Egna känslor ska inte övervärderas

Ibland övervärderar vi känslor vi får. Känslor som väcker tankar omkring något. Tankar på att något inte är bra eller tankar på att något inte kommer att bli bra. På samma sätt är det med de mer positiva känslorna att vi värderar dessa ibland mer än vad de kanske är. 

De negativa känslorna styr oss gärna att tro att saker är värre än vad det är. Vi få katastroftankar. "- Jag kommer inte att lyckas" eller "- Detta kommer att gå åt helsike". Jag har på förtid bestämda tankar om utgången som troligen också kommer att leda till det jag tror kommer att hända eftersom jag tankar mig själv med detta. Ibland kan vi bygga upp hela vårt liv på detta och för den utomstående kan vi uppfattas som att det mesta är kaos och att det mesta verkar drabba denna person. Att leva med en människa som har denna grundinställning kan vara komplext. Man brukar tala om att dessa människor har ett katastroftänk. 

Å andra sidan kan en del av oss också tänka precis tvärt om, allt är alltid så himla positivt och vi ser egentligen inga fel och blir lika förvånade varje gång det händer något negativt som inte stämmer överens med vår världsbild. Ibland brukar  man kalla dessa personer blåögda eller verklighetsfrånvända. Den senare gruppen, som är mer positivt inställd kan ofta också ha ett bättre liv förutsatt att sätter att vara inte är styrt av rädslan för att något ska bli bli dåligt. 

Hur vi agerar, känner och tänker har vi lärt oss sedan vi var mycket små kanske redan innan födelsen. Vi har lärt oss att agerar på känslor på olika sätt. Känslorna har blivit en stor del av vårt sätt att uppfatta omvärlden där tankarna enbart bekräftar våra känslor utan ett direkt eget självständigt tänkande.

Vi känner saker direkt vi stiger in i ett rum. Vi får en känsla av att vi kan läsa andras tankar och känslor. Vi läser små små signaler i människors uttryckssätt som vi sedan tolkar på ett sätt som vi lärt oss som mycket små. Signaler som kan vara rätt men också fel. Oftast har vi som barn troligen varit utsatta för starka känslor som fått konsekvenser på ett sätt som gjort att vi varit tvungna att själva göra tolkningar för att hantera situationen. Strategier som kan ha varit bra när vi varit små men som i vuxna ålder ibland leder oss fel eftersom farorna troligen sedan länge försvunnit. Barn till dysfunktionella personligheter kan ibland bygga upp denna typ av egen känslostyrd personlighet. 

Om det är så att vårt sätt att tolka omvärlden blir ett stort bekymmer för oss som vi också vill förändra handlar lösningen om att börja tänka mer och lära sig sina egna beteenden. Lära sig att hantera ens egna känslor genom att värdera vad det är man känner och sätta det i sitt sammanhang. Är det självklart att det kommer att gå fel? Kan jag tänka på ett annat sätt och på så sätt ändra min känsla. Är det mina gamla känslor som styr mig som inte alls har med den nya händelsen att göra? Är jag en tankeläsaren? Vad skulle det innebära för mig om jag tänkte tvärt om? 

Jag har ibland känslor som handlar om att jag försöker tolka min omgivning. Till viss del har jag användning för det som terapeut men definitivt inte alltid. Oftast är mina känslor som starkast för min egen del om jag själv känner egen osäkerhet i en situation, t.ex själv är rädd att avslöjas för något eller har tappat kontrollen på något sätt. Mitt recept är att reflektera över mina egna känslor och vara sann. När jag skapar balans i min egen kropp sker sällan extrem egen oro.

Kan du ibland känna att du är extremt känslig och agerar utifrån det på ett sätt som skapar bekymmer för dig? 

Idag är en dag jag tillåter mig att känna men väljer att balansera det med de rationella tankar jag har.