Varje gång är det barnet vi möter

Varje gång jag känner mig trängd är det något i mig som tappat fotfästet. Varje gång jag höjer min röst är det för att det är något jag troligen känner igen. Varje gång jag ilsknar till är det för att jag åter mins något från förr. Varje gång jag gör tokiga saker är det för att jag tappar min själsliga balans. Varje gång jag tänker på min historia är det något jag inte vill glömma. Varje gång jag höjer min hand är det för att jag inte finner en annan väg därifrån. Varje gång jag gråter är det för att jag hittat en väg in till mig. 

Otroheten som bara hände. Kärleken som bara tog slut. Sonen eller dottern som slutade höra av sig. De gånger det blir för många glas. När en nära vän aldrig längre ringer. Kommentarer som kränker någon annan. Ord som aldrig skulle ha sagts. Barn som får lära sig föräldrar ilska. Det lilla barnets utsatthet. Pappan som åkte långt bort och aldrig mer kom tillbaka. Makan som gång, på gång, på gång tar tillbaka sin man som slagit henne. Den oprovocerade misshandeln. 

Alla är det händelser som har en orsak och där svaret finns inne i oss själva. Vi kan skylla på vår historia och visst kan det vara en av flera förklaringar men någonstans är det vi själva som nu skadar oss själva och andra. Det finns inga ursäkter allt faller tillbaka på oss själva. Vi har gjort val. Vi var där. Vi tänkte, kände och gjorde. Vi är en del av lösningen eftersom vi är en del av problemet.

Vi är det där lilla barnet som ständigt och åter, åter igen blir berövad, bedrövad och berörd. Vi tampas med vårt lilla barn livet ut och kanske är det så vi vill ha det. Vi vill inte tappa greppet om den barndom vi aldrig fick eller den barndom vi faktiskt hade. Vi vill inte tappa greppet om det som varit eller förhoppningen om det som aldrig verkar inträffa. 

I allt detta känner, tänker och gör vi saker som förminskar oss och definierar oss. Sådant som får oss att uppfattas som udda och besvärliga. I dessa stunder ska vi inte glömma bort att det är det lilla barnet vi ser, inte den stora burdusa stöddiga mannen eller den ilskna gnälliga kvinnan.

Barnet som behöver hitta tillbaka till att kunna förlåta och be om ursäkt för att en gång för alla kunna ta nästa steg.

Tack för att jag vågar känna och erkänna. Tack för att jag vågar möta mig själv.

Hur många gånger om dagen får du chans att möta barnet i dig själv?

Idag är en dag jag välkomnar mötet med hela mig själv.