När hämnd känns som ett förstaalternativ

Jag märker ibland hur vissa situationer skapar en stark lust att vilja hämnas. Jag känner mig förorättad och jag vill hämnas. Det kan handla om att någon verkligen gör mig illa, sårar mig eller beter sig på annat sätt så att jag blir skadad eller bara känslan av att någon har ett sätt som känns kränkande. Inte bara det att någon har en annan åsikt eller liknande för det väcker inte denna typ av känslor. Men däremot just det att känslan ilska vill yttra sig i hämnd. 

Hämnden kan handla om att vilja skada den andra och då främst saker som den andra har. Jag måste erkänna att jag i bittra hämndsituationer djupt i tanken även önskat att någon bara skulle försvinna, bli svårt sjuk eller något i den stilen så att situationen som sådan skulle förändras och jag skulle bli befriad på något sätt. Tankar som de sista har jag väldigt snabbt slagit ifrån mig eftersom de är absurda och att jag inte ens till mina bistra fiender, om jag har sådana, skulle vilja önska mig just det. Bara tanken att något sådant sedan skulle hända, bara det skrämmer mig och vilka konsekvenser det känslomässigt skulle fortsätta drabba mig. 

Men hämnden finns och tankarna är inte alltid snälla. Jag märker hur min egen utsatthet och mitt eget fokus på någon annans beteende väcker starka känslor som både känns fel, förbjudna och dumma. Samtidigt dyker de upp lite då och då. Destruktivt men kanske visar det i stunden lite på min egen känsla av utsatthet som jag ibland har svårt att hantera. 

Men tanken är en sak och hur jag väljer att agera är en annan. I botten vet jag att komma i fred i min egen själ är vägen ur och att förlåta både genom handling och tanke förändrar min egen känsla. Just i situationen där hämnden lever starkt är den samtidigt inte vägen ut. Hämnden låser mig enbart kvar i en stark känsla som enbart drabbar mig själv medans kärlek sakta befriar mig från mina egna smärtsamma tankar och leder mig närmare lugnet i mig själv. Ingen kan förgöra mig själv så starkt som just jag själv. Detta gäller även när de jag tänker skadar mig och vad detta gör mina egna tankar och känslor. För den som utifrån skadar mig kanske det är ett ögonblicks verk men det som kvarstår i mig kan bli både långvarigt och smärtsamt om jag inte väljer ett sätt att befria mig själv från mina egna tankar om det som hänt. 

Nyligen avslutade jag en bok av Henning Mankell där det visade sig att huvudpersonens sedan lång tid tillbaka närmaste bekanta var förövaren. Ändå valde han själv att inte hämnas efter mannens troliga död genom skvaller utan talade gott om honom och hjälpte till att skona mannens historia. 

Vänlighet och att förlåta leder oss själva mot en inre frid.

Kan du känna att du blir hämndlysten och att dina tankar omkring att hämnas tar över? 

Idag är en dag jag fokuserar på min egen inre frid.