Ensam så jävla ensam

Jag kommer ihåg den där känslan av ensamhet från då jag var mycket ung, då när jag var ett barn. Jag gjorde saker själv och jag var själv. Jag kunde känna en trygghet i att vara själv men kände mig ensam vilket gjorde mig otrygg. Kanske otrygg för att jag visste att man inte skulle vara ensam eller att jag egentligen inte vill känna ensamhet men inte hade något val.

Mina föräldrar levde ett traditionellt vuxenliv, under den tiden, som en kärnfamilj mamma, pappa, barn men egentligen helt utan egna vänner. Allt var konsentrerat till min pappa och hans arbete och det var ett faktum, vi hade vi inga speciella vänner. Det var som de vänner vi hade var för att min pappa hade den position han hade. Självklart är detta mina ideer och min känsla men ändå.

Jag lärde mig med andra ord att vara ensam, klara mig själv och vara själv och jag lärde mig att ständigt vara på jakt efter det som inte var att vara ensam. Samtidigt behövde jag ingen och ingen behövde mig.

Ur detta skapade jag en egen kopia av hur mina föräldrar agerat och det är just den kopia jag nu förvaltar. Jag kan se hur jag söker ensamheten för det är enklast så samtidigt som jag önskar gemenskap på något sätt eller så tror jag att jag söker det för att det ändå verkar vara det mest sunda.

Jag bär med mig ett arv som jag tror att jag inte ville ha. Jag bär med mig något som skapar en viss karaktär i mig. Jag bär med mig något som jag lärde mig som barn och som idag är en del av mig. Jag bär på något kag kanske varken vill vara eller uppnå och ändå så präglar det en del av min existens. Jag bär med mig mig så som det blev. Jag har val men vet inte vad jag vill välja. Jag är inget barn idag och kan göra val men vet inte vad som är sunt att välja. Jag är denna skapelse och det är upp till mig att välja. Jag väljer idag men jag kan också välja att göra nya val i morgon.

Ändå vilar känslan av ensam kvar i mig och är något jag vant mig att leva med. Jag både vill och inte vill.

Jag är.

Hur ensam är du?

Idag är en dag jag möter mig själv i respekt och acceptans

Få det på mitt sätt... igen!

Det är ganska spännande hur länge jag jobbat för att få saker på mitt sätt. Det kommer över mig nästan varje dag hur min tankar automatiskt försöker styra situationer så att det ska bli på mitt sätt. Jag har åsikter om allt och har idéer om hur det ska vara så att jag blir nöjd. Nu på tunnelbanan sitter en man med breda ben och tar en del av den plats jag sitter på, mina tankar går direkt till mannen på det andra sätet och att han borde samla ihop sig. Föräldrar om hur de är mot sina barn, samma sak, jag har åsikter om hur de borde göra. Sätt att tänka och vad människor gör och reagerar över, samma sak. Min hjärna surrar på och det brusar emellanåt, lite för mycket. 

Det är först de senaste kanske 15 åren jag börjat klart ifrågasätta det som pågår inne i mig just för att jag insett att det är bara min uppfattning om en världsbild, av flera. Det finns så många olika sätt att se på saker och ting, kanske lika många sätt som vi är människor på denna jord. När tanken svävar iväg så inser jag att jag bara är en människa med en massa åsikter och att jag har lika mycket fel som jag har rätt i vad jag tycker om hur allt ska vara. 

Nyckeln är att få stopp på buset och att vara ödmjuk sin omgivning. Det är svårt men ändå ända vägen. Ödmjuk vad andra gör. Ödmjuka vad andra tycker. Ödmjuk till min omgivning som vi delar tillsammans. Ödmjuk till mig själv och att jag ibland just tänker så här. 

När jag känner i hela min kropp att jag är ödmjuk så blir världen ödmjuk mot mig. Då är det bara någon som behöver lite större plats i tunnelbanan. Då är det bara ett annat sätt att fostra sina barn. Då är det bara bara olika sätt på samma sätt som mina sätt, varken mer eller mindre. 

När jag känner hur jag sakta förstår att det finns en annan väg öppnar sig också möjligheten till att kunna göra på ett annat sätt. 

Hur ofta bli du besviken på att det inte blir på ditt sätt?

Idag är en dag jag bara känner hur det kommer en förändring inom mig. 

Det viktiga är att du har koll på vilka värderingar du har inte vilka mål du sätter

Vi sätter mål och vi vill nå nya höjder. Vi vill klara mer och vi vill äga mer. Vi sätter mål för att uppnå något mer. 

Frågan är varför? Vad är det som gör att vi strävar och vilket syfte har det? Vad ska det leda till? 

Med oss på resan har vi våra värderingar om vad som är viktigt och hur vi ser på livet. Med på resan har vi varför vi vill nå alla dessa mål. Våra syften är styrda av våra värderingar. Bli mer rik och äga mer kanske inte handlar om rädslan för att bli fattig utan strävan att bli bättre än sin egen far som aldrig uppskattade det du gjorde. Bli bäst i någon sport kanske inte handlar om att hitta ett mål att nå och just bara bli bäst för att besegra sig själva utan har sin grund i att bli älskad och bekräftad. Träna på ett gym varje dag för att bli muskulös och smidig kanske inte handlar om din hälsa utan om att få kontroll i ett annars okontrollerat själsliv. Duktig och ambitiös kanske inte har sin grund i att göra saker på ett bra sätt utan rädslan för att misslyckas och bli kritiserad. 

Allt det vi gör eller vill uppnå har en grund och kanske inte alltid den grund vi tror och så som det ser ut att vara utan bottnar i våra grundläggande värderingar om hur vi ser på andra och oss själva. Vi har våra grundläggande värderingar djupt rotade i oss sprungna ur vår egen historia. Det är därför det är viktigt att först veta vilka syften vi har innan vi bestämmer oss för vad vi vill göra och uppnå. 

Jag ägnar ganska mycket tid att bli klar över de värderingar jag har och varför jag tänker, känner och gör som jag gör. Jag har upptäckt att mina ambitioner och min vilja fört mig i olika riktningar och inte alltid dit jag egentligen från början önskat. Detta att vara en clown har skapade en känsla av att vara oseriös. Förmågan att ha åsikter i allt har gjort mig ensam. Jakten på frihet och oberoende har gjort mig obehövd. Känslan av att aldrig vara nöjd har gjort mig ointressant. Kraften att kunna få bli älskad har skapat skapat brist på kärlek. 

När jag inte är vaken på vilka grunder och värderingar jag har handlat ökar risken att resultatet blir ett annat än det jag från början önskade. Jag skapar cirkelgång som leder mig längre bort från de mål jag från början satt. Offret blir större än det resultat jag trodd jag skulle uppnå. 

När jag har bättre kontroll över vilka värderingar som styr mitt handlade ökar möjligheten att skapa det jag egentligen önskar. Jag får de resultat som jag från början förväntar mig. 

Har du koll på dina värderingar och grunden till det du gör, det du tänker och känner? Vet du vad du egentligen vill? 

Idag är en dag jag blir mer klar över varför jag gör som jag gör. 

Vi är alla tjänare

Vi kanske tror att vi alla lever i ett fritt land med fria åsikter och fri vilja att göra som vi vill. Vi kanske tror att vi äger oss själva. 

Spontant kanske ditt svar är att du tjänar ingen och att du är fri att tänka som du vill. 

Men nej! Vi är inte fria. 

Vi är alla tjänare åt någon eller något. Vi är alla beroende av någon eller något som vi då också tjänar. Det fina mängder av beroende som vi låter oss styras av och som också blir den vi trälar för. 

Låt mig ta några exempel. 

Vi tjänar kapitalet för att få möjlighet att leva ett fritt ekonomiskt liv. Vi är alla beroende av pengar och är per definition tjänare åt de som kan ge oss pengar. Vi är beredda att göra ganska mycket våld på oss själva för att få ett jobb, ha kvar ett jobb och dela företagets värderingar så att vi kan leva det liv vi vill. Nyligen var det en barnmorska som inte ville utföra en del arbete på grund av sina värderingar, som arbetsgivare ville, bara för att ta ett exempel. 

Vi tjänar någon annan för att få personens kärlek och närhet. Vi vill i grunden vara älskade och slippa vara ensam för att lyckas med detta är vi beredda att tjäna den eller de som kan ge oss detta. Vi är beredda att släppa på våra värderingar i utbyte mot gemenskap och kärlek.

Vi tjänar en Gud vilken Gud det än är. Fetischens Gud eller tingets Gud kanske rentav den egna inre Guden (Jaget) eller den religiösa Guden. Är det inte guden vi tjänar kanske det är djävulen (Egot) i oss själva som vi tjänar.

Vi som är beroende är tjänare till vårt beroende till socker, alkohol, cigaretter, träning, kost, sex, droger, bekräftelsekickar, fanatism, våra egna värderingar eller på annat sätt tydligt kopplad till något som vi tjänar.

Vi är tjänare till våra inre tankar och känslor som starkt styr våra handlingar.

Jag vet med säkerhet hur jag tjänar min omgivning på olika sätt för att få något tillbaka. Det kan handla om att stävja min ensamhet, få närhet och kärlek, få möjlighet till ekonomiskt oberoende och en bra relation på mitt arbete. Jag tjänar genom att vara någon till lags och blir på detta sätt en träl. Det är inte självklart att allt jag tjänar samtidigt enbart är något positivt. Det finns alltid något annat som jag behöver offra som bl.a. min egen tid. 

Hur tjänar du och är det alltid bra för dig?

Idag är en dag jag tillåter min inse att jag är en tjänare.

   

Mina inre röster

Det pågår i mig en het dialog. Kanske är den egentligen varken het eller en dialog utan två röster som krigar om mitt jag. Representanter för mitt ego som blir mina inre röster. Både förövaren och offret tar sin plats och målet är jag. Tänk dig om du delar min kropp med en vertikal linje mitt i tu och utifrån denna bild skapar en vänster och en högerhalva. Förövaren är den ena och uttrycker både fördömanden, hat, stark kritik och beklagande. Offret är den andra som tar på sig all skuld och låter sig kännas som ett offer och beklagar sin egen existens. Båda söker sig till mitt eget centrum och kämpar för att inte kärleken ska få sin plats. I denna kamp försöker båda få mitt jag att känna hur värdelös och menlös jag är som inte kan ta mig ur det jag försätter mig i. Mina inre röster talar med kluven tunga till mig och det finns ingen försvarare. Hur jag än lyssnar på de inre rösterna blir jag själv alltid förloraren.

Det som speglas i mitt inre är rösterna från min mamma och min pappa som om och om igen spelar upp det drama jag växte upp med. Jag lärde mig att vara väggen mellan mina föräldrar. Jag lärde mig att hata förövaren och försvara offret: Jag lärde mig att vara förövaren men också att vara offret. Jag lärde mig att befinna mig mitt emellan i en värld som samtidigt var jag och mitt eget kött och blod. Jag lärde mig att jag var offret och jag var förövaren eftersom detta kom från mina föräldrar. Jag lärde mig att slå på mig själv och jag lärde mig skammen och skulden av att slå.

Mina föräldrar har idag inte ett dugg med detta att göra, de är för länge sedan förlåtna. Idag är det jag som förvaltar vidare med min inre kamp. Det är jag som behöver hitta verktyg att mota bort dialogen genom att förhindra att dialogen kommer in i mig. Jag behöver sätta stopp och markera att jag inte vill höra mer. Jag behöver säga "Rör inte min kompis". Kompisen är jag och jag behöver ta mig själv i försvar. Jag behöver rensa bort de dialoger i mig som trycker ner offret eller som agerar med våldsam kraft som förövare. Jag behöver ta bort för att föra in kärleken till mig själv och kärleken till mitt inre jag. Jag behöver befria mig från min egen historia.

Vilka inre röster har du och hur sliter de dig isär? Vad skulle det innebära för dig om denna inre röst byttes ut mot kärleken till dig?

Idag är en dag jag skapar nya röster i mig som formuleras av kärlek. 

Det är okey

Jag satt och läste några av mina inlägg jag gjort senaste tiden för att fånga upp de känslor som jag försökt att förmedla. Det första som slog mig och det som jag kände var att jag började kritisera vad jag gjort. Min upplevelse var att det kändes mer som en massa ord jag staplat på varandra än en känslan av att jag försökt förmedla något. Detta skapade mer känslan av meningslöst. Ord, ord, ord men utan känsla. Samtidigt varje gång när jag i stunden skriver upplever jag ändå att det just då finns en känsla, men efteråt ser jag bara orden.

Ibland blir det vi gjort, när vi tittar i backspegeln, patetiskt konstigt och svårt att förstå. Det vi tidigare upplevt så starkt har bleknat och vi kan har fått distans till det som då var viktigt. Tiden har gått och vi har utvecklats. Det som gällde då gäller inte längre. 

Men det är okey. Det är okey att det som var då var viktigt men att det kanske inte längre är det. Det är okey för det är en del av min egen utveckling. Det är okej. Vi befinner oss i en ständig rörelse som gör att förändringen aldrig står still. Det är okej. Jag var i stunden närvarande och det är det viktigaste. Det är okej.

Vi bär alla på en historia med tankar, känslor och handlingar. Vi bär alla på en historia som sakta bleknar men kanske var viktig när historien var aktuell. Saker vi gjort och sagt kanske vi ångrar även fast det då i stunden var ett uttryck för vår känsla.  Kanske är det så att det finns inget att känna skam för och inget att ångra för då var då och det är okey. Så länge vi reflekterar och utvecklas är det okey och gör vi inte det så är det ändå okey.

Vi kan ha skadat andra förutom oss själva men det är okey. En del behöver vi gottgöra och be om ursäkt för men det är okej. Det är en del av vår historia och det är okey. Det som är gjort är gjort och är inget vi kan förändra. Det är okey. 

När jag står framför spegeln varje morgon så säger jag till mig själv att jag är okey. Den jag ser är en man i utveckling och det är okey. Jag utvecklas och jag förändras både mentalt och fysiskt och det är okey. Jag gör framsteg och jag får bakslag men det är okey. Jag är jag och jag går framåt och det är ok. Jag är okey. Det är okey. Jag går bakåt men det är också okey.

Jag är okey och det finns inga men. Jag gör inte alltid rätt och det går inte alltid min väg men det är okey. Det som var i går är inte idag och det som är i dag är inte i morgon för då är idag då och en del av min historia. Det är okey. Jag är okey. Du är okey. Vi är okey.

Känner du ofta att du inte är okey?

Idag är en dag jag är okey.

Rutiner båda behövligt och något att våga släppa

Rutiner möts vi av varje dag som t.ex på jobbet och hemma. Vi gör saker på ett rutinmässigt sätt vilket också gör det enklare för oss att göra det vi behöver gör. Vi kör bil på rutin, vi borstar tänderna på rutin och vi sköter vissa saker på jobbet på rutin. Hjärnan älskar rutiner för det blir enkelt att göra det vi vill så att hjärnan inte blir så trött och att den kan ha plats för annat tänk. 

Rutin kan också bli en leda. Vi har en relation som går på rutin. Vi tar oss till jobbet på samma sätt och samma väg. Vi gör saker på rutin som också gör att det blir tråkigt att göra det vi gör. Det finns ingen utmaning som gör att vi känner oss stimulerade. Hjärnan gillar nämligen också att bli utmanad och att bli stimulerad. En anledning till detta är bl.a att relationer ibland knakar i fogarna och att någon av parterna söker en annan partner för att det blivit för rutinmässigt och tråkigt. 

Rutin är samtidigt en nödvändighet att komma tillbaka till. I rutinen ligger tryggheten och vanan som gör det enkelt för oss. Vi har lättare att hålla oss till det vi ska och kanske vill göra, om vi håller oss till en rutin, det går lite som på automatik. Tänk bara detta med att borsta tänderna hur det sker automatiskt utan att vi behöver fundera på om vi ska göra det och när. Vi borstar tänderna morgon och kväll och tycker det är skönt att vi gjort det, vi får en lustkänsla av att känna oss rena i munnen.

I rutinen ligger också igenkännandet och tillhörandet. Alla våra stora helger och rutiner när någon fyller år är saker som vi gärna vill göra lika år efter år. Vi äter samma typ av mat och vi gör ungefär på samma sätt. Ta din frukost du äter, hur ofta är det så att du äter annat till frukost än just det du brukar äta, du har dina rutiner.

Rutin kan också vara något att använda sig av när saker och ting inte går som vi vill. Vikten av att skapa rutiner så att vi gör det vi vill göra. Vill vi gå ner i vikt behöver vi ändra på våra matrutiner och träningsrutiner. Vill vi sluta med ett beroende behöver vi ändra våra rutinmässiga beteenden. Vill vi uppskatta oss själva mer behöver vi ändra våra rutiner på hur vi ser på oss själva och vad vi gör för att visa oss själva uppskattning. Vill vi börja tänka på ett annat sätt behöver vi skapa rutiner och arbeta efter dessa så vi tänker på ett nytt sätt än på det sätt vi under lång tid har tänkt. Allt har sin grund i rutiner och möjligheten att ändra rutiner till någon annan rutin. Vi behöver ändra på våra vanor till nya vanor.

Samtidigt kan rutiner bli ett gissel, för oss själva och få oss att bli för regelstyrda. Rutiner finns för att hjälpa oss men innebär rutinerna att vi får allt för negativa konsekvenser av rutinen kanske det är dags att se över rutinen. Gå ner i vikt kan få oss att magra för mycket. Träning varje dag kan få oss att inte ha något annat liv. När rutinen tvingar oss att inte gå utanför ramarna och rutinerna kan det bli ett problem. Vi blir rutinstyrda.

När rädslan för att avvika från en rutin, som inledningsvis fungerat ,binder oss och skapar ett nytt beroende behöver vi reflektera över om vi inte gått från något som fått negativa konsekvenser till något annat som givit oss nya negativa konsekvenser.

Vad innebär rutiner för dig? Finns det rutiner du behöver våga avvika från ibland? Är dina rutiner enbart till nytta för dig?

Idag är en dag jag uppskattar mina rutiner men samtidigt tillåter mig att ibland skapa kontakt med det spontana.

 

Rastlöshet är en varelse som tagit över min kropp

I förrgår var en bra dag och i går samma. Jag jobbade och var duktig. Jag fick saker gjorda och jag var utomhus. Kroppen fick verkligen jobb sig svettigt och trött. I dessa stunder känner jag att det är trivsamt och härligt att gå in, duscha och äta en god bit mat efteråt. Tillåta mig att koppla av. Då känns det som jag gjort en massa och varit nyttig.

Men en dag som denna.

Jag står bara inte ut: Till en börja var det ok för det snöade och då kändes det skönt att vara inne. Men sedan kom solen vilket gjorde att jag stressade av att jag var tvungen att gå ut. Förutom detta började grannarna att jobba på sina sommarställen vilket stressade mig ännu mer, då behövde jag också gå ut och vara duktig.

Nu blev det inte så utan jag stannade inne. Jag gick ut några gånger bara för att känna att det egentligen var kallt så jag kunde vara inne igen. 

Jag kollade film, jag jobbade lite med släktforskning, jag bakade och hade ett samtal och läste en del men ändå kan jag inte känna att jag är nöjd med dagen. Jag har inte gjort tillräckligt.

Egentligen vill jag kunna göra just inget men blir så rastlös. Jag får känslor av att vara onyttig och att inte bara få ta det lugnt. Jag får svårt att vara i det som sker och flyr genom att sysselsätta mig. Jag har svårt att känna känslan av att vara rastlös. Rastlöshet symboliserar något som inte är bra. Rastlösheten känns i bakbenen och i att jag blir irriterad. Rastlösheten gör att jag har svårt att bara slappna av. Rastlösheten får mig att inte duga.Rastlösheten är som något kommer in i mig och som jag enbart kan få bort genom att göra något som kan avleda rastlösheten eller ersätta rastlösheten med något som känns nyttigt. Det behöver inte vara nyttigt men det ska kännas nyttigt. Känns det nyttigt kan jag återgå till det jag gjort tidigare, bara jag gjort det där nyttiga.

Det är satan vad det gäckar mig ibland och får mig att både bli irriterad, känna skuld kanske rentav också skam. Vad är det för levande väsen som tagit kontroll över mig, inne i mig. Vad är det för väsen som tror att han äger min vilja och min lust?

Kan du bara försvinna och ta med dina krav på vägen ut, ut ifrån min kropp och min hjärna.

Rastlöshet är verkligen en känsla som får mig att agera på olika sätt. Känslan passerar inte hjärnan utan får mig att agera direkt. Den är en del av min frontalloben. Den får mig att impulsivt göra saker för att jag inte står ut med att vara just här och nu. Den får mig att inte tillåta mig att ha det tråkigt.

Vilken utmaning detta är egentligen. Utmaningen att tillåta mig själv att vara just här och nu.

Min rastlöshet har fått mig att göra en mängd bra saker eftersom i rastlösheten finns energi. Energi att göra en massa om det inte är så att det går till en viss gräns där jag istället blir mer tillfälligt apatisk istället. 

Jag har detta inne i mig så min uppgift handlar mer om att se det positiva och kunna hantera det negativa. Egentligen är det helt ok bara jag tillåter mig själva att acceptera energin som fyller mig antingen genom att göra något, eller låta bli.

Kan du ibland känna känslor som får dig att bli impulsiv? Vad gör du då? Känns det tillåtet?

Idag är en dag jag tillåter mig att se på min rastlöshet.

Idag är jag stark och skör på samma gång

Idag accepterar jag det som är just för stunden. Det som jag inte kan påverka och det jag känner. Det är min styrka.

Samtidigt är jag öppen för att acceptera mina egna personligheter.

Jag gör ett val varje morgon som blir min ledstjärna för dagen. Den ledstjärnan vill jag ska vägleda mig själv så att jag kan behålla min balans. 

I att acceptera ligger att upphäva det motstånd jag har för det som sker både i mig och hos andra. Motståndet för det jag inte kan kontrollera. Jag väljer att våga släppa taget om det som sker inne i mig och det som händer utanför mig själv. Bara den känslan att våga släppa taget genom att acceptera är en befrielse. En befrielse att saker och ting inte behöver bli på mitt sätt. 

Min kamp har nämligen varit just tvärt om genom att jag försökt få min omgivning att tycka och göra som jag. Allt annat har varit ett motstånd. På detta sätt har jag begränsar mitt lärande och ägnat kraft åt det jag inte kan förändra. Det har blivit en befrielse. 

För att komma till denna insikt var jag tvungen att släppa på en av mina principer om att vara hemlig och inte berätta för mycket om mig själv. Jag började att berätta min historia och gjorde den offentlig. Jag berättade min historia och visade baksidan av min fasad.  I berättelsen kom möjligheten att våga blotta mig men också möjligheten till gemenskap. Jag kunde se att andra bar på liknande berättelser och liknande skörhet. Berättelsen blev också en möjlighet att riva en av de murar jag hade runt mig. 

I min berättelse och i och med att jag blottade mig kom också möjligheten för andra både att reflektera, lyssna men också fråga. Just frågorna och ibland ifrågasättandet öppnade nya dörrar och ett uppvaknande av mina egna beteenden och vem jag var. I detta låg också öppningen för något nytt. En väg som jag idag valt att fortsätta gå.

Denna vandring är både svettig, tuff, ojämn och besvärlig men framför mig ser jag att det finns ett ljus starkare än det mörker jag kommer ifrån. 

Hur medveten är du om dig själv och hur mycket vågar du visa vem du egentligen är? 

Idag är en dag jag är glad för att jag kan acceptera den jag är och känslan av den förmån jag känner att kunna visa det för andra.

Konsten att ha två tankar i huvudet samtidigt

Det är lätt att fastna i ett tankesätt och ha ett fokus omkring vad det är som drabbat mig och  vad som är bra för mig. Jag ser andras problem men är mindre vaken för mina egna. Jag ser mina grundbehov men är sällan öppen för andras. Jag låter mig själv svara upp för min egen överlevnad men inser inte vilka andra jag offrar. 

Oavsett vilket fokus jag har behöver jag en "second opinion". Jag behöver spegla mig själv och granska mina egna syften och vad som faller runt omkring mig för att jag ska kunna resa mig upp.

Jag behöver ha två parallella tankar i mitt huvud samtidigt, som speglar mig och som öppnar upp för en annan sida på saken. Jag behöver reflektera. 

Att reflektera är inte enkelt. Det krävs en mästare inom oss alla för att lyckas balansera vårt inre ego och vårt inre jag. Ibland är detta en omöjlig uppgift men med träning går det att göra detta möjligt. Allt ha handlar om förmågan att tänka flera olika motstridiga tankar samtidigt där båda kan ha rätt. 

Å ena sidan å andra sidan och samtidigt utifrån detta fatta ett balanserar beslut. 

Genom att varje dag reflektera och se sin egen del i det som sker öppnas också möjligheten att i mer svåra situationer fatta för oss själva långsiktiga kloka beslut. Vi är inte en åsikt och en inriktning i våra tankar utan vi är bärare av flera där enkla svar sällan har plats. De enkla svaren kommer oftast från min historia i form av rädslor. De svåra svaren kräver lite mer eftertanke. 

I tider av olika hot i världen där fler och fler hot kanske också kan nå vårt land är det viktigt att inse vad det egentligen är som händer i oss själva. Det är viktigt arr vara så klarsynta att vi kan granska våra rädslor och våra egna enkla lösningar från vad som egentligen sker och har skett. Först då har vi börjat att ha mer än en tanke i vårt huvud. 

När jag blir ilsken är det min första känsla och min första tanke som agerar. När jag väljer att hålla inne mina hästar och reflektera tillåter jag andra tankar och därmed möjlighet till annat agerande. 

Kanske är just detta en del kvinnor är bättre på, de kan göra flera saker samtidigt och de kan tänka flera olika tankar samtidigt. De har kanske därmed en lite större förmåga att just reflektera.

Har du förmågan att hålla mer en en tydlig tanke i huvudet samtidigt? 

Idag är en dag jag inser min styrka i att kunna reflektera.

Våga ha tråkigt

Idag är det långfredag. Vi ska minnas Jesus som offrade sig för människorna och fick en tuff död på korset på Golgata. På 1500- 1600-talet brände vi häxor på bål och i storstan Stockholm var det barn som var de som kunde vittna, två barn var lika med ett vittne. Nyligen renoverade de galgbacken i Hammarbyhöjden/ Skärmabrink där man fram till1861 kunde se människor avrättas offentligt. Stadens torg var under flera hundars år en skådeplats för avrättningar i statens namn och folket stod och tittade på precis som under Jesus tid. Döden har alltid varit en följeslagare hos oss inte minst har vi varit duktiga på att ta ihjäl andra som inte tycker eller gör som vi. 

Idag ska vi minnas och vi ska ha tråkigt. Vi ska lida som andra lidit. När jag växte upp och ända in på 90- talet var långfredagen en dag där mycket var stängt och det sällan fanns något att göra. 

Det är en konst att ha tråkigt och det är till och med nyttigt att ha tråkigt. Vår hjärna behöver koppla av och få paus för att samla nya krafter. I det tråkiga ligger nya möjligheter och vilja till förändring. I det tråkiga föds nya idéer.

Om vi känner att vi har tråkigt kan detta också vara en start till något annat och till något nytt. 

Om vi hela tiden försöker underhålla oss och undviker att ha tråkigt finns också risken att vi verkligen kommer att få problem när vi till slut får riktigt tråkigt. 

Att tillåta sig att ha tråkigt är också ett sätt att vara närvarande i nuet. 

Jag har en förmåga att sysselsätta mig för att slippa att ha tråkigt och för att slippa känna att jag har tråkigt och känna mig ensam. Jag är en mästare på att sysselsätta mig för att känna mig nöjd med min dag. En dag när jag har tråkigt  är en dålig dag och just det skapar problem för mig. Om jag inte tillåter mig själv att ha en dag när jag inte gör så mycket och kanske då har det just tråkigt   har jag också släppt möjligheten att vara tacksam för det som ändå är. "- Ja ha detta var en tråkig dag, det är också en dag att vara tacksam för."

Har du problem när du inte gör saker? 

Idag är en dag jag accepterar vad som än sker och känner tacksamhet för det som är. 

När livet inte blir som vi tänkt oss

Livet blir eller så gör vi livet så att det blir. Det finns inget standardliv som är det perfekta livet utan livet tar sig en mängd olika riktningar där inget innehåll i livet är bättre än något annat. Det liv vi lever är vårt eget och får det innehåll vi väljer att det ska få. Vi gör saker, vi tänker och vi känner och allt detta skapar vårt liv. Därutöver drabbas vi av sådant vi kanske inte kan rå över som olyckor, sjukdomar, krig och sådant som helt står utanför oss själva där vi inte direkt har möjlighet att påverka. Eller så kan vi det på något sätt.

Om livet inte blir som vi önskat och som vi förväntar oss beror det på en mängd olika saker. Förutom våra egna handlingar och det vi matar i oss i form av tankar och känslor även platser vi lever på, jobb vi har, miljöer vi vistas i, människor vi väljer att vara med, mat vi äter, sådant vi dricker, vad vi andas in eller stoppar i oss på annat sätt. Allt påverkar oss i kombination med de arvsanlag vi fått både kroppsligt och mentalt.

Det kan tyckas att det finns en mängd saker vi inte rår över eller tror oss råda över oavsett så behöver förhålla oss till det som är och sker på ett eller annat sätt. Vissa självklara saker kan vi enkelt förhålla oss till eftersom vi vet att vi inte råder över det som vädret t.ex., även det påstår man idag att vi kan vara en del av. Regnar det går vi inte ut och behöver vi gå ut ser vi till att skydda oss. Andra saker har vi svårare att förhålla oss till och acceptera som besvärliga grannar eller en förlorad barndom. I dessa lägen fortsätter vi att kämpa i tron att vi kan påverka utfallet. Vi kämpar för att få upprättelse, en ursäkt eller på något annat sätt justera något som varit eller en konflikt som pågår. Vi ger inte upp och den som skadas är ofta vi själva som släpper nuet till förmån för den historia som varit eller för det som vi definitivt inte kan förutspå i framtiden.

Vi har idéer om hur saker och ting ska vara och bli men livet styrs inte upp utifrån din eller min vilja. Vi äger inte allas svar och vi kan inte få alla att göra som vi vill, med svårigheter få oss själva att göra så som vi själva vill. Ibland behöver vi bara acceptera att vi gör olika och det är för mig att förhålla mig till det som blir.

Har du svårt att acceptera det som är och har varit och vill gärna få andra att tänka, känna och agera som du? 

Idag är en dag jag accepterar att jag inte är jordens medelpunkt.

Försoning- ett medel att själv bli fri

Vad betyder ordet för dig? Försoning. Ett sätt att lugna ner och komma överens trots de tankar och känslor vi har om den andra. Försona ett sätt att inte hämnas och inte ge uttryck för gamla känslor. Ett sätt att säga förlåt och att välkomna. Ett sätt att skapa fred.

Vi kan försonas på olika sätt, ett folk och tidigare förövare, grannar emellan, barn gentemot sina föräldrar, offret mot sin förövare, parets eller före detta parters strider och givetvis inte minst försona oss själva. 

Försoningen ger båda chans att slippa försvara och slippa skydda. Försoningen skapar lugn och chans till paus kanske rent av en evig paus. 

Jag såg ett program för någon dag sedan som just handlade om ett land som försonade sina tidigare militanta förövare. Jag såg inte programmet från början så med reservation för detta var min känsla att de hade en plan som var svår att förstå av folket som själva krävde hämnd. Men det fanns en plan att alla skulle ha chans att leva i detta land trots var och ens egen historia. Tanken lät bra och fullt möjlig men jag förstod att man inte ännu lyckats att få hela folket att inse värdet med denna plan. 

Jag tror att den svåraste försoningen är försoningen med oss själva. Försoningen med det vi gjort och det liv vi levt. Försoning med det som varit, hur vi ser ut, vilka tankar och känslor vi har. Försoning med allt i oss själva. Där ligger den största svårigheten men samtidigt den viktigaste förändringen. Handelar inte om att glömma det som varit utan främst om att förlåta det som varit och på det sättet både försonas med andra som att försonas med oss själva som levt med det som varit. Försoningen ger oss själva en chans att få ro i vår egen själ och få möjlighet att lägga energi på det som kanske är mer viktigt för oss själva en att blicka tillbaka.

Försoning är vår egen nyckel till läkning men ger samtidigt någon annan att starta om och skapa sina egna nycklar till läkning. I grunden är alla god det är hur vi hanterar vår historia som påverkar hur vi avviker från det goda.

Hur ofta funderar du över försoning och möjlighet att ändra din egen syn på det som har skett?

Idag är en dag jag väljer att försonas även det som jag ännu går och bär på.

Inget blir som för- turism och terrorism

Historia är historia där vi själva är en del av denna historia. Men det är enbart historia. Vi lever i en utveckling där allt alltid är i rörelse. Allt förändras från en tid till en annan. Så har det allts varit och så kommer det alltid att bli. Världen är inte statisk, Sverige är inte statiskt och inte heller vi själva. Vem var jag igår och vem jag är jag idag, är en skillnad. Varje dag får jag nya intryck och nya upplevelser som förändrar mitt sätt att se på saker, personer och mitt eget uttryck. Jag behöver själv förhålla mig till det som ständigt sker, reagera, agera och anpassa mig till nya situationer. Kulturer och folkslag blandas, språk blandas och vi lär oss mer och mer av varandra. Allt jag lär mig är bra erfarenheter. En del med glädje en del med sorg så som det alltid varit och alltid kommer att fortsätta vara. Detta är också livet.

Önskan om att saker ska bli som förr kan vara en önskedröm, kanske en mardröm. Vi är inte densamma och troligtvis skulle vi aldrig trivas i vår egen dåtid. Just nu lever vi i en värld där avstånden minskar, vi blir mer globaliserade, detta betyder också att vi på samma sätt som alla andra länder kan vara ett mål för turism på samma sätt som terrorism. Världen är inte som den alltid varit för det är så världen utvecklas. Vi lever och vi dör, vi lever och vi dör. Vi utvecklas åt olika håll och både det goda och det mindre goda utvecklas var och en på sitt håll. 

Vad vi kan göra är att välja hur det ska gå och vad vi vill utveckla. Det goda eller det onda. I hemmet, med vänner, med partner, föräldrar och barn och oss själva. Om vi väljer oss själva och det goda kommer resten att ge sig.  

Historien är given men nuet och framtiden är vår där vi kan välja hur vi vill möta andra oavsett hur andra vill möta oss. I en värld där vi väljer att vara öppna kommer det goda att segra eftersom det onda tappar näring. Det kommer att ta tid men det kommer att gå. 

På ett dagis väljer man varje dag att ta varandra i handen och att kramas. Denna närhet visar ett välkomnande och skapar färre rädslor under dagen. Jag är någon och jag syns. Jag är välkommen och känner värme. På detta sätt skapas något annat. Intressant och kanske något som inte bara gäller barn, hur vi bemöter alla andar.

Hur mycket tänker du på hur det var förr och att du vill tillbaka?

Idag är en dag jag låter mig själv inse att vi lever i en ständig utveckling och jag med den.  

Varje möte är en gåva

Har du tänkt på det när du möter en människa att det händer något i dig. Du får någon typ av reaktion. En känsla av värme och tillhörande eller kanske en känsla av aggression och ogillande. På någotvis reagerar vi och kan efteråt också ha en åsikt om just det möte vi haft. 

Det är uppenbart att mötet kommer med ett budskap till oss. Antingen är det en välsignelse och en glädje eller just en lektion och utmaning. Vi kanske börjar gilla personen och känner att vi skulle vilja träffa personen igen kanske rentav uppstår ännu mer känslor. Eller så kan vi få den helt motsatta reaktionen att vi verkligen inte vill möta denna människa igen. Sätt att vara, se ut och agera väcker känslor i oss och till och med utmanar oss. Utmanar vår ställning i en grupp, utmanar våra gamla känslor som vi åter igen känner eller får oss att agera på ett sätt som vi ogillar hos oss själva. På något sätt sker det en reaktion som påverkar oss i någon riktning och utmanar våra värderingar.

Om det är en välsignelse så är det bara att våga ta in det som sker. En kompis, en nära vän eller en ny bekantskap som låter oss få kontakt med våra innersta känslor. Någon att möta och någon att vilja komma tillbaka till. Kanske rentav en förälskelse och en start på en lång relation, kanske hela livet ut.

Om det är en lektion och utmaning så är egentligen även det en välsignelse för det ger oss möjlighet att pröva oss i dessa situationer. En chans att göra på ett annat sätt och en chans att inte bli allt för starkt påverkad eller vad det än är. Jag tror att vi alla vet personer eller situationer där vi inte är lika kontrollerad utan där vi vet att vi kan tappa fattningen, säga tokiga saker eller gör tokiga saker. Känslor av rädsla, ilska eller obehag och till och med skräck! Känslor som gör att vi tappar balansen.

Jag vet flera situationer där jag blir påverkad och obalanserad. Situationer som blir översvallande av godhet och svåra att ta till sig eller situationer där jag känner mig utmanad, inte känner kontroll och där personen gör mig osäker och irriterad på ett eller annat sätt rentav mycket rädd. Förälskelsen är en känsla som får mig i obalans men på ett förföriskt behagligt sätt. En period sökte jag denna känsla åter och åter igen. Jag drogade känslan och gjorde allt för att få känslan igen. Detta skapade en obalans i mig men gav mig samtidigt en oerhörd bekräftelse och uppmärksamhet vilket inte blev bra på andra sätt. Idag lever jag mer i balans där jag tillåter nya starka känslor men samtidigt är beredd att ta konsekvenserna av det som sker.

Vi har nyligen drabbats i Stockholm av en marodör kanske en terrorist som inneburit att människor dött eller skadats. Känslor detta skapar och konsekvenser detta får för oss alla på ett eller annat sätt för med sig en mängd rädslor i oss. Rädslor av osäkerhet och rädslor att bli drabbade på liknande sätt som de som faktiskt  drabbades. Rädslor som kommer ut i uttryck av hat mot den som utsätter oss men också kritik mot de som ör ansvariga för att detta för huvud taget sker. Skapa rädslor är ett vapen mot oss men samtidigt en möjlighet att pröva våra egna rädslor. Jag vet att rädslor skapar i mig kraft att lösa problemet. Jag vet att jag inte blir panikslagen utan konstruktiv i dessa möten. 

Vad händer dig i möten och vad behöver du lära dig att hantera? Kärlek, hat och likgiltighet? 

Idag är en dag jag inser att oavsett vad som händer har jag handlingskraft och kärlek att hantera det som kommer till mig. 

Det är just detta som är den stora gåvan

Livet pågår. Små och stora saker händer. Sådant jag gillar och rentav tycker väldigt mycket om. Men även sådant som besvärar och som det känns går emot. Allt blir inte som jag vill och det blir inte ens i den riktning jag vill. Situationer gör mig arg men också glad. Jag kan känna mig ledsen men också överlycklig. Ibland är allt fyllt av olika sorg och längtan till något som aldrig blev. Längtan till en uppväxt, ett föräldraskap eller en partner som aldrig blev som jag hoppats. Det går dagar, veckor eller bara en stund. Känslan av att jag själv inte duger eller håller måttet. Saker jag säger eller gör blir plumpt och dumt. Tankar om dagen som ska komma och oro för det som ännu inte inträffat, tankar som ändå inte är så sanna som jag tror. 

Det är ok att allt ibland, för en stund eller att det i tider är på detta sätt. Det är ok för just det är det som är livet. Det är helt ok.

Livet är inte evig förälskelse och saker som bara rullar på. Livet är inte han som kommer på den gyllene springaren eller hon med glitter i hår. Livet är inte bara guld och gröna skogar och hinder som aldrig syns till. Livet är inte är inte alltid mätt om dagen och vatten i överflöd. Livet är inte ens fred på denna jord. 

Ibland är vi bara osams och tycker olika. Ibland är vi inte villkorslöst älskade. Ibland har vi ovänner och ibland fiender där jag kanske till och med är en del av det avgjort att det som sker faktiskt sker.

Men det gör inget för allt är ok. Jag är jag i denna stund och även du. Det är ok och vi är ok för det är just så som livet är.

Min dröm där allt är perfekt kanske hade gjort mig fattig på kunskap och upplevelser. Kanske hade jag då aldrig lärt mig att vara tacksam och förstå. Kanske hade jag då aldrig utvecklats och lärt mig att respektera det som sker.

Kanske är det så att livet har jag fått till skänks för att lära mig livet fram till livets slut. Det är det som är kanske det som är den stora gåva.

När jag skriver dessa rader och tar in vad som jag har skrivit känner jag hur jag får en känsla av respekt och acceptans för det som är. Vi är ok och det är ok för det är så livet är.

Kan du känna respekt för ditt eget liv och hur du lever detta?

Idag är en dag jag känner in och känner respekt för att det liv jag fått som gåva är just mitt liv precis som det är.

Jag bränns av den eld som aldrig startat

Det kommer som en oro och en känsla att det är något som inte stämmer. Vi vet alla när det händer. Det är som vi vet fast vi inte vet. Vi misstänker något men kan inte riktigt bevisa det. Människor som verkar ogilla den vi är. Tystnaden i ett rum. Känslan av att vara lite udda. Känslan av att det är något som är fel i vår egen kropp. Stämning på arbetet eller i en grupp. Känslan av att det är något som skapar oro i vår kropp. Oro för konsekvensens av det vi kan tänkas ha gjort eller oron för konsekvenserna av den sjukdom vi kanske misstänker att vi har inom oss. 

Oro skapar negativa känslor och dessa ökar vår oro att växa till katastrofer. Vi målar upp en värld där vi tror att det värsta kan komma att hända. Det kanske blir så att vi kommer att få många och dramatiska konsekvenser eller så blir det inte alls så. Vi vet inte men vi målar upp en värld och förbereder oss för att det ska bli så. Vi tar ut lidandet i förskott och gör oss beredda. Det blir som innan vi ska lyfta en tung sten, vi spänner alla våra muskler för att klara av det tunga lyftet.

I samma stund som allt detta sker tappar vi också fotfästet om den dag vi lever i just här och nu. Vi svärtar ner en dag som kanske egentligen är alldeles vit. Det vi sagt eller det vi gjort har redan skett och det som kan tänkas hända vet vi ännu inget om. 

Det är lätt att skriva detta och se klart vad vi behöver göra men att göra det kräver ibland sin egen mästare. Drabbas vi så självklart behöver vi sörja. Har vi gjort något tokigt så självklart behöver vi ta tag i detta och be om ursäkt. Kan det vara så att framtiden kan komma att bli tuff för oss så är det självklart att oron finns där och den kan få vara där, ett tag. Vi förbereder oss.

Men sedan. Sedan därefter behöver vi göra något så att det går att leva här och nu. Vi behöver släcka bränder men också låta bli att brännas av bränder som ännu inte börjat brinna. Livet är för kort och konsten svår men möjlig att våga släppa på den kontroll vi försöker skapa. Konsten blir att släppa taget om det vi inte kan förändra och förändra det vi kan. För det vi kan förändra kommer att ge en betydligt större effekt eftersom det som vi inte kan förändra kan ta så mycket längre tid.

Jag kommer ihåg hur jag sa i en situation, som var olidlig och svår att jag skulle lida ett tag. " - Nu ska jag och andra förstå hur jag lider, men där efter ska jag släppa taget." Jag minns hur det verkligen var så och jag kände mig envis på den punkten. Jag skulle lida. Jag oroade mig och jag ältade min historia om och om igen. Jag vet nu hur lång tid det tog för mig då att ändra mig men idag är det lidandet över. Jag fick nog och jag släppte taget. Idag sker dessa processer betydligt snabbare, kanske för att jag lärt mig ett nytt sätt att tänka. De inträffar men de blir kortare. 

Hur hanterar du din oro?

Idag är en dag jag är glad för att jag lärt mig nya sätt att hantera mina känslor och tankar. 

 

Du tänker för mycket

Jag fick en kommentar nyligen om att jag tänker för mycket. Jag var tvungen att suga lite på vad den kommentaren egentligen betydde och hade för innebörd. Du tänker för mycket. Det gick inte att avfärda utan jag behövde känna in. 

Jag har hört kommentaren förut och avfärdat den då jag tyckt att det är en del av livet att fundera. I tanken sker processen att just ändra tanken. Men hur är det, tänker jag för mycket och snärjer jag in mig i tankeloopar som skapar nya känslor? 

Jag är en person som, från vad jag tidigare trott inte kände, känner väldigt mycket. Jag känner in och jag läser snabbt ett rum och en stämning. Något som jag lärde mig tidigt för att få koll på situationen och de förhållanden som gällde då. Jag känner och detta skapar tankar. Jag tolkar och får mina tankar att analysera och lägga en plan. Jag tänker för att veta vad nästa handling ska bli. Jag tänker för att förstå men också för att  idag se min del i det som sker och bevaka mina värderingar. Ja jag tänker en massa och när jag skriver blir det en mängd tankar. 

Eftersom jag tänker mycket så verkar det som det är viktigt för mig men är det för mycket? Vad är för mycket? Finns det en norm, knappast. Får det för många konsekvenser för mig, oklart. Kanske bidrar min process att tänka att sakta ner min spontanitet och snabba agerande, något jag inte alltid gillar. Aggressioner, snabba kommentarer, snabba tankar styr mig in i situationer jag egentligen inte alltid vill komma till. Situationer som gör att jag behöver gottgöra och be om ursäkt för eller där tankarna snurrar upp mig ännu mer. 

Stilla, tyst tar jag in känslan i orden. Jag försöker att inte leta efter tankar utan mer finna mina egna känsloyttryck istället för de snabba spontana tankarna. Tyst, blundande, inkännande. Kanske känner jag något. Bara att få kommentaren om mina tankar skapar direkt tankar om att jag gör fel men jag väljer att inte lyssna. Jag känner in och känner mig trygg. Jag känner in och tar till mig kommentaren som en känsla, inte en tanke. Känslan blir först en rädsla att inte duga men övergår efter ett tag i en känsla att jag duger och att det är ok att vara just den jag är just nu. Jag känner mig trygg och jag känner inte mig hotad. Jag är och jag är en människa, jag är mänsklig och jag tänker. Ibland tänker jag mer och ibland mindre. Just nu tycker jag om att tänka det känns tryggt. Tanken är som en processor i en dator. Den skapar värme, skapar logik och den skapar eftertänksamhet och den får mig att mindre känna hot och rädslor. Jag kan gå från första känslan till en andra känsla som gör mig mer trygg. Jag tänker och det känns bra.

Kan du ibland känna att du tänker mycket och ibland för mycket? Är det ok för dig eller hittar du sätt att avleda dina tankar och de känslor du får med dessa? Är  du en tänkare eller en kännare?

Idag är en dag jag accepterar den jag för stunden är.

 

Plötslig och direkt

Hade ett långt samtal med min ännu levande faster som är en person som verkar överleva allt. Hon är speciell och vi har inte haft kontakt de senaste 12 åren av olika anledningar. Jag har valt att ta kontakt igen vilket känns skönt. 

Vi hade ett långt samtal över telefonen nu i helgen och en sak som bara kom mitt i en mening var hennes beskrivning av sig själv, plötslig och direkt. Jag smakade på orden och hennes beskrivning och jo det stämde bra på henne. Hon säger vad hon tycker även i situationer där det kanske inte är så lämpligt. Det blir som hennes tankar inte passerar ett filter för att bedöma om det är lämpligt att säga det. Hon talade också om att hon ibland kanske inte funderade tillräckligt namn hon tar upp saker. Hon beskrev sig själv men det blev som hon gjorde en beskrivning av mig. Hon satte ord på något jag själv reflekterar över om mig själv. Intressant och samtidigt funderar jag över vem som lärt henne detta sätt och vad det kommer ifrån. Jag vet att min pappa var direkt men på ett helt annat sätt. 

När vi möter människor och kanske särskilt människor som vi är släkt med är det inte omöjligt att vi samtidigt känner igen våra egna beteenden, ansiktsuttryck och utseende hos den eller de vi möter. Ibland tacksamt igenkännande. Ibland skräckfyllt påminnande men också en förståelse och ett uppvaknande för egen del. Det mest klassiska är igenkännandet hos våra föräldrar men det kan inte så sällan vara liknande med andra släktingar som syskon till våra föräldrar och deras föräldrar.

Men åter till plötslig och direkt. Jag upplever mig själv som ibland plötslig och direkt. Jag känner igen det som ibland också en besvärande egenskap och karaktär. Det bara händer och givetvis är jag en del av beslutet att det ska hända. Det finns en massa fördelar med det men det finns också en mängd negativt. Av någon anledning har jag och tydligen flera med mig lagrat detta beteende i oss och det har skapat fördelar och kanske rent av lösningen på något. Beteenden som både har en framsida men också en baksida. Strategier som odlats tidigt och som utvecklats men i sin grund ser ut på liknande sätt i släkten. 

Jag behöver fundera mer omkring detta och reflektera med denna nya skatt jag funnit.

Kan du se att du ärvt beteenden och karaktärsdrag som är negativa för dig eller som kanske rentav är fördelar för dig? Beteenden som du ser har en längre historia än dig själv? Bra eller dåligt? Vad är dina reflektioner? 

Idag är en dag jag är tacksam för det jag kan reflektera över och på så sätt finna nya tankar om mig själv. Jag är plötslig och direkt och det är något jag är stolt över.