Jag är monstret

Jag är ibland ganska trött på att vara avvikande och annorlunda. Jag är trött på att vara den som inte är som andra. Den som gör som inte andra gör. Den som tänker som inte andra tänker. Sticka ut i mängden och inte falla in i ledet. Jag är ganska trött att vara mitt eget monster i mitt eget liv.

Vad var det som gjorde mig till detta monster? 

Samtidigt har jag alltid stuckit ut. Jag har många gånger i stunder avvikit från mängden samtidigt som jag har haft en längtan av att vara en del av mängden. Jag både vill och inte vill. Rastlösheten och bekräftelsen i mig har gjort mig till mitt eget monster, en personlighet och karaktär. Jag har lärt mig att bestämma och se till att få det jag tror mig vilja ha.

Jag tror mig se saker som egentligen inte finns. Jag tror mig göra saker som andra inte gör. Jag tror mig ha känslor som andra verkar slippa. Jag får tankar som andra helt verkar sakna. Jag är detta monster. 

Vem är egentligen mitt monster? Vem är det som jag går och bär på? 

Monstret i mig är jag och den jag ännu inte har accepterat. Monstret är den som jag ser men andra knappast märker. Monstret är den jag ännu inte mött.

Mitt huvud är fullt av föreställningar jag mer och mer lär känna igen och förändra. 

Jag smakar ordet monster igen och igen i min mun och ju mer jag talar om det desto mer kan jag acceptera det monster jag tror mig bära på. Ordet bleknar och ur dimman föds jag. Ett jag som står upp för mig själv och tar ansvar för mina handlingar och så jag definierar mig. 

Kan du se dig själv som något konstigt och overkligt, en annan skapelse som tillfälligt eller totalt tagit makten över dig? 

Idag är en dag jag förlikar mig med mig själv.