När jag växte upp var detta med att komma iväg en stressfaktor. Det gällde att alla skulle komma iväg och det var min pappa som på något sätt tog ansvar för att det skulle ske på rätt sätt och tillräckligt fort. Han jagade på oss andra så att stämningen inte sällan blev eländig, ja till och med förjäklig. När alla sedan var klara stod han där i kalsongerna och hade inte ens börjat att göra sig klar. Idag känns den situationen komisk ich som tagen från en buskis.
Just detta beteende har jag fostrats med och detta beteende har jag ärvt. Jag kan i stunder bete mig på liknande sätt och ibland undrar jag om mitt sätt ibland blivit en kopia av detta beteende. Detta retar mig varje gång och jag blir så förbaskad över att detta håller sig kvar som om jag inte själv ägde mig själv. Jag jagar upp liknande stress i just liknande situationer och när vi ska iväg. Någon slags självpåtaget ansvar. Komma i tid har blivit en grej.
Jag förstår inte varför jag inte rest mer för när jag är i resande känner jag att det spritter i kroppen av nyfikenhet, när jag väl är iväg. Det finns en frihet och ett villkorslöst uppvaknande i att komma iväg. Det känns som resan säger mig att allt är möjligt. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till situationen med ett nytt jobb, nya vänner och i samband med att en relation har tagit slut. Kanske är det ett sätt att fly kanske och att jag först då bryter blockeringar som jag fastnat i.
Hur förhåller du dig till resandet. Är det lustfyllt eller ångestfyllt?
Idag är en dag jag reser och reflekterar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Johan Andersson
Ystadsvägen 28
121 49 Johanneshov
0762- 289948