Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

måndag 31 oktober 2016

Vi har inget att förlora

Varje typ av förändring handlar om att avvara något för att få något annat. Det är inte rädslan för det vi ska få som är problemet utan rädslan för det vi kommer att förlora. Hur eländigt det än är, är det som vi förlorar ändå bekant och vant fritt från den inre rädslan. För den utomstående kan detta upplevas som obegripligt, men för den som bär det, fullt logiskt. Kanske inte logiskt intellektuellt men känslomässigt. 

Alla vi som jobbat med förändring och med oss själva vet att rädslan är stor inför en förändring samtidigt vet vi, när vi ridit igenom rädslan, att förändringen var det mest rätta vi kunde göra. Vi har efteråt förstått att det egentligen inte fanns något annat val. 

När vi sitter fast i beteenden eller karaktärsdrag som är negativa för oss själva, där konsekvenserna blir förstora finns det aldrig något att förlora, genom att genomföra förändringen, än de bojor som håller oss fast. Bojor av beroende eller medberoende. Bojor av lögner eller våld. Bojor av förnedring och utanförskap. Bojor av ett starkt ego där jaget inte får plats. 

Rädslan för det okända är stark och får oss att göra de mest konstiga saker. Saker som handlar om att göra våld på oss själva både fysiskt och psykiskt. 

Så vi har inget att förlora än de bojor som håller oss kvar. 

Vilka bojor sitter du fast med? 

Idag synar jag mina egna bojor och ser vad som kan vara alternativet. 

lördag 29 oktober 2016

Alla har vi öden att bära

Inger är eller har det värre än någon annan. Alla har vi öden som vi bär. Saker som hänt som påverkat oss och vårt liv. Sådant som gör oss sorgliga, glada, ledsna, osäkra, tysta eller snackiga. Öden som format karaktären hos just oss själva. Sådant som vi ibland vill vara och ibland vill vara utan. 

Vi har alla öden att bära och vi behöver lära oss vilka det är så att vi kan känna igen vem vi är. För just vem vi är behöver vi acceptera för det är just den vi är när vi är. 

Det har tagit mig mängder av år att våga acceptera att jag är den jag är, se den jag är, höra den jag är och att vara den jag är i stunden. Jag är den jag är och det betyder inte alltid att den jag är och det jag gör är behagligt och angenämt utan det är. 

När jag tillåter mig att se vilka tankar jag har, vilka beteenden jag har och vilka handlingar jag gör då, då har jag också chans att ändra på dessa om det är det jag vill. När jag inser var jag är är det enklare att ta sig därifrån eller stanna kvar.

Länge har jag trott att det mina tankar skapar är en sanning och att det är det tankarna skapat som är det rätta. Det har bland annat inneburit att jag har tankar om hur saker ska vara och där jag själv haft svårt att acceptera mitt eget beteende. Trots detta har mina känslor låtit mig vara kvar i ett gammalt beteende. Detta har skapat en konflikt i mig. Förändringen har inneburit att jag även intellektuellt accepterar att beteenden som jag tankemässigt förkastar ändå är en del av mig i stunden och detta har underlättat för mig och mitt sätt att tänka. Jag kan acceptera och erkänna saker som jag föraktar och har då på sikt kanske möjlighet att påverka det i någon riktning. 

Man brukar säga att jag är inte mina känslor, jag är inte mina tankar och jag är inte mina handlingar just för att när vi säger att vi är, är chansen mindre att vi kan göra något åt det. Men samtidigt kan det vara ok att i stunden erkänna och acceptera att i stunden är jag detta på ett eller annat sätt. Vissa saker kanske inte kommer att kunna ändras och då behöver jag förhålla mig till det. 

Mitt öde är sådant som kanske kommer att bestå. Jag kommer inte att kunna ändra grunden i mitt öde men vill ändå fortsätta leva ett bra liv. Då ligger det något bra i att acceptera att jag är sådant som mitt öde skapat. Utifrån detta kan jag sedan förhålla mig. 

Vem är du och vad har skapar dig? Vad är det som du behöver acceptera?

Idag är en dag jag utifrån betraktar vem jag är.  

fredag 28 oktober 2016

Vi välkomnar eller avvisar

Vi har alla val. Valet handlar om hur vi vill ha det. Val om att ha allt som det var förut och att andra ska anpassa sig till detta eller valet att våga förändra till det som är på väg att hända eller faktiskt händer. Vi välkomnar eller avvisar.

Man brukar i gruppdynamiksammanhang säga att en grupp skapar sina regler utifrån de personer som finns i gruppen. Detta betyder att gruppens medlemmar skapar regler på olika sätt, inofficiellt eller officiellt, som talar om de regler som gäller för gruppen. Vi kan välja demokrati, konsensus eller på något annat sätt som t.ex. att den som skriker högst bestämmer. 

När det kommer in en ny person i gruppen kan man säga att det är en ny grupp och detta med regler och vad som ska gälla i gruppen påkallas på nytt där allt ska anpassas till de nya förutsättningar. Den grupp som fanns innan existerar inte längre utan nu är det en ny grupp där det tillkommit en person. Vissa kanske nu tycker att den nya personen som kommit till, ska adoptera de tidigare regler som fanns och så kan det bli men frågan är om det är så det ska vara. Låt säga att det kommer fler personer än de personer som var med gruppen från början, ska även de anpassas till gruppen eller kan vi då betrakta det som en ny grupp. Vad är det som säger att de gamla reglerna var bra och tänk om det som den/ de nya personerna tar med sig blir sammantaget en betydligt bättre grupp än den grupp som var innan? Ska de nya personerna anpassa sig genom att integreras där samtliga närmar sig varandra eller ska det ske via assimilering där de nya ska smälta in i det gamla? Om man tar ordet anpassa så tänker jag att anpassa handlar om att alla, både de nya och de gamla i gruppen behöver anpassa sig till de nya förhållandena vilket oftast är så det sker i ren gruppdynamik. Vi närmar oss varandra. 

Hur öppen är jag att anpassa mig till det nya som kommer, oavsett om jag vill det eller ej och hur låst är jag vid det gamla och att allt ska vara som det alltid varit. I går talade jag om vanor och detta handlar definitivt om vanor där vi gärna vill hävda att allt det gamla var bättre och allt det nya är dåligt. Men betänk ändå hur mycket det är i världen som har förbättrats när det gäller svält, krigens offer, arbete, ekonom, sjukvård osv. Vill vi tillbaka till hur det var för ca 100 år sedan när vi i Sverige levde i fattigdom? Nej knappats, vi behöver ständigt pröva våra egna värderingar och vår egen förmåga till förändring. Förändringen kommer oavsett om vi vill det eller ej och frågan är mer hur detta kommer att påverka oss själva. För eller emot. Bygga vindmöllor eller vindskärmar. 

Jag påstår inte att detta är enkelt men det är i allra högsta grad nödvändigt. Igår är inte idag och idag är inte i morgon.

Hur integrationsbenägen är du?

Idag är en dag jag lyssnar på andra vad de har att säga. 

torsdag 27 oktober 2016

Vanor skapar trygghet- men inte alltid

Vi äter i princip samma typ av frukost. Vi sätter oss ungefär på samma plats på väg eller hem från jobbet på buss eller tåg. Vi har samma rutiner på jobbet och under kvällar och helger. Så hållet det på och så vill vi ha det. Samtidigt beklagar vi oss för att allt går på rutin. Vi vill ha spänning och uppleva ovanliga saker så vi åker på semester där vi ser en massa nya saker och äter en mängd nytt. Samtidigt, efter ett tag längtar vi tillbaka till vår vardag och våra invanda rutiner. 

Rutiner skapar det bekanta och det trygga. Rutiner skapar formen som vi kan luta oss mot och det vi kan återgå till när vi tappat balansen för ett tag.

Rutiner är också sådant som är bra för oss när vi saknar balans eller tappat greppet. Många verktyg har just rutinen som sin kärna. Rutiner byts ut från mindre bra rutiner till bättre rutiner. Hjärnan älskar rutiner så det handlar mer om att ge hjärnan vad den vill ha men då samtidigt rutiner som också är bra för oss själva. 

Vilka rutiner har du som du skulle behöva ändra på och vilka rutiner skulle du behöva plocka upp istället? 

Idag är en dag jag betraktar de rutiner jag har som kanske inte är bra för mig. 

onsdag 26 oktober 2016

Det blir uppenbart hur jag definierar mig

När jag övar att inte tänka på vad jag känner blir det mer och mer tydligt att det är en mängd saker jag känner som jag kan fylla med ord. Ord som kan skapa nya känslor av oro och andra rädsla men givetvis också glädje. Registret är stort och fantasin om vad jag känner större. När jag började komma upp i åren även tankar om sjukdomar och begynnande ålderdom. Rädslor om att inte duga tar plats och hjärnan visar sig fylld av en mängd tankar som minner mig om min pubertet. 

Det är uppenbart vilken fara tankarna är för mig när de är på det humöret. Känslorna är mina fysiska reaktioner och betyder egentligen inget om jag inte sätter ord på det jag känner. En del av känslorna är autonoma och får min kropp att göra saker som att reagera om jag skadar mig men det finns en mängd av känslor som jag mer tolkar som varningar  eller där det autonoma reagerar på sådant som egentligen inte längre är en fara men där känslorna lever kvar.  Ja min kropp är både fantastisk och besynnerlig.  

Vissa av oss brukar ibland säga att vi ska gå dit känslorna för oss. Det hade blivit en spännande resa och jag är inte säker på att den resan alltid hade blivit så bekväm och enkel. Jag hade upplevt mycket men kanske inte alltid önskat uppleva allt av det som fått styra mig. 

Det är en besynnerlig resa jag håller på med där vägen till mig själv går inte alltid rakt och med en tydlig riktning. Jag har länge fyllt med mig ord och meningar, förklaringar och åsikter. Tänk om allt är fel och att jag på min resa förlorat förmågan att bara känna, fysiskt känna utan att söka efter förklaringar och utan att styra mig själv med dessa. Jo ibland har det varit nödvändigt och avgörande. Ibland tvunget och viktigt. Men blev det så att jag under min resa förlorade förmågan att känna utan syften och utan ord, utan behovet av att lösa det jag känner.

Min resa fortsätter, må den aldrig sluta. Låt mig klara av att känna utan att agera, låt mig klara av att känna utan att finna lösningar och förklaringar. Låt mig tillåta mig känna utan att skämmas, känna skam eller sätta ord på det som känns.

Det är inte vad du tänker som definierar dig. Det är inte vad du känner som definierar dig. Det är inte vad du gör som definierar dig. Det är kombinationen och vem är jag om jag tappat delar av detta?

Vem är du?

Idag är en dag jag fortsätter öva.

tisdag 25 oktober 2016

Fysiska känslor - att vara i

Helt riktigt, som en av er sa, vi behöver vara uppmärksam på källan och vara källkritiska även mot oss själva. Vi behöver ifrågasätta oss själva i det vi tänker eller känner men även i det vi gör. Källan till vår smärta, eller för den delen vår glädje är kanske i stunden inte viktig även fast vi lärt oss att söka det svaret. Det som gör oss ont har en egen kärna fritt från tankar och fritt från tolkningar. Där behöver vi möta det som känns. Visst vi kan sätta ord på allt och jag menar att även den som känner en massa väljer att sätta en massa ord på allt och det är orden som är det som skapar problemet orden och tankarna tolkar vad vi känner för att sortera in vad det är som händer. Vi känner och reagerar på faran men vi ser inte faran och vi vet inte ens om det är någon fara mer än det faktum att vi känner. 

Panikångesten är ett bra exempel på tydliga fysiska känslor som inte kan lösas med tankar utan där kan vi befrias från detta genom att just fysiskt påverka och känna annorlunda. Andas lugnt, andas i en påse osv. Fysiska lösningar på ett fysiskt problem. Fritt från tankar. På samma sätt är det för den som tar ett pass på gymmet eller är ut och springer eller varför inte fixar med något praktiskt. Fysiska lösningar som skapa något fysiskt annorlunda. 

Detta betyder inte att saken är helt löst men det bidrar till lösningen utan att blanda in tankens tolkningar. Utöver detta behöver givetvis var och en arbeta med att finna sina egna orsaker till det som sker och då är hjärnan med. 

Ibland behöver vi separera delarna för att förstå helheten och det är det som denna uppdelning handlar om. Känslor är känslor, tankar är tankar och när vi sätter ord på känslorna skapar vi en tolkning av våra känslor (fysiska reaktioner). Men fortfarande känner vi något fysiskt som ibland kan vara ok att känna och ok att bara vara i. Åter till panikångesten, att känna ångesten och tolka den som att vi håller på att dö eller att det aldrig kommer att gå över kommer enbart att förvärra situationen. De som vet hur det är att få panikångest vet att den kommer att gå över och att vi inte kommer att dö. Vi vet att det är fysiska väldigt påtagliga känslor i oss som vi har svårt att värja oss ifrån och som förvärras av våra tankar.

Dagarna fortsätter och att vara i känslan fritt från hjärnans kontroll är ett mästerverk likställt med att gå på slag lina mellan två skyskrapor. Det krävs mod och det krävs energi att våga stå kvar och lita på oss själva att vi kan rida ut känslan utan att hitta lösningar och förklaringar. Jag drar mig till minens det enkla att våga vara kvar i känslan av rastlöshet och hur himla svårt det är. Jag gör allt för att distrahera det jag känner.

Hur tillåtande är du i dina egna fysiska känslor?

Idag är en dag jag fortsätter öva.

måndag 24 oktober 2016

Känslor som saknar tankar

Ibland så känns det utan att jag vet varför. Tungt över bröstet, darrande händer, påtaglig andhämtning och stirriga ögon. Märk väl jag tolkar inte utan bara talar om den fysiska reaktionen. Fysiska uttryck som belägrar min kropp och får mig att fysiskt reagera. Gamla eller nya känslor i min kropp som min gärna gör allt för att hitta svar på. Tolka och få förklaringar, hitta en orsak för att sedan komma med en lösning. Hjärnan är så snabb på att försöka hitta ett svar för att hantera den känsla som kroppen troligen fångat upp som trolig rädsla eller så är det inte alls så men signalsystemet skriker för att uppfatta det som sker, som känns obekant och svårt att sorters in.  

Men min kropp den bara reagerar och känner, den agerar på något som jag inte själv just då vet svaret på och det är just det tomrummet min hjärna vill fylla med en förklaring. En systematisering för att få kontroll över olika typer av risker. 

I mina bästa stunder är jag enbart kvar i känslan och tillåter. Kvar och låter mig känna utan att tolka och utan att agera på det som känns. Då, först då kan jag vara i den känsla jag möter. När mina tankar tolkar det som sker är jag redan förlorad. Då lägger jag in värderingar som kan vara lika mycket rätt som fel.

Vissa människor är hela tiden i dessa känslor och tolkar parallellt det de känner. Man kan säga att de är sina känslor men med det undantaget att de även tolkar det de känner. Vissa människor tänker vad de är och har förklaringar till allt. Man kan säga att de är sina tankar. Inget är bättre än det andra men en blandning av att våga känna det som känns och att våga tänka vad det kan vara som känns kan vara en bra kombination. Oavsett detta kan det för alla vara bra övningar att våga vara motsatsen till det vi vanligtvis gör. Våga tänka vad det är som gör att vi känner eller dess motsats våga känna utan att tänka det vi känner. Just nu är jag i behov att just bara våga känna utan att tolka in det som känns men ändå observera att jag känner.

I detta mötet med mig själv har jag chans att bryta gamla mönster och för min del våga att släppa på den kontroll som sedan väldigt lång tid tillbaka präglat min karaktär. Känna känslor men mota bort mina tankar omkring det jag känner men ändå tillåta mig själv känna.

Är du en kännare eller en tänkare? Vilka nackdelar får det för dig? Vilken motsats skulle du behöva öva på? 

Idag är en dag jag övar.

lördag 22 oktober 2016

Känn känslan som kommer

Känslan är inte något jag tänker förrän jag sätter ord på det jag känner. Känslan har inte med mitt ego att göra och inte heller med mitt intellekt. Även fast jag hela mitt liv trott att jag känt när jag egentligen tänkt vad jag känt. Känslor är fysisk reaktioner och dessa minnen står fritt från våra tankar även fast känslorna har egna minnen som ibland försätter oss i konflikt. 

Så vi behöver våga se och känna det vi faktiskt känner och det som som faktiskt sker i vår kropp. Hur vi står, hur vi går och sitter. Hur vi ser ut och hur vi andas. Titta dig i spegeln och du kommer direkt att känna något. 

När vi inte tillåter oss att känna och är uppmärksamma på det som faktiskt sker kommer vi att missa det som kommer till oss. Det blir uppenbart i en värld där vi tror att om något ska ske behöver vi skapa det själv. Känn det som är utan att sätta ord på det du känner. Var känns det hur känns det? Känns det länge och med vilken kraft? Vad gör du när det känns? Förstärker du det som känns eller vill du att känslan ska försvinna? 

Varje känsla som kommer till oss behöver inte motas bort och rättas till. Varje känsla är ett uttryck och något som bara är och kanske ska tillåtas vara kvar. 

Jag gick hemifrån tidigare en morgon ändå mötte jag min sambo senare på morgonen bara så där och vi kunde  kramas och pussas en gång till och önska varandra en bra dag. Jag kunde tänka, va otroligt att vi sågs men jag skulle också kunna känna känslan av att vi sågs och vilken värme det gav mig av närhet en känsla av rys och värma.   

Vissa menar att även känslor kommer från vår hjärna och visst finna det en koppling eftersom hjärnan är vår sambandcentral. Men försök ändå att tänka bort vad du känner. Du tolkar vad du känner så istället bara känn vad som känns. 

Jag behöver träna på detta väldigt mycket. Tillåta att känna. Känna och acceptera. Bara känna och vara. Njuta eller besväras men bara känna.  

Hur tillåtande är du att känna det som känns utan att tolka det du känner? 

Idag är en dag jag tar reda på var det är som känns och känner utan att motta bort och utan att tolka och sätta ord på på det som känns. 

torsdag 20 oktober 2016

Mellanrummet mellan tankar och känslor

Jag märker hur olika känslor spökar i min kropp. Känslor av irritation, ilska, trötthet, uppgivenhet, otrygghet, vakuum ja en mängd olika känslor. Samtidigt pågår ett rationellt resonemang i min huvud som handlar om jämlikhet, rättvisa, kloka kbt kunskaper och rationellt tänkande. Tankarna tar ibland över och stoppar för ett tag mina känslor, men i bakgrunden härskar mina känslor som sipprar okontrollerat. Otillåtna känslor som går helt i strid med mitt intellekt. Känslor som handlar om brist på egen frihet och egen kontroll. Känslorna är gamla och tar mig tillbaka till min barndom där olika drama pågick och där jag som barn kände mig begränsad. En mamma som inte kunde ta hand om sig själv och en pappa som såg till att försöka få det han trodde han ville ha. Draman som präglade mitt eget rättvisetänkande men också min egen jakt på att bli bekräftad. Känslor av att vilja kontrollera, där jag som barn helt saknade möjligheten till kontroll. Samtidigt gjorde dramat mig fången mellan min vilja och mina känslor. Detta att både vilja vara klok men samtidigt vilja skita i det helt. Känslorna trycktes undan av tankarna men sipprade ut och skapade just det jag vill undvika. Snacka om inre drama som också fortfarande pågår. Dramat idag handlar om plötsliga okontrollerade vredesutbrott både historiskt och i nutid. Känslor som är ett uttryck för samma konflikt. Vissa känslor troligen bara synliga för mig själv andra ytterst påtagliga. Det bor en ängel och en djävul i min kropp där dess kamp känns som den aldrig kommer att avta. 

Jag tror inte att jag djupt i mina känslor förstår att våga känna och våga möta det lilla barnet i mig som just inte vet att kontrollera sina klankar utan lever ut det som känns. Precis så som min syster gjorde. Hon levde ut sin ilska, på den tiden medan jag kontrollerade och var duktig. Kontrollerade och tog om hand. Kontrollerade och hittade andra sätt att sippra ut mina känslor genom självsex, hålla mig upptagen i olika projekt och var duktiga. Bekräftelse blev min egen utväg. 

Men det blev som en drog och droger kräver mer och mer för att stilla det som ska stillas. Droger som eskalerade och skapade det kaos som jag själv föraktade och hatade. Skapade det som mitt intellekt helt avvisade. 

Där, i allt detta finns mina känslor i full kraft och väntar på ett tillfälle att få visa all sin kraft. Tillståndet mellan mina tankar och mina känslor. Där behöver jag möta mig själv. 

Hur ser spelet ut mellan dina tankar och dina känslor? Vad bär du på som aldrig tidigare fått kraft att ta plats? 

Idag är en dag jag jag känner och tillåter mig att vara barnet i mig själv. 

onsdag 19 oktober 2016

Tänk dig porer- livets receptorer

Tänk dig att din kropp är fylld med speciella porer. Små ingångar i din kropp som kan sluta och öppna sig. Alla dessa porer har en direktkontakt med dina tankar och dina känslor. Förhållandet mellan hur mycket dina porer är öppna eller stängda och hur du mår, mentalt gör att du är mer eller mindre påverkad av sådant som kommer utifrån. Porerna är som små receptorer i ditt känsloliv. 

Vissa har tidigt lärt sig att ha dessa porer vidöppna hela tiden för att vara uppmärksam på allt som händer och nästan förutse de faror som kan komma. Andra har lärt sig att kämpa hårt för att se till att porerna hela tiden är tvärstängda så att känslor definitivt inte ska påverkas av det som sker utifrån. Ett sätt stänga att hela tiden hålla sig sysselsatt med annat. Båda dessa strategier kan vara oerhört energikrävande och kan göra oss helt utmattade. Vissa dagar är våra porer mer öppna än andra dagar som t.ex. när vi ser en romantisk film eller om något plötsligt händer som vi inte enkelt kan värja oss ifrån som t.ex. när vi får besked om ett dödsfall eller att det händer en besvärlig olycka eller om vi får ett besvärande besked. Överraskningar gör våra porer instabila på samma sätt som när vi tillåter oss att bli förälskade, då våra porer kan vara på vid gavel. 

Livet handlar mycket om att reglera dessa porer på ett sätt så att de ibland får vara öppna och ibland tillåtas vara helt eller nästan stängda beroende på vad det är som sker utanför oss själva. 

När vi lärt oss att använda våra porer på rätt sätt hjälper de oss att reglera livet och gör att vi i lagom doser kan hantera alla våra tankar och känslor kopplat till allt som sker, det som har skett och det som kan komma att ske. 

Människor som som lyckats få sina porer att vara smidiga och spänstiga har möjlighet att använda sina porer i hela dess register och brukar då också ha en bra tillgång till hela sitt känsloliv och hantera alla sina olika tankar. 

Jag upplever idag att jag har en mycket bättre tillgång till mina porer idag än vad jag någonsin har haft. Jag är tacksam för det. Ibland däremot får mina porer spel och släpper in sådant jag inte enkelt kan hantera eller som jag överraskas av. Ibland på ett positivt sätt ibland inte. 

Hur hanterar du dina porer och vad får det för konsekvenser i ditt liv? 

Idag är en dag jag låter mina porer lyssna till det som sker och avslappnat hantera alla intryck jag får. 

tisdag 18 oktober 2016

Min smärta är min

Det finns alltid skillnader. Skillnad med att ha ett jobb jämfört med att inget jobb ha. Skillnad med att leva i ett land utan krig jämfört med att vara rädd för att dö varje dag. Skillnad mellan att inte ha något jämfört med att aldrig få mat för dagen. Extrema skillnader som existerar varje dag där de som har det sämre är betydligt fler än de som har det bättre. Jag är lyckligt lottad oavsett vad som händer.

Ett slut är alltid ett slut och i går hade jag en föraning om vilket besked jag skulle få idag. Min morbror har gått bort. Han var den person och nära vän som alltid funnits där och vars relation växt varje dag i mitt vuxna liv. Han var kopplingen till mina föräldrars historia och generation. Han var en kämpe som hittade ett sätt att leva som passade honom och gjorde egentligen karriär först efter sin ålderspension genom att skriva böcker och bli den författare och journalist han alltid önskat att få vara. Han var verkligen den som jobbade för en inkomst men levde för sina intressen. En fattig pensionär som hade det bra. Han var min morbror och jag är stolt för honom lika stolt som jag upplevde att han var för mig. Han kämpade ett år med att komma tillbaka från sin stroke men till slut gick det inte, kroppen sa ifrån.

När någon gått bort så är det slut. Då är allt som gäller denna människa historia och inget går att reparera eller ångra. Minnet är det som håller oss kvar. Minnet och tacksamheten att få lära känna min morbror. Vi hade egentligen en mängd historia ihop men också en mängd likheter och ett patos som gjorde att vi tillhörde varandra på något sätt.

Min smärta idag är inte värre än någon annans smärta men min smärta idag är min och idag tillåter jag mig att känna, att minnas och att vara. Jag tillåter mig att tycka synd om mig själv och jag tillåter mig att vara ledsen. Jag tillåter mig själv att låta andra känna med mig. Jag tar emot min egen sorgen. Jag är värd att få känna sorg och jag är just nu känslig. Samtidigt är jag inte gjord av porslin.

I mitt huvud tonar "... en sång för alla dom...". Texten handlar om de ensamma och det är kanske så att i stunden känner jag mig ensam i sorgen även fast jag har flera att tala med.

Tänker du ibland att din smärta är större än någon annans? Vågar du stanna kvar i den smärtan även fast det finns andra som kan ha det mer smärtsamt?

Idag är en dag jag tänker på allt det goda som min morbror givit mig under så lång tid.  

måndag 17 oktober 2016

Det finns inte en enda lik dej

På denna jord samlar både människor och djur intryck för att lära sig hur livet är och vad vi kan känna sig trygg med och vad vi ska hålla oss borta ifrån. Vi får alla, olika erfarenheter som vi samlar och lägger i vår minnesbank. Minnen och erfarenheter kopplat till vad vi tänker och vad vi känner. Vi lär oss att överleva som bygg er på de erfarenheter vi får. En del överlever inte sina erfarenheter andra gör det. En del lever ett svårt och vilset liv och andra har möjlighet att blomma ut allt styrt av de erfarenheter vi fått och får. Allt sorteras och samlas i vår minnesbank.

Vi blir modiga eller rädda. Vi blir dumma eller snälla. Vi blir uppkäftiga eller tysta. Vi bär på en mängd ilska eller så känner vi oss alltid utsatta. En del går omkring och är ständigt till lags och vill hjälpa andra men glömmer sig själv. Allt framkallat av de erfarenheter vi fått i livet. En del erfarenheter har vi till och med fått ärva från våra föräldrar även fast vi själva aldrig fått uppleva faran. Allt för att rädda oss själva i en värld av faror.

Många erfarenheter blir till nytta. Vi lär oss att bilar är hårda och vi lär oss att vara försiktiga i trafiken. Vi lär oss att inte lita på alla men ändå kunna lita på några. Vi lär oss känslan av att lyckas men också känslan av att misslyckas. Ja vi lär oss en mängd saker som skapar just oss, mig, dig, ja alla. Ingen har lärt sig samma sak så ingen är precis lika.  

Ändå tror vi att våra egna lösningar passar någon annan. Vi tror att våra erfarenheter är öppningen för någon annans liv. Egentligen är det helt befängt för vad vet jag vad någon annan varit med om och vad vet jag vad detta skapat i dennes liv. Inte mycket. Så hur ska jag då veta hur någon annan ska lösa sina bekymmer. Någon annan sitter inte på lösningen och har givetvis också svårigheter att hjälpa någon annan. Det blir en ekvation som är svår att få ihop. 

Men givetvis går det att visa på en väg eller en riktning som bygger på våra egna erfarenheter. Något som visat sig fungera, för den som gått den. Däremot måste den personen som får vägledningen gå denna riktning eller väg helt själv med sina tidigare prövade erfarenheter som grund. 

När vi bygger upp vårt behov av att hjälpa andra på detta sätt finns det chans att vi kan leda någon annan i en något förändrad riktning.Det behöver inte hjälpa men det kan hjälpa.

Har du en massa bra tips till andra men saknar råd till dig själv?

Idag är en dag jag inser att vi alla är så olika och har så olika erfarenheter. Tänk vad mycket mer jag har att lära.

söndag 16 oktober 2016

Tacksam, för helvete var tacksam

Hur svårt kan det vara att bara vara tacksam för det jag har. Tacksam för att leva, tacksam för att vara friska, tacksam för att bo, tacksam för ett arbete, tacksam för att jag har saker att göra på kvällar och helger, tacksam för att ha närhet till naturen, tacksam för att ha vänner och människor som älskar mig, tacksam för att vara närvarande, tacksam för att få möjlighet att äta och tacksam för de två killar jag har förmånen att vara pappa för. Tacksam för det som varit och tacksam för det som är. Tacksam för att jag är jag. Tacksam för att kunna basta och bada även på vintern. Tacksam att kunna se, höra och känna. Tacksam för att bo i Sverige och tacksam för all vår natur. Tacksam för att bo i Stockholm och tacksam för att må bra rent allmänt. Tacksam för att det finns så många nya böcker att läsa och tacksam för en massa utmaningar. 

Men ändå så ser jag att jag varje dag på olika sätt strävar efter mer. Större, bättre, dyrare, finare, mer, mer mer. En strävan efter att få ännu mer. 

Det är som en känsla av att bägaren aldrig blir tillräckligt full. En känsla som gör mig både besatt och manisk. En känsla som bara finns där. Ett något som driver mig åt olika hålla och jag märker när det sätter fart.

Projekten i sig är en del av drivfjädern som bekräftar mig men det finns också detta att göra det på ett bra sätt. Jag talar inte om att låna och köpa utan om att sträva och skapa. Som om det finns någon som ska bedöma det jag gör. Min tacksamhetsbägare har hål i botten där det ständig sipprat ut så att bägaren behöver fyllas på om och om igen. 

Varje dag behöver jag titta mig omkring och säga till mig själv; "- Idag Johan är jag tacksam för...." (..och ta fram ett antal saker som gör mig tacksam.)

Idag är jag tacksam för att jag har ett sommarställe där jag kan trivas och snickra, bad och basta med direktkontakt med naturen och havet.  Idag är jag också tacksam för att jag har ett hem att komma hem till och min sambo som bor med mig. 

Har du svårt att känna tacksamhet och flyr in i att vilja ha mer eller startar upp en massa projekt? 

Idag är en dag att känna att jag har tillräckligt med allt och behöver inget ytterligare. 

lördag 15 oktober 2016

Saker kommer till oss när vi behöver det

När jag inte har tillit till mig själv och accepterat det som är, jagar jag efter detta på annat sätt. Jag jagar, är besatt, är kontrollerande och ser till att kompensera de brister jag tror jag har och inser inte det faktum att saker och ting  kommer att ordna sig på ett eller annat sätt. 

I denna jakt, som tar en massa energi, finns det stor risk att jag kommer att missa det som sker och det som kommer till mig. Min energi använder jag för att leta, där det jag söker ofta inte finns, i tron att jag kan påskynda processen när lösningen oftast kommer när jag behöver den. 

Låt mig ta ett exempel. Jag har byggt en brygga och behövde få några dagar med lågvatten för att slutföra jobbet. Jag jobbade hårt med att hitta andra lösningar eftersom hösten oftast är lågtrycketstider och oftast då är det högvatten. Jag jagade efter en mängd lösningar för att bli klar innan vintern. När isen kommer kan det stöka till bygget  om jag inte blir klar. När jag kom till landet  märkte jag i mörkret att jag inte kunde komma nära med båten på ett enkelt sätt eftersom det var så lågt vatten, vilket ibland inte är så ovanligt, det var bara det att denna gång var det väldigt besvärligt att lägga till. Väl framme inser jag att det är ordentligt med lågvatten, som den inte varit på många år. Det jag så mycket kämpat med för att hitta andra lösningar löste sig själv. 

När jag försöker kontrollera brukar jag ofta missa det sim ske. Ibland är det också så att jag inte alltid får set jag tror jag vill utan jag får det jag inte vill. Hur kan nu det komma sig? Jo jag har förstås  fokuserat på allt som ska bli fel istället dör att fokusera på det som ska bli rätt. Samma om jag känner mig värdelös och okunning så kommer även detta till mig eftersom jag fokuserat så mycket på detta. 

Ta det lugnt. Ta en paus. Ha tillit till att saker kommer att lösa dig. Sluta kämpa och var upp uppmärksam på vad som sker när det sker istället för när jag själv vill att det ska ske. Ta paus igen. Gör saker metodiskt och lugnt utan stress. Våga be om hjälp och erkänna att jag inte kan allt. Släpp kontrollen. Detta är några ord på min väg. 

Vilka saker behöver du säga till dig själv så att det blir bra för dig? 

Idag är en dag jag tror på att saker sker när det ska ske och att allt löser sig på ett eller annat sätt. 


fredag 14 oktober 2016

Oro för det vi inte vet påverkar det vi vet

När vi vet vad som ska hända och vi känner en trygghet i vår uppgift och det som vi har omkring oss så är det lättare att hantera nuet. Oron finns inte på samma sätt. När framtiden känna oklar kanske rent av hotfull blir det uppenbart hur detta också påverkar det som finns här och nu. Så länge oron uppfyller vår kropp är det svårt, kanske omöjligt att vara närvarande här och nu.

Oro kan handla om hur vårt jobb tenderar att utvecklas, rädsla för att bli arbetslös eller rädsla för att inget arbete ha alls. Oro för saker vi gjort och vilka konsekvenser det kan få eller kanske oro för hur vår värld utvecklas. Oro för hur andra har det i vår närhet eller oro att vi själva är sjuka på något sätt. 

Alla dessa rädslor skapar ett vakuum i framtiden och det blir samtidigt rädslor som kan vara svår att hantera. Oftast kan vi inte göra något åt det som ännu inte hänt och när det händer kanske vi just då inte heller direkt kan göra göra något åt det som hänt. Ändå oroa vi oss. 

Oftast kan det vara att vi saknar svaren på det som ska komma eftersom vi inte vet vad som kommer att hända och på så sätt har vi inget att förhålla oss till. Det är inte sällan att även negativa besked välkomnas för då vet vi vad vi ska förhålla oss till.

Som ni förstår är det just förmågan att skjuta undan det som oroar eftersom vi inte kan göra något åt det som ännu inte hänt men att däremot det som händer just här och nu kan vi hantera och just i känslor av oro är det just känslan av oro som går att hantera i nuet genom att sätta ord på sina känslor och inse att oron enbart förstör min närvaro här och nu genom något som jag ändå inte kan påverka. Det jag kan påverka är att vara närvarande med de känslor jag har och ärligt hitta ett sätt att reflektera över det.

Låter det svårt, ja det kan vara lite svårt att släppa taget om det som vi försöker kontrollera men som vi ännu inte vet något om. Men tänk istället att vi väljer att kontrollera nuet och den närvaron, då blir vi tvungna att släppa oron om framtiden.

Går du och oroar dig över sådant som handlar om framtiden? Framtiden i eftermiddag, i morgon eller längre fram? Väntar du på ett besked eller har du precis fått ett besked? Oavsett så så var uppmärksam på att all strävan att försöka lösa det du inte vet kommer enbart att påverka det du vet.

Idag är en dag jag är.....


torsdag 13 oktober 2016

Ålder- ja just det, ålder

Vad är ålder? Är det att vara äldre eller yngre än någon annan eller är det att vara i samma ålder som någon annan eller handlar det inte alls om hur länge jag levt utan vad jag vet och vilka erfarenheter jag har eller inte. Ålder har en fixering i vår värld och ser olika ut beroende på var i världen vi befinner oss.

Jag måste erkänna att det finns hos mig själv en rädsla för att bli för gammal och att jag inte längre kan ta hand om mig själv. Jag har också i olika skeden i mitt liv märkt att uppfattningen om min ålder har antingen varit att jag uppfattats som för ung eller att jag är för gammal enligt mitt personbevis. Det är som det aldrig finns en perfekt ålder om man skulle utgå ifrån vad andra tycker utan det är lite mer styrt efter vilket sammanhang jag befinner mig i.

När jag var gift var jag ihop med en kvinna som var äldre och nu är jag tillsammans med en kvinna som är yngre. Det finns alltid en massa åsikter omkring detta och inte minst jag själv har haft en massa funderingar om vad som är ok och inte gällande ålder och just ålder har länge varit centralt. Tror det var ett pågående tema även under min uppväxt och i min familj.

Egentligen handlar det om vilka värderingar jag själv har och hur jag förhåller mig till detta med ålder, än om vad andra tycker. Oavsett så bygger detta med ålder på våra egna idéer och fördomar omkring detta att vara yngre eller äldre och att det någonstans i slutändan handlar om tycke eller smak och vad jag tror. 

Jag minns att jag länge har fått hävda att jag har de kunskaper jag har eftersom jag länge sett väldigt ung ut. "- Vänta du tills du blir så gammal som jag!" Jag tror att jag skrivit om detta förut men ämnet kommer upp i min hjärna lite då och då, kanske inte minst för att jag själv alltid varit lite upptagen i detta med ålder. Jag måste erkänna det och det besvärar mig lite eftersom jag tänker att livet inte ska vara styrt av ålder utan av annat men ändå loopar jag kvar i detta känslomässigt.

Jo det finns en rädsla och den har nog mycket med att göra att inte bli bekräftad och att inte få vara med längre i kombination med det jag sa tidigare om att inte klara av att vara med och ta hand om sig själv.

Jag får ta och fundera vidare på detta. Uppenbart är det ett longplay spöke, även i mig.

Är du fixerad vid ålder och tycker att du någonstans känner att du är påverkad av detta med ålder på något sätt?

Idag är en dag jag accepterar min egen ålder och det som hela tiden sker, det faktum att jag bli äldre både inför mig själv som i förhållande till andra.


onsdag 12 oktober 2016

Hur kan jag ge om du inte kan ta emot

I går träffade jag asylsökanden via röda korset. Ensamkommande barn under 18 år företrädesvis killar från Afghanistan som varit här ca ett år. Det är en mängd tankar och känslor som far i dessa killar. Vi hade en samtalsgrupp och snackade känslor om rädsla, ilska och att vara ledsen men också om tacksamhet och ödmjukhet. Att känna att livet är toppen även fast framtiden inte är självklar. Att känna att det finns en trygghet i all utsatthet. 

En av killarna började senare ge mig massage på axlar huvud och armar och efteråt frågade jag om han ville ha det samma. 

Hans svar var: - Hur kan jag ge till dig om du inte kan ta emot. En gåva är en gåva som inte behöver betalas tillbaka.

Jag förstod vad han menade, men funderade länge på hans svar. Det fanns en väldigt djup innebörd som han har lärt sig i sin uppväxt. Svaret kom så direkt och blev så talande. 

Många av dessa killar har religionen och en variant av islam som grund. Det finns en självklarhet i att gå till en moské och det finns en gemenskap. I allt kaos finns det en gemenskap och något som är lika som förr. En trygghet som skapar en slags stabil grund. Den totala utsattheten finns inte där just då på grund av detta. 

Gemenskapen är viktig oavsett vilken form den får. Gemenskapen gör att jag känner att jag inte är själv och att jag tillhör något. Saknad av denna innebär en evig jakt. 

Men åter till det killen sa. Vi behöver en förmåga att tillåta oss att få utan att samtidigt känna att vi har en skuld som vi behöver betala. För mig har en del av mig precis denna devisen smattrande varje dag. Får jag något så behöver jag kompensera det jag fått. Den som är i skuld är inte fri. Är jag i skuld så är jag i ett beroendeförhållande och har inte full handlingsfrihet. När jag tänker tillbaka har detta följt mig väldigt länge och jag har skapat situationer för att slippa känna detta beroende. Gåvor blev något dåligt istället för just en gåva. Jag skulle klara mig själv och min strategi har också länge varit att se till att klara sig själv och inte sitta i skuld. 

Intressant vad möten kan väcks saker men också ge. 

Hur öppen är du för att ta emot en gåva. Innebär en gåva för dig att du automatiskt får en skuld? 

Idag är en dag jag tillåter mig att få utan att behöva ge.


tisdag 11 oktober 2016

Ränderna går aldrig ur

Kanske är det så att vi kan ändra på en mängd beteenden och ändra våra tankar. Vi kan upptäcka en mängd nya känslor som vi kan ta till oss. Vi förstår sambandet mellan vad vi gör och vilka konsekvenser det får och vi vet att tankarna är grundfundamentet till vårt mående och våra strategier.

Ändå.

Ändå så finns det saker som vi ändå bär kvar som ränderna på en zebra. Det finns känslor som har en så djup grund i oss själva att det alltid kommer att finnas där. Känslor som har fastnat i oss och som vi bär kvar sedan vi var mycket små och utsatta. Känslor som skapat egna uppsatta livskontrakt i tron att det behövs för att klara av att leva livet. Känslor som handlar om att vi måste göra detta för att kunna överleva. Vi känner en brist som vi behöver kompensera. Vi behöver skapa kontroll. Jaga bekräftelse. Aldrig vara nöjd. Tillåta oss att få utan att känna skuld. Tillåta att ta hand om bara oss själva utan att känna att detta strider mot en grundvärdering. Våga och acceptera att vi är rädda eller glada för den delen. Acceptera en ilska eller en sorg som vi har i vår kropp för att kunna gå vidare. Våga vara svag och våga att tycka synd om sig själv även fast intellektet säger oss något annat.

Det handlar om grundläggande existentiella frågor som finns i oss själva och att våga släppa fram det vi grundläggande lärt oss att känna i form av olika känslor som vi snällt valt att hålla helt för oss själva. Känslor som beskriver hur vi verkligen kände då och som också satte villkoren för vårt liv.

En mamma som inte såg oss eller en pappa som tog för mycket plats. En utsatthet i skolan som föräldrarna aldrig såg eller ett övergrepp som inget vet om. Ansvar som vi fick ta alldeles för tidigt eller känsla av att aldrig få vara liten och känna att det finns en omsorg. En förälder eller ett syskon som dött i tidiga år.

Dessa zebraränder kommer att finnas för alltid och vi behöver hitta ett sätt att leva med det. Vi behöver hitta ett sätt att sätta ord på alla dessa känslor och ibland helt utan ord skapa ett sätt att handla som tillåter oss att känna oss värdefulla. En hand över vårt bröst eller en smekning eller klapp på vårt knä bara för att få tillåta oss att vara det där lilla barnet. Jag minns hur en hand på mina söners mage fick en väldigt lugnande effekt. Just den handen behöver finns där bara för oss. Vi behöver ge oss denna hand.

Kan du känna av dina zebraränder?

Idag är en dag jag söker efter något djupt.   


måndag 10 oktober 2016

Allt går att förändra- om jag vill

Det är samtidigt inte självklart att de värderingar vi haft historiskt, att de fortfarande gäller eller ska gälla. Rädslor och händelser styr våra tankar åt ett eller annat håll. Rädslor för förändringar styr vår värderingar i en eller annan riktning. I ett läge där vi slutar att vara rädda öppnar sig nya möjligheter till att ändra våra värderingar. Det hotfulla blir mindre hotfullt. Det möjliga blir möjligt.Otacksamhet blir tacksamhet och mycket vill ha mer blir behov av att ha mindre. Då jag närmar mig mina rädslor kan hat bli kärlek och våra värderingar ändrar karaktär.

Med låg självkänsla och känslan av utanförskap ökar våra rädslor och brist på tillit till andra. Det som avviker och inte följer normen blir ett hot och får vårt eget hat att växa i rädslan för att bli mer utsatt. Vi avvisar istället för att möta. Vi talar om att rena istället för att blanda. Känslan av hot utifrån växer och ökar alienationen istället för att minska. Vi ställer krav om assimilering istället för att våga möta det olika. Blandrashundar har oftast den mer rena och sunda gen sammansättningen jämfört med renrasiga hundar, visst är det intressant!

Jag vet att jag själv ibland blir rädd av det som är ovant och det som känns osäkert. jag gör samma sak istället för variera. Jag avviker inte från min egen inarbetade agenda och vågar gå utanför mitt eget ramverk. Ett ramverk som säkert särskiljer sig från andra men som för mig ändå blir vant och håller rädslan borta. Jag behöver möta mig själv utanför mitt eget ramverk för det är där utvecklingen finns. Genom att hålla mig inom mitt eget ramverk kommer inte mycket att förändras.

Så vilka värderingar har jag och hur mycket vågar jag leva och hantera det som finns utanför min egen box? Jag behöver nog fundera på detta ett tag och se hur mycket jag egentligen utmanar mig själv och hur mycket jag gör som bygger på gamla erfarenheter och kunskap.

Hur öppen är du för förändringar? Hur tillåtande är du? Kan det vara så att hur modig du än är finns det saker som kommer att finnas utanför din box och detta är då också svårare för dig att utmana.

Jag minns en dag för länge sedan jag sa att jag inte var rädd för något. Nu vet jag hur fel jag hade.

Idag är en dag jag verkligen funderar över vad som är komfortabelt och inte och vad som krävs för att komma utanför denna zon.  

söndag 9 oktober 2016

Värderingarna jag har är min bas

Igår var en paus. Jag märker hur viktigt det är med en paus. En paus för att andas och en paus för att hämta ny kraft och nya idéer. Ett avstånd för ett nytt närmande. 

De tankar jag har men också de ord jag väljer identifierar och definierar mig själv och mina sanningar. 

Val av ord och val av uttryck. Val av situationer och sammanhang. Att tala om man istället för jag. Att skämta istället för att säga som det är. Att vara tyst istället för att tala. Allt detta är inte misstag eller tillfälligheter utan beskriver bara det vi innerst inne tycker eller känner. 

Samtidigt skapar vi nya sanningar av alla de ord vi använder, ord som till en början kanske var helt befängda tankar blir helt plötsligt något nytt och inte enbart något vi tänker utan just nya sanningar. Vi låter oss själva ge uttryck för nya opinioner eller åsiktsyttringar. Fler gör på samma sätt och till slut blir det en ny sanning även fast inget nytt har skett. Det går inte att undvika om vi inte redan från början håller hos kvar vid våra egna grundvärderingar. 

Så vad är egentligen mina grundvärderingar i livet och hur fast står jag upp för dessa? Finns det sådana jag avsiktligt eller oavsiktligt övergivit och finns den nya jag skapat eller tvingats skapa? 

Allt kan tänkas och allt lan göras, allt styrs enbart i vilken situation vi befinner oss i. Vi säger att vi aldrig skulle kunna döda en annan människa ändå kan det komma situationer där just detta kan bli en ändrad sanning. 

Så vad har vi övergivit och vad nytt har vi tagit till oss och är detta verkligen så vi tycker? Vår egen utsatthet och egna misslyckanden kan få obehagliga konsekvenser som kan utmana våra egna grundvärderingar. 

Jag hoppas att jag tillåter mig att stå kvar och stå upp för mina grundvärderingar. Det är dessa som bildar basen i mig. 

Har du börjat att ändra på dina åsikter och grundvärderingar? Har du varit tvungen att göra detta för att överleva?

Idag är en dag jag noga gör klart för mig själv vilka grundvärden jag har.


fredag 7 oktober 2016

Tänk om

Tänk om jag är den enda knasbollen och idioten i denna värld!? Tänk om jag är den enda udda fågeln!? Är det verkligen bara jag som har alla dessa konstiga tanka och känslor? Saker som jag gjort eller gör. Tankar jag tänker om katastrof och undergång. Känslor jag känner om mitt eget värde. 

Tankarna snurrar och jäser i vårt huvud. Det får oss att sova illa på natten och det gör oss disträ på dagen. Det uppfyller vår  dag och vår tid på ett sätt som både besvärar oss och håller oss upptagna. Ibland blir det även ett sätt att definiera oss. 

Vi som varit i dessa tankar och känslor en mängd gånger lär oss sakta att inse att vi är precis som alla andra, varken bättre eller sämre. Vi har sakta insett att vi inte är ensamma utan det finns en mängd sådan som oss. Vi har också förstått att om vi börjar tala om det vi känner om oss själva till andra kommer vi att inse att vi inte är ensamma. Vi är bara en del av mänskligheten som ibland får tankar och känslor som dessa. Ibland är de långvariga, riktigt länge ibland är de kortvariga. 

Så vad vi behöver göra är inte enbart att tänka om utan också att tänka om.

Nej det är inte lätt men om vi börjar tala med andra om våra innersta hemligheter och våra tankar och känslor kommer vi att upptäcka att vi blir ärliga med vad som rör sig inne i oss och då ger vi också andra chansen att göra det samma. Jag lovar dig att din upptäckt kommer att vara stor att förstå att alla andra har samma behov att få dementera eller i alla fall få erkänna vad de känner och tänker. Det är så vi människor fungerar, när vi förstår att det vi tror är onormalt kanske är normalt eller i alla fall neutral så blir det en mindre belastning för oss själva.

Jag är tacksam att jag insett att min egen ärlighet och att våga släppa på min egen hemlighet frigjort en massa energi som jag kan använda till helt andra saker.

Går du och bär på tankar och känslor om dig själv som besvärar dig? Vad skulle det innebära för dig om du vågade tala med andra om just detta? 

Idag är en dag jag tillåter mig själv att släppa på en del av mina egna hemligheter.

torsdag 6 oktober 2016

Skapa med- eller mothåll

När reglerna är klara för alla parter och det finns en överenskommelse blir det också mindre grus i maskineriet. Vi vet vad vi får och vi vet vad andra förväntar sig. Vi vet vad vi själva gör och vad vi själv förväntar oss. 

Däremot när vi möter människor där respektive part har olika syften med mötet och också agerar enbart utifrån sitt eget syfte ökar risken att båda blir besvikna. För att veta vad som gäller behöver jag således ta reda på vad som är mitt eget syfte men också vad som är den andras syfte. Först då kan jag ha en chans att bidra till ett bra möte. 

Jag möter ibland en grupp av personer, som vid varje tillfälle kan variera. Oftast finns det ett problem och ett eget syftet till varför var och en är där. Vilket syfte det är, är inte alltid självklart. 

Ibland kommer människor till gruppen som inte alls får det de vill ha. De blir samtidigt också närvarande kort tid där. De kan ibland sökta hjälp i praktiska frågor vilket vi inte alls kan erbjuda. Andra kommer dit för att beklaga sig eller för att bara få gemenskap. En del är där för att ta reda på lite mer om sig själv. Några kanske är där för att någon annan sagt att den ska gå dit. Vi har med andra ord ingen aning vilket syfte som styr och varför en viss person är där just då. Om jag inte söker efter vad den enskilda har för syfte med sin närvaro kan besöket bli alldeles fel om jag utgår enbart från mig själv. 

Vid ett tillfälle blev det, efter ett bra tag väldigt tydligt att hans syfte inte alls var att vilja ha en förändring, vilket annars skulle kunna vara uppenbart. Han ville enbart pysa och berätta sin historia men definitivt inte förändra något även fast det var vad han sa att han ville. 

Idag får mannen plats för att pysa och är nöjd med att få göra detta utan att andra ska försöka förändra hans situation.

När du möter andra tar du redan på vad den andra vill och behöver i er relation eller utgår du enbart från dina egna tankar och känslor? 

Idag är en dag jag är nyfiken på andra och vad de vill. 




onsdag 5 oktober 2016

Ibland är inte jag där den andra är

Jag möter människor i många olika situationer. En del utvecklar sina liv i liknande mönster som jag själv gjort, en del gör precis tvärt om. Vi gör på olika sätt och får olika erfarenheter kopplat till vilka vi är, vilka olika karaktärsdrag vi har och den historia vi bär på. 

När jag lyssnar på människors olika öden försöker jag förstå deras situation och deras kopplingar och vad som kan vara orsaken till att de gjort de val de gjort. Jag ställer frågor och kommer med påståenden. En del frågor och påståenden kan mottas på ett konstruktivt sätt en del missar målet helt. Jag försöker sätta mig in i den andras situation så mycket det går. Inte för att ta över deras problem utan för att om möjligt förstärka den berättelse jag får så att detta kan leda till någon slags förändring hos den andra i deras känsla, tanke och handling. Ibland är frågan viktigare än svaret som jag får. Olika livscirklar möts och jag lär mig se andras strategier och andra lär sig se mina. En del förkastas en del plockas upp. 

Men så ibland så tar det bara stopp. Den jag har framför mig sitter fast i sitt eget tänk och sina egna känslor som om det är precis det han vill. Allt låter eländigt och förfärligt för denna person och min egen vilja vill göra allt för att rädda denna stackars varelse, något som jag egentligen aldrig ska göra, men jag blir i dessa stunder lockad att vilja göra det. Men nej, det är inte alls vad den andra vill. Jag arbetar hårdare än den som egentligen ska göra jobbet och ha en egen vilja till förändring. 

I dessa tillfällen blir det så tydligt varför en terapeut, mentor eller medmänniska aldrig ska kliva in i någon annans problem och tro att detta går att lösa. Lösningen och viljan ska enbart ligga hos den som söker hjälp och arbetet ska också ske där. För vissa är det så att de inte vill förändra något utan egentligen enbart vill vara kvar i det som är, för det är just detta som definierar denna person just för tillfället. Känslan av att vara just ett offer.Det ska vara eländigt och det ska vara besvärligt. Det ska vara kaos och ångest.

Låt det då vara det och där ska vi bara konstatera att det är så just nu. Däremot är jag tydlig med att det är just detta jag ser och låter detta ligga i den personens knä.

Enbart om det handlar om fara för liv för personen, barn eller någon annan, är jag skyldig att agera på ett annat sätt genom att först då ta över.

Händer det att du vill vara kvar i din smärta och ditt lidande?

Idag är en dag jag accepterar att jag är där jag är.

tisdag 4 oktober 2016

Mitt andra jag

Igår skulle jag träffa en person för att diskutera en del saker och jag märkte ganska tidigt hur mitt andra jag ville styra upp detta möte. Det fanns en känsla av någon slags hot och då vill mitt andra jag bestämma. 

Jag märkte att jag började formulera mig flera timmar innan mötet. Jag sökte egna argument och former för hur mötet skulle gå till. Jag ville sätta en egen agenda även fast vi skulle vara två vid mötet, jag och den andra. Även på väg till mötet försökte jag hitta ord och argument, allt för att försvara och hävda min ståndpunkt. 

Jag var någon minut försenad till vår avtalade tid på grund av ett tåg som fick bytas ut så jag hade för en stund släppt fokuset på det vi skulle tala om, när jag steg in i rummet. 

När vi satte oss ned sa jag flera gånger till mig själv att jag ska lyssna och inte tala, jag ska lyssna och inte tala. Vid tillfällen var jag tvungen att mota mitt andra jag, mitt ego att hålla sig på avstånd för jag visste att skulle mitt andra jag få plats skulle mötet inte bli bra. 

Mittemot mig satt den andra med sitt andra jag och jag märkte hur även det agerade och ville ta plats. 

Till en början lyckades jag mindre bra med att mota undan mitt andra jag. Jag tog plats och jag kom med mina argument och ord. Jag visade att jag var bestämd och jag försökte med flera medel att styra upp mötet. Det jag lyckades med var att få den andra att misslyckas precis på samma sätt som jag. Det var i inledningen av mötet två Egon som möttes och de kämpade var och en för sig om platsen på tronen. Motstånd mötte motstånd och vi kom just då inte längre än att visa vår ovilja att kompromissa och lyssna på den andra. 

Efter ett tag hände något, jag vet inte vem som startade men vi började släppa på garden och vårt jag började ta lite mer plats genom att lyssna på den andra och vara mer ärlig med vad vi kände både omkring mötet och våra egna och den andras synpunkter och idéer. Då och då hoppade vårt andra jag in och ville ta plats men det var inte lika dominerande som tidigare. 

Vårt möte avslutades ganska öppet och ärligt och känslan var att ingen av oss kände att den förlorat utan vi hade istället fått en stund tillsammans för att dela våra åsikter med dena dra och både lyssna och lära oss av den andra. 

Vad kan jag lära mig av detta? Jo jag behöver i varje stund vara medveten om att i möte med andra har jag alltid båda mina jag med mig och att det är mitt andra jag som hela tiden vill ta mer plats, särskilt när situationer är osäker och rädslan kommer in i rummet. 

Kan du märka att du själv består av två jag där det finns en risk att ditt andra jag, ditt mindre bra jag, har en tendens att ta mer plats? Vilka konsekvenser får det för dig? 

Idag är en dag jag väljer att våga släppa fram mitt genuina första jag. 

måndag 3 oktober 2016

Det är inte fallet som gör ont...

Jag har vid ett antal tillfällen valt fel vägar. En del handlar om jobbval en del handlar om vilka människor jag valt att ha tillit till och umgås med. En del handlar om min egen respektlöshet och brist på ödmjukhet både mot mig själv och andra. Alla känslostyrda beteenden, där inte mina egna tankar fått vara tillräckligt delaktiga och där det blivit en dum obalans som lett mig fel.

Det är inte fel att vara spontan, allt behöver inte vara genomtänkt, men om jag låter mina känslor styra helt utan tanke kan konsekvenserna bli besvärande. 

Just att inte ha tänkt klart och inte funderat på vilken grund jag gör mina val kan få mig själv på fall och att jag hamnar i en obemärkt nedåtgående spiral. 

Låt mig ta ett exempel. Jag köper en aktie. Min känsla är att det är en bra aktie att köpa för den har varit dyr länge men nu är den billig. Jag lever med minnen om tidigare priser så jag köper den "billiga" aktien. Känslan säger mig att köpa utan att jag själv tänker efter varför den börjar bli billig. Jag lever med en gammal kunskap och en känsla som senare leder mig fel med fallande priser eftersom jag inte tagit reda på ett rimligt nuvärdet och orsak till detta. Det känslostyrda valet leder till ett för mig oväntat prisfall på aktien fast jag kanske borde ha förstått, om jag bara lyft blicken något. 

I grunden är negativa konsekvenser inte ett problem i sig utan problemet uppstår när det sker obemärkt och jag inte är medveten om vad som sker förrän det är försent. 

Det är inte fallet i sig som gör ont utan det är det plötsliga stoppet när vi når marken.

Att leva i tron att livet leker och att bli bekräftad som man och Gud är ett härligt tillstånd. Så kändes det när jag med min otrohet var bekräftad av andra kvinnor utan att se vad det var jag samtidigt skadade och lämnade bakom mig. Jag föll utan att direkt förstå det och först när jag nådde marken och det tog stopp kände jag smärtan och vad det var som jag hade gjort och vilka konsekvenser det fått. 

Det är dumt att hoppa om jag inte har en plan över hur jag ska landa. Det kan få konsekvenser som jag inte vill ha. 

Det går alltid att ta paus, vara ärlig mot sig själv och tänka en gång till om det är detta jag vill göra. Vara ärlig till min omgivning och utifrån detta fatta ett mer sansat beslut. Ta in all fakta och samtidigt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Oärlighet leder alltid till oväntade stopp och det kommer alltid garanterat att smärta. Ärligheten däremot kan också innebära konsekvenser men fallet går inte lika snabbt och ofta finns det en plan för hur vi ska landa, som är förutbestämd. 

Lite nycklar:
- tillåt dig att vara spontan 
- se till att ha en plan hur du ska landa, att medvetet inte ha en plan är också en strategi,
- låt både dina tankar och känslor vara med när du agerar,
- var ärlig
- var ärlig en gång till eftersom detta är den viktigaste i dessa nycklar,
- agera men räkna inte med att alla ska tycka som du.

När du agerar har du en plan på hur du ska landa?

Idag är en dag jag tillåter mig vara spontan och ärlig och samtidigt lära mig att jag alltid kommer att behöva landa på ett eller annat sätt.

lördag 1 oktober 2016

Något märkligt hände idag

Jag steg upp mycket tidigt denna dag för det var dags för mig att åka ut på min första jakt som skytt. Detta var planerat sedan länge och jag skulle nu för fösta gången ta ett nytt steg i detta at bli jägare. Jag som knappt dödar insekter. Visserligen har jag avlivat djur som varit skadade och jag avlivar fisken när vi fångar den. Men nu skulle jag döda ett rådjur, räv eller en grävling för första gången. Skulle jag, göra detta? Det kändes konstigt när jag åkte iväg sex på morgonen till platsen där vi skulle träffas. 

Jag hade byggt upp en massa förväntningar om hur det skulle bli och vilka jag skulle möta och jag kände mig verkligen som en nybörjare, vilket jag också var och är.

Jaktlaget var en hop ödmjuka människor som lite som jag kom dit med olika typer av förväntningar. 

Efter ett tag var det dags att gå ut på passet och nu var det skarpladdat som gällde med allt vad det innebar. Vad hade jag läst och lärt mig, ja det var mycket att tänka på. Nu skulle allt ske praktiskt. 

Väl ute i skogen stod jag nu där på mitt första riktiga jaktpass och väntade att drevet och hundarna skulle göra sitt så att ett rådjur eventuellt skulle passare där jag stod och där jag kunde skjuta. 

Det som blev uppenbart var hur fokuserad jag blev när jag stod där och hur alla mina andra tankar inte fick plats för det fokus jag var tvungen att ha. Den minsta lilla brist på koncentration skulle göra att jag missade möjligheten att möta rådjuret och också få till en bra möjlighet att skjuta. Det var viktigt att skottet träffade bra och rätt från början. En fråga om respekt. Det fanns således ingen chans att hålla på med annat eller ens tänka på annat för då skulle jag missa hela grejen.  

När jag stod där kom helt plötsligt rådjuret från ingenstans och helt plötsligt var hon borta igen utan möjlighet för mig att skjuta. Det handlade om några sekunder.  

Nej jag han aldrig att skjuta fast rådjuret var bara ca 5 meter från mig. Jag blev paff hur snabbt det gick och hur många olika tankar som kom just i denna stund.        Rådjuret sprang vidare och jag fick god tid att titta på djuret fast det då var helt utanför mitt skjutområde. 1- 0 till rådjursgeten.

Det hänger således på mitt fokus om jag ska lyckas med att bli en bra skytt. Fokus och koncentrerad för att göra det jag vill i stunden. Fokus och koncentrerad på samma sätt som vi behöver vara i livet i övrigt för att lyckas med det vi vill. 

Jag är tacksam att jag nu även har hittat jakten som ett sätt att bli fokuserad och att hitta ett nytt sätt att meditera. Möjligheten att skingra mina tankar för att respektfullt möta ett annat djur men nu, för mig med ett vapen i handen. 

Andra passet vi gick ut på, hände inget, inte ens med drevet. Vid denna tidpunkt kunde jag också märka hur min koncentration bleknade och det började fara en massa andra konstiga tankar i mitt huvud. Jag är glad att inget rådjur kom framför mig den andra gången. 

Jag är tacksam för denna dag att få möta respektfulla människor och just detta att förstå vikten av att vara fokuserad för att lyckas. 

Har du svårt för att vara fokuserad och hur gör du för att skingra dina tankar så att du kan fokusera på det som är viktigt för dig? 

Idag är en dag jag ser spelet mellan människan och djuret på ett respektfullt sätt.