Dagen, som i det närmaste var den mörkaste dagen på året kändes laddat med ord som
trött, fult och meningslöst. Jag kände som allt jag gjorde blev fel på ett
eller annat sätt. Mina känslor låg före mina tankar och mina handlingar var
snabba på att supporta. Allt bekräftade egentligen vad jag känt ett tag. Jag
såg det men kunde inte göra något åt det. Jag hittade en massa fel hos andra
men insåg snabbt att de fel jag behövde ta hand om var mina egna.
I bland gör jag som andra, jag går och klipper mitt hår. Oftast är det så att
jag helt plötsligt känner att mitt hår är för långt och då måste jag bara gå
och klippa mig. Jag har märkt att intervallen blir kortare och kortare så nu är
det ca 1 1/2 mån mellan gångerna. Jag har också förmånen att ha en frisörska
som tar emot mig några timmar efter att jag ringt.
Jag brukar komma dit, sätter mig ner i stolen och tittar på mig själv i
spegeln. Sedan sitter jag där och inser att det verkligen är dags att klippa
mitt hår. Sällan känns jag så oattraktiv som just i dessa stunder. Jag kommer
på något sätt inte undan att inte titta på mig. Jo jag vet om vi älskar oss
själva så har håret ingen betydelse men det är samtidigt det som är problemet
särskilt i dessa stunder. Jag ser mitt åldrande, jag ser min numera avlidna far
jag ser en massa historia.
Varje gång säger jag till min frisörska att göra mig snygg igen. Hon klipper
och vi talar om en mängd viktiga saker som handlar om livet. Jag tror att vi
båda har utbyte av vår träff. Vi vet på något sätt att vi gillar varandra och
vi känner just i stunden kärlek till standard som vänner. Hon kommer från Iran
och har en massa intressanta tankar om livet.
Hon jobbar hårt med att göra mig snygg och vi skrattar och känner
kärlek i mötet.
När jag går därifrån har jag på något sätt tagit ett rensande bad för att
bli ren från styggelser som brister i självuppfattning och brist på kärlek. Jag
har fått mitt hår och frisyr tillfixat och jag har fått ett utseende som jag
kan acceptera, möjligtvis älska. Kanske är det min självkänsla och min vänskap
jag boostar varje gång jag kommer dit och inte direkt mitt hår. Den injektion
jag får sammantaget, får mig att leva upp igen.
Hur gör du när du känner att det sviktar inombords och du inte klarar av att
bära upp dig själv?
Idag är en dag jag känner tacksamhet för de möjligheter som ges till mig.
tisdag 20 december 2016
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948