Frys ned för en stund

Det finns ibland saker vi irriterar oss över eller som skapar olustkänslor. Det är kanske saker som får oss arga eller ledsna. Det pågår känslor i vår kropp som får oss att göra saker, tänka saker eller känna saker. Automatiska tankar får oss spontant att känna att om problemet, som känns som orsak, inte fanns hade allt varit bättre. Vi kämpar för att lösa vårt problem men faller istället isär i hopplösa diskussioner och tokiga beteenden. Vi blir verkligen inte oss själva utan mer en fruktansvärt dålig kopia. Våra rädslor styr och får oss att känna oss som offer även fast vi själva ibland utpekas som förövare.

Bara jag fick rätt. Bara jag fick den andra att ändra på sig. Jag ska minsann inte låta mig hunsas. Det är den andras fel inte bara mitt. Självkänslan får ett antal törnar och vi är bereda att göra vad som helst för att försvara det vi har kvar.

I dessa situationer när det finns tydliga låsningar finns det bara en sak att göra.

Frys situation. Frys problemet. Lägg det på vänt. Finn en väg ur om än tillfällig så att du kommer i balans igen. När vi fryser något gör vi detta för att vi behöver ta en paus. Vi behöver få tillbaka balansen och respekten till oss själva oavsett hur och på vilket sätt den andra kommenterar det som sker. Vi behöver respektera och ta hand om oss själva för vi känner oss själva bäst. Kommer besvärliga känslor upp frys och gör det som känns rätt. Märker du att du är på väg att göra saker du inte vill, frys det som just pågår. 

Jag de kan uppleva oss som vi smiter och att vi vill fly undan och känner andra så, så är det ok. Det kan upplevas att vi duckar för ett problem och det är ok. Vi gör en paus för att undvika något annat och för att samla våra känslor och tankar. 

Frysa innebär inte att döda diskussionen eller ämnet utan enbart ett sätt att ta en paus. Frysa är att bevara något för framtiden som vi då vill fånga upp igen. Frysa är ett sätt att respektera både oss själva och andra. 

Självklart ligger det på oss själva att tina upp det vi fryst så vi får ett avslut men under förhållanden där vi kan hantera det på ett sansat sätt. Om vi inte tinar upp alls ja då givetvis har vi smitit undan det som känns. Men även detta kan vara ett bra ämna att börja med om ämnet vi fryst känns tufft. Tala då om det och vad som känns. Våga vara öppen och ärlig omkring det som känns för just det kan inte ifrågasättas. Sanna ärliga uttryck för känslor är en bra väg igenom. 

"- När du gör så, då känner jag detta."

Jag har varit i dessa situationer en mängd gånger och jag möter i mitt arbete så mycket låsningar som handlar om hur människor kommer i försvar och känner sig inlåsta i hörn och vill försvara sig. Känslor av att inte vilja bli satt på och känslor av hur den egna självkänslan dyker i botten. Känslor där vi känner att eget erkännande av en svaghet blir en seger för den andra. känslor där vi förintar  det lilla som finns kvar av oss själva.

När vi inte kan hantera situationen händer det att vi gör riktigt hemska saker, sådant som vi vet att vi kommer att ångra men som just när det händer blir ända vägen ut. 

Hur gör du när det håller på att brista inne i dig? 

Idag är en dag jag är ärlig med det jag känner och visar mig själv respekt.

Hur jämlik och rättvis är vi?

Jämlikhet handlar om att vi är lika, ska behandlas lika och ges lika möjlighet. Jämlik är att vi varken ser ner på eller övervärderar andra och att vi tror på andras lika möjlighet och förmåga att ta hand om sig själv samt klara upp sin egen situation. Vi tror även på att alla har förmågan att be om hjälp när man så behöver och tillgång till sina egna känslor och tankar. Vi tror på människan med andra ord där vi respekterar varandra som likar.

Ändå föraktar och dömer vi människor. Ändå ifrågasätter vi andra kulturer och förhållningssätt. Ändå vill vi gärna bo och leva bland likar. Ändå bränner vi flyktingboenden och förskjuter de som inte synbart är lika oss själva. Ändå använder vi härskarteknik och översitteri  för att vinna egen mark. Ändå gör vi sådant som går emot grundtanken om lika värde och jämlikt synsätt.

Jag har sett mig själv som en jämlik person där jag känner starkt för de svaga och är emot orättvisa. Jag har alltid arbetat som volontär och frivilligt utan betalning på olika sätt. Jag har enkelt kunnat se vikten av feminism som en del i jämställdhetsarbetet. Mina grundvärderingar har varit tydliga. Ändå kan jag se hur jag bidragit till motsatsen. 

Jag låter emellanåt mina brister råda där jag inte tillräckligt gjort upp med mina fördomar och människors lika värde. Jag lever i ett samhälle som har en standard på bekostnad av någon annan. Jag använder ibland härskarteknik automatiskt i situationer utan att direkt vara medveten om det och där jag själv kanske känner en egen rädsla. Jag har fortfarande kilar i min egna grundvärderingar som håller mig kvar vid ett gammalt sätt att tänka. Jag använder ibland min styrka och det faktum att jag är man som ett vapen i vissa trängda situationer. Jag låter mitt humör styra särskilt i situationer där det inte alltid går min väg. Jag är som människor är mest med mina styrkor och svagheter men ändå ibland på sätt som inte är just jämlikt och respektfullt. Detta plågar mig att se och påminner mig om något bekant i min historia som jag just nu känner att jag får acceptera till dess att en förändring kan ske.

Jag brister i jämlikheten till mig själv.

Hur jämlik och rättvis är du egentligen? Hur tillåtande är du? Är det bara ord för dig där dina handlingar cirkulerar kvar i gamla spår? Eller har du hittat en väg?

Idag är en dag jag väljer att se det jämlika i mig själv och andra.

Som Don Quishot kämpar mitt ego

Vi är i behov av både vårt ego och vårt jag. Båda har en oerhört viktig uppgift för vår egen existens. Utan ego ingen kraft för överlevnad i stunder av kris, utan jaget  ingen chansa för ett själsligt kärleksfullt liv fritt från kaos. Frågan handlar mer om i vilka proportioner vi väljer att ha dessa båda.

I ett liv som redan från början startar med kaos öppnar för att egot tar stor plats. Med denna start handlar livet om att överleva. Kärlek och allt vad jaget står för kommer i skymundan så länge vi inte fått nycklar som leder oss dit.   

När livet startar med stor plats för kärlek, ödmjukhet, acceptans och tillit minskar behovet av att överleva eftersom känner oss trygga i att så kommer att ske. Jaget får stor plats och vågar göra allt för att visa sig och finnas. Världen ser ut på ett öppet tillåtande sätt till skillnad från kaoset där världen mer upplevs som stängd och skrämmande. 

Livet handlar sedan om att fördela egot och jaget på ett sätt där vi respekterar oss själva och vågar stå upp för den vi är men samtidigt har kvar energin som behövs när verklig fara uppstår. 

När världen inte uppfattas som lugn intar vi försvarsställning och skapar oss en hållning som handlar om att vi inte är säkra. Den som inte fått mat tillräckligt hamstrar och roffar åt sig. Den som känner sig hotad till livet gömmer sig och litar inte på någon. Den som blir utsatt för våld och kränkning gömmer och sluter sig för omvärlden. Vi skapar strategier för att hävda vår rätt och för överlevnad som för omgivningen kan uppfattas som egoistiskt, avskärmande och eget. Vi känner att vi både saknar något och gått miste om allt.

I en värld där vi från början mött kärlek och proportionerna rädsla och kärlek är med stort övervägande åt kärleken har vi inga svårigheter att vara öppna, tillåtande, accepterande och ödmjuka. Vi vet att vi i slutet ändå kommer att få det vi behöver och mer där till.

Problemet vi möter i rädslan blir att vi förstärker det vi redan valt att tror på och det vi var  rädda för och ökar på vår brist på tillit. Gamla rädslor som inte längre har relevans förstärks och förstärker vår känsla av att ingen vara, brist på tillit och vi går mot att mer och mer brista i respekten till oss själva. 

Jag kan se hur hela mitt liv präglats av mitt förflutna och hur jag lurat mig själv att tro mig ingen vara, sakna allt och behovet av att kämpa för att för roffa åt mig det jag behövde för att överlever. Desto mer rädd jag blev desto mer kämpade jag likt Don Quishot mot mina väderkvarnar.

Kan du känna att du kämpar mot något som du är rädd för men egentligen inte vet vad det står för? 

Idag är en dag jag väljer att inte se det jag tror mig se och inte känna det jag tror mig känna. Idag är en dag jag ger plats för mig själv.

Jag äger mig själv

Vad du än tror så är det inte sant. Vad du än känner så är det inte sant. Så länge du inte tror att du äger makten över dig själv att nå dit du vill. Du äger dig själv och du äger makten att förändra dig själv att tänk, göra och känna det du vill. 

När helst du känner dig tvingad eller styrd i en annan riktning så äger du möjligheten att ändra riktning igen. Ingen tvingar dig hur mycket du än påstått motsatsen. 

Historien är enbart en illusion skapad av dig själv och sparad av dig själv. Kanske har det hänt men inse att det som hänt är bara en återvändsgränd för att hålla dig kvar i smärtan. Historia är utan återvändo och har ingen lösning i då tid. 

Vill jag äga mig själv, mina tankar och känslor och i varje stund göra det jag vill är det enbart det jag behöver göra. Gör som du vill. Ta däremot reda på vad du vill så det inte blir som du vill men ändå inte. Allt som respekterar dig själv kan vara det du vill. Sådan som förminskar dig dess motsats. 

Jag ägnade allt för många år att sätta mig själv på andra plats maktlös inför det som hände utan tron om egen kraft att nå det som jag ville. Först när jag fann min del i allt försvann klagan på andra. Enbart när jag glömmer bort vad jag lärt mig möter jag en repris. 

Hamnar du i situationer där du tror att du  saknar möjlighet till att förändra din situation? 

Idag är en dag jag känner mig stark. 

När det inte blir som det ska vara

Vi människor är rutinstyrda. Vi älskar rutiner. Hjärnan älskar rutiner och generaliseringar. Förenklingar som gör tänkandet enklare och där vanor gör livet enkelt. Svarta är sådana och gula sådana. Smålänningar på ett sätt och invandrare på ett annat. För eller emot utan nyanser. Vän eller ovän. Bra eller dålig. Vi vill sätta allt i fack. Förenklingar, vanor och rutiner skapar trygghet. 

Samtidigt låser vi in oss i bestämda uppfattningar och rutiner där avvikelser skapar stress och besvikelser. Känslor som kan låsa oss i uppfattningar om hur saker och ting ska vara och skapar besvikelse, irritation och uppgivenhet. Lite som det lilla barnets nyfunna vanor, vem som ska hämta på dagis, vem som ska läsa och liknande tryggheter där barnet försöker få ihop en värld som annars är ganska rörig och utan rutin. Barn älskar rutiner och vi vuxna gör detsamma.

Jag har firar midsommar på min sommarö sedan 80 talet med några få undantag. Det har skapats rutiner och tider att passa och allt har varit ett slags mönster som ska följas för att allt ska bli som det varit. Rutiner för att få midsommaren att leverera det jag önskar. När det fungerar blir det ofta bra. Med det vill jag däremot inte ha sagt att det inte kan fungera på något annat sätt. 

Dessa rutiner låser mig samtidigt fast vid att det ska vara på ett sätt. På mitt sätt. När människor som är bjudna sedan inte följer mitt sätt utan har en annan plan kan det bli svårt. De kommer försent, de vill andra saker eller ser firandet på ett annat sätt. 

I dessa situationer när jag fastnar vid mitt sätt behöver jag möta mina egna vanor och ställa mig frågor. Jag behöver i stunder ransaka mina måsten för att inte fastna i någon slags tjurighet. 

Det som är viktigt just i stunden hur viktigt är det i morgon? Varför måste det bli på ett visst sätt? Vanans tankesätt skapar stress och låser fast mig i gamla hjulspår.

Det blir som det blir och det viktigaste är att vi skapar gemenskap och allians. Andra är tacksamma för det som är så vad hindrar mig från att vara detsamma? 

Det finns ingen vana eller ingen rutin som inte kan ändras. Allt går att förhandla och ändra på. Det som var sant igår behöver inte vara sant idag inte ens sekunden efter. 

Har du lätt för att låsa in dig själv i hörn där det ska vara på ditt sätt? 

Idag är en dag jag är flexibel. 

 

När jag tror mindre på mig själv än andra

Det finns stunder vi tappar greppet helt. Stunder där vår egen närvaro och berättigande låter sig styras av någon annan. När vi känner att vi inte äger vår egen själ. Perioder när vårt eget berättigande helt suddats ut och vi låter någon annan avgöra vårt öde. Vi lämnar över besluten till någon annan. 

Denna typ av förminskning av oss själva inträffar inte sällan i miljöer med en dominant förälder, partner eller annan typ av relation i kombination med dess motsats. Vi faller in i beteenden där det blir ett maktförhållanden som sakta sakta löser upp den egna tilliten och tron på vår egen förmåga. 

I dessa lägen kan det vara lätt att tro att att det finns en förövare och ett offer. Offret är maktlöst och förövaren maktfullkomlig. Vi vill gärna stötta den som faller offer och kämpa mot den som använder sin makt. Det goda mot det onda. 

Men verkligheten är inte så enkel. Förutsättningarna kan vara sådana att det oundvikliga är ett faktum särskilt i kombinationen förälder och barn. Där handlar det om vuxenansvar. Även andra situationer kan gå under liknade definition när människor har tagit på sig en stor makt. De flesta situationer däremot kräver en handske för varje hand. Det behövs något som kompletterar. Man skulle kunna säga att det finns två förövare varav den ena är ett offer och förövare mot sig själv. Offret har även det ett ansvar att ta hand om sig själv och sin egen situation. Offret är inte bara ett offer. Detta förringar givetvis inte förövarens skuld eller visar på att förövaren har ett mindre ansvar utan mer att vi var och en har ett ansvar att ta hand om oss själva oavsett vilka egna uttryck vi än tar. 

Ibland kan det tyvärr vara så att det är ett helt land, en religion eller ett folk med sin kultur som antar ett ojämlikt sätt att se på människan. Då är indoktrineringen stor och givetvis svår. Var och en har trots detta ansvar för sin egen person och sitt eget förnuft eftersom ingen annan kommer att ta det. Jag har ett ansvar för att tillåta och skapa berättigande för min egen existens oavsett. 

Jag har själv varit en förövare samtidigt som jag i denna roll antog offret som ett resultat av min egen skuld. Jag slutade tänka och känna själv och lät andra tala om vad som var rätt eller fel. Jag slutade stå upp för mig själv, erkänna mina misstag och istället visa på att jag trots detta hade mitt eget berättigande. Jag var inte sann mot mig själv och därmed inte heller sann mot min omgivning gällande mig själv. Jag fortsatte att vara oärlig, det var bara det att jag i skede två tappade min egen respekt till mig själv och mitt varande. Det blev en ny överlevnadsstrategi där jag fortsatte att offra mig själv. 

Kan du se din egen del i allt som sker?

Idag är en dag jag bär mitt huvud högt för att visa att jag har rätt till lika stor plats som alla andra. 

Vi uppskattar inte vår egen existens och kommer i försvar

Alla har vi något att lära av andra. Antingen för att vi är olika eller så för att vi just är lika. Ute i världen finns våra likar och motsatser oavsett vilka karaktärsdrag vi än har och båda har något att lära oss, var och en. Detta betyder också att jag själv har mycket att lära ut till andra. Detta blir bland annat tydligt i den samtalsgrupp jag leder som handlar om mäns möte med sig själv och andra.

Vi tar till oss olika förhållningssätt i livet beroende på hur vår uppväxt sett ut och vad som hänt under åren. Det blir delar av vår karaktär. Den ena är kraftfull och mer dominerande den andra mer skör och undfallande. En del andra antar olika karaktärsdrag beroende på situation och det kan variera. 

Inget karaktärsdrag är sämre än det andra. Inget är bättre. I alla karaktärsdrag finns det en bra sida men kanske ibland också en mindre bra sida beroende på de negativa konsekvenserna den mindre bra sidan kan ge mig. Oftast handlar detta om på vilket sätt jag förminskar mitt värde eller inte. Hur jag förringar mitt eget jag.

För ett tag sedan mötte jag bland annat två män som vid direkt anblick kunde uppfattas ha två helt olika typer av karaktärsdrag. Den ena undergiven och den andra dominant. Offret kändes som han behövde hjälpas, förövaren som han behövde dämpas. Det är lätt att missta sig i denna typ av möten. Deras yttre uttrycksmedel var tydliga och gick inte att missuppfattas men de inre närmade sig varandra och i vissa delar var de precis lika. 

Det fanns en sorg hos båda. Båda hade offret i sig. Båda var förövare på olika sätt. Båda hade ett destruktivt beteende. Båda var sköra och kärleksfulla. 

Båda behövde känna kärlek och våga tro på den, särskilt den egna kärleken till sig själv. Både behövde tro på sin egen kraft och sitt eget berättigande och värde.

Jag kände igen mig så väl som den person som både känt skörhet och varit ett offer på samma gång som jag haft ett yttre som stått för det bullriga och burdusa.

Det blev ett mycket spännande och intressant möte där jag kunde se hur den dominanta personen gjorde allt han kunde för att bistå och vara till hjälp för den undergivna. Båda möte sig själva genom den andra.

Kan du känna att du alltid måste försvara dig själv? Vågar du vara dig själv och möta alla delarna i dig samtidigt känna kärlek till din egen existens?

Idag är en dag jag slutar försvara min egen existens och känner kärleken till mig själv.

Vems ansvar är det?

Vems ansvar är det? Vissa vill lägga det på någon annan. Andra vill lägga det på kvinnan. Ytterligare andra lägger det på mannen. Det är reklamens fel, religionen, kulturen eller politikernas fel. Det är grannens fel eller myndigheternas fel. Det är invandrarnas fel, varför inte våra x fel. 

Vi pekar på andra för att skydda oss själva. Blir vi riktigt utsatta klankar vi även på oss själva så till den milda grad att hälften vore nog. 

Men vem fel är det och vem bär ansvaret? Egentligen är det enkelt. Alla bär sitt eget ansvar för sina egna handlingar. Ingen kan någonsin bära ansvar för någon annans handling. Aldrig någonsin är detta möjligt. Ändå är det så vi gör i tid och otid. Vi skjuter över ansvaret för på vad vi själva gjort eller utsatts för utan att på något sätt se vår egen del i det som skett. 

Jag kanske inte borde ha vistats just där den tiden på dygnet även fast vi lever i ett fritt samhälle. Jag skulle kanske inte ha cyklat utan hjälm även fast det var någon annan som körde på mig och orsakade mig skada. Jag skulle kanske inte varit så spydig. Jag skulle kanske inte varit så utmanande i mitt sätt. Jag skulle kanske vara mer försiktig. Jag kan inte leva ut mina egna inre fantasier och utsätta andra. Jag behöver förhålla mig till den plats jag befinner mig på Jag behöver se över mina egna värderingar. 

Jag bär i alla lägen ansvar för mina egna handlingar oavsett mitt namn, mitt kön, min kultur, mina värderingar och till exempel vad som hänt. Min del går jag aldrig fri från hur stor eller hur liten den än är. Min del handlar om mig och vad jag gör oaktat allt annat. Detta är viktigt i tider av utsatthet, förtryck, främlingsfientlighet och samhälle där vi alla ständigt befinner oss i förändring. Varje nytt steg jag själv tar har jag en del i där jag sällan enbart kan betrakta mig själv som ett offer. På samma sätt som jag ej heller bär ansvar för någon annans handling. 

Detta är en svår diskussion och en svår gränsdragning där jag alltid behöver vara uppmärksam och närvarande i det som sker eller har skett. 

Jag har både varit den som tagit på mig för lite som jag varit den som tagit på mig alldeles för mycket. Proportionerna har inland varit allt för skeva. Även här är det så att när jag själv är i balans blir det också enklare att urskilja min egen del i det som sker. Inte mer men ej heller mindre. 

Har du tendenser att gärna vilja skylla på någon annan eller något annat utan att oavkortat ta till dig din egen del?

Idag är en dag jag bär mitt eget ansvar för mina egna handlingar.

Vi låter oss styras av yttre krafter

Jag har funderat på detta ett bra tag och jag har en känsla av att det blir betydligt mer tydligt när det inte enbart är reklam och officiella nyhetsmedier som sprider sanningar ut i världen och in i våra vardagsrum. Reklam som talar om vad vi saknar eller behöver och hur vi ska se ut. Officiella medier som sprider sin uppfattning om världen och deras sanningar. Så långt har det varit enkelt att hantera vad var och en tycker och vad budskapet är och vem som har dessa åsikter och vad vi ska tycka. Det har på något sätt varit gripbart. Stora krafter men vi har haft dessa på lite avstånd och har kunnat hantera det och utifrån våra egna värderingar hållit en viss distans. 

Nu är denna frontlinje inte lika klar, kanske rent av diffus när mycket av de åsikter som når oss kommer från de sociala medierna. Helt plötsligt blandas reklam med personliga budskap och rekommendation. Avvikande åsikter som jag möter i mitt eget flöda, människor eller grupper av människor jag tidigare trodde delade liknade värderingar som mina egna. Allt blir personligt istället för officiellt. Reklam uppfattas delas av andra i mitt nätverk. Kommentarer och inlägg sprids som är långt från min egen uppfattning om världen. Grannen blir helt plötsligt en åsiktsfiende och människor som jag haft en neutral hållning till blir agitatorer för åsikter jag inte delar. Det växer sakta ett främlingskap och en fientlighet i min kropp.

Rakt in i mitt vardagsrum och var jag än är följs jag av avvikande åsikter fjärran från mina egna. Åsikter och tyckande om nuvarande regering och om invandrare. Åsikter och tyckande om oliktänkande och tiggare. Åsikter och tyckande om vad det är som gör att vi lever i den värld vi lever i. Mängder av kommentarer som alla har en sak gemensam som handlar om att sprida rädslor och öka fientligheten i vår omgivning. Piska upp ett hat som stödjer det som starka krafter vill att vi ska känna för att få den politik de vill ha. Vi kommer inte undan om vi inte helt håller oss ifrån denna indoktrinering som sprids från var och en. Nyhetssajter som utger sig för att stå för sanningen men som inte är annat än en agitation av extrem höger eller vänsterpopulism. Det finns alla falanger från vänster till höger som helt släppt taget om vad solidaritet och humanism handlar om. Krafter som alla vill få oss att sluta vara mänskliga och istället vill bevara något som inte längre finns. Krafter som vill få oss att släppa på det finaste vi har, vår kärlek. 

Jag är en tänkande människa och jag har kärlek inom mig. Jag är en kännande människa och jag har kärlek inom mig. Jag är en handlande människa och jag har kärlek inom mig. Jag är tacksam för det jag har och det som är. Jag tror gott om mänskligheten och ska göra allt för att fortsätta sprida kärleken omkring mig genom att ta hand om kärleken inom mig. 

Hur rädd är du? 

Idag är en dag jag står för kärleken.

Livet är aldrig statiskt

Om du av någon anledning tror att livet inte är föränderligt och du tror att allt kommer att vara för evigt då har du kommit in på en tankebana som du har kommer att få svårt att bekräfta den är sann. Livet ändras varje sekund. Det som var, bara för en liten stund sedan ser annorlunda ut just när du tänker att det fortsätter att vara som det var förut. Egentligen är det så att inget är som förr på något sätt utan allt är på ett annat sätt. Tiden går och varje ny sekund matar på ny förändring. Du kanske vill att det ska uppfattas som lika men ack nej det är bara en illusion. Historia kommer alltid att vara en historia som beskriver något som varit. 

Låt mig ta ett exempel. Vi har inte träffat en person på mycket länge. Vi går och bär på minnen om hur denna person var och hur personen såg ut. Dessa minnen har vi inom oss och grundar sig på det som varit. Kanske har vi till och med under tiden förändrat vår syn på hur denna person var och såg ut i vår minnesbank. Sedan efter lång tid får vi tillfälle att ses igen. Visst känner vi igen personen på något sätt men vår minnesbild stämmer definitivt inte överens med den vi hade. Kanske har personens beteende förändrats, utseende, storlek, färger ja mycket har blivit annorlunda jämfört med den bild vi sparat i vår egen minnesbank. Tänk bara tanken att vara arg på en person för länge sedan och fortsätta att vara arg baserat på en historisk minnesbild. Det låter ju egentligen helt vansinnigt. Tänk så mycket vi själva förändrats sedan dess. 

Allt är föränderligt men vi lever livet som det var statiskt. Vad är det för idé med det? Vi spar en massa minnen från förr och säger att det var bättre förr samtidigt vet vi att även nu kommer att bli förr. Då kanske vi har det ganska bra nu. 

Ibland kanske vi har möjlighet att lyssna på en bandinspelning från förr och någon som talar eller sjunger. Ibland låter det så konstigt, så gammalt på något sätt. Det är en del av en utveckling som sakta smugit sig på. Vi ska inte tala om klädmode, hur vi tycker något då var snyggt men som idag är det värsta vi sett. Vi lever i en föränderlig värld och idag är inte i morgon det vet vi med säkerhet. 

Sitter du fast i något du tänker är statiskt? Vad kan du göra för att ändra denna illusion?

Idag är en dag jag ser mig själv utvecklas. 

Känslokroppen lever ett eget liv

Vi kan tänka på ett sätt så vi får en känsla och vi kan göra saker så känslor uppstår men känslokroppen har ett eget liv fritt från tankens egen värld. Det är just därför vi inte kan tänka känslor för det kommer inte att nå ända fram. Känslorna kommer när de kommer på det sätt de själva vill, tids nog. 

Att gå en kurs för att nå en förändring oavsett vad det än handlar om betyder att vårt intellekt går en kurs. Vi vill bli bättre säljare, bättre närvarande, lära oss om inre förändringsarbete eller kanske rent av att bygga en fiol. Intellektuellt kommer vi att lära oss de statiska momenten och vi kommer teoretiskt att förstå hur man gör och varför. Men att få en känsla för det vi lärt oss som får oss att i vår känslokropp känna det vi lärt oss och känslomässigt både förstå och utöva det vi lärt tar tid, längre tid än den kurs vi gått. Det är också en tid som vi inte direkt kan påverka utan det kommer när det kommer om det vi lärt oss teoretiskt är viktigt för oss, att det finns en stark vilja att förändra och att det vi lärt oss är avgörande för oss. Då men först då kommer vi att få en känsla för det som bara kommer att finna där utan att vi direkt har kunnat styra över det. Känslan för något visar sig när det själv vill visa sig och känner sig mogen.

Ofta är det just känslan som saknas om vi inte når ända fram. Vår känsla vill inte adaptera det som teorin och intellektet lärt oss. Vi kommer att klara av det vi lärt oss till en viss nivå men mer än så kommer vi inte att nå. Först när vi oprovocerat fått känslan för det vi gör har vi nått en ny nivå som också kan vara avgörande för hur bra vi kan göra det vi lärt oss. 

Just detta med känslokroppens eget liv har varit avgörande för mig och jag har sett att först flera år senare har vissa saker kommit på plats och jag har först då förstått essensen med det jag lärt mig teoretiskt. Med mina erfarenheter har känslan sagta kommit på plats och jag har både förstått det jag lärt mig teoretiskt men också praktiskt på ett djupare plan. Det är också först då jag förstått vad det jag lärt mig handlar om. 

Ta körkort är ett bra exempel. Vi kan lära det teoretiskt men först efter ett bra tag får vi en känsla för körandet som gör att vi kan hantera det mer instinktivt. 

Jag gick en coachutbildning för många år sedan och vi talade mycket om känslor som jag tyckte att jag hade kontakt med. Efter ett tag förstod jag att jag saknade viss kontakt med mina känslor och ville så hemskt gärna lära mig just detta. Först flera år senare förstod jag att känslan kommer när jag är mogen. 

Förstår du vad jag talar om och har du erfarenheter av att det är först när känslan infinner sig som du riktigt förståt?

Idag är en dag jag accepterar att min känsla kommer när den kommer. 

Tror vi att vi kan så kan vi

Detta är fundamentalt. Det vi tror på är också möjligt. Det vi tror på kan vi också genomföra. 

Det finns så många hinder och begränsningar i vårt sätt att tänka och känna. Begränsningar som styr oss av ingen anledning alls mer än att vi tror att det begränsar oss. Gamla sanningar som vi matat oss själv med som inte alls har med verkligheten att göra. Sanningar som vi burit på sedan länge och som kanske till och med är sanningar som våra föräldrar burit på som nte heller varit sanna och som vi tagit över och kanske för vidare till våra barn. Begränsningar som är påhitt. 

Den enda begränsning för att lyckas genomföra något är vi själva. Men om vi i vårt hjärta tror på att vi kan är alla hinder satta ur spel. Det betyder inte att det alltid kommer att bli enkelt att lyckas men det kommer att gå. 

Så vad vill jag gör och vad vill jag genomföra? Hur vill jag känna och hur vill jag tänka? Vad jag vill blir kanske mer ett hinder på vägen än vad jag verkligen kommer att kunna om jag själv tror att jag kan. 

Detta är så oerhört centralt så jag vet inte hur tydlig jag ska vara. Vi verkligen förgiftar oss med våra egen negativa tankar om vår egen förmåga. Det går en mängd människor där ute som känner detta gift och som gärna också vill få mig att tro detsamma att det verkligen inte går. Deras mål är omedvetet att tala om för mig att jag inte kan för hade de inte gjort det hade de insett att den lögn de matat sig själv helt plötsligt inte är sann.

Vem tror jag att jag egentligen är? 

Ja vem är jag, jo jag är en människa av kött och blod som känner känslor och tänker tankar och gör saker. Jag kan göra vad jag vill bara jag bestämmer mig för vad jag vill så kan jag genomföra det. Det kommer att innebära uppoffringar, svett och tårar men det är fullt möjligt. Vill jag tjäna en miljon så kan jag det. Vill jag starta ett företag som blir framgångsrikt så kan jag det. Vill jag bli en idol på något sätt så kan jag det. Det finns egentligen inga hinder i min framgång, mer än jag själv.

Jag kanske är för lat. Jag kanske inte tillräckligt vill. Jag begränsar mig själv eller så tror jag inte på mig själv. Jag ser gränser som inte finns och jag ger mig själv tankar och känslor som inte är sanna.

Sätter du upp egna hinder för din egen framgång? Vet du vad du vill?

Idag är en dag jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan.

Jag tror jag kan

I alla stunder behöver vi ha en vilja att förändra, som jag skrev om i går. Men denna vilja är inte tillräckligt om jag inte samtidigt har en tro. Jag behöver ha en tro på att jag själv har en förmåga att förändra min egen situation på ett eller annat sätt. Ha en tro på mina egna resurser. Problemet har skapats i mig och problemet kommer också att lösas i mig. Med eller utan visa hjälp utifrån. Tron att jag kan genomföra det jag vill genomföra även fast jag i stunden kanske saknar detaljer omkring hur det ska ske. 

Om jag har min vilja och jag har min tror att jag är en del av lösningen då kommer en förändring att ske oavsett vad det än handlar om. 

Min tro är även den tvådelad. Intellektuellt kan jag förstå att det är rimligt att jag kan genomföra det jag själv vill om jag bara bestämmer mig för det. Allt är möjligt.  Men är det så att jag saknar den känslomässiga tron när det gäller min förmåga och att jag innerst inne inte tror mig själv att kunna nå det jag vill nå, då kommer det inte heller att ske. Jag behöver tro på mig själv och min egen inre kraft. 

Detta är inte mumbojumbo utan det är verkligen på detta sättet. Det är först när jag innerst inne är övertygad om min egen inre kraft som jag kommer att lyckas med att prestera det jag vill åstadkomma. Detta gäller allt även sådant där kanske oddsen till en förändring är små eller obefintliga. Det har hänt tidigare och det kommer att hända igen men jag behöver tro på att det är möjligt för att det ska ha en chans att ske.

Jag själv är av en dubbelnatur. Jag har blivit matad i mitt liv att jag inget kan och inget vet. Jag har också emellanåt verkligen trott på just detta. Samtidigt har jag varit av en annan natur och faktiskt vågat ta tag i saker som jag verkligen inte haft kunskaper om. Det har funnits en vilja i mig som varit stark och jag har trott att jag på ett eller annat sätt skulle kunna genomföra det även fast jag i stunden inte vetat hur. Min tro har varit stark och genom att göra har jag fått mina erfarenheter och min förmåga. Jag är verkligen ingen expert på något men jag kan lite om väldigt mycket och har de senaste kanske 15 åren insett att det också är en förmåga som jag tror ger mig framgång.

Vilja kan vi alla ha och tro detsamma. Detta innebär att ingen skulle kunna misslyckas med det de föresatt sig att göra och då innebär detta att alla kommer att kunna ha möjligheten att nå det de vill. Tänk in denna tanke och den känsla det ger att allt är möjligt och inget är omöjligt om jag bara verkligen vill och jag tror att jag kommer att kunna genomföra det. Hur känns den känslan?

Tvivlar du på din egen förmåga? 

Idag är en dag jag tror att jag kan.

Jag behöver vilja

All förändring och all strävan kräver en viktig sak, oavsett problemställning och uppsatta mål. Det krävs en vilja till att göra det. Jag behöver en egen vilja till att förändra. Utan vilja kommer inget att ske. 

Vad är då vilja, vad betyder det? Jo vilja handlar om att jag är beredd att göra något för att få eller uppnå något annat. Att göra handlar både om att prestera något men också att kanske avstå något. Vilja handlar även om att inte bara vilja intellektuellt utan också medvetet djupt i våra känslor och vårt undermedvetna skapa denna förändring. Våra svar på om vi vill ska således både vara grundat intellektuellt och i vårt sätt att tänka men även i vårt sätt att känna. Förstår du vad jag menar, för detta är viktigt? Intellektuellt kan jag tänka att det är självklart att jag ska göra en viss sak men känslomässigt kan det finnas sådant som helt motarbetar detta.

För de som i båda delarna har bestämt sig, är förändringen inte lika svår jämfört med de som inte är hel i sitt beslut och sin vilja. Det är därför vissa har lättare för sig än andra i situationer som kräver en tydlig vilja. 

I viljan behöver jag ofta vara beredd att avstå något annat. Det kan handla om att avstå sötman från mat och godis, stänga ned en dejtingsajt, radera telefonnummer, sluta dricka, sluta röka eller träffa vissa typer av människor. Det kan handla om att sluta lägga sig i saker, dämpa sin egen spontanitet och vilja att gå på enbart känsla. Det kan handla om att våga känna och inte enbart tänka saker. Det kan handla om att sluta ljuga och vara oärlig. Det kan handla om att för en period sluta att ha självsex eller att välja att komma i tid till jobbet. Det kan handla om att avstå annan tid för att få tid till nya rutiner. Det finns troligen alltid något som vi behöver ta bort för att kunna tillföra något annat. Frågan är om vi i vårt eget förändringsarbete är beredda att ta bort det vi redan har.

För min del har det varit en stor process att faktiskt göra rent bord med sådant jag själv kunde känna att jag hade en viss sjukdomsnytta av, för att kunna förändra i botten det jag egentligen ville.

Hur är det för dig kan du se att det finns en nytta med det tillstånd du befinner dig i även fast du samtidigt talar om att du vill en förändring?

Idag är en dag jag vill i själ och hjärta.

Avslut öppnar upp för något nytt

Just nu skolavslutning. Det är besynnerligt men det är en särskild och bekant känsla detta att vara på skolavslutning och känslan att veta att det kommer ett långt sommarlov. Känslan av frihet och att få koppla av. Ett avslut på något och början på något annat. Jag kan verkligen förstå känslan, som kanske de flesta har av att känna frihet och nya möjligheter. För en del kanske också en saknad att inte träffa sina kamrater för andra en befrielse och möjlighet att kunna starta på nytt men nya förutsättningar och slippa att bära på ett historiskt arv.

Avslut som skolavslutning, avsluta ett jobb, avsluta en kurs, avsluta dagen eller varför inte en begravning är ett avsked av något på ett eller annat sätt för att starta något annat. Det är en chans att säga farväl och stänga det sim varit. Precis som att göra ett bokslut varje år i ett bolag. 

Avslut för mig är att göra upp med det som varit och lägga det till handlingarna. Spara det som känts bra men glömma det som inte känts så bra. Avslut skapar utrymme för att ta in en ny dag. 

I detta sammanhang komemr jag att tänka på en bra dikt som kan läsas upp när som helst  och som just handlar om att se till nuet långt bort från då och sedan.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Gårdagen föll ur dina händer.

Den kan inte få mer innehåll

än du redan givit den.

Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen i dag har du.

Använd dig av det.

I dag kan du glädja någon.

I dag kan du hjälpa en annan.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

/ Författare okänd

I sorg, ilska och uppgivenhet saknas avslutet och lämnar inget utrymme för att ta in det nya det är just därför det är så viktigt att släcka de gamla skuggorna för att ge plats för det nya att lysa. 

Har du svårt för att avsluta?

Idag är en dag som är min.

Möten berör alltid på ett eller annat sätt

Möten av lycka. Möten av ilska. Möten i nöd och möten i givande. Möten att glömma och möten att minnas. Möten i lärande. Möten av sorg och möten av minnen. Möten med andra ord. 

I mötet händer det en massa. Vi prövas och vi testas, vi känner och vi tänker. Vi gör. 

Möten berör. Möten bondar.

Möten kan vara läskigt men också befriande. I möten ligger både att lyckas men också att misslyckas. Möten är fyllda av drama, missförstånd, nyfikenhet, beundran, förälskelse, hat och illvilja.

Utan möte känns det som att livet skulle vara mer fattigt. Jag skulle missa chansen till lärande och utveckling. Jag skulle missa chansen att möta mig själv.

I går hade jag ett viktigt möte med två viktiga personer i mitt liv. De är viktiga på olika sätt. Den ena för att han är en av mina söner och den andra för att hon är min sons moder. Det var länge sedan vi möttes tillsammans på detta sätt i samförstånd. Mycket länge sedan. Jag är tacksam för att det blev av och jag känner en ödmjukhet för att vi alla vågade ta steget på detta sätt. Mötet berör mig och ger mig ett antal hopp om förändring och framtid. 

Kanske är det så att när syftet är i allians och gemensamt finns det alltid förutsättningar för bra möten. Men när syftena är olika ökar också chansen till att mötena för alla eller bara någon av parterna kan uppfattas som mindre bra möten. Om jag känner mig tacksam att mötet blir av ökar också chansen att mötet leder till något bra.

Hur förhåller du dig till möten? Är det läskigt generellt eller är det så att vissa möten kan bli bra och andra mindre bra? Vad är din del i varför ett möte blir som det blir?

Idag är en dag jag är öppen för möten och öppen för att lära mig.

Hållbar inre balans

Vi vill tänka på vår jord och ta hand om den på bästa sätt. Nyligen kom världen överens om att sätta gränser för att kunna bevara och få en mer beständig miljön. Vi har redan nått gränser som börjar bli icke acceptabla. Många börjar förstå att jorden vi lever på inte är evig. Det finns en risk att vårt dysfunktionella sätt att leva på denna jord kommer att få förödande konsekvenser för våra barn. Kanske även för oss själva. Girighet, fattigdom och okunskap leder till vår egen undergång, om vi inte gör något åt det.

Att tänka på jorden och universum blir så stort och så långt bort från oss själva. Det är helt korrekt att ta ansvar för den jord vi lever på och förstå att det gäller oss alla, men det blir så svårt att greppa. Särskilt svårt blir det om världen inne i oss själv är full av kaos och obalans.

För att klara av att vårda det som finns utanför oss själva behöver vi närma oss att vårda det som finns inne i oss själva. Vi behöver få en egen balans. Om jag själv är i obalans kan det vara svårt, ja till och med omöjligt att skapa balans utanför mig själv. Det blir som att lära någon annan något jag själv inte, just för stunden kan. Hur skulle det gå till?

Vi behöver skapa en egen hållbar balans i oss själva som varje dag är förnybar och stabil. Först då kan vi ta hand om det som sker utanför oss själva. I en värld av miljöförstöring och överutnyttjande av de resurser vi har på denna jord, ser jag egentligen människor som saknar balans i sig själva. Tänk tanken om alla människor i hela världen 30 min varje dag valde att meditera hur tror du detta skulle påverka världen och dess miljö? Tänk om alla på jorden skulle välja att varje dag känna tacksamhet, hur tror du världen då skulle se ut? Mitt svar är givet. Girighet, krig och förtryck skulle helt plötsligt försvinna och det skulle bli viktigt för oss att ta hand om den jord vi lever på och det skulle vara möjligt att göra det eftersom vi själva skulle känna en inre frid.

Temperaturen på den jord vi lever på är bara ett symptom och ett uttryck för hur vi själva egentligen mår. Ingen slänger skräp eller kastar fimpar i naturen om vi själva skulle må bra i vårt sinne. Då skulle det finnas plats för omsorg om andra eftersom vi redan vårdar oss själva.

Jag märker själv hur viktigt det blir i min närmiljö när jag själv är i balans. Jag bryr mig och jag vill vårda. När jag varit i obalans har jag slarvat med allt från att inte diska och städa hemma till att ha ordning omkring mig. När jag känner balans blir det viktigt att vara snäll mot mig själv och skapa en bra miljö omkring mig.

Märks det i din närmiljö när du lever i balans och när det är precis tvärt om i dig själv? 

Idag är en dag jag vårdar mitt inre för att värna om det yttre.

Vår smärtkropp

Eckart Tolle talar om vår smärtkropp. Smärktkroppen i oss som vill att vi ska lida och att vi vill plåga oss själva. En smärtkropp vi själva underhåller. 

Självförakt och självspäkning. Vi har religioner som till och med har detta som ett medel i själva tron genom att vi ska straffa oss själva. Jesus tog över vårt lidande genom att korsfästas för vår skull. Barn tar på sig skuld när föräldrar inte kan vara sams. Vi har en uppfattning om att om vi lider kan vi njuta mer av det vi har. Om vi inte kan känna skillnad vad är det då för gott med allt det goda. Lidandet har en så central roll i vår egen tolknings av mening med livet. 

Ofta är Smärktkroppen vårt stora hinder för egen framgång samtidigt som vi behöver gå igenom vårt smärtkropp för att nå framgång med oss själva. 

Smärtkroppen upphör att växa och att leva när vi känner kärlek och tacksamhet. Försök känna smärta samtidigt som du känner tacksamhet och kärlek till det som plågar dig. 

För de människor som väljer att leva i kaos kan man tycka att de som gör detta val borde också känna tacksamhet i kaoset särskilt om de valt detta. Jag tror att trots av vi känner oss bekanta med kaoset känner vi ändå den smärta som uppstår i kaoset.

Jag kan känna hur jag i perioder valt att leva med en smärta jag egentligen hatat. Jag har ägnat en stor kraft till att plåga mig själv genom att göra saker som ger mig smärta och samtidigt förakta mig själv för att jag gör eller gjort detta.

I tacksamhet är knepet gottgörelse och att förlåta. Dessa förlösande krafter blottar oss i vår smärtan men läker samtidigt våra sår.  

Jag har fortfarande både i nutid och dåtid kvar sådant jag behöver förlåta och gottgöra inte minst mig själv. Jag är övertygad om att jag även kommer behöva göra detta i framtiden för att kunna ha ett balanserat smärtfritt liv.

Kan du känna att att du bär på en smärta  som är eller blivit en del av dig? En smärta som du inte kommer förbi? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för det som är, även min egen smärta. 

Tomt är också ett ord som är ok

Det var helt tomt i går. Huvudet var fullt och det fanns en massa känslor men jag hade inget att säga. Summering av flera dagar innebar egen eftertanke och det blev tydligt. Tanke om syfte med vad jag gör och dess konsekvenser. 

Vad jag har för syfte överskriver allt annat som jag tänker, känner eller gör. Mitt bakomliggande syfte styr mina medel och mitt sätt. 

Såhär startade jag igår:

Jag märker hur tydligt det blir just nu. Jag skriver min blogg men får inte till mina tankar. Mina känslor ligger och styr och vill att jag skriver om helt andra saker. Viljan att vara ärlig styr mig mer än att komma med kloka saker. 

Det råder en strid i mig som är en kamp mellan mina djupa känslor, mitt förnuft, min spontanitet och min ärlighet. Alla vill få utrymme och just i stunden är det mina känslor som leder. Känslor av att skriva av mig mina rädslor och min frustration. Känslor som handlar om mitt ärliga syfte, allt fanns där men jag kunde se hur mitt resultat missade målet fullständigt. Det värsta är att jag vet varför. Jag sköt mot rätt måltavla men använde helt fel vapen och ammunition. 

Eller var det tvärt om. Just nu är jag inte säker. Både mitt ego och mitt jag står tvekande och undrande. 

Ibland behövs tid. Ibland behövs reaktion. Ibland behöva inget och tystnad. Var sak har sin tid och konsten är att veta när de olika tiderna ska infinna sig. Det är som i den gamla Gröna Lunds trappan. Stiger jag på fel trappsteg står jag och åker upp och ned på samma ställe utan att föra mig framåt. 

Allt blir inte rätt och jag ska sluta döma mig för det. Allt blir inte heller fel. Det viktigaste är att mina syften ändå är rätt för det är där allt både börjar och slutar. 

Kan du känna att det finns dagar du varken vet ut eller in och den kraft du hade ena dagen är som försvunnen? 

Idag är en dag jag tillåter mig att vara precis som jag är.

På ett eller annat sätt går det över

Jag lovar dig. Det går över.

På ett eller annat sätt går det över. 

Du kanske måste leva med det en kort eller lång stund men det går över. På ett eller annat sätt går det över.

Ibland är det dina tankar som spelar dig ett spratt. Tankar som får dig att känna, tänk mer och känna mer. Men det går över. På ett eller annat sätt går det över.

Ibland vill dina tankar en sak men dina känslor något helt annat. Men var så säker, det går över på ett eller annat sätt går det över. 

Känner du dramat, ilskan eller sorgen så går det över. På ett eller annat sätt går det över. 

Tänker du att du inte kan, inte är någon eller saknar allt så går det över. På ett eller annat sätt går det över. 

Söker du förklaringar och vill ha svar eller jagar de du inte kan nå så går det över. På ett eller annat sätt går det över.

Har du känsla av rädsla och förlust eller varför inte brist på kraft eller oförmåga så går det över. På ett eller annat sätt går det över. 

För allt går över någon gång om inte omedelbart så kanske strax innan du lämnar oss. För det går över på ett eller annat sätt går det över.

Det som kändes jobbigt när vi var små det har gått över på samma sätt som det som hände när vi gick i skolan. Allt går över på ett eller annat sätt går det över. 

Sådant som var tufft i vår ungdom känns väldigt långt bort när vi är gamla, allt går över. På ett eller annat sätt går allt över. 

Den skilsmässa eller det svek vi kände för många år sedan går över. På ett eller annat sätt så går det över.

De sjukdomar vi drabbas av, de går över. På ett eller anat sätt går det över. 

Vi lär oss att stå ut eller acceptera det som sker så visst, allt går över. På ett eller annat sätt går allt över. 

Det handlar inte om att vi blir drabbade utan hur vi förhåller oss till det som sker. Allt går över på ett eller annat sätt går allt över. 

Kan du känna att det som du drabbats av aldrig kommer att ha ett slut? 

Idag är en dag jag känner att allt kommer att gå över. 

Himmelen och helvetet, vi är allt

Det är egentligen väldigt enkelt. Vi är en kännande och tänkande varelse med andra ord det som sker i oss själva och det vi väljer att göra är en del av oss. Vi tänker det vi tänker och vi känner det vi känner. Vi gör det vi gör. Allt det som skapas av allt detta har vi varit en del av. Upplever vi ett helvete är det ett val vi gör. Upplever vi himmelen är det val vi gör. Hur vi agerar är val vi gör. Vi är en del av dess process både innan och efter.

Om vi själva väljer och det ständigt blir fel enligt vårt eget sätt att se det och vi själva för oss dit,  ja då får vi skylla oss själv. Vi är intelligenta personer och det innebär att vi alla styr oss i riktningar som vi vill styras mot. Om vi påstår motsatsen så har vi själva inte bilden klar för oss. Visst kan vi känna att det är omständigheter som försätter oss i en viss situation, ja visst men i samma sekund gör vi val utifrån dessa omständigheter.

Eftersom vi själva väljer och vi verkar välja "fel" hela tiden eller då och då så att vi känner oss drabbade ja då behövs en större kraft än oss själva för att skapa en situation som vårt intellekt önskar, om det nu är så, eftersom det verkar vara våra inneboende känslor som vill bestämma.

Som terapeut finns det två vägar att gå i dessa lägen. Den ena är att det är upp till kunden att göra sina val och ta konsekvenser av sina val. Detta kan ta oerhört lång tid eftersom min roll som terapeut då mer blir att tydliggöra vad som sker. Resurserna finns hos kunden och kunden tar de steg kunden vill ta i den takt som det sker. Bakslagen kommer och det blir en del av processen. Kunden har en tendens att vilja lägga över arbetet på terapeut men har själv egentligen ingen lust att göra arbetet. Det finns element i kundens situation som fortfarande ger fördelar. Min roll är att vara närvarande, reflektera på ett empatiskt och kärleksfullt sätt. Dialogen kan ha sin grund intellektuellt men också känslomässigt.

Det andra valet är något helt annat. Oftast är detta lämpligt att välja om det finns risk för kundens liv, barn blir utsatta eller kunden själv har önskemål om att det ska ske på ett annat sätt. Detta val handlar fortfarande om att vara kärleksfull, närvarande och empatisk. Det som tillkommer är att vara tydligt, rent av auktoritär och bestämd om vad det är som pågår och styra kunden att göra känslomässiga val, inte intellektuella val. Val på känslomässig grund är i dessa situationer det enda som hjälper i kombinationer när det handlar om liv eller död. När det gått så långt krävs en kraft som är större än den kraft som just då styr denna människa.

Det senare kan bli oerhört tufft och måste därför alltid vara kärleksfullt, närvarande och empatiskt.

Förändring handlar om krafter och det handlar i slutet om vilken kraft det är som vi tillåter vinna.

Har du varit eller är i en situation som jag beskriver som du inte själv klarar dig ur? Vilka konsekvenser får detta för dig eller andra?

Idag är en dag jag är uppmärksam på mina automatiska tankar och känslor.

Dopet en gemenskap

För någon dag sedan var jag på dop. En kille på några månader skulle döpas. Döpas i en liten kyrka i ett litet samhälle. En allfartsväg där inte så många passerar och där vägen inte helt enkelt medger att trafiken möts, ännu mindre att köra om.

Ett dop där vi samlats i gemenskap för att viga in någon till något. Att bli med i gemenskapen och ett sätt att se på livet. En första början till en skolning och ett skydd för det som finns i livet. 

Denna gång var det ett kyrkligt dop och en invigning i det kyrkliga samfundet men dop kan egentligen vara allt från detta till enbart en namnceremoni. 

När man döps ska, eller kanske skulle man också förut utse en gudmor och kanske en gudfar om något skulle hända. Som ett beskydd men också lite som en extraförälder. Detta är idag kanske mer viktigt i fattiga länder än ett land som Sverige. 

Jag minns min gudmor. Hon blev över 90 år och levde hela sitt liv utan en synlig relation. Jag fick tyvärr inte vara med henne det sista halvåret av hennes liv och hennes begravningen men hon har alltid funnits med mig. Det är på något sätt som vi hört ihop. Hon blev en av några länkar till min mamma som dog tidigt.

Livet är komplicerat, det är så mycket som kan hända på resan därför är en gemenskap i en grupp ett bra sätt att skapa en möjlighet till någon slags trygghet och kontinuitet. Våra seder och bruk bidrar till detta även fast vi idag ibland kanske ser det mer som ett tillfälle att ses. Vi kan ha glömt bort varför vi gör som vi gör. 

I gemenskap kan vi göra så mycket mer. Det blir enklare vad det än handlar om. Att vara själv kan vara skönt men i gemskap får vi perspektiv och egentligen är det också så att i gemenskap och möte med andra det är först då vi prövas. Vi prövas i att se om våra tankar vi har har relevans eller om vi behöver ompröv vår egen syn och tro. I gemenskap kan vi också söka hjälp när vi själva känner att vi tappat vårt eget fotfäste. 

Mitt minne av mitt dop är några svartvita fotografier och en silversked som talar om min födelsevikt och längd samt klockslag. 

Tack min mamma och min pappa för att ni skapade mig och tog mig till denna värld. Utan er hade inte jag blivit jag. Allt jag, är jag just på grund av er. Det är inte alltid jag sett det på detta sätt, men nu är det så. 

Hur ser du på gemenskapen och på dina föräldrar? 

Idag är en dag jag känner att jag är i en gemenskap och att jag känner tacksamhet till mina föräldrar. 

Åter igen upplever minnen från förr

Vi hade gärster för ett tag sedan. Vi har träffat dom några gånger och den ena är enkel att ha att göra med och det går att hitta samtalsämnen, det finns en nyfikenhet från båda hållen. Liknande lynne och det finns en harmoni i samtalet och när vi är tillsammans. Det känns kul att träffas. Men, ja just det, där finns ett men och det är att jag sa att det var ett par. Den andra är helt omöjlig att få kontakt med. Jag inleder ett samtal som avslutas direkt med ett ja eller ett nej. Jag startar upp ett nytt samtal igen och igen men inget får rot. Jag vet att personen i onykter kan vara annorlunda. Det saknas i nykter tillstånd en nyfikenhet, en vilja och ett intresse. 

Absolut ligger detta hos mig. Jag kan ha svårigheter att hantera tystnaden och intresset men det finns något annat som väcker min instinkt och jag vet att jag egentligen vetat det ett tag. Det handlar inte om att personen suger energi eller något sådant det handlar om något helt annat. Jag har sett detta tidigare och i helt andra sammanhang och jag känner igen det så väl. Denna ovilja och denna brist på nyfikenhet. Detta att inte ens försöka. 

Personen har alkoholproblem och har svårigheter när det inte finns alkohol. Fokus handlar enbart om att få alkohol och att bli onykter och denna gång körde personen bil eftersom de skulle hem på kvällen. 

Samma beteende har jag sett hos min pappa och det är mer än olidligt. Jag har inga problem att hantera att det är så men jag behöver välja bort att dessa personligheter om situationen skulle komma på tal igen. Det blir intetsägande, tråkigt och min egen nyfikenhet försvinner eftersom inget händer i mötet. Jo en sak händer och det är min egen nyfikenhet som sakta avtar och jag väljer att gå undan eller få det överstökat. Nu är jag en vänlig människa så jag väntar in tills det är dags att skiljas. 

Min pappa saknade intresse för allt om det inte handlade om det som var i hans fokus. Fokuset rörde sig inom tre områden; alkohol, kvinnor och bekräftelse. Tyvärr lärde jag mig själv att bli på liknande sätt. Jag lärde mig att hanter två av tre situationer. Alkohol har aldrig varit något som varit viktigt för mig kanske på grund av min uppväxt och känslan att jag då skulle få brist på kontroll.

När min egen nyfikenhet och mitt intresse för andra människor skulle av någon anledning svalna i mitt liv hoppas jag att det blir det sista som jag gör. 

Kan du ibland känna igen något hos andra som du väl känner igen från din historia? Hur hanterar du det?

Idag är en dag jag reflekterar över händelser och var jag stött på dessa tidigare.

Det kan alltid bli annorlunda

Det finns absolut inget som inte kan förändras. Vi lever i ett ständigt rörligt materia. Vi tror att livet är statiskt och inget kan bli annorlunda men så är det inte. Vi märker det först när det sker. Vi märker det först när just livet blivit annorlunda.

Vi lever i harmoni tills dagis börjar sedan blir det annorlunda. Vi börjar skolan sedan blir det annorlunda. Vi slutar skolan sedan blir det annorlunda. Vi flyttar hemifrån, då blir det annorlunda. Vi blir sambo eller gifter oss, då blir det annorlunda. Vi får barn, då blir det annorlunda. Barnen blir tonåringar, då blir det annorlunda. Vi skiljer oss, då blir det annorlunda. Vi blir arbetslös, då blir det annorlunda. Vi går i pension, då blir det annorlunda. Vi åldras, då blir det annorlunda. Vi dör då blir det annorlunda.

Det blir hela tiden annorlunda men vi tänker att allt är en konstant. Livet är just annorlunda. Det kan alltid bli värre men det kan också bli bättre. Det som var i går behöver inte bli idag. Det som är idag behöver inte bli i morgon. Livet är annorlunda och det handlar för mig att förstå att livet är som det är just nu. 

Precis när vi tror att allt blivit bra och lugnt så händer det. Då händer det. På samma sätt precis när vi tycker att allt är ett kaos så händer det. Vi kan inte vara säkra på något. Det borde ej finnas ett då och sedan utan bara ett nu. Men så är det inte utan det är annorlunda. 

Just det livet som är nu är det livet jag behöver ta hand om. För just det livet är mitt enda liv. Ett liv som är annorlunda och inte döljer nått annat än det som är just nu. 

För ca 10 år sedan var livet annorlunda och fortsatte att bli annorlunda de år som gått. Nu är livet igen annorlunda och jag fångar mer ett lugn i mig. Men innan lugnet var det annorlunda det var stress och irritation. Nu är det lugnt och det är annorlunda. 

Det är på samma sätt att allt tycker jag ska vara som jag vill men det blir inte så. För ibland blir det annorlunda. Det är alltid annorlunda och det är det som är default.

Tänker du att livet inte förändras eller ser du det annorlunda?

Idag är en dag livet blir annorlunda.

Nu lyfter vi från marken

"Det kunde vara värre, kan alltid vara värre 

Tänk på det 

Om det är svårt, kan det alltid bliva bättre 

Tänk på det 

Om tåget står still, har det bara stannat till vid en station 

Det kommer att bli bra, nu kan det bara bliva bättre tänk på det 

Och just som man har vant sig, just som man trott man lärt sig 

slår det till 

Just som man slappnar av, försiktigt slappnar av, slår släggan till 

När man med säkerhet i steget, tar steget ut på nåt som inte bär 

Man tror att man är säker men säker blir nåt man aldrig är 

Nu lyfter vi från marken, nu stiger vi och stiger på håll ser allting enkelt ut ett tag 
nu lyfter vi från marken och lutar oss tillbaka, tar dagen som den kommer, andetag för andetag 

vem vet hur många liv, vem vet hur många släkten för dig man känns som du gör nu, man känt precis som du gör nu 

Om nån av dem lagt ner, om någon av dem tröttnat bara en 

hade släktet slutat tvärt för länge, länge sen inget som dem säger om oss är sant, det är inte vi det där är ingen bild som vi känner igen oss i vårt liv var inte alls, tänkt som industri och tappar inte lätt all denna tyngd och energi

Nu lyfter vi från marken, som vi alltid velat göra vi som trodde allt var kört, fick bonustid Vi fick tillbaks från skatten, fick ärva någon vän vi 

glömt 

värmda utav solen 
vaggade av vinden 
hållna utav våren, ända in i sommaren"

/ Freddie Walding


En lyrik värd att läsa, ord för ord, mellanrum för mellanrum. Freddie Walding blev 64 år.

Mitt universalmedel

Det finns ett universalmedel för att kunna komma förbi våra ilska och vår rädsla eller låt mig säga våra rädslor för ilska är en typ av rädsla. Universalmedel som effektivt leder mig rätt trots mina egna negativa känslor som försöker tränga sig på.

Har ni försökt att vara arg och tacksam på samma gång eller varför inte rädd och tacksam på samma gång. Fungerar det, nej knappats. De är sina motsatser och ödmjukheten löser som ett lösningsmedel upp den rädsla eller den ilska vi bär på. Egentligen är detta ett undermedel. 

Framgången är hur vi ska lyckas att bli tacksamma eller hålla oss tacksamma förbi den rädsla eller ilska vi känner. Knepet är samma knep som gäller när vi vill gå ner i vikt eller få bättre kondition. Vi behöver hållas oss kvar vid vårt mål, träna och göra det regelbundet. Vi behöver skapa oss själva en rutin och gärna göra det varje dag. Denna regelbundna tacksamhet klär effektivt av rädslan och ilskan från oss själva. 

Jag minns för många år sedan, kanske var jag 15 år på den tiden. Jag satt i en spårvagn som det fanns då i Malmö. Jag kände då mig väldigt tacksam för att jag just då hade det bra och mådde bra. Tacksam för att jag var just jag. Jag minns inte sedan vad det var som hände men ett bra tag efter denna stund var det så många andra saker som blev bra.

Sedan glömde jag helt bort detta med tacksamhet och vara ödmjuk för det som var och åter igen tog jag upp mitt fokus på saker som jag var rädd för eller som jag ogillade eller var arg på. Drygt 35 år senare dök detta med tacksamhet upp igen och jag förstod att det var något jag glömt av som jag fick börja träna på igen. Träna på att vara tacksam. 

Idag märker jag att det är just tacksamhet som får mig att åter hitta min balans. Tacksamheten för det som är istället för otacksamheten för det som inte är, det jag inte har eller det som inte skett.  Ett bra exempel är mina barn som kanske inte hör av sig till mig som jag skulle skulle önska men samtidigt blir jag tacksam för att de svarar när jag hör av mig. Tacksamheten tar över mina fantasier om hur jag skulle vilja att det var vilket slutar med att jag ändå har det bra, känner mig mindre rädd att inte vara saknad och det har helt tagit bort eventuell ilska för det jag tänker att de inte gör. 

I varje stund, vid varje tillfälle och i allt som händer oavsett vad det är, finns möjlighet att se och plocka upp det jag är tacksam för. Solen som lyser i mitt ansikte, möten med människor eller varför inte mörkret som ger mig möjlighet att bli mer uppmärksam på mina andra sinnen.

Har du hittat vägen via tacksamhet? Hur gjorde du? Om du inte vet hur du ska göra pröva med att se det lilla.

Idag är en dag jag är ödmjukt tacksam för allt.

Den trängda känslan

De trängda känslorna som kommer över oss ibland vill söka ett svar. De vill hitta ett svar och en förklaring som reder ut och ska svarar på frågan varför. Svaren som vi skapar blir gärna förhastade tankar om oss själva eller andra. Svar som saknar relevans och som till största del är uppbyggda av egna föreställningar. 

Hela processen sker i oss själva och då vet vi vilka svar vi kommer att få, svar som bygger på vår egen sanning. 

Detta med att söka svar kan gäcka oss i hela vårt liv. Varför gjorde han så och varför hände detta? Varför bedrog han mig? Varför gjorde han slut? Varför tog han på mig? Vi vill ha svaret på frågor och är inte beredda att förändra något förrän frågorna hittat sitt svar. Får vi inga svar skapar vi oss egna svar som stämmer med de känslor vi går och bär på. Processen i oss själva agerar som ett självspelande piano där melodin redan från början är förutbestämd. 

Allt detta skapar oftast smärta. 

Om nu trängda känslor kan skapa ytterligare smärta tänker jag att andra typer av känslor kan skapa dess motsats. 

Allt som skapas och sker är upplevelser och tankar i oss själva. Processer i ett slutet kärl som sällan tillåter motsatta intryck påverka sig om processen är i det modet. 

Först när vi ser vad vi gör mot oss själva börjar sakta andra processer få möjlighet att starta. 

Jag vet egentligen inget ältande som leder våra svar närmare. Den enda vinsten med ett ältande är egentligen när vi upptäcker hur detta ältande skadar oss själva. Då öppnar sig en chans till förändring. 

Jag kommer ihåg hur jag för ett antal år sedan verkligen ville söka svar och hur jag ältade så att andra skulle förstå hur jag led. När jag insåg hur mycket jag skadade mig själv och hur jag förpestade mitt liv och min omgivning började något nytt.

Söker du svar på frågan varför som ett svar på dina trängda känslor?

Idag är en dag jag inser att jag inte behöver få svar. Svaren vill bara bekräfta något jag redan tror att jag vet.

Plöj dig en ny fåra

Alla har vi gamla tankemönster. Det är så vi blivit lärda. Vi har blivit lärda att tänka på ett särskilt sätt av våra föräldrar, det vi upplevt med våra föräldrar och i övrigt vad som hänt under vår uppväxt. Summan av alla upplevelser skapar tankar som får oss att välja strategier för att det ska bli så bra som möjligt utifrån den vi var då. Jag tror att vi alla då gjorde utifrån situationerna de bästa valen.

Dessa tankar som vi skapade då om oss själva och vår omgivning har sedan skapat vårt liv så som det ser ut just nu. Vi har adderat gamla tankar och känslor från den dag vi föddes och kanske redan innan dess, som vi sedan bygger vår erfarenhet och får oss att leva det liv vi lever idag. Vi är ett resultat av allt detta. Jag, du alla är vi ett resultat av det som varit. 

Resten av vårt liv lever vi på gammal kunskap som om världen utanför oss själva inte förändrats. Gammal kunskap som får oss att återuppleva det som hände för länge sedan. Gammal kunskap som inte får oss att bryta nya fåror utan får oss att gå i de gamla. 

När vi sedan önskar en förändring i våra liv är det lätt att förstå att det behövs en oerhörd nästan omänsklig kraft för att kunna gå emot den lärdom vi skapat för att lära oss något nytt. Det blir som att ge upp allt gammalt, förkasta detta och lära oss i grunden något nytt. Tänk dig att du lärt dig att gå och det fungerar ok men nu ska du lära dig gå på ett helt annat sätt som du tror kanske kommer att få dig att gå bättre på alla sätt.  jag är övertygad om att du komemr att vilja gå som du alltid gått och att det komemr att kräva stor motivation och stor vilja att lyckas gå på ett helt annat sätt. Chansen att du kommer att misslyckas ett antal gånger kommer att ske det är jag övertygad om och för vissa kommer förändringen aldrig att ske.

Jag kämpade med allt jag hade för att inte förändra mina grundvärderingar och mitt sätt att tänka. Jag gjorde allt för att se till att vara kvar i det jag kände igen och det jag var van vid. Jag argumenterade, jag ifrågasatte, jag fördömde och jag förnekade. Allt för att inte kliva in i det okända. Först när min motivation till förändring stegvis ökade och jag började se resultat ökade också min egen vilja till förändring och mina rädslor avtog sakta. Jag vågade släppa taget om mina gamla föreställningar. Jag lyckades sakta se mitt nya jag. Jag ser idag att jag fortfarande är på en resa och att den resan är livet. Jag ser att jag nu, många år efter det att jag började min process, obemärkt fört mig själv i en förändring och att jag idag är tacksam för att jag hittade motiv att våga stå kvar i det nya. Jag hittade en ny gemenskap med mig själv. Mitt motiv då var mina barn. Mitt motiv idag är för min egen skull för att jag är värd det. Jag vill knappt tänka på vad det hade blivit av mig i förlängningen om jag inte då vågade ta steget ifrån det gamla.

Plöjer du i dina gamla fåror eller vågar du plöja fåror på obrukad mark som du inte är bekant med?

Idag är en dag jag medvetet plöjer en ny fåra.