Bloggen har flyttat till samtalforallablog.wordpress.com

tisdag 28 februari 2017

Vi gör inte alltid rätt

Det är rätt, vi gör inte alltid rätt men det är inte rätt att det mest vi gör inte är rätt. För det vi gör är ofta rätt men ibland blir det fel. 

Vi har så lätt för att fokusera på de 20 procent som vi kanske gör fel och glömmer av att titta på de 80 procent som blir rätt. Många av oss gör tyvärr detta och de som säger att de inte gör det gör ett fel och det är att säga att de inte gör det för det verkar vara inbyggt i vårt system. 

Det finns något i oss som handlar om självkritik och som förmodligen handlar om vår mänskliga förmåga att gör saker lite bättre för att få ett lite bättre resultat. Kanske är det en del av varför människan  utvecklades på ett annat sätt jämfört med alla djuren i övrigt. Vi utvärderade och förfinade våra egna metoder. Detta i sig är bra men det som följer med är den självkritik vi får som gör att vi inte alltid har förmåga att vara nöjda i det vi har.  Vi är inte tacksamma och det i sin tur leder till strävan efter mer, att bli bättre och att på något sätt se vårt eget resultat som inte tillräckligt. Vi dömer oss själva i större utsträckning än vad vi kanske skulle berömmer oss själva. 

Vi behöver klappa oss på axeln och säga; - Detta är bra! - Detta gjorde du bra! - Va påhittig du är! - Va bra vi jobbade ihop! - Villen bra vänn jag är! - Jag är en trevlig kille! -  Vad tacksam jag är som har det så bra!

Hur kändes dessa repliker? Skryt? Högmod? Egoistiskt? Brist på självkritik? Kanske tycker du detta men då sitter du fast i gamla föreställningar på samma sätt som jag ibland. Gamla föreställningar om att man inte ska beröms sig själv. Egentligen är det beklagligt att vi uppfostrat och uppfostrar på detta sättet.

Jag vet att jag har varit mindre bra på att ge mina barn beröm. Det är ingen ursäkt men min förklaring är att jag i min egen uppväxt lärde mig något annat.  

Beröm föder beröm och negativ kritik föder negativ kritik. Kärlek föder kärlek, hat föder hat. Människor som får kärlek och beröm mår bättre och presterar bättre. Det är som om vi blir bättre i allt bara genom att vi vågar tillåta att saker är bra och att vi tillåter att tala om detta för oss själva och andra. 

Hur bra på en skala är du från 1- 10 där 10 är det bästa?

Idag är en dag jag ser mig själv och berömmer mig för det jag gör även i stunder jag kan ha prestera mindre bra.

måndag 27 februari 2017

Gör något annat

Det finns alltid ett alternativ. Är dörren stängd, öppna den. Är den öppen, stäng den. Vi har alltid möjlighet att göra ett annat val än det val vi för tillfället har gjort.  
Vi kan välja att tänka och göra annorlunda för att känna annorlunda.

För ett tag sedan förstod jag att det satt en unge kille ensam i en lägenhet. Killen är ofta för sig själv. Han är social men lite ensam ibland. Det är som han inte kommer för sig att göra andra saker. Det blir mest dataspel som blir hans umgänge förutom när han är i skolan. 

Dagen innan ringde jag honom och undrade om vi skulle göra något och dagen efter gjorde vi det. Vi gick ut i skogen och hade som mål att fika på ett bestämt ställe. Det blev långpromenad med killsnack. 

När vi satt och fikade var det en massa känslor som bara forsade över bordet. Båda tyckte det var skönt och friskt att komma iväg och killen sa; - Jag måste börja ta mig ut mer och bli social, det är så skönt. Själv var det väldigt kul att ha lite sällskap eftersom jag ganska ofta går långa promenader själv. Båda hade vi, bara genom att göra annorlunda känt något annorlunda som fick oss att tänka annorlunda som fick oss att känna annorlunda. 

Det som slog mig var hur lätt det är att fastna i en situation och fortsätta med denna av bara farten. 

I mitt liv kan jag se hur en mängd saker bara blivit och förändrats till en vana. Relationer, papparollen, arbeten och annat jag hållit på med. Jag har fallit in i en rutin, kanske inte alltid varit nöjd med rutinen men fortsatt av slentrian. Helt plötsligt har det gått 20 år och jag undrar vad det var som hände. Livet är för kort för att inte i varje stund fundera på om det är just detta som jag vill göra. Relationer jag har, arbeten jag utför, människor jag umgås med och andra olika typer av rutiner jag skapat under åren. Kanske är det rädslan för förändringar som håller mig kvar eller tanken om att jag kan missa något om jag slutar att göra det jag alltid gjort. När jag ibland inte är nöjd med det jag har gjort eller gör kan det vara en rädsla som gömmer sig kvar någonstans.

Bara genom att göra något annat, som att ta en annan väg till mitt arbete förändrar min egen syn på tillvaron och kanske därmed också mina känslor. Kanske på ett bra sätt eller på ett mindre bra sätt, detta vet vi först efteråt.

Hur medveten är du om att dit liv består av en massa val?

Idag är en dag jag väljer min egen väg.

fredag 24 februari 2017

Be nice

Det krävs en mängd fler muskler att vara arg och bitter jämfört med att vara glad och trevlig. Inte påklistrat glad där ilska döljer sig i hemlighet utan verkligen glad och trevlig. Vi använder betydligt fler muskler och vi spänner oss i vår egen frustration. Spänningar som gör oss både trötta, mer mottaglig för sjukdomar, mer arga och får oss att känna oss besvärade. Vi får en obalans i vår kropp. 

Väljer vi istället att ta hand om oss själva och lösa upp de knutar och spänningar som vi har i vår kropp och vara trevlig mot människor omkring oss så kommer det också att hända saker i oss själva. Ilska och trumpenhet skäl lika mycket energi som att vara positiv och trevlig, som tillför energi. Ilskan stänger oss utanför och att vara trevlig öppnar upp. Valet är vårt eget vad vi själva vill tillföra eller ta bort. 

Gör ett experiment. Välj en dag att vara sur och otrevlig mot andra människor och se vad som händer med dig själv. Ta sedan en annan dag och välj att vara precis tvärt om, glad, positiv och trevlig och observera sedan vad som händer med dig efter denna dag. Vilken dag är du trött och vilken dag får du mer energi? Vilken dag känner du dig mer frisk och vilken dag känner du att du eventuellt skulle kunna vara sjuk? Vilken av dagarna bemöts du på ett positivt sätt och vilken av dagarna blir andra otrevlig mot dig? Ja du förstå vad som kommer att inträffa. 

Valet är vårt eget och vi må vara kränkta, sårade, påhoppade, ifrågasatta och allt annat som kommer för oss. Det har ingen betydelse vem som är orsaken, när vi väljer att reagera och agera på ett negativt sätt kommer vi själva att drabbas värst. Det finns inga genvägar till lycka utan arbetet går via oss själva ut i vår egen kropp. Vill jag känna lycka så måste jag arbeta för att nå det. Arbetet handlar om att förändra mina egna tankar och synen på mig själv och min omgivning. Förändringen ligger i att göra egna val fria från de val som andra väljer att göra. Styrkan ligger i när vi förstår att andras beteenden minst lika mycket kan vara styrda av mina egna beteenden som jag kan känna mig styrd av andras. Jag behöver själv ta ansvar för hur jag vill att mitt eget liv ska utveckla sig eftersom ingen annan kommer att göra det åt mig.

Det var tufft i höstas när jag insåg att det var mycket som var i förändring. Förändringar som jag just då kände att jag inte hade kontroll över. Förändringar som gjorde att jag kände att marken under mig höll på att försvinna. Varje dag kändes frustrerande och jag kände mig starkt beroende av andras beslut och vilja. Jag tyckte att jag inte ägde min egen situation och försatte mig själv i ett beroende. Detta gjorde att jag blev sur, frustrerad, kritisk, mindre positiv, ovilliga att hjälpa till och jag kände mig allmänt negativ och misstänksam. Känslan var vidrig och inget jag kände att jag ville känna. Dessa känslor höll kvar mig som i ett skruvstäd. Till slut stod jag inte ut längre utan bad om att få ett samtal för att diskutera min situation. Jag valda att vara ärlig och talade om vad jag innerst inne kände. Jag visade mig skör och visade min innersta känslor och vad detta gjorde mig. Vi hade ett väldigt öppet och ärligt möte. Detta ledde till en del förändringar som löste upp en del av de låsningar jag hade upplevt. Jag valde att släppa taget. Efter vår diskussion blev det långhelg och jag arbetade mycket med mig själv för att se vad det var som var min del och mitt ansvar. Under denna långhelg fattade jag ett beslut. Jag fattade beslut som handlade om nya val och nytt förhållningssätt. Beslut som väldigt tydligt visade på förändringar. Jag valde att vara glad och positivt i det som mötte mig vilket påverkade hur andra förhöll sig till mig. Detta i sin tur gjorde mig än mer positiv. Jag hade vänt min egen nedåtgående spiral.

Hur stor makt tror du att du har i ditt eget ledarskap? Kan det vara så att du själv har möjlighet att påverka ditt eget mående och hur andra ska förhålla sig till dig? 

Idag är en dag jag väljer. 

torsdag 23 februari 2017

Prestera och kontroll skapat i en bubbelfamilj

Vi ska prestera och vara duktiga. Vi ska leverera och vi ska vara på. Det är resultat som räknas. Vi ska ligga på topp. 

Allt detta började för länge sedan. Vi är skolade till att leverera och betygsättas. Vi mäts och vi bedöms. Det blir en tävling som vi fortsätter med hela vårt liv. Även i stunder när det inte är självklart att vi behöver leverera. Vi har fått detta gift i vårt blod. Vi har blivit slavar under prestationsivern och tar det som ett bevis på att vi duger eller inte duger.

För att prestera tror vi att vi behöver kontroll. Kontroll gör oss spända. Spända och rädda att vi kanske inte presterar tillräckligt. 

När vi släpper taget öppnas däremot möjligheterna till att ta in det som sker runt omkring oss och på ett behagligt sätt ge det som vi själva har på ett avslappnat sätt. 

Som barn lär vi oss att använda kontroll för att hantera svårigheter i vår uppväxt. Föräldrar som inte kan ta hand om sig själva eller sina barn leder till kontroll hos barnen för att de ska kunna hantera det som sker. Barn har också så lätt för att ta över det ansvar som sker i en familj och tar gärna på sig en skuld de egentligen själva inte äger.

Vi har alla varit dessa barn på ett eller annat sätt och på så sätt lärt oss att använda kontroll som ett verktyg. När vi själva, ibland hamnar i svårigheter i livet är det just kontroll vi tar till. Vi försöker kontrollera vår ångest, vi kontrollerar våra egna beteenden och vi kontrollerar våra egna känslor. Kontrollen gör oss spända och snarare förvärrar än tillför något bra i det resultat vi vill uppnå. Vi presterar och vi tror att vi ska bli bedömda. Vi tillåter oss inte att visa att vi är svaga och sköra, vilket vi kanske egentligen är och ibland behöver vara, utan vi försöker visa en fasad som egentligen inte är sann. Prestation gör oss inte sanna.

Jag var detta barn som lärde mig att prestera och vara duktig för att bli bekräftad. Jag har också lärt mig att att kontrollera i en situation när jag upplevde att jag var tvungen att ta ett vuxenansvar. Vi blev, i vår familj en bubbelfamilj där barnen till viss del fick ta över föräldrarnas roll. Detta gjorde oss barn extremt duktiga på kontroll, givetvis på olika sätt. Bubbelfamilj beskriver att barnen bubblar upp och tar över i hierarkin i föräldrar/ barnstrukturen.

Idag får jag jobba hårt med att släppa på mina egna prestationskrav och min egen kontroll. Jag behöver jobba med att älska mig själv även fast jag ibland gör fel.

Hur mycket prestige och kontroll har du i ditt arv? 

Idag är en dag jag äntligen släpper taget.






måndag 20 februari 2017

Jag klappar mig själv - det är ok

Jag ser varje dag sådant i mig som jag inte trivs med. Jag är för medveten för att inte se. Jag ser mina brister och jag ser att jag har fokus på mina brister. Jag är klart medveten om att jag inte alltid är en enkel människa att ha att göra med, varken för andra eller för mig själv. Jag är hård mot mig själv och ibland komplicerad för andra. Ja ibland bara för mycket. 

Min bild av mig själv är två bilder. Den ena är bilden av just det jag nämnt om mig som en komplicerad kännande, styrande, bestämmande och ibland ilsken man. Den andra är min egen bild av att jag är en man som ändå tar det mesta på ett lugnt och avslappnat sätt och inte hetsar upp mig för allt. Det är som det är tydliga kontraster och ingen av dessa stämmer ensam överens med den bild som är jag. Det är lite som doktor Jekel och mister Hiede, en väldigt bra beskrivning av vårt ibland innersta väsen. 

Jag har mina två ytterligheter i mig och jag får lära mig att acceptera och hantera dessa. Just nu så jobbar jag med att tillåta att de finns och genom att beröra och klappa mig själv bekräfta att det är ok. Att jag är ok och att jag mer tillåter att det som sker det sker utan att förbanna och förmana mig själv. Jag accepterar och just när det sker så är det ok att inte vara fullt jämställd, fullt kontrollerad, alltid väldigt vänlig, alltid accepterande, alltid klok, alltid finurlig, alltid inkännande och andra önskade egenskaper. Jag klappar mig själv och säger att det är ok. Den fysiska känslan ger mig signaler från förr att det är ok. Lite som när vi var små och blev klappade när vi slagit oss. Det är ok att vara ledsen och allt är ok.

Jag lugnar mig själv att inte vara så upprörd i stunden över mina misstag. Jag reducerar en del av min egen självkritiska inställning och karaktär. Jag vet däremot definitivt vad som är rätt och vad som kanske är fel. Det lärde jag mig som mycket liten. Det är mer skillnaden på min egen etik och min moral eller snarare mina känslostyrda beteenden. 

Hur ser dina två sidor ut inom dig och vad gör du för att hantera din egen etik och din egen moral inom dig. Hur får du dig själv att acceptera den du är i stunden? 

Idag är en dag jag klappar mig för att känna att det är ok. 

söndag 19 februari 2017

Allt hänger till slut på mig själv

Jag har verkligen försökt att se om det är något som jag kan bli förbannad på, som i slutet har med någon annan att göra än mig själv. Någon som jag kan skylla på i mitt eget mående. Mina ex, någon i rummet, beteenden som min sambo har för vana att göra, någon i min närhet som skulle dö, personligheter hos andra, världens situation, ISIs för att inte nämna Thrump eller den pedofilhärva jag fick se nyligen lösas upp. Nej jag lyckas verkligen inte. Visst blir jag arg, ledsen, bestört, förtvivlad och reagerar och ibland agerar på olika sätt och låter mina känslor ta in det som sker. Men att säga att någon eller något förstör mitt liv eller starkt påverkar hur jag har det, nej sådant finns egentligen inte. Det har funnits men att idag påstå att det finns, nej det går inte för mitt liv att jaga fram. Jag har blivit allt för medveten omkring min egen del i allt som sker i mig och hur jag mår vilket gör att jag idag inser att jag har val att göra eller val som jag gjort som försatt mig i det som sker eller som har skett. Allt faller tillbaka på mig själv och mitt eget engagemang.

Det var lättare förr, då fanns det någon att skylla på. Som barn lärde jag mig tidigt att se andra som bovar eller för den delen se mig själv som en bov i en situation som jag egentligen inte alls hade ansvar för. Idag förstår jag annorlunda men jag har ibland tendenser att ta till mig gamla beteenden. Samtidigt har inte jag själv all skuld till livet som det är utan  jag behöver ibland tänka tankar som att det var synd om mig, det var sorgligt, det var hemskt, oansvarigt eller det gjord mig oerhört utsatt. Däremot vet jag att vägen ur mitt mående behöver jag ta hand om mig själv eller med hjälp av någon annan. 

Så jag har således inte skuld till allt men jag har ansvar till det som handlar om mig själv så att det blir så bra som möjligt.  

Finns det någon eller något som gör att du har det som du har det idag? 

Idag är en dag jag inser mitt eget ansvar över mitt eget mående men accepterar att vägen dit sker genom kärlek. 

fredag 17 februari 2017

Ett nytt steg

Jag såg en kvinna idag på perrongen stapplande med sina kryckor. Hon kanske var omkring 40 år och gick väldigt ansträngt. Troligen hade hon blivit skadad och befann sig i en ny situation, att helt plötsligt få svårigheter att ta sig fram. Kanske var de steg hon nu tog de första egna stegen ute i det fria, efter en lång rehabilitering. Alla tar vi ibland ett nytt steg. Ett nytt steg i en riktning vi kanske aldrig gått tidigare. Eller kanske steg som vi gått varje dag de senaste åren där vi lärt oss varje del av gatan. Steg som får oss att gå till eller att gå ifrån. Steg som kräver stort mod kanske heroiska kraft för att våga ta. Steg som ska ta oss iväg långt utanför landets gränser eller steg som tar oss utanför vår egen lägenhet efter en lång isolering. 

Det första steget oavsett vilket det än är, är alltid det första i en viss riktning och det är egentligen ingen skillnad om det är det första steget på en mycket lång vandring eller första steget på väg till jobbet för när vi är här och nu är det just steget som är vår närvaro. 

Jag förstår att jag i mitt liv tagit en mängd olika steg i olika riktningar. Ibland känns det, idag som helt obegripligt att jag gått i så många olika riktningar med så vilt skilda mål. Eller så är det så att målen varit de samma men medlen haft lite olika innehåll och riktning. 

Ibland känner jag att vissa första steg haft ett visat motstånd. Ibland tycker jag att varje första steg i något jag egentligen gör på rutin ändå har ett första motstånd. Jag skjuter på steget in i det sista. Räkningar som ska betalas. Resor som ska beställas. Arbetsuppgifter som ska göras. Steg som det finns ett motstånd i låter sig bli uppskjutna innan steget till slut blir taget.

När jag gift tog det flera år innan jag vågade ta steget att säga att jag ville skilja mig och då blev det också på ett betydligt mer brutalt sätt än om jag redan 5 år tidigare hade tagit upp vad jag kände.

Kanske är det just att stanna i steget som skapar den största frustrationen och obalansen, inte det faktum att ha tagit det första steget för då är det redan taget.

Hur ser dina steg ut? Står du och tvekar eller vågar du ta dina första steg i olika situationer? Kanske är du så modig att du även tar nya oupptäckta steg utan svårigheter eller är en person som tvekar vid varje nytt steg?

Idag är en dag jag låter mig själv se varje steg som ett nytt steg som står öppet för något nytt och spännande.

torsdag 16 februari 2017

Ibland är det bara så

Livet består av bra saker och mindre bra saker. Vi lever ett liv och gör en massa saker som är bra men vi gör också en massa saker som är mindre bra, antingen för att vi själva känner att det är så eller för att andra känner att det är så. En del av de mindre bra sakerna sårar eller skadar andra en del handlar mer om åsikter. En del av dessa saker är vi beredda att göra vad som helst för att återställa. Vi ber om ursäkt och försöker att blidka det som hänt. En del, är vi inte ens medvetna om att det har hänt. En del av de misstag vi gjort känns så hemska att vi skulle önska att de aldrig hänt. Misstag som inneburit stora förändringar i vårt eget liv, kanske också för andra. 

Det finns misstag, som vi själva gjort i livet som vi bara behöver acceptera och lära oss själva att leva med. Misstag som vi både kan känna skuld till men också skam inför. Misstag som kanske aldrig kändes rätt, även då, men där vi då hade svårt att stå emot frestelsen, bekräftelsen eller på annat sätt hade svårt, vid en visa tidpunkt att agera på ett annat sätt än på det sätt vi gjorde. 

När jag själv tittar tillbaka på mitt eget liv kan jag se att jag går och bär på ett antal misstag, som jag vet både påverkat mig och andra. Misstag som jag skulle önskat var ogjorda. Misstag som inte går att ha ogjorda och som jag får lära mig att leva med. 

De misstag jag har gjort har skett i situationer där jag så här efteråt inte alltid själv begriper varför de inträffade men jag är pinsamt medveten om att så kan ha skett. En del situationer kan jag förstå, varför de just då inträffade och jag vet också historien och känslan som just då överskuggade allt.  

Jag är så här efteråt medveten om att jag i varje stund, med de tankar och känslor, jag i stunden hade, ändå gjorde så gott jag kunde även fast mina val grundades utifrån frestelser, längtan, rädslor, besvikelser eller andra grundläggande känslor. Jag är klart medveten om att handlingarna sällan hade en grund i min egen kärlek till mig själv. 

Mina egna misstag får jag lära mig att leva med och gottgöra så gott jag kan. Jag vet själv att jag inte är en elak människa och jag vet själv att mina avsikter aldrig varit att skada även fast jag inser att så kan ha skett. 

Lever du idag med misstag som du inser att du behöver lära dig att leva med? 

Idag är en dag jag accepterar mina misstag och det faktum att de är en del av min historia. 

onsdag 15 februari 2017

När jag kompenserar har jag redan förlorat

Jag är som jag är. Normal längd men några kilo för mycket. Jag har sedan ett tag fått mindre hår på huvudet och kraften är inte som den var för. Mina ungdomliga drag förändras sakta till något annat. Under mitt liv, så här långt har jag fått uppleva att jag har en del egenheter. En del har jag vant mig att leva med. En del har jag vant mig av med. En del fortsätter jag att leva med.

En av mina egenheter har varit bekräftelse och jag har hittat olika sätt att få detta. För att få bekräftelse har det också krävts olika typer av offer. Jag har försummat mig själv och jag har försökt att vara till lags. Jag har valt andras behov före mig mina egna och före mig själv.

När jag väljer att kompensera och ändra på mig själv, istället för att acceptera den jag är och stå upp för mig själv, har jag samtidigt förlorat. Jag har offrat mig själv för en annan i syfte att få något. Min kompensation har lett till att jag utsatt mig själv för mindre respekt. 

Jag har levt med rädslor och för att undvika att känna dessa känslor har jag kompenserat och valt bort mig själv.

På samma sätt är det för de som ändrar på sin kropp och har svårt för att, i stunden acceptera sig själv som de är. Oavsett vilka val som sedan där efter sker. 

När mina egna ideal är utanför mig själv har jag förlorat. När mitt fokus är i mig själv är jag en vinnare. Detta betyder inte att ingen förändring kan ske. Detta betyder att jag i varje stund accepterar och respekterar mig själv och mina egna val. Jag väljer mig själv före mina egna rädslor och jag väljer mig själv utan att kompensera för mina i stunden egna brister. 

När jag i stunden vågar stå upp för mig själv har jag vunnit. Mina val handlar då om mig själv och min respekt handlar om att se mitt eget värde inte leva upp till någon annans mål och behov.   

Jag tycker att jag kompenserar mindre och jag har en känsla av att senaste tio åren skapat ett lugn i mig där jag mer och mer accepterar mina egna rädslor. Bara det faktum att jag accepterar har också inneburit att mina rädslor blivit mindre läskiga.

Hur mycket tillåtande är du för den du är och de egenskaper som du ha? Kompenserar du för den som egentligen är du eller låter du det vara? 

Idag är en dag jag möter mig själv utan att vara någon annan än den jag för stunden är. 

måndag 13 februari 2017

Det krävs ett dom för ett vi

Jag lyssnade på filosofiska rummet på radion en dag och ett av ämnena var vad som får oss att samlas omkring en fråga. Vad är det som gör att det helt plötsligt blir ett vi som får oss att kämpa och att vilja förändra dom. 

Jag lyssnade på delar av samtalet men främst funderade jag själv på företeelsen och vad jag sett och själv upplevt omkring detta fenomen "vi".  Vad får oss att samlas gemensamt för eller emot något? 

Det jag först kom att tänka på var hot och fara. När vi upplever ett hot kan vi stå ensamma men det är inte helt omöjligt att andra förenar sig för att bistå och vara till hjälp. Särskilt om dessa människor kan sätta sig in i min situation och känna en tillhörighet. Vänner, släkt sluter upp om vi blivit sjuka. Om huset mitt brinner ner hjälper andra till att skydda oss. Vi har lätt för att sätta oss in i den andras situation och vi vill hjälp. På samma sätt var det när vi fick reda på hur situationen var i Nordafrika där det blev en massiv reaktion i de sociala medierna. När det blir ett hot som fler av oss kan identifiera oss med eller känna avsky för kommer det ett vi. Sverigedemokraterna är ett annat exempel, egentligen från två håll, både ett vi, hos de som valt att rösta på partiet men också ett vi för de som är emot. Det skapas ett vi eftersom det finns ett dom. Vi identifierar ett dom och det blir ett vi som samlas mot dom oavsett var vi står.

Så det behövs ett dom för att skapa ett vi. Människor historiskt samarbetar för att försvara sig, för att skydda sig, för att bli något mer än vad de andra är, för att utbilda sig, för att tillhöra en grupp, för att tillhöra en partner. Vi skapar ett vi utifrån att det finns ett dom som inte får dela det som är vi. Stor grupp, liten grupp kanske enbart två personer i en parrelation som också bildar ett vi. Vi förhåller oss till detta vi och då blir det automatiskt ett dom och tvärtom. Samtidigt verkar det som om vi identifierar ett vi blir det ett dom. Någon är innanför och någon annan är utanför. Vi och dom.

När jag växte upp var det familjen vi och det som var utanför var dom. Jag minns att min far talade om bönderna som dom som några han också ogillade (detta var yrkesinriktat). För mig kunde klasskamrater vara dom ibland och vi ibland. Ganska tidigt blev vår far dom och vi barn och vår mamma vi. 

Själv har jag skapat familjesituationen där jag både varit vi och dom. Människor vi blir arga eller ledsna på, blir dom på samma sätt som vissa myndigheter och människor. Blir vi avskedade blir det lätt dom och arbetar vi i facket blir det dom mot vi. 

Vi skapar på olika sätt dom för att vara emot eller utesluta och samlas runt vi. Detta dom blir en alienation och bara att säga ordet dom känns som det innebär något negativt och en motsättning. Krig och motsättningar i världen handlar om dom och vi. Man kan till och med vinna en politisk post genom att tala om dom och vi. Dom och vi kan vi ärva i generationer, se t.ex. oroligheter i Jerusalem eller problemen tidigare i Dublin mellan katoliker och protestanter.  

Jag försöker i mitt liv att mer involvera än skapa alienation och försöker därför mer tala om vi än dom. Vi är alla människor och då finns det inget dom.

Hur förhåller du dig till vi och dom? 

Idag är en dag jag försöker att undvika dom och mer se mig själv som en del av alltet och ett gemensamt vi. 


fredag 10 februari 2017

Det var kanske inte vad du ville ha

När vi sågs för första gången visade jag mitt allra bästa jag. Jag strålade i närheten av dig och jag plockade fram alla mina goda sidor som jag visste att jag hade och även goda sidor som jag inte visste att jag hade. Jag glänste och jag överraskade till och med mig själv. 

Det är kanske så förälskelsen uppstår, när vi inte bara möter den andra utan att vi också möter oss själva när vi är som bäst. Kanske är just det en del av den känslan som vi gärna vill få kontakt med.

Sedan går dagar och år och sådant jag själv vant mig att leva med flyter upp till ytan. Saker jag inte alltid är så förtjust i men också sådant som jag glömt bort eller skjutit ifrån mig. Gamla känslor kommer upp och väcker gamla reaktioner. Jag ber om ursäkt för det, det är inte min mening. Jag lider minst lika mycket som jag tänker att du kanske gör.   

Det var troligen de goda trevliga sidorna som du vill ha. Full av glädje, kraft och kärlek. Full av lust, påhittighet och fantasi.
Men i mig själv finns så mycket mer av mig, sidor som jag tidigare mött men också sidor som även för mig kan vara nya eller åtminstone nygamla. Sidor som jag verkligen inte är stolt över men som ändå finns där. Sidor som jag successivt har fått lära mig att acceptera att de är en del av mig själv. Kanske, i en framtid också sidor som jag lär mig att tackla på olika sätt. 

Så vad du fick var också sådant här som jag blir tvungen att dela med dig. 

Kanske var det inte detta du sökte och ville ha men oavsett så är det detta du också får på köpet. Jag är ledsen för det.  Men detta är sammantaget jag och jag gör så gott jag kan. 

Ibland tvivlar jag på om jag verkligen gör så gott jag kan. Jag tvivlar och bannar mig själv för mina felsteg. Jag har insett att ju mer jag bannar mig själv desto svårare är det att förändra det som sker. Först när jag inser och accepterar det som ändå pågår märker jag att små små steg för mig framåt mot en förändring. 

Kanske har du inte tid att vänta. Kanske vill du inte resa tillsammans med mig med mitt bagage. Jag respekterar det men kommer med sorg mer än väl, om det blir så sakna ditt sällskap. 

Men om du ändå, trots mina brister, vill göra mig sällskap vill jag att du ska veta att jag gör vad jag kan och mitt allra bästa för att både acceptera mina egna brister som också dina. 

Jag vet att resan inte är enkel men jag vill att du gör mig sällskap på samma sätt som jag vill göra dig sällskap. 

Jag kommer att göra vad jag kan för att älska dig, på samma sätt älska mig själv och att bli äskad av dig. 

Hur svårt eller lätt är kärleken för dig? 

Idag är en dag min kärlek sträcker sig lång utanför mina egna gränser.

onsdag 8 februari 2017

Möten får mig att leva

Möten, det är något särskilt med möten. Möten med människor men också djur. I mötet får jag chans att pröva mig själv. Jag får chans att lära mig något av någon annan och jag får chans att se hur jag kan interagera med någon annan. I mötet prövar jag mig själv i samspel med någon annan. Jag möter mina egna rädslor men också mina egna framgångar. Jag möts med ord, med tystnad, men känslor och ageranden. 

Det är en sak att vara själv och möta sina egna tankar. Det blir oftast en odramatisk dialog. Jag kan vara i full harmoni eller i fullt kaos i mina tankar och mina känslor. När jag kommer i ett möte med någon annan kan detta förändras. Trygghet blir otrygghet, mod blir rädsla, kamp blir unvikande, frånvaro blir närmande.

I mig själv lever jag i min egen bubbla oavsett om det är krig eller fred. Dialogen är mycket svårare eftersom både mitt ego och mitt jag är inne i samma bubbla. Bara att högt berätta vad jag själv tänker gör att jag når en annan dimension. Mina ord kommer ur min bubbla och når mina öron för att komma in i bubblan igen. Att skriva ner det jag själv tänker skapar även det en ny liknande effekt på samma sätt som att berätta min egen historia för någon annan. Det blir enbart olika styrkor  i samma dimension.

Jag älskar möten på olika sätt men det betyder inte att jag kan hantera alla möten friktionsfritt. Jag väljer olika typer av möten både på mitt arbete, när jag är ute och reser och i mitt privatliv. Jag märker när jag är i många olika möten ofta hur jag längtar till att vara själv samtidigt kan jag känna hur allt för mycket själv får mig att längta till mötena. Det där lagom är inte så dumt. 

Har jag varit borta från mötet länge kan jag ibland märka att jag är ovan i mötet och att jag ibland inte är helt komfortabel.

Vad jag vet är att jag alltid behöver pröva mig själv i olika möten, utan det är jag förlorad.

Hur förhåller du dig till möten? Tycker du om det eller är det något du gärna undviker? 

Idag är en dag jag betraktar och uppskattar de möten jag får möjlighet till att ha. 

tisdag 7 februari 2017

Jag tvingades att göra det onormala till normalt

Att leva i krig, kanske i flera flera generationer skapar ett normaltillstånd, ett normaltillstånd där många andra skulle tycka att fred är det normala. Vi väljer att anpassa oss till det som är för att överleva och accepterar när vi utsättas för både krig, våld, obehag, skräck, kränkningar och annat. Vi skapar ett normaltillstånd av det onormala och det omänskliga för att ändå känna att vi har ett liv. 

När hemskheter blivit normalt blir det också något som vi drar oss till för att slippa känna rädslan av det, för oss onormala som då speglas i mänsklighet, humanism, kärlek och omsorg. Vi hittar nya definitioner på dessa begrepp. 

För att bryta dessa typer av invanda mönster och känslor krävs inte bara tankekraft och intellekt utan det krävs handling för att skapa det nya normala så att det kan upplevas. Det krävs en medvetenhet omkring det faktum att utebliven utsatthet kan vara något som kan upplevas som tryggt. Genom att handla och medvetet visa, ibland under lång tid kan en sakta förändring från det gamla normala till det nya normala ske. På samma sätt som det gamla normala en gång uppstod som det nya normala. Medvetet arbete för att kunna acceptera det nya normala.

Det är först när vi ser förändringen som förändringen kan bli möjlig. Vi behöver lära oss hur det onormala kan bli normalt.  

Indoktrinering fungerar på detta sätt. Genom våld eller hårt arbete kan vi få människor att ändra sina grundvärderingar. Vi kan lära människor att döda även fast de från början ansåg att dödande är förkastligt. Vi kan lära människor tyranni eller bli utsatta av tyranni genom att tvinga människor in i en ny normalitet. Vi kan skapa nya normer i en familj genom konsekvent handlande. Bråk mellan föräldrar kan bli normgivande på samma sätt som otrohet, våld både fysiskt och psykiskt. Vi kan skapa det vi vill skapa och vi kan ändra på grundvärderingar så som vi vill och på det sättet skapa ett nytt normalt. 

Jag har inte levt i krig men jag lärde mig som liten att bråk var normalt på samma sätt som lögner och oro. Jag lärde mig att konflikten var normaltillståndet. Det kaos jag växte upp med blev min trygghet även fast jag hatade det. Min väg tillbaka var att hitta nya värderingar och nya normer genom att träna det nya normala där trygghet byggs av kärlek, inte hat. Först när jag såg att det var möjligt kom förändringen. Än idag kan jag se hur jag i vissa situationer framkallar det  gamla normala eftersom det nya normala fortfarande i stunder känns otryggt. 

Vad är normalt för dig? Är det något som byggs på kärlek och respekt eller har dessa ord fått en annan innebörd än det du var van vi från början? 

Idag är en dag jag gör mig själv medvetet om att bygga mitt normala på trygghet, kärlek, respekt och omsorg. Jag lär mig själv genom att göra och på så sätt förstå att det finns ett nytt normalt i mig själv som har en ny respektfull grund. 

måndag 6 februari 2017

Sanningen är verkligen inte viktig

Många av oss jagar efter sanningen och vill verkligen veta. Vi vill veta vad som är sant och vad som inte är sant. Utan sanning känner dessa av oss kränkta och tappar tillit. Det kan gå så långt att det blir en evig jakt på sanningen som om sanningen i sig var målet och det ända rätta. 

Jag är nu beredd att påstå att sanningen är oviktig. Sanningen i sig har ingen betydelse för att vi ska må bra. Det handlar istället om vår uppfattning omkring sanningen vilken den än är. Sanningen i sig är bara ett subjektivt begrepp som vi väljer att förhålla oss till. Det kan till och med vara så att sanningen i sig är mer förgörande än den sanning jag tror mig leva med. 

Låt mig ta ett exempel. En kvinna lever ett svårt liv och förklarar att orsaken till att hennes liv ser ut som det gör idag är att hennes man bedragit henne i alla år och att hon inte kan lita på någon. Hon kan inte komma över att hennes före detta man lurat henne gruvligt och att hon än idag inte vet hur saker och ting egentligen var när de levde ihop. Hade hon levt i en lögn hela tiden eller var det något som hände de sista åren i deras relation. Dessa grubblerier gjorde henne helt oförmögen att leva ett bra liv idag och detta gjorde henne väldigt deprimerad. 

Ett annat exempel handlar om en man som hela tiden undrar om hans mamma egentligen älskat honom eftersom han lämnade bort honom när han var väldigt liten och detta sammantaget gör honom oerhört osäker och det faktum att han känner stor brist på både tillit och bekräftelse. 

I båda dessa fall är jakten på sanningen det som får dem att sakna all egen kraft till att förändra sin egen situation. De jagar något som de redan har en uppfattning om och de vet troligen redan vad de kommer att finna. Jakten på sanningen förgör deras liv och all deras energi går ut på att jaga det de aldrig kommer att få tag i.

Min egen jakt handlade om tilliten till mina föräldrar och att jag inte fick det jag tyckte att de skulle ha givit mig som föräldrar. Jag hade åsikter om deras brister och mitt underlag var min egen sanning och min egen förhoppning om ett bättre föräldraskap hos dem. De skulle älskat mig för den jag var inte den de tyckte att jag skulle vara. Jag levde i min egen sanning och ville att mina föräldrar skulle ha sett det jag såg. Även jag fastnade i ett behov av att hitta sanningen vilket också ledde mig fel.

Hur mycket är du ute och jagar efter sanningen? Vad är det för sanning som du vill ha och vem tycker du äger sanningen? Du, någon annan eller finns sanningen för huvudtaget? 

Idag är en dag jag inser att det finns ingen sanning och att livet mer handlar om att finna en sanning inte sanningen. En sanning som gör mig tillräckligt nöjd.

lördag 4 februari 2017

Mitt nu störs av mitt då, där jag aldrig mer kommer att vara.

Det finns en evig kamp mellan närvaron i går och frånvaron idag. Flykten från det vi har till det vi hade. Flykt från det vi känner till det vi kände. Samtidigt är det uppenbart, det faktum att när vårt nu väl är i det förgångna kommer vi inte att vara där. 

Det är som en magnet och något slags sug som får oss att lämna det som är till förmån för det som var. Känslor som väcker liv i vår gamla historia och får oss att åter uppleva det som hände igår, om och om igen. 

Känslor från förr och rädslan att det vi kände åter ska upplevas. Således egentligen en oro för det som ska komma men som har sina spår från förr.

Just idag sitter jag denna söndag och klockan drar sig närmare 12.00. Rastlösheten kommer över mig, vilket är känslor från förr och oron för att min dag ska kännas tom, om jag inget gör. Samtidigt sitter jag här nu och skriver min blogg och gör vad jag kan för att bara vara här och nu. Inga krav mer än att bara få fram vad jag vill få sagt och hitta ord för det. Utan kontroll och mer på ett sätt där jag hitta mitt eget flöde och därefter låta texten passera genom telefonen. Det är mitt nu. Inga förväntningar på hur andra ska ta emot det jag skriver eller kravet på att verkligen få det skrivet. Bara känna in detta nu och inte tänka på hur jag skriver och mina brister i svenskan som vilar från känslor från förr eller kravet om prestation. 

I detta nu finns jag och jag kämpar för att inte falla in i att bara gå ut så att jag upplever att jag gör något eller falla in i filmkonsumtion för att döva min känsla av rastlöshet. 

Att detta nu ska vara så svårt att leva i och detta faktum att just nu är ok. Det är när jag låter tankar från förr eller oro för framtiden komma in i mig jag tappar tanken om mitt nu och det som faktiskt där i att finns till och se vad nu har att bjuda på. Jag ger det sällan en chans utan jag låter mig förföras av det som stör mig av allt det varit. I själva verket verkar det vara just det från förr som stör allt efter det. 

Jag njuter och jag bejakar. Jag för mig själv framåt genom att i varje stund se det som är inte det som ska bli. Målet finns men jag accepterar resan dit. 

Det jag fruktar idag eller i morgon kanske aldrig kommer att ske. Just här och nu är allt ok. 

Hur lätt eller svårt har du för att just bara vara? Bara acceptera det som sker? 

Idag är en dag jag borde sitta ner, vara inomhus och njuta av mitt val. Så kommer inte att ske utan jag ska låta mig komma ut men i övrigt göra samma sak. Våga se mitt val som ett bra val.



torsdag 2 februari 2017

Knäppa saker har ett ursprung

Beteenden, vilka det än är lärde vi oss när vi var mycket små. Vi lärde oss av andra hur man skulle vara och vi skapade strategier för saker vi inte ville uppleva eller inte uppleva igen. Vi skapade våra grundvärderingar som sedan blivit källan till den personlighet, de tankar och de handlingar vi har och gör idag. Värderingarna och de rädslor eller den glädje vi växte upp med har cementerat beteenden och strategier som idag är en del av vår person. En del bra, en del nödvändiga men också en del mindre bra beteenden som kanske var bra då men i vissa fall inte längre är det. 

Visserligen är våra värderingar och våra beteenden djupt rotade men de går, om vi vill, som ett cementgolv att bilas upp även fast det kan ta lite tid. Hårt arbete och genom att använda sig av rätt verktyg. Ändra beteenden och grundvärderingar när så behövs.

Exempel på beteenden som kanske var bra då men kanske inte längre är bra kan vara svartsjukan, hålla inne sina känslor, kontroll, ilska, ta på sig all världens skuld, mindre bra beteenden för att lindra ångest, våld, otrohet, undergivenhet, dominans och allt för hjälpande. Kanske är de fortsatt bra eller så är de inte det. Exempel på grundvärderingar kan vara människor eller kvinnor går det inte att lita på, jag klarar mig alltid själv, släpp aldrig kontrollen, hel och ren osv.  

För att komma till botten med varför känslorna styr in oss i olika typer beteenden behöver vi gå till botten med vilka orsaker det är som gör att vi gör som vi gör. Vi behöver släppa symtomet och rikta in oss på orsaken. Människor vi sett upp till, beteenden vi lärt oss, värderingar vi ärvt eller egna erfarenheter som vi fått. 

Där, långt där bak i vår historia finns orsakerna som vi oftast behöver göra upp med så att vi kan börja tänka på ett annat sätt för att på sikt börja göra på ett annat sätt så att vi successivt kan känna på ett annat sätt.

För mig har detta varit en lång process där en del gamla värderingar och beteenden fortfarande låter sig vila kvar. Fortfarande har jag, till viss del, inte ännu lyckats att bila upp det cementgolv jag gjöt för länge sedan. 

Hur ser ditt cementgolv ut? 

Idag är en dag jag fortsätter att bila på mitt golv. Ett steg i taget för att sakta sakta gjuta mig ett nytt golv.