En stor munsbit i min egen historia

Igår var en sådan dag jag var trött, första dagen på jobbet och kom i säng dagen innan senare än vanligt. Det var även slut på semestern och summan av allt detta gjorde mig just i går mindre stark. Ingen ursäkt men jag kan konstatera hur faktorer som dessa ibland dränerar mitt motstånd. Vad jag alla dessa gånger kär mig är att jag än mer noga ska vara försiktig med vad jag gör och hur jag gör. Krig som uppstår förlorar jag i sådana här situationer alltid på ett eller annat sätt genom att jag blir mitt sämre jag. 

Återigen tog jag en rejäl munsbit i min egen historia och lät gamla rutiner jag tidigare lärt mig ta över från de nya som jag arbetar med sedan många år tillbaka. Jag lät mig tappa allt jag lärt mig och klev istället in i gamla roller och mönster. Jag blir besviken samtidigt som det sker och jag ser det så tydligt när det sker ändå håller jag mig fast vi de gamla rutinerna och beteendena. Det är som jag krampaktigt inte vill släppa det jag växte upp med i tron att det är det rätta samtidigt som jag intellektuellt direkt förstår att jag redan fallit tillbaka till ett beteende som jag trodde jag var ifrån. Jag ser skepnaden av min far som gjorde precis som jag nu gjort och jag ser hur jag skapar precis de drama som jag då verkligen hatade. Beteendemönster håller sig kvar och vill inte släppa taget i tron att detta är det som fungerar och där jag i kaoset vet hur utfallet ska bli. Irritationen, hopplösheten, pressen och rädslan kommer tillbaka för hot som egentligen helt saknas. Det är som jag ser spöken och agerar på dessa spöken även fast verkligheten är ett snällt lamm. Åter igen fastnar jag i samma fälla och märker hur jag behöver använda mig av ursäkter och gottgörelser för att ta mig ur min egen skapade situation. Jag definierar mig åter igen i min historia och skapar en bild av mig som jag inte vill visa. Kanske är jag detta monster och kanske komemr jag aldrig att kunna släppa taget om gamla inlärda beteenden. Kanske är jag fallen i min egen historia och alla försök att slita mig loss är meningslösa. Kanske är jag för evigt en fortsättningen av en fortsättning av en fortsättning i den förbannelse jag fått ärva.

Självklart är det inte en förbannelse men det är så tydligt hur jag återigen får lära mig hur bergfast min historia försöker hålla mig kvar i något som inte längre är. Det är som jag ibland är fången i ett fängelse där nyckel till celldörren för länge sedan kastats ner i havet.

Vägen till ett liv jag vill leva är vägen från det liv jag levt i de delar det innebär beteenden som skapar övergrepp på mig själv eller andra. Det finns alltid smolk i dessa bägare.

Kan du ibland känna hur du beter dig på ett sätt du inte vill bete dig men ändå gör du det?

Idag är en dag jag accepterar att jag fortfarande har min kamp kvar för att finna det liv jag vill leva och att inget är klart förrän sista hjärtslaget är slaget.