Det finns en orsak men skit i det

Jag är övertygad om att saker och ting oftast inte bara är utan det finns en orsak till varför vi inte mår bra eller varför vi inte känner oss i balans. Vi är irriterade, vi gör knäppa saker, vi är tysta, vi är överbeskyddande, vi jagar efter bekräftelse, vi dricker eller drogar, vi tränar för mycket, vi skär oss, vi låter oss bli utnyttjade, vi är medberoende, vi är godtrogna, vi beter oss illa, vi respekterar inte oss själva osv. Det finns en orsak som både kan ha sin koppling till saker som är medfödda men även och kanske många gånger kopplingar till saker som hänt när vi var ett foster eller under vår uppväxt. Saker som handlar om vår miljö som vi har haft svårt att hantera. 

Att vi fötts på ett särskilt sätt kan vi inte göra mycket åt. Att vi mottagits till denna värld på ett särskilt sätt kan vi inte göra något åt. Att vi utsatts för saker under perioder kan vi inte görs något åt. Att vi fått särskilda förutsättningar som skiljer sig från hur många andra har det kan vi inte göra något åt. Allt detta kan vara sorgligt men vi kan inte göra mycket eller kanske inget åt det som är och det som varit. Det bara är så. Just summan av allt detta är det som skapar smärtkroppen i oss. Den smärtkropp som vi kan välja att bära på eller välja att släppa ifrån oss.

Vi är den vi är. Vi är däremot inte den som andra tycker att vi är. Vi är inte heller den som andra inte lät respektera. Vi är inte heller den vi tror att vi är på grund av andras brist på respekt. Vi kan ha eller ha haft föräldrar eller människor i vår närhet som behandlat vår oslipade diamant på ett felaktigt och respektlöst sätt. Det handlade aldrig om oss, även när vi var som jävligast. Vi var bara ett barn och de gjorde så väl de kunde. Vi var ett barn och det de gjorde handlade om att de i sin tur varken visste, hade lärt sig eller hade själva varit utsatta för något som gjorde att detta var den verklighet de kände till. Allt det som andra har gjort mot oss handlar om dessa personer även sådant som kan uppfattas att vi varit en del i. Som barn har vi inte ett vuxet ansvar. Som barn har vi inte ansvar för andra knappt nästan ej heller ansvar för oss själva om vi är mycket små. Vi har tillit, det är det vi är födda med eftersom vi som barn behöver ha tillit innan vi kan ta vårt eget ansvar. Tillit till att någon annan hjälper oss och tar hand om oss tills att vi själva klarar av att ta hand om oss själva. Det är när denna tillit tidigt får törnar som något kan hända som kan påverka resten av vårt liv.

Sedan kommer förvandlingen. Vi går från barn till vuxna. Över en dag har vi fullt ansvar för oss själva. Egentligen har vi haft ansvar även som barn, vårt eget ansvar för att försöka överleva. Ansvaret att andas, se till att få mat och att dricka. Ansvar för att hitta någon som kan ta hand om oss. Men när vi blir vuxna händer det något. När vi blir vuxna är det vi själva helt och hållet som ska ta hand om oss själva. När vi lämnar boet är det helt på oss själva det hänger. 

Vi fattar helt våra egna beslut och vi bestämmer vad som är rätt och fel. Vi väljer när vi vill sova och när vi vill äta. Vi väljer vad vi vill göra eller inte göra. Vi göra alla de val vi vill även de val som handlar om vår egen historia. Vi väljer att släppa eller hålla kvar det som varit. Vi väljer att tro på andra eller oss själva. Vi väljer att respektera oss själva eller skada oss själva. Vi väljer allt även om vi vill leva eller dö. Allt är vårt eget ansvar och det är vi själva som också kommer att ta konsvenvenserna av vår egna val. Om andra ogillar det vi väljer handlar sällan om oss. Det kan få konsekvenser men det handlar inte om oss. 

Allt har en orsak frågan är om jag kan acceptera de orsaker som finns och göra något åt det eller agera på dess symtom. Accepter det som varit och börja ta mitt eget ansvar för mig själv. Ansvaret att leva ett liv värdigt mig själv. 

Visst jag kan skylla på att jag har en diagnos som gör mig lite egen eller att jag haft en taskig uppväxt. Visst jag kan skylla på mitt x eller en dum arbetsgivare. Jag kan peka på alla som bidragit till att förpesta mitt liv. Men vad har det för betydelse? På vilket sätt mår jag bättre av det, inte ett skit. Regnar det så regnar det. Även regnet har ett slut.

Från denna stund, hur gammal du än är, är allt möjligt och det som varit har varit. Det som är det är. Du är du och jag är jag. Vad vill du med ditt liv? Jag vet vad jag vill. Se till att bestämma dig vad du vill och gå ut och gör det. Ingen annan kommer att göra något åt det. Du behöver inga förklaringa till varför ditt liv blev som det är. Allt är historia. 

Idag är en dag jag respekterar mig själv och andra. Andra gör sina val jag gör mina. Idag är en dag jag tror på allas inre kraft och förmåga att finna sina egna lösningar till att leva ett bra liv så som vi, var och en ser det.

Idag är den dag som är min.