Jag smider planer

I mitt huvud pågår en mängd sjuka tankar ibland där jag smider elaka planer gällande andra. Känslor av utsatthet föder en motsvarande känslor av hämnd. Jag önskar onda saker och som det heter i Turkiet, man ger onda ögon till andra. Onda ögon som man behöver skydda sig mot. I våra tankar är det inbakade känslor som handlar om orätter när vi inte får som vi vill eller när livet tagit en väg vi själva inte önskat. Onda ögon som vill skada andra särskilt de som vi tycker har gjort det besvärligt för oss eller som vi till och med tycker är orsaken till att vi har det som vi har det. Mängder av onda ögon som saknar kärlek. Ögon som vi tycker ska ge oss den hämnd vi tycker att vi behöver och för att försöka göra vår egen smärta mindre. 

Jag vet hur jag i tillfälliga tankar önskat andra olycka och död. Jag vet hur jag smidigt illasinnade planer om hopp att andra ska få känna en skärva av min egen utsatthet och mitt eget lidande. På något sätt har jag försökt att skapa en rättvisa och en jämnvikt. 

Mina planer har enbart blivit just planer kanske rentav bara tankar och tillfälliga känsloutbrott. Jag både förstår och inser att mitt fokus på någon annan och det dåd jag tänkte att jag skulle göra kommer  enbart att förstärka min egen smärta och göra att jag kommer längre bort från mig själv. Jag vet också att jag i mina drömmar drömt dess motsats och önskat att jag förenar mig igen med de jag känt agg mot och når en ny frid. Jag har i mina drömmar sett en lösning på långt lidande och osämja. Sekunderna efter det att jag vaknat ur min dröm har jag trott att relationen varit i ett nytt positivt läge men snabbt insett att inget har förändrats mer än tankarna i mig själv.

I hämnden finns inget. I hämnden föder jag mer hat än att istället hitta en försoning. I hämnden fortsätter jag att lägga energi på sådant som har med gamla besvärliga känslor att göra. I hämnden är jag fortfarande fast i ett förtryck mot mig själv. Hur många kriminalserien har inte just behandlat ämnet hämnd och ofta kanske alltid leder det till ett större lidande. Jag är övertygad om att tankar som håller kvar min strid på ett eller annat sätt har att göra med att jag inte accepterat fullt ut att det som har hänt har hänt. Jag har inte reflekterar över vad som har varit min del, vilket det alltid finns på ett eller annat sätt och jag har inte hitta en väg där jag kan börja fylla mina kärl med kärlek, utan envisas med att fylla mina kärl med hat. 

Vem vinner då om andras ageranden får mig att hata? Vem har då vunnit och gått segrande ur striden? 

För att vinna behöver jag lägga ner alla vapen. Jag behöver sluta strida oavsett om jag eller någon annan håller i vapnet. Jag behöver förlåta. När jag förlåter upphör striden inom mig själv. När jag förlåter frigörs all min energi till det jag vill och som förhoppningsvis handlar om sådant som tillför mig själv kärlek. I förlåtelsen har jag chans att bli fri. 

Så länge min hämnd, om än inom mig själv, lever kvar så har jag inte gjort upp med det som hänt. Jag har då inte ännu stängt fallet och gått vidare. Så länge detta inte sker är jag förlorad. 

Jag behöver smida planer som bygger upp kärleken i mig själv där jag är den som vinner tillbaka respekten till mig själv. 

Hur mycket behov av hämnd finns i dig?

Idag är en dag jag känner att hämnden inte ska få erövra mig utan jag fokuserar på att se hur jag kan fylla min själv med kärlek. Först då är jag en vinnare.