Besvikelse, grusade förhoppningar

Vi har en massa föreställningar om hur saker ska vara och bli. Vi har en egen uppfattning om verkligheten som vi vill att den ska vara och bli. Hur vår uppväxt skulle ha varit, hur andra ska vara mot oss, hur andra ska reagera, gör och tänka, hur andra ska bekräfta oss och vilket resultat det ska bli. Vi är i många stycken bestämda över allt detta.  

Ändå blir det inte alltid som vi vill utan på ett annat sätt än så som vi förväntat oss.

När det inte blir som vi vill blir vi besvikna och mår dåligt. Ofta har vi idéer om att det är den andras fel och att andra gör oss besvikna. Vi kan till och med lägga skuld och känna skam för det den andra inte infriat.

Men ändå är detta bara och väldigt ofta outtalade förhoppningar som grusats och som inte blivit som vi önskat. 

Så man kan säga att vi själva skapat grunden för vår egen besvikelse där skillnad visar om vi ska bli glada eller ledsna över det som är eller varit. 

I all besvikelse är vi en del i det. Vi är en del i det vi trott och önskat. Vi är en del i det som visar på skillnad och det vi tänkt men inte uttalat. Det är vi som skapat en besvikelsen.

När vi accepterar att allt inte blir eller blivit som vi tänkt blir inte besvikelsen vårt monster utan ett konstaterande. -Jaha vi såg detta på olika sätt. - Jaha jag glömde kanske att säga hur jag ville ha det. - Jaha det blev inte som jag tänkt.

Jag hade en föreställning om att mina föräldrar skulle acceptera mig för den jag var. Vad jag glömde var att jag inte accepterade mina föräldrar för de de var.

Hur ofta har du en föreställning om att saker ska vara på ett särskilt sätt och när det inte blir det blir du besviken? 

Idag är en dag jag accepterar olikheter.

Attraktion och syfte

Det går inte en sekund som jag inte är medveten antingen dolt medveten eller öppet medveten om vad jag gör. Allt jag gör har syften, syften som är kopplade till något jag attraheras av och vill. Bra saker och kanske mindre bra saker. Syftena kan vara dolda eller öppna men det finns alltid syften och dessa syften styr mina handlanden. 

Vill jag förändra mina handlanden behöver jag se över det jag attraheras av och vilka syften jag har. 

Att veta vad jag vill är ett bra sätt och en bra början att bli klar över mina syften och det jag attraheras av för att göra mig själv medveten. Genom att tydliggöra vad jag vill kan jag också forma min attraktion och mina syften utifrån det jag vill vilket förhoppningsvis också leder mig dit jag vill. 

För att ta reda på vad jag vill behöver jag arbeta med vad jag tänker att jag vill och vad jag känner att jag vill. Det är inte självklart att det är samma sak. Först när jag reflekterar över mina känslor omkring olika saker öppnar jag upp möjligheten att se mina syften och det jag egentligen attraheras av. 

Låt mig ta några exempel:

I en relation där den andra partnern har en beroendeproblematik och detta skapar ett medberoende som blir destruktivt för båda parterna agerar den som är medberoende på ett sätt som också blir destruktivt, troligen för att den medberoende har ett syfte till att hon vill vara medberoende för att hon vill bli omtyckt, älskad och sedd vilket sker genom att ta hand om den andre samtidigt får det andra negativa följder.

Om min partner säger att hon inte vill gå ut och jag bestämt säger att jag vill och min partner samtidigt inte vill vara själv kommer detta troligen att innebära att partnern kommer att följa med ut eftersom hennes inre syfte är att slippa vara själv trots att hon inte ville gå ut.

Jag själv utsatte mig för situationer där jag tappade respekten för mig själv och förstörde relationer jag hade just på grund av att mina inre syften var att inte respektera mig själv eftersom jag inte blivit respekterad tidigare i livet. Jag fortsatte att göra som andra gjort med mig vilket ledde till att jag blev respektlös mot mig själv och andra.

Hur har du koll på dina egna syften? har du koll?

Idag är en dag jag är uppmärksam på varför jag gör som jag gör.

 

Djävulen och Gud

Tro handlar om oss själva och det handlar om symbolik på samma sätt som terapeutiska metoder och förhållningssätt. Ett sätt att förenkla och att förstå. Det finns annars risk att allt detta blir allt för abstrakt. 

Min syn och den är min egen är att väldigt mycket av bibelns berättelser och symboler lär mig att se mig själv och mina egna olika karaktärsdrag. Den lär ut olika sätt att hantera vår egen komplexa person. På samma sätt är det med olika typer av terapeutiska metoder. Alla bidrar till ska hjälpa mig att se mig själv, känna mig själv och få mig att göra rätt, rätt på ett sätt som jag själv tycker är bra för mig. 

Om jag väljer att se allt detta på detta sätt så är det också enklare att ta till sig de olika budskapen. 

Gud är jag själv och djävulen mina olika destruktiva karaktärsdrag och frestelser som gör att jag har svårare för att vara mitt sanna jag. Jesus är en personifiering av mitt sanna jag för att visa mig vägen att bli en god människa för mig själv. 

När jag får konkreta bilder, berättelser och symboler kan jag identifiera mig och jag kan hitta min egen väg och min vägledning.

Ibland tappar jag greppet och blir helt fallen åt "djävulen" och då behöver Gud via böner hjälpa mig att tillrätta föra mig igen. Böner är egentligen samtalet med mig själv som talar om att jag behöver hjälp av någon som är högre än mig och just nu vet bättre än jag. När jag är i djävulens händer är jag inte Gud. Då finns det en Gud att stötta sig mot som jag behöver fråga om hjälp Jag blir Gud igen när jag lyckats få kontrollen över mig själv och kan hantera de motgångar jag varje dag möter.

Det är en kamp mellan det goda och det onda. En kamp mellan kärleken och rädslan. Rädslan styr mig fel och kärleken styr mig rätt.

Jag har haft väldigt svårt för att se dessa krafter och har haft svårt för att ta till mig budskap när symboler som djävulen och Gud nämns. Jag har släppt detta helt nu och märker hur jag helt plötsligt kan se öppningar och förstår sammanhangen på ett helt annat sätt. Budskap om att lära sig leva med sig själv och lyckas att ha ett bra liv nedskrivet för mycket länge sedan i olika typer av religiösa tolkningar och av andra kloka män, kvinnor och filosofer.

Hur lätt har du för att ta till sådant som kan uppfattas som religiöst, andligt och klokt? Var söker du din kunskap för att komma i balans?

Idag är en dag jag lär mig av andra.

Jag erkänner utan att dölja

När jag älskar mina svagheter och vet att det är ett sätt för mig att lära och när jag inser att det är ok att göra fel då är det också lättare att sluta vara hemlig och erkänna mina brister. 

Det är ok att tala om sina brister utan att jämföra med andra. Det är ok att visa sin svaghet och till och med fråga om hjälp. Vi är inte mer än människor.

Det är när vi tror att vi skyddar oss själva genom att dölja och förtiga bördan blir tung. Det är då vi blir ensamma eftersom ingen annan har möjlighet att förstår.

Låt andra ha idéer om dig och vem du är för det har de ändå oavsett om du berättar dina hemligheter eller inte. Du gör det samma och du vet att du sällan har rätt för vem kan veta vem någon annan är förutom den det gäller.

Frihet ligger i att äga sin egen sanning och veta att vi enbart själva kan påverka vår närvaro nu och framåt.  

Erkännandet för mig har alltid varit ett sätt att befria mig från mig själv och mina egna tankar. I erkännandet finns det bara ljus utan närvaro av skuggor. I erkännandet är jag som mest naken men också som mest utvecklingsbar. Det är när jag försöker skydda och dölja jag mitt inre jag stannar i min egen utveckling och får en kraft som vill dra mig tillbaka bort från mig själv. 

Tänk så mycket energi jag använt för att dölja mitt eget jag och mina brister. Vilket slöseri istället för att erkänna och när jag inte klarar själv att förändras, ber jag om hjälp. 

Hur ofta erkänner du för dig själv och andra vilka brister du har? 

Idag är en dag jag ska vara så naken jag kan utan att dölja mitt inre jag. 

Älska din svaghet

Den som inte ser sin svaghet kommer att möta den. Den som inte ser sina misstag kommer att göra fler. Den som inte ser djävulen i sig har fortfarande en bit kvar.

Det är genom oss själva vi växer. Det är just därför våra misstag är ett första steg till förändring. När vi vågar se vårt eget ego har vi också möjligheten att nå kärleken i oss själva. Egot är dess fiende.

När vi vågar älska våra misstag erkänner vi också för oss själva att vi inte är fullkomliga. Vi har allt men vi har kanske inte lärt oss att använda det vi har. 

Det faktum att inte förstå att varje dag är en ny dag fylld med alla möjligheter är en sådan lärdom som alla av oss inte ännu kunnat ta till sig. Jag har länge släpat med den okunskap. Intellektuellt har jag förstått det men känslomässigt släpar mina kunskaper efter. 

En annan kunskap är det faktum att om jag befinner mig här och nu och att jag också arbetar för att vara där kommer säkert 99 % av mina problem lösas ändå vilar jag på hanen för att nå ända dit. 

Det är i mitt tvivel om min förmåga och att det skulle finnas hjälp för mig själv jag leder mig själv till att låta bli att förändras. Det är i mitt tvivel som jag håller mig kvar i ett fast grepp i tron att jag är fången. Oavsett om andra tvivlar är det jag själv som måste tro att allt detta är möjligt och att förändringen existerar.

Vilket hopp har jag annars kvar samtidigt är det just detta hopp och denna tro som har möjlighet att leda mig framåt.

Det är genom min svaghet och med mina misstag jag varje dag lär mig nya saker, precis som barnet som lär sig växa upp och bli vuxen.

Jag gör, det blir misstag och jag gör om. Jag gör och jag gör om. Jag gör och jag gör annorlunda och detta leder mig fram. Genom mina misstag blir jag för mig själv en bättre människa. 

Tack för alla mina misstag.

Hur hanterar du det faktum att du begår?

Idag är en dag jag åter igen ska göra misstag för att kunna växa.

Inget har betydelse om vi inte vill

Jag kan lyssna på andra och smida planer. Jag kan leta i mitt inre och ha vilka insikter som helst. Men har jag inte viljan  att förändra därifrån jag står och har ett mål är det inget värt att ens försöka. Försök kommer enbart att leda till ytterligare sätt att öka på misslyckandekonto. 

Allt står där och väntar framför oss men vi måste vilja gå dit och hämta det vi vill ha och för att hämta det vi vill ha behöver vi veta vad vi vill ha. 

Det är meningslöst att sätta sig i en taxi om vi inte vet var vi ska. Speciellt om vi enbart vet var vi inte vill åka.

Allt är möjligt och inget i hela världen hindrar oss. Det som är omöjligt tar bara lite längre tid. Men vi måste veta vad vi vill. 

Kanske vet du inte vad du vill med livet men du kanske vet vad du vill ha till frukost. Vilken är din bästa frukost? En kopp tee och en smörgås eller du kanske inte äter frukost? Eller är det så att du vill äta frukostbuffé? Vad hindrar dig att just göra det du vill? Ta den frukost du vill ha?

När du är klar med detta, vad vill du sedan? Läsa en bok, gå ut med hunden, gå på stan och titta på människor eller ligga på soffan en solig dag. Vad du än väljer så välj det du vill för att du vill. Väljer  du inte medvetet kommer det du valt omedvetet att bli det du valt.

Om du inte vill något så är det det du vill.

Allt börjar och slutar med detta. Ska du leva eller dö? Leva betyder att man vill något som skapar liv att dö handlar om att inte finnas mer och då är det det vi vill. Vi vill alltid något och har idéer om att det vi vill är lösningen på något. Så vad är det du vill? 

Så länge jag inte vill något väljer jag att vara ett offer vilket är precis det ditt undermedvetna vill.

Allt, precis allt det vi attraheras av är det som kommer att uppfyllas. Det är därför placeboeffekten är så stark. 

Väljer du medvetet eller omedvetet? Vet du vad du vill i stort och smått? Jag vet att du vill en massa men vad vill du egentligen? 

Idag är en dag jag väljer att göra medvetna val. Jag lyssnar på vad jag känner och tänker och jag gör medvetna val. 

När våra barn drabbas

Vi kan göra de värsta misstag och känna oerhörd skam eller skuld i livet. Vi kan älta vår historia och skapa de värsta strategier i tron att vi själva ska kunna överleva. Vi offrar oss själva i egots namn.

Hur mycket vi än har lidit eller lider så handlar det om oss själva. Vi äger oss själva, vi lider själva, vi fattar våra egna beslut själva och vi bär konsekvenserna av vårt liv själva.   

Vi kanske kan eller inte kan rädda oss själva men vi hittar ett sätt att hantera det. 

Men när allt detta vi gjort eller som vi varit en del av på ett eller annat sätt drabbar våra egna barn då förändras allt. När vi ser att våra egna barn bär den börda, som är vår egen, som ett evig arv och vi själva inte kan göra något annat än att se detta pågå, då är smärtan outhärdlig.

När våra barn blivit vuxna och fattar sina egna beslut. När våra barn inte är eller klarar av att göra det vi som föräldrar tror är det bästa och de själva kanske finner andra destruktiva sätt för att mildra sin egen smärtan. Då blir vår egen smärta än större. 

Vi kan inte rädd våra barn de måste rädda sig själva. Vi kan inte ta över deras egen smärta, de måste själva hitta sätt att förlösa den. 

Denna smärta är värre än all annan smärta att se allt detta pågå. Att se allt detta och någonstans veta att det finns ett recept men att de själv måste hitta detta recept.

Inte vill jag att mina barn ska lida så som jag gjorde. Inte vill jag att mina barn ska begå alla de misstag jag gjorde. Inte vill jag att mina barn ska ha samma långa uppförsbacke jag upplevde.

Men så kommer det att bli. De måste leva ut sitt liv och möta sin smärta och sitt lidande. De måste själva göra sina misstag och skapa sin egen skuld och skam. De måste själva nå sin botten för att kunna ta sig upp. De måste själva finna sina nya stigar till sitt nya liv och hitta sitt uppvaknande.

Vad kan jag göra? 

För mig handlar det om att ta hand om mig själv och visa vilken väg jag valt. För mig handlar det om att göra det jag anser för att respektera mig själv. För mig handlar det om att skapa alla förutsättningar som behövs för att vara så närvarande jag någonsin kan för mig själv men också för mina barn. Vara här och nu på ett sätt så att jag, när mina barn behöver mig, kan ge allt jag har av mig av det mina barn behöver så att de själva kan gå vidare. Ta emot den skuld eller skam de ärvt. Tala sanning i allt jag mins. Ge min nakna historia och mina tankar och känslor i vad som gjorde mig till mig. Vara mitt allra genuinaste jag och visa all den kärlek jag har inne i mig för att få mina barn att förstå att det finns en väg och ett annat alternativ. 

Jag kan inte göra deras jobb eller ta över deras smärta och jag kan inte övertyga dem om vad som är bäst för dem men jag kan visa en väg. Jag kan visa en väg som de själva måste pröva om de vill. 

När de funnit att de äger makten att bli vad de vill och känna och tänka precis så de själva vill och de förstår att de själva har lösningen då vet jag att de kommer att bli fria. 

Hur hanterar du dina barns smärta? 

Idag är en dag jag är bara här och nu för att ge allt jag har till någon annan. 

Jag vill vara givmild

Jag har hjälpt andra på många sätt men jag har också varit snål och inte varit den givmilda människa jag någonstans önskar jag skulle vilja vara. Det har varit något i mig som gjort mig snål och beräknande och jag kan se hur jag haft bakomliggande syften. Det har varit i syfte att få inte för att ge.  Detta besvärar mig mer och mer men samtidigt känns det skönt att jag kan se det i mig själv istället för att se det i andra.

Jag vill inte vara ett offer som hjälper för att jag är beroende eller måste. Jag vill inte vara en hjälpare som förringar mig själv.Jag vill inte vara en som hjälpare för att få något annat. Jag vill inte vara någon som är snål.

Jag vill bara vara givmild och generös både mot andra men också mot mig själv.

I stunder kan jag känna att jag har haft och kanske har en strategi som handlar om att få för att jag annars kommer att ha brist på något. Det är lite som när jag var barn att alltid se till att få största biten när det var aktuellt att dela på något.

Det är som jag fortfarande bär med mig den typen av sätt att se på saker och ting och att det dyker upp i mig när jag minst anar det. Jag har en egen definition på vad som är rättvist och jämlikt.

Sedan några år tillbaka har jag fått lära mig att träna på att saker och ting inte blir på mitt sätt och att det inte finns en självklarhet när det gäller att allt ska bli lika eller ens rättvist.

Jag har länge tänkt på att det finns en naturlag som kommer att ge mig de utmaningar jag behöver när jag är mogen att möta detta. När det gäller denna fråga är det precis så det har blivit.

Har du rätt för att bli givmild och ge mer än att få utan att du känner att du offrar något och att du ger för att ge inte för att få?

Idag är en dag jag ger bara för att jag vill.

Vi behöver inget mer

Vi är här av en anledning. Det är inte för att skada oss själva eller andra. Det är inte för att begränsa oss eller andra. Det är inte för att gå ut i krig eller bli ett offer. Det är inte för att lida och bli utsatt. Det är inte för att vara rädd för att göra fel eller för att begränsa oss. Det är inte för att tjäna så mycket som möjligt och ha väldigt uppsatta och fina arbeten. Det är inte för att få makt eller bli en slav. Det är inte för att slita hela livet ända in till döden. Det är inte för att sluta känna på den smärta eller den glädje som vi bär på. Det är inte för att straffa oss andra eller oss själv. Det är inte för att bikta våra synder eller bära skam och skuld. Det är inte för att offra oss själva för någon annan. Det är inte för att härska över andra.

Vi är här av en enda anledning och det är för att vara oss själva, du och jag. Det är för att vara oss själva för vi är tillräcklig som vi är.

Vi kan ha en massa tankar och känslor om att vi inte kan eller saknar förmågor. Vi kan ha en massa tankar och känslor om att vi saknar något. Vi kan känna skuld eller skam som får oss att begränsa oss. Men allt detta är inte sant.

Vi har allt och behöver inget mer. Vi är fulländade.

Du är här för att vara dig själv för att du är tillräcklig som du är. 

Jag tror att jag i detta har brustit ett antal gånger och jagat efter sådant som jag trott jag saknade eller utsatt mig för sådant jag trott jag förtjänat. Allt detta var en lögn.

Jagar du efter det du tror du saknar eller utsätter dig för saker du tänker eller känner att du förtjänar?

Idag är en dag jag bara är och känner att det är fullkomligt.

Det gör så ont att se vad vi gör

Jag ser det varje dag oftast i det fördolda. Människor som gömmer sig bakom sina tangentbord och helt utan hämningar visar sitt innersta väsen och sina egna rädslor. Nej inte på ett sätt så jag kan känna en delaktighet utan på ett sätt som enbart handlar om att förakta, döma, förödmjuka och utsätta andra för sitt eget inre förakt.

De som utsätts är de som är svaga, utsatta eller på annat sätt kanske själva känner sig marginaliserade. Debatten saknar den genuina nyfikenheten och översköljs istället av den dömande retoriken. 

Invandrare, ensamma, tiggare, kriminella, missbrukare, olika avvikande grupper, män eller kvinnor som söker andra lösningar än de som är gängse. Arbetare eller tjänstemän, rika eller fattiga, höger eller vänsterpolitiker, människor med avvikande klädsel, människor som gör annorlunda, människor som använder andra ord än de som är politiskt korrekta, myndigheters agerande, människor som gör tokiga saker och begår misstag. Alla pekas ut, fördöms och föraktas med samma retorik och samma skällsord. Dialogen är den samma det är bara offren och händelserna som skiftar. Facebook och andra sociala medier är fyllda av detta där var och en tror sig agera med den digitala skärmen som skydd sittande i sitt vardagsrum. Men så är det inte, vi alla ser dig och du ser alla. Vi ser den nakenhet vi alla presenterar.

Resultatet av allt detta är att människor blir utsatta och blir berörda, visst kan det vara så att fel kan ha begåtts eller att handlingar görs med tveksamma syften. Visst kan det vara så att en och annan nästan förtjänar att få bli utsatt för att känna smärtan av det som kanske har skett. Men det är sammantaget så få jämfört med den grupp av människor som blir utsatta för dina skällsord och ditt förakt. 

Just nu känner jag att det gör ont att det är på detta vis och jag märker samtidigt att jag är en av er. Jag har även varit en av dessa som haft en massa åsikter om allt och alla. Kanske inte med samma retorik och samma kraftuttryck men jag har haft åsikter som jag antingen burit på själva om andra eller som jag talat om för andra. Idag är jag, i visa stycken, i liknande sits som de jag förut fördömde eller hade en massa åsikter om.

Jag kan förstå att det som sker är mitt och ditt eget lidande och att vad vi visar är våra egna offer och vår egen utsatthet som leder fram till detta. Vår egen frustration handlar egentligen inte alls om andra utan det handlar om oss själv men det är de andra som får utstå det vi egentligen känner. Känslan av att vara utsatt och känslan av att vara marginaliserad. För hade det inte varit så hade vi bemött vår omgivning och avvikelser på ett mycket mer kärleksfullt och ödmjukt sätt. Vi hade visat andra respekt och varit mer nyfikna än föraktfulla.

Fördömer du så fort du inte delar vad någon annan tycker, tänker eller gör eller är du beredd att lyssna?

Idag är en dag jag är öppen för andras öden och försök att finna sin egen tillit till att hantera sina egna liv.

Jag behöver byta ut mina dörrvakter

Jag tänker på vad jag äter och jag tänker på vad jag gör med min kropp. Jag är medveten om vad jag har på mig och jag ser till att inte frysa på vintern eller bli för varm på sommaren. Jag dricker vatten för att inte torka ut och jag ser till att få den energi jag behöver att klara dagen. Allt jag gör sker på ett medvetet sätt, för det mesta om det inte är rent autonoma funktioner i min kropp som tar sitt ansvar. Ändå finns det saker som jag verkligen misskött och ibland missköter och som jag inte hanterat på samma sätt som allt det andra. 

Jag är ibland och jag har varit oförsiktig med vilka tankar och känslor jag tillåtit komma in i min kropp. Där har jag inte sorterat alls utan slukat i mig utan förstånd och låtit allt komma in utan någon som helst filterfunktion. Mycket konstigt och samtidigt väldigt avgörande för min egen hälsa.

Negativa tankar, tankar som talar om att jag inget är värd och som ger mig dålig självkänsla, tankar om skuld och tankar om skam. Tankar och känslor som handlar om min historia eller oro om min framtid men sällan tankar som handlar om det som sker här och nu.

Jag har matat in både bra och mindre bra saker men framför allt tillåtit att det som varit mindre bra för mig, både att få komma in och stanna kvar.

Utanför mig själv varje dag formerar sig en massa olika tankar och känslor som vill söka sig sin hemvist hos mig. En del har hittat små genvägar eller har små egna visum för att ta sig in till mig. De sistnämnde har en förmåga att till och med vara VIP och smiter förbi i kön. Särskilt sådana jag under åren låtit mig bli attraherade till i mitt undermedvetna. De bara smiter förbi och tar sin egen plats med den konsekvens att andra positiva tankar och känslor inte riktigt får plats för att visa vilka de är. De positiva tankarna är inte så vältaliga, saknar oftast VIP eller visum och har lite svårt för att hävda sig jämfört med alla de negativa tankar som surrar i luften och rör sig omkring mig.

Jag behöver se till att byta dörrvakt eller rent av dörrvaktsbolag. Jag behöver se över hur denna rekrytering går till så jag får den filtrering jag vill ha i dörren så att rätt gäster kommer in i mig. Positiva och goda tankar, kärleksfulla och goa känslor. Jag tror att mina dörrvakter behöver vara klädda i rött och ha särskilda glasögon som varken ser eller är beredd att visa in det som är svart och uppenbarligen inte är bra för mig. Mota bort de där det står "Brist på kärlek" i pannan på.

Hur ser dina dörrvakter ut? Gör dessa sitt arbete eller behöver de bytas ut?

Idag är en dag jag lyssnar och är uppmärksam på det positiva.

Vem är det i mig som agerar

Man ska inte riktigt lita på att jag alltid är mig själv även fast jag är mig själv alltid. Det kan vara några varianter av mig som visar sig beroende på vilken situation jag befinner mig. Mina svar och mina agerande varierar beroende på vad jag känner i mig själv. 

Förut upplevde jag att allt detta var samma person men det var inte sant utan jag antar olika skepnader som kan agera på lite olika sätt beroende på mitt tillstånd. 

Jag kan vara Johan 5 år, killen som är rädd, killen som möter sin pappa, killen som ska känna sig vuxen och bestämd, killen som är ett stort ego och ska hävda sig själv, killen som är full av kärlek, killen som är snål, killen är besserwisser, killen som vill bli omhändertagen, killen som vill vara ett offer, killen som vill få hjälp och bli älskad, killen som skyller ifrån sig eller inte mins, killen som vill styra och dominera och en kille som bara försöker vara här och nu. Allt som inte känna bra i alla dessa roller är för att jag ibland känner brist på kärlek och kliver tillbaka till gamla känslor och vanor. 

Den som möter mig får det inte lätt, inte minst jag. 

Allt detta är jag och allt detta kämpar jag med att balansera på bästa sätt. Ibland är jag bara en, ibland byter jag karaktär flera gånger om dagen. 

Min främsta uppgift i allt detta är att ha kolla på vem det är som agerar, reagerar och svarar. Ibland är det fullt upp. 

Vissa karaktärer är mer tydliga och dominerande än andra och mycket handlar om dagsformen. 

Ju mer jag är fullt ärlig och balanserad desto mindre brist på kärlek känner jag. När jag är helt i balans och är här och nu är jag just bara mig själv. De dagarna är mina bästa dagar. 

Hur ofta känner du brist på kärlek och när inträffar det att du bara får vara dig själv? 

Idag är en dag jag är bara mig själv. 

. 

Jag är min bästa förälder

Vi har alla föräldrar, oavsett om de lever eller inte finns på denna jord längre så har vi föräldrar. De är tydliga för oss även när de inte är det och de har på något sätt bidragit till att vi finns här på denna jord. Vår mamma och pappa kommer alltid att vara vår mamma och pappa. Vissa har också förmånen att ha extra mammor och extra pappor. Våra föräldrar. Föäldrar som vi sett upp till, saknat, varit arga på eller fortfarande är, hatat, älskat ja en massa känslor väcks när vi talar om vår föräldrar. De är på något sätt de viktigaste personerna i vårt liv även i stunder när vi tycker att det inte är så. De berör.

Vi har eller har haft en massa åsikter om vad våra föräldrar skulle ha gjort eller inte gör. Jag tror att vi verkligen vet vad de borde ha gjort istället för det de gjort. Vissa av oss avguda våra föräldrar andra har svårt att göra det eller gör precis tvärt om. Alla tror jag vill älska sina föräldrar men har haft svårt att göra det av en eller annan anledning. Det är som att vi för alltid är barn till våra föräldrar, känslomässigt. 

Jag önskade alltid att mina föräldrar skulle älska mig för den jag var inte för den de ville att jag skulle vara. Problemet var att även jag hade svårt att älska mina föräldrar för de, de var. Jag ville att mina föräldrar skulle vara något de faktiskt inte var. Detta skapade en konflikt både för mig och för dem.

Idag har jag förlåtit mina föräldrar för det de inte var och accepterat att de var precis så som de var. Varken mer eller mindre. De kunde inte annat än att vara precis så de var och jag vet att de i varje stund gjorde så gott de kunnat. 

Hur många gånger har jag inte skyllt på mina föräldrar eller skvallrat på hur de var. Hur många gånger har jag inte låtit bli att släppa in mina föräldrar i mitt liv. Hur många gånger har jag inte sagt att det var de som var orsak till att jag var som jag var.

De har inge skuld till mig. Skulden är min egen som inte förvaltat det jag fick för att göra det bästa av allt detta, för mig själv. Jag vet att jag lärde mig en del tokiga saker men det går att lära om. Jag vet att jag gjorde en del saker på samma sätt som mina föräldrar men det var mina handlingar. Jag vet att jag skyddade mig själv och döljde mitt eget ansvar genom att skylla ifrån mig på mina föräldrar. Men alla dessa handlingar var mina egna. 

Jag är idag min egen förälder och det är jag som behöver vägleda mig själv i den riktning jag själv önskar. Jag är min egen bästa förälder och det betyder att jag inte längre kan skylla på någon annan utan jag tar mitt eget ansvar. 

Detta är en befrielse för då blir det alltid som jag vill ha det. 

Lever ansvaret för ditt liv fortfarande hos dina föräldrar eller har du tagit över det ansvar som är ditt eget? Har du tillåtit dig själv att bli din egen bästa förälder? 

Idag är en dag jag ser mig själv i mig själv med mina egna ögon. 

Mina regler och mitt sätt är rätt

Jag har mitt sätt att se på saker och jag tror mig veta vad som är rätt eller fel. Jag har ganska bestämda uppfattningar om hur jag ser på världen just när du frågar. Jag har gärna också åsikter om vad andra behöver göra. I min värld på mitt sätt.

På flyget hem satt vi och väntade för att checka in. Det var lite oklart vilken kö vi senare skulle stå i så sakta började några bilda första kön medan några andra började bilda en annan kö. Den senare kön "vann" så de flesta stod där. Nu hör det till saken att en man stod i den senare kön och insåg att den kön som var kortare skulle gå före honom om båda köerna skulle matas till samma incheckning. Mannen var så övertygad om sin sak att han gick fram till de som stod först i första lilla kön och tog en diskussion om rättvisa, att de stod i fel kö och att de borde ställa sig sist i den andra långa kön. Mannen var väldigt bestämd , nästan oförskämd och försökte få andra med sig från sin kö. Den fösta kön stod kvar och inget förändrades. När incheckningen sedan startade visade det sig att det skulle bli tre intecknings- diskar. Därför bildades det en tredje kö snabbt och den som ställde sig först i denna, var denna man som argumenterade för sin sak och detta med rättvisa. Det fanns ingen sanning utan det visade sig efter ett tag att det kom upp ett tredje alternativ som ingen annan ens funderat på.

Det är alltid spännande när man som utomstående kan stå vid sidan om och titta på denna typ av drama som sker. Särskilt när vi själva inte är en del av dramat.

Under hela vårt liv bygger vi upp vår egen världsbild utifrån hur vi lär oss att se den. Utifrån detta synsätt bygger vi våra tankar och känslor, vi skapar våra värderingar och vi hittar en matris för vad som är rätt eller fel. Vi är så bestämda över att det vi lärt oss i livet är det rätta så att det är när omöjligt att ta in något annat och något nytt. Egentligen handlar det inte om rätt eller fel utan det handlar om gamla och nya kunskaper. I ett samhälle som förändras och i vissa stycken förändras väldigt snabbt är det uppenbart att kunskaper ibland blir för gamla, bästföredatum har redan gått ut. Detta blir inte minst tydligt när det gäller teknikutvecklingen. Vem skulle tänka på idag att spela in musik på magnettejp eller spara filer på en diskett? Men även sådana saker som värderingar börjar få ett bästföredatum.

Jag har nu levt ett liv i mer än 60 år och det är självklart att saker jag lärt mig i tidigare år kan vara förlegade eller rent av felaktiga. Detta gäller givetvis även min egen uppfattning om mig själv och möjligheterna att förändra mig själv till att känna annorlunda än på det sätt jag lärt mig att känna. Jag har i mitt liv skapat mig en uppfattning om hur livet ska vara och jag har anpassat mitt sätt att vara till detta och kanske därmed missat att se saker och ting från ett annat håll både i då tid och nu tid. 

Ända sättet att i denna situation se nya möjligheter är att vara öppen för nya möjligheter och våga pröva och ompröva mina egna sanningar. Våga se om det kan finnas flera alternativa sanningar. Först i det läget öppnas möjligheten till min egen förändring.

Hur öppen är du för nya saker och nytt synsätt eller har du en tendens att hålla dig fast vid det du alltid gjort eller det du en gång lärde dig?

Idag är en dag jag är öppen för allt nytt utan undantag.

Skvaller ett sätt att döma mig själv

Jag har bidragit med det själv, jag har varit en del av detta skvaller och jag hör skvaller varje dag. Skvaller om någon annans beteende. Informationen kommer från någon annan till någon annan och ingen av dessa är den det berör. 

Egentligen säger inte detta så mycket alls om den det berör utan mer om de som berörs av det som den som det berör berör. Det handlar om oss själva. Vi bedömer och dömer oss själva.

Hade det varit i all välmening hade den det berör säkert varit med.

Jag har den senaste tiden bevittnat och lyssnat på förtroliga samtal mellan personer som talar om någon annan som inte är med. Samtalen har varit väldigt engagerade och det är lätt att se och höra att det är en sträng i den som kommer med skvallret som antagit en särskild ton och som berör. Det är lätt att stå utanför och se hur tokigt detta blir.

Jag märker mig själv göra samma sak, jag har åsikter om andra utan att säga det direkt till den som det berör och detta sker då ofta kanske alltid när jag själv är i någon slags obalans. När det sker kan jag komma på mig själv göra det och inse hur tokigt det blir. 

Många människor påverkar oss själva på olika sätt. Vi är beroende av människor och människor är beroende av oss. Det kan handla om situationer i familjen, på jobbet, fritiden och på en mängd andra sätt. När vi själva känner att vi behöver hävda oss för att visa vår styrka eller förändra vår position eller kanske enbart när vi känner ett underläge är det så lätt att ta till skvaller som ett vapen. Skapa fördelar och få snacka av sig. Problemet är bara det att vi genom skvallret skadar någon annan. 

Går du med skvaller eller är du en sådan som lyssnar på skvaller? Varför gör du det i såfall? 

Idag är en dag jag inte ska döma andra. 

Min kraft förför eller förgör mig

Det finns en kraft inom mig som kan ge mig en massa. En kraft som kan få allt att hända. En kraft som gör att allt är möjligt. Både på gott och ont. Jag har den kraft jag behöver för att skapa det jag vill det gäller bara att styra den. Det är lite som det som min tränare sade till mig angående mitt golfspel: "- Johan du har kraften gör dig aldrig av med den, se bara till att styra den". Han visste inte hur rätt han hade. Jag har haft denna kraft i mig hela mitt liv. Med denna kraft har jag både styrt och dominerat på samma sätt som jag har kunnat få andra och växa. Denna kraft har fått mig att göra saker jag trodde var omöjliga samtidigt har det nästan tagit livet av mig.

Jag har lyckats ha en massa olika arbeten. Jag har byggt mig ett eget hus. Jag har rest i världen och fortsätter med det. Jag är bra på att skapa relationer med andra. Jag är bra på många saker och kan lite om mycket. Jag ser inga problem i olika uppgifter jag får utan hittar lösningar. Jag lär mig snabbt nya saker.

Men.

Jag är också bra och kan skapa en intensiv kraft i sådant som kan förgöra mig. Jag skapar situationer som gör att jag själv blöder inifrån. Jag triggas i gång på saker som jag inte ska hålla på med. Jag skapar relationer med de jag inte ska ha relationer med. Jag är intensiv och håller inte tillbaka. Jag blir ilsken. Jag använder min kraft på ett felaktigt sätt som inte är bra för mig. 

Vi alla har en kraft i oss oavsett om den är kraftfull och syns eller om den verkar i det fördolda. Den kraften är beredd att uppfylla våra mest kraftfulla önskningar. Märk detta, våra mest kraftfulla önskningar. Detta innebär att de önskningar och den tro som finns inne i oss om oss själva är också den som kommer att gå i uppfyllelse, med denna kraft.

Tror vi att vi är vackra blir vi vackra. Tror vi att vi är kloka blir vi kloka. Tror vi att vi är värdelösa blir vi värdelösa. Tror vi att vi inte är värda att älska blir vi inte värda att älska.

Vi har låtit oss påverkas av andras syn på oss men framför allt, vi har tillåtit oss själva  påverkas av våra egna tankar om oss själva. Tankar som blir till känslor som blir till tankar som blir till känslor som leder till handlingar. Den kraften som lever i detta kan få oss att växa eller att dö.

Nej, det är inte din pappas eller mammas fel. Nej, det är inte någon annans fel som kränkt dig. Nej, nej nej!!

Det är bara du, även fast det var skit och för djävligt det som hände så är det du med din kraft som grävt de djupaste groparna.

Jag hade också en pappa och mamma. Men det var jag som med min kraft ledde mig själv fel och utnyttjade kaoset för att skapa ett nytt kaos som jag redan var bekant med.

Förlåt mig själv och förlåt de som varit förövare. Jag ber om ursäkt till mig själv för det slöseri jag medverkat till och på vilket sätt jag inte hushållat med hur mina krafter skulle användas.  

Hur tar du hand om dina krafter?

Idag är en dag där jag ska använda all min kraft för att möta mig själv och andra med med innerlighet och närvaro.

 

Vänlighet vs ilska

Det löser aldrig något att bli förbannad. Möjligtvis hjälper det oss själva för en stund men det löser inte problem mer än att det skapa skräck och rädsla hos andra. Ilska blir en urladdning för att dölja min egen rädsla och har risk för att skapa  skuld och skam i mig själv. I dessa lägen kan det vara bättre att ladda ur sin ilska mot en sten eller nått annat hårt bara för att få ur sig sina känslor. Ilska blir bara ett sätt att tro att jag har mer rätt än någon annan. 

Vänlighet är ett mått av kärlek och får oss mer avslappnade och gör att vi på ett bättre sätt kan lösa de problem vi eventuellt har. Vänlighet gör att vi kommer till samtal och vågar lyssna. Vi är beredda att lyssna istället för att avvisa. Vi möter andra med en öppen famn istället för att mota bort. Jag är övertygad om att detta i alla lägen leder till ett bättre slutresultat. 

Jag har varit en ilsk jäkel och mött andra i stressade situationer med ilska. Jag har skällt före jag lyssnat och jag har fördömt före att försöka förstå. Det har aldrig funnits utrymme för acceptans och ursäkt förrän långt efter när jag insett att jag använde min kraft på ett felaktigt sätt. 

Jag har varit rädd för att tappa kontrollen och trott att ilska skulle lösa detta. 

När jag accepterar behövs inte ilskan. När jg accepterar behövs ingen kontroll. När jag accepterar finna bara vänligheten kvar. 

Jag är på resa just nu och jag märker hur jag inte kan ha kontroll. Jag är beroende av andra. Ilska löser inget utan det blir med vänlighet andra är beredda att hjälpa. Det är med vänlighet kontrollen återfås. Idag skulle jag ha blivit hämtad av en buss som aldrig kom. Det var tidigt på morgonen och inte ens en taxi var möjlig att beställa där jag var. Att bli förbannad i detta läge löste inget utan med vänlighet möttes jag av vänlighet och det gjorde att jag både kom dit jag skulle och kunde lösa problemet med bussen.

Vad har du lättats att ta fram, din ilska, din gömda ilska eller din genuina vänlighet? 

Idag är en dag jag försöker arv möta alla med vänlighet. 

Beteenden sitter kvar

Vi kan ha kommit till pudelns kärna och vi kan kan ha gjort upp med vår historia. Ändå kan gamla beteenden spöka som den gamla ventil det var. Beteenden blir en rutin som farligt nära kan startas upp igen och bli ett beroende. Beteendena är så inövade och inlärda, ja lite som att lära sig cykla, vi slutar aldrig att glömma hur man gör. Kommer de rätta förutsättningarna för oss så pang sitter vi där med ett påkopplat beteende. Vi vet att det inte funkar men ändå gör vi det. 

Vi slutar vara just så där närvarande och istället kopplar vi på beteenderutinen. Rätt tid, rätt plats och rätta förutsättningar.

Enda sättet att inte kliva ur sina destruktiva beteendena är att ha rutiner och att göra dessa. Inte tro att vi är friska utan fortsätta att göra det vi vet fungerar och avstå ifrån det som triggar oss att kliva på och som vi vet inte fungerar. 

Nu tänker ni att jag talar om beroende som sex, alkohol, droger och liknande men nej eller jo även detta. Det handlar också om arbetsnarkomani, tärningsnarkomani, bekräftelsenarkomani, trygghetsnarkomani, relationsnarkomani, flyttnarkomani, åsiktsnarkomani, resenarkomani osv. Jag kan fortsätta men jag tror att ni förstår vad jag menar. Allt det som får oss att inte vara närvarande här och nu med våra tankar och känslor utan där vi flyr iväg av någon anledning. Det finns så mycket att fly från, sanningen är en sådan, sanningen om oss själva. Kanske är det just den som smärtar oss mer än något annat. Bilden av oss själva och den vi egentligen är. 

Jag är den jag är just nu med mina brister och styrkor. Jag älskar mig trots detta eller kanske just på grund av detta. Jag har mina bra dagar och jag har dagar som är mindre bra, så är det och just att det är så är för att det är just jag. Andra kanske har förstått att det är så, det gäller bara att jag ska förstå det också. Särskild när det är de mindre bra dagarna. 

Jag har några beteenden som verkligen sitter fast i mig; snackar och drar åt mig uppmärksamhet och att jag kliver in i att kontrollera på olika sätt. Jag har ett antal till som jag verkligen ska hålla mig ifrån. Allt detta istället för att bara släppa på tyglarna. 

Vad är det för beteenden du har lätt att kliva tillbaka i? 

Idag är en dag jag är bara här och nu och det är ok. 

Det bara är så och det är ok

När jag låter mig styras av mina tankar från förr hindrar jag mig själv att vara närvarande. Jag blir någon från förr. Någon som jag egentligen inte känner igen idag men som jag är van att vara. 

Styrd av mina gamla rädslor kommer jag ingen vart. Då blir det som förr. Då parerade jag det som var och styrde eller senare försökte styra saker så att det blev på mitt sätt. Jag jagade kontrollen i tron att jag skulle undvika rädslorna. 

Varje dag händer detta på ett eller annat sätt. Det går på automatik. Det är som ett par fötter som gärna kliver i ett par väl ingångna skor. De kanske inte alltid är bra för mig men de sitter så bra och skaver inte alls, de knappt känns att de är på. 

Jag kliver i att snacka för mycket vilket varit uppenbart de senaste dagarna för mig. Jag kliver i att jag blir sur eller reagerar instinktivt på motgångar. Jag tar saker och ting alldeles för allvarligt vilket riktigt suger. Jag ljuger vilket i och för sig avtar och kanske rentav upphört för det besvärar mig. Jag kliver i och jag kliver ur. 

Jag bär på min ilska som jag funderar på om jag ska göra upp med eller låta vara. Ilskan är min kraft och jag har förstått att den finns i mig av en anledning som jag börjar närma mig. Samma kraft kan jag se i andra sammanhang, jag återkommer om detta. 

Samtidigt så är allt detta så enkelt att manövrera. Jag säger det till andra och jag säger det till mig själv varje dag, som en nyckel till befrielse. Släpp taget och låt allt bli som det blir. Särskilt det jag verkligen vill kontrollera.

Låt andra bestämma om det är viktigt för dem. Låt saker och ting bara ske. Vad har jag egentligen att skydda och bevara. Vad får mig att tro att mina lösningar är de rätta. Är inte det bara ett sätt att döma andras lösningar. Så länge jag inte har något att dölja, släpp taget. Igår var det allt men idag har jag inget att dölja. Kanske är det också så att varje tendens att inte släppa taget är ett sätt att hålla mig kvar i min historia och inte släppa på kranen som öppnar flödet till nu. 

Det känna i hela min kropp att ja är bättre en ett nej. Att vill är bättre än inte vill. Att tillåta är bättre än att avvisa. 

Vad behövs för att du ska släppa taget helt och sluta kontrollera för att få det på ditt sätt? 

Idag är en dag jag bara låter dagen flöda och jag låter mig styras av det som är. Idag kommer det att bli en bra dag. 

Skulden håller mig kvar vid då

Ja du gjorde fel eller så var det den andra som gjorde fel. Det enda vi kan ta på oss är den del som vi själva har möjlighet att påverka. Vi kan granska oss själva och titta på det som var vi då och betrakta vad vi gjorde. Det är en handling vi gjort men det är inte vi. Handlingar som var bra eller var mindre bra kanske rent av dåliga. Det finns handlingar men de definierar oss inte. Det finns de som fått stå ut med våra handlingar men de definierar inte heller dessa personer. Handlingar är sådant som skett av någon anledning och ofta kanske alltid i affektion. "Förlåt mig för jag vet inte vad jag gör." Just i den stunden så är det precis på det sättet. Jag är inte medveten om det då men det är just så det är. Jag vet verkligen inte vad jag gör men däremot vad jag har gjort. 

Så bär ingen skuld eller skam varken om vi är en förövare eller ett offer. Det kommer aldrig att leda oss framåt. Skuld och skam strävar enbart till att hålla oss kvar i vår historia och hålla oss långt bort från att vara närvarande här och nu. 

Det finns olika sätt att slippa känna skuld. Ett sätt är att försöka glömma det som hänt vilket oftast, kanske alltid blir helt misslyckat. Ett annat sätt är att älta skulden utan att göra något åt den vilket också håller oss kvar i det som varit. Ett tredje sätt är att skylla på någon annan i tron att det ska vara en lösning vilket oftast får vår egen skuld att sätta sig djupare i oss själva. 

Det bästa sättet att börja med, för att inte känna skuld är att bara inte känna skuld. Knepet för att komma dit är att göra upp med skulden eller skammen för den delen. Skulden kräver en ursäkt och skammen ett förlåt till någon annan. 

När alla utan undantag är beredd att släppa taget om det som var finns det ett liv efter det som varit. Detta är inte en mans jobb utan bådas arbete även fast jag själv enbart behöver ta hand om min del. 

Jag märker att när jag kan släppa min egn skuld och skam ökar mina egna möjligheter att både hjälpa mig själv och vara tillgängliga gör andra. Allt annat leder mig fel.

All skuld är gammal därför vill jag inte bära på den.

Hur gammal är din skuld och skam? Eller har du hittat ett sätt att släppa?

Idag är en dag jag ska vara öppen för att se min del för att frigöra mig från min skuld.

Livet krånglar ibland

Det är så ibland i våra liv. Det krånglar. Det krånglar mycket och det krånglar lite. Flera gånger i följd ibland, ibland bara någon enstaka gång. Ibland krånglar det hela tiden som om det ena följer av det andra. Det blir som en serie av händelser och det verkar som det ena beror på det andra och aldrig tar slut. Ja det krånglar med andra ord. 

Jag mins inte att det krånglade så mycket i min ungdom. Det var mer ett tillstånd att det inte var enkelt och jag vande mig vid det krånglet. Det blev en del av mig. I slutet av min skilsmässa var det ordentligt krångligt och då kunde jag tydligt känna hur jag själv hade krånglat till det riktigt ordentligt. Det var superkrångligt och det kändes som det aldrigt skulle ta slut. Jag hade verkligen krånglar till det. 

Men saker har ett slut och något nytt börjar. Ibland blir det än mer sämre innan det vänder och blir bättre. Det är en viktig notering. 

Just att det krånglar är också en möjlighet för det är just i dessa stunder som vi hittar nya vägar. Det gäller bara att vara uppmärksam på att det är på detta sätt. Det gäller att se det, för då kommer det att ske. 

Jag hittade nya vägar och en av dessa vägar är att jag idag sitter och skriver om just detta här. Jag hittade nya vägar och hittar ständigt. Den känslan tog tid att finna men jag är övertygad om att det är på detta sätt och fortsätter att övertygas. Men Gud vad jag letade innan jag förstod att det handlade om att se det som redan fanns i mig. 

Krånglar det för dig ibland och vad gör du med det? 

Idag är en dag jag accepterar att det krånglar för det har något gott med sig. 

Smärtan minner oss

Vad är smärta och varför plågas vi så av smärtan? Vad är det som smärtar i själen som gör att vi kan göra allt för att slippa känna. Den fysiska smärtan förstår jag den är direkt men den psykiska som är styrd av våra tankar, lika lätt att fånga som att släppa.

Vad är denna smärta för något och vad gör att den blir en sådan plåga?

Smärtan får oss att tänka och att minnas. Smärtan får oss att inte glömma. Smärtan får oss att till och med ta livet av oss.  

Men vad är smärtan egentligen. På något sätt är den ett sätt att tänka som talar om något till oss. Den får oss att känna skuld eller skam. Den framkallas av att den påminner oss om att det finns andra vägar. 

Men egentligen finns det inget som varken kunde ske eller göras annorlunda för när vi gjorde det så var just det vi gjorde enda alternativet. Vi gjorde aldrig fel vi gjord bara. Så som vi alltid kommer att göra. Det var inte alltid jag var så klartänkt på den tiden och i mina räddaste stunder kan jag även brista idag. 

Jämförelsen är ett gissel och leder mig alltid på avvägar. Förstort eller för litet. För smal eller för tjock. För mycket eller för lite. 

Min smärta låg i historien och går att starta upp när som helst. Smärtan att inte känna rädsla överraskad av min rädsla. Smärtan att inte bli sviken eller förlåten.

Hur förhåller du dig till din egen inre smärta? Vad är det som får dig att inte kunna överge din egen smärta? 

Idag är en dag jag prövar min smärta för att hitta andra vägar. 

Romanens fångande kraft

Läser just en bok som handlar om människoöden som många andra romaner. Den här boken jag nu har i min hand fängslade mig ich jag gillar hela historien. Kort; mannen jagar kärleken och bekräftelsen av sin hustru, hustrun karriärkvinna och fokuserad vågar inte släppa in en man i rädslan av att bli lämnade igen och definitivt inte bli mamma i rädslan att bli som sin mamma. Boken börjar med att kvinnan tar livet av sig på Fjällgatan genom att hopp ner från avsatsen ner mot kajen. Hon avlider. Boken är fascinerande och berör mig på många sätt. Jag blir ledsen och glad. Jag märker hur den tar i mig och självklart handlar den om mig. I stunder kunde jag följa bokens berättelse som om det var om mej romanen handlade om. Givetvis min tolkning med blandning av karaktärerna stöpt i mig i relation med andra och hur jag uppfattar andra.

Tänk att vi kan leva ett helt liv hur långt eller kort det än är och känna oss tvingade av vår historia. Ge upp våra drömmar och offra allt och då menar jag allt för att bli bekräftade och älskade eller för att slippa rädslan. Känslan av utsatthet och rädslan av att bli sårade styr oss till konstiga beteenden. 

Jag har aldrig läst en bok så här snabbt, jag var fångad i berättelsen. 

Ytterligare en dimension i berättelsen är att de döda lever en parallell värld. Detta gör att olika relationer fortsätter att leva men i de levandes undermedvetna och ger möjligheter för andrana att göra upp med sin egen historia. 

Fascinerande  och intressant berättelse som väver samman det medvetna med det undermedvetna.

Läsa är ett bra sätt att levandegöra sin egen situation. Gärna att det sker i romanform för att få oss själva som läsare att känna igen, reflektera och kanske utvecklas åt något håll. Möjligheten att befinna sig i en förändring. 

Boken kan också bli ett sätt att inte förändras genom att leva en värld i litteraturen och en annan i verkligheten. 

Hur förhåller du dig till litteratur och hur påverkar det dig? 

Idag är en dag att låta mig påverkas. 

Resa

Jag reser bort eller jag reser till. Jag reser för att komma ifrån eller för att komma till. Jag vill både känna att jag byter miljö men samtidigt att jag möter nya miljö. Det finns en spänning i resan som kanske främst sker innan jag ens har rest.  Fantasin, löftena och drömmarna att möta det nya. När jag sedan nått dit jag ska är just denna del förbi. Vilken tacksamhet ändå att både kunna resa och att faktiskt också göra det. Alltid lite nervöst innan allt är förberett men väldigt härligt att sitta på tåg eller flyg och att vara på väg.

Nu är jag på väg.

På väg till möten och nya miljöer. På väg  och i en resa som kommer att ta hela dagen. Det hade kunnat gå fortare men nu blev det inte så och det känns väldigt bra! Resan i sig är viktig för där sker också allt som också sker i målet, nya möten och nya miljöer.

Jag har alltid gillar resandet. I perioder har det handlat om att resa ifrån och det kändes då som en befrielse. Samtidigt så är resandet en form av självständighet och att göra som jag vill. Det är kanske därför jag ogillar charter där allt från början redan är bestämt. 

När jag skriver detta känner jag verkligen i hela min kropp hur resandet och äventyret är viktigt för mig. Jag tror att det är lite av samma känsla som jag tidigare i livet sökte i alla nya relationer, äventyret och spänningen och att komma ifrån något.

Kanske är det någon slags bekräftelse i resandet som landar i mig och gör att jag gillar äventyret. Ett fokus och en närvaro som känns bra. 

Är jag en orolig skäl och finner lösningar i resandet? Söker jag kaoset för det är där jag känner mig mer bekant? Är det självklara och det invanda en otrygghet för mig? 

Jag märker att det finns en önskan om det trygga men det är i det osäkra jag kan känna både spänningen och lugnet. 

Hur förhåller du dig till resandet? 

Idag är en dag jag är mottagande och öppen för allt nytt.

Persona

Vi bär olika masker. Vi är en person sedd utifrån men en annan innifrån. Vi bärs upp av våra olika syften och strategier. 

Jag vaknar med en mask på morgonen med min familj för att byta mask när jag tar mig till jobbet. Väl på jobbet har jag en ny mask som ser olika ut beroende på om det är chefen jag möter eller en medarbetare. På lunchen möter jag kanske en samarbetspartner och bär ytterligare en mask. På mitt kvällsmöte i en förening jag arbetar har jag ytterligare en mask. På fest har jag en mask och kring jul en annan för att inte tala om den mask jag tar på mig på semester eller den på landet. 

Jag har en mängd av olika masker som representerar mig, mina syften och strategier. Många är väldigt lika men det finns avgörande nyansskillnader beroende på tid, plats, humör, människor och andra omständigheter. Jag kan variera och jag tror jag gjort detta hela mitt liv. En del masker har förminskats, andra har förstorats, några finns inte längre och ytterligare några känner jag ännu inte till. 

En del masker speglar det sorgsna offret andra den hjälpsamma samariten. Några  visar den svarta sidan hos mig och andra  den ljusa. Det finns också masker som visar förövaren och den rädda. Det finns den med mod och den som är kärleksfull. Alla masker är jag och jag blir för varje dag medveten om fler som jag har eller som jag tappat. Jag har en önskan att bara visa vissa masker men tyvärr skiner vissa andra masker igenom. Vissa masker har jag försökt att gömma men andra har haft vänligheten att ändå visa upp dessa.

Vissa masker kämpar jag hårt med att förstöra och bli av med, medan andra kämpar jag för att få tillgång till. En del masker upplever jag som gåvor medan några masker skulle vara helt fantastiskt att få tillgång till. 

När dagen är slut och jag är själv ligger alla dessa masker på golvet och jag önskar att jag bara hade en, masken som innehåller kärlek, alla de andra är masker som visar brist på kärlek och är sådana jag egentligen inte vill ha. 

Hur ser dina masker ut och vilka använder du oftast? Finns det masker du skulle kunna göra dej av med och andra du skulle kunna byta ut? 

Idag är en dag jag vill möta andra så rent och naket jag kan. 

Livet, åldrandet och döden

En lite splittrad dag men ok ändå. 

Livet kan bli långt eller kort. I helgen har jag varit hos min morbror som fyllde 95 år i veckan. Livet håller sakta på att ta slut. Kanske nu kanske om en vecka eller om flera år, jag har ingen aning. 

Vi har diskuterat mycket och gör det fortfarande men sakta sakta avtar hans kraft. Idag lite sämre än dagen innan. Kanske tillfälligt. Han är en varm god människa även fast livet han haft varit både upp och ned. Han har säkert inte gjort allt rätt men han har också gjort saker rätt. Det är lite så livet är. Vi har bra dagar och vi har mindre bra dagar. Det är så livet är. I slutet av livet får vi fler dagar som rent fysiskt känns sämre. Livet har en början och ett slut. Ibland blir det sämre innan det blir bättre. Idag berättade han att han kände att han var nära döden. 

Vi är nu på akuten för att min morbror har fått svårt att andas. Han är närvarande och som vanligt ibland men ibland inte alls. 

Jag känner mig lugn och jag vet att vad som än händer kommer det att bli bra. 

Det tar inte lång stund förrän jag själv både tänker på det som varit när det gäller oss tillsammans och hur det kommer att bli. Jag känns mig lugn. Jag kommer också att tänka på hur det kommer att bli när jag själv blir äldre och inte orkar mer. Mycket snurrar i mitt huvud och det känns ok. 

Ju äldre jag blir desto mer tydligt blir det att jag själv också blir äldre och att jag en dag kommer att dö. Så är det.

Jag känner mig tacksam till mitt eget liv även fast jag själv inte gjort allt på rätt sätt. Den jag är idag är just med anledning av att jag levt det liv jag levt. Jag vill inte göra saker om som Jah nu kan göra rätt men jag har gjort fel men också rätt och så kommer det att fortsätta vara. 

Jag lämnade min morbror på sjukhuset där det finns personal som tar hand om honom.  Eventuellt har han vatten i nedre delen av lungan och syresättningen var mindre bra. Det var inte självklart att han ville komma till sjukhuset han senare kom till men efter mycket diskussion fattade han ett beslut att åka med. Egna beslut är en viktig respekt, så ser även sjukvården på det. 

Jag kan just nu inte mer göra än ta hand om mig och förhålla mig till det som händer i mig. Jag känner lugn och jag känner att det blir så det blir och jag vet att min morbror är nöjd med det som är. 

Hur förhåller du dig till åldrandet och när det händer saker med dina anhöriga? 

Idag är en dag jag bara är närvarande i allt som sker. 

Obehag kan vara behag

Ibland behöver jag fundera både för min egen del och när jag har kunder som är i en besvärlig situation. Jag behöver ställa mig frågan om det finns fördelar av att ha det som jag har det eller andra har det, även fast situationen enkelt kan uppfattas som väldigt besvärande.

Vi människor som lever i medberoende, eget missbruk vilket det än är, sjukdom, beteenden eller tillstånd av olika slag kan alla ha behag av sitt obehag även fast det vid en första anblick inte verkar så. 

Jag är av den bestämda uppfattningen att om vi, om än det minsta, har fördel av en situation kan vi vara benägna att vilja ha kvar situationen även fast nackdelarna  kan vara enorma. Vår rädsla att kliva av en situation är mer skrämmande än att lida i den situation vi befinner oss i. 

Vårt medvetande och också vårt undermedvetna är så smart och så finurligt bara för att uppnå våra inre syften. Vi skapar det vi vill skapa även fast det för den utomstående kan uppfattas som helt orimligt och rent av dumt. 

Jag minns så tydligt när jag var som mest otrogen hur jag intellektuellt fattade hur orimligt och idiotiskt det var. Jag insåg att jag behövde sluta men känslomässigt var jag livrädd för att inte få bekräftelse som var min drog. Jag ville inte känna ensamhet vilket jag slapp om jag hela tiden underhöll min otrohet. Ändå var det just ensamhet jag fick uppleva av att svika andra. En riktigt konstig motsägelse som för den utomstående kan upplevas som fullständigt ologisk. 

Jag tror att alla situationer vi befinner oss i, särskild de där vi har svårt att hitta en lösning att ta oss därifrån, är orsakad av att vi på något sätt ändå vill ha tillståndet kvar. Varför skulle vi annars vilja vara kvar i vårt elände. 

Jag tror att det finns flera situationer jag just nu befinner mig i där det skulle kunna vara så här komplext.

Vad tror du om din egen situation just nu? Kan det vara så att du kan ha bakom liggande syften som gör att du inte kommer ur din besvärliga situation? 

Idag är en dag jag är uppmärksam på av villka syften jag gör saker och ting. 

Hur är mitt bemötande

Jag har anledning att allvarligt se över mitt bemötande. Jag har gjort det tidigare och jag behöver göra det igen då och då. Mitt bemötande har sin grund i min uppfostran och i det jag själv levde i när jag var liten. Hur min mamma och pappa gjorde lärde jag mig att själv göra. Jag lärde mig också vad jag tycket om det och vilka känslor det skapade inne i mig.

Det förhållningssätt jag lärde mig då förhåller jag mig till idag och gör antingen lika eller olika beroende på vad jag tyckte då om bemötandet. I mina bästa stunder så kan jag forma min eget sätt att vara och bilda min egen norm, jag agerar med kärlek. Men i de sämre stunderna märker jag hur lätt det är att kroka på bemötande som jag själv inte tyckte om men som jag lärde mig att använda, jag agerar med rädsla.

Ibland i situationer får jag reflektioner på detta från en av mina arbetskamrater att jag ibland bemöter människor på ett dominant och kanske styrande sätt. Enligt hennes sätt att se det utan en självklar respekt. Jag tänker på detta till och från och jag tror att hon ibland har rätt att det kan uppfattas så även fast jag själv inte alltid tänker på det eller alls ser det.

Bemötande är allt vi gör i förhållande till andra människor. Mitt ansiktsuttryck, mina ord, min kroppshållning, hur jag säger saker och med vilka syften. Allt tar mottagaren in och förhåller sig till detta genom kärlek eller rädsla. Det jag skapar påverkar någon annan som i sin tur skapar känslor hos den andra utifrån vilka känslor jag i stunden haft i mitt bemötande.

Jag var på ett föredrag i dag och mötte en rektor som arbetar med värdegrunder och med förhållningssätt till sina elever. Det var många saker i detta som kändes både viktigt och nödvändigt att ta till sig.

Väljer jag kärlek så öppnar jag dörrar, jag är inte en dörrvakt. Väljer jag kärlek ser jag behovet, inte beteendet. Väljer jag kärlek omfamnar jag problemen, inte hänvisar till att någon annan ska lösa det. Väljer jag kärlek försöker jag förstå normerna, inte upprätthålla normerna. Väljer jag kärlek vill jag förändra och utveckla mig inte förändra och utveckla andra. Väljer jag kärlek försöker jag vara istället för att göra. Väljer jag kärlek accepterar jag processen istället för att kontrollera processen. Väljer jag kärlek försöker jag lyssna in istället för att lyssna av. Väljer jag kärlek försöker jag visa ledarskap, inte bevisa ledarskap. Väljer jag kärlek har jag ett förhållningssätt inte regler.

Hur känns dessa för dig?

Jag behöver se över mitt sätt och ha det levande där jag bjuder in istället för att avvisa.

Vilket sätt har du?

Denna dag är en dag jag möter andra med kärlek. 

 

En brytningstid- jag känner

Det är verkligen som om det känns och är avgörande. Det finns i min kropp, i mina tankar ja över allt. Mina känslor spelar upp en massa kraft som jag har svårt att skydda mig mot. Jag gör vad jag kan för att sätta ord på det. Jag omformulerar och hittar nya ord. Är min tolkning sann! Är det möjligt och är det rätt? Vad är det för spöke som försöker säga mig något?

Jag befinner mig i en brytningstid. Saker går på rutin. Jag känner att det är nya val som behöver göras och det känns som jag inte längre är full i balans. Ibland kan jag märka att jag vill mer än vad andra vill, kan eller vågar. Jag skapar min egen agenda fast ingen annan frågat efter den. Det är felsteg som jag tar och betyder att jag behöver hålla inne mina hästar. det känns inte bra.

Jag kommer i konflikt med saker som givetvis har sin upprinnelse i mig och gamla känslor, men bara det faktum att det sker känns just nu som jag står och balanserar på ett ben.

Det är nu 11 år sedan jag skiljde mig och gjorde ett uppbrott från min familj. Jag mins inte datumet men det var i februari. Jag minns hur rädd jag var och hur allt rämnade. Det var som en tsunami och jag hade ingen chans att stoppa det som pågick. Jag flydde från gamla beteenden, jag flydde från skam och skuld. Jag flydde från något som jag aldrig mer ville komma tillbaka till. Inte på det sättet att jag ville fly från mina barn men fly från det jag bidragit till. Skräcken att lämna mina barn var total och att mina barn fick se en ny sida av mig. Utan jobb, utan lägenhet, naken och utan möjlighet att ha en trygghet någonstans.

Mycket har hänt sedan dess. Ibland känns det som allt detta hände för mycket länge sedan. I vissa delar får jag fortfarande hantera resterna av det som hänt. Vänner försvann, jag fick fiender, jag fick också veta att det fanns människor som stod kvar. De var inte många men de fanns där och finns än.

Jag befinner mig i en brytningstid som handlar om att summera det som varit och om att se framåt i det jag vill men framför allt hitta balans och ett sätt att vara nöjd och leva i acceptans för det som är.

Bara det faktum att jag sätter ord på allt detta och att jag får vara skör tar mig en liten bit framåt. Modet att vara skör inför mig själv och andra.

Kan du få kontakt med dina känslor och se att det finns saker som händer i dig som du precis just nu inte riktigt kan sätta ord på men att du känner ändå att det finns där?

Idag är en dag där jag tillåter att just det jag känner är det jag känner.
 

När jag möter mig själv

Den bara kommer och finns i mig. Den tar sig rätten att komma och gå som den vill och den tar precis så mycket plats som den behöver och vill. Den tar ingen hänsyn och den breder ut sig. Den gör mig irriterad och stressad. Den trycker in precis de känslor som den vill att jag ska känna och jag luras att följa med. Den är som ett rå som lockar och får mig att göra konstiga saker som om jag är besatt av något. 

Min kropp blir spänd och jag känner mig trött när den är på besök. Ögonen blir trötta, torrhet i munnen, jag spänner mina käkmuskler och får en känsla av lätt spänningshuvudvärk. Känslan är verkligen fysisk och jag vill inte ha den här. Hela min kropp säger att det är något som jag bär på som inte ska vara där och jag är övertygad om att jag inte är sjuk. 

Jag bär på känslor från för som åter igen fått plats i mig för något som händer nu. Det är så uppenbart. Jag känner mig sårbar, rädd och svag. Det är som om allt jag kunde för en sekund sedan blåst bort med den vind som passerade. Jag är naken och rädd. Utsatt för alla gamla krafter som gör mig besatt av min historia. Naken och rädd för det jag inte längre tror mig kunna. Svag och utkramad av all den kraft jag hade inom mig. Förbrukad.

En del av mig känner att jag givit mängder av det jag hade inom mig och att jag nu inget mer har att ge. Varje försök att ge blir tafatta försök utan innehåll. Repriser av något gammalt. Repris på repris.

Jag saknar inflöde och ny energi. Jag behöver nya krafter för att kunna fortsätta med mina missioner. En av dessa missioner är att bli mitt bästa jag.

Kannan är tom och behöver fyllas på.

Det känns som ett nytt blad som behöver vändas där jag är oerhört nyfiken på vad det kommer att stå på denna nya sida. Jag vet att jag skriver min bok själv men vad ska jag skriva. Kanske är det tomheten just nu som behöver få sin plats och att nästa sida faktiskt är oskriven. Det finns inga rutiner, ett arbete eller något annat att gömma sig bakom. Sidan är tom så vad vill jag fylla den med. Måste jag fylla den med något. För vem finns jag till för mig eller andra. 

Jag tror ändå att det finns en kontakt i denna tomhet i just brist på kärlek. Saknad av det villkorslösa inom mig själv. En brist och en oförmåga jag länge saknat.

För en stund tappar jag balansen och jag vill inte att min rädsla ska bli min nya balans.

Hur känner du dig just nu? Är du i balans eller håller du på att tappa taget?

Idag är en dag jag väljer att möta det jag möter utan att döma eller förskjuta.

Tacksam för vad andra säger om mig till mig

Människor är fyllda av åsikter. Jag med för jag är en människa. Åsikter om andra och allt. Åsikter om hur vi tycker att det ska vara och när andra gör rätt eller fel. Säger vi inget har vi ändå åsikter som vi håller för oss själva om andra och annat. 

Alla dessa åsikter styr vår egen rädsla och glädje och allt handlar om att strukturera och katalogisera för att enkelt kunna finna fram vem som är vän eller fiende. När vi enkelt kan urskilja detta så kan vi enklare hantera det som sker utanför oss själva.

När det gäller våra tankar om oss själva är vi inte lika klar i vår tanke och har en tendens att sortera i det vi tycker om oss själva eller inte. Denna process pågår hela tiden och vi vet vad vi tänker om oss själva och framför allt vad vi känner om det inte är i vårt undermedvetna, för då vet vi inte alls.

När andra har åsikter om oss ska vi vara tacksamma för de tar en del av sin värdefulla tid för att engagera sig i oss omkring något vi är eller något vi gör. Både det som är bra och det som är mindre bra, enligt deras sätt att se det. Vi ska vara tacksamma att de väljer att säga det till just oss för då har vi chans att få reda på det som de tycker. Allt de säger behöver inte vara rätt, kanske är inget rätt men de säger i alla fall vad de tycker och vilka åsikter de har om oss. Vad jag sedan väljer att ta till mig och vad jag väljer att förkasta det är en helt annan sak.

Tänk ändå, en annan människa engagerar sig i mig och tar sin tid för att berätta för mig något om mig själv. Visst är det fantastiskt.

Jag har engagerat mig allt för mycket i att ha en massa åsikter om andra och tala om hur jag tyckt att det ska vara och jag har också varit snabb på att tala om det. jag har fokuserat på andra och helt glömt bort mig själv. Visst, det har varit en baktanke. Det är betydligt enklare att ha idéer om vad andra ska göra än se till att fokusera på mig själv och göra det jag själv tycker att jag borde göra. Oerhört smart och bra undanmanöver men ack så missriktat och kanske rentav skadligt mot mig själv.

Istället för att ha en massa åsikter om andra behöver jag ägna min egen tid för att reflektera i mig själv och sortera det som är viktigt, för min egen utveckling.

Hur mycket lyssnar du på andra och hur mycket har du åsikter om andra?

Idag är en dag jag är tacksam för det som kommer till mig där jag sedan själv väljer vad jag vill reflektera över.