Killarna i vattnet utanför Grekland

Jag satt tillsammans med några ensamkommande barn i går på Röda Korset. Jag är där som ofta på tisdagar. De är från Afghanistan ibland via Iran och Pakistan. De jag satt med var killar i 14-17 års åldern. Människor som är utsatta och väntar på att få asyl. De har varit här i ca 1 år och en del kan väldigt bra svenska. 

Vi sitter tillsammans och snackar om livet och hur det känns. Vi talar om sådant de sällan annars talar om. Om vad som egentligen hände när de var båtflyktingar och låg i vattnet utan flytväst utanför Greklands kust. Hur de blev räddade och vad de flydde ifrån. Hur livrädda de är för att åka tillbaka och rädslan för det besked de går och väntar på. Vissa har fått besked och är förtvivlade, andra har fått nytt litet hopp när de överklagat. Stanna eller åka tillbaka. Stanna eller åka tillbaka.

Jag kan inte föreställa mig den rädsla som de bär på. Jag är inte ens i närheten

För jag har aldrig, på detta sätt som de beskriver, varit så nära döden. Att ställa frågor om vad det värsta är som kan hända om de får åka tillbaka har bara ett svar. Djup fattigdom, svält och död. Mina ord tappar mark och ibland blir vi bara tysta. Jag letar febrilt efter att hitta hopp hos killarna. Men det slutar ändå med att se vad som sker just här och nu. Att just nu kan det kännas bra för vi sitter här tillsammans och lyssnar på varandras berättelser och just nu kan vi var och en känna att vi har det bra även fast vår egen historia och oron i land besvärar oss. 

Jag ser hopp men på samma sätt en stor djup rädsla hos alla som berättar om sig själv. Mjuka fina killar som för en stund vågar lätta på sådant som är mörkt. Det har tagit tid att komma till dessa samtal men just idag är vi där på djupet. Just idag är det fler som bakom sin fasad vågar  berätta hur det egentligen känns och vilka tankar som spökar inne i dom. Bara det faktum att hoppet börjar svikta för vissa får andra att känna oro. Det är en svår tid de har haft och kanske kommer att få där Sverige antingen blivit en början på något bra eller en paus i något dåligt. 

Jag kan inte i stunden hjälpa utan jag är bara där och lyssnar. Jag är där och är närvarande och försöker på något sätt förstå vilken situation de befinner sig i. Jag lär mig en massa och de verkar gilla att jag är där. Jag står för något sim tillåter den just nu att få vara lite svaga. 

Allt eftersom går var och en hem. Jag själv känner mig trött av allt jag fått berättat för mig. Samtidigt är jag glad för att de berättar och får ur sig det som hänt. Alla har på olika sätt, under detta år kommit in i svenska samhället samtidigt ligger hotet om avsked. 

Detta som jag fått höra ett antal gånger nu är bara några få berättelser och jag vet att det finns en mängd andra. Människor som lider och människor som far illa. Människor som lever mellan hopp och total förtvivlan. Människor som är som du och jag. Människor där andras beslut har varit och kan bli så avgörande. 

Jag går hem på kvällen och känner mig både tom och dränerad men samtliga fylld av allt killarna givit mig och perspektivet jag fått.

Vad gör du för att få nya perspektiv på livet? 

Idag är en dag jag reflekterar över mitt och andra människors olika livsöden.