Medvetenheten om mitt eget lärande

Prestera, det finns något i mig som bygger på att jag ska prestera och leverera. Kraven är mer innifrån än utifrån.  Prestera för att jag tror att det finns en förväntan. I prestationen är tystnaden en risk eftersom där saknas en direkt prestation. Tystnaden är otyglad och finner ofta sin egen väg. Tystnaden skapar ett tomrum som prestationen kan ha svårt för att hantera särskilt om tystnaden inte är en medveten strategi. 

Jag hade samtal med grupp afghaner och pakistanier i går med skiftande kunskaper i svenska. Det var svårt att föra det mer traditionella gruppsamtalet. Troligen vaknade prestationen i mig och jag kunde utifrån se mig själv fylla tomrummet med mina egna ord. Mina frågor blev färre och det blev mer att tala än att lyssna. Kanske gick det inte att göra på annat sätt, samtidigt kunde jag känna att i brist på kontroll tog mitt eget behov av att prestera över. Jag lät mer än jag vågade fråga och lyssna. 

I samtal, när alla blir engagerade blir resultatet ett helt annat. Engagerade i frågan eller engagerade för att det berör. När vi själva får delta och vara en del i processen lyfts också den egna processen till en högre nivå. Lärandet får ett högre värde, särskilt i grupp där mer kunskap samlas.

Min reflektion är min egen och troligen blev resultatet precis som alla ville ha det igår. Jag lärde mig vikten av att våga vara tyst utan att göra det besvärligt för övriga i gruppen. Jag har mer att lära, det uppskattar jag och är tacksam för. Måtte mitt lärande aldrig ta slut. 

Vad har du nyligen lärt dig om dig själv genom ditt sätt att praktisera livet? 

Idag är en dag jag väljer att se mitt eget lärande om mig själv som det viktigaste i livet.