Hämnden - andra ska lida som jag

I mitt eget kaos, när jag lider och där jag själv anser att någon annan är orsak till mitt eget lidande finns inga gränser. Jag vill hämnas. Min fantasi är beredd att utföra de mest hemska dåd och viljan att uppfylla de mest fruktansvärda önskningar. I fantasin kan jag till och med mörda, i min förtvivlan. 

Det är när gränsen mellan vår egen hemliga fantasi och verkligheten börjar luckras upp och bli otydlig som vi oftast missar målen och är beredd att både offra våra barn och oss själva. 

Hämnden och viljan att andra ska lida så som vi själva, blir förgörande. Många kriminalberättelse verkar i detta tema. Hämnden som skäl att döda. Hämnden för att andra ska förstå hur vi själva lider och har lidit. Hämnden som en bot för vårt eget lidande. 

När jag skriver detta är det svårt att förstå att människor är beredda att offra sig själv och sitt liv för att hämnas genom att ta oerhörda risker och genom att ägna hela eller delar av sitt liv åt att fokusera på sådant som tillhör det förgångna. Förlänga sitt eget lidande genom att bära på hämnden i sig själva. Det är först efteråt vi slutligen inser hur mycket vi istället skadar oss själva och kanske andra i vår närhet. Andra som kanske inte alls var vårt mål att skada från början. Ta skilsmässor och barn som kommer i kläm. Barn som inte blir sedda genom föräldrarnas mörka blickar.

Hämnden löser inget. Hämnden kommer inte ens att läka våra öppna sår. Varken hämnden som en del i ett öppet krig mellan länder eller mellan två människor. Hämnden skördar enbart offer och där vi som hämndlystna ofta blir ett av offren. Hämnden skapar nya sår istället för att läka gamla. Hämndens brist på gränser får oss att möta ny sorg och ny bitterhet. Hämnden är skadlig främst för oss själva. Visst kan hämnden tillfälligt, i våra fantasi öppna för en viss frigörande känsla men bara kort. När vi tillåter hämnden att ta över är vi i samma stund förlorade. Vi blir åter igen ett offer. Vi blir ett offer utan makt att ta oss därifrån så länge vi är beroende av att något annat ska ske. Ingen kommer att brinna i helvetet mer än just vi själva i denna kamp. På samma sätt som vi inte kan ändra på andra i det godas namn kan vi inte göra det i det ondas namn. Vi kan om möjligt, för en stund göra livet besvärligt för någon annan men i samma gatlopp är vi själva tvungna att springa. Vi blir aldrig åskådare utan vi blir en av två på samma arena och utgången är definitivt inte given. 

I min fantasi har mycket skett. Jag har ägnat allt för mycket tid att hämnas. Som tur är har jag tidigt bromsat mig både när det gäller handlingar jag själv önskat göra och handlingar för att straffa mig själv. Däremot kan jag idag se hur mina barn fått stå i vägen för mina ageranden och mina egna tillkortakommanden. Jag har agerat som ett offer för hämnden och tagit med mig mina barn i mitt fall nedåt. Idag har jag en lång väg kvar för att gottgöra dessa felsteg. Samtidigt är jag idag tacksam att jag ser det för det är också de första famlande stegen till en förändring. Resan har varit lång både för mig och mina barn. Det besvärliga är att jag tog med mig barnen på resan. Nu är de stora men i detta avseende är de fortfarande barn. Nu gäller det att blidka hämnden mot mig själv och bli närvarande här och nu.

Har du eller går du i tankar att vilja hämnas?

Idag är en dag jag skjuter varje vilja till att hämnas i sank.