras person och närvaro. Det är en förutsättning för att leva nära, något annat kräver ett helt annat typ av boende. 

I min familj och med vänner talas det inte enbart svenska utan även andra språk eftersom både en del vänner och min sambo inte är från Sverige. Det är på många sätt både nya erfarenheter, nya upplevelser, nya känslor och nya upptäckter. Det har inte alltid varit enkelt men det har blivit bra och jag kan se att jag själv också varit en del av svårigheterna att få det att lyckas. 

Nåväl, vi hade middag och vi satt på verandan. En tyst vindstilla kväll hörs allt man säger bland grannarna. Det bara är så och det är bara att acceptera och respektera. Det man hör släpper man och det finns en respekt om att vi är här i samma syfte och det är att ha det bra.

Men ibland blir det inte så som man tänkt sig och gårdagskvällen var en sådan dag.  En av grannarna var i någon slags egen obalans och började kommentera att vi lät mycket, att människor inte var svenskar och att vi skulle ta hänsyn. Övrigt som sades från grannen kan inte nämnas här men det blev en otrevlig stämning. Till slut var jag tvungen att säga till att det var dax att sluta kommentera och avsluta det som pågick. Klockan var vid denna tidpunkten ca halv åtta på kvällen. 

I ett sådant här läge kan man välja att trappa upp bråket och markera var man själv står och vad som är ok eller inte. Eller så kan man bestämma att lugnet ska kvarstå och att vad en enskild människa säger och gör inte ska få störa min egen balans. En annan människas ord definierar inte mig utan det är jag som definierar mig själv. Jag parerar det som kommer utifrån som inte passar mig, inte integrerar det i mig. 

Jag markerade i det som pågick, sedan avslutade jag själv min del och ägnade resten av tiden tillsammans med våra vänner. Min känsla var mer i karaktären av att hon inte själv mådde bra och att det hon sa mer var ett utfall av detta. Kanske var det också hennes värderingar  men det är samtidigt inget jag kan göra något åt och inte heller behöver förändra. Så länge jag är klar över mina värderingar så är det jag som definierar mig. 

Nu kanske ni tycker att jag blir allt för förstående och inte tydligt markerar när människor gör övertramp. Hade jag gjort detta hade min granne kommit in och stört min balans vilket hade varit ett större svek mot mig själv, min sambo och mina gäster. 

Jag väljer vem som ska få kliva in i mitt medvetande eller inte. Så länge jag är medveten om att detta är möjligt och att jag äger frågan har jag inget att frukta. Då kommer jag alltid att ha balans i mig själv om det är det jag vill oavsett vad som sker utanför mig själv. 

Kan du ibland känna att någon annan förstör det för dig och är orsaken till att du själv inte mår bra? 

Idag är en dag jag ser vad som sker utanför mig själv men att jag inte tillåter detta störa min egen balans. 

Viljan att vilja äga mer

Vissa av oss gör av med allt vi äger för att inte känna bindningar, krav och för att känna frihet. I ägandet ligger vår historia, hur vi definierar vem vi tänker att vi är eller vill vara och jagandet efter mer för att känna oss mer tillfreds och lyckliga. Vi blir vad vi äger. Ägandet innebär samtidigt att vi kommer längre bort från oss själva. Bort från vem vi egentligen är. Omedvetna om att vi från början var fullkomliga när vi föddes till denna värld. Fullkomliga och utan att sakna något. 

Mer av något ökar på, som en drog vårt behov av att få mer för att känna oss tillfreds. Vi skapar berg av något som omättat kommer att segra över oss själva. Allt nytt ägande blir som ytterligare en tyngd som läggs i vår redan fyllda ryggsäck. 

Jag kan känna hur mitt ägande skapar en massa förvaltning. Saker som jag måste ta hand om. Saker som går sönder. Saker som äter upp min tid. Samtidigt märker jag hur förvaltningen får mig att göra saker och hur det håller mig sysselsatt. I stunder kan jag känna att det bara blir för mycket. Ibland kan jag däremot se att det har ett värde, det får mig att känna mig nyttig och duktig. I samma stund äter ägandet tid som jag skulle kunna ha för att möta andra människor. Möten som jag samtidigt älskar. Jag tror att ägandet för mig blir ett sätt att hålla mig sysselsatt och definiera mig för att slippa ta risken att jag inte är någon och att jag blir ensam. Samtidigt riskerar jag att bli ensam när jag är upptagen med mitt ägande.

Jag kan komma på mig själv att slösurfa på blocket för att hitta en ny prylar att äga. En nyare bil, en bättre båt, en mer fungerande stereo. En tomt att äga eller varför inte en ny lägenhet. Jag har i alla år haft en dröm att köpa mig en gammal cabriolet eller liknande. Jag har provkört ett antal bilar men aldrig köpt någon. Jag upptäckte när mitt letande var som störst att jag helt plötsligt inte visste vad jag skulle ha bilen till och när jag skulle använda den. Det blev enbart en pryl utan egentlig praktisk funktion för mig. Idag lever fortfarande drömmen och det kommer att få stanna vid enbart en dröm. 

Har du tendenser att köpa saker för att du enbart vill ha? Samlar du på prylar eller har du hittat ett sätt att minimalisera ditt ägande? Äger prylarna dig eller du prylarna? 

Idag är en dag jag känner att jag är fri från allt ägande. 

Girighet- en global katastrof

Girighet handlar inte om att överleva utan se till att få mer. Girigheten är en förlängning av vår känsla av att vi saknar något. Det går så många människor på denna jord som känner att de saknar något som de tror att de inte har. De kan inte få nog av det de saknar. Girigheten är dess mission. Det är just därför människor startar krig, dödar, förgiftar eller exploaterar denna jord. Vi får inte nog och vill alltid ha mer. Någon vinner andra förlorar. De flesta förlorar i denna kamp. De medvetna ser vad som händer, de omedvetna kommer att dö ovetandes.  Kanske är det så att alla förlorar så länge girigheten vinner. 

Girigheten skapar mer riktiga ovänner än riktiga vänner. Girighet blottar vår inre ondska. Girigheten kommer tillslut att leda oss till den totala förlusten. 

Tillsammans med girigheten har ödmjukhet och givmildhet utan motkrav ingen plats. Ensamheten är dess följeslagare. I girigheten är jakten mer  viktig än att ta hand om bytet. Bytet kommer aldrig att mätta utan det är driften att fång som driver. 

Girighet är att skapa överflöd inte mätta för dagen. Girigheten är vårt ego när den mår som bäst. 

Jag har hela tiden upplevt att jag varit givmild och gjort saker för andras skull. Först när jag började arbeta med mig själv insåg jag att verkligheten var en annan. Jag gjorde saker för att jag villa ha saker. Jag skapade utrymme för mitt ego att agera så att egot fick vad det ville ha. Jag förlorade mig själv och mötte min egen känsla av ensamhet. 

Jag kan fortfarande känna hur min girighet ibland får utrymme. När detta sker krävs det att jag omedelbart fångar mitt eget beteende och tala om för mig själv att livet handlar om att ge inte att få. 

Girigheten har präglat mig starkt från min uppväxt och byggde på att ingen kommer att ge mig något, jag måste ordna det själv. Som om det saknades kärlek i livet. Som om jag aldrig kunde ta något för givet. Bakom varje buske fanns det en fiende.

Kan du känna att du är utsatt och att du inte tar din omgivning för självklar? Kan du känna att du inte litar på någon och att hot lurar bakom varje hörn? 

Idag är en dag jag inser att jag har allt och att jag har tillit.  

Ibland får vi bara inte nog

Jag har studera det ett tag och sett att för en del människor är det som om de inte får nog. Människor som saknar något får inte nog. Det är som om de aldrig blir mätta. Dessa människor ser också till att om och om igen fylla på med vad som helst för att ersätta det de saknar. De ska ha största biten, mest av allt utan att ta hänsyn till någon annan. De roffar åt sig och utnyttjar. De ser alltid till att få fördel av situationen. De har svårt att vara givmilda om det inte samtidigt gagnar dem. 

Jag tror att med samma intensitet får dessa människor inte heller nog med sin egen utsatthet och och sina egna beteenden. De saknar ett stopp eftersom det alltid finns ett behov att mätta. Det finns ingen botten. 

För en del människor som arbetar med sig själv och som bestämt att det ska bli en förändring kan denna rundgång brytas. Brytas genom att dagligen arbeta med sig själva och i sin egen medvetenhet och i sitt erkännande om sig själv skapa andra grunder än det omättliga. För andra tar detta aldrig slut utan utnyttjande, överkonsumtion, begär, frosseri, olika typer av beroenden och destruktiva karaktärsdrag vilar sig kvar och förgör sakta det lilla barnet hos dessa personer. De blir besatta av att sakna något som aldrig kommer att kunna mättas. 

Detta egocentriska beteende tror jag är en del av vår utveckling. Jag rycker mig se detta särskilt bland ungdomar från tidig tonår som har svårt att se annat än sig själva. Vissa säger att karaktärsdrag som handlar om empati och ödmjukhet är de sista dragen som utvecklas hos en människa. Innan dess är det väldigt mycket som just handlar om överlevnad. Kanske är det så att det är en del av en naturlig utveckling där livet behöver inledningsvis mötas tufft för att vi ska överleva till vuxen ålder.

Jag har sett detta hos ungdomar och jag har själv upp i vuxen ålder varit så där omättlig och i vissa stycken hänsynslös. Navet har gått genom mig och jag har varit omättlig. Manisk och omättlig som om jag saknar syre och behöver luft i obegränsad mängd.

Kan du känna igen dig att du är omättlig i något eller manisk? 

Idag är en dag jag väljer att inse att jag har allt och inte behöver något mer. 

Längtan - kärleken till grädden på moset

Eftersom jag har två unga killar hos mig denna sommar, i några dagar så blir det också självklart att mina reflektioner också handlar om barnen. Barnen visar känslor och tankar och som jag sagt förut, det blir så direkt. 

Barn tar efter. Det blir uppenbart. De tar efter i allt de ser och hör. De gör på samma eller liknade sätt. Jag märker nu hur jag snabbt behöver reflektera över mitt eget sätt att vara när jag ser saker som barnen gör. Jag är en länk och blir en förebild i allt. Både i det som är bra och mindre bra. 

Killarna har varit här nu i sex dagar och det är för båda killarna den längsta tiden de varit hemifrån. Förra året var de här i tre dagar och kände efter det, hemlängtan. Nu vill de knappt åka hem. 

Men det finns ändå en hemlängtan och en saknad, kanske inte främst från killarna utan från deras respektive egna föräldrar som ringer och säger att de saknar sina söner. Det märks på killarna, men först då att de själva också längtar hem till det som är hemma. Längtar hem till en vardag och det som är lika. 

Längtan är nyttig. Längtan får oss att känna efter här och nu och uppskatta det vi har. Längtan ger oss ett perspektiv och möjlighet att jämföra. Kanske är det alltid så att vi ibland behöver få distans till det vi har för att se vad vi faktiskt har. 

Först när jag genomfört min skilsmässa upptäckte jag vad jag var på väg att mista. Först då insåg jag allt jag i mitt äktenskap haft och som jag uppskattat. Självklart, vid den tiden såg jag inte de sämre delarna och det som var anledning till att jag skiljde mig, utan jag fick enbart fokus på det som var bra. Särskilt i stunder där jag själv kände mig ensam. 

Längtan är givetvis också ett uttryck för mina egna inre känslor om att jag själv saknar något och att jag behöver det jag längtar efter för att känna mig hel. Det saknas något och jag tror mig veta vad som behövs för att det ska läka mig själv.

Ett barn är i många stycken en del av sig själv och en del av sina föräldrar. Det är som en symbios och en förälskelse som behöva värka tillsammans. Denna känsla tar vi sedan med oss i vuxenlivet och fortsätter att koppla vår längtan till. En längtan som då byts ut från en förälder till en partner. Någon att vara en del av. Det kanske är därför ibland kärlek kan bli så passionerad och skilsmässa bli så dramatisk. Vi får tillgång till vår nya symbios eller tappar en del av oss själva. 

Styrkan är att våga känna och tillåta känslor men ändå veta att vi själva står starka och att vi är till hundra procent en egen person men erkänna att vi älskar gräddet på moset. 

Att våga längta men ändå veta att om vi inte får det vi håller kär kommer vi ändå att klara oss. Våga känna trygghet i oss själva. 

Ett barn har inte kommit så långt utan kommer successivt att gå från halv till hel. 

Vågar du känna längtan? Kan du känna att du inte är hel om du inte har en partner? 

Idag är en dag jag tillåter mig att känna längtan till någon annan men ändå veta att jag är en hel människa. 

Det jag gör skapar mitt resultat

Barn har en underbar gåva. Barn använder sina känslor och är ärliga i vad de vill och vad de tycker. De reagerar direkt och blir en värdemätare på hur saker är. Oftast, kanske alltid är barnens reaktioner ett uttryck för det som sker i rummet. 

Vill jag att barnen i min omgivning ska förändra sitt beteende behöver jag förändra mitt beteende. Genom det jag gör, gör barnen. Vad det än handlar om så är det barnen som agerar utifrån mina egna handlingar. 

Idag känner jag mig tacksam för att de barn jag just nu har i min närhet lär mig mer om mig själv. De är förmodligen inte själva medvetna om det men detta är vad som sker här och just nu.

Igår var en dag full av harmoni, främst av en anledning och det var att jag för ett tag sedan gjorde nya val. Nya val för att möta det god i mig, inte det onda. Val att tillåta istället för att förbjuda. Val att inte göra repriser på gamla beteenden utan istället skapa ny historia utifrån en annan grund, kärlek. Valet att säga ja istället för nej. 

Bara för att mina föräldrar gjorde på ett sätt behöver inte jag göra på detta sätt. Jag bestämmer mitt sätt oavsett min egen tidigare historia. Jag sår det jag vill skörda. 

Även jag har varit ett barn som varit en reaktion på den miljö jag vistats i. Jag har fostrats i olika sätt att tänka. Sätt som kan ha varit bra eller mindre bra. Nu gör jag mina egna val oavsett hur saker och ting har varit. 

Jag skapar min nya historia och jag skapar den historia jag själv vill minnas.

Det känns bra att ändra mitt eget beteende för detta öppnar dörren till det nya som skiljer sig från det gamla. Det nya som skapar det resultat jag vill ha. 

Tack alla de barn som lär mig att komma åt barnet i mig själv. Tack Gabriel och Charles. 

Kan du ibland känna hur saker förändras när du själv förändrar ditt eget beteende? 

Idag är en dag jag lyssnar på barnen och barnet i mig 

I går blev det så tydligt- minnet av något från förr

Nu under sommaren har jag förmånen att ha några barn på besök. Killar som är på gränsen att bli tonåringar. Egen vilja och egna idéer men samtidigt barn. Båda killarna står mig nära, lite som att ha barnbarn. Jag gillar killarna och killarna gillar mig. Oförstörda men samtidigt båda präglade av sina egna föräldrar och sin egen uppväxtmiljö. 

Jag vill verkligen killarna väl. Jag har idéer  om vad de ska göra och inte göra. Jag har åsikter om när de inte gör det jag förväntar mig och jag har åsikter om vad de ska gör istället. Jag ångar på och jag tycker en massa bara för att jag har åsikter om hur de ska vara. Jag blir till och med irriterad på saker som händer och då är det egentligen skitsaker. 

Jag märker hur jag ramlar tillbaka till när mina båda barn var små. Mina regler och mitt tjat. Mitt styrande och mina förväntningar. Mina idéer och mitt agerande. Det är som att ramla tillbaka 15-25 år tillbaka. Otroligt! Nu minns jag hur jag var och vad jag gjorde. Jag minns hur det i stunder var mina regler som skulle råda. Jag tyckte att mitt sätt att agera var det som var ok. Mina utspel och mitt, mitt mitt. Den fanns en stor kärlek i botten men ett jäkla konstigt sätt att visa det.

Ingen någonsin har tagit skada av för mycket kärlek och för mycket vänlighet. Inget barn har känt förluster när de får godhet. 

Jag kan inte och har inte rätt att pådyvla mitt synsätt i saker och ting om jag inte gör det med kärlek och omtanke, respekt och delaktighet. 

När jag gör det på ett felaktigt sätt handlar det om mig själv. Mina rädslor, min vilja, mitt sätt. Jag skapar konflikter istället för att hjälpa andra att hitta sina sätt att finna sin egen kärlek. 

Självklart är det brist på kärlek som försätter barnen i olika situationer som de kan ha svårigheter att hantera. Brist på kärlek som skapar olika beteende. Har vi brist på kärlek behöver vi mer kärlek inte mindre. 

Kan du ibland känna hur gamla beteende bara dyker upp från ingenstans. Beteenden som väcks till liv för att situationen i nutid var på liknande sätt som förr? 

Vilket bra sätt att få chans att plocka upp sådant jag glömt. Det kändes verkligen. 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag kan minnas och göra annorlunda. 

Ödets kraft - en jäkla stor kraft

För dig som ser rubriken kanske först förfäras och känner att det får dig att tänka på new age eller något annat som är svårt att definiera och än mer svårt att bevisa. Men detta är kanske mer av en naturlag. Något bara sker utan att vi tänker på vad det är som sker. Vi tar det för givet. Tankar och känslor som vi skapar av det som händer. 

Ödet är just det som händer. Saker händer slumpvis eller på grund av att vi eller någon annan gjort något. Det kan handla om en olycka, olyckliga omständigheter, sjukdom, vad människor säger eller gör, skilsmässa, otrohet, arbetslöshet, naturkatastrof ja vad det än kan vara men något som direkt eller indirekt påverkar oss på något sätt. Positivt eller negativt. Detta är ödet. Sådant som kommer utifrån och drabbar oss. 

Ödet har en oerhörd kraft som ibland kan vara mycket besvärande och som kan påverka oss totalt. En kraft som till och med kan få oss att ta livet av oss själva.

En kraft som kan få oss deprimerade, ledsna och tappa vår självkänsla och vårt självförtroende. En kraft som kan få oss att känna rädsla, bedra, säga eller göra konstiga saker. En kraft som kan styra oss i en eller annan riktning. En kraft som kan få oss framgångsrika. Ödet kan vara så kraftfullt att vi i våra känslor kan få oss själva och andra att bli kriminella och till och med döda andra människor.

Skulle denna kraft upptäckas idag skulle hela världens alla länder göra allt för att förinta denna kraft eller använda den.

Ödet har en kraft som kan få oss rädda och rädsla är vårt eget försvar när vi känner oss hotade. Rädslan är vår egen kraft för att överleva på ett eller annat sätt. 

När vi drabbad av ödet tar vi ställning. Om ödet är ett hot går vi till försvar eller flyr. Det är rädslans medel. Vi tar kampen eller flyr undan för att slippa bli utsatta. En del av oss kan fly in i sig själva andra agerar utåt. Vi blir själva förövare eller offer. Allt grundar av ödet skapat av rädslan. 

Men öder kan också försätta berg och få oss att lyckas med det vi vill vad det är än vi vill. Vilket resultat det ska bli väljer du själv bara du är klar över vad du vill. 

Jag skapade mig dominansens kraft och kämpade mot alla hot med ilskan som mitt rädslovapen. Behövde jag fly flydda jag genom bekräftelsen. Nu har jag vänt detta till min framgång.

Hur drabbas du av ödet och ödets kraft? Vad har dessa krafter fått dig att göra?

Idag är en dag jag ser mina öden komma och jag väljer själv hur de ska få påverka mig och vilket resultat det ska bli. 

Gör något, för helsike gör något

Krig. Militärkupp. Terrordåd eller ett vansinnesdåd. ISIS. Vansinnesskjutning. Fördärv och förfall. Lidande och sorg. Bekymmer och tråkigheter. Leda och tristess. 

Det är för hemskt. Något behöver verkligen göras. Varför gör ingen något? Varför sker inget? Det är uppenbart att det behöver hända något annars kommer det inte att bli bra. Ska vi verkligen bara se detta hända. Gör något. Gör något någon. 

Ja varför gör vi inget, var och en. Jag har mitt ansvar. Allt börjar där. Jag har mitt eget ansvar när det gäller mig själv. Ingen annan. Vill jag att saker ska ske behöver jag göra det så att det sker annars kommer inget att ske. 

Samma gäller allt annat som jag inte är nöjd med. Vill jag att förändringar ska ske  även med detta har jag även här ett ansvar. Ansvar att se till att gör min del i det som behöver ske. Om jag inte vill att våld ska ske i världen är det mitt eget ansvar att sprida det motsatta bland mina närmaste, på jobbet och i vardagen. Vill jag att människor ska vara generösa och givmilda behöver jag själv starta med att ge istället för att kräva att jag ska ha. Vill jag att människor ska börja leva istället för att sluta sig behöver jag själv börja med att öppna mig. 

Det är så uppenbart, just när man är med barn, som jag är just nu några dagar under sommaren, att det är vad jag gör som avgör inte vad jag säger att andra ska göra. Det jag gör, gör barnen. Jag behöver se över mina beteenden och mina vanor, först då kan jag förändra min omgivning. Först då finns det en chans att jag kommer att möta det jag önskar möta. Kärlek ger kärlek. Hat ger hat. Våld ger våld. Ödmjukhet ger ödmjukhet. Respekt ger respekt. Tacksamhet ger tacksamhet. 

Just nu skriver jag blogg i mobilen och de två killarna jag har här sitter med mig och håller på med sina telefoner. De ser vad jag gör och gör liknande. 

Jag har varit en fighter och jag tror att jag fortfarande är det på ett sätt som inte är bra. Det kan lätt bli för eller emot. Detta betyder att jag utesluter människor istället för att inbjuda. Själv önskar jag att bli inbjuden. 

Är du en människa som önskar att andra ska förändras sig? Är du en människa som önskar saker av andra men sällan får? Är du en människa som känner ensamhet och önskar att andra skulle möta dig?

Idag är en dag jag gör sådant jag känner att jag önskar från andra. 

Återfödd- se dig som återfödd

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Du nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror. Med blid och livlig värme till allt som varit dött sig solens strålar värmer och allt blir återfött. 

Årstiderna har sina cykler, det gror och växer, blommar och sprider sina frön för att sedan vissna gå i vila och åter födas igen. Det som inte hände förra året kan hända detta år. Det finns alltid en ny chans. Det går alltid att förändra det som tidigare varit något annat. Det går alltid att se saker på ett nytt sätt. Göra saker på ett nytt sätt. Tänka på ett nytt sätt. Känna på ett nytt sätt. Vi kan alltid återfödas till något annat och något nytt. Igår var i går idag är idag. 

Varje morgon vi vaknar är vi åter född mend möjlighet att skapa det vi vill skapa eller vara. Vi har en ny chans att se till att dagen inte blir som gårdagen.

Frågan är mer om vi vill och har lust. Ja just det, jag menar det. Vi kanske inte vill förändras. Vi kanske inte vill skapa något nytt. Vi kanske inte vill för att vi inte orkar eller är beredda att göra det som kommer att krävas av oss. I den skit vi är i finns också ett mått av behag. Fundera en gång till. Kan det vara så att i den situation som utåt sätt ser bedrövlig ut kan det vara så att det finns ett mått av behag att leva kvar i den skiten på något sätt?!

Jag misstänker att det kan vara så. Ja jag vet, du skulle aldrig erkänna det, men någonstans vill du ändå ha det så. För hade det varit så att du inte ville det då hade du förändrat detta för länge sedan. Så tycker alla omkring dig. Men nej inte du, då går där och ältar din skit. Ältar och ältar, kletar in dig i gammal sörja. Timme efter timme, dag efter dag, år ut och år in. 

Återfött finna ej på din karta. Hade det varit möjligt att tänka annorlunda så är du inte beredd att göra det för någonstans vill du ha det som du har det. 

Känns det igen? 

Men tyvärr där lurar dina tankar dig igen till att tänka vad du känner eller vad du tror andra tycker om dig. Du har gått på en nit. Du kan i varje stund välja att göra saker på ett helt annat sätt. Ingen kommer att hindra dig mer än kanske du själv.

Tala om för mig en enda anledning til att det inte skulle kunna var möjligt att återfödas varje dag. Tala om för mig vad som skulle kunna hindra dig att välja att se den nya dagen på ett nytt sätt jämfört med igår. 

Har du tänkt klart? Misstänkte det, du kan inte komma med ett enda argument.

Skälet till att du är där du är är således enbart på grund av dig själv. 

Mitt ältande har stått mig upp i halsen och i stunder märker jag hur jag faller tilbaka. Jag ältar skit som hör till min historia och vägrar ta in den nya dagen. Det är en befrielse att däremot veta att jag när som helst jan förändra detta. 

Återfödd du varje dag? 

Idag är en dag jag känner hur hela min kropp föds med nytt energigivande liv. 

Det finns en orsak men skit i det

Jag är övertygad om att saker och ting oftast inte bara är utan det finns en orsak till varför vi inte mår bra eller varför vi inte känner oss i balans. Vi är irriterade, vi gör knäppa saker, vi är tysta, vi är överbeskyddande, vi jagar efter bekräftelse, vi dricker eller drogar, vi tränar för mycket, vi skär oss, vi låter oss bli utnyttjade, vi är medberoende, vi är godtrogna, vi beter oss illa, vi respekterar inte oss själva osv. Det finns en orsak som både kan ha sin koppling till saker som är medfödda men även och kanske många gånger kopplingar till saker som hänt när vi var ett foster eller under vår uppväxt. Saker som handlar om vår miljö som vi har haft svårt att hantera. 

Att vi fötts på ett särskilt sätt kan vi inte göra mycket åt. Att vi mottagits till denna värld på ett särskilt sätt kan vi inte göra något åt. Att vi utsatts för saker under perioder kan vi inte görs något åt. Att vi fått särskilda förutsättningar som skiljer sig från hur många andra har det kan vi inte göra något åt. Allt detta kan vara sorgligt men vi kan inte göra mycket eller kanske inget åt det som är och det som varit. Det bara är så. Just summan av allt detta är det som skapar smärtkroppen i oss. Den smärtkropp som vi kan välja att bära på eller välja att släppa ifrån oss.

Vi är den vi är. Vi är däremot inte den som andra tycker att vi är. Vi är inte heller den som andra inte lät respektera. Vi är inte heller den vi tror att vi är på grund av andras brist på respekt. Vi kan ha eller ha haft föräldrar eller människor i vår närhet som behandlat vår oslipade diamant på ett felaktigt och respektlöst sätt. Det handlade aldrig om oss, även när vi var som jävligast. Vi var bara ett barn och de gjorde så väl de kunde. Vi var ett barn och det de gjorde handlade om att de i sin tur varken visste, hade lärt sig eller hade själva varit utsatta för något som gjorde att detta var den verklighet de kände till. Allt det som andra har gjort mot oss handlar om dessa personer även sådant som kan uppfattas att vi varit en del i. Som barn har vi inte ett vuxet ansvar. Som barn har vi inte ansvar för andra knappt nästan ej heller ansvar för oss själva om vi är mycket små. Vi har tillit, det är det vi är födda med eftersom vi som barn behöver ha tillit innan vi kan ta vårt eget ansvar. Tillit till att någon annan hjälper oss och tar hand om oss tills att vi själva klarar av att ta hand om oss själva. Det är när denna tillit tidigt får törnar som något kan hända som kan påverka resten av vårt liv.

Sedan kommer förvandlingen. Vi går från barn till vuxna. Över en dag har vi fullt ansvar för oss själva. Egentligen har vi haft ansvar även som barn, vårt eget ansvar för att försöka överleva. Ansvaret att andas, se till att få mat och att dricka. Ansvar för att hitta någon som kan ta hand om oss. Men när vi blir vuxna händer det något. När vi blir vuxna är det vi själva helt och hållet som ska ta hand om oss själva. När vi lämnar boet är det helt på oss själva det hänger. 

Vi fattar helt våra egna beslut och vi bestämmer vad som är rätt och fel. Vi väljer när vi vill sova och när vi vill äta. Vi väljer vad vi vill göra eller inte göra. Vi göra alla de val vi vill även de val som handlar om vår egen historia. Vi väljer att släppa eller hålla kvar det som varit. Vi väljer att tro på andra eller oss själva. Vi väljer att respektera oss själva eller skada oss själva. Vi väljer allt även om vi vill leva eller dö. Allt är vårt eget ansvar och det är vi själva som också kommer att ta konsvenvenserna av vår egna val. Om andra ogillar det vi väljer handlar sällan om oss. Det kan få konsekvenser men det handlar inte om oss. 

Allt har en orsak frågan är om jag kan acceptera de orsaker som finns och göra något åt det eller agera på dess symtom. Accepter det som varit och börja ta mitt eget ansvar för mig själv. Ansvaret att leva ett liv värdigt mig själv. 

Visst jag kan skylla på att jag har en diagnos som gör mig lite egen eller att jag haft en taskig uppväxt. Visst jag kan skylla på mitt x eller en dum arbetsgivare. Jag kan peka på alla som bidragit till att förpesta mitt liv. Men vad har det för betydelse? På vilket sätt mår jag bättre av det, inte ett skit. Regnar det så regnar det. Även regnet har ett slut.

Från denna stund, hur gammal du än är, är allt möjligt och det som varit har varit. Det som är det är. Du är du och jag är jag. Vad vill du med ditt liv? Jag vet vad jag vill. Se till att bestämma dig vad du vill och gå ut och gör det. Ingen annan kommer att göra något åt det. Du behöver inga förklaringa till varför ditt liv blev som det är. Allt är historia. 

Idag är en dag jag respekterar mig själv och andra. Andra gör sina val jag gör mina. Idag är en dag jag tror på allas inre kraft och förmåga att finna sina egna lösningar till att leva ett bra liv så som vi, var och en ser det.

Idag är den dag som är min. 

Fiender i all ära

På landet försöker jag få till lite odlingar av bland annat squash. Tidigare år har det gått bra. Ja kanske inte förr året då för då kom inget. I år har jag sett det växa men besväras av vinbärssniglar eller vad det är med skal. Sniglar som äter bladen av mina squash. De är sanslösa och verkar vilja äta just detta. Jag har olika sätt för att skydda mina plantor men ändå lyckas de.

Jag märker hur min personlighet förändras av att sniglarna inte lämnar det jag försöker odla, ifred. De blir mina fiender och det känna definitivt inte som en utmaning eller en lek. 

Men intressant är det ansåg att dessa smådjur kan väcka sådana känslor på detta sätt. Naturen ger och naturen tar och jag är en del av det. Men jag tror att jag äger den för jag har planterat något som jag vill ha. 

Känslor av ilska och uppgivenhet. Känslor av utsatthet och irritation. Känslor att vilja skada eller förgöra. Känslor knappats av kärlek.

När jag möter en motståndare borde det kanske mer vara en utmaning men blir på blodigt allvar. Det blir som det är ett problem som ska lösas och att jag har en fiende. 

Idag kan jag känna att jag inte har så många fiender längre. Det finns utmaningar men sällan fiender. Visst kommer jag i kontakt med människor som inte tycker som jag eller där jag märker att det blir en kamp eller att vi inte drar jämt. Jag vet att jag själv också kan reta upp människor på ett olyckligt sätt. Det skapas en spänning.

Förr var det mer tydligt hur jag kände att det fanns de som var emot mig eller med mig. Idag märker jag att samma sak kan uppstå men jag ser inte polariseringen på samma sätt utan ser, i allt att jag har en del i det som sker. Min del. När detta blir uppenbart blir det den delen jag försöker förändra och lämnar den andra delen helt utanför eftersom jag inser att detta enbart skulle öka spänningen vilket jag inte vill.

Har du fiender eller känner motstånd i något som upptar din energi på ett sätt som besvärar dig och som skapar irritation i din kropp? 

Idag är en dag irritation mot andra känns som slöseri och där jag förlåter mig själv när jag ändå ibland leder mig själv in i dessa återvändsgränder. 

Ha tillit

Kanske är just detta med tillit som är det svåraste. Svårigheterna att ha tillit till det vi tror på och det vi gör. Tillit till att allt till slut kommer att ordna sig. Om vi tror på vår sak så kommer allt att bli bra till slut. Om det inte är bra så är det inte ännu slutet.

Om vi gör vårt bästa och gör det så bra som möjligt hur kan det då bli annat än bra? Vad får oss att tro något annat. 

Vi är en del av lösningen och är det så att vi inte ser detta är vi definitivt en del av problemet. När vi ser vår egen del i det som pågår så kommer detta definitivt att vara en del av framgången. Vi kommer att segra förutsatt att vi har förmågan att se kraften i oss själva och ha tillit till att vi kan oaktat vad andra tycker eller vad vi tror de tänker om oss. Förutsatt att vi själva tror på det. 

Tvekan är enbart ett resultat av att vi börjar tro mer på andra än oss själva. Vill jag så kan jag. Vad det än är handlar allt om att lita till vår egen förmåga. Våga tro att allt är möjligt. 

Vår självkänsla stärks av vår förmåga och tappar kraft av vårt tvivel. Varför då tvivla. Däremot kan vi ha historiska erfarenheter av tidigare sämre resultat men det betyder inte att vi för alltid kommer att misslyckas. Om vi verkligen vill, vad det än handlar om, kommer vi till slut att lyckas. Frågan är mer hur mycket vi vill. Att säga att jag vill bli miljonär kommer inte att förändra något. Men att sätta målet att bli miljonär och lägga ner all energi och uppoffring som behöva för att nå dit och att låta det ta tid kommer att göra att vi når ända fram. Allt går om vi verkligen vill det.

Jag har haft tillit till mig själv samtidigt som jag har haft krafter i mig som fått mig att inte tro på mig. Jag har begått en massa misstag och gjort en mängd fel. Men samtidigt har jag lärt mig en massa och fått göra om så att det blivit rätt. Jag har lyckats på mitt sätt och kopplat till den energi jag vill lägga ner på det jag önskat och det jag varit beredd att offra. Allt har ett pris och det är bara jag som kan bedöma vilket pris jag varit beredd att betala. 

Hur mycket tillit har du till dig själv? Finns det saker du tvivlar på som gäller dig själv? Var kommer de tvivlen ifrån? Finns det sådant du lyckats med?

Idag är en dag jag har stark tillit till min egen förmåga. 

Ansvar

Vi har alla ett ansvar. Ett ansvar som det enbart är vi själva som kan ta. Ingen annan varken vill eller kan ta detta ansvar även fast andra ibland försöker. 

Ansvar handlar om att vi behöver göra val. Ansvar kan kännas skrämmande och ibland blir det stressande att veta att vi har detta ansvar. Flera av oss försöker slippa detta ansvar genom att inte göra något val men även det är ett sätt att tolka sitt ansvar. Vissa vill överlämna sig till en religion som i sin tur ska fatta de viktiga besluten och ta ansvar, men även det är ett val. En del väljer att bestämma och kontrollera allt och lämnar inget åt slumpen. Andra går vind för våg och bryr sig inte vilket i sig också är ett val. Den medberoende gör ett val att låta någon annan styra sitt eget liv. Den beroende gör ett val genom att falla åt alkohol, sex, droger, träning, städmani, spel eller något annat som vi maniskt konsumerar. Allt är val som i sin tur handlar om ansvar. Ansvar som andra kanske har svårt att hantera men för den enskilda är det enda val som kan göras i stunden. 

Var och en tar ansvar med de egna valen även de som inga val vill göra. Vi har också som kännande och tänkande individer, människor och medborgare en skyldighet att ta ansvar för det vi gör enligt lag. Ansvar över våra egna liv är samtidigt det ända som vi instinktivt är födda med. Ansvaret att se till att vi överlever. Inget är så tydligt som detta och särskilt tydligt blir det i en krissituation. Vi kan skapa en mängd strategier och handlingar för att se till att vi klarar oss. Grundvärderingar som vi annars kan hålla hårt på, blir överkörda av instinkten överlevnad. 

När jag skriver om allt detta med ansvar så blir det så tungt. Ansvar hit och ansvar dit. Det blir som allt ligger på just mina axlar. Precis så är det också. Vi kommer inte undan. Samtidigt är just detta en del v livet. För vissa kan detta ibland bli för mycket vilket får oss som tycker det att vi vill smita undan. Tyvärr blir det också ett val. 

Kan jag komma undan ett ansvar? Svaret på den frågan är enkel, nej jag kan inte på något sätt komma undan. Vi är fångade i vårt eget ansvar på samma sätt som vi är fångade på denna jord. Vad vu än gör så slår det tillbaka på ett eller annat sätt.

Jag har alltid gjort val och tagit ansvar för min egen överlevnad och mitt eget liv. Ibland har det varit en massa tokiga val som visat på mitt ansvar.

Hur förhåller du dig till ansvar och val. Har  du strategier som handlar om att försöka smita undan eller bär du dit ansvar med vördnad?

Idag är en dag jag förstår sambandet mellan mina val och hur det speglar mitt eget ansvar. 

I skiftet mellan två balanser

Den ena av mig är den som vill ha uppmärksamhet, social närvaro och liv omkring mig. Den andra söker stillheten, närvaron och tystnaden. 

Det är inte alltid den ena kan hantera den andra och respektera vad den andra gör. Även fast jag trivs med båda. Det är som om det finns krafter som vill ha det ena när det andra verkar och tvärt om. Som om det ena inte kan vara nöjd medan det andra är det.

Detta skapar en slags besvärande stress i mig som gör att det alltid ska vara det andra eller i alla fall är det så många gånger. Det är som det ibland blir för mycket av det andra som i sin tur skapar ett slags konstigt känsloläge. . 

Just i denna passag märker jag att jag är mer känslig för stress och obalans. Inte när det ena pågår på ett balanserat sätt utan när det är på väg att ske ett skifte och en växling till det andra. 

Kanske är det också så med en mängd andra saker utan att jag tänkt på detta med skifte mellan två olika känslolägen och två olika behov. När man äter finns ingen stress men innan maten är klar eller efter då vi är mätta då saknas balansen. Däremot i ätandet eller i vilandet är det ganska lugnt och i dessa situationer finns det sällan utrymme för obalanserade känslor. 

Man brukar säga att det är balanserat att gå och stå men i steget det är där obalansen finns. Kanske är det också så i olika känslolägen och just i skiftet mellan de olika lägena. Det är just så vi är mer känsliga än annars och till exempel lätt blir irriterade. Ta detta med premenstruella problem och kvinnor, puberteten, övergångsåldern eller läget från jobbet och hem. I skiftet så sker det saker som blir mer okontrollerade och kanske mer svåra att hantera. 

När är du i obalans. Vilka situationer handlar det om och kan du se ett mönster? 

Idag är en dag jag är uppmärksam på mina egna känslolägen och varför de uppkommer. 

Mina känslospöken

Jag har i många omgångar tänkt tankar som handlar om hur jag själv bryr mig om andra men andra bryr sig mindre om mig.  Jag har en högre tanke om vad jag gör jämfört med vad andra gör. Jag upplever mig själv bry mig och vara nyfiken på hur andra har det men möter sällan detta från andra när det gäller mig. Det är lite som att stoppa ned en kaffesked i en kaffekopp och röra om. Kaffet är rörelse så länge jag rör om, sedan blir allt stilla. 

Självklart är allt detta en egen föreställning jag har och uppbyggda förväntningar. Jag har en fantasi om hur det ska vara och tror att saker och ting ska kretsa kring mig. Medans andra har fullt upp med sitt eget. 

När jag hade familj och var gift upplevde jag i perioder att denna omsorgen fanns. Jag tog den för given men så här efteråt var det något som jag verkligen gillade. Det fanns en omsorg. Jag kunde ibland också känna i stunder att det blev krävande eftersom den på något sätt gav signaler om motkrav.  

Idag har jag detta i min närhet igen men även nu ibland tar jag detta med uppmärksamheten förgiven. Jag glömmer bort det jag har och ser inte det jag faktiskt har. Jag har egna idéer om hur det ska vara utan att se vad det är som ändå sker. 

Jag tror att det ligger en gammal nyckel och en brist i mig sedan jag var barn som gör sig påmind. En brist som talar om att jag är ensam. Jag får inget självklart. Är det så att jag får något så är det inte av kärlek. Jag hade en massa idéer om vad det var som var fel och gick hela tiden och jagade efter det jag inte fick och då handlade det mer om uppmärksamhet och bekräftelse som jag saknade än om prylar. Denna bristsjukdom agerar jag fortfarande utifrån som om jag fortfarande var "sjuk". Som att fortsätta klä på sig kläder som om det var vinter fast det blivit sommar.

När jag sätter ord på vad jag känner så blir saker och ting ibland annorlunda, även detta. Det är som om den negativa kraften avtar och det som kändes känns mindre och ersätts av nya nyupptäckta känslor mer positiva än de tidigare. 

Låser du dig ibland i dina egna känslor som du enbart låter bli bekräftade istället för att sätta nya ord på det som sker för att ändra din känsla? 

Idag är en dag jag inte tar mina negativa känslor förgivet utan ifrågasätter det jag känner genom ord. 

Jag kan göra vad jag kan resten styr jag inte över

Vad styr vårt liv? Vad är det som gör att vi har det som vi har det. Handlar det om andar och energier, det goda eller det onda. Vissa verkar bara bara bli drabbade. Handlar det om tur och otur. Handlar det om att vi blir straffade för det vi eventuellt gjort. Har det med karma att göra. Är vissa ett måndagsexemplar eller är det ett resultat av en olycklig kombination. Handlar det om olyckliga omständigheter eller världsalltets cykel. Vad är det som får saker att hända? 

Jag tror inte att jag kan styra över allt. Jag tror inte att allt jag gör kommer senare att hamna i mitt eget knä. Ibland händer bara saker som ett resultat av olyckliga kombinerade händelser. 

Men jag tror på att jag kan göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Jag kan umgås med människor som är bra för mig. Jag kan äta och dricka sådant som bidrar till en bra hälsa för mig. Jag kan välja att bo på ställen där jag kan andas bra luft, där det känns lugnt och där jag får en harmoni i min kropp. Jag kan välja att vara närvarande och inte samla på aggressioner, skuld och skam. Jag kan välja att förlåta och be om ursäkt. Jag kan göra val som handlar om att inte leva sedan eller då utan här och nu. Jag kan välja att var ärlig och i övrigt inte mata mig med sådant som får mig att välja att tänka negativa tankar. Jag kan vara ödmjuk och hjälpsam och vilja andra väl. Jag kan med andra ord göra val som ökar mina förutsättningar för att få ett bra liv. Mer kan jag inte göra och är det så att mitt liv ändå inte blir som jag tänkt mig för att det händer något som inte verkar bra så får jag förhålla mig till det som hänt. 

Vad kan jag mer göra och när jag gjort det då ligger allt övrigt inte i mina händer utan någon annanstans. 

Hur tänker du? Att du är drabbad av det onda eller goda? Vad gör du för att det ska bli så bra som möjligt? 

Idag är en dag allt börjar och slutar. Idag väljer jag vad jag kan bidra med för att det ska bli så bra som möjligt. 

Längtan är en del av njutningen

Idag är sista dagen på jobbet innan semestern. Idag kommer jag senare i kväll att ha fyra veckor framför mig för att varva ner och för att ladda mina batterier. Göra saker som jag vill, göra för att det är kul och lite måste. Närvaron i ljuset. Närvaro i där jag är. Lugnet och stillheten. Möten och nya platser. Förhoppningsvis värme och så kortbyxor och bad. En bok eller flera. Äta ute. 

Längtan är en del av det vi vill ha. En förhoppning och en nyfikenhet. Förväntningar. Precis, förväntningar. En massa förväntningar som bygger på den bild jag själv bygger upp om vad som ska hända. Förväntningar som kan uppfyllas eller grusas. Förväntningar och längtan som i sig är en del av njutningen. Jag tillåter mig att ha förväntningar för det i sig gör mig glad. Skulle det sedan inte bli så som jag tänkt mig så blir det på ett annat sätt och det är också ok. 

Förr triggades jag väldigt mycket av förväntningar och förhoppningar. Det var en del av det som drev mig. Jag hade en bild av det jag ville uppnå som sedan blev min drivfjäder. Jag tror jag kickades igång av bara det att det blev ett projekt som skulle genomföras. Allt var ett projekt. Kärlek, barn allt var projekt som skulle göras och uppnås. När jag väl nått mitt mål var det som om mycket svalnade även i det jag uppnått.

Idag ser jag allt på ett helt annat sätt. Jag har en längtan och en förväntan men den tar inte över. Jag kommer ofta dit jag vill men det blir på ett sansat sätt och jag fortsätter att njuta när jag väl är vi målet. Jag finner det som är just i stunden och det gör att varje dag, varje timme ja till och med varje sekund är ett nytt mål.

Mål kan ha en tendens att göra mig besatt. Det är som att allt annat försvinner och just det jag föresätter mig blir mitt fokus.Besattheten har inte alltid varit bra för mig men samtidigt är det en egenskap i mig som jag gillar för den ger mig ett fokus.

Tillåter du dig att längta och ha förväntningar? Vad händer med dig när du kommit dit du vill? Blir du uttråkad och söker nya mål eller vad är det som händer med dig? Kan du njuta i det som är? Eller är det så att du inte vågar ha förväntningar med risk för att det inte ska bli som du tänkt dig och du ska bli besviken?

Idag är en dag min närvaro är fullmatad med nu. Jag längtar till i morgon men är väl medveten om idag.

Jag är som du vill att jag ska vara.

Jag vill vara snyggare, starkare, smalare, ha tjockare hår, vara mer intelligent, trygg och rolig. Jag vill komma ihåg namn, vara snäll och komma med bra idéer. Jag vill kunna vara en specialist, vara kärleksfull och närvarande. Jag vill vara orädd och låta bli och göra en massa konstiga saker som jag ibland gör. 

Samtidigt vill jag någonstans vara just jag samtidigt som det finns en massa andra inklusive mig själv som vill att jag ska vara nått annat än det jag är. 

Jag blir lätt ledd i olika riktningar vilket innebär att jag inte är nöjd med mig själv. Människor i min närhet, reklam, idealbilder och en mängd andra intryck och givetvis jag själv har en massa åsikter om hur det egentligen borde vara. Alla vill att jag ska göra och vara något annat än det jag faktiskt gör och är. Det är som att just ha köpt en blå skjorta men andra har åsikten om att den egentligen ska vara röd.

Vi lägger ner mängder med tid på att förändra andra i relationer, på arbetsplatser, i kompisgäng och i andra sammanhang. Vi är inte nöjda med det som är utan det ska vara något annat än vad det just är. Var och en går också på den lögnen att vi behöver ändra på oss. Ingen behöver ändra på sig alls. Ingen är fel om det inte är så att vi märker att konsekvenserna av vårt sätt att vara får konsekvenser som vi inte vill ha.

I den samtalsgrupp jag har för män råkade det åter igen bli så att alla har problemställningar som är gemensamma även fast de visar sig på lite olika sätt. Bara detta faktum visar hur viktigt det är att tala med andra om sina egna problem för det finns en mängd andra som har liknande kopplingar till samma problemställning. Vi kan lära av varandra.

Denna gång handlade det om varför männen hade kommit dit. Vad var orsaken till att de valt att komma? Jo det fanns en kvinna i männens närhet (partner eller mor) som hade åsikter och som hade rekommenderat männen att gå till gruppen eller så hade de kommit med ultimatum om att männen behövde förändra sitt beteende om den aktuella kvinnan skulle vara kvar. Männen hade också valt att göra det eftersom konsekvenserna annars skulle bli förstora. 

Männen valde att komma för att någon annan inte var nöjd med vad de gjorde och på det sätt de var. I vissa fall kanske det var till nytta för de enskilda mannen, men det var inte självklart.

Kan du känna att din omgivning inte riktigt är nöjd med dig eller att du själv driver dig hårt längre från dig själv för att uppnå någon annans önskat eller ideal?

Idag är en dag jag tillåter mig själv att vara precis som jag är eller ändrar på mig för att jag själv vill.

 

Jag tror jag kan styra utgången

Är du vidskeplig? Tror du att om du gör på ett visst sätt eller tänker på ett visst sätt så kommer du att lyckas. Då kommer du att klara av något som du just håller på med. Räkna antal bokstäver och önskan att de ska gå jämt ut. Sparka på dörrfodret fem gånger innan du lämnar huset. Lyckas se sju röda bilar. Hjälpa någon. Lyckas träffa tre gånger i en papperskorg med papperstussar. Olika sätt att tänka och göra som bringar tur med sig. Jag tror alla har en mängd olika fixa idéer som vi lite gör på skoj men samtidigt också tror lite på.

Jag har ett och det är just detta att bokstäver i ett ord ska gå jämt ut. En fix idé som bara finns där och som jag inte lägger så stor notis vid idag men ändå gör jag det tid till annan. 

I går skulle jag göra ett prov och när jag satt och väntade på att det var min tur satt jag och mediterade lite och gjorde allt för att lugna ner min andning eftersom det jag skulle göra kändes lite nervöst. Samtidigt när jag satt där kom en liten fluga flygande förbi och satte sig på mig. Flugan var envis så jag tänkte att du vill något. Jag hade lätt kunnat bara döda flugan men något sa mig att flugan skulle ge mig tur. Jag lät flugan vara och jag lyckades med mitt prov. 

Var det flugan som gjorde att jag lyckades eller var det mitt sätt att tänka som gjorde att jag klarade av provet. Troligen var det så att med min medvetenhet och sätt att fokusera och koncentrera mig på det jag skulle göra i kombination med att jag kunde avleda en del av min nervositet till just omsorgen om flugan fick mig att lyckas.

Tankar vi har får vår kropp att reagera på olika sätt. Känslor som gör att vi lyckas eller misslyckas med saker som vi vill göra. Det är som det sitter en på min vänstra axel som inte vill att jag ska lyckas och en på min högre som tycker det vore bra om jag lyckades. Den som är mest övertygad vinner. Mitt jag och mitt ego.

Genom att skapa nya tankar kan jag förstärka kraften hos mitt eget jag eller mitt ego. Jag kan stärka eller minska kärlek till mig själv och min egen förmåga. Min fluga blev symbolen för kärleken till mig själv och att jag kunde lyckas.

Hur tänker du? Vad har du får egenheter i ditt sätt att tänka som ger dig tur eller får dig att lyckas eller misslyckas?

Idag är en dag jag tillåter mig att tänka på sådant som får mig att känna än större kärlek till mig själv och mina förmågor.

Hemlighetens dygd får mig på fall

Sedan jag startade denna blogg har väldigt mycket hänt. Bloggen var tänkt att vara en del av en fortsättning på det arbete jag gjorde och gör med mig själv. Ett arbete som handlar om att sätta ord på det jag känner, tänker och gör. Ett sätt att öka mitt medvetande om det som sker inne i mig och vem som är jag. Tanken har också med bloggen varit att dela det jag skriver och mina tankar för att andra ska ha möjlighet att kroka på i sitt eget arbete med sig sig själva. 

Ett ytterligare viktiga skäl till varför jag startade med att just blogga var att jag skulle sluta upp att vara hemlig. Jag skulle sluta upp med att skapa en skillnad mellan myten om mig själv och vem jag egentligen var. Främst för mig själv men också för andra genom att jag ägde min egen verkliga sanning och för att andra myter sakta skulle dö ut.  Inte för att komma med motargument utan genom att vara ärlig.

Att släppa på mina egna sanningar var ett verktyg som jag tidigt, i mitt arbete med mig själv, lärt. Verktyg att våga berätta hemligheter som jag hela mitt liv försökt att undvika eller glida runt. Genom tystnad och lögner. 

I grunden var mitt syfte med bloggen också ett sätt för mig att väcka intresse för min person och att det i sin tur skulle öppna möjligheter för mig i min terapeutiska verksamhet. 

Jag smidde en massa planer men resultatet blev något helt annat. Genom min öppna ärlighet skapade jag ett allmänt rum som också blev tillgängligt för mig själv där jag själv kunde utvecklas.

Detta är inte heroiskt, modigt eller naket näst intill totalt utlämnande utan just en nödvändig och viktig process för att på ett ärligt sätt möta mig själv och mina egna rädslor. Jag håller mig hela tiden inom eller i kanten av min egen komfortzon men allt eftersom jag skriver och arbetar med mitt dagliga arbete utvecklas också min egen komfortzon och det är just detta jag försöker lära mina egna kunder som söker min vägledning.

Flera säger att det som handlar om just dem själva är högst personligt och det är inget som någon annan har att göra med. Jag tänker annorlunda och tror att denna typ av hemlighet inte hjälper oss själva att utvecklas. Vi män har särskilt svårt med detta men även kvinnor på olika plan.

Vilka knep har du för att utvecklas som människa? Hur hemlig är du? Sitter du fast i dina egna sanningar och den bild du vill att andra ska ha av dig?

Idag är en dag jag är så öppen som jag själv vill men det jag är öppen med är det som kommer från mitt hjärta. Mina komfortzoner är till för att prövas.

Slumpen

Livet pågår och i det lever jag. Jag tänker tankar som jag tror styr mitt liv och får mitt liv att gå i en särskild riktningen. När livet inte blir som jag tänkt mig blir min automatiska tanke att det är slumpen som styr varför det blev på ett eller annat sätt. 

Vissa säger att egentligen är det så att slumpen är bara en upplevelse av något som är förutbestämt. Några kopplar det till religion andra kopplar det till en serie av olika fysiska och psykologiska orsaker som sammantaget gör att det var väntat det som hände eftersom det följde en egen logik och på något sätt var förutbestämt. 

Andra menar att vi kan styra vårt liv genom alla de beslut som vi fattar och genom våra beslut och handlingar får vi det resultat som vi kunde förvänta oss. På så sätt kan vi fullt och fast kontrollera våra liv. 

Beslut fattas av vårt intellekt, handlingar sker på samma sätt. Men våra beslut och våra handlingar påverkas också av vårt undermedvetna och våra känslor. Intellektuella beslut kan därför helt bli överkörda av vårt undermedvetna. 

Tror vi på "slumpen" inser vi att vi inte kan styra över våra liv i detalj utan det finns krafter som samverkar och som sammantaget ger det resultat som vi ser. Känslan av skuld blir inte viktigt eftersom det är just en slump, något förutbestämt som bara händer. 

Tror vi på att vi till hundra procent kan styra våra liv har vi själva också ett väldigt stort ansvar. Varje resultat vi möter är samtidigt en konsekvens av vårt eget handlande. Det gäller att fatta rätt beslut och verkligen veta vad vi gör eftersom vi själva är orsak till allt som sker. Risken är stor att vi också skuldsätter oss om vi fattat fel beslut som leder till ett resultat vi inte önskade. 

Jag tror att det finns varianter på det som jag beskrivit. Varianter som sammantaget  gör att vi har en mängd olika variabler som gener, historia, miljö och andra faktorer som leder oss i olika riktningar samtidigt som vi har en möjlighet via vårt aktiva medvetande och balansen mellan vad vi tänker, vad vi känner och vad vi gör har möjlighet att, om än inte alltid styra så i alla fall påverka det resultat som vi sedan får. Samtidigt är jag övertygad om att det finns mycket som vi aktivt kan styra. Kanske inte det direkta resultatet men definitivt det vi tror ska leda till ett visst resultat.

Oavsett allt detta så har vi alltid möjlighet att förhålla oss till vår egen slump vilket direkt kommer att påverka resultat av slumpen. 

Jag har trott att jag haft möjlighet att kontrollera allt. I en värld av tidigt kaos i mitt liv blev kontrollen det som skulle få mig att överleva. Desto mer jag kontrollerade desto mer kom jag längre ifrån vad jag i grund och botten själv intellektuellt ville. Kontrollen blev ett nytt hinder för mig istället för ett styrmedel. Först när jag släppte på behovet av min egen kontroll och den faktiska kontrollen fick jag harmoni i mig själv.

Tror du på slumpen eller ser du att du har en möjlighet att påverka hur du mår?

Idag är en dag jag ser vad som sker men styr hur jag vill förhålla mig till det som sker. Jag sätter mål och strävar dit jag vill men dömer inte mig själv när det inte går som jag tänkt.

Stökigt inre ger stökigt yttre

Är mina tankar och känslor fyllda av sådant som hänt eller oro för framtiden blir det svårt att få livet här och nu att gå ihop. Vår närvaro här och nu blir smittat av vad vi innerst inne känner. 

Känslor av förluster och sorg. Känslor av bitterhet och utsatthet. Känslor att sakna något och att inte vara någon. Känslor av  kaos och tillit till den egna förmågan.

Smittan blir tydlig i det verkliga livet och präglar allt som kommer i dess väg. Vi skapar strategier av olika slag som söker sig fram under vårt skinn och skapar olika slags kaos. Kaos som vi själva kanske är van vid men som för den utomstående kan upplevas som stökigt, underligt eller avvikande. Risken finns att vi därför söker oss till andra som har liknande kaos för att bättre smälta in.

Så här efteråt kan jag se hur jag i mitt eget kaos sökte upp sådant som förstärkte mitt eget kaos istället för att dämpa. Jag skapade situationer som förde mig längre bort från mitt inre jag. Avstånd som gjorde mig mer och mer främmande för mig själv. Det var som jag ville få bekräftat att mitt stökiga inre inte var så stökigt genom att komma i lag med människor som hade en än mer stökig situation. 

Samtidigt kunde jag intellektuellt känna att den situation jag försatte mig i, inte var bra. Jag bekräftade känslor men saknade intellektuella argument. Jag klövs isär mellan mina egna värderingar och det liv jag faktiskt levde. 

Mitt liv fortsatte att vara stökigt tills den dag det nådde en topp eller snarare en botten där jag till slut fick nog. Först då kunde jag möta mig själv och vad jag försatt mig i. Först då kunde jag börja en ny vandring från en helt ny startpunkt. 

Har du försatt dig i situationer som du senare märkt helt gått mot dina värderingar. 

Idag är en dag jag lever efter mina grundvärderingar och är uppmärksam på när mina känslor styr mig åt ett annat håll. 

Idag den bästa dagen

Inte för länge sedan och inte igår. Inte i en framtid eller i morgon. Idag är den bästa dagen just nu när jag sitter här. Just i denna stund är det som bäst. 

När jag tillåter mig att föra den bästa stunden, just nu, framför mig kommer jag att se till att hela tiden har det bra, vara tacksam och ödmjuk för det jag har och veta att det kommer att förbli så. Jag jämför inte med i går eller från förr eller sätter hopp till en framtid. Det är just i stunden det är som bäst. 

Att ha tillit till då är att förringa det som sker nu och att vänta till att något ska ske någon gång i framtiden är att förlita sig på något som kanske aldrig kommer att hända. 

Att säga att det var bättre förr betyder att då var bra men inte nu. Men då var just nu just då. Den som längtar till då har glömt bort att nu inte är något som står still utan något som rör sig framåt hela tiden i takt med tiden. Problemet med då är också att vi har lätt för att glömma för även då besvärades av då, längre tillbaka. Det hopp vi då hade om framtiden ja det är det som är just nu.

Det finns aldrig en bättre tid att vara lycklig eller vara ledsen på. Det finns aldrig en bättre tid för att skiljas eller binda vänskapsband. All tid är den bästa tiden och den tiden är just nu. 

Den bästa tiden är nu. Den bästa tiden för att njuta och längta. Den bästa tiden för att diskutera eller vara tyst. Den bästa tiden för att vara närvarande, just den tiden är just nu.

Inte i morgon.

Inte igår. 

Utan just nu. 

Den bästa tiden är just nu. På en sten i skogen. Sittandes vid havet med en vän. Betrakta myror på en stig. Se stadsvimlet från ett café. Läsa en bok i soffan. Se ett avsnitt i en serie. Tala med någon i telefon för första gången på länge. Säga hej till en förbipasserande. Gå och klippa sig. Äta en bit mat i ensamhet. Träffa en gammal arbetskamrat. Gå till jobbet. Vara arbetslös. Få jobba. Ha fått en diagnos nyligen. Känna sig sjuk men inte mer sjuk. Oavsett är just nu den bästa dagen som tillåter mig att vara närvarande och säker på att det som sker faktiskt sker just nu och det kan jag ha kontroll över. Igår har redan passerat och i morgon kan jag inte förutse. 

Just idag är den bästa dagen.

Jag har inte alltid varit en mästare att uppfatta dagen utan har fastnat i min historia eller hoppats på framtiden.

Hur är det för dig. Kan du kroka på denna dag eller hoppas du på sedan eller  har fastnat i då?

Idag är en dag som just är den bästa dagen. 

Jämka är alltid en väg ut

Strider har alltid tagits för att vinna mark. Människor har alltid kämpat för att få så mycket som möjligt. Vår girighet har styrt oss att få mer än någon annan. Det har ibland blivit som en tävling där någon ska vinna och någon annan givetvis förlorar. Vi kämpar för att inte tappa ansiktet eller förlora vår heder. Vi tar strider för att fortfarande kunna känna oss stolta och inte befläcka vår självkänsla. 

Strider som under tiden de pågår tär oss inifrån. Strider som sakta dödar oss själva och vår  omgivning. Partnern vi lever med, barn som får bli tysta åhörare och andra i vår närhet. En massa energi som vi slösar på till ingen nytta. En massa energi som förstör allt i dess närhet. 

Det är inte värt det men ändå fortsätter vi.

Detta handlar om oss själva och inte om den andra. Vill vi fortfarande vara kvar och älskar den vi lever med, älskar vårt land, gillar vår arbetsplats, kamratgäng eller vad det nu än är så handlar det om oss själva. Starka känslor som når oss och som kommer från förr. Starka känslor som får oss att göra konstiga saker och där vi blir förblindade.

Släpp taget. Ge upp. Våga kompromissa. Göra andra val, gör nya val. Håll nere garden. Tillåt. 

Inget av allt som händer utanför dig själv handlar om att någon vill göra dig illa. Inget av allt det du tror du ser har med nutid att göra utan är något som är gammalt för dig eller gammalt hos den som gör det. Antingen är det beroende på mina känslor eller hos den andre.

Hitta alltid en kompromiss och ett sätt att nå konsensus där båda känner att de bli en vinnare. Känslor som handlar om din självkänsla och att du förminskar dig är just att du förminskar dig, inte den andra.

Vägen ur är att tänka att detta händer inte, jag tror enbart att det händer för jag är för mycket fylld av gamla känslor som väcks till liv. 

Det som känns viktigt just nu kommer det att vara viktigt om en timme, om en vecka, en månad ett år? Om inte släpp taget och låt det gå.

Detta jag skriver om är så fundamentalt och det ända all denna negativa energi leder till är att förgifta mig själv.

Jag har ägnat allt för mycket energi åt skit och gamla känslor.

Hur mycket energi lägger du på skitsaker?

Idag är en dag jag inte ödslar min energi på skit för jag vet att det bara smittar mig.