Bekräfta mig, jag ligger med strupen blottad

Det började tidigt. Jag ville ha kärlek så för att få kärlek var jag duktig. Jag gjorde som jag blev tillsagd, i alla fall om det syntes för andra och att jag skulle få möjlighet till kärlek. Jag var snäll så att mamma blev lugn. Jag var duktig så att pappa skulle se mig. Jag var en hygglig kille som andra skulle tyckte om. Jag var snäll de första 20 åren. Jag omvandlade mig själv och ställde mig in för att bli bekräftad av andra. Självklart gjorde jag saker jag inte fick och sådant som inte gillades av andra men jag var ändå ganska inställsam. Ibland medvetet ibland omedvetet. Jag var nog ganska hygglig ändå men hade mycket fokuserat runt mig själv. 

Efter mina 20 år blev jag en fri man. En fri man som kunde gå min egen väg. Jag fortsatte att vara som andra förväntade att jag skulle vara men jag gick min egen väg och jag började att sticka ut från mängden. Successivt började jag sticka ut så mycket så andra ogillade det jag gjorde men jag märkte att även det blev en bekräftelse. Så jag fortsatte att bli lite tvärt om och gick min egen väg och blev bekräftad av andra genom att inte bli älskad. Det var tuffare för jag ville egentligen bli älskad men samtidigt så var det en mer enkel väg. Jag kom med mycket kommentarer i min omgivning och jag hade åsikter om mycket ja kanske allt. Åsikter och tyckte en massa som andra inte alltid gillade.

Jag levde upp till detta att.... ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill få kontakt till vilket pris som helst.”  - Hjalmar Söderberg. 

Hårda ord till mig själv men det var lite åt det hållet. Jag fann vägar som bekräftade och gav mig det jag trodde att jag saknade. Jag fick andra att tycka illa om mig. Något jag fortfarande får kämpa med att hålla mig ifrån, jag blev vad allt för van. Jakten på bekräftelse var besvärande och jag kan idag känna nu äntligen kommer lugnet och stillheten. Nu äntligen känner jag att jag inte behöver jaga. Visst kan jag känna mig rastlös men det är något annat. 

Duktigheten kommer aldrig att gå över men jag jagar inte efter bekräftelsen på samma sätt idag som tidigare utan jag gör men det behöver inte vara mer med det.Jag gör men jag behöver inte bekräftelsen.

Det är sammanhanget som är viktigt, sammanhanget att vi är fler på denna jord och vi hör ihop på ett eller annat sätt när vi möts, samarbetar, hjälper och får hjälp. Vi är och vi gör och vi gör det ihop.

Detta är det jag jagat och jag vet att varje gång jag söker mig därifrån tappar jag taget. Rädd, ja ibland att jag tappa taget men också övertygad om att jag äger situationen om jag bara gör mitt jobb och väljer att reflektera och göra det som jag älskar. Mitt skrivande är ett av dessa. Jag var inte så duktig i svenska, kanske haltar fortfarande mitt språk men det gör inget för jag skriver och jag gillar att hitta mina vägar genom skrivandet. Jag formulerar det jag känner och jag förstår när mina tankar blir till ord, blir skrift blir något som uttrycker mitt inre. Jag skriver och jag läser och jag börjar förstå att andra läser och utvecklas med det jag skriver. Det gör mig glad och jag gör det på mitt sätt med mina uttryck.

Min bekräftelse idag är den jag skapar åt mig själv och det är den svåraste av alla bekräftelser.

Jag hoppas att du hittar ditt sätt som jag hittar mitt. Vi behöver alla vårt sätt och vår egen möjlighet att bekräfta oss själva.

Idag är en dag i morgon är en annan. Idag är jag i morgon är jag med.