2018 är ditt och mitt år

Just detta år är vårt år. Året är vårt och allt är möjligt.

Året är helt obrukat och har inga hinder heller någon historia.

Vi har alla chans att göra precis vad vi vill och inget kan hindra oss. 

Det som kändes svårt rent av omöjligt då är inget hinder längre. Vägen är öppen och om det är något som hindrar är det enbart våra tankar och känslor som åter igen spökar. 

Just precis där vi kommer att stå i året finns inget då och inget sedan. Just precis då finns det bara nu.

Och när det är nu är allt utan krav, känslor från förr eller oro för det som ännu inte hänt. 

Det som hände då den där gången, ja du vet, har inte längre någon betydelse. Vi är stora nu och vi bestämmer själv över våra liv och då vet vi att vi kan allt, är värd allt och har allt. 

Egentligen behöver vi inget mer än det som vi redan har. För vi har allt. Allt det vi behöver för allt det vi vill just år 2018.

Avundsjuka, svartsjuka, girighet, skam och skuld, allt är borta och skapar energi till nytt och det vi önskar. 

Vi vet att befrielsen kommer när vi vågar förlåta och erkänna vår skuld. Vi vet att vi blir fria när vi gottgör sådant vi gjort.

Detta år är vårt år, ditt och mitt år. 

Gott Nytt År på oss alla! Vårt goda år.

Vilket år, vilket år

Det här året har jag lärt mig en mängd saker både intellektuellt och känslomässigt. Jag har lärt mig mycket mer om mig själv än vad jag någonsin kunnat ana. 

Om det bara varit fantastiskt, nej inte alls men sammantaget väldigt bra. Ja enastående. 

Jag vet att jag har mycket kvar att lära men jag lär mig varje dag att förstå att det som sker under året är livet. Svart och vitt. Trist och roligt. Häftigt och långtråkigt. Kärleksfullt och skrämmande. Närmande och distans. Erfarenheter och total glömska. Gjort bort mig men också varit väldigt skärpt. Känt att jag har en massa erfarenheter och kunskap men också att jag behöver lära mig mer. Ödmjuk i det som sker och till andra människor fylld av respekt men ibland tappat konceptet och inte lyssnat och kört över. Känt mig balanserad och trygg men ibland obalanserad och känt av ilskan i mig. Bjuder till och känner att jag kan ge hur mycket som helst ibland snål och håller inne med allt. 

Med andra ord mitt liv detta år. Vilket år. 

Jag fortsätter öva på att hantera mina speciella karaktärsdrag och jag försöker att hantera sådant som fortfarande spökar i min historia. Människor som svikit mig. Människor som bara blir tysta. Människor som inte respekterar mig. Människor som tror att jag är gjord av stål. Människor som mobbar och föraktar mig. Människor som ....

Jag vet och mitt intellekt vet att det handlar inte längre om dessa människor det handlar om mig. Det handlar om min förmåga att släppa historien även om den inträffade igår. Det handlar för mig att alltid komma ihåg att oro och ältande för mig bort från det som händer här och nu. Och är jag inte här och nu missar det liv som pågår för just mig.  

Kärlek till mig själv hur förbannat svårt kan det vara. Puss på mig.

Jag har tendens att ibland fastna i min egen skuld och mitt eget ansvar och i vissa stunder ta på mig hela skulden eller skammen. Inte utåt men inåt. Jag har en innre strid som kämpar mellan förövarens styrka och offrets utsatthet. 

Nej jag är inte alltid mild, snäll och mjuk. Jag har mina sidor som jag ibland har svårt att undvika även när jag ser det pågå. Jag är butter och visar en sida utåt jag verkligen inte behöver visa men den tränger sig på lite då och då. 

Men jag vet och jag ser att jag också kan vara precis tvärt om, mjuk, tillåtande, glad och tillåtande. Då trivs jag och ser att jag kommit en bra bit. 

Detta år har det hänt en del riktigt viktiga saker bland annat kan jag känna att relationer som jag tidigare riktigt saknat och själv historiskt förstört, det senaste året sakta sakta kommer tillbaka till något starkare och mjukare. Ett steg i taget.

Jag upplever att mina två yrkesroller utvecklas på ett sätt som förvånar mig. Jag kan känna att jag känner en trygghet och en säkerhet som kommit genom att jag valt att inte forcera utan att jag tagit det lugnt och litat på att jag kan och att det jag behöver kommer till mig när tiden är mogen. Varken tidigare eller senare.

Jag gör ständigt fel men jag gör också en massa rätt. Jag tror att jag gör mer rätt än fel nu för tiden. Men jag har respekt till att det ibland kan bli fel och då får jag lösa det när det sker. Idag är jag inte rädd  om det blir fel och det verkar som oftast nu förtiden inte bli fel, kanske just därför. 

Varje år gör jag mitt bokslut för att stämma av hur året har varit och hitta min egen summering. När jag gör en samlad bild upptäcker jag en mängd saker som jag glömt bort och jag får en känsla av att det varje år sker en utveckling som jag i stunden har svårt att fånga. 

Varje år gör jag samtidigt en plan för vad jag önskar ska hända det kommande året. Jag sätter inte planer men jag formulerar mål för mig som handlar om känslor och tankar som jag önskar ska inträffa men även handlingar och sätt att vara under året. Bara genom att formulera dessa och läsa dessa högt för mig själv några gånger under året får mig att påminnas vad jag vill. 

Jag är tacksam för det arbete som jag gör och den utveckling jag ser. Jag är tacksam för det som kommer till mig och den kärlek jag bär på inne i mig själv. 

Kärlek till mig, kärlek till er. Kärlek till alla, även de som jag i mina sämsta stunder inte unnar något. 

För jag vet att det är förlåtelse och gottgörelse som får mig själv att växa genom kärleken inom mig själv. 

Samverkan med andra innebär överenskommelse

En del överenskommelser skrivas ned på papper och undertecknas bara för att säkra vad som bestämts. Många överenskommelser kan ske muntligt, egentligen alla.

Men det finns överenskommelser som de flesta har inom sig som inte finns nedtecknat eller som formellt bekräftats  genom ett handslag. 

De jag tänker på är överenskommelser som sker via kultur, religion, seder och bruk, moral och etik, allmän hävd, gentlemens agreement eller på annat sätt. Regler som finns där och som vi bara lärt oss. 

Går vi in i kyrkan tar vi män som oftast av oss hatten eller vår mössa. När vi ätit klart ligger båda besticken på höger sida, på tallriken. Vi säger hej och hej då när vi kommer och går. Män slår inte kvinnor. Vi tackar när vi får något. Saker vi lovar håller vi. Vi håller upp dörren för den som kommer efter oss. Vi skräpar inte ner i naturen. Vi går till höger när vi möts.

Reglerna som jag nämnt är de jag kunde komma på just nu. I andra länder och kulturer ser det ut på annat sätt. En del är lika en del är verkligen olika. Vissa självklara regler saknas helt på vissa platser andra kan var och en uppleva som väldigt konstiga. 

Men det finns alltid regler på ett eller annat sätt. Reglerna är till för att vi ska kunna samverka och ta vissa saker för givet vid våra olika möten. 

Men det finns situationer när reglerna som existerar inte följs som då skapar förvirring, besvikelser och rädslor. Människor som ljuger och inte håller överenskommelser. Människor som dödar andra människor, själ eller på annat sätt skapar oro, rädslor och förvirring. Lån som aldrig betalas tillbaka. Människor som använder våld mot andra,  själ eller på annat sätt utsätter andra för stor fara. Människor som utnyttjar andra människor på ett sätt som inte är överenskommet. 

Men det finns mer subtila och raffinerade sätt där vi inom oss själva har både synpunkter och krav om att den andra ska vara på ett särskilt sätt utan att vi inte direkt uttalat det. Det finns situationer vi till och med tror att den andra är tankeläsaren.

#metoo är ett annat exempel på där vi främst män men även kvinnor inte riktigt fattat vilka regler som gäller eller snarare vi har tagit till oss regler som egentligen gick i graven för mycket länge sedan. Ofredande, respektlöshet, övergrepp och att ta saker för givet. Utsätta män eller kvinnor för våld, kränkande behandling, orättvisa och t.ex ojämlik behandling är aldrig ok oavsett hur vi uppfattat situationen. Det behövs en överenskommelse och där har vi missat något. Vi har inte fattat att reglerna förändrats eller aldrig funnits.

Jag har gjort saker där reglerna varit givna men jag har också gjort saker där jag utnyttjat en position eller utsatt andra för saker som inte varit överenskomna. Det har aldrig varit ok. Detta gäller givetvis även relationen mellan föräldrar och barn. 

Vad vill jag då komma till? Jo det är viktigt att jag inser att i en överenskommelse så äger jag hela situationen som när jag är förälder där den andra parten är helt beroende av mig eller i andra direkt utsatta situationer som överfall eller hotsistuationer. Men i de flesta andra vuxna situationer är jag själv enbart ansvarig för min egen del. Är jag en förövare då utsätter jag inte och är jag ett offer spelar jag inte ut det registret. Jag utnyttjar inte min position som man eller kvinna. Just den senare är viktigt att komma ihåg för båda parter. 

Vi spelar ibland ut hela vårt register både som man och som kvinna. Den våldsamma, den sköra, den kärlekskranka eller förföraren, den hjälplösa eller hjälparen, den dramatiska eller den subtila. Vi har sedan vi var barn lärt oss olika knep för att lyckas få det vi vill ha. På bra och på ett gott sätt eller på ett mindre bra sätt där jag utnyttjar en situation. Som vuxen har jag däremot en mängd val jag kan göra. Val som stödjer en överenskommelse eller som går den emot.  

Jag inser att jag alltid är en del av överenskommelsen men jag är för det mesta inte hela överenskommelsen. 

När jag tappar kontroll, inte släpper kontroll

Igår var jag på dåligt humör. Jo jag var sur och bestämd och hade svårt att släppa taget. Jag förstod tidigt att det låg hos mig men jag hade svårt att släppa det jag höll fast vid. Första gången gick det bra men andra gången blev jag fast i mitt beteende. 

Jag känner igen det sedan tidigare just känslan av att fastna i ett av mina beteenden och mitt humör och inte riktigt komma ur det tillräckligt snabbt.

Vad som startade det, vet jag. I vissa situationer när jag känner mig begränsad och inte respekterad får jag ett så stark behov av att sätta gränser för att markera att det som sker inte är ok. Frustrationen är så stark och så levande att jag ibland blir besatt av den. Det blir som om gamla oförrätter och begränsningar åter igen väcks till liv som det var när jag inte fick bestämma själv utan, främst mina far bestämde med sitt beteende. På samma sätt som jag nu gör i dessa stunder. Jag vill inte kalla det övergrepp men något åt det hållet. Jag kände mig inlåst i ett hörn av det beteende han representerade. 

Denna gång handlade det om att jag ogillar att en kamera i tid och otid ska föreviga situationer i värsta turiststil och jag måste vara en del av detta. Tramsigt kanske ni tycker och så tyckte min sambo med. Nej hon sa inte tramsigt utan att jag var känslig. Allt för känslig och ja jag var känslig men det var viktigt för mig att vara känslig. För det är just det jag blir, känslig, påverkad och berörd. Men jag behöver verkligen inte agera på det som jag ibland gör.

Jag önskar att jag bara kan säga visst vi tar en bild. Visst vi tar en bild till. Aha nu är jag med på film. Ja självklart kan jag hälsa till den som är i andra ändan i ett Skype samtal. 

Men det finns stunder jag verkligen inte gillar det samtidigt som jag inte gillar mitt utåtagerande sätt. Det blir en konflikt i mig att både vara berövad och försöka slippa och sedan bli förövare i min reaktion. 

Men jag lär mig och jag tränar. Jag hittar bra medelvägar och jag hittar möjligheten både att be om ursäkt och att förlåta både mig själv och andra. 

Bara att formulera denna historien är ett sätt att se det klarare och att se både orsak och sammanhang. Det blir uppvaknande och det blir en träning. Ju mer jag känner mig själv och kan accepter den jag är desto mer förändras jag till den person jag önskar vara. 

Så när jag vågar släppa min egen kontroll  skapas något nytt. När jag kontrollerar hålls jag kvar.

Ett steg i taget. Ett steg i taget.

Tänk om sanningen enbart är en illusion

Jag lever i tron att det jag ser, det jag känner och hör är min sanning. Jag skapar mig en uppfattning om att det finns en sanning som är min egen sanning kanske även en sanning för andra. Jag lär mig att finns det en sanning så har jag kontroll. Hittar jag inte sanningen jagar jag den tills jag hittar den. Jag avkräver sanningen av andra allt för att få den önskade kontrollen. Jag lever som om jag är övertygad om att det finns en sanning och jag försöker gärna få andra att förstå att min sanning är själva sanningen. 

Denna jakt har haft en tendens att tära mig. Jag vet inte hur många gånger jag varit i konflikt med andra just omkring detta. Ibland väldigt aggresssivt när jag mött andra, som på samma sätt som jag burit på sin sanning, där båda kämpat om att ta förstaplatsen.

När jag var tonåring jagade jag sanningen över min historia och mina föräldrars liv. Sanningar som skulle ge klarhet och skulle räta ut mina egna frågetecken. Saker som jag hade hört eller sådant som antytts. Varför och vad? Vad kände ni? Vad gjorde ni? Var jag älskad? Ville ni ha mig? Varför tog du inte hand om mamma? Varför var du otrogen? Varför drack du pappa? Varför tog du inte hand om dig själv mamma? Lämnade ni mig när jag var barn? Varför älskade ni mig inte? Varför skilde du dig inte? Frågor som jag aldrig fick svar på. Mamma dog i tidigt i sorg och pappa dog 20 år senare arg, sjuk och bitter. 

Mina föräldrar hann dö innan jag på riktigt fattade hur allt egentligen förhöll sig. Idag känns det bra att ha förlåtit dom på samma sätt som jag insett att jag varit tvungen att be om ursäkt för mitt eget beteende. 

Jag måste ha varit odräglig i många stunder och på många sätt. Jag är än idag medveten om att jag fortfarande kan hamna i denna kontrolljakt.

Flera år efter att mina föräldrar avlidit insåg jag att det egentligen var ganska oviktigt att få svar på mina frågor. Frågorna var bara till för att låta mig själv fortsätta leva kvar i känslor av oro och saknad. Frågorna var bara ett sätt för mig att fortsätta leva kvar i föreställningar som jag själv skapat. Föreställningar som blev mina egna sanningar. 

Så länge jag jagar svar och det inte handlar om positiv nyfikenhet till omvärlden och kunskapen i sig, är den bara till för att hålla mig kvar i gamla negativa känslor från förr. 

Denna sanningen är kanske den viktigaste sanningen av alla. Allt annat är kanske en illusion som jag behöver sortera och vara uppmärksam på. 

Sanningen är bara min och kanske inte ens viktig. 

Denna helg är en helg jag själv väljer hur den ska bli

När jag var tonåring kunde jag känna att jag verkligen inte ville fira jul hemma längre. Jag hade känt det mycket länge att julen kändes väldigt pressad och att jag visste vad som skulle hända. Tristess och bråk. Pappa somnade ensam på sitt rum i ruset av vin och mamma skulle leva ut att hon var ett offer. Jag verkligen hatade det och hade ingen makt att förändra vad som pågick. Jag kunde inte förändra mina föräldrar, något som jag då försökt hela mitt liv. Båda bar på sorg och levde ut att de var olyckliga. Något som jag var på väg att ärva.

Ofta sökte jag mig från hemmet för att slippa se vad som pågick även så på julen, de sista åren innan jag flyttade hemifrån. Genom kyrkan hade jag fått reda på att människor var ensamma under julen och att det fanns olika arrangemang för att skapa alternativ. Människor som var ensamma av olika anledningar och människor som inte  hade någonstans att gå. På 70-talet skapades det något som hette alternativ- jul. Jul som skulle vara ett alternativ till ensamhet men också ett alternativ till den mer kommersialiserade julen. 

Jag blev under några jular en del av detta och det var kanske i samband med dessa jular jag började att känna att just detta att arbeta volontärt blev viktigt i mitt liv. Arbetet blev att ge men jag insåg att alternativet också blev att jag själv fick. Jag fick gemenskap och jag slapp bråk och tristess. Jag slapp hemmets juldrama. 

Jag upplevde redan då att livet var ganska ensamt och att mycket jag gjorde var sådant jag gjorde själv. Julen med familjen var ensamt och jag ville hitta alternativ där jag slapp känslan av ensamhet. Att hjälpa andra blev en del av att hantera detta och för en stund slippa känna känslan av ensamhet.  De jag mötte var än mer ensamma än jag själva och just då lättade det lite i min egen ensamhet. Jag mötte ett sammanhang och jag kände gemenskap. 

Vi har alltid ett val. Mina föräldrar hade var och en ett val och jag och min syster vi hade var och en ett val. Vi hade möjlighet att välja för att förändra sådant som vi inte trivdes med. Valet att inte förändra eller valet att förändra till något annat. Mina föräldrar gjorde så gott de kunde men hittade inte de nya vägar de kanske skulle behöva hitta. De var kvar, var och en på sitt sätt i något som troligen var tryggt eller mindre läskigt än förändringen i sig. Jag gjorde val eftersom jag inte ville vara kvar i det jag levt i under många år som barn. 

Så här drygt 40 år senare märker jag att jag, som mina föräldrar hittat mina invanda spår som inte alltid leder mig rätt men som jag ändå låter mig åka i. Jag har mina rädslor och min trygghet som jag klamrar mig fast vid. Allt ska vara som det alltid varit. Inget ska förändras. Nu är jag i samma eller i liknande låsta positioner. Jag är mindre benägen att bryta mig loss ur min egen tristess. Livet har utvecklat sig i en viss riktning och det är bara jag själv som kan ta mig därifrån eller välja att stanna kvar.

Nu är det jul, i morgon är det julafton och vi överger julen för att helt förutsättningslöst utan en plan fira jul någon annanstan i världen. Vi känner ingen utan det blir som det blir. Resan är julklappen och allt kan hända. Nu är det som när jag var tonåring, vi bryter en linje för att hitta en annan väg. Hitta ett alternativ. Hitta en gemenskap. 

Våga välj något annat denna jul. Våga välj ett alternativ. Julen är en helg som andra helger det är jag själv som väljer hur helgen ska bli. Jag väljer om den ska levas själv eller i gemenskap. Jag väljer om det ska bli en bra helg eller inte. Jag gör val och jag skördar resultat. 

En God Jul på er alla! 

Ta hand om er var och en där ute. 

Ilska- en speglad frustration

Först de senaste åren har jag i mig själv klarat av att identifierat att jag är en ilsk jäkel som ibland låter min egen frustration och min egen rädsla gå ut över andra. 

Frustrationen har skapat mer frustration och definitivt skuld. Ingen ska behöva bli utsatt för den energi ilskan innehåller, inte ens jag. 

Ilskan/ frustrationen är gammal, mycket gammal och jag är inte säker på att den från början skapades i mig själv utan jag fick den som ett arv. Ett arv som jag senare blev duktig på att förvalta. 

Min pappa var ilsk och min mamma och vi barn blev offren. Vi lärde oss att bli medberoende i att förhålla oss till den ilskan. 

För det var ilska och den var både kraftig och plötslig. Ilskan gjorde mig då både som ett offer och att känna sig undergiven av men den födde samtidigt egen ilska över att min far gjorde min mamma till ett offer. För då uppfattade jag det som att det enbart var hans fel eftersom han levde ut hela förövarregistret och min mamma blev utsatt. Vi barn blev också utsatta men jag såg det inte så då utan jag såg hur min mamma led. 

Idag sitter jag kvar med ilskan i mitt knä och vet inte i stunder vad jag ska göra med den. Jag bär troligen på liknande frustration och liknande skuld som min pappa som i sin tur ärvt den från sin far, min farfar. På samma sätt som min mamma ärvde sin känsla av offer från sin mamma, min mormor. 

Min egen frustration kan jag mer och mer känna föds från stress och brist på kontroll, kontroll på ett sätt som jag definitivt inte behöver men ändå jagar efter. 

Kontrollen och stressen kan jag förändra för att inte föda ny energi för min ilska. Men vad är egentligen orsaken idag nu när jag är vuxen? 

Ilskan är, så som jag ser det just nu min spegling av mig själv av att jag försatt mig  i en situation som jag känner ansvar för men samtidigt inte kan hantera. Jag tycker att jag ska vara på ett sätt men känslomässigt är jag varken där eller på det sätt jag önskar att jag bör var och det skapar frustration och känslan av att jag försatt mig i ett hörn och det finna bara en väg ut och det är att agera ilska. Det är som att hoppa frivilligt ut från ett stup och efter ett tag på väg ner i fallet upptäcka vilka konsekvenser fallet kommer att få men inte på något sätt kunna göra något åt det. Rädslan i form av ilska är det enda som finns kvar. En utdragen frustration av ett dåligt val. 

Har du koll på din frustration och ilska? 

Idag är en dag jag är tacksam för att jag åter igen hittat några nya nycklar och dörrar att öppna. 

Jag vet att det är den enda vägen men ack så svårt

Kanske är det så oavsett vilken historia jag än bär på att när jag lärt mig att acceptera mig själv precis så som jag är i stunden ökar samtidigt möjligheten att bli den jag önskar vara. Det är som om jag behöver hitta min egen startplatta.

Jag har historiskt gärna försökt visa utåt vem jag vill uppfattas vara. En bild som inte alltid överensstämt med den jag egentligen i stunden var. Det har på något sätt känts som jag inte varit sann. Problemet med detta är att jag själv ibland trott att jag enbart varit den ljusa fina ärliga sidan samtidigt som jag levt med ett mörker som givit mig både skuld och skam. Jag var definitivt medveten om att jag ibland var oärlig men sällan medveten om att jag också var oärlig mot mig själv. 

Denna tudelning gjorde att jag skapade en ständigt pågående konflikt i mig själv. Stressen att visa den ljusa sidan och samtidigt dölja den mörka sidan som jag definitivt visste fanns. 

Jag levde ett hemligt liv på många sätt. Hemligt genom att jag inte visade hela mig. Hemligt genom att jag till och med för mig själv försökte dölja vem jag var. Hemligt genom att jag var oärlig och inte genuin i den jag var.

Jag hade en ständig pågående stress som gjorde mig irriterad, ouppmärksam och ointressant. 

Först när jag insåg vad som höll på att hända eller som verkligen pågick och jag brutalt av min omgivning blev påkommen, först då kom befrielsen och jag fick chans att sakta sakta varva ned. Jag skulle vilja påstå att de 13 år som nu gått har varit väl satsad tid och kanske inte förrän nu börjar jag hitta ett nytt mod.  Vissa rester lever kvar där jag inte är säker på om det är rester av min stress och mina egna hemlighet eller om det är sådant som ligger betydligt längre tillbaka. Oavsett tycker jag att lugnet sakta sakta kommer över mig, det där lugnt som enklast kan beskrivas som när havet stillat sig efter en storm och nu ligger spegelblank med enstaka vindpustar eller en och annan fågel som krusar ytan.

Stressen gjorde mig arg, ilskan gjorde mig odräglig, humöret fick andra lida för inte minst jag själv. Det var inte ok även fast jag vet att jag även då gjorde så gott jag kunde. 

Svårast idag är att ändå i allt detta förlåta mig själv och mina handlingar. Jag försöker påminna mig att innerst där inne är jag och har varit den där lilla killen som växte upp med sin historia och att det både då och nu finns ett gott hjärta i honom. 

Det finns en tacksamhet i att någonstans inse att trots att saker och handlingar inte är ok att det ändå går att förlåta och att förlåtelsen i sig är själva läkningen för alla, även för den som blivit utsatt.

Jag vet att det kan ta lång tid att inse detta, kanske ett helt liv. Men när vi insett denna möjlighet känns det som det mest självklara.

Jag erkänner att jag inte fullt ut i alla stunder är där. 

När jag tappar ord

Det har varit glest med bloggen ett bra tag nu. Jag har inte riktigt hittat den rätta känslan och de rätta orden. Det är som jag sugit ut mängder ur mig själv men ibland glömt att tanka mig själv med nytt. Utan energi står allt still.

Det känna som jag behövt den där pausen som jag ibland talar om. Pausen att reflektera och pausen att hämta hem mig själv. 

Jag har möte i en mansgrupp en gång i månaden. Vi är vänner som valt att träffas för att hjälpa oss själva var och en att hitta bra balans i livet och att skapa ett bra liv. Jag brukar säga när jag ska förklara vad det är för typ av grupp jag är med i genom att säga att vi inte snackar hockey och fotboll, vi snackar känslor. 

I denna grupp kom det senast upp känsliga saker både för mig och för flera andra. Vi jobbar med fokusområden som vi själva bestämmer över vilka det ska vara och en del av dessa områden är saker som ibland befinner sig lite utanför vår egen komfortzon. 

Senast kom det upp ämnen som var känsligt och meningen är, när vi jobbar med dessa områden att vi inte bara ska lyssna och glida med utan även kunna ställa bra frågor så att var och en kan känna att vi kommer vidare. Frågor som knuffar till oss lite men med kärlek, omtanke och goda avsikter. Gränsen är svår och inte alltid lätt. 

Denna gång tog jag upp om mitt eget fokusområde som gällde min egen frustration och ilska som jag inte trivs med. Frågan är känslig för mig men jag vill vidare. Under kvällen och vid ett speciellt tillfälle kände jag att jag blev väldigt ifrågasatt och hade en känsla av att jag blev påhoppad med saker som inte kändes relevanta och som helt avvek från ämnet. När det pågick som mest kunde jag utifrån se mig själv att jag fullständigt tappade ord och argument. Jag blev fryst och varje försök att leda ämnet rätt gjorde situationen än mer komplicerad.

Jag gick från detta möte och kände mig själv tilltufsad både i vad som hänt och min egen känsla av att jag inte riktigt lyckades reda ut stormen. 

Så här någon vecka efteråt och efter en del egen reflektion märker jag hur jag ibland låter andra hugga på mig och beter sig utan att jag kraftfullt säger ifrån. Något som jag vet har sin egen historia. 

Jag kan säga ifrån rent allmänt men det finns situationer där jag på något sätt hamnar i ett mentalt underläge och där det ibland tydligt eller obemärkt får mig att fastna. 

Nästa gång kommer jag att ta upp just denna fråga och markera vad som är ok och vad som inte är ok för min egen del. 

Kan du ibland känna att du tappar ord och inte förmår att agera även fast du intellektuellt vet att du borde? 

Idag är jag tacksam för att jag mer och mer har förmåga att reflektera och föra mig själv i en mer balanseras riktning. 

Du lämnade ett tomrum

Du fanns där för alltid, trodde jag. Du hade dina idéer och dina åsikter jag hade mina. När du blev äldre blev du mer förstående och inte så ältande. Du visste vad jag tyckte om det. I botten var du en snäll go människa som jag länge märkt hade många tankar och känslor som liknade mina. Du kände mycket och tänkte desto mer. Jag märkte tidigt att behovet av bekräftelse var lika stort för dig som för mig.  

Nu finns du inte mer det är ett år sedan nu du försvann. Du stannade kvar på denna jord väldigt länge och du har varit med om mycket under dina 95 år. Jag vet att du hade en besvärlig barndom och att du låg inne 5 år som militär vid norska gränsen under kriget. Du var förbannad på din far för att han inte var snäll mot din mamma. Du var ungkarl till att du fyllde 55 år och fick inga egna barn.

Det var något med dig som jag först inte såg. Mitt första intryck var mer att du alltid hade zinkpasta på din ena mungipa och luktade piprök. Du hade dina åsikter och du talade gärna om dem. Du var moderat men slog tidigt om och jag tror du var mer socialdemokrat eller liknande i slutet.

Ja det var något jag drogs till och det var något jag kände attraherade. Du hade något och det tog mig tid innan jag såg det. 

Du var lik mig och desto mer jag öppnade ögonen för det desto tydligare blev det. Både det jag attraherades av och det jag inte gillade vad spegelbilderna av mig själv i dig. Kanske var det just därför du alltid varit viktigt för mig förutom att du var en länk till min mamma som dog alldeles för tidigt. 

Jag tänker på dig denna dag på samma gång som jag tänker på min mamma, min pappa och andra som avlidit alldeles för tidigt, idag när jag tänder ett ljus på kyrkogården i minneslunden. 

Ni är en del av mig och jag är en del av er. Jag börjar förstå detta mer och mer hur vi hör ihop och många delar av er har jag i mig. Det lär mig att förstå. Det lär mig att se. Det lär mig att lära mig mer om mig själv. 

Vem tänker du på denna helg? 

Idag är jag tacksam för att jag sakta kan öppna mina egna ögon för att se det jag behöver se. 

Du lämnade ett tomrum men fick mig att öppna mig för något nytt. 

Min kropp, min själ, mitt jag

Min kropp är min kropp. Jag äger den. Jag äger den och det är jag själv som tar ansvar för den. Jag äger den och det är jag som bestämmer över den. Jag äger den och bestämmer vem som får inkräkta på den. Jag äger den och älskar den. Min kropp är min kropp och jag är stolt att denna kropp är just min kropp.

Men det finns stunder när jag inte väljer att älska min kropp. Stunder då jag inte älskar mig själv och stunder när jag, om inte hatar så ogillar mig själv. När jag äter så som jag ska. När jag inte respekterar mig själv. När jag söker kaos istället för balans. När jag jagar efter den bekräftelse jag tror jag saknar. Situationer som träffar känslan av brist i min egen självkänsla. I situationer jag inte känner stolthet inför.

Men ändå är det just det jag gör. Jag skapar en konflikt mellan hur jag tänker och hur jag känner omkring mig själv som leder mig bort från mig själv och hur jag egentligen vill behandla och respektera mig själv. 

För det handlar inte enbart om min kropp utan det handlar om mig själv, min själ och hur jag ibland brister i respekten till mig själv. Jag brister i att göra det som skyddar mitt eget jag. Jag brister i att balanser så att jag inte tar skamgrepp på mig själv grundat på min egen skam och skuld. Jag tror jag har vissa värderingar men låter dessa dölja andra mer djupgående värderingar byggd på känslan som jag fick som barn. Jag lärde mig att jag inte var ok, dög och kunde. Jag lärde mig att bekräfta genom att skända och utsätta. Jag lärde mig genom att inte respektera främst mig själv. Jag tog risker och var oförsiktig. Jag slarvade och var bordus, mot mig själv.

Där stod jag och skapade mitt eget kaos i viljan att både skydda och förgöra. Den min egen inre aktuella konflikt. Ur detta skapades jag och i detta fortsätter jag skapa mig själv. Skapar förutsättningar för att bevara min upplärda syn på mig själv istället för att byta till en ny mer respektfull väg. 

Det handlar om mitt varumärke både hur jag visar det för andra men även hur jag visar det för mig själv. 

Jag vet hur jag många många gånger smutsat ner mitt varumärke som på ett sätt kan uppfattas som en medveten handling.

Allt detta är jag och ur allt detta föds, allt eftersom mitt nya jag.

Det svåra är inte att det skett det svåra är mer att förlåta mig själv att det skett. 

Jag är tacksam över att jag ser vad som hänt och uppmärksam på vad jag kan göra för att läka.

Min kropp, min själ och mitt jag allt hänger ihop. 

Ett inlägg i en debatt som handlar om #metoo

en fortsättning på en tråd jag skrivit under dagen som handlar om #metoo

………………….

Första steget för att hitta den andra i en diskussion som handlar om kvinnan vs mannen handlar om att våga lyssna inte avfärda. Vi lyssnar och vi försöker förstå. Vi ställer frågor så att vi verkligen förstår för vi är intresserade av att få veta. Om det finns ett öppet klimat från båda sidor så är troligen sannolikheten stor att vi har möjlighet att lära oss lite mer av den andra. Gör vi det motsatta och enbart lyssnar på våra egna argument och vår egen tro och vår egen uppfattning kommer vi tillsammans inte att nå en högre nivå. Detta gäller oss alla oavsett vem eller vad vi representerar. På samma sätt är det i denna diskussion som vi för här omkring grunden för kampanjen #Metoo. Det handlar inte om att döda den andras argument med slagkraftiga uttalanden och dräpande kommentarer utan det handlar om att förstå. Om det är en öppen dialog vi önskar mellan könen är det också så vi var och en behöver agera. Vi bjuder båda in till samtalet med en grundsyn att båda har vettiga argument.

Om vi inte gör detta kommer vi aldrig att få veta och vi kommer att skapa grupperingar och motsättningar istället för att verka mot samma mål. För väljer vi ett hårt klimat blir det lite så som männen också gärna anklagas för att göra och vara;  arroganta, översittare och kör med härskarfasoner. Dessa beteenden är sällan kanske aldrig enbart givet mannen.

Nu åter till frågan hur förändring kan skapas när det gäller värderingar och sätt att vara som människa oavsett om vi använder begrepp som humanism eller feminist eller vad det än är som är målet. Är det ett strukturellt problem och i så fall vad ska först förändras för att förändringen ska ske hos individen. Om det en kombination av ett strukturellt problem och ett individuellt problem vem ska startar processen. Om det också är ett individuellt problem är det då enbart en part som ska förändras men inte den andra och vems ansvar är det i så fall, den som uttryckligen agerar eller den som i tystnad agerar? Övergrepp, sexuella trakasserier vad det än är av detta slag så självklart är det no no. Den som agerar på detta sätt har fullt ansvar.

Min poäng är mer vem ska starta. Någon annan eller jag själv. Om min tro är någon annan lär troligen inget hända och händer det något kan det vara så att förändringarna sker på ett sätt som inte blir mer än att någon annan ska tala om vad någon ska göra vilket ofta är svårt, se hur vi försöker med våra egna barn, de gör som vi gör sällan som vi säger vilket ibland kan vara allt för tufft att se.

Ett litet experiment.

Låt oss för en stund ta bort allt som handlar om sexuella trakasserier, våld mot kvinnor och män för den delen i en relation. Låt oss ej se förövaren eller offret. Låt oss ta bort kvinnan helt bara för en stund. Låt oss bara sen en man och en man. 

Mannen och mannen har en kärleksrelation. Var och en har sina karaktärsdrag. Var och en vet med sig att vissa värderingar är lite knäppa och vissa handlingar tokiga eller rentav dumma. En av dem kan bättre uttrycka känslor den andra kanske är mer praktiskt lagd och starkare. En lite mer hetsig och burdus den andra lite för tillåtande och undanhållande. Den ena killen gillar den andra killens burdusa och lite grovt manliga sätt den andra har det svårt i diskussioner och hittar sällan ord på det han känner. Den enas sätt är mer kraftfullt på gränsen till våldsamt medan den andras mer undergivet och låst. Båda spelar olika spel och roller. En del invanda sedans barnsben en del andra utvecklade som vuxen. Det finns saker i relationen som gör den icke balanserad.

Båda inser att relationen är svår, den ena mer än den andra. Vem har största ansvaret att förbättra relationen?

Den burdusa mannen eller den mer undergivna mannen? 

Det är mer lätt att fatta tycke för den som är undergiven. Det är som vi gärna vill försvara den som är i underläge medan den som har ett burdust sätt får sansa sig och förändra sig. 

I en relation vilken den än egentligen är känns det rimligt att båda har eget ansvar för sitt eget sätt att vara och både två när det gäller att var mot den andra och mot sig själv. Samtidigt har båda var och en ansvar för relationen fritt från detta. Låter detta rimligt? Om inte hur ser ni på detta och vilken ordning borde det i så fall vara?

Om vi känner oss överens om att det är bådas ansvar och att var och en har en del som den själv behöver ta tag i så visst ökar förutsättningarna att de tillsammans också kan få en relation som kan ha förutsättningar att fungera bättre. Var och en behöver ta sitt lilla steg för att hitta en gemensam väg, inte bara den ena eller den andra. Värderingar, förhållningssätt och en större ödmjukhet både i relationen med den andra men också med sig själv.

När det gäller en kvinna och en man och när det gäller att en kvinna inte ska behöva känna sig hotad i någon situation ställer det en massa krav både på mannen och på kvinnan. Mannen att sluta men handlingarna men också söka finna andra sätt att tänka, känna och agera. Männen behöver se över sina egna värderingar och sina egen syn på kvinnan. Männen behöver reflektera och hitta ett nytt jag där mannen slipper att agera på sina rädsla rutinmässigt på ett kanske manligt sätt vad det nu är. Mannen behöver göra ett eget arbete och detta arbete börjar med mig eftersom jag är man och representerar manligheten och vad jag kan göra som smittar av sig på mina barn min sambo och mina arbetskamrater. Hur jag är förändrar också min omgivning. På samma sätt är det rimligt att även kvinnan gör, ser över sin rollkaraktär och se över sitt sätt, sina värderingar, sina känslor, tankar och handlingar. Vad kvinnan gör kommer att smitta av sig på andra, hennes barn, hennes man, vänner  och arbetskamrater. Var och en har ett eget arbete att göra om vi tillsammans ska kunna skapa en bättre värld där vi bättre förstår och är i bättre harmoni med oss själva och i relation med andra.

Jag tar mitt steg och du får ta ditt eget steg. Mina hundra procent och dina hundra procent men våra varsina 50 procent i relationen vilken den än är vi har.

Det blev ett blogginlägg istället för en kommentar på facebook i en tråd jag varit lite aktiv i.

Min förhoppning är inte att förbättra världen idag men ge mig själv lite bättre perspektiv i vad jag tänker och tycker och hur jag själv vill agera. Alla har vi svarta sidor och jag gör vad jag kan för att bleka den sidan i mig lite mer åt grått för att kanske i vissa delar rent av se att de glänser i vitt.

Tack!

Saknad en längtan som kan låsa oss för evigt

Pojkar som aldrig blivit sedda av sin pappor eller känner att de inte fått kärlek av sin mamma. Flickor som inte blivit bekräftade av sin pappa eller hittat en bra relation med sin mamma. Pojkar som fortsätter jagar bekräftelse och försöker bli sedd resten av sitt liv. Flickor som söker sin pappas kärlek i alla killar de söker. Mammor och pappor som är saknade och som vi för evigt göra upp med på ett eller annat sätt. 

Men det kan även vara pojkar och flickor som tidigt och plötsligt mött det gränslösa, oförklarliga och hemska och inte riktigt därefter repat sig.

Vi söker det vi inte fått eller ständigt saknat antingen kärleken som vi aldrig mött eller frågor som vi aldrig fått svar på. 

Längtan efter något som troligen aldrig kommer att infrias. Längtan efter något som håller oss fast i ett grepp hårt och nästan omöjligt att ta sig ur. 

Men vem håller oss egentligen fast?

Det vi upplevt har vi upplevt och det vi direkt utsatts för har vi utsatts för där av inget tvivel. Men sedan då? Troligen hör allt detta till historien även det som kan ha hänt i går. 

Vi väljer sedan som vuxna att plåga oss med minnen av det som aldrig infriades eller den utsatthet vi då kände. En plåga som kanske är mycket mer värre eller i alla fall lika stor som det som hänt. Vi ägnar resten av vårt liv att skapa kaos och misslyckanden eller tar till oss tydliga karaktärsdrag som blir vår egen plåga. 

Som vuxna har vi alltid ett val. Vi kan förlåta både oss själva oss andra och vi kan be om ursäkt för det vi själva gjort. Vi har alltid möjlighet att göra ett nytt val. Ett av dessa val kan vara att sluta välja att fortsätta plåga oss själva. 

Nej det handlar inte om att glömma eller att förringa utan det handlar om att skapa den energi och de förutsättningar som behövs för att vi själva ska ha ett bra liv. Det handlar om att våga acceptera att det som skett eller inte skett faktiskt har skett och just detta kan vi inte göra något åt. Det tillhör vår historia och enbart det. 

Vad livet sedan därefter blir, när historien än skedde, handlar om att hitta ett sätt att förhålla mig till det som skett. Jag glömde betala parkeringsavgiften och fick därför en böter. Allt detta har skett och jag kan inte på ett ärligt sätt förändra den historien däremot kan jag acceptera vad som skett och betala bötern just för att få ur känslan i min kropp. Jag betalar alltid en böter så snabbt jag någonsin kan för sedan är den glömd och hanterad. Och nej jag menar inte att saken är att jämföra med vårt personliga lidande men jag menar att hur vi väljer att acceptera det som ändå skett underlättar hur vi förhåller oss till detta under resten av vårt liv. 

Kanske kan vi till och med bli tacksamma över sådant som hänt i vår historia eftersom det i slutet ändå berikat vårt liv med erfarenheter och behovet av att hantera våra tankar och känslor för att skapa en större balans i oss själva. Vi är den vi är av en anledning och det är summan av våra erfarenheter som gör oss till den vi är idag. Summan av händelser och summan av reflektioner.

Jag har själv en stor börda som jag burit på under mitt liv, uppdelad i olika småbördor. En del har jag lyckats befria mig ifrån en del jobbar jag på att frigöra. Jag inser att så länge jag låter mina tankar och känslor upptas av saker jag gjort eller saker andra gjort kommer detta att störa mitt fokus och möjligheter att hela mitt eget liv. 

Det kommer ingen upprättelse och det kommer inga förklaringar. Det kommer inga ursäkter och svar på mina frågor. Hur mycket jag än önskar kommer det aldrig att infinna sig något så som jag vill ha det för jag kommer aldrig att bli nöjd. 

Lika bra att ta tag i det själv. 

Hur vill du skapa ditt liv från och med nu?

Idag är en dag jag inser att om det ska bli något gjort behöver jag själv ta i det.

En sak är säkert- inget kommer att hända

Detta är exempel på saker många av oss söker på olika sätt och som kan göra oss besatta:

- bli älskad

- bli förlåten 

- slippa skuld

- slippa skam

- behovet av hämnd 

- få en ursäkt 

- få en förklaring 

Vi har en ide' om vad som behövs för att vi ska må bra, komma ur vår sorg eller bli glada och nöjda igen. Vi har idéer om upprättelse och att få det där som ska göra att vi kan börja leva igen. 

Bara vi får det vi så bestämt känner att vi behöver, då, då blir allt bra igen. Då ska allt vända och vi ska hitta det liv som vi så länge gått och väntat på.

Problemet är, problemet är att detta något aldrig kommer att hända. Det vi är besatta av kommer aldrig att hända. Vi kommer aldrig att få den upprättelsen vi tror att vi behöver så att vi blir nöjda. Vi kommer aldrig att bli nöjda. Är det inte det ena så är det det andra som krävs för att vi ska vända och förändra vårt liv. Vi kommer aldrig att bli nöjda så länge vi tänker med gamla tankar.

Länge har vi byggt upp vårt liv på just saknaden av våra föräldrars kärlek, upprättelsen i övergreppet och kränkningen, förklaringar och önskan om att få en ursäkt. Vi har byggt upp vårt liv på en rädsla som inte bara så där kan förändras. Hur skulle det bli om vi helt plötsligt fick det som vi så länge begärt och önskat? Skulle vi bara så där byta fot och allt skulle bli bra igen? 

Det är så lätt att bygga upp sitt eget liv på ursäkter och krav som någon annan ska göra. Det är så lätt att göra sig själv till ett offer för då behöver vi inte jag själv ta ansvar. Då är det någon annan som ska göra jobbet, inte jag. Det går till och med att bygga upp hela sitt liv på detta sätt att tänka. Det är någon annans fel. 

Inget, absolut inget kommer att hända. Inget kommer att hända förrän den dag jag väljer att ta hem alla mina önskningar och all min besatthet. Inget kommer att hända förrän jag börjar ta mitt eget ansvar över mitt eget liv och hitta den väg och det liv jag själv vill leva. Ingen kommer att göra det åt mig. Ingen mer än jag själv. Jag behöver byta mitt gamla tänk till ett nytt tänk. 

När vi kommit så långt och börjat fatta detta så är vi på väg. Då har vi hittat vår egen väg fram.

Du kan fortsätta att kräva att någon annan ska göra något så att du kan börja leva ditt liv. Jag är rädd för och väldigt övertygad om att inget kommer att hända mer än att du hjälper dig själv att cementera dig dig själv djupare i det du vill ifrån. 

Sitter du fast? Känner du igen dig? 

Idag är en dag jag inser att jag behöver ta hand om allt skit jag själv bär på. 

Jag är

Jag skulle vilja vara. Jag har varit. Jag ville vara. Jag hoppades att jag skulle ha varit. Jag hoppas vara. 

Det handlar om oss själv. Det handlar om mig. Min historia och min framtid. Om förhoppningar och sorg. Om besvikelser och skuld. Om skam och vanära. Om lust och olust. Om känslan av makt eller att vara ett offer. Om utsatthet och kränkning.

Det handlar ofta om då eller sedan men sällan här och nu att jag är.

Frågan är därmed mer vad är jag just nu. Vad är jag? Är jag lycklig? Gör jag det jag vill? Älskar jag den jag är just nu? Är jag fin? Är jag klok? Är jag fokuserad? Är jag vacker och mysig? Är jag smart och intelligent? Är jag påhittig? Är jag dum? Är jag stressad och irriterad? Är jag klarsynt eller inskränkt? Är jag fundersam och eftertänksam? Är jag reflekterande? Är jag ilsken eller snäll? Är jag en person som kan skada andra men också skydda? Är jag snål eller givmild? Är jag hjälpsam eller utnyttjande? Är jag rätt eller fel? Är jag omvårdnaden eller självisk? Är jag glömsk eller en som lommar ihåg? Är jag känslosam eller en som inte har kontakt med mina känslor? Är jag i balans eller obalans? Är kag närvarande eller frånvarande? 

Är jag och i så fall vad just nu i denna stund? Inte vad jag var och inte vad jag skulle önska jag är utan just precis nu? 

Vi är genom att göra och vi är genom att tänka och känna. Detta betyder att om vi ändrar vad vi gör kommer det att påverka vad vi känner vilket betyder att vi är på ett nytt sätt. 

Så vad jag är, är just det jag är just nu. 

Vad är du just nu? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för den jag är just i denna stund oavsett om det känns bra eller mindre bra. Jag är av en anledning och der är viktiga signaler till mig. 

Mellanrummen

Det är inte då, när jag bestämt mig som oron är som störst. Det är inte då, när jag står inför fullbordat faktum som ett resultat av ett beslut. Det är inte då, när jag har en strategi för att nå mitt beslut. 

Det är när jag står mellan två lägen och saknar både strategi och beslut min oro och min tvekan är som störst. 

Rädslorna som kommer över mig. De olika valen som jag väger för och emot. Hoppet om att kanske ska situationen förändras av sig själv. Hoppet om att slippa besluta. Strategier där jag försöker ha kakan men ändå ha möjligheten att äta upp den. Tron att det finns ett rätt tillfälle någon gång men inte just nu. Oviljan att såra någon som egentligen redan blivit sårad för länge sedan. Oron över det faktum att jag inte är bättre än de som föraktat och sårat mig.

När jag forfarande saknar ett ärligt och uppriktigt beslut som kommer att leda till handling. Då är jag som mest svag och min oro är som starkast. När jag tror jag försöker att slippa möta konsekvenserna av ett beslut som egentligen redan är fattat i mina tidigare handlingar. 

Rädslan som finns inne i mig har funnits där oerhört länge. Rädslan av att bli övergiven och lämnad. Rädslan av att bli ensam och saknaden efter bekräftelse. Rädslan styr mig ovh för mig i riktningar som överraskar mig men som samtidigt känns bekanta.

Kaoset skapas i mitt mellanrum precis på samma sätt sim fet troligen gjorde för min mamma och min pappa. De befann sig i ett mellanrum hela sina liv. Var och en på sitt sätt. 

Jag ärvde detta mellanrum och förvaltade det länge. Mycket länge. 

Idag är mina mellanrum både kortare och mindre plågsamma. Idag gör jag nya val. Fortfarande kan jag se att när mellanrummen blir för långa börjar jag samtidigt känna smaken av dess effekter.  Lögnen, hemligheterna, tvivlen och hur jag väljer att försöka säkra i tron att jah kan ha kontroll.

Besväras du av mellanrummen i ditt liv?  

Idag är en dag jag känner tacksamhet över att mellanrummen blir förre och mindre. 

När vi äger situationen är all oro borta

Allt, precis allt tufft som hänt eller sådant som vi oroar oss om i framtiden har en och samma grund. 

Problemet är att vi upplever att vi inte äger situationen.

Den dagen eller under den period det hände tappade vi kontrollen och började ifrågasätta oss själva. Helt plötsligt blir det självklara inte självklart längre. Vi börjar vänja oss vid att det finns något annat än bara kärlek.  

Då förlorade vi en del av vår egen självrespekt, då när vi tappade all kontroll. 

Resten av livet har allt handla om att försöka återfå den kontroll vi tappat. Återfå en del av oss själva och den självrespekt vi inte längre känner att vi äger.

Vi kämpar och kämpar för att få åtminstone lite kontroll för att slippa känna det vi egentligen känner. Skammen. Skulden. Utsattheten. Självföraktet. 

Helvete, om jag bara för en dag kunde känna kärlek till mig själv. Helvete om jag bara för en dag kunde få bara lite kontroll. 

Jag har dövat på mitt sätt jag vet att du har dövat på ditt sätt. Vi dövar men det löser inget mer än att vi känner ännu mer efteråt. 

Ångesten. 

Ensamheten. 

Utsattheten.

Skammen. 

Skulden. 

Det blir som ett ältande och det är precis så det är. Det är ett ältande därför att vi saknar helt kontroll över den situation vi tycker att vi befinner oss i. 

Men så en dag kom det något ivägen som fick mig att haja till. Jag hade sett och hört det bra länge men först denna gång började jag att förstå. 

Länge länge har jag blivit uppmanad att släppa taget. Herre Gud släppa taget, det är ju kontroll jag vill ha inte något som är totalt okontrollerat. 

Skillnaden denna gång var att jag släppte kontrollen på det jag trodde att jag skulle kontrollera och fick kontroll på det jag kan kontrollera. 

Så det handlade om att släppa taget om det som jag länge vägrat att släppa taget från.

Från den dagen ser jag allt, precis allt på ett helt annat sätt. Jag ser mig och jag ser situationen. Jag kan känna sorg, ledsenhet, ilska och kärlek men jag lär mig att se de jag kan kontrollera och det jag inte kan kontrollera. 

När jag hittar det jag kan kontrollera blir allt lugnt. 

Då, då återfår jag det jag en gång tappade. 

Känner du igen dig? 

Idag är en dag jag känner hur viktigt det är att äga det som är mitt men inget annat.

Livslögnen håller mig kvar

Jag har en bild av mig själv om hur jag ser ut som säkert är lika gammal som när jag var tonåring eller åtminstone när jag var 30 år. Jag kan tänka mig att den bilden successivt justeras allt efter som åren går.  

Men när jag kommer till frisören, går på toaletten eller kommmer till en annan plats där det finns en spegel blir jag varje gång förvånad över hur jag ser ut, egentligen. Bilden överensstämmer inte med min egen inre bild av mig själv. 

På samma sätt är det ibland med andra saker som gäller mig. 

Jag lever ibland på olika sätt med inre lögner gällande mig själv. Lögner som för mig i olika riktningar. En del lögner känns trivsamma att ha en del andra skulle jag kunna tänka mig att vara utan. 

Jag tror en massa och jag friserar mina egna sanningar/ lögner för att det ska passa mig i stunden. Jag tror att jag är smalare än vad jag är. Jag tror att jag är öppen och rak. Jag har föreställningar om att jag är enkel att ha att göra med och att jag är en reko kille. Jag tror att jag är smart. Jag har en massa goda uppfattningar om mig själv så som jag gärna vill att andra ska se mig.

På samma gång far min tankar i helt motsatta riktningar. Jag tycker att jag inget kan och känner mig ganska osmart. Jag tycker jag är ful och har sidor som jag verkligen har svårt att ha överseende med. 

I båda riktningar skjuter mina lögner och och många av dessa handlar om något som är dåligt. Som jag känner mig så tänker jag i stunden.

Allt blir ett falsarie konstruerat för att spegla mina egna känslor och för att få mig att tro; "- Du fattar väl att det inte är något märkvärdigt med dig!?"

En del livslögner sätter sig väldigt djupt inne i mig och har en tendens att aldrig vilja lämna mig.

Låt mig räkna upp några:

- När ska de komma på mig att jag inget kan? 

- Jag tror att jag är bättre än andra.

- Vilken tur att de inte ser vem jag egentligen är.  

- Mina föräldrar var inga bra föräldrar. 

- Tänk om det kunde ha varit på ett annat sätt, så mycket bättre det då hade varit. 

Mina livslögner har bara ett syfte och det är att hålla mig kvar i där jag är och se till att jag inte förändras. 

Först när jag vågar ifrågasätta mina egna lögner och göra på ett annat sätt börjar jag att befria mig från mina bojor. 

Jag är en kärleksfull människa som gör så gott jag kan och det är tillräckligt bra i stunden. 

När jag vågar att se mig själv på detta sätt tar jag ett steg från hur jag varit van att se mig själv. Jag våga bryta gamla mönster genom att tänka, säga och känna på ett annat sätt. Jag äger mina tankar och jag äger mina känslor därför äger jag mina handlingar. 

Vilka livslögner går du och bär på? 

Idag är en dag kag känner mig tacksam att jag är en kärleksfull människa som alltid gör så gott kag kan. 

När jag inte ser mig själva förlorar jag mig själva

Jag har alltid ett val och jag gör val. Jag väljer bort mig själv eller väljer mig själv. Jag väljer att göra sådant som är bra för mig eller sådant som jag tror är bra för mig men som blir dess motsats. 

Jag väljer att se min egen del i allt som sker eller enbart fokusera på vad andra gör. När jag väljer att enbart se vad andra gör har jag också tappat kontakten med mig själv. Mitt inre jag. 

Vi gör inte alltid rätt. I själva verket kan man säga att det är svårt att alltid göra saker rätt, kanske är det rent av fantastiskt när vi gör saker rätt. Ändå är vi bestämda över att det vi gör är mer rätt än det någon annan gör, särskilt i situationer vi känner oss kränkta, överkörda, utsatta eller där vi på något annat sätt fått uppleva rädsla.

När vi sitter fast i våra egna föreställningar om vad som är rätt och fel har vi valt att inte vara öppna och se om det är något vi själva behöver förändra. Vi har valt att leva kvar i våra egna föreställningar. Detta betyder också att vi själva valt att sitta fast.

Jag behöver varje dag granska mina beslut och handlingar särskilt när det inte går som jag själv vill och önskar. Jag har alltid en del i det som sker eller hur jag hanterar konsekvenserna av det som sker. 

Sitter du fast i situationer du har svårt för att ta dig ur? 

Idag är en dag är tacksam för att jag som oftast hittar min del i det som sker. 

Lyckliga är något vi alla är- om vi väljer att vara det

Vad är? Är lycka en ny bil eller en bostad att bo i? Är lycka mat för dagen eller den där fina Prada väskan? Är lycka någon att leva med och att inte bli sjuk? 

Kanske inte.

För är det så kan ingen vara lycklig om man är sjuk, fattig, hungrig och inte har någonstans att bo. 

Kanske är lycka något helt annat och något som vi alltid har och skulle kunna känna men att vi inte har en aning om det. 

Lyckan är. Så är det. Lyckan är det som pågår just nu och det vi har omkring oss. Lyckan är hur vi väljer att se det som är och pågår just nu. Lyckan är att vara tacksam för det som finns inte det jag saknar. Så åter igen är det hur vi väljer att tänka som påverkar hur vi ska känna. Väljer jag att acceptera det jag har i denna stund jag lever här och nu som något jag är tacksam för så är jag lycklig.

Jag är tacksam för att jag kan åka till jobbet och att det finns en tunnelbana som jag har råd med som tar mig dit jag vill. Jag är tacksam för att det regnar och är lite svalare så att jag kan prova min dina jacka som jag köpte på rean ock som kag hade råd med.

Ja ni fattar.

Jag brukar i mina samtalsgruppen fråga, när vi går igenom hur läger är och om hur känslan är just precis nu i denna stund. Oftast när vi tvingas att svara vad känslan är precis i stunden så brukar det var ganska bra till att det är väldigt bra. Få tycker att det är dåligt och katastrof. Men hade jag frågat allmänt hur det är hade de sagt att det inte är riktigt bra eller rent av att det är ganska dåligt. Vi väljer gärna att adderar både oro om framtiden och bekymmer med vår historia i dessa lägen och glömmer att riktigt känna efter hur det är just nu. Ibland kan vi till och med ha svårt för att erkänna att det är bra för att känslan är ovan och andra kanske då inte förstår att vissa saker är mindre bra eller katastrof. Vi vänjer oss vid att ha det dåligt vilket betyder att vi också kan vänja oss vid att ha det bra.

Så om vi kan just här och nu tänker efter hur det känns så är det, om vi väljer, ganska bra. 

Jag behöver skapa mitt tänk på ett sätt så att kag känner mig lycklig. Tacksamhet för att leva kanske är en ynnest för den som är sjuk. För den blinde för att han kan höra och den stumme för att han kan se. 

Väljer jag däremot och formulera det som att jag skulle vilja kunna tala och jag skulle vilja kunna se blir jag ett offer eftersom det aldrig kommer att kunna hända. Samma människor men med två olika sätt att se på tillvaron. Både den blinde och den stumme kanske skulle önskar att de var fullt friska men detta försätter personerna i en omöjlig situation och skapar bara olycka.

Jag är lycklig för jag väljer att vara det.

Hur lycklig är du?

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag kan förstår att det är skillnad på att göra mig lycklig och att göra mig olycklig.

Utifrån in

Såg en video i går som var en inspelad aktivitet som jag var med i. Det blev åter igen uppenbart för mig hur mycket jag låter och att jag fyller upp tomrum och tystnad. Jag hörde min röst och inget mer. Vad upplevde jag om jag var så upptagen av att tala. 

Ibland behöver vi få distans till oss själva för att se vilka uttryck vi har och var vi lägger vår energi. Vi behöver ställa oss utanför oss själva och betrakta vad det är som sker och observera. Vi behöver reflektera över oss själva för att få en chans att se vår egen del i allt som sker och förändra det vi ogillar hos oss själva. 

När vi reflekterar över oss själva öppnas våra ögon. Ofta behöver vi även berätta detta för andra för att verkligen själva förstå och ta in det vi reflekterar över. 

Vi kan kalla det en ständigt pågående utvärdering och kvalitetssäkring av oss själva. 

Vad gör du för att ha koll på dig själv? 

Idag är en dag jag känner tacksamhet för att jag får lära mig mer av mig själv.