Längtan - kärleken till grädden på moset

Eftersom jag har två unga killar hos mig denna sommar, i några dagar så blir det också självklart att mina reflektioner också handlar om barnen. Barnen visar känslor och tankar och som jag sagt förut, det blir så direkt. 

Barn tar efter. Det blir uppenbart. De tar efter i allt de ser och hör. De gör på samma eller liknade sätt. Jag märker nu hur jag snabbt behöver reflektera över mitt eget sätt att vara när jag ser saker som barnen gör. Jag är en länk och blir en förebild i allt. Både i det som är bra och mindre bra. 

Killarna har varit här nu i sex dagar och det är för båda killarna den längsta tiden de varit hemifrån. Förra året var de här i tre dagar och kände efter det, hemlängtan. Nu vill de knappt åka hem. 

Men det finns ändå en hemlängtan och en saknad, kanske inte främst från killarna utan från deras respektive egna föräldrar som ringer och säger att de saknar sina söner. Det märks på killarna, men först då att de själva också längtar hem till det som är hemma. Längtar hem till en vardag och det som är lika. 

Längtan är nyttig. Längtan får oss att känna efter här och nu och uppskatta det vi har. Längtan ger oss ett perspektiv och möjlighet att jämföra. Kanske är det alltid så att vi ibland behöver få distans till det vi har för att se vad vi faktiskt har. 

Först när jag genomfört min skilsmässa upptäckte jag vad jag var på väg att mista. Först då insåg jag allt jag i mitt äktenskap haft och som jag uppskattat. Självklart, vid den tiden såg jag inte de sämre delarna och det som var anledning till att jag skiljde mig, utan jag fick enbart fokus på det som var bra. Särskilt i stunder där jag själv kände mig ensam. 

Längtan är givetvis också ett uttryck för mina egna inre känslor om att jag själv saknar något och att jag behöver det jag längtar efter för att känna mig hel. Det saknas något och jag tror mig veta vad som behövs för att det ska läka mig själv.

Ett barn är i många stycken en del av sig själv och en del av sina föräldrar. Det är som en symbios och en förälskelse som behöva värka tillsammans. Denna känsla tar vi sedan med oss i vuxenlivet och fortsätter att koppla vår längtan till. En längtan som då byts ut från en förälder till en partner. Någon att vara en del av. Det kanske är därför ibland kärlek kan bli så passionerad och skilsmässa bli så dramatisk. Vi får tillgång till vår nya symbios eller tappar en del av oss själva. 

Styrkan är att våga känna och tillåta känslor men ändå veta att vi själva står starka och att vi är till hundra procent en egen person men erkänna att vi älskar gräddet på moset. 

Att våga längta men ändå veta att om vi inte får det vi håller kär kommer vi ändå att klara oss. Våga känna trygghet i oss själva. 

Ett barn har inte kommit så långt utan kommer successivt att gå från halv till hel. 

Vågar du känna längtan? Kan du känna att du inte är hel om du inte har en partner? 

Idag är en dag jag tillåter mig att känna längtan till någon annan men ändå veta att jag är en hel människa.