Allt är inte sant som vi lär oss

Det börjar tidigt. "- Gråt inte, det var inte så farligt!". Vi slår oss och mamma eller pappa tycker det är lite jobbigt att vi skadat oss. De gör som man i allmänhet gör, de tröstar och försöker att få oss att sluta gråta. De vänder något hemskt för alla till något som till och med blir kul. Pappa skojar eller mamma köper en glass som lite plåster på såret. Snabbt försöker vi att trösta våra barn för det är jobbigt att se att de är ledsna. Ofta fungerar det och efter ett tag är det som hänt glömt i alla fall. 

Jag minns att mamma ofta blev talesman för min far som sällan var hemma. Det var som han inte var en del av familjen och var han det var det mycket förmaningar och bråk. Många gånger var jag väldigt arg på min pappa att han inte visade kärlek och jag fick för mig att han inte älskade mig. Vid några tillfällen berättade jag detta för mamma, särskilt i stunder när vi satt och fikade tillsammans ute i trädgården. Jag minns att jag också drack kaffe vid dessa stunder så det måste ha varit även upp i ungdomsåren. Min mamma hävdade också länge att pappa visst älskade mig och att han brydde sig. Hon sa att det ordnar sig. Jag tror det var hennes egen önskan om att det skulle bli bättre bara tiden fick ha sin gång. Men det blev aldrig så tiden förändrade inget mer än att hon bevisade för sig själv att hon inte var något värd och att hon inte kunde ta sig därifrån. Hon bevisade vad hon egentligen trott hela sitt liv eller mycket tidigt i livet att kvinnan är under mannen och får tåligt vänta och stå ut. Befrielsen kommer aldrig att komma och det är en börda man får tåla.

Det var som det inte fanns utrymme för mina känslor. Jag fick inte känna det jag kände och tycka det jag tyckte. Mina mamma, i detta fall var inte elak eller dum utan det var som det var och hon gjorde som man gjorde. Alla gjorde så då och även nu i vissa fall. Vi vill inte att våra barn ska vara ledsna och missnöjda. Vi vill inte att våra barn ska känna smärtan.

Men ändå, jag lärde mig att det går att gör övergrepp på andras känslor och tankar och jag lärde mig att vara tyst. Jag skrek ett tag sedan blev jag tyst. Jag kände men saknade mottagare av det jag kände. Jag lärde mig att känna inte var viktigt och samtidigt visste jag att jag inte ville besvära mamma som hade det så svårt med pappa. Jag lärde mig att intellektuellt tysta ner det jag kände och ignorera. Ändå fortsatte jag att känna och lärde mig att avleda det jag kände oavsett vad det var som jag kände. Glad, arg eller ledsen det hade ingen betydelse, djupa känslor var inte viktiga. Jag lärde mig att avleda och jag blev duktig på det.

Nej det är inte så att jag behöver förlåta och påminnas om att alla gör så gott de kan. Jag inser generellt allt detta. Jag behöver komma åt vad jag känner och varför om möjligt förlåta mig själv och komma underfund med om det är en skam som ligger och skrotar i mig och som gör att jag lärt mig att slå på mig själv och att ignorera det som känns. Jag har ett jobb att göra där för att rasera de murar som blockerar mig.

Vad lärde du dig som barn?

Idag är en dag jag inser att allt jag lärt mig inte är sant.